I en intressant artikel i Dagen skriver pastor Bengt Svensson från Gislaved om att en tydlig kyrka är bra för mångfalden. Svenssons artikel går i huvudsak ut på, att om kristna församlingar är tydliga med sin tro och frimodiga att tala om den, så skapar det samtidigt utrymme för mångfald. Han tar bl.a. exempel från hjälparbete i krisdrabbade områden i Pakistan, där muslimer kände sig tryggare med kristna hjälporganisationer än med sekulariserade, därför att de kristna i alla fall trodde på Gud.
Jag tror, att detta stämmer – och jag tror att det är eftersträvansvärt att vi som församling har en tydlig teologi där vi kan göra anspråk på att Jesus är sanningen, där vi kan hävda en teologi som säger detta är kristet och detta är inte kristet. Med tydlig teologi, kan vi också föra en tydlig debatt. Med tydlig teologi, är vi inte heller rädda för att kämpa för sanningen gentemot sådant som vill förvanska den. Om jag har en tydlig kristen teologi, kan jag mycket väl föra ett samtal med en tydlig ateist eller muslim eller hindu. Vi kan veta var vi har varann. Vi kan respektera varandras rätt att ha starka åsikter och göra sanningsanspråk.
Om vi har en tydlig lära och teologi, så blir vårt förhållningssätt gentemot de som inte är kristna tydligt. Det handlar då om att kommunicera vår tro, att förklara, att försvara (tolkat som att ge goda argument och motargument), och söka övertyga, men om det inte går att vinna över den andre på vår sida, ändå respektera hans/hennes val. Jag är tydlig, du är tydlig, osv.
Om vi har en tydlig lära och teologi, så blir vårt förhållningssätt inåt inom kristenheten, att tydligt kommunicera och markera vad som är kristen lära eller inte. Här gäller att få de egna att förstå vad som är kristen lära och inte. Det innebär en kamp mot förvanskningar av sanningen. Med detta menar jag inte strider om petitesser i läran och om strider om läror där lika bibeltroende kristna har olika uppfattningar (som om dopet, nattvarden, församlingssyn osv), utan jag syftar på en kamp för saker som är så centrala i den kristna tron, att om de förvanskas eller tas bort, så kan man inte längre kalla det kristen tro. Det handlar om sådana central läror som att Gud är en treenig Gud, inkarnationen, Jesu bokstavliga uppståndelse från de döda, osv. Jag har förklarat detta mer i mitt inlägg ”Det centrala först och det andra sedan…”
Otydliga kristna har svårt att se skillnad på vad som är centralt och inte i kristen tro. De har också svårt när man diskuterar sådana saker. De tar då väldigt lätt till kvasiargument som ”du ska inte döma…” De hamnar lätt i en situation då de förespråkar ”tolerans”, men en sådan som innebär att ingen får ha någon stark åsikt och hävda den, för då känner de sig hotade, en falsk tolerans m.a.o. Men det viktiga för oss, är att vi strävar efter en tydlig evangelikal teologi som markerar vad som är det centrala och omistliga i kristen tro, som i övrigt lämnar utrymme för att kristna kan ha olika uppfattningar i frågor av mer perifer karaktär – en teologi som benhårt håller fast vid det omistliga och centrala, men som lämnar utrymme för olikheter i övrigt. Med en sådan teologi, kan vi precis som den första kristna församlingen, som t.ex. Paulus, frimodigt röra oss i det pluralistiska samhället.
Ansvaret för denna tydlighet ligger först och främst på oss som är pastorer och andliga ledare. Vi kan inte förvänta oss att vanliga församlingsmedlemmar i alla lägen ska veta allt och vara helt på det klara med allt. Församlingsmedlemmarna befinner sig ju på hela skalan från nykristen till att ha varit det ett helt liv, från den som aldrig läser sin bibeln till den som gör det varje dag, osv. Vi som är pastorer och andliga ledare har ett ansvar för att predika och undervisa och tydliggöra vad som är kristen teologi och inte. Som pastor måste man ha en medveten och tydlig teologi. Man blir aldrig färdig, man studerar alltid vidare, man kan ändra sig i olika frågor, osv – men vi får aldrig vara osäkra och otydliga på det som är centralt och omistligt i den kristna tron, utan vilket det inte ens kan kalla kristen tro.
Pingback: Tolerant tydlighet och intolerant postmodernism och kristna som förstår att allt inte är lika viktigt « Ängelholmspastorn
Erica, tror det blev litet otydligt… det jag skrev.
Kärlek förpliktar sig själv och kräver eget ansvar.
Tolerans förpliktar andra och kräver rättigheter.
Det är en del intressanta saker som sagts i denna diskussionstråd. Jag ska försöka återkomma med ett svar på olika saker som skrivits, men det blir senare i helgen. Nu på dagen har jag lite annat för mig.
Erica, skulle vilja tillägga att ”tolerans” är Humanismens substitut för kärlek. Kärlek kan inte existera utan sanning, men det gör toleransen. Kärlek förpliktar, toleransen ställer krav. Utan tvekan ett mycket dåligt substitut!
Erica:
Humanism som livsåskådning kan som begrepp samla alla med inställningen intet mänskligt är mig främmande, men den inställningen behöver inte betyda att all mänskligt är sant eller falskt.
Låt oss säga att Gud verkligen skulle ha uppenbarat sanningen för Mohammed och på sådan vis var Koranen Guds Ord och inte Bibeln, det skulle ha gjort alla livsåskådningar falska förutom Islam.
Som kristen tror man Bibeln är Guds Ord, och att Jesus är vägen, sanningen och livet, därav tror man att alla andra religioner är falska, finns också många saker som exempel skiljer kristendomen ifrån exempel Islam- i Islam är det tal om människans väg till Gud, medan i Kristendomen är det historien om Guds väg till människan.
Om man här utgår från att kristendomen är den religion som Gud har uppenbarat sig, så kommer det att finnas svar på mycket, speciellt då Bibeln. Bibeln är ju en rätt så tjock bok- totalt 66 skrifter, skrivna av 40 författare på en period på 1500 år, skriven på 3 världs kontinenter och på tre olika språk, varav GT pekar på Korset, och NT pekar på korset- hela boken vittnar antingen på Guds frälsningsplan eller på Guds försoningsdöd på Golgata.
Om du tar exempel Iraneus en kyrkofar från 150-200 talet, så var det ingen större skillnad mellan hans tolkningar av Bibeln och exempel Calvin, detta till trotts för att det skiljer dem nästan 1500 år, läser man exempel Augustinus från 400 talet och sedan Martin Luther vill man se att det är inte mycket som skiljer dem år, till trotts för att det skiljer dem nästan 1100 år, så går det fram- till den dag i dag, sanninghalten bestäms utifrån Skriften.
Om Mikael som är pastor, en av hans uppgifter är att lära människor va den kristna tron går ut på, lära människor va som står skrevet i Bibeln- han skulle väl inte vara någon bra pastor om han inte visste va som står skrevet i Bibeln? Han skulle väl inte vara någon bra pastor om han inte hade svar på olika frågor?
Om Mikael skulle ha lärd ut saker som inte har stöd i varken kyrkohistorien eller Bibeln så har du rätt- då skulle han ha ”Man avgudar sin egen sanning eller det man ser som det enda rätta framför andras syn”- men jag kan inte se något obiblisk hos Mikael, gör du?
Finns ju inte så många bra ord för ”tro” på svenska, men tittar vi utifrån det engelska språket vill vi hitta: Faith, believe, trust, troth, eller verb som keep faith, believe, confide, och take.
Bibeln talar om att komma till full överbevisning om sanningen- även om vi inte kan se Jesus fyisk, men bara uppleva saker andligt samt läsa om Gud i Bibeln (det han har vald att uppenbara för oss människor).
Kring att förenkla, så är det snarare så att det som exempel skiljer pastorer som Mikael med pastorer som inte har tydliga svar som exempel KG Hammar, är att Mikael har förstått att Gud har kommit till oss och studerar Gud utifrån det, medan sådana som KG Hammar ser Gud som något ”där ute” och studerar honom utifrån det- lite som en astronom som studerar månen från jorden, istället för att åka till månen för att studera den.
Du vill hitta en extrem större djup hos kyrkofädrerna, eller moderna predikanter som CO Rosenius, T.B Barratt, Lewi Pethrus, Spurgeon, John Piper, David Wilkerson eller andra- än va du vill hitta hos dem som är inspirerad av humanismen, det post-moderna och den moderna teologien, ta exempel en titt här: http://www.fullbordat.nu – änkla små texter- men större djup än va du exempel vill hitta i en hel bok av KG Hammar.
Om Gud har kommit till våran jord genom inkarnationen, om Jesus var sann Gud, och om Gud har givet oss Den Heliga Anden för att uppenbara och lära oss sanningen och om Gud har uppenbarat sig genom Bibeln och Bibeln är våran rättesnöre- så finns det saker som är falskt och saker som är äkta….Om du vet att 10+10 är 20, så blir inte 10+10=15 bara för att nån tycker ”vi kan inte veta med 100% säkerhet att 10+10 är 20 eftersom vi kan inte veta värdet av varje tall, jag tycker 10+10 ska vara 15”, så fungerar det i den kristna tron också, men här utifrån Bibeln istället.
Sen skiljer det sig. Här i blogg sfären så skriver man svar och frågor etc. Medan om vi två skulle ha suttit på ett kafé och diskuterat den kristna tron, och jag gav dig tydliga svar- så finns det ju också möjligheter för oss att ha en dialog på ett helt annat sätt än va man kan ha på ett blogg forum, var man inte ser kroppsspråk, inte kan ställa frågor på samma sätt, var man inte kan svara på samma sätt osv.
Kring rätttrogna, så har Bibeln en klar lära om va som är rätt troget och va som är falsk tro, va som är sann evangelium och va som är falskt evangelium, osv.
Ingen av oss har självklart rätt i allt (jag omvänder mig från saker jag har fel för mig- rätt så ofta- minst en gång i veckan!), men om Jesus är sanningen, om Jesus är Ordet och om Bibeln är Guds Ord- så skulle det vara att kompromissa med Jesus själv om man kompromissar med den sanning man har fått uppenbarat för sig, det skulle vara högmodig och upproriskt att kompromissa med Gud själv, sanningen skall göra er fria sa Jesus- det blir ganska svårt att bli fri om det inte finns några sanningar längre.
Jag har tidigare skrivet en inlägg som rör om det skulle vara kärlekslöst att predika va man anser är sanningen: http://jdfk-kefas.blogspot.com/2008/08/evangelisera-krlek-eller-respektlshet.html – ta en titt.
Erica, det vore intressant att veta hur du anser man bör handla med alla de bibeltexter som framställer tydliga ”antingen/eller”-val och omdömen.
Det finns en hel del sådana bibeltexter och många av dem handlar just om Jesus Kristus och om Vägen till frälsning.
Jesus själv gjorde en hel del kategoriska och ”dömande” uttalanden. Och frälsningen blir ju till syvende och sist ett antingen eller.
Man kan lika litet vara ”litet grand kristen” som man kan vara ”litet grand gravid”.
Hur kan du lyda missionsbefallningen utan att vara tydlig i din lära?
Du skriver: ”Att bedöma andra människor utifrån sina egna utgångspunkter, utifrån det man själv vet, är något som alla människor gör, oavsett om de är tydliga eller ej”.
Absolut är det så. Visst utgår vi från oss själva i mötet med andra. Jag kan ha missuppfattat dig, men jag får en känsla av att du tycker dig stå med det ”rätta” svaren och det är det jag reagerar mot.
Du skriver i ditt inlägg: ”jag tror att det är eftersträvansvärt att vi som församling har en tydlig teologi där vi kan göra anspråk på att Jesus är sanningen, där vi kan hävda en teologi som säger detta är kristet och detta är inte kristet”.
Jag upplever att du och de som resonerar som du ställer er i Guds eget ställe och det för mig är stor synd. För mig är det ett samma som att ha avgudabilder. Man avgudar sin egen sanning eller det man ser som det enda rätta framför andras syn. Jag tror inte att tron handlar om någon exakt vetenskap, utan handlar just om tro. Då är det också naturligt att det finns utrymme för olika sätt att tro. Jag uppelver att du vill ge dig själv tolkningsföreträde framför andra.
Du säger vidare: ”Om vi har en tydlig lära och teologi, så blir vårt förhållningssätt inåt inom kristenheten, att tydligt kommunicera och markera vad som är kristen lära eller inte. Här gäller att få de egna att förstå vad som är kristen lära och inte”.
Det är den här tydligheten som skrämmer mig. När människor har behov av att sätta stämplar på varandra. För mig handlar det egentligen inte om någon tydlighet i sig, utan snarare att förenkla. Ju mer förenklat det är, desto lättare att döma andra. I min enfald trodde jag att det var Gud som är den som dömer. Men både du och andra verkar snabba med att döma vad som är kristet eller ej. Vad som är rätt sätt att tro. Det påminner mig om människor som har behov av att kategorisera människor i raser och sätta etikett på vilka sorts människor som är mest värdefulla. Übermench. Det jag uppfattar i ditt resonemang är strävan efter att skapa ”rätttrogna”, som renrasiga kristna.
Jag har aldrig påstått att jag är ickedömande. Jag tror att jag som många andra faller i den gropen. Men det viktiga är att samtala om det och påminna varandra om hur det ser ut utifrån. Att leka Gud och peka ut vilka som är kristna på rätt sätt, är att sätta sig i Guds eget ställe. Jag tror att Gud själv är kapabel till sådan bedömning. Det är inte upp till varken dig eller mig att ta på oss den rollen. Det är det jag menar och reagerar mot. Varje människa har rätt till sitt eget sätt att förhålla sig till Gud utan att bli dömnda av människor som säger sig tro på samme Gud. Det är ju djupt tragiskt att det ändå sker.
Mikael! Det var bra svarat av dej på Ericas kommentar, egentligen bättre än ditt ursprungliga inlägg. Vi behöver inte vara rädda för att vara tydliga i vår trosformuleringar. Vi blir respekterade i det och det gäller HELA vägen, som jag vill påstå. Lite enkelt sagt, du menar, att vi ska tydliga gentemot de icke-kristna, men bland de kristna ska vi vara toleranta och flumma till. Jag förstår inte logiken i det hela och jag tror inte så mycket ”gränsdragningar”. Du bör vara tydlig och säga: ”Som pingstpastor tror jag så här…” Då slipper du bekymra dej för vad en missionspastor, präst i SvK, eller predikant i ELM-BV tror.
Mikael, det resonemanget, som du för fram, leder till att ett nytt frikyrkosamfund ska växa fram och de nuvarande ska försvinna, eftersom din otydlighet visar, att du inte värdesätter dem. Så uppfattar jag ditt inlägg. Uppskattar du PR? Du svarar säkerligen JA, men när man läser ditt inlägg, så är en del av den kristna teologin petitesser.
Jag kan lyfta fram bara frågan om dopet och nattvarden. Den kristna kyrkan har alltid hävdat, att endast döpta kristna har rätt till att delta i nattvarden. Så har de baptistiska kyrkorna hävdat och varit tydliga, men under de senaste tiderna har man frångått denna praxis i de baptistiska kyrkorna. Hur är det? 1) Nattvarden har inget att göra med dopet? 2) Dopets teologi är fri och man kan välja tro som man själv tycker?
Om man väljer alternativet 2, då har hela baptistiska dopsynen förlorat sin kraft att kunna kallas den rätta läran. Det är mer reko av dej att säga vid nattvarden, att denna måltid är endast för de döpta kristna enligt församlingens tro och bekännelse. Då vinner du respekten.
För det andra, om man är liberal i dopsynen inom baptistiska rörelser, då leder det till tystnad och varför skulle man säga något, eftersom det stör det ekumeniska friden? Jag menar just det, att om vi är flummiga på något område, så leder det till svag förkunnelse eller helt enkelt till tystnad. Eller man anser, att dessa är oviktiga frågor, som man helst vill slippa. Då är det frågan om baptismens existensberättigande.
Är det din intention att skapa något ”nytt” samfund, där man ska vara överens om det minsta i teologin för att bli frälst? Och detta samfund ska skala bort ”oviktigheter”. Jag tror, att ett sådant samfund skulle bli liberalt och konturlöst. Jag tror, att utvecklingen går mot det hållet, att man slopar mer och mer samfunden, men de följer troligen inte dina ”gränsdragningar”, även om dina idéer är välmenande.
Så, var tydlig hela vägen som pingstpastor och förkunna den bekännelse och lära, som PR har!
Den tydlighet du pratar om, handlar ju också om rädslan för det jag inte förstår. Ju tydligar någon är, ju lättare är det ju att sätta andra människor i fack och du kan beDÖMA andra utifrån det. Ingen människa eller hennes tro är något enkelt. Ibland väljer vi att tro som andra, för att det är lättare i en gemensakp, men det säger ju inget om ”sanningshalten” i vårt förhållningssätt. Jag tycker inte Kristendomen är kass, men jag har mycket svårt för att låta andra formulera kristendomen på ett sånt sätt att man rättfärdigar intolernas. Att Mötas utifrån varje enskild människa, istället för mötas från en redan utstakad punkt, är svårare, därför det krävs att man är tolerant och vågar ifrågasätta sig själv. Den tydlighet du pratar om ser jag mer som en rädsla att bli ifrågasatt!/ Erica
Erica, jag kan egentligen inte begripa varför du är så rädd för tydlighet. Att vara tydlig betyder inte att vara rätt för att bli ifrågasatt, det kan däremot betyda att man också lättare kan argumentera för för sin ståndpunkt, eftersom tydlighet ibland kan vara ett uttryck för att man tänkt igenom sin ståndpunkt väl.
Att bedöma andra människor utifrån sina egna utgångspunkter, utifrån det man själv vet, är något som alla människor gör, oavsett om de är tydliga eller ej. Problemet med en del människor med otydliga, obestämda och löst sammanhängande uppfattningar är dock att de ofta tror sig själva inta någon sorts neutral och ”icke-dömande” position, utifrån vilken de sedan gärna dömer ut andra som intoleranta.
Jag skrev ett inlägg på min egen blogg under rubriken ”Alla vill vara kommunister”. Jag tog där upp ett märkligt fenomen, att rabiata anti-kommunister blir dödligt förolämpade om en kommunist säger till dem att de inte är kommunister. Varför vill man så gärna vara något som man inte är och som man avskyr? Det är samma sak med alla dessa som vill göra om kristendomen. Varför låtsas de vara kristna? Varför säger de inte rent ut att de tycker att kristendomen är en kass religion, och att de själva funnit den sanna religionen? Är det avlönade tjänster som hägrar?
Jag tror inte alls att tydlighet om vad kristendom är, utgör någon problem i kontakter med muslimer. De brukar ju själva vara tydliga med vad islam är. Det är bra att veta var man har varandra.
Mycket bra skrivet. Jag tror alla som överhuvudtaget tycker om att diskutera medger att en diskussion med en människa som inte vet nåt, inte kan nåt, inte har nåt att komma med är totalt värdelös, drar bra energi och ger en uppgiven eftersmak. Jag har diskuterat med många kristna senare år och blivit otroligt förvånad över hur dålig bibelkunskapen är. Det som för mej är naturlig kunskap (och jag är finansmänniska, inte pastor med mycket tid för bibelläsning och studier) visar sej vara helt okänt för många. Här kan jag tyvärr inte lägga skulden på några andra än pastorer som under lång tid från talarstolar inte varit tydliga utan mer eller mindre hävdat att alla har rätt på sitt sätt. Det funkar inte så!
Därför diskuterar jag faktiskt hellre kristendom, politik, religion med mina ickekristna vänner än med kristna. Mina vänner har sina ståndpunkter och argument för dessa, medan många kristna inte vet vad dom tror på.