Det centrala först och det andra sedan…

Efter att ha läst Olof Djurfeldts artikel i Dagen i tisdags och Carl-Henric Jaktlunds referat av Pelle Hörnmarks predikan vid Pingst FFS rådslag, gör jag några reflektioner. Se även detta och detta.

Olof Djurfeldt skriver: ”Ofta har det under senare decennier talats om ’den heliga bråten’ som hindrar människor från att uppleva kärnan i evangeliet. Med det kan man avse ’snårskogen’ av kyrkliga traditioner och frikyrkliga beteendemönster men också tron på Bibeln som Guds ord till oss och som det avgörande rättesnöret för tro och tanke. Då blir den stora befrielsen att välja sin egen variant på det religiösa smörgåsbordet.” I sammanhanget handlar det om att de Jesustolkningar som moderna författare som Jonas Gardell och Dan Brown (Da Vinci-koden) lägger fram i sina böcker, även i många kristna sammanhang framställs som ungefär lika goda tolkningar av Jesus och bibeltexterna, som vilken normal kristen tolkning som helst.

Pelle Hörnmark säger i sin visionspredikan, enligt Jaktlund, att även om det finns mycket gott i pingströrelsen, bl.a. som arv ifrån storhetstiden på 80-talet, så är vi alldeles för inåtvända. Vi sysslar för mycket med interna frågor och alldeles för få människor kommer till tro på Jesus i våra sammanhang. Det är även här svårt att inte hålla med.

Jag tror, att om vi ska kunna återerövra den passionerade glöden för att predika evangelium för allt skapat, och vilja gå ut och vinna världen igen, måste vi förr eller senare lösa det problem som Olof Djurfeldt snuddar vid i ovanstående citat.

Jag tror, att vi måste återupptäcka och fokusera på det som är central kristen lära, och lära oss att skilja mellan det som det mest centrala och frälsningsavgörande å ena sidan, och det som är väldigt viktigt men inte frälsningsavgörande, å den andra sidan. Vi måste, kort sagt, återupptäcka vårt centrum och fokusera på att vi är evangelikala kristna mer än att vi tillhör olika samfund med olika särprägel.

Centralt för kristen tro är tron att Bibeln är Guds ord och högsta auktoritet för allt som gäller vår tro och vårt liv. Guds Ande inspirerade Bibelns författare på ett sådant sätt, att Bibeln som helhet är både Guds ord och människors ord samtidigt. Därför måste vi använda vårt förnuft så mycket vi kan, under den helige Andes ledning, för att försöka förstå vad de bibliska författarna ville ha sagt med det som de skrev – det är så vi kommer fram till vad Gud ville ha sagt med bibeltexterna.

Då vi gör detta, kommer vi fram till att vissa läror i Bibeln är centrala och avgörande, läran om Gud, Jesus och den helige Ande (treenighetsläran och inkarnationsläran), läran om att frälsningen kommer genom det som skedde genom Jesu död och uppståndelse, att Jesus är enda vägen till Gud, att vi alla ska stå inför Gud i domen en dag, att Jesus kommer tillbaka en andra gång för att upprätta Guds rike fullständigt.

Andra läror kan vi direkt se, att även om de är viktiga, så är de inte frälsningsavgörande. Det är läror om nattvarden, dopet, detaljer om Jesu återkomst, om hur församlingen ska styras, om det ska vara fria eller ofria församlingar, samfund eller inte, osv. Frågan om kvinnor kan vara äldste eller pastorer är också en sådan fråga.

Likadant, kommer vi att se, att Bibeln har en tydlig etisk undervisning, där det finns vissa bud som sätter gränser för vad som är rätt och fel, gott eller ont, och där vi som kristna måste rätta oss efter detta. Det gäller t.ex. tydliga bud som att inte dräpa, stjäla, begå äktenskapbrott, att äktenskapet är till för man och kvinna och den enda legitima platsen för sex, osv.

Bibeln ger dock inga klara och tydliga riktlinjer som säger att kristna människor inte får röka, snusa, gå på bio, gå ut på dans (regler som ingick i den gamla s k syndakatalogen och som räknas till de frikyrkliga beteende mönster som Djurfeldt ovan nämnde). Bibeln säger heller inte att kristna måste vara helnykterister, men dock måttliga. När det gäller dessa gamla ”syndakatalogsregler”, kan man säkert i vissa fall hitta mycket goda skäl för att hålla fast vid reglerna, men de ”goda skälen” är i så fall inte bibliska skäl, utan t.ex. sociala eller medicinska skäl. (När det gäller t.ex. rökningen, så finns det väl alla medicinska skäl i världen för att avstå, och det borde väl i så fall räcka. Men man ska inte blanda in Bibeln här och använda texter som den om att vårda sin kropp därför att den är Guds Andes tempel; det blir då ett missbruk av bibeltexter som  i fall som detta får fungera som en sorts kvasiandliga gummiparagrafer som kan utsträckas till att gälla allt och alla, och därmed endast fungera förslavande. Att man röker eller inte, är inte en ”kristen” fråga.)

När det gäller de saker jag ovan har försökt beskriva som mer centrala i Bibelns undervisning (läror eller etik), så råder det en grundläggande enighet mellan olika bibeltroende kristna inom olika samfund. Dvs, baptister, pingstvänner, lutherander, reformerta som är bibeltroende evangelikaler är rätt så eniga om de stora huvuddragen i läror som treenighetsläran, inkarnationen, att frälsningen sker endast genom Jesu död och uppståndelse, att sex hör enbart till äktenskapet mellan man och kvinna, osv.

Däremot är det stora skillnader mellan oss evangelikaler från olika samfund när det gäller synen på dopet, nattvarden, församlingens organisation, kvinnliga pastorer, helnykterhet, osv.

Vi evangelikaler har alltså samma grund för vår tro och vårt liv – vi tror på Bibeln som Guds ord… Därför råder det en grundläggande enighet om vissa centrala lärofrågor, med vi skiljer oss åt i mer perifera frågor.

Men, vi evangelikaler är oftast väldigt oeniga med ”flumliberalerna” i centrala lärofrågor, men ofta eniga med dem i perifera frågor.

En evangelikal baptist kan vara överens med en flumliberal baptist om att troendedopet är det mest bibliska, men helt oense med honom om att Jesus på riktigt är sann Gud och sann människa, född av en jungfru. En evangelikal lutheran kan vara överens med sin flumliberala förre ärkebiskop K G Hammar om att barndopet är det rätta, men oense med honom om huruvida Jesus bokstavligen uppstod från de döda eller inte.

Detta betyder, enligt min mening, att vi som tror på Bibeln som Guds ord och som kallar oss evangelikaler, har mer gemensamt med varandra än med flumliberaler inom våra egna samfund. Detta borde vara vårt fokus. Detta borde vara det vi till varje pris står fast vid, i tanke, ord och handling. Dopfrågan är viktig, men i jämförelse med synen på vem Jesus är, är den fullständigt ointressant!

När vi ska offentligt stå upp för evangelium, gäller det att veta vad som är centrum och inte. Dvs, vad som avgör vad som är kristet eller inte. Vilken Jesus du tror på är frälsningsavgörande, men inte vilken dopsyn du har. Om du inte tror att Jesus bokstavligen uppstod från de döda och lämnade graven, kan du inte bli frälst. Men huruvida du är helnykter eller inte, är i sammanhanget ointressant.

Om vi evangelikaler var mer medvetna om vår evangelikalism, om vår gemensamma bibeltro och vår samsyn i de centrala frågorna, så skulle vi förhoppningsvis kunna lära oss att se andra saker som mindre centrala, och kanske inte hetsa upp oss så mycket över att andra kan diskutera sådan frågor. Däremot, skulle vi alltid dra en klar skiljelinje gentemot villoläror i de centrala frågorna. Jag tror detta är avgörande för kristendomens framtid i Sverige. Det mesta av den förvirring som råder idag angående saker som dopfrågan, medlemskapsfrågan, homosexualitet, den s k nya ekumeniken, ikondyrkan, emergent church, olika Jesustolkningar, olika livsstilsval, mm, tror jag kan lösas, om vi lärde oss att fokusera rätt och tänka klart. Dessvärre, tror jag att vi generellt sett varit så dåliga på detta och på att lägga grunden för en klok bibelläsning, att många frikyrkliga idag inte kan urskilja dignitetsskillnaden mellan frågor som kvinnliga pastorers vara eller inte-vara, om kvinnan får klippa håret, om man får dricka alkohol, hur en församling ska styras, om Jesus bokstavligen uppstod från de döda, om Gud är treenig, om frälsning endast sker genom Jesus, osv. Om man har fått en så dålig grund, att man inte kan se skillnad i dignitet på dessa frågor, är det inte konstigt att barnet (centrala kristna läror) åker ut med badvattnet (frikyrkliga beteendemönster).

En gammal vän till mig vittnar om varför han lämnade kristen tro och församlingsliv och var i stort sett utanför det i kanske 15 års tid, och då levde ett ”liv i världen” (som man sade förr):

”Jag växte upp i en pingstförsamling i en mindre stad i mellansverige. När jag var 15 år föll jag för frestelsen att dricka en mellanöl (det var i slutet på 70-talet). Eftersom jag då hade syndat så allvarligt, så tyckte jag att jag lika gärna kunde ta steget fullt ut och synda ordentligt, så jag började då ha sex med olika tjejer varje vecka… och så följde det ena på det andra.”

Till vad ska vi vinna människor? Är det till Jesus och till vad han lärde, eller är det till våra respektive kyrkliga/frikyrkliga subkulturer  med deras olika särpräglar och invanda beteendemönster som både kan och inte kan vara bibliskt grundade? Ska vi någon gång kunna lära oss att stå fast vid Bibelns centrala undervisning och klart markera mot villoläror i dessa frågor, men ge rum för öppenhet i perifera frågor som inte är frälsningsavgörande? Ska vi någon gång lära oss, att Bibeln ger tydliga etiska riktlinjer i många frågor och det räcker, och att vi inte behöver skydda den bibliska etiken genom att sätta upp vårt egentillverkade staket med extra levnadsregler och ännu radikalare livsstil? Kan vi försöka inse, att om jag försvarar min baptistiska dopsyn, så har det inte samma dignitet som när jag försvarar treenighetsläran och inkarnationsläran?

Teologiska samtal och diskussioner är bra, men man ska lära sig att skilja på vad som är centralt och på vad som bara är viktigt. Vi borde låta vår evangelikala identitet bli mer central för oss. Vi borde låta bekännelsedokument som den nicenska trosbekännelsen och Lausannedeklarationen få en större plats ibland oss, och inte bara nämnas i förbifarten och pliktskyldigast.

12 reaktioner på ”Det centrala först och det andra sedan…”

  1. Pingback: Även pingstväckelsen öppnar för andra kristna… « Ängelholmspastorn

  2. Pingback: Maria och påven « Ängelholmspastorn

  3. Pingback: Tydlighet och tolerans « Ängelholmspastorn

  4. Jag håller med dig i dina slutsatser.

    Jag tror att en anledning till att kristenheten i Sverige förlorar många ut i ”världen” är just att man har haft en syndakatalog. Den tidiga generationen som var med om väckelse i början av förra seklet visst såklart varför man hade denna ”katalog”: Man hade mött Gud och sen var det självklart att man levde på ett visst sätt. Generationerna efteråt har aldrig fått möta Gud på samma sätt, men ändå blivit tvingade att leva på ett visst sätt. De fick bara förbuden intutade i sig men fick aldrig uppleva Guds nåd och kärlek, eller varför de skulle leva på detta sätt. Därför lämnade man istället kyrkan och sedan Gud.

    Jag har hört siffror på att om alla barn födda av medlemmar i PR skulle stannat kvar i PR så skulle medlemsantalet vara ca 1 miljon. Tyvärr finns nog många av dess i ”världen” idag.

  5. Mikael

    Tack för svar.
    Jag använde 1 Kor 7 då Paulus gör skillnad på sina egna ord och Herrens Ord. Jesus använder till stor del Skriften som gudomlig auktoritet (förutom enstaka fall), Paulus beskriver sina brev som Guds Ord och förutfattad att mottagaren ska läsa dem som Guds Ord, profeterna använder uttryck som ”Så säger Herren” osv…men sen till de olika exempel- så håller jag med dig, men samtidig finns det stora delar som är Guds Ord- båda i sin helhet och i sig själv. Men kanske vi står närmare varandra än va vi tror, om du gillar reformert, och jag Luther och reformert teologi- så har vi nog båda hög respekt för Skriften.

  6. Tack!

    Mycket bra skrivet. Kanske det bästa jag läst! Nog förekommer det att även de värsta syndare ångrar sig på dödsbädden, och nog har det väl betydelse vem de då ber till som sin Frälsare?

    Det som du nu har skrivit har stora likheter med första kapitlet i en liten bok, som, kan jag säga, slutgiltigt har format min tro, sedan grunderna lagts av diakonissan, som ledde söndagskolan, och min konfirmationspräst i Svenska kyrkan. Det var ”Hur uppstod de klassiska dogmerna?” av Alan Richardson (präst i Engelska kyrkan), utgiven på engelska redan 1935, på svenska 1961 på Svenska kyrkans, diakonistyrelsens bokförlag. Det var på den tiden, när Svk:s ledning fortfarande vågade ta strid för den traditionella kristna tron. Du skrev:

    ”Jag tror, att vi måste återupptäcka och fokusera på det som är central kristen lära, och lära oss att skilja mellan det som det mest centrala och frälsningsavgörande å ena sidan, och det som är väldigt viktigt men inte frälsningsavgörande, å den andra sidan. Vi måste, kort sagt, återupptäcka vårt centrum…”

    Så skrev Richardson i första kapitlet i sin bok. De övriga kapitllen var en beskrivning av bakgrunden till varje dogm, hur centrala kristna lärosatser hade angripits eller ifrågasatts av hedniska eller gnostiska kretsar, och måste preciseras och försvaras.

    Richardson skrev att i hans kyrka (Engelska kyrkan) hade kristendomens centrum (sammanfattad av de klassiska dogmerna) nyligen angripits, och han varnade för att nya angrepp skulle komma att ske, och därför hade han skrivit sin bok. Han skrev att kristendomen inte är en filosofisk lära i stil med t.ex konfucianismen, att kristendomen inte bara handlar om etik och moral, att kristendomen inte kan reduceras till det som nu kallas ”Jesu enkla lära”, utan att Jesu lära faktiskt är Jesu hela lära, först och främst Jesu lära om sig själv, vem han var och vilken uppgift han hade. Jesus var inte någon mysputte á la Gardell som bara gick omkring och kläckte ur sig aforismer som har blivit bevingade ord. Jesus var Guds son, avlad av den helige Ande, född av en jungru, korsfäst död och begraven, uppstånden på tredje dagen, o.s.v. Detta är centrum i den kristna tron, enligt Richardson.

    Richardson skrev, precis som du, att vissa bibelställen är viktigare än andra, att de är avgörande för förståelsen av resten av Bibeln, att de är centrum i den kristna religionen, Jesu lära om sig själv. Han skrev vidare att kristendomen är en historisk religion, varmed han menade att det som Bibeln berättar om, att Gud blev människa, osv, inte bara är legender, utan att det har hänt i verkligheten, vid en viss historisk tidpunkt. Kristendomen har ett sanningsanspråk, som går utöver vad man finner hos filosofiska och moraliska system. Det historiska händelser, som Bibeln berättar om, har verkligen hänt! Richardsons budskap var med andra ord att man först måste skilja ur de centrala delarna, sedan kan man förstå resten också.

    Undar hur många av Svenska kyrkans nuvarandw medlemmar, som har fått kännedom om detta? Och vad ska då Jesusmanifestationen handla om? Ska det vara ett namnsdagsfirande för vem som helst, som råkat heta Jesus, eller för den Jesus, som Jesus själv sa sig vara?

    1. Mikael Karlendal

      Tack Lars för din kommentar! Jag tror jag har läst något av Alan Richardson för länge sedan, men just denna bok har jag inte läst. Men det verkar som om det skulle vara mödan värt att leta upp den! Det är synd att Svenska kyrkan bara tycks ha lärt sig mer om ett rikare liturgiskt liv av Church of England. De borde ha tagit del av dess rika evangelikala arv också!

  7. Hej Mikael,

    Jag är delvis enig och delvis oenig.
    Bibeln är delvis Guds Ord rakt av med delar som är människors ord/såsom exempel 1 Kor 7, Paulus förväntade sig att sina läsare ska läsa som Guds Ord och inte som Guds Ord genom människor, eller Guds Ord och mänsklig ord, men som sagt finns det (mindre) delar av Bibeln som är människors ord och inte Guds Ord.

    Kring frågorna, så måste jag säga att jag ser dopfrågan som ytterst viktig och central i den kristna tron, kanske för att jag här har brottas mycket själv- och gått ifrån att tro på troendedopet till barndop till åter troendedop- jag har nog här Luthers/koptiska kyrkans dopsyn samtidig som jag delar de reformertas- dopet är en handling av Gud, men också bekännelse (kortfattat).
    Nattvarden ser jag som mindre viktig, men inte oviktig- om man tar nattvarden på ett fel sätt så dricker och spiser man en dom över sig- en dom av Gud är knappast något som vi kan ta oseriöst, utan det är en viktig fråga, här har jag lignande syn som på dopet- delar Luther perspektiv- verkligen kött och blod (och bröd och vin) men också en åminnelse på Jesu död på Korset tills Hans återkomst- med Helig närvaro, kan inte se hur de olika perspektiv måste utesluta varandra.

    Sen i övrigt är jag enig med dig. Jag är med i en församling var det finns människor från olika sammanhang, International Fellowship/internationella gruppen hos Pingst i Lund, här är allt ifrån hillsong influenser till reformert influenser- gemensamma nämnaren är som du påpekar- ödmjukhet inför Ordet- och en gemensam hunger efter Jesus, sådant har jag absolut inga problem med.

    Kring syndakataloger, ja här är det olika. Tage Sjöberg skriver att rökning är dåligt med inte synd, Algot Eriksson skriver att man kan inte vara fött på nytt/frälst om man röker- så även här skiljs syndakatalogerna åt…- Själv röker jag, ofta den ända i frikyrkosammanhang, har försökt sluta flertall gånger- men kommet fram till att jag har försökt sluta för att passa in i en ”mall”- därför valde jag att försätta att röka- om jag ska sluta, så vill jag sluta för att helga min kropp- inte för att anpassa mig människor…men det var inte poppis när jag läste på PTS 😉

    Sen är omvändelsen viktig, jag var nyfrälst- bara varit kristen 4 år. Fick välsignelse av pastorn över våran samboskap, min nuvarande fru blev gravid innan vi blev gift, men kom fram till utifrån Bibel studium att vi hade syndat- och vi valde då att gifta oss. Här var det inte acceptabelt att jag hade gjort min kvinna gravid utanför äktenskapet, till trotts för att vi omvände oss (och till trotts för att jag hade handlat utifrån min kunskap i kristen tro). I sådana situationer som min egen, måste frikyrkan lära sig att förlåta de som omvänder sig!- Det är surt när man har fått frid med Gud att försatt bli dömd ut av människor (vilket var den sekundära orsaken att jag lämnade min pastor utbildning på PTS).

    ”Jag tror, att om vi ska kunna återerövra den passionerade glöden för att predika evangelium för allt skapat, och vilja gå ut och vinna världen igen, måste vi förr eller senare lösa det problem som Olof Djurfeldt snuddar vid i ovanstående citat.”
    # Amen!!!!
    Här tror jag det behövs två saker: Återuppta syndabegreppet på allvar igen (utan syndakatalog!)!- Samt lära människor att vi har våran hem i Himlen och inte på jorden, och utifrån det få frihet att leva för Kristus och inte oss själva (kortfattat)!

    Men i det stora hela är jag enig med dig!

    1. Mikael Karlendal

      Michael, jag grundar mina tankar om vad som är centralt respektive mindre centralt på att vissa sanningar/läror kan du inte kompromissa bort, utan att begreppet ”kristen” tro förlorar sin innebörd. Vissa läror kan du ha olika uppfattningar om, men ändå fortfarande kallas kristen eller din teologi kan fortfarande kallas kristen.

      Jesu uppståndelse – utan en tro på den kan du varken kalla dig kristen eller kalla din teologi kristen. Jfr vad Paulus skriver i 1 Kor 15.
      Dopet – här har bibeltroende kristna olika tolkningar, barndop eller troendedop. Men, om du inte vill hävda att man går evigt förlorad om man har fel uppfattning om dopet, så får du nog erkänna, att även om det är en väldigt viktig lära, så är den inte lika central som den om Jesu uppståndelse.

      När det gäller bibelsynen, så är det hela Bibeln som räknas som Guds ord, från pärm till pärm. Tänk på vad Paulus skriver i 2 Tim 3, t.ex. Men Guds ord innehåller uttalanden av Gud, Jesus, människor, gudfruktiga såväl som icke-gudfruktiga, änglar och demoner, berättelser, poesi, lagar, krönikor, släktregister – allt kallas ”Guds ord”, därför att boken som helhet, med allt vad den innehåller, är Guds ord/budskap/undervisning till oss. Det gäller bara att inte vrångt uttyda den. Jag tror du kanske missförstått Paulus i 1 Kor 7.

  8. Hannu Ruokola

    Man blir undrande, att man gör igen en samtidsanalys, och det är självaste pingstledaren. Jag tror, att pingstfolket och många med dem börjar tröttna på allt pratande. Jag låter nu negativ, men man vill köra sitt ”race” såsom innan men anpassad till vår tid.

    Teologin och trons grunder saknas och samling kring detsamma. Frikyrkligheten lever farligt, och jag låter pessimistisk, men mycket av frikyrkligheten kommer att krascha inom snar framtid. De, som TROR och STÅR UPP för sin bekännelse, kommer att överleva. Ett konkret bevis på kraschen är ordförande i Gislaved PR-församling, som anser, att församlingens försvinnande in i den nya ekumeniken, är det bästa, som har skett i församlingens historia under 30 år! Det kommer att växa fram en ny ekumenisk församling, där alla schatteringar och teologier ska få plats.

    PR har verkligen INTE lärt sej från sin historia, när man väljer Pelle Hökmark till pingstledare, en man som saknar teologisk skolning. Han är duktig säkert på sina yrkesområden, men skulle det inte varit nu dags att visa en annan väg för PR? Likadant, när man väljer en kvinna till föreståndare för Pingst i Jönköping. Man ser hur frikyrkligheten ger efter mer och mer och anpassar sej in i samma linje som SvK. SvK visar dock friskhetstecken, att det FINNS fortfarande kvar kristna, som INTE har anpassat sej efter tidens könslöshets krav. Den stora frågan är om alla kristna inom PR ser denna utveckling som bra. Finns det kvar sådana inom PR, som vill stå för den bibeltrogna linjen i ämbetsfrågan?

    Jag har uppfattat så att centralt i PR, Kent Cramnell i spetsen, vill medverka aktivt att liberalisera ämbetssynen. Är PRs strävan samma som sossarnas och fi’s, att pastorskåren ska vara hälften män och hälften kvinnor?

    Visst ska man dela teologin till olika viktighetsområden. Men detta resonemang är fel i botten. Om PR är ett kristet kyrkosamfund, då bör man SJÄLV forma sin teologi utan att kolla in vad de andra tycker och bli ”ekumenisk”. Hur muycket man än strävar ”breda lösningar” och det låter bra, men var drar man gränserna? Är det upp till varje person, pastor, församling?

    Mikael, ser du inte skriande behov till samling kring teologin inom PR? Och att det ska ta fastare former än pratande och tyckande?

    1. Mikael Karlendal

      Hannu, jag kan inte uttala mig för pingströrelsen i sin helhet när det gäller allt som du skriver. Jag förstår att du är väldigt engagerad i kvinnopräst/pastorsfrågan. Det är inte jag. Jag vet att det finns seriöst bibeltroende evangelikala teologer på båda sidorna i den konflikten. Jag kan inte anse att den är en fråga av central och frälsningsavgörande karaktär. Den hållning du väljer i denna fråga avgör inte om din teologi kan kallas kristen eller inte. Men jag skulle vilja säga, att om du förnekar att Jesus bokstavligen uppstod ifrån de döda, så kan din teologi inte kallas kristen.

      Och det behövs förvisso en starkare teologisk medvetenhet i vår rörelse. Men därmed inte sagt, att vi måste vara låsta i något särpräglat pingstteologiskt fack. Det är inte så självklart. Pingströrelsen, liksom många andra väckelserörelser från 1800-1900-talen fungerade mer som förnyelserörelser eller rörelser som möjligen ”återupptäckte” vissa bibliska sanningar eller lade extra tonvikt på vissa bibliska sanningar som kanske kommit i skymundan en tid. Vi som kommer från sådana sammanhang ska givetvis vara glada och tacksamma över vårt arv, och inte ringakta det. Men det är inte självklart att vi ska renodla vissa av våra särdrag i all evighet, som om det inte fanns något annat.

      Jag anser det vara mycket viktigt, att vi som är bibeltroende evangelikala kristna formar vår teologi på en fast grundval av centrala kristna läror grundade på Bibeln som Guds ord. Sedan kommer vi, eftersom vi kommer från olika bakgrunder, säkerligen även fortsättningsvis ha olika tolkningar i mindre centrala (men likafullt viktiga) frågor som t.ex. kvinnoprästfrågan eller dopfrågan, och det ska vi inte sticka under stol med. Men vårt ställningstagande i de senare frågorna gör oss inte till kristna eller inte kristna, vilket vårt ställningstagande till frågan om Jesu uppståndelse faktiskt kan göra.

Lämna ett svar till David R Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.