Saronkyrkans i Göteborg församlingsledning har i skrivit en artikel i dagens Dagen, där de motiverar och försvarar sin ståndpunkt angående att öppna för att de som lever i homosexuellt parförhållande ska kunna bli medlemmar i församlingen.
De skriver att församlingen förvisso predikar och undervisar att homosexuellt leverne är synd och de inte uppmuntrar sådant. Däremot håller de fast vid sin inställning att man kan bli medlem fast man fortsätter att leva i ett sådant förhållande. De motiverar det bl.a. med att de tror att när en människa kommer till tro, så blir vederbörande en lärjunge då och, om man får tolka texten, kan vid den tidpunkten kallas en ”nyomvänd”. Så är i alla fall en rimlig tolkning av det de skriver. Som nyomvänd är man ju inte färdig på något sätt, utan därefter följer ett liv med ständigt behov av förnyad omvändelse, vilket man ska kunna göra i församlingens mitt.
Och här på denna punkt om ”omvändelsen”, tycker jag mig kunna skönja en svaghet i deras resonemang. Jag tror inte att Saronförsamlingens ledning har en fullt biblisk syn på vad omvändelse är. Jag tror att de använder termen mer som en etikett att klistra på när någon kommit till tro, utan att tillräckligt förstå den bibliska innebörden. Enligt den bibliska innebörden nämligen, räcker det inte bara ”att tro”, man måste också ha gärningar med som visar att man har ”tro”.
Jakob skriver: ”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar” (Jak 2:14) Sen resonerar han lite om det och säger så: ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro. Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar. Men inser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan?… Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro.” (Jak 2:18, 19, 24).
Saronkyrkans definition av ”tro” respektive ”nyomvänd” respektive ”lärjunge”, tycks mer vara en beskrivning av den ”tro” som de onda andarna har, enligt Jakob, än den Jakobs beskrivning av frälsande tro, som producerar gärningar. I alla fall om man ser till vad de verkar säga om den ”nyomvände”. Deras definitioner om dem som levt som kristna en längre tid, är säkert lite annorlunda.
I 1 Kor 5 skriver Paulus till församlingen i Korinth om ett fall av grov sexuell synd, som är på jämförbar nivå med homosexuell synd. Paulus hävdar bestämt att den som i det här fallet i Korinth lever på detta sätt ska (med vår terminologi) uteslutas ur församlingsgemenskapen. Alltså tvärtom mot Saron, som skulle ”respektera” denna mans ”utgångspunkt.”
I 2 Kor 7:8-12 skriver han om något liknande, i alla fall något som lett till församlingens ånger och omvändelse, och här kommer han nära en definition av omvändelse, en skrivning som visar att ”omvändelse” inte bara är en etikett utan en handling. Se speciellt v 11: ”… vilken hängivenhet har det inte medfört bland er, vilka förklaringar, vilken harm, vilken oro, vilken längtan, vilken iver, vilken räfst. På alla sätt har ni gjort er skuldfria i den här saken.”
I ett tal i Apg 26 säger han så här: ”… man måste ångra sig och vända om till Gud och utföra sådana gärningar som svarar mot ångern.” (v 20).
Dessa anförda bibliska exempel är just exempel (de kan nämligen mångfaldigas näst intill det oändliga) på vad omvändelse är, enligt Bibeln. Nämligen att man efter att ha kommit till en viss tro/insikt, sedan slår in på en helt annan väg. Man handlar annorlunda. Tron/insikten får direkta och tydliga konsekvenser för handlandet.
Därför kan man inte, enligt min mening, föra det resonemang som Saronkyrkan för, om man vill vara biblisk. Ty det Saron i praktiken säger är, att man inte behöver vara omvänd för att bli medlem i församlingen.
Om Paulus i ett liknande fall förordar uteslutning, därför att det är en alltför stor synd och raka motsatsen till omvändelse, så framgår det ju tydligt av Dagenartikeln att Saronförsamlingen förespråkar det rakt motsatta mot Paulus! Och då är min slutsats som ovan, att Saron inte har förstått det bibliska omvändelsebegreppet eller, alternativt, de bryr sig inte om det! Jag menar också, att 1 Kor 5 borde ha relevans på hur vi tolkar eller definierar vem som kan vara medlem i en kristen församling, i alla fall om vi gör anspråk på att vara bibliska, eftersom det har relevans för hur vi definierar omvändelse. Enligt min tolkning, har den som inte vill lämna det homosexuella levnadssättet per definition ännu inte omvänt sig.
I det jag här skrivit, gör jag inte anspråk på att vara heltäckande om alla aspekter av omvändelse, osv, men utifrån de anförda bibeltexterna, så torde det framgå tydligt att Paulus inte skulle ”respektera” alla de ”utgångspunkter som Saron vill respektera. Paulus skulle krävt av den som nyligen kommit till tro och som lever i ett homosexuellt parförhållande, han skulle krävt att den personen först lämnade det förhållandet och avsvor sig den livsstilen innan vederbörande kunde välkomnas in i församlingsgemenskapen. Det vore ju bra om Sarons ledning kunde motivera varför man anser sig veta bättre än Paulus i detta sammanhang, och varför man tydligen står ”över ” detta.
Omvändelse, enligt Bibeln är inte något som sker bara när man blir kristen, utan också något man måste leva i hela livet, den dagliga omvändelsen. Men, man får inte låta talet om att vi alla behöver leva i daglig omvändelse spela ut just detta, att en omvändelse till Kristus (när man blir kristen) enligt Bibeln innebär att man måste lämna vissa gamla levnadssätt, annars har man inte omvänt sig.
Mikael:
Håller med om att vi ska hämta undervisning därifrån (mose lag) vad gäller moral och etik.
Jag håller också med om konsekvenserna för synderna ser olika ut. Men ur Guds helighet perspektiv så är det inte skillnad på synd i det perspektiv att om man så bryter det minsta bud i lagen så har man brutit mot hela lagen- ingen av oss klarar ju av att gå så mycket som en dag utan att synda (om inte i gärningar så i tankar eller känsloliv).
”Den som håller hela lagen men överträder ett enda bud har brutit mot dem alla.” Jak 2:10, syndens lön är ju döden om det så är en vit lögn eller homosexualitet. Att inte göra skillnad på synd behöver ju inte vara det samma som att legalisera synd, det vill du se att jag inte gör- om du läser texten jag hänvisar till.
Homosexualitet tycker jag är svårt, den senaste forskningen visar på att den blir utvecklad först och främst genom miljö- ja då är det ju något som är lätt åtgärdar- och då speciellt genom att Gud ger än kraft att omvända sig, annan forskning visar ju på att det är genetisk- då blir det snabbt svårare- då vill det ju betyda att den homosexuella behöver upprättelse på samma sätt som exempel en med asberger.
Efter va jag kan förstå är saker som transsexualitet en ”fysisk” åkomma och inte psykisk, efter det jag har läst formas deras behov att vara det motsatta könet redan i fosterlivet- då hjärnan skickar ut hormoner och annat som för en att tro att man är det motsatta könet, så alltså inget psykisk utan fysisk- även här blir det ju tal om upprättelse på samma sätt som exempel asberger.
För mig behöver det inte vara något hinder, bland de förkunnare jag följer mest aktivt hittar man Jim Cymbala och David Wilkerson- hos dessa blir ju många homosexuella och transsexuella personer upprättade i Kristus- precis som många andra blir på andra områden, ingenting är ju omöjligt för en allsmäktig Gud!
Problemet som jag ser det är det Andreas lyfter upp ”predika omvändelse, frälsning, upprättelse, helgelse, bibliskt obekväma sanningar”- om en församling inte följer detta, är själv inte helgad, ingen blir omvända, ingen blir upprätta- hur ska vi då kunna förvänta oss att homosexuella måste bli omvända och upprätta innan de kan bli accepterade av oss?
Tittar man på de församlingar som har god frukt, och de predikanter som har god frukt som upprättade människor i Kristus, helgade osv- om det så är Jim Cymbala eller Paul Washer- så har ju alla fokus på just predika omvändelse, frälsning, upprättelse, helgelse, bibliskt obekväma sanningar…vi kan ju inte förvänta oss helgelse, upprättelse och god frukt om vi inte predikar omvändelse, helgelse, och andra bibliskt obekväma sanningar- och det är just här jag tror skon klämmer hos en del församlingar- de har anpassat sig den sekualiserade kyrkan, människor blir inte omvända längre- och då blir det också svårt att kräva att homosexuella ska bli det.
Michael, tack för din kommentar.
Jag vill bara säga en sak, jag tror att Gud förvisso gör skillnad på synd och synd. Han ser t.ex. mycket allvarligare på vissa sexuella synder än på andra. Det kan man klart se om man läser 1 Kor 5 och jämför det med 3 Mos 18. Kolla sen 2 Mos 22:16f vad som händer med den som förför en jungfru, jämfört med den som begår de sexuella synder som skrivs om i 3 Mos 18. Om man sedan läser hur Paulus skriver i Rom 1, så borde man kunna dra slutsatser.
Vi kristna lever inte under Mose lag och lyder inte under dess strafflagstiftning, men vi kan hämta undervisning därifrån vad gäller moral och etik. Om då Gud i Mose lag stadgar olika straff för olika synder, så är det ju inte konstigt om man därav drar slutsatsen att alla synder inte alls är lika. Den ofta hörda slogan, att alla synder är lika, kommer definitivt inte från Bibeln.
Ännu en bra pingstpastor ifrån Ängelholm? (känner bara till Lasse Väcklen tidigare)- va bra!
Andreas- goda poäng!
Mikael:
Håller med din text i huvudsak. Men jag tror homosexualitet- och kanske ännu mer transsexualitet är svårare än en synd som exempel åtrå. Nån stans måste man ju sätta ribban, men vi för aldrig glömma att Gud gör inte skillnad på synd (Jak 3:18)- det är det människor som gör…Här har du själv en genomgång hur jag ser på själva synden/omvändelsen/upprättelsen: http://jdfk-kefas.blogspot.com/2008/09/till-tor-billgren-och-andra.html uttalar mig dock inte om själva medlemskaps frågan- jag tycker den är svår!
Tack för en fin blogg!
Tomas Öhlund
Bra!
”Den som icke tager sitt kors på sig och följer mig, han är mig icke värdig”
Känns orden igen?
Korset har så många olika skepnader, det betyder olika ting för olika människor. Korset är individuellt, men det är hela tiden ett kors, och det kan vara tungt att bära.
Alla har sitt kors att bära, dock finns Herren med och lättar bördan för oss.
”Lydnad är bättre än offer”
Känns orden igen?
Lydnaden är inget tvång. Lydnaden ska ses som en förmån. Herren tvingar oss inte mot vår vilja, att lyda är frivilligt.
Hur vi än ser på detta med homosexualitet, så finns inga texter i nya eller gamla förbundet (Bibeln) som bejakar en sådan livsstil. Bibeln förbjuder homosexuell utövelse. Paulus varnar återkommande för detta i sina brev. Vi kan antingen ödmjuka oss för dessa texter eller välja att inte göra det.
Visserligen är det naturligt som humanist att inom ramen för mänskliga rättigheter ge homosexuella ett likaberättigande med heterosexuella. Men församlingen har ett heligt kall, ett heligt ämbete och en helig mission och är ansvarig inför Herren hur detta uppdrag förvaltas.
Församlingen väljer själv vem man vill blidka och tjäna. Antingen blidkar och tjänar man den ande som är i världen, eller också blidkar man och tjänar Herren utifrån det ord han förmedlat till oss.
Kärleken ska vara rådande i församlingen, men att visa kärlek är inte att bejaka det som Bibeln beskriver som synd.
Vi lever i en ytlig och egocentrisk tid, där våra egna begär och känslor ska beaktas och tillåtas att utlevas till vilket pris som helst.
Visserligen kan ”den icke troende” människan göra så, men inte den som är kristen och kallad till en helig efterföljelse av Honom som har dött och uppstått för oss. Herren är helig och han vill ha en helig församling som respekterar hans bud, ty annars blir det ingen ”riktig” brud…
Vi ska inte underskatta den behornades list och makt att bedra. Hans list är större än vi kan ana och hans syfte är att skapa andlig död. Han arbetar hårt på att försöka släcka anden i de troende. Själafienden vill ingen överlåtelse och Kristi efterföljelse. Han vill istället befästa synden i människan, och förhindra Guds Andes verk i de troendes liv.
Att kämpa trons goda kamp är inte enkelt för någon, men Herren har trots allt gett oss detta livslånga uppdrag.
Vi gör ett val både som enskilda individer och som församling. Må vi göra det val som leder till liv!
Tänkvärt av Mikael att följa själva orsaken ned till grunden, nämligen hur man ser på begreppet omvändelse. Lyssnar man på dom äldre så är deras kritik idag ofta att bot och bättring försvunnit och att en allmän, ganska odefinierad, tro på Gud räcker som bevis för omvändelsen.
Det hör kanske inte riktigt hit, men i ett samtal med min mor i helgen berättade hon om en händelse på 70talet, där två hippies döptes i vår kyrka under stor tacksägelse. En vecka senare förföljer en av dessa vilt svärjande andra människor i Kungsträdgården i Stockholm med en stor kniv. Man får anta att före dopet bör ha ägt rum nån slags omvändelse, eller hur lätt tar man som pastor på att döpa personer? (Borde det inte finnas nån slags personlig kännedom om dessa, i riktning dopskola?) På ett generellt plan, det som nu är så populärt, kan man säja att dessa personer fått ett återfall, begått en synd som vi alla dagligen gör. Men det är lite skillnad på att felparkera och jaga folk med kniv…
Andreas, kan bara hålla med dej och jag tycker mej se hur vi hamnade i denna situation.
Talet om korset tystnade och blev talet om prosperity och ”segertåg”. Orsaken till segern tillskrevs vår egen prestation i att producera positive thinking. Guds evangelium för de fattiga byggdes om till ett glatt budskap för de rika.
Bibelns ord förfalskades av vinningslystnad och när brudgummen dröjde somnade församlingarna.
Kanske väckelsen kommer igång om de som ännu inte helt somnat står upp och är villiga att varje dag ta sitt kors på sig. Att följa Kristus har alltid kostat och kommer alltid att kosta. Promenadsegrar förekommer inte i Hans rike.
2 Kor. 2:14 Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt! 15 Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade. 16 För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra äro vi en lukt från liv till liv. Vem är nu skicklig härtill? 17 Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi ordet i Kristus, inför Gud.
Jag tror att det är så att många församlingar idag är så uppgivna att de inte får medlemmar tillräckligt med den ursprungliga modellen. Att predika omvändelse, frälsning, upprättelse, helgelse, bibliskt obekväma sanningar osv det ger bara kritik idag. Att dessutom ge sig in i samhällsdebatten och tydligt säga vad bibeln säger i vissa specifika företeelser och situationer. Det är direkt självmord rent strategiskt.
En pastor som har stora visioner om en stor församling med många medlemmar, stor kyrkobyggnad, respekterat nanmn och inflytande i kristenheten och övriga samhället och dessutom visioner om ett eget ekonomiskt gott liv. Den pastorn inser tillslut att detta går inte utan att börja anpassa sig till samhällets standard. Därför blir evangeliet ett anpassat evangelium som tappat många delar av sin styrka och sanning och där vissa delar väljs ut och predikas på ett sätt som passar och inte stöter sig med medlemmar och möjliga medlemmar. Kyrkan har blivit en mysig förening med företagsnätverk, goda vänner och trevlig gemenskap, tyvärr kombineras det sällan med ett tydligt rakt evangelium som utmanar. Istället kan du bli medlem i olika stadier, brons, silver och Guld för att tilslut nå VIP status.
Jag är inget föredöme i att visa hur ett kristet liv ska levas, jag jobbar den hårda kampen (under nåden) framåt. Samtidigt så är jag irriterad och ledsen över att det finns så få andliga ledare som visar vägen. Ansvaret är mitt för mitt eget liv. Men var är saltet idag i samhället?
”Gud sänd väckelse och börja med mig”
Broder Mikael,
Tänker drista mej att helt kort blanda mej i diskussionen även på din blogg.
Det diskuterars just nu om kriterier för att få vara ”medlem” av en församling. Absolut säkert en viktig och relevant diskussion.
Denna diskussion kommer emellertid inte att bära annan frukt än känslan av stora menings-skillnader och sårade förtroenden.
Orsaken är ganska simpel. Det finns nämligen ingen gemensam definition av betydelsen, innebörden, av ordet ”församling”.
För att komma någon vart måste man börja från grunden. Och en annan grund än den som redan är lagd, kan ingen lägga.
Gemenskap med Jesus Kristus är det enda som ger oss gemenskap med varandra. Endast med Jesus Kristus som huvud kan vi tala om att vara lemmar i samma kropp.
Allt annat med-lem-skap är varken mer eller mindre än mänsklig bokföring.
Robert L,
Dels, har jag faktiskt varit i Saronkyrkan (några gånger förra århundradet och faktiskt en gång för ca 5-6 år sen) Dels, och framför allt detta, så recenserar jag faktiskt texter – en intervjuartikel med Joakom Hagerius för ett antal dagar sedan och den artikel som Sarons ledning hade inne i Dagen idag.
Dessa texter ger mig anledning att uttrycka kritik mot Saronförsamlingens agerande, och främst mot dess ledarskap. Men eftersom er nya församlingsordning, som er föreståndare förklarar den i intervjuartikeln och som han och er församlingsledning förklarar/försvarar i artikeln i Dagen idag, eftersom denna ordning är antagen av er som församling, så faller det faktiskt tillbaka en del på er också.
Så, om du är medlem i Saron, så får du nog faktiskt finna dig i, att om ni tar ett sådant radikalt avsteg från den klassiskt kristna linjen, att ni faktiskt får utstå en del kritik för detta.
Det är bara så sjukt att du kan sitta i Ängelholm och recensera en församling som du aldrig varit i, än mindre vet något om.