Halldorf, pingströrelsen och tystnadens metod

Joel Halldorf skriver i sin ledare i Dagen idag om den svenska pingströrelsens teologiska metod för att förändra läran. Han tar sin utgångspunkt i den förändrade synen på idrott som ägde rum under 1960-70-talen. Han skriver:

”Att en ung kyrklig rörelse ändrar sig på en del områden är i sig inte något underligt. Men förändringen av synen på idrott i Pingströrelsen verkar ha skett utan några egentliga diskussioner. Först är idrotten bannlyst och kritiserad, sedan följer under 1960-talet ett antal års tystnad. Därefter, på 1970-talet, är fotbollen accepterad och dyker exempelvis upp som ett förslag på passande aktivitet för ungdomslägren. Helt plötsligt har en förändring skett. Men man letar förgäves efter uppgörelser, reflektioner över kursändringen eller förklaringar till varför man ändrat sig. Denna tysta kursändring är inte något olycksfall i arbetet, utan något som Pingströrelsen gjort till metod.”

Fortsätt läsa ”Halldorf, pingströrelsen och tystnadens metod”

Nyordningar i Filadelfia, Stockholm, del 2

I somras på Nyhemsveckan talade Niklas Piensoho om ett ”paradigmskifte” – att vi kristna måste ändra vårt sätt att förhålla oss till omvärlden. Han tog exempel från den i vårt tid så aktuella homo-rörelsen och s k pride-parader – i stället för att ”uscha” och ”fya” ska vi välsigna och bemöta människor med kärlek och be för dem. Samtidigt menar han sig tydligen inte ha ändrat sig vad gäller läran. Vad menade han då med ”paradigmskifte”? För han kan ju knappast ha menat att det är ett paradigmskifte att vi ska älska våra medmänniskor och be för dem eller?

I den förändringsprocess som just nu pågår i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, under Niklas Piensohos ledning, verkar det dock som att det så kallade paradigmskiftet nu börjar avslöjas. Där diskuteras inte bara frågan om dopet och medlemskapet, vilket jag skrev om i måndags, utan också andra frågor som gäller livsstil. Ska man kunna bli medlem i församlingen fast man lever i homosexuella parrelationer, heterosexuella samborelationer och liknande? Enligt vad jag erfar diskuteras även om man överhuvud taget måste ha en avgjord kristen tro och övertygelse; det kanske kan räcka med att man sjunger i kören och allmänt sympatiserar med församlingen. Frågan gäller alltså hur pass inkluderande församlingen ska vara när det gäller medlemskapet. Är måhända detta paradigmskiftet – ingen omvändelse behövs, var med och lev som du vill? Kom till smörgåsbordet Filadelfia och ät det som passar! Det sista kanske lite raljant skrivet, men andemeningen är seriös menad.

Fortsätt läsa ”Nyordningar i Filadelfia, Stockholm, del 2”

Nyordningar i Filadelfia, Stockholm, del 1

I Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, under Niklas Piensohos ledning, är det bråda dagar nu. Det är mycket som diskuteras. Världen idag skriver om det. Ska troendedop krävas för medlemskap eller ska även andra släppas in? Ska det krävas någon livsstilsförändring hos dem som vill bli medlemmar? Ska de som lever i homosexuella parrelationer kunna bli medlemmar utan att sluta med det? Osv. Niklas Piensoho betonar att det måste ske en synkronisering mellan det som är gemenskapen och det som är medlemskapet. Församlingen ska vara en varm gemenskap med plats för upprättelse.

Här finns det flera frågor att diskutera. Det gäller dels naturligtvis dopet och församlingssynen, och dels frågan om omvändelse, synd och dom och församlingssynen. Utifrån tidningsartikel och lite information jag fått från annat håll, är jag tämligen säker på att min egen uppfattning skiljer sig ganska väsentligt från Niklas Piensohos och hans vapendragares åsikter.

Jag väljer här att diskutera enbart den första frågan som handlar om dopet och församlingssynen. De andra frågorna är av något större karaktär och jag kommer ta upp dem ordentligt i kommande inlägg. Men jag tror att alla dessa frågor sammantaget visar att Filadelfia i Stockholm, om Piensoho får som han vill, är på väg att utvecklas bort ifrån att vara en stabil pingstförsamling av klassiskt evangelikalt snitt till att bli en mer allmänreligiös intresseförening av mer folkkyrklig karaktär. Orsakerna till det tror jag är olika. Jag tror inte att Niklas Piensoho är en liberalteolog eller har felaktiga motiv, men jag tror att konsekvensen av hans undervisning och den praxis han driver kommer att få konsekvensen att Filadelfia blir en liberalteologisk församling på lite längre sikt. Jag tror inte att det är hans avsikt, men jag tror det blir konsekvensen. Goda avsikter är inte alltid tillräckligt, vilket kommer att visa sig.

Fortsätt läsa ”Nyordningar i Filadelfia, Stockholm, del 1”

Påven – med vem kan man likna honom med?

En del har jämfört Niklas Piensohos nyhemstal med den den nye påven Franciscus uttalanden i några intervjuer. De menar att dessa har gjort samma sak när de försöker mana fram en annan ton hos oss kristna i vissa frågor. Någon har till och med ställt frågan om vad jag anser om den jämförelsen. Jag börjar nu bli tämligen trött på Piensoho-debatten; det är ju inte speciellt roligt att försöka diskutera viktiga teologiska sakfrågor med dem som vägrar delta. Men jag ska försöka ge ett svar på just detta, eftersom det inte kommer från dem som är direkt inblandade i debatten.

Fortsätt läsa ”Påven – med vem kan man likna honom med?”

Kompromisslös och evangelisk?

Säga vad man vill om Carl-Henric Jaktlund, men nog är det lätt att tolka honom som om han var en listig debattör, som knappast något politiskt parti skulle avvisa som talskrivare åt sina politiker! Med retorisk slughet har han, i sin ledarkrönika i Dagen idag, i några snabba, enkla penseldrag målat upp alla som inte sympatiserar med honom och Niklas Piensohos nyhemstal som lagiska och kärlekslösa personer som inte förmår predika ett sant evangelium om nåd! Samtidigt framställer han sig själv som en oskuldsfull försvarare av det sanna evangeliet om nåd, och han har fått beröm för det på twitter! Det måste värma! OK, han kanske bara syftar på en del kommentatorer på vissa bloggar, men lite generaliserande verkar det ändå. Jag visste heller inte att det var kutym för debattredaktörer på Dagen, att på ledarsidan själva blanda sig i debatter där tidningen inte själv är part i målet. Men så är det tydligen.

Visst, Jaktlund skriver en del bra saker i krönikan. Men – sammanhanget är allt! Jaktlund sätter ju själv in sin krönika i ett särskilt sammanhang – debatten som pågått med utgångspunkt från Niklas Piensohos nyhemstal –  och i det ljuset får man ett annat perspektiv än det som ligger på ytan. Utan detta sammanhang hade jag utan tvekan låtit Jaktlunds artikel passera och knappt lagt märke till vad han skriver, som med så mycket annat i kristna tidningar, men nu är det annorlunda.

Fortsätt läsa ”Kompromisslös och evangelisk?”

Varför denna fobi mot att vara tydlig i läran?

I dagens nummer av Världen idag har jag en debattartikel inne, i vilken jag ställer frågan om varför somliga har så svårt för att man kan vara tydlig i läran samtidigt som man är kärleksfull.

Anders Gerdmar har också en debattartikel i samma nummer , i vilken han argumenterar för varför vi kristna bör tala om sexualetiska frågor. Han talar om en ”kroppens teologi”. Han är kritisk till Niklas Piensohos nedlåtande tweet i vilken han kallar sexualetiken ”underlivsteologi.” Faktum är, att det vore märkligt om inte ytterligare en eller annan pingstpastor reagerade på det. Och inte bara jag.