Guds moder

Många svenska protestanter känner i dessa dagar ett stort behov av att markera att de inte är katoliker och absolut inte tänker bli det. Ett av argumenten de då tar till är att hävda att katoliker tillber Maria som en gudinna. Ibland påstås det att Maria-kulten har sitt ursprung i gamla hedniska modergudinnekulter från antiken och forntiden. mariaTidskriften Inblick är ett av de senaste exemplen på denna trend. Se mina tidigare inlägg i ämnet (1, 2, 3). Detta  ämne är ganska omfattande, men jag ska försöka vara kortfattad.

Men först måste vi klarlägga vissa enkla fakta om saken. Den Katolska kyrkan betraktar inte Maria, Jesu mor, som en gudinna. Hon är en människa. Enligt Kyrkan ska man därför inte heller tillbe eller dyrka Maria som en gudinna. Punkt. Och vördnaden för denna Maria uppstod i den förföljda kyrkan, inte i någon statskyrka. Och vördnaden för Maria växte i samband med att man förstod hennes roll bättre när man förstod bättre vem Jesus Kristus är. Det var i samband med treenighetslärans och kristologins utveckling som Maria-fromheten tog extra fart. Fortsätt läsa ”Guds moder”

Är helgon och reliker ett hedniskt arv?

Många protestanter är av den uppfattningen att den katolska tron på Maria och andra helgon, och bön till dem, är hednisk avgudadyrkan och vidskepelse som smugit sig in i den kristna kyrkan under antiken eller medeltiden. Många tror att detta skedde efter att kejsar Konstantin ”gjorde kyrkan till statskyrka”. De tror att bön till Maria har sitt ursprung i hednisk dyrkan av olika modergudinnor, som var vanlig i antikens värld. På samma sätt tror man att vördnaden för reliker är ett hedniskt arv från samma tid eller senare. Det kan dock inte bli mer fel än så. I detta blogginlägg börjar jag med frågorna om Konstantin och relikerna.cropped-St-Peters-Square-I-believe-in-the-Holy-Catholic-Church.jpg

 

Konstantin

Kejsar Konstantin, som blev medkejsare i Romarriket (en av fyra) år 306, ensam kejsare 324 och dog 337, gjorde inte kyrkan till statskyrka. Det är helt enkelt ett felaktigt påstående. Konstantin blev själv kristet troende någon gång tidigt under sin kejserliga karriär, men han döptes först strax innan sin död. Han gjorde kristendomen till en tillåten och laglig religion. Dessförinnan hade den alltså var olagligt och hade bara ett par år innan, i början av 300-talet, varit utsatt för en av de största förföljelserna någonsin. Eftersom Konstantin själv var troende och menade att det vore bra för riket om den kristna tron spreds, så började han också gynna kyrkan på olika sätt, bland annat genom att betala för olika kyrkobyggnationer. Men kyrkan blev inte statens religion förrän i slutet av 300-talet, långt efter Konstantins död.

Fortsätt läsa ”Är helgon och reliker ett hedniskt arv?”

Konstantin – var det bra eller dåligt?

År 306 blev en man vid namn Konstantin kejsare i en del av det Romerska riket. Från 312 härskade han över hela den västliga delen av riket och han hade strax innan blivit kristen! Därför genomförde han att kristendomen från och med 313 blev en tillåten/laglig religion i hela det Romerska riket. Samma kyrka som bara ett par år innan hade fått utstå sin kanske allra värsta förföljelse. IMG_2283Nu blev samma personer som förut blev fängslade för sin tro i stället gynnade och hedrade av kejsarmakten. På den tiden sågs detta självklart som ett mirakel från himmelen. Senare i historien har man kommit att mer betona negativa aspekter av detta – att kyrkan från och med då mer och mer kom att hamna under olika furstars inflytande och med tiden blev en statskyrka. För katoliker och ortodoxa är detta en Guds goda hand i historien. Så även för många lutheraner och reformerta. Men det finns många röster – särskilt bland protestanter – som här snarare ser 300-talet som det stora avfallets tid i den kristna historien.

Jag som i barndomen blev pingstvän – nu är jag på väg att bli katolik och går regelbundet i mässan – har under större delen av mitt liv haft en ganska kluven inställning till Konstantin och hans betydelse. Under den längre tiden en mer negativ syn, men med tiden och successivt har jag oundvikligen fått ändra uppfattning. Ju mer man läser historia och inte söker väja undan för sanningen, desto mer finns det att fundera över.

Fortsätt läsa ”Konstantin – var det bra eller dåligt?”

Tomrummet efter Konstantin

Jag talade nyligen med en kvinna som fungerar utmärkt som evangelist i sin vardag. Hon berättade att hon nyligen varit inkallad till sin chef och fått frågan om hon berättar om evangelium på sin arbetsplats – för det får man ju inte. Hon frågade då sin chef om det var OK om hon och de kristna kollegorna började använda yoga och mindfulness och liknande för klienterna. Det fick de gärna göra, sade chefen förtjust, och poängterade att även hon var kristen! Dagen har en insändarartikel idag där skribenten berättar om en liknande situation. Han är sjukgymnast och får höra att det inom den offentliga vården gärna får användas qigong och liknande metoder inspirerade av österländska religioner som hinduism och buddhism. Däremot, som skribenten påpekar, höjs det ju nu röster att psalmsång och andakter för äldre på vårdboenden ska avskaffas, trots att de äldre vill ha det. Att skolavslutningar ska hållas i kyrkor vållar ju också numer ofta strid.

Den tanke som slår mig i sammanhanget är att vi sett detta förr och inte så sällan heller! Nämligen, Fortsätt läsa ”Tomrummet efter Konstantin”

Myten om det religiösa våldet och försvaret av Konstantin

Joel Halldorf skriver i en artikel i Dagen idag om ”myten om det religiösa våldet”. Artikeln är i huvudsak en recension av boken The Myth of Religious Violence (Oxford University Press, 2009) av William T Cavanaugh. Mot slutet av artikeln ger Halldorf en kort och avfärdande kritik mot den kände islamologen Bernard Lewis. Cavanughs bok verkar onekligen intressant och värd ett inköp, men jag ställer mig lite frågande till Halldorfs lättvindiga sätt att avfärda B Lewis. Jag tror att man måste skilja på olika religiösa tankesystems eventuella inverkan på våldsanvändning. Det är t.ex. viss skillnad mellan kristen tro och islam, om man går tillbaka till respektive religions rötter, till grundarna. Samtidigt, håller jag med om att den definition av religion som ofta är underförstådd när man kommer med svepande uttalanden om religion och krig måste ifrågasättas.

En historisk händelse som för alltid satt en outplånlig prägel på just kristendomens förhållande till staten och till våldet är omvändelsen av den romerske kejsaren Konstantin till kristen tro i början av 300-talet. Många har ifrågasatt att det var frågan om en äkta omvändelse och djupt beklagat dess konsekvenser för den kristna kyrkans räkning, bl.a. att kyrkan under 300-talets lopp utvecklas till en statskyrka och med kejserlig inblandning i kyrkans teologiska diskussioner. Andra har dock sett detta som en stor händelse av bibliskt format och sett det som ett stort framsteg för Guds rike. Till de positiva hör t.ex. kyrkofadern Eusebios av Caesarea som var rosigt positiv, kyrkofadern Augustinus som utvecklade ett helt teologiskt system för att förhålla sig till denna för kyrkan så nya situation. Resten av den kristna kyrkan har sedan dess haft en i grunden mer positiv syn på detta ända fram till 1500-talet, då delar av reformationen, den radikala eller anabaptistiska grenen, utvecklade en skarp kritik mot detta. En modern företrädare för denna starkt negativa uppfattning kring detta är den amerikanske teologen John Howard Yoder, som i åtskilliga skrifter drivit sin ”politics of Jesus” och talat för kristen pacifism, bl.a. Fortsätt läsa ”Myten om det religiösa våldet och försvaret av Konstantin”