Ett försök att avsluta dopdiskussionen för denna gång

Jag vill med denna text försöka sammanfatta min dopsyn så kortfattat som möjligt samt besvara några invändningar. Säkert har jag missat en del. Jag avser med detta att avluta debatten för min del och inte fortsätta med någon längre dopdebatt. Orsaken till att jag skrev om min förändrade dopsyn i slutet av föregående år, berodde på vissa praktiska omständigheter och inte på att jag ville starta en dopdebatt i sig. Givetvis förstod jag innan att det skulle bli en väldig kalabalik om detta, då dopet på många sätt är en väldigt känslomässigt laddad fråga i många sammanhang. Därför vill jag i denna text ytterligare försöka förklara, förtydliga och svara på vissa invändningar.

Jag tror följande:

Fortsätt läsa ”Ett försök att avsluta dopdiskussionen för denna gång”

Dopet – Bibeln och teologin

Ingen kristen är motståndare till dop av troende. Det är självklart att om en vuxen odöpt människa kommer till tro på Kristus, så ska denne döpas. Och om en vuxen och odöpt människa vill döpas, så måste det självklart krävas tro av den som ska döpas. Det dopdiskussionen handlar om är i stället om huruvida baptisterna har rätt när de påstår, att dop av späda barn inte är rätt och att sådana dop inte ska räknas som dop i Bibelns eller den kristna trons bemärkelse. Den kristna kyrkan bevisligen döpt späda barn åtminstone sedan 100-talet. Vi vet det, därför att vi kan se i olika texter att det var vanligt med dop av spädbarn kring år 200. Ur historisk synvinkel kan vi varken bevisa eller motbevisa att det förekom under det första århundradet, på Nya testamentets (NT) tid.

Fortsätt läsa ”Dopet – Bibeln och teologin”

Varför detta nu?

Jag har i dagarna gjort ett stort vägval som får stora konsekvenser. Jag har gått ut med att jag tror att det är rätt att döpa även spädbarn till Kristus. Det betyder att jag inte längre ser dopet i första hand som ett uttryck för den enskilda individens personliga ställningstagande för Kristus. Dopet är ett sakrament i vilket Gud handlar frälsande och genom vilket en människa – spädbarn till vuxen – blir upptagen som medlem i Guds församling. Detta sker en gång i livet och är inte något som behöver upprepas. Jag delar alltså inte längre den baptistiska uppfattning som jag vuxit upp med, som medlem i en pingstkyrka sedan barnaår. Jag kan inte se dopet som bara en yttre symbolhandling, utan det är något mycket mer än så.

Fortsätt läsa ”Varför detta nu?”

Jag lämnar pingströrelsen

Min tid i pingströrelsen är över. Jag avstår av fri vilja från att söka pastorstjänster inom samfundet igen. Det bibelstudium jag skulle ha hållit på den nationella pingspastorskonferensen i januari är avbokat, dock inte för att jag ville det, utan för att planeringskommittén för konferensen ville det.

Allt detta beror på en och samma orsak: Jag har ändrat dopsyn. Jag kan inte längre utifrån Bibeln motivera varför spädbarn ska utestängas från det kristna dopet och från att upptas i Guds församling. Och jag kan inte längre försvara omdop av dem som redan är döpta, och än mindre utföra dem själv, förstås. Av det skälet kan jag naturligtvis inte vara anställd som pastor i en renodlat baptistisk rörelse.

Fortsätt läsa ”Jag lämnar pingströrelsen”

En tredje väg i dop- och medlemskapsfrågan?

Daniel Norburg, som är föreståndare för Immanuelskyrkan i Malmö, skriver en mycket bra artikel i Dagen idag. Han argumenterar för vad han kallar en tredje väg i dop- och medlemskapsfrågan. Han menar att det är problematiskt både att välja vägen att slopa dopet som krav för medlemskap, och att välja vägen att erkänna barndopet som ett dop. Han menar att en baptistisk församling som vill slå vakt om troendedopet och samtidigt med kärlek, respekt och ödmjukhet ta in dem som är övertygade om barndopets giltighet, kan göra det på ett annat sätt än de ovan och i debatten hittills föreslagna.

I artikeln berättar han om hur de gjort i Immanuelskyrkan. Han skriver:

Fortsätt läsa ”En tredje väg i dop- och medlemskapsfrågan?”

Nyordningar i Filadelfia, Stockholm, del 1

I Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, under Niklas Piensohos ledning, är det bråda dagar nu. Det är mycket som diskuteras. Världen idag skriver om det. Ska troendedop krävas för medlemskap eller ska även andra släppas in? Ska det krävas någon livsstilsförändring hos dem som vill bli medlemmar? Ska de som lever i homosexuella parrelationer kunna bli medlemmar utan att sluta med det? Osv. Niklas Piensoho betonar att det måste ske en synkronisering mellan det som är gemenskapen och det som är medlemskapet. Församlingen ska vara en varm gemenskap med plats för upprättelse.

Här finns det flera frågor att diskutera. Det gäller dels naturligtvis dopet och församlingssynen, och dels frågan om omvändelse, synd och dom och församlingssynen. Utifrån tidningsartikel och lite information jag fått från annat håll, är jag tämligen säker på att min egen uppfattning skiljer sig ganska väsentligt från Niklas Piensohos och hans vapendragares åsikter.

Jag väljer här att diskutera enbart den första frågan som handlar om dopet och församlingssynen. De andra frågorna är av något större karaktär och jag kommer ta upp dem ordentligt i kommande inlägg. Men jag tror att alla dessa frågor sammantaget visar att Filadelfia i Stockholm, om Piensoho får som han vill, är på väg att utvecklas bort ifrån att vara en stabil pingstförsamling av klassiskt evangelikalt snitt till att bli en mer allmänreligiös intresseförening av mer folkkyrklig karaktär. Orsakerna till det tror jag är olika. Jag tror inte att Niklas Piensoho är en liberalteolog eller har felaktiga motiv, men jag tror att konsekvensen av hans undervisning och den praxis han driver kommer att få konsekvensen att Filadelfia blir en liberalteologisk församling på lite längre sikt. Jag tror inte att det är hans avsikt, men jag tror det blir konsekvensen. Goda avsikter är inte alltid tillräckligt, vilket kommer att visa sig.

Fortsätt läsa ”Nyordningar i Filadelfia, Stockholm, del 1”

Medlemskap i församlingen och dopet – ny ”utredning”

Som Dagen skriver om idag, så har det kommit en ”utredning” från Institutet för Pentekostala Studier om medlemskapsbegreppet i pingströrelsen. Den heter Medlemskap- En tvärvetenskaplig studie av medlemskap i Pingströrelsen, Jan-Åke Alvarsson, red. (Institutet för Pentekostala Studier, Uppsala, 2011). Utredningen är föranledd av att det gamla medlemskapsbegrepp vi har i många avseenden ”glappar” lite grann i förhållande till verkligheten. Studien kan laddas ner på följande hemsida: http://www.ips-uppsala.se/forskningsrapporter.html. Här följer några begränsade och enstaka reflektioner över ett alltför stort ämne:

Jag har nu ögnat igenom rapporten. Som vanligt i en bok med flera författare, så är bidragen av varierande kvalitet. Personligen anser jag att om man inte har tid att läsa allt, så kan man koncentrera sig på att läsa kap 1 (Redaktörens introduktion, sammanfattning och slutsatser), kap. 2 (Stefan Green: Församling och medlemskap ur ett bibelteologiskt perspektiv) och kap. 4 (Karl Inge Tangen: Dåp og medlemskap i Pinsebevegelsen – et forsök på klargjöre praktisk teologiske posisjoner). Det övriga kan man läsa om man har extra tid.

Fortsätt läsa ”Medlemskap i församlingen och dopet – ny ”utredning””

Är pingströrelsen en del av Svenska kyrkan?

Frågan i rubriken är föranledd av att Dagen idag publicerar en intervju med Conny Brännberg, Skövde, som är ordförande i den lokala pingstförsamlingen samt numera invald i kyrkofullmäktige i Svenska kyrkan. C-H Jaktlund som skrivit artikeln efterlyser också en diskussion om detta i ett blogginlägg. Fortsätt läsa ”Är pingströrelsen en del av Svenska kyrkan?”

Tolerant tydlighet och intolerant postmodernism och kristna som förstår att allt inte är lika viktigt

Det här är ett svarsinlägg till en del av dem som kommenterat på mitt tidigare inlägg ”Tydlighet och tolerans”.

Erica har stora problem med att jag förespråkar en tydlig teologi inom den kristna församlingen. För henne är allt relativt, tron är inte en vetenskap, och därför finns det inget rätt och fel, utan man måste lämna utrymme för alla sorters tro. Vi som talar som jag, försöker skaffa oss tolkningsföreträde, vi förenklar och vi dömer, och att försöka skapa renläriga kristna är som att försöka skapa renrasiga kristna! Erica, är kort sagt, den postmoderna tidsandans barn och är livrädd för bestämda åsikter. Fortsätt läsa ”Tolerant tydlighet och intolerant postmodernism och kristna som förstår att allt inte är lika viktigt”

Det centrala först och det andra sedan…

Efter att ha läst Olof Djurfeldts artikel i Dagen i tisdags och Carl-Henric Jaktlunds referat av Pelle Hörnmarks predikan vid Pingst FFS rådslag, gör jag några reflektioner. Se även detta och detta.

Olof Djurfeldt skriver: ”Ofta har det under senare decennier talats om ‘den heliga bråten’ som hindrar människor från att uppleva kärnan i evangeliet. Med det kan man avse ‘snårskogen’ av kyrkliga traditioner och frikyrkliga beteendemönster men också tron på Bibeln som Guds ord till oss och som det avgörande rättesnöret för tro och tanke. Då blir den stora befrielsen att välja sin egen variant på det religiösa smörgåsbordet.” I sammanhanget handlar det om att de Jesustolkningar som moderna författare som Jonas Gardell och Dan Brown (Da Vinci-koden) lägger fram i sina böcker, även i många kristna sammanhang framställs som ungefär lika goda tolkningar av Jesus och bibeltexterna, som vilken normal kristen tolkning som helst.

Pelle Hörnmark säger i sin visionspredikan, enligt Jaktlund, att även om det finns mycket gott i pingströrelsen, bl.a. som arv ifrån storhetstiden på 80-talet, så är vi alldeles för inåtvända. Vi sysslar för mycket med interna frågor och alldeles för få människor kommer till tro på Jesus i våra sammanhang. Det är även här svårt att inte hålla med.

Jag tror, att om vi ska kunna återerövra den passionerade glöden för att predika evangelium för allt skapat, och vilja gå ut och vinna världen igen, måste vi förr eller senare lösa det problem som Olof Djurfeldt snuddar vid i ovanstående citat.

Jag tror, att vi måste återupptäcka och fokusera på det som är central kristen lära, och lära oss att skilja mellan det som det mest centrala och frälsningsavgörande å ena sidan, och det som är väldigt viktigt men inte frälsningsavgörande, å den andra sidan. Vi måste, kort sagt, återupptäcka vårt centrum och fokusera på att vi är evangelikala kristna mer än att vi tillhör olika samfund med olika särprägel. Fortsätt läsa ”Det centrala först och det andra sedan…”