Jag skriver under…

Idag har ett antal EFK-pastorer samt Stefan Gustavsson, ordförande för SEA, skrivit en gemensam artikel i Dagen, i vilken de ger sin syn på Sarankyrkan i Göteborg och dess föreståndare Joakim Hagerius, beträffande den förändring i synen på medlemskap och utlevd homosexualitet som den församlingen och dess föreståndare gett uttryck för.

Jag, som pastor i pingstkyrkan i Ängelholm, är av naturliga skäl inte tillfrågad att skriva under i tidningsartikeln, men jag skriver härmed på denna blogg under helhjärtat på allt som står i den artikeln. Den uttrycker också min syn på detta. Läs gärna den Dagen-artikeln.

Varför allt tjat?

Varför allt tjat om homosexuella handlingar? Ja, själv är jag egentligen väldigt trött på ämnet. Men eftersom det kom upp som en stor händelse i frikyrkosverige genom Sarons och Hagerius agerande (triggat av Dagenartikeln), så blev det ju liksom nödvändigt att ta ställning. Det finns ju tyvärr alltför många som har svaga grunder i Skriften och som så uppenbart har så svårt att frigöra sig från tidsandan, att de helt enkelt inte kan fatta att Gud och Bibeln skulle kunna fördöma något som är så omhuldat, glorifierat och upphöjt i vår tid.

Men, jag lovar att denna blogg fortsättningsvis kommer att ta upp många andra ämnen. Som ny bloggare inser jag nu att jag lever i en spänning mellan viljan att kommentera den aktuella debatten och händelsflödet å ena sidan, och å den andra sidan  viljan att driva egna frågor och skriva om ämnen som jag tycker saknas i debatten eller som förtjänar att lyftas upp, av ett eller annat skäl. Så, förvänta er mycket annat här på bloggen i fortsättningen.

Söndagens predikan har rubriken: Herren Den svartsjuke

Senaste nytt: Kristen ledare möter politiker på toppnivå

Ett av mina absoluta favoritbibelord är Apg 24:24-26. Det handlar om aposteln Paulus som nu sitter arresterad och ska nu få möta den romerske ståthållaren:

Några dagar därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus för att höra vad han hade att säga om tron på Kristus Jesus. Men när Paulus började tala om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blev Felix förskräckt och sade: ”Det räcker för den här gången. Men jag skall kalla på dig när jag får tid.” Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar, och därför lät han ofta hämta honom för att samtala med honom.

Är det någon som kan förstå varför jag associerar till detta just nu?

Hur gör kristna ledare i vårt land, om de får chansen att utlägga sin tro inför höga politiska ledare eller i TV:kanalernas pratsoffor? Finns det någon som helst ”risk” att de gör som Paulus? Jag menar, kan vi verkligen ha sådana ledare som Paulus, som när han ska prata om tron på Jesus, i stället för att betona det positiva och det som vi bejakar och alla människors lika värde, osv, i stället börjar prata om ”rättfärdighet, försakelser (eller självdisciplin, som ordet också kan översättas) och den kommande domen”?! Nu när han verkligen får chansen! Kommande domen! Inga utsvävningar här alltså, moraliska bud om hur man ska leva, vad man får och inte får göra, en Gud som är domare, en Gud som kräver att vi ska ha självdiscipin och inte ge efter för våra lustar, han är emot saker! Jag menar… hur ska vi ha det? Och hur ska vi vara som församling?

Läs gärna

Stefan Swärds blogg

Aletheia

Sytanter och kaffedrickande äldre herrar

Jag ska strax bege mig till församlingens grupp av något mer än medelålders stickande och virkande damer med sin supportergrupp av äldre kaffedrickande herrar som hejar på (den ene har jag sett virka nån gång och dessutom kan han spela gitarr!) – jag ska till ”Missionsgruppen”. Det är en grupp som låter sina alster gå till missionsändamål på ett eller annat sätt. Och det brukar ingå i de pastorala uppgifterna att komma dit och dricka kaffe (min företrädare har förhandlat bort kravet på att äta kakor) samt hålla en liten andakt.

Jag tänkte idag läsa Dan 6 – om Daniel i lejongropen. De senaste tisdagarna har jag läst Dan 4, om de tre männen i den brinnande ugnen; Dan 5, om Belshassars gästabud och skriften på väggen. Det är alla fascinerande berättelser på många sätt, som alla handlar om hur man som gudsfruktande människa ska leva när man är en försvinnande liten minoritet i ett samhälle med annan kultur och religion.

Berättelserna är en stark predikan om att inte vika sig för samhällets tryck, utan hålla fast vid tron och hela den livsstil som hör ihop med den. Daniel och hans tre vänner är inte rädda för att dra på sig omvärldens förföljelse pga sin tro och sitt sätt att leva. De håller fast vid det även om det så skulle kosta dem livet, och även om de skulle dra ont rykte över sig. Jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan detta och den situation vi lever i. Hur många pingstförsamlingar och EFK-församlingar och liknande, hur många ledare inom dessa sammanhang idag, är villiga att göra den uppoffring som Daniel och hans tre vänner gjorde. I våra sammanhang behöver vi ju inte ens hotas till livet för att böja oss och kompromissa. Det räcker med lite massmedialt tryck, med ihållande propaganda för en viss livsstilsförändring, så är många snabbt redo att böja sig. Och få är de som offentligt vågar protestera.

I den senaste tidens interna kristna debatt (om Saronkyrkans förändring i kravet på medlemskap, som bl.a. skulle innebära att även de som lever i homosexuellt parförhållande skulle kunna bli medlemmar) bl.a. i  Dagen och på bloggar, har vi kunnat se hur känsligt det är idag att våga stå upp för den bibliska linjen. Stefan Swärd, EFK:s ordförande, är en av de få mer kända kristna ledare som vågar. Jag väntar fortfarande på att en ledande företrädare för pingströrelsen ska våga stå upp för sanning, rätt och rättfärdighet i denna och andra frågor. Vad tjänar det till att bara ”stå upp” för saker som är okontroversiella? Om en soldat inte befinner sig där striden står för tillfället, vad kallar man en sådan soldat?

Det ska bli gott med en kopp kaffe och lite uppmuntran från Daniels bok!

Läs gärna mer:

Aletheia

Dagen

Stefan Swärd

Saron, medlemskap och homosexualitet, mm

Dagen berättade i fredagens tidning(1) att Sveriges största EFK-församling, Saronkyrkan i Göteborg, håller på att förändra sin församlingsordning och vill nu öppna för att även utlevande homosexuella, sådana som lever i partnerskap, ska kunna bli medlemmar i församlingen.

Joakim Hagerius, församlingens föreståndare, motiverar förändringen genom att problematisera det traditionella frikyrkliga medlemskapsbegreppet. Samtidigt har han oklara glidningar och vagheter i sina uttalanden om huruvida utlevd homosexualitet är synd eller inte och dess konsekvenser.

Till att börja med menar Hagerius att det traditionella frikyrkliga medlemskapsbegreppet kanske inte längre är det lämpliga. Därför att människor har så många olika sätt att vara knutna till församlingen, en del genom medlemskap, andra genom att sjunga i kören, gå på gudstjänster, etc. Enligt min mening, finns det dock ännu mer som gör detta medlemskapsbegrepp problematiskt.

Hur ser då det traditionella medlemskapsbegreppet ut? Fortsätt läsa ”Saron, medlemskap och homosexualitet, mm”

Saron och ändring av medlemskapskrav

Jag tänker någon gång under helgen skriva ett inlägg om den senaste stora händelsen i svensk frikyrklighet, att landets största EFK-församling har ändrat sina stadgar och sitt synsätt på medlemskap i församlingen. Det nya innebär bl a att de som lever i homsexuellt partnerskap eller samboskap ska kunna bli medlemmar i församlingen. Detta är en stor förändring och en kraftig avvikelse från det som varit normal standard i svensk väckelsekristendom. Det förtjänar en kommentar, men jag återkommer när jag får lite mer tid.

Kristen tro, politik och sharia – ska vi engagera oss?

Med anledning av att jag uttryckt synpunkter i en annan blogg (Stefan Swärds) om kristna församlingar och politiskt engagemang, vill jag gärna komma med några tankar och synpunkter (rätt så löst sammanhållet):

  1. Att kristna engagerar sig i politik, bör eller skall göra det, är rätt så självklart. Vi är också medborgare i de samhällen vi lever i. Allt som händer i samhället angår oss lika mycket som andra. Det står ingenstans i Bibeln att vi frivilligt ska isolera oss från samhället i avskilda små ”öar”.
  2. Det finns ingen kristen motsvarighet till sharia, den islamiska lagen som bygger på Koranen, sunna, hadither mm. Det finns alltid människor som tror det. Som har läst ett eller annat i deras tycke udda stycke i Mose lag och undrar om inte vi kristna måste driva den eller den frågan, vi som säger oss tro på hela Bibeln som Guds ord. Till det vill jag som pastor säga, att om man skulle hålla sig till en något så när bokstavlig tolkning av Bibeln (i det här fallet så bokstavlig som möjligt), så framstår det som väldigt tydligt, nästintill övertydligt, att vi kristna inte är skyldiga att hålla Mose lag. Fortsätt läsa ”Kristen tro, politik och sharia – ska vi engagera oss?”