Under påskveckan 2019 har ett stort antal katolska präster och teologer skrivit ett brev i vilket de anklagar påve Franciscus för att vara en kättare. Man kan läsa en längre sammanfattning av brevet här. Och brevet kan man läsa här. Brevets författare uppmanar kyrkans biskopar att agera.
Brevet handlar om olika uttalanden -muntligt eller skriftligt – som påven gjort i olika sammanhang under sin tid som påve. Det handlar väldigt mycket om kyrkans syn på äktenskap och relationer, på sexualitet och homosexualitet. Det handlar om hur detta relaterar till eukaristin och rättfärdiggörelsen genom tron, bland annat.
Det handlar också om påvens uttalanden om kristen tro och andra religioner, om hur han till exempel skrivit ett dokument tillsammans med en muslimsk ledare, där han säger att Gud ville mångfalden av religioner.
Uppdatering den 7 maj 2022: Under det år som denna artikel skrevs blev jag mer och mer kritisk till den Katolska kyrkan, vilket till slut ledde till att jag lämnade den och blev protestant igen. Du kan läsa om allt detta i alla de artiklar som länkas här – Var jag står och vart jag går.
Alla dessa uttalanden är kanske inte direkt heretiska i sig, men kan definitivt tolkas som sådana. Och författarna menar att påvens sätt att agera visar att de ska tolkas heretiskt.
Det handlar om hur påven genom sitt sätt att behandla olika präster och biskopar som begått övergrepp eller som själva har uttryckt synnerligen heretiska uppfattningar om läran. Det handlar om hur påven på olika sätt skyddat, belönat, upphöjt och befordrat personer av detta slag inom kyrkans hierarkier. Genom att göra så har påven visat att hans olika uttalanden ska tolkas heretiskt. Genom att göra som han gjort, har påven tagit avstånd från klassisk katolsk lära, enligt brevets författare.
Artiklarna som jag länkat till är säkert för de flesta läsare tämligen snåriga att läsa. Och alla läsare kanske inte hänger med i alla säregna katolska vändningar i resonemangen när det gäller allt detta. Men enklast är att läsa självaste brevet på sidorna 9-14, där påvens agerande när det gäller olika obskyra biskopar och präster räknas upp. En påve som på detta sätt upphöjer och befordrar den typen av personer – är han inte därmed en heretiker.
Sidorna 9-14 i brevet är de mest begripliga och lättast att läsa och de talar för sig själva.
Som alla mina gamla läsare av denna blogg kan förstå, så är det till en mycket intressant tid jag blivit katolik! Det fanns varningssignaler redan 2013, men jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle bli så här illa.
Inget av detta är något helt nytt. Den som följt debatten under påve Franciscus tid som påve vet, att traditionellt troende katoliker har blivit allt mer frustrerade över och irriterade på denne påve ju längre tiden gått.
Under de första åren efter att den nuvarande påven tillträdde sitt ämbete, kunde man ofta hitta artiklar på katolska sajter som ”förklarade” påvens olika uttalanden. Det kunde vara artiklar med rubriker som ”Nio fakta du bör känna till om påvens uttalande om …..” etc. Alla dessa artiklar syftade till att förklara att påvens uttalande inte alls var i strid med katolsk lära, utan rätt förstått och sett i sitt större sammanhang, så betydde det inget särskilt alls.
Den typen av artiklar upphörde efter några år. Nu ser man dem aldrig. En av de katolska apologeter jag ofta läst med stort nöje har till och med skrivit att han fullständigt gett upp tanken på att försvara den nuvarande påven. Från hans sida kommer numera bara kritik mot påven.
Och jag har under minst ett till två års tid då och då läst artiklar där frågan om påven är heretiker har diskuterats.
Frågan är vad detta gör för den katolska apologetiken – för det katolska försvaret av påveämbetet. Jag erkänner att flera av mina tidigare starkt framförda argument för varför det vore bra med ett påveämbete som sådant – om nu detta förstås rätt och i enlighet med vad katolsk lära faktiskt säger, och inte enligt förutfattade och illa underbyggda meningar – faktiskt känns rätt så ihåliga just nu.
När jag kollar runt i den katolska bloggvärlden, på de sajter jag tidigare läst och funnit god katolsk apologetik och där författarna frimodigt hänvisat till alla fördelarna med ett påveämbete, så har jag hittills inte hittat någon som ifrågasatt påveämbetet som sådant. Däremot finner jag många diskussioner och samtal om huruvida den nuvarande påven är en heretiker eller inte. Det diskuteras mycket om vad som händer eller kan hända, vad man kan göra eller inte, om påven skulle visa sig vara en heretiker. Men att ifrågasätta ämbetet, det har jag inte läst någon – än så länge. Och det förvånar mig.
Det vore ju bra med ett påveämbete, om påven alltid försvarade och stod upp för den traditionella kristna läran i alla väder, i alla tider, oavsett hur det blåste i tidsandans vind. Men vad händer om påven verkar tycka att det är problem med läran och inte med tidsandan?
Det är ju en bra tanke att Jesus skulle ha skapat en kyrka med ett läroämbete som alltid som en levande röst kan sätta ner foten och klargörande definiera vad som är den rätta läran, den traditionella och en gång för alla givna läran och vad denna säger om aktuella frågor i tiden. Men det som ”vore bra”, kanske inte alltid är vad som är givet.
Katoliker tror att påveämbetet är instiftat av Jesus och att alla kristna ska vara underställda påven i Rom. Katoliker tror att påven är kyrkans högsta ledare och att han inte kan dömas av någon – utom av Gud. Katoliker tror att påven kan tala ofelbart och slå fast ofelbara dogmer som alla kristna måste tro, om han vill göra det enligt vissa regler. Katoliker tror att Gud har gett påven ett sorts smörjelse som bevarar honom från att slå fast några felaktiga läror som bindande för alla att tro på.
Men vad bygger denna tro på den påvliga ofelbarheten på? Finns det verkligen någon vettig grund för en sådan katolsk tro på påveämbetet?
När uppstod denna tro? Och varför? Är det korrekt att tanken på påvens ofelbarhet först uppstod under Högmedeltiden och blev dogm först på 1800-talet?
Och vad säger andra kristna som har samma långa och obrutna historia som den Katolska kyrkan? Vad säger ortodoxa och andra orientaliska kyrkor som ju inte accepterar påveämbetet?
I den odelade fornkyrkan fram till 300-talet fanns det inget påveämbete av dagens snitt. Det hade börjat växa fram ett påveämbete, som åtminstone från 300-talets slut uppställde stora krav på jurisdiktion och bestämmande över alla kristna i världen. Men den åsikten fanns ju mest i Rom. På de flesta andra ställen tänkte man inte så – på den tiden.
Vilka historiska orsaker är det som göra att påvedömet växer fram allt mer? Och hur tidigt kan man spåra detta?
Jag kommer i några inlägg framöver att studera frågan om påveämbetet och dess historiska utveckling. Jag tycker att dagens situation borde ge alla katoliker anledning att se över detta på djupet.
Jag kan inte säga nu i hur snabb takt jag lyckas skriva dessa inlägg, men de kommer så sakteliga.
Och så behöver frågan om Skrift och Tradition behandlas.
Jag har upptäckt att dagens protestanter – frikyrkliga och väldigt många svenskkyrkliga – faktiskt inte har samma syn på Sola scriptura/Skriften allena som Luther och Calvin hade. De tror att de har det, men egentligen har de en annan syn.
Men mer om det längre fram.
Pingback: Var jag står och vart jag går | Mikael Karlendal
Alla ni som kritiserar påven, jag frågar er: Hur många ledare i GT:s kyrka var fantastiska ledare, vad jag förstår så var det ganska mycket avfall i tid och otid, varför tror ni att Jesus kritiserade ledarna i kyrkan på sin tid (Fariseerna, de skriftlärde) ?Så länge det finns människor så kommer det tyvärr att se ut så här vilka samfund vi än talar om tills Jesus kommer tillbaka, man får helt enkelt ta vara på de ledare som trots allt är lojala mot Herren Jesus Kristus, det finns alltid en skara som är lojala med herren Jesus Kristus även om den kanske inte är så stor
Jag vill bara säga att ditt sätt att bemöta kommentarerna höjer din egen trovärdighet. Gud hjälpe dig i de frågor du ställer!
”” -Guds sons vikarie innebär alltså att Petrus/påven har fått nycklamakten, uppdraget att styra över kyrkan, till dess Jesus kommer tillbaka. Detta sker genom Andens ledning och genom att Guds Ande bevarar petrusämbetet från att slå fast felaktiga läror.””
Ja det är mer än märkligt att olika påvar levt och lärt som dom gjort.
Känns som att det är rätt stor skillnad på en pastor och en påve. En pastor är varken ofelbar, säger sig vara överordnad alla andra kristna eller vara Guds sons vikarie. Är man det då har man ett ansvar att förvalta. Man tycker att den personen borde vara ledd av Gud i allt. Men så verkar inte vara fallet.
En pastor är en vanlig svensson som iof också bör vara ledd av Gud och också har ett ansvar i hur man lever. Men då människan varken är ofelbar, syndfri eller perfekt så kan det ju bli fel.
Jag skulle inte förkasta Guds budskap om en pastor beter sig märkligt. Men jag skulle nog ta pastorns ord och hans budskap med en nypa salt. Man ska ju pröva allt som predikas. Finns ju flera pastorer i USA som pratar lite för mkt om pengar och också lever väldigt lyxiga liv.
Som sagt, stor skillnad på att säga sig vara, och uppfattas var Guds sons vikarie, eller en vanlig svensson som är Pastor i en församling.
Du skriver så här:
”Ja det är mer än märkligt att olika påvar levt och lärt som dom gjort.”
– Jag håller med.
Du skriver:
”Känns som att det är rätt stor skillnad på en pastor och en påve. En pastor är varken ofelbar, säger sig vara överordnad alla andra kristna eller vara Guds sons vikarie. Är man det då har man ett ansvar att förvalta. Man tycker att den personen borde vara ledd av Gud i allt. Men så verkar inte vara fallet.”
– Det är stor skillnad på ett sätt. Anspråken och ansvarsuppdraget. Men katoliker lär inte att påven som person är ofelbar. Katoliker tror att Gud genom sin nåd hindrar honom från att slå fast felaktiga läror som dogmer. Det är allt. Men påven som person skulle kunna vara en riktigt skitstövel. En del under Medeltiden var onekligen det.
– Och Gud vill leda påven, ja. Men det är inte säkert att påven låter sig ledas av Gud. Han kan hitta på allt möjligt annat, precis som frikyrkopastorer. Och så har det också varit otaliga gånger i historien. Men katoliker tror att Gud hindrar påven från att slå fast felaktiga läror som dogmer – i slutändan.
Du skriver:
”En pastor är en vanlig svensson som iof också bör vara ledd av Gud och också har ett ansvar i hur man lever. Men då människan varken är ofelbar, syndfri eller perfekt så kan det ju bli fel.”
– Det kan man säga om en påve också.
Du skriver:
”Jag skulle inte förkasta Guds budskap om en pastor beter sig märkligt. Men jag skulle nog ta pastorns ord och hans budskap med en nypa salt. Man ska ju pröva allt som predikas. Finns ju flera pastorer i USA som pratar lite för mkt om pengar och också lever väldigt lyxiga liv.”
– Kritiken mot den nuvarande påven kan ju delvis ses som ett uttryck för att många katoliker tar den nuvarande påvens uttalanden och ageranden med en nypa salt, eller till och med är ännu mer kritiska mot honom.
Du skriver:
”Som sagt, stor skillnad på att säga sig vara, och uppfattas var Guds sons vikarie, eller en vanlig svensson som är Pastor i en församling.”
– Visst är det skillnader på många sätt och jag vill inte trivialisera det hela. Men även en vanlig frikyrkopastor måste ju ändå på något sätt se sig själv som Kristi representant och ambassadör och budbärare på något sätt i sitt sammanhang – alltså som en sorts ”Kristi vikarie”.
– Uttrycket ”Kristi vikarie” bygger ju på tanken att Jesus faktiskt for till himlen. Han är inte här fysiskt. Och då menar katolikerna att om Jesus inte är här på jorden kroppsligen och leder kyrkan, så måste någon annan göra det – Petrus. Och så tror katolikerna att Petrus ämbete att leda kyrkan i Jesu ställe gick i arv till Petrus efterträdare när han dog. Alltså, påven.
Hoppas du nu lättare kan se vad katoliker faktiskt tror.
Du försöker tydligen rättfärdigöra Påvens roll när du skriver:
”Och då menar katolikerna att om Jesus inte är här på jorden kroppsligen och leder kyrkan, så måste någon annan göra det – Petrus. Och i arv till Petrus efterträdare när han dog. Alltså, påven.”
Men har katolikerna helt missat vad Jesus själv sa om denne ”någon annan” i Joh16:7-8?
” Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.
Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom.”
Inte la Jesus detta ansvar endast på Petrus att fylla tomrummet efter sig när han lämnade denna jord, utan Han sände Den Helige Ande Hjälparen till vår hjälp.
Mark 16:15
”Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.”
Denna kallelse gäller alla, sedan har alla fått olika uppgifter och gåvor att använda, men att Jesus skulle ersättas med en påve när Han lämnade denna jord finner jag inget stöd i Bibeln för.
Nu tycker jag att du gör en lite väl sned tolkning av vad jag skriver. Sammanhanget ur vilket du citerar är detta:
Du skriver:
Jag försöker inte ”rättfärdiggöra” påvens roll. Jag försöker förklara uttrycket ”Kristi vikarie”. Och jag försökte förklara vad katoliker tror. Och då skrev jag som jag gjorde och det jag menar är att alla som kallar sig ledare (och även lekmän) i någon mening är Kristi vikarier – i den betydelsen av att vi rent fysiskt befinner oss på jorden och förkunnar Kristi evangelium. Jesus for ju till himlen. Nu är det vi som representerar honom.
Sedan måste Guds församling här på jorden ha ledare. Jesus var ledaren när han levde här på jorden. Och apostlarna var det. Av allt att döma, om man läser Nya testamentet, utsåg Jesus Petrus till en särskild roll i apostlakretsen. Och det är den rollen katolikerna har tagit fasta på, när de menar att det var ett särskilt ämbete som går i arv. Katoliker menar att Petrus fått ett särskilt uppdrag bland apostlarna, att ”vikariera” i Jesu ställe när han inte är på jorden.
Du får naturligtvis tycka vad du vill om den bibelutläggningen, men du kan åtminstone försöka inse att det är vad katoliker tror. Och katoliker sätter inte det i motsättning till texterna om den helige Ande. Katoliker tror att Anden verkar genom det ämbete (apostlaämbetet, påveämbetet, osv) som Jesus instiftade.
Om man skriver som du om Hjälparen/Anden, så skulle man kunna tolka det isolerat som att du menar att det inte ska finnas några ledare överhuvudtaget i församlingen. Men jag utgår ifrån att du inte tänker så.
Även om jag inte i allt delar din uppfattning så måste jag ändå hålla med Jonas Nilsson i sin kommentar.
”Jag vill bara säga att ditt sätt att bemöta kommentarerna höjer din egen trovärdighet.”
Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Matteusevangeliet 6:19-21 SFB98
Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.
Matteusevangeliet 6:24 SFB98
Detta är ord som sägs av Jesus…
Ni som är katoliker och anser att påven är Jesu kristi ställföreträdare här på jorden.
Hur kan man då inte förstå att nått måste vara galet då tex en sån som Alexander VI kunde bli påve. Hela ätten Borgia osar osunt leverne. Långt ifrån hur man tänker sig att en ställföreträdare till Jesus skulle leva.
Nej, Alexander kan man inte försvara. Och visst är det anmärkningsvärt att en sådan kan bli påve med tanke på de höga anspråken för ämbetet. Men visst kan även vissa protestantiska pastorer agera på ett sätt som liknar hans? Och då förkastar du väl inte alla protestantiska församlingar och deras lära?
Ofelbarhetsdogmen, jag vet att den är omgärdad med restriktioner, men ändå – det är en av några anledningar till att jag inte kan bli katolik. Jag har läst många, om säkert inte alla, vittnesbörd om t ex pingstvänner som blivit katoliker. Jag ser i alla dessa sentida berättelser att man ”sväljer” en hel del man inte omedelbart kan hålla med om. Tanken är att detta är en så gammal kyrka att säkert fler tänkt på samma sak och att det därför över tid kommer visa sig att det man svalt är begripligt och rätt, även om man först inte förstår det.
Att kyrkan har en ledare – ja. Kan inte se annat än att det är praktiskt och bibliskt trots vad Lewi Pethrus hävdade om självständiga församlingar. I min uppväxtförsamling, Citykyrkan i Stockholm, fick vi under årens lopp verkligen lära oss att det fanns en ledare inom pingströrelsen, församlingarna kunde absolut inte agera så självständigt som det lät.
Att kyrkan kan ha en ledare som gör fel och inte är ofelbar – ja. Så länge påven inte är Gud själv, syndfri, så gör han fel. Han behöver korrigeras och tillrättavisas av något slags Högsta Råd – jag vet inte hur RKK fungerar därvidlag. Han måste kunna avsättas och ta time-out, precis som många frikyrkliga pastorer som felar. Ofelbara apostlar, det finns även i de karismatiska församlingarna, blir aldrig rätt i det långa loppet. Spåren förskräcker. Man skulle kunna tänka sig att kardinalerna formar en församling med majoritetsbeslut, ungefär som apostlarnas kyrkomöten i Jerusalem. Att man ur dem väljer en ordförande, som typ Petrus eller Paulus, vars mandat kan dras tillbaka och som inte är på livstid. Är helt med på att läroförändringar bör ske långsamt – det brukar ju vara invändningen från nykarismatiska kyrkor mot organisation – att det tar så lång tid för nya skeenden att slå igenom. Men på lång sikt tror jag läror och beteenden mår bra av att inte slå igenom för snabbt.
Men dogmen om att påven är översta rättesnöret och hans bud om kyrkans lära alltid är rätt – det är enligt min uppfattning helt livsfarligt. Det innebär att påven skulle kunna föra hela katolska kyrkan in i en synkretistisk världsreligion tillsammans med buddhister, muslimer och klimattroende. När Bibeln talar om Antikrist har jag aldrig trott att påven eller RKK utgör denna, men däremot kan man ingå i en sådan rörelse, påven skulle tidvis kunna vara denna synkretistiska rörelses överhuvud. Nuvarande påvens halsbrytande uttalanden tillsammans med muslimer tyder på att faran definitivt finns.
Ofelbarhetsdogmen är förvisso en springande punkt. Man skulle nog kunna säga att den är helt fundamental i just Romerskt-katolsk teologi. Inga andra kyrkor accepterar den.
De ortodoxa kyrkorna i öst har ju en liknande uppfattning som den Katolska kyrkan om biskopsämbetet och den apostoliska successionen. Men de tror att alla biskopar är jämlika. Ingen biskop har ett universellt ledarskap. Ingen kan göra anspråk på att vara biskop över hela kyrkan i hela världen. Och allt det tror ju katolikerna om påven.
De ortodoxa gör också enormt höga anspråk vad gäller sin egen kyrka. De anser att den är den sanna kristna kyrkan i världen. De anser att de är den ursprungliga kyrkan och av den romerska kyrkan med påven i spetsen har avvikit och brutit sig ur den sanna kyrkan.
De ortodoxa tror att kyrkan i sig och i sin helhet besitter en ofelbarhet. Men det är luddigt och oklart åtminstone för mig hur detta fungerar rent praktiskt. Men katolikerna tror att denna ofelbarhet kommer till uttryck i just påveämbetet.
Så visst är det en speciell doktrin!
Men om en påve skulle förklara homosexuella relationer som tillåtna eller skapa en synkretistisk världsreligion som du skriver om, då skulle i alla fall jag anse att påven har överskridit sitt mandat så långt att han har falsifierat ofelbarhetsdogmen. Påven kan nämligen inte enligt katolsk tro uppfinna nya läror. Han kan bara förklara djupare och slå fast vissa läror som man redan har som dogmer, som man alltså då måste tro vara uppenbarade av Gud. Men påven har inte rätt att säga att Bibeln har fel på den eller den läropunkten och att vi nu ska ändra oss. Han har inte rätt att säga att treenighetsläran var fel tänkt eller att säga att Jesus inte är enda vägen till Gud.
Jag tror aldrig att påven skulle uttrycka en förändrad dogm på ett sätt som klart och tydligt går emot en lära enligt Bibeln. Det blir mera dunkelt än så. Det blir ett politikersvar som kommer ges. En ny lära kommer inte uppfinnas. Men man kommer inkludera saker som i dagligt kyrkligt liv inte anses vara kristet.
T ex hävda att man ber till samma Gud inom islam och kristendom. Det spårar t o m frikyrkliga pastorer ur på. Eller att det Paulus skriver om homosexualitet inte omfattar de homosexuella relationer som existerar idag. Eller att djur har (nästan) samma rättigheter som människor.
Det blir de små stegens förändringar. Vart och ett av stegen kanske inte kan sägas gå emot Bibelns läror men sammantaget, över tid, kommer det bli så.
En väldigt bra och tydlig analys som förklarar varför Den katolska läran är så lurig och missleder så många ärliga sökare som saknar DHA ljus.
Det är nog inte bara katolska kyrkan som har denna utveckling. Den finns i varje kyrka. Profetröster som står upp för sanning finns inga kvar. Eller, de finns, men kallas rasister, fascister, nazister, mörkermän, bakåtsträvare, äckliga vita män, klimatförnekare, pedofiler etc, etc. När jag var yngre förstod jag inte hur man kunde förfölja profeter, de hade ju ett budskap från Gud. Idag förstår jag det mycket väl. (Och nu menar jag inte heretiskt instiftade profeter som Greta T – de som lanserar henne på det viset är kristendomens aktiva dödgrävare, jag ska inte beskriva vad jag tycker om dem närmare, då får jag tillträdesförbud till denna sajt för evärdlig tid.)
Sv kyrkan är mycket värre härvidlag än den katolska. Visserligen får man fortfarande läsa högmässotexter ur Bibeln, men i mycket annat är läran, den praktiska läran, inte längre biblisk, den är heretisk. Samma för Equmenia-kyrkan och dessvärre även andra frikyrkor.
Med anspelning på den katolska helgonläran – kan de som redan flyttat hem se hur illa vi sköter oss? Kan min farfarsfar som en av stöttepelarna i Immanuelskyrkan Stockholm uppleva hur kyrkan förfallit till oigenkännlighet, till en social klubb för vänsterintellektuella? Det måste ju snarare vara en nåd att inte se hur det går till hos oss och oroa sig till döds (om man nu inte redan är det, alltså).
Fick just mig tillsänt ett citat från förre finske presidenten Paasikivi: ”All vishets begynnelse är att erkänna fakta”. Tänk om man började där.
Jo tyvärr är det nog så illa som du beskriver, jag har full förståelse för de som lämnar dessa församlingar och samfund i hopp om att finna ett bättre sammanhang. Synd bara att så många går från det ena diket till det andra och fastnar där utan att finna Han som är Vägen Sanningen och Livet?
””Biskopar som i rakt nedstigande led är insatta av apostlarna. Dessa biskopar har en lärostol, ett läroämbete. De har fått sanningens osvikliga nådegåva att undervisa rätt. Och alla kristna måste rätta sig efter biskopsstolen i Rom!””
Så Påven kan göra fel och tänka fel som vi alla andra kan göra….? Han är väl bara en människa…
Varifrån hämtade du citatet?
Påven är en människa, precis som Mose, Paulus och Lukas.
Protestanter tror att Gud förhindrade att de tre sista skrev felaktiga påståenden när de skrev de bibelböcker vi har från dem. Detta trots att dessa människor inte var felfria som personer. Katoliker håller med.
Katoliker tror också att Gud förhindrar att påven skulle slå fast en felaktig lära som alla kristna skulle vara tvungna att tro på.
Jag hämtade citatet från något du skrev 2016…
Så med andra ord så behöver vi inte oroa oss över att påven är ute och cyklar. Det han förmedlar, det är det Gud vill att han ska förmedla. Om det nu är så som katoliker tror…
Nja, läs min kommentar och mitt inlägg igen. Det mesta (mer än 99 %) av vad en påve säger, räknas inte in under kategorin ofelbart.
Detta låter lite slarvigt i mina öron. Det handlar inte vad påven säger. Det handlar om när påven tydligt och uttryckligen definierar något inom läran som rör tro eller moral. Det skall tydligt sägas vara en dogm, ex cathedra. Inte ”det mesta eller 99% är inte ofelbart”. Dessutom bör man läsa vad ofelbart är på latin.
Notera att den inte är den mänskliga person, påven, som kan åberopa dogmen utan det rör själva ämbetet. Det finns dessutom en process hur en dogm skall växa fram och hanteras. Det blir aldrig som en blixt från en klar himmel. Och heller inte i form av ett spontant intervjusvar på ett flygplan.
Senast denna dogm möjligen åberopades var 1950 som rör Marias upptagande i himlen.
Nej, inte slarvigt, utan kortfattat. Det finns mycket att skriva om denna dogm, men särskilt tydlig är den inte.
”Så med andra ord så behöver vi inte oroa oss över att påven är ute och cyklar.”
Många påvar har varit ute och cyklat långt innan det fanns några cyklar. Inte minst under den mörka medeltiden.
Medeltiden var inte mörk! Klimatet var behagligt och det rådde mestadels fred. Skolastiken växte fram.
Mikael du skriver:
”Det fanns varningssignaler redan 2013, men jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle bli så här illa.”
Jag vill påstå att det fanns många varningssignaler redan långt före 2013 som du blundade för trotts alla de varningar du fick från flera håll? Att nu skylla allt på nuvarande påve är en dålig ursäkt.
Att du nu börjar förstå mörkret i den katolska kyrkans bakgårdar är ju bra, men du visste att när du tog steget att bli katolik så var du tvungen att köpa hela paketet vilket så här i efterhand kanske inte var så väl genomtänkt med tanke på alla varningar du ändå fick?
Endast påve systemet i sig borde ha varit en varningssignal nog som något? Det hierarkiskt uppbyggda katolska påve systemet är ju en direkt invers av vad Jesus själv undervisade.
Mark 10: 42-43 Då kallade Jesus till sig dem och sade: ”Ni vet att de som anses vara folkens ledare beter sig som herrar över dem och att deras stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare,
Nu finns det ju mer än ett sätt att se på dessa saker. Alla sätt är ju inte lika svartvita som ditt. Och jag tror att vi nog talar förbi varann. Din kommentar talar förbi vad jag skrev i inlägget, och därför blir det lite svårt att svara kortfattat.
Men mörka bakgårdar kan det nog finnas lite här och var. I alla fall så länge vi har med människor att göra.
Kristenheten i alla dess läger är fyllt av mörka bakgårdar.