Enligt en ny forskarrapport från Ruth Institute finns det ett statistiskt samband mellan andelen präster som uppger sig vara homosexuella och de sexuella övergrepp som rapporteras ha utförts av präster och biskopar inom Katolska kyrkan i USA, från 1950 och framåt. Andelen homosexuella bland katolska präster i USA är oproportionerligt stor jämfört med befolkningen i sin helhet, och det avspeglar sig även i mot vilka övergreppen har skett.
I ett tidigare inlägg har jag skrivit och uttryckt min ilska över det bedrövliga tillstånd av sexuella övergrepp som tycks pågå inom den Katolska kyrkan; om präster och biskopar som inte lever efter den kristna läran – och kanske inte ens tror på den själva – utan tar sig friheter de inte borde. Så, vad handlar det om?
Uppdatering den 7 maj 2022: Under det år som denna artikel skrevs blev jag mer och mer kritisk till den Katolska kyrkan, vilket till slut ledde till att jag lämnade den och blev protestant igen. Du kan läsa om allt detta i alla de artiklar som länkas här – Var jag står och vart jag går.
Det handlar om övergreppskandaler som bryter ut i land efter land: USA, Chile, Irland, Honduras, Tyskland, Nederländerna och så vidare.
Och varje gång verkar majoriteten övergrepp ske mot minderåriga pojkar från tidig pubertetsålder och upp till dess att de är unga män och studerar på prästseminarier.
Rubrikerna i massmedia handlar – som Dwight Longenecker skriver – ”om homosexuella präster som begår övergrepp mot tonåringar, kardinaler som hoppar i säng med präststuderande, en homosexuell subkultur på seminarier och religiösa institutioner, drogrelaterade gay-orgier i Vatikanen, en kommunikationsguru utsedd av Vatikanen som är en global förespråkare för ett aktiv gay-liv, katolska församlingar med HBTQ-verksamheter som har sammankomster på gay-klubbar, kardinaler och ärkebiskopar som ger stöd till dissident-grupper som kämpar för HBTQ-rättigheter.”
Enligt en sociologisk rapport som kom ut 2004, efter att det uppstått en stor skandal i massmedia på grund av rapporteringar om stora mängder sexuella övergrepp mot barn inom den Katolska kyrkan och som utförts av präster – den så kallade John Jay-rapporten – var 81 % av övergreppsoffren pojkar. Och den överväldigande majoriteten av dessa var åldersmässigt i puberteten och uppåt.
I rapporten konstaterades att den stora andelen pojkar avvek från hur det såg ut när det gäller övergrepp i samhället i stort.
2011 kom ytterligare en rapport från samma institut som diskuterade om det fanns ett samband mellan antalet homosexuella präster och just dessa höga siffror för övergrepp gentemot pojkar. Enligt denna rapport gjorde det inte det.
Nu har det dock kommit ut en ny rapport från Ruth-institutet som kritiserar detta. Läs gärna rapporten. Här är pressreleasen.
Enligt Paul Sullins, (i en intervju) som är ledande forskare i den nya kritiska rapporten, har John Jay-rapporten dragit fel slutsats angående sambanden, eftersom de enbart tittat på sambandet mellan de som nyexaminerats från prästseminarier under ett givet år och de rapporterade övergreppen för samma år. I stället bör man titta på den totala andelen präster under ett givet år som uppger sig vara homosexuella, och jämföra den siffran med antalet övergrepp. Och när man gör det, så får man en nästan perfekt korrelation, 0,98. En perfekt korrelation är 1,0.
Enligt Sullins, uppgav 3 % av prästerna på 1950-talet att de var homosexuella. På 1980-talet hade den siffran stigit till 16 %. Och när Sullins gjorde noggranna beräkningar och sammanställningar från år till år, så visar detta ett klart samband med antalet rapporterade övergrepp.
Det är alltså ett oproportionerligt stort antal som uppger sig vara homosexuella bland de katolska prästerna, jämfört med befolkningen i stort. Och det avspeglar sig också i övergreppsstatistiken.
Det betyder inte, enligt Sullins, att homosexuella skulle vara mer benägna att begå sexuella övergrepp. Men det finns alltså en tydlig korrelation mellan att 81 % av de sexuella övergreppen har skett mot pojkar, varav den stora majoritet har varit i pubertal ålder och uppåt, och andelen homosexuella präster. Och hälften av alla dessa övergrepp förklaras av att det tycks förekomma en speciell homosexuell subkultur på många prästseminarier, en subkultur som tycks gynna detta.
Sullins är också kritisk till att Kyrkan under dessa årtionden inte har velat dela informationen och exakt vilka stift eller församlingar som är mest drabbade och inte. Man har därför heller inte velat veta vilka församlingar och stift som kanske inte är drabbade av detta överhuvud taget. Samma sak gäller vilka prästseminarier som är drabbade – mycket eller litet – och inte. Därmed vet man heller inte var man borde sätta in de stora insatserna, och var de inte behövs. Man vet inte var det fungerar bra och varför, och man vet inte var det skett många övergrepp och varför.
Tilläggas kan, att Sullins för övrigt inte är kritisk till John Jay-rapporterna. Hans kritik gäller enbart att de misslyckats att se det samband som ovan diskuterats.
Jag rekommenderar alla läsare att läsa artikeln Is Catholic Clergy Sex Abuse Related to Homosexual Priests? i National Catholic Register där Sullins intervjuas, för mer resonemang kring detta. Den inledande bilden här ovan är från den artikeln.
Jag rekommenderar också att ni läser artikeln Clergy sex abuse on the rise again, and church leaders are ignoring why, sociologist says i The Catholic World Report. Artikeln refererar utförligt från en presskonferens då Paul Sullins talade om detta. Här finns många intressanta siffror och resonemang, fler siffror än i den andra artikeln.
Det framgår tydligt vilket stort problem han anser att homokulturen bland präster och på seminarier är. Det framgår att Sullins menar att den oproportionerligt stora andelen homosexuella bland prästerna (åtta gånger mer än hos befolkningen i stort) i sig är ett problem som gynnar framväxten av en subkultur där övergrepp ökar. Ökningen av antalet påstådda övergrepp har också ökat i proportion till ökningen av andelen av dem som uppger sig vara homosexuella av prästkåren.
Läs själva dessa artiklar och rapporter. Det är alltför bedrövlig läsning för att jag ska vilja ägna tid åt att referera mera.
Jag har själv läst lite i den första John Jay-rapporten och förfärats. En relevant fråga att ställa är denna:
Om man är katolsk förälder i USA, under vilka förhållanden bör man vara mest orolig att ens barn blir utsatt för övergrepp av en katolsk präst eller biskop?
Svar: Det är för det första om ditt barn är en pojke. 81 procent av alla rapporterade övergrepp skedde mot pojkar. Och det beror, för det andra, på hur gammal pojken är. Ju äldre desto större risk. Om man till exempel ser till de övergrepp som rapporterats under perioden 1990-2002, så skedde 35,1 procent av övergreppen mot pojkar i åldern 11-14. Men 55,2 procent mot pojkar i åldern 15-17! (Det framgår på sidan 54 i John Jay-rapporten).
Och dessa siffror anger bara när offret första gången blev utsatt för sexuella övergrepp. Det säger ingenting om hur många år det sedan fortsatt. Genomsnittsålder för när någon blev utsatt för övergrepp första gången är 12, 6 år. Den genomsnittsåldern ökar årtionde för årtionde. Så på 80-talet var den 13, 2 år, på 90-talet 13,87 år. Just detta kan man läsa på sidan 70 i John Jay-rapporten från 2004. Det handlar alltså i huvudsak inte om små barn, utan om pojkar i från pubertetsålder och uppåt. Man bör betänka att om genomsnittsåldern för första övergreppet är 12,6 år, så innebär det ju att om övergreppen fortsätter i några år, så handlar det om tonåringar, inte om småbarn.
Så är det inte bland den allmänna befolkningen. Detta är speciellt för Katolska kyrkan. I den allmänna befolkningen tenderar flickor bli mer drabbade än pojkar.
Min enkla fråga är: Har Katolska kyrkan i USA ett problem med homosexuella präster?
Som relativt nybliven katolik – juni 2016 – blir jag ganska upprörd över detta. Det är onekligen värre än vad jag trodde, även om jag med Medeltidens kyrkohistoria i färskt minne ändå var beredd på både det ena och det andra.
Jag tycker att Katolska kyrkans ledare – alltifrån påven till kardinaler och biskopar – hittills har skött det här på ett mycket svagt sätt, för att uttrycka mig med stor ödmjukhet och försiktighet.
Man har inte velat ta till sig och söka all information som man borde känna till. Och man har ofta agerat för sent, för svagt och ofta felaktigt på det man vet. Och man verkar ganska ofta inte vilja veta.
Ett exempel på felaktighet är när vissa driver tesen att huvudorsaken till problemen är klerikalismen. Jag kan ärligt talat inte begripa hur någon kan framföra detta som huvudorsaken eller huvudproblemet i sammanhanget. Det kan i bästa fall beskrivas som att man inte begriper bättre, i värsta fall som ren desinformation. Klerikalism kan förvisso vara ett problem i sig, och det har helt klart förvärrat situationen. Men det är inte orsaken till problemet.
Det är inte klerikalism som gör att präster tvingar till sig sexuella tjänster av tonårspojkar. Det är deras bisarra och okontrollerade sexualdrift. Men deras kyrkliga maktställning hjälper förstås till när de vill göra detta.
Det är inte klerikalism som gör att en kardinal bjuder ut präststuderande till sin sommarstuga och vill att de delar säng med honom. Det är kardinalens okontrollerade sexualdrift. Men den andliga maktställningen bidrar givetvis till att förvärra.
Att det finns präster och biskopar och kardinaler som driver en HBTQ-agenda och egentligen inte tror på och undervisar och agerar utifrån den kristna läran, är en del av detta problem. De stödjer ju en livsstil som är i strid mot Kyrkans lära. De visar genom sina liv och handlingar att de inte längre tror på denna lära och undergräver den aktivt. Och de bedriver en sorts homosexuell subkultur inom Kyrkan i syfte att underminera Kyrkans lära och på sikt försöka förändra den.
Det är nog här mycket av det så kallade pastorala tänkandet kommer in. Man säger att man inte tänker ändra läran, men man vill förändra det ”pastorala agerandet” på ett sätt som de facto undergräver läran och skymmer läran. Man uttrycker sig naturligtvis inte så, men det är vad det innebär i praktiken. Bedrägeri är en mer passande benämning för detta.
Det är sådana miljöer som dessa biskopar och präster skapar som också är en grogrund för dem som begår övergrepp.
Kyrkans och Bibelns lära är mycket tydlig i allt som rör detta. Sex hör till äktenskapet mellan man och kvinna. All sex utanför äktenskapets ram är synd. Och homosexuella handlingar är en allvarlig synd.
Det finns inget i den kristna läran när det gäller detta som är svårt att förstå eller som är tvetydigt. Läromässigt, teologiskt, moraliskt/etisk är detta en enkel fråga. Både Bibeln och Traditionen och den kristna läran är tydlig och klar. Det är i det pastorala bemötandet av människor som det ibland kan uppstå svåra dilemman och överväganden om exakta handlingssätt vad gäller bemötande och så vidare.
Tyvärr blir ofta dagens diskussioner om dessa frågor ofta mycket förvirrade och människor hamnar i osäkerhet om vad som gäller. Jag tycker att man borde kunna diskutera de svåra pastorala frågorna om hur vi bemöter människor, samtidigt som vi hela tiden är tydliga med vad den kristna läran säger. Man borde kunna diskutera det pastorala, utan att samtidigt vara otydlig om, att Gud vill att alla människor som lever i synd ska omvända sig och lämna sitt syndiga liv.
Att älska sin nästa betyder inte att jag bejakar och applåderar allt vad min nästa gör eller känner begär efter att göra. Man måste skilja på att älska en människa och att bejaka allt vad den människan gör. Att älska sin knarkande och kriminella son betyder inte att man ska välsigna och bejaka knarket och kriminaliteten.
Det märkliga i situationen är att biskopar och kardinaler som driver en agenda som tydligt är i strid mot Bibelns och Kyrkans lära får fortsätta. Varför agerar inte påven mot detta? Han kan ju på ett enkelt sätt avlägsna dessa biskopar och kardinaler från sina tjänster, och insätta biskopar som undervisar och lever i enlighet med den kristna läran. Dessa kan i sin tur ta bort alla präster som bryter mot läran från sina tjänster.
I stället tillåts vissa församlingar och stift att driva en HBTQ-agenda? Varför? Det strider mot den tydliga katolska läran. Varför inte bara sätta stopp för detta?
Med andra ord – det är bland annat för saker som dessa som vi har en påve och ett påveämbete. Det är i tider som dessa som påveämbetet ska försvara tron och kyrkan, och stärka oss i tron.
Vad gör påven i stället? Han har utsett flera av dessa biskopar, som är liberalteologiska i dessa frågor, till kardinaler och nära rådgivare! En av HBTQ-agendans främsta prästerliga förespråkare har fått ett uppdrag inom Vatikanen som kommunikationsexpert! Personer som dessa erbjuds plattformar att driva sin för Kyrkans lära avvikande privata agendor.
Och detta trots att det finns riktlinjer från 2016 som säger att man inte ska anta till präster sådana personer som utövar homosexualitet, har djupt rotade homosexuella böjelser och stödjer en gay-kultur.
Vet inte påven vad som föregår? Ser han inte? Eller?
Vad gör påvens närmaste ”gäng” i Vatikanen då det ska vara biskopssynod i Vatikanen i ungdomsfrågor? De skriver ett arbetsdokument som driver en nästa helt sekulariserad linje i dessa frågor och strävar efter att normalisera denna typ av livsstil inom Kyrkan, vilket många kritiserat.
Påven har ibland agerat med kraft, men det intryck man får är att detta sker först när han är så ställd mot väggen att han inte kan göra annat. Här tänker jag exempelvis på förhållandena i Chile. Han verkar tillhöra en generation där man helst inte vill tro att sådant här förekommer, och om det skulle förekomma så skulle alla må bäst om man inte trodde på det ändå.
Jag kan ha fel. Jag bara ger uttryck för det intryck jag hittills fått av allt detta. Tillsättandet av kardinaler och ärkebiskopar, som det sedan decennier tillbaka finns anklagelser emot för att utöva homosexuella relationer och/eller för att begå övergrepp, inger i alla fall inte mig något förtroende. Ej heller upphöjande och tillsättande av personer med en liberalteologisk agenda och med en agenda som vill normalisera samma saker som HBTQ-rörelsen vill.
Det är precis för att hålla rent hus mot dylika dumheter, som man har ett påveämbete.
Den frustration jag uttrycker här med vad som sker eller inte sker från påveämbetets sida, är en känsla jag delar med i stort sett hela världens traditionellt troende och praktiserande katoliker, av vad jag kan se. Det har på många håll uttrycks en mycket kraftig kritik både gentemot påven själv och gentemot Vatikanen, och många biskopar och kardinaler. Detta även från en del kardinaler och biskopar själva, inte minst från den förre påvlige nuntien i USA, biskop Viganó. Den som följer olika katolska nyhetssidor och bloggar vet vad jag talar om.
Jag ämnar inte här gå in i just den debatten, då jag inte i dagsläget känner mig tillräckligt insatt. Jag kan bara konstatera att alla de katoliker som älskar Kyrkan och Kyrkans lära, och som inte vill ändra på någonting av läran, utan är glada för att den är som den är och alltid har varit, och som vill följa Herren Jesus Kristus på det sättet – alla de står ganska mycket undrande i denna tid.
De nästan enda som helhjärtat försvarar påven och Vatikanen i dessa dagar verkar vara de liberalteologiska eller modernistiska katolikerna. Det är dem som vill att Kyrkan ska anpassa sin lära efter tidsandan. Det är ju i sig inte ett bra tecken, enligt min uppfattning.
Men jag lämnar just den sidan av diskussionen för denna gång.
Om man ”bara” pratar i termer av pedofila övergrepp, så får Kyrkan mycken kritik och kritisk granskning från massmedia. Men när det handlar om denna renodlade homo-kultur och homosexuella relationer mellan präster eller mellan biskopar och präststudenter, då är de allmänna nyhetskanalerna påfallande tysta. Det ligger väl kanske i dessa allmänna opinionens politiskt korrekta kanaler ett egenintresse i att Kyrkan successivt ska ändra sin lära när det gäller dessa frågor, och då passar det sig kanske inte att driva på med alltför mycket undersökande journalistik? Men helt borta från nyhetsflödet har det inte varit. Det börjar bli så mycket nu.
Alla övergrepp är vidriga och ska fördömas. Men om vi inte kan prata i klartext om vad den absoluta majoriteten av dessa övergrepp handlar om, så lär vi inte heller kunna förhindra att fler övergrepp sker. Och offren lär inte bli hjälpta.
I USA är det ju faktiskt inte katolska föräldrar med små barn som bör vara mest oroliga, utan föräldrar till tonårspojkar och unga vuxna män.
Jag påstår inte att situationen är som på 900-talet eller under Renässansen. Men jag tycker inte heller att den är bra.
Och till slut, allt jag här skrivit om handlar om förhållanden mestadels i USA. Inget av detta implicerar av vad jag vet situationen i Sverige.
Det är när du beskriver påven som du gör ovan så svårt för mig att förstå att en påve, enligt dig vid en viss specifik tidpunkt, kan uttala ord som är den Absoluta Sanningen. Det är en av mina svårare invändningar mot RKK. En påve är en människa, en människa kan uttala profetiska ord, en människa som uttalar profetiska ord ingivna av Herren själv är normalt sett inte en människa som är ute och far i kyrkans läromässiga utkanter (även om Bileam är motsatsen till detta argument förstås). En påve som alltså kan vara (säger inte att nuvarande påven är det) en motståndare till er tradition och till biblisk lära skulle alltså fortfarande kunna uttala ord som är så gudsbevingade att de inte kan eller får ifrågasättas. Det vore enklare att säga att en profetia måste testas och man behåller det som är gott. Det kan jag gå med på.
Av mera allmänt intresse, hur ser du på de teorier som florerar (och har gjort så sedan länge), att RKK i kraft av sin storlek allierar sig med den Falske Profetens religion och skapar en synkretistisk lära som förebådar Antikrist? Kanske för att ingå i den nya Klimatreligionen, vars förnekelse i en framtid skulle kunna rendera dödsstraff? Är vi där snart? Inte på många hundra år har vi haft en sådan massiv närvaro av Fredens Religion i Europa, och aldrig någonsin har dess inflytande varit så stort. Kyrkan kommer att behöva förhålla sig till den och ibland ser jag oroande tecken på påvens närmanden till Mecka.
Ofelbarhetsdogmen – att Gud bevarar påven från att slå fast felaktiga dogmer och läror som alla kristna måste tro på, och att påven i kraft av sitt ämbete och med utövande av sitt ämbete, i vissa situationer kan välja att slå fast vissa ofelbara dogmer som bindande – är onekligen en av de springande punkterna när det gäller katolsk teologi.
Denna lära slogs fast som en dogm 1870, men den var inte ny vid tillfället. Ingen skulle ju ha trott på den dogmen då, om man så att säga inte redan hade tänkt så.
Katoliker bygger denna lära på dels tolkningen av vissa bibeltexter, dels på traditionen, som i detta fallet alltså innebär vad man menar är en kyrklig lärotradition sedan apostlarnas tid.
Man brukar ofta hänvisa till historien och säga att ingen påve någonsin har slagit fast någon felaktig lära. Och det är givetvis en historieskrivning som är omdiskuterad. Dock kan jag inte just nu i denna kommentar utreda frågan. Men det kommer sannolikt senare i något eller några blogginlägg.
Just detta med synen på påveämbetet är den mest avgörande skillnaden mellan katoliker och andra kristna. Det är den frågan som är den mest avgörande till varför katoliker och ortodoxa gick skilda vägar under Medeltiden. Och jag skulle påstå att det är liknande vad gäller katoliker och protestanter, även om de finns fler vinklar här.
Först och främst skall du ha ett tack för de data och fakta du meddelar på ett tydligt sätt.
Att protestanter och katoliker har mycket olika konnotationer av ordet ”Kyrkan” är ju ingen nyhet. Din artikel gör det möjligt för mej att formulera en fråga.
Följande text handlar visserligen om individer men visar en princip.
Jakob 2:18 Nu kanske någon säger: ”Du har tro.” – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar.
Min förståelse av ”Kyrkan” är att den ÄR summan av sina medlemmar, inte minst ledare, och att den definieras av summan av deras tankar och handlande.
Din förståelse av ”Kyrkan” tycks vara något imaginärt som förblir konstant oberoende av medlemmars och lednings tankar och handlande.
Jag vill då genast tillägga att du kan säga något liknande angående min förståelse av ”Församlingen” som varande summan av alla i Kristus döda och levande.
En väsentlig skillnad ligger dock i att ”Kyrkan” är en institution som aktivt utfärdar läror och regler samt har procedurer för medlemskap och ledarskap.
”Församlingen” är raka motsatsen till institution och består endast som samlingsterm för alla som kommer till Kristus när Fadern ”drar dem” och sedan stannar hos Kristus genom Den Helige Andes ledning och undervisning.
Kortfattat blir således min fråga till dej: Vad ÄR ”Kyrkan” om den inte är summan av dess medlemmars åsikter och handlande?
/Kjell
PS. Lokala församlingar är visserligen institutioner som är mer eller mindre skickade och kapabla att medverka till sökande människors frälsning.
Tack för frågan!
Det är en fråga som kräver en bok till svar.
Men, jag skulle säga att Kyrkan/församlingen är Guds folk, som omfattar alla dem som Gud kallat samman för att tillhöra honom – omfattande både dem som nu är döda, de som lever nu och som kommer att leva på jorden innan Jesu återkomst.
Kyrkan är grundad av Jesus och hierarkiskt uppbyggd. Han utvalde ju tolv apostlar och satte dem till ledare för Kyrkan, och gjorde en av dem till ledare för hela gruppen. Dessa tillsätter sedan efterträdare som… osv.
Kyrkan är både en osynlig, mystisk gemenskap i Anden, och en synlig gemenskap som tar sig en institutionell gestalt.
Kyrkan är en i hela världen, men uttrycker sig genom olika lokalförsamlingar.
Kyrkan är Kristi kropp osv.
Men den är inte summan av medlemmar och deras åsikter och handlande.
Kyrkan är en enhet som Kristus skapat och som har fått sig en lära/tro given en gång för alla, och som den har att förvalta. Kristna individer kan ha många olika åsikter hit och dit, men Kyrkans tro är en enda. Därför kan man som enskild individ tillhöra Kyrkan utan att kunna allt om tron eller begripa allt, huvudsaken är att man vill tillhöra Kyrkan och bekänna sig till den tro som kyrkan har. Kyrkans tro är alltså given av Gud, och inte summan av medlemmarnas eller ledarnas åsikter.
Kyrkans olika medlemmar kan vara både heliga till sina gärningar och motsatsen. Men det är inte de enskildas liv -vare sig de är ledare eller inte – som avgör om Kyrkan är helig eller inte. Detta på samma sätt som det gamla Israel inte slutade vara Israel för att majoriteten israeliter bad till avgudar. Israel är Israel i Gamla testamentet, även om de och deras ledare får den allra skarpaste kritik.
Kyrkan är alltså Kyrkan även om en stor del av medlemmarna inte lever rätt.
Kyrkan inte bara ”medverkar” till människors frälsning, utan är ett ”sakrament””, ett nådemedel, en kanal för Guds frälsande handlande.
Vet inte om dessa korta punkter egentligen ger ett fullödigt svar på din fråga, men du får gärna ställa mer precisa frågor om detaljerna, så kanske jag kan uttrycka mig klarare.
Jag tror inte du behöver skriva någon bok. Ditt svar ger tillräcklig information om hur du definierar ”Kyrkan”.
Om jag förstår dej rätt sätter du ”==” (identiskt likhetstecken) mellan ”Kyrkan” och ”Församlingen” och det skulle ju kunna försvaras med att grundtextens ”εκκλησία” (eckläsia) i nutida grekiska brukar översättas med ordet ”kyrka” men som i koinegrekiskan i princip bara betyder en samling människor (jfr. t.ex. Apg. 19:32). Vidare användes ordet i både singularis och pluralis och ofta i beskrivningen av ”församlingen i ’plats X'”.
Jag medger att det finns några få texter där det talas om ”Guds Församling” och då torde syfta på det som du definierar som varande: ”Guds folk, som omfattar alla dem som Gud kallat samman för att tillhöra honom – omfattande både dem som nu är döda, de som lever nu och som kommer att leva på jorden innan Jesu återkomst”.
Det är precis samma definition som även jag och många med oss skulle ge angående ”Guds Församling”, så det kan tyckas att vi då har samsyn. Men det finns faktiskt, så vitt jag förstår, en aspekt där vi har mycket olika åsikter.
Du säger: Kyrkan == Församlingen. Och om jag förstår dej rätt menar du att: Den Romersk Katolska Kyrkan == Guds Församling.
Jag säger: Den judekristna församlingen grundades visserligen på pingstdagen och en del av dess medlemmar blev då medlemmar i Guds Församling. Men ingen lokal församling, oavsett storlek och oavsett mängden utposter ÄR Guds Församling. Och därmed menar jag mycket explicit att: ”Den Romersk Katolska Kyrkan ≠ Guds Församling” utan i bästa fall bara en av många denominationer == samfund med lokala församlingar.
Den Romersk Katolska Kyrkan grundades inte i Jerusalem på pingstdagen!
Vill man definiera en slags början på Den Romersk Katolska Kyrkan kan man kanske säga att den började när ”de inympade grenarna förhävde sig” (Rom. 11:18 och kontext). Eller så kan man säga att den formades när Konstantin (272-337) gjorde den till ett statsdepartement och manifesterade sig när Johannes Chrysostomos (347-407) och Augustinus (347-407) formade sina antisemitiska läror. Men inte förrän under Urbanus II (påve år 1088-1099) blev den vad den är i dag.
Jag skulle således vilja påstå att den katolska kyrka vi ser i dag, fick sin slutgiltiga form någonstans mellan 900 och 1100.
Avrundning: Om man upphöjer sitt samfund till status av ”Guds Församling” säger man implicit att samfundet är en sekt. (extra Ecclesiam nulla salus).
Jag är fullt medveten om att denna högmods-synd förekommer hos flera samfund. Som ungdom i LP’s pingst drabbades även jag av den synden.
/Kjell
Jag har nog uttryckt mig något oklart.
När jag skriver Kyrkan/Församlingen, så menar jag att de orden är i princip likvärdiga. De används på liknande sätt. Vi vet ju både du och jag att det grekiska ”ekklesia” i 1917 års översättning översattes ordagrant med ”församling”, medan det i Bibel 2000 översätt ömsom med ”kyrka” (när ordet syftar på kyrkan i världen och inte bara på en lokalförsamling) och ”församling” (när det syftar på något mer lokalt). I engelska bibelöversättningar är det vanligt att det översätts med ”church”.
Vi katoliker menar att den kyrka som Jesus grundade var både osynlig och synlig på samma gång.
Vi menar också att den inte bara var en samling av likasinnade personer, utan en organiserad folkförsamling med en bestämd grupp ledare, apostlarna.
Vi menar att den kyrka/församling som grundades i Jerusalem på pingstdagen inte bara var en lokalförsamling i Jerusalem, utan den universella församlingen/kyrkan. Ordet ”universell” på grekiska heter ”katholikos”, alltså ”katolsk”.
Att församlingen som bildades i Apg 2 var universell kan vi se i just det att apostlarna talade i tungor, i språk från hela världen, ur dåtida judisk synvinkel. Och de förstods av människor från hela världen (ur dåtida judisk synvinkel) på dessa språk, därför att det fanns judar från hela världen samlade i Jerusalem just då pga pingsten.
Därmed motsvarar denna text 1 Mos 11, när Gud förbistrar människornas språk och sprider ut dem över världen. Här har vi motsatsen – skapandet av den universella (alltså katolska) kyrkan i Jerusalem.
Dessa judar från hela världen som kom till tro efter Petrus predikan stannade ju inte heller kvar i Jerusalem utan for sedan dit då kom ifrån.
Denna kyrka leddes från början av de tolv, under Petrus ledning.
Sedan spreds kyrkan utöver världen även genom apostlarnas och andras mission.
Den var fortfarande en kyrka i världen även om den fanns på olika platser. Det bevisas bl a av apostlamötet i Jerusalem år 49 (i Apg 15) då de beslutade i omskärelsefrågan. Beslutet där kom att gälla i kyrkan överallt. Det var ju en enda universell kyrka.
Denna kyrka fortsatte sedan att se sig själv som en kyrka i världen, under ledning av de ledare som apostlarna utsett till sina efterträdare – biskoparna.
Sprickor i enheten dök successivt upp. På 400-talet avsöndrade sig nestorianerna i Syrien och monofysiterna i Egypten. På 1000-talet och framåt blev sprickan mellan den av biskopen av Rom ledda västern och den av kejsaren och patriarken av Konstantinopel ledda östern så stor, att vi fick en utveckling mot en ortodox kyrka i öst och den katolska i väst. Den splittringen var dock inte riktigt definitiv förrän på 1400-talet.
Både den katolska kyrkan i väst och den ortodoxa kyrkan ser sig som den kyrka som står i rak, oavbruten kontinuitet med den första församlingen. Vi använder förstås delvis olika argument för våra respektive positioner, men båda har de facto en kontinuerlig apostolisk ämbetssuccession i rakt nedstigande led sedan apostlarna.
Vi katoliker anser inte att kyrkan grundades i Rom. Den grundades i Jerusalem.
Vi anser att påven är Kyrkans högste ledare på jorden, därför att vi anser att påven är den som är aposteln Petrus efterträdare i ämbetet som ledare bland apostlarna. Alla biskopar är efterträdare till apostlarna, men en biskop är också efterträdare till Petrus, och det är påven. Vi anser att det är just biskopen i Rom, eftersom det var där Petrus led martyrdöden, och det var där hans ämbete övergick till en annan.
Denna kyrka (alltså den universella) som alltså funnit oavbrutet ända sedan Apg 2, har självklart utvecklats över tid. Den blev inte vad den är idag under något visst århundrade eller under någon viss påve. Fröet med alla inneboende egenskaper såddes/planterades i Jerusalem för snart 2000 år sedan, och sedan har det vuxit till det träd det är är idag.
Vi tror att Jesus menade att kyrkan skulle fortsätta att vara en universell (alltså katolsk) kyrka i världen alltid. Därför är splittringar och schismer inte vad Gud vill. Vi menar att den kyrka Jesus grundade har sin konkreta och historiskt kontinuerliga gestalt i det samfund som idag kallas den Romerskt-katolska kyrkan. Vi ser på andra kristna som separerade bröder, som är kristna och där Guds Ande verkar, där Guds nåd finns och så vidare. Och i en mening står ni alla i en relation till till Katolska kyrkan och till påven, men den är inte riktigt som den ska vara. Jesu tanke och Jesu bön är att vi ska vara en kyrka, och därför att schismer och splittring ska övervinnas.
Mina inlägg är ju i princip off topic eftersom de inte behandlar textens tema, så låt oss stanna där.
Vi har tidigare talat om skillnader som inte kan överbryggas. Den allra viktigaste av dessa, och roten till de flesta andra, är just frågan om vi har en öppen eller sluten kanon.
Jag är väl medveten om att framstående katolska teologer, filosofer och apologeter gör en halmgubbe av uttrycket ”sola scriptura”. Kanske är uttrycket inte optimalt. Det kan dock bara finnas två möjligheter.
1. Det finns en mall mot vilken allt måste mätas.
2. Det finns Profeter och Apostlar som har Guds uppdrag att lägga till nya uppenbarelser till mallen.
Jag tror att Profeter och Apostlar (med stor bokstav) hade sin tid ända fram till Johannes död. Men inte därefter. Således gör jag som folket i Berea. Mäter nyare uttalanden mot den mall som då redan hade överlämnats skriftligen och muntligen, en gång för alla.
Vi får komma överens att vara oense på denna punkt.
/Kjell
Om jag tolkar dig rätt, är jag inte helt säker…
Som katolik tror jag nämligen, att uppenbarelsen var avslutad i och med att den siste aposteln, dvs Johannes, dog. Efter det kan ingen lägga någonting till uppenbarelsen.
Församlingen/kyrkan fick alltså en lära given av Gud, en gång för alla, och uppenbarelsen av den var avslutad i och med Johannes död.
Denna uppenbarelse kom församlingen till del – här tänker jag på alla lokalförsamlingar, alla troende – både muntligt och skriftligt. NT:s skrifter är den skriftliga delen, och apostlarnas och deras medarbetares systematiska undervisning och praxis är den muntliga delen.
Efter detta, återstår inget annat än förvaltande. Och detta kan i sin tur även innebära en del förklarande. Man möter ju delvis nya frågor med tiden. Och det händer ju att tid efter annan, så kommer det personer som säger, att ”det här och det här måste vara den bästa förklaringen på just det här”. Och då är det ju inte säkert att det verkligen är den bästa förklaringen. Det kan vara väldigt fel.
Och det är i samband med sådant, som kyrkan sedan höll en del kyrkomöten och fattade beslut i viktiga lärofrågor. T ex när man i Nicea 325 och Konstantinopel 381 slog fast treenighetsläran och formulerade den nicenska trosbekännelsen.
Jo, du tolkar mig nog helt rätt.
Jag väljer att stanna här. Vi har ju båda mödat oss om att uttrycka våra tankar på ett sätt som inte konfronterar varandra.
Du gör ett gediget jobb att ”trolla” bort de oöverstigliga skillnaderna. Kanske gjorde jag fel i att vara mindre explicit. Men eftersom det är din blogg väljer jag att inte ”bråka” här. I din blogg har du rätt till sista ordet.
Må Herren välsigna och bevara alla som läser här.
/Kjell