Vad händer efter döden? – Del 2

Vad händer efter döden? Har människan en odödlig själ? Kan vi se fram emot en tillvaro mellan döden och uppståndelsen, där vi lever i någon sorts lycklig tillvaro i gemenskap med Herren Jesus? Och hur är det för dem som inte tillhör Jesus Kristus? Säger egentligen bibeltexterna något om detta eller handlar allt bara om uppståndelsen från de döda, någon gång långt in i framtiden?

I föregående inlägg – Vad händer efter döden? Del 1 – skrev jag om de diskussioner om grundtexten som den evangelikala exegeten Georg Eldon Ladd förde i sin bok A Theology of the New Testament. Det rör sig om ord i grekiskan och hebreiskan som psyche/nefesh, pneuma/ruach etc.

Jag förklarade att enligt Ladd – och alla andra exegeter som studerar dessa ords användning i språket – så finns det inte någon entydig betydelse för dessa ord. De kan användas på väldigt många sätt i ibland motstridande betydelser. Ladd menar dessutom att det inte finns något entydigt begrepp som används för beskriva vad som händer med människan efter döden, och innan uppståndelsen – det så kallade mellantillståndet.

Jag hävdade också att receptionen av Ladds med fleras exegetik har lett till en viss förvirring inom särskilt en del protestantiska sammanhang angående livet efter döden. Ladd förnekar inte att något av människan på något sätt har en medveten personlig tillvaro i mellantillståndet, men hans resonemang om hur orden används i Bibeln, kan lätt tolkas så och har tolkats så. 

En del som byggt sina tankar på hur dessa ord används i bibeltexterna, har dragit slutsatsen att Bibelns människosyn är monistisk, det vill säga att människan inte består av kropp och själ, utan är en enda enhet. Ord som kropp och själ och liknande betecknar bara denna människa sedd utifrån olika aspekter. Något mer än så är det inte. Enligt det synsättet blir talet om ett mellantillstånd knepigt.

Jag själv tillhör en av de många som slukade Ladds exegetik med hull och hår från slutet av 70-talet, då jag som ung gymnasist började läsa sådan litteratur. Och jag har själv många gånger – särskilt under tiden innan jag blev pingstpastor (åren 2008-2013) – undervisat om vad dessa grundtexter ”egentligen” betyder och därvid betonat den bibliska synen på människan som en enhet. Dock utan att förneka att människan har en medveten existens i mellantillståndet. Jag har bara haft lite svårt med vilka begrepp jag egentligen ska använda för detta.

Successivt började jag dock komma på andra tankar utifrån min läsning av bibeltexterna. Och det är detta jag avser att visa genom detta inlägg. De texter jag här diskuterar är bara ett urval av allt det som kom mig att förändra synsätt. På grund av texternas mångfald blir jag tvungen att dela upp det hela i två inlägg.

Men finns det så många bibeltexter om mellantillståndet?

En del brukar hävda i detta sammanhang, att Bibeln inte säger så mycket om livet efter detta, och i synnerhet inte om mellantillståndet. Och det är riktigt. Men, det betyder inte att det inte framgår någonting av bibeltexterna, och det betyder inte att man inte utifrån dem skulle kunna avvisa vissa teorier som direkt felaktiga.

Det finns ett antal bibeltexter som inte passar in i det monistiska schemat, utan som lättare förstås på ett dualistiskt sätt – att människan består av kropp och själ. Det rör dels texter som använder en dualistisk beskrivning av människan på ett sätt som mest naturligt också förstås dualistiskt. Dels finns det texter som direkt eller indirekt röjer en dualistisk syn på människan. Och dels finns det också texter som jag menar tydligt bör tolkas som att de talar om ett mellantillstånd.

Med dualistisk syn på människan menar jag att man beskriver människan som bestående av två delar, kropp och själ/ande. Dessa två delar kan dock beskrivas och förstås som att de utgör en enhet så länge som en människa lever. Det är först vid döden som de kan skiljas åt. Då lämnar den odödliga själen kroppen.

Och om det nu finns texter som talar om ett mellantillstånd, och om det finns texter som mest naturligt förstås som dualistiska i människosynen – och den kristna kyrkan historiskt sett alltid förstått dem så och historiskt sett alltid haft en dualistisk människosyn – så menar jag att det inte finns några rationellt rimliga skäl att hävda något annat.

”Direkta” bibeltexter

I följande del behandlar jag texter som på ett ganska direkt sätt ger uttryck för en dualistisk syn. Jag kommer senare att behandla texter som på ett mer indirekt sätt gör samma sak. Denna uppdelning är min egen och mest för att bringa en viss ordning i det hela. Den kan diskuteras.

1 Kor 5:5

I 1 Kor 5:5 skriver Paulus om ett disciplinärende i församlingen där en man lever ihop med sin fars hustru. Paulus menar att detta är en mycket grov synd. Han skriver:

”Själv har jag redan – som om jag hade varit där, frånvarande till kroppen men närvarande till anden – fällt domen över den skyldige, i vår herre Jesu Kristi namn, när ni och min ande kom samman och vår herre Jesu kraft var med oss: en sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli rädda på Herrens dag.”

Det finns oerhört mycket i denna text att tolka, men jag begränsar mig till enbart vår frågeställning. Vi har här tre formuleringar som enklast förstås på ett dualistiskt sätt, men för min del är det den tredje som väger tyngst.

Paulus är ”frånvarande till kroppen men närvarande till anden” och i Jesu namn kom hans ande och korinthierna samman. Det är ett dualistiskt uttryckssätt.

Men framförallt straffet som mannen ska få ger uttryck för dualism. Mannen ska ”överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli rädda på Herrens dag”. 

Bara i detta uttryck finns många saker att diskutera, men det verkar här som att mannen genom församlingens andliga auktoritet ska utlämnas till att härjas av Satan genom kanske sjukdom och liknande och därmed dö, men att hans ande därigenom ska ha en chans till frälsning vid Jesu återkomst. Oavsett hur det ska tolkas i detaljerna, så verkar texten klart göra skillnad mellan att kroppen dör, och att anden lever vidare och kan bli frälst.

2 Kor 7:2 i sammanhang med 2 Kor 4:16 – 2 Kor 5:10

Efter en utläggning om försoning med Gud, om de prövningar han genomgått i tjänsten som apostel, och vikten av att genom sitt liv bara tjäna Gud och inga avgudar, skriver Paulus,

”Låt oss därför rena oss från allt som befläckar kropp och ande och i gudsfruktan nå fram till helighet.”

Det förstås enklast som en dualistisk beskrivning av människan, och behovet av att hela människan – både kropp och ande – ska rena sig och bli frälst.

I sammanhanget tidigare (2 Kor 4-5) beskriver Paulus utförligt de lidanden och förföljelser han fått utstå som apostel. Han talar om att hans yttre människa bryts ner, men att den inre människan förnyas. Han riktar blicken mot det osynliga som är evigt och inte det synliga som är förgängligt. Han skriver om kroppen som det tält vi bor i och som den jordiska boning vi bor i. Han skriver om döden som ett avklädande av den dödliga kroppen; det är som att bli naken. Han skriver om en tillvaro hos Herren efter döden då vi blir iklädda vår himmelska boning som är evig. Han skriver att så länge vi lever i kroppen är vi borta från Herren, och att han helst skulle vilja flytta bort från kroppen och få sitt hem hos Herren.

Det här textsammanhanget har givetvis tolkats på olika sätt och det finns oändligt mycket att diskutera om detta, men jag menar att alltihop enklast förstås, om man ser att Paulus här har en dualistisk människosyn. Och att han här talar om livet efter detta som ett liv ”hemma hos Herren”. 

Paulus skiljer mellan kroppen som är förgänglig och dödlig och bryts ner, och den inre människan, anden, som är odödlig eller evig, och som kommer att få sitt hem hos Herren. Anden är människans jag som nu har sitt hem i den förgängliga kroppen, men som ska få sitt hem hos Herren.

Många har velat läsa in tron på uppståndelsen i denna text, särskilt i och med att Paulus talar om att vi ska ikläda oss vår himmelska boning. Men jag menar att det inte är nödvändigt, sett utifrån det större bibliska sammanhanget, som snart framträder.

Men här har vi alltså en text som talar om livet efter döden som ett liv hemma hos Herren, där vi är iklädda vår himmelska boning. Rent begreppsligt skiljs mellan den inre människan och den yttre människan, mellan att vara hemma i kroppen eller hemma hos Herren. Vem ska då byta hem? Det borde ju vara anden.

Fil 1:18 – 25

Denna text förstås också enligt min mening enklast om man ser tolkar Paulus som att han menar att det finns ett medvetet tillstånd efter döden. I verserna 21-24 skriver han:

”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här…”

Återigen handlar det om att bryta upp från detta jordelivet och då omedelbart vara tillsammans med Herren.

Matt 10:28

Jesus säger:

”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.”

Denna text menar jag är omöjlig att förstås på annat sätt än det dualistiska. Lärjungarna uppmanas att inte vara rädda för människor som bara kan döda dem – döda kroppen. De borde i stället frukta honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet. 

Här har vi själ och kropp i klar åtskillnad.

Matt 22:23 – 33

Jesus får frågor om uppståndelsen från några saddukeer. Det var en judisk grupp som inte trodde på uppståndelsen från de döda. Jesus säger bland annat detta i sitt svar:

”Ni tänker fel därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt. Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen. Och vad de dödas uppståndelse beträffar, så har ni väl läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.”

Lägg märke till när det framkommer att Jesu argument för att det ska bli en allmän uppståndelse från de döda är, att det står skrivet att Gud är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Och Gud är inte en Gud för döda, utan för levande. Det måste med andra ord betyda, att de tre patriarkerna betraktas som levande nu inför Gud. Inte att ska bli levande vid uppståndelsen. För tänker man att de ska bli levande först vid uppståndelsen i framtiden, så skulle ju Gud vara en Gud för de som är döda nu. Alltså, måste Abraham, Isak och Jakob vara levande – leva i ett medvetet tillstånd här och nu – i väntan på uppståndelsen. Annars blir Jesu argument obegripligt.

Heb 12

I Heb 12: 22-24 står det om oss som fått ta del av det nya förbundet i Kristus Jesus att

”… ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.”

Det är dessa och dem som nämns i kapitlet innan som är den sky av vittnen som vi lever inför. 

Här beskrivs de heliga som gått före oss bland annat som andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats.

Vi har både begreppet ”ande” för heliga som nu lever hos Herren och inte längre på jorden, och vi har en sorts antydning om ett mellantillstånd hos Herren i himlen.

Upp 6 – 8

I Upp 6:9-11 står följande,

”Och när Lammet bröt det femte sigillet såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd. Och de ropade med hög röst: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?” Och åt var och en gavs en vit klädnad, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de själva, hade nått sitt fulla antal.” 

Här har vi ”själarna” av dem som blivit martyrer för sin tro. De är ännu inte uppståndna, utan väntar på Jesu återkomst och domen och skapandet av rättvisa. De lever i ett medvetet tillstånd efter döden, de funderar, tänker och ber, och blir tillsagda att ha tålamod.

Språkbruket i 7:13 får mig att tro att de 144.000 som det talas om i kapitel 7 också tillhör martyrernas skara.

Och förmodligen är ”de heliga” i 8:1-4 också detta.

Här har vi alltså ett exempel till på en medveten tillvaro i mellantillståndet.

2 Pet 2:9

Texten i 2 Pet 2:9 handlar sannolikt också om mellantillståndet, men denna gång om dem som inte tillhör Herren och lyder honom:

”Herren vet alltså att rädda de gudfruktiga ur prövningen men också att hålla de orättfärdiga i förvar under tuktan fram till domens dag, särskilt dem som följer sina orena begär och…”

Det finns olika tolkningar av vad detta ”förvar under tuktan” egentligen betyder. Men jag vidhåller att det är en rimlig tolkning att tro att det handlar om en sorts straffande förvar av medvetna själar. Jämför med Lik 16:19-31, där Jesus i en liknelse låter den ene döde mannen hamna en del av dödsriket där han pinas. Jag vet att det är en liknelse och att man inte rent exegetiskt får pressa en liknelse på detaljer. Men, vad är det för syn på livet efter detta som frambringar en sådan liknelse?

1 Pet 3:18-20

Detta är en omdiskuterad text. Det är inte självklart vad allt detta betyder.

”Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse. De hade en gång vägrat att lyssna, när Gud tålmodigt väntade i Noas dagar, medan arken byggdes i vilken några få, bara åtta människor, räddades genom vattnet.”

Det som är översatt med ”stiga ner” borde mer ordagrant översättas med ”gå”. Det är väl tanken att dödsriket där de döda befinner sig ligger i underjorden, som gjort att man här översatt med ”stiga ner”.

Men oavsett alla tolkningar av vad detta kan innebära, tycks det ju ändå vara så att här finns andar som sitter i fängelse, andar som när de levde som människor på jorden inte vill lyssna på Noas förkunnelse. Det verkar i alla fall rimligt för mig. 

I så fall har vi ännu ett exempel på ett medvetet mellantillstånd. Dessa andar kunde ju lyssna på vad Jesus vill säga.

Sammanfattning så här långt

Hittills har vi alltså kunnat se att det finns flera bibeltexter som tydligt talar om ett så kallat mellantillstånd mellan döden och uppståndelsen.

Utifrån Paulus skulle vi kunna tala om den kristne som dör flyttar från sitt nuvarande hem i kroppen till det himmelska hemmet. Paulus talar om döden som att bli avklädd. Han talar om livet efter detta som att ikläda sig vår himmelska boning. Han talar om att den kristne som lever här på jorden är borta från Herren, men när han dör flyttar han hem till Herren. Och detta är något positivt i hans ögon; något han längtar efter och ser fram emot. Han talar om att det dödliga ska uppslukas av livet och så vidare. Han talar om döden som en vinning. Han talar om vikten av att rena sig till både kropp och ande. Paulus talar också om man kan dö kroppsligen, men att anden kan bli frälst vid Herrens dag.

Allt ovanstående i språkbruk förutsätter klart oh tydligt att människan består av två delar – kropp och ande. Och det talar ett språk som klart och tydligt säger att den kristne lever i ett medvetet tillstånd mellan döden och uppståndelsen, ett tillstånd som Paulus betraktar som något att se fram emot.

Andra texter talar om själarna av kristna martyrer som ber till Herren i himlen, om andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och som är vittnen till våra liv, om att döda patriarker från gamla förbundets tid lever inför Herren just nu. Det finns också en text som talar om att Kristus själv efter korsfästelsen gick att predikade för andarna i deras fängelse, andarna efter dem som inte velat lyssna under Noas tid. En annan text talar om hur Herren vet att förvara de ogudaktiga under tuktan fram tills Herrens dag.

Alla ovanstående texter förutsätter att människan består av åtminstone två delar – själ och kropp. Ande och själ tycks användas synonymt och utbytbart i dessa sammanhang. Texterna talar också om en medveten existens efter döden, som är något att se fram emot för den troende, och som något mindre behagligt för de ogudaktiga.

Nästa artikel

I nästa artikel tar jag upp en mängd andra bibeltexter som många gånger inte brukar tas upp när man diskuterar dessa saker, vilket jag tycker är förvånande. För dessa texter röjer en världsbild bland Bibelns författare, som helt vederlägger den monistiska tanken bland somliga bibelutläggare, alldeles oavsett vilka ord som står i grundtexten och hur dessa används.

De här texterna passar som hand i handske till den helg vi firar denna vecka.

En kommentar till “Vad händer efter döden? – Del 2”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.