Vad händer egentligen efter döden? Har människan en odödlig själ som lever vidare i ett medvetet tillstånd eller blir det bara som en sömn? Kan man uppleva himmel eller helvete efter döden? Och vad har detta att göra med uppståndelsen i från de döda? Om detta och lite mer handlar följande artikelserie.
I dessa tider när allhelgonahelgen närmar sig och vi minns våra avlidna anhöriga lite extra mycket, kan det vara en god idé att påminna sig om vad som egentligen händer efter döden, enligt kristen tro. I många olika diskussioner under de senaste åren då jag varit bloggare, har jag märkt att det råder lite oklara uppfattningar om detta. Jag har mest mött denna förvirring bland kristna i frikyrkliga sammanhang. Men jag gissar att det råder en liknande situation bland svenskkyrkliga kristna. Hur förvirringen eventuellt är bland katoliker har jag ännu svårt att bedöma.
Uppdatering den 7 maj 2022: Under det år som denna artikel skrevs blev jag mer och mer kritisk till den Katolska kyrkan, vilket till slut ledde till att jag lämnade den och blev protestant igen. Du kan läsa om allt detta i alla de artiklar som länkas här – Var jag står och vart jag går.
Den klassiska kristna synen
Den klassiska kristna uppfattningen – som alla kristna historiskt sett har haft, med mycket få undantag – är att Gud har skapat människan till en enhet av kropp och själ. När människan dör lämnar denna odödliga själ kroppen och går antingen till himlen för att leva i gemenskap med Gud eller till helvetet där själen får leva utan gemenskap med Gud. Detta tillstånd efter döden är dock bara ett mellantillstånd. Vi väntar nämligen alla på Jesu återkomst då alla de döda ska uppstå – onda såväl som goda – och då alla ska ställas inför den slutliga domen. Denna blir då ingen överraskning i och för sig, då man redan i mellantillståndet vet var man hamnar.
I katolsk tro kompliceras bilden en aning genom att man tror att många själar går till himlen via det som kallas skärselden, vilket är en sorts mellanstation där man renas från mindre och oförlåtna synder, innan man slutligen träder in i himlen. Men grundstrukturen i det katolska tänkandet är densamma – själarna går antingen till himlen eller till helvetet.
I detta blogginlägg ämnar jag dock inte diskutera det specifikt katolska, om skärselden, utan bara förvirringen kring eller förändringen av det som såväl protestanter som katoliker alltid trott förut.
Den klassiska synen ifrågasatt
Den här klassiska kristna synen på människan som bestående av de två delarna kropp och själ, och att själen antingen går till himlen eller till helvetet vid döden, har nämligen under de sista femtio åren blivit alltmer ifrågasatt bland protestantiska kristna.
Många tycks idag ha en något oklar uppfattning där man blandar samman tillståndet mellan döden och uppståndelsen, med vad som händer efter uppståndelsen. En del verkar tro att när människan dör, så hamnar man i någon typ av ”sömn” eller omedvetet paustillstånd i väntan på att bli medveten igen och väckas upp från de döda vid Jesu återkomst. Man har så att säga inte något utrymme i sitt tänkande för att det existerar ett annat medvetet tillstånd mellan döden och uppståndelsen, och som är separat från det som händer efter Jesu återkomst och uppståndelsen.
En del tror inte heller att människan har en odödlig själ.
Örebro Missionsskola och George Eldon Ladd
Jag tror att en av de främsta orsakerna till den frikyrkliga förvirringen i Sverige om detta heter Örebro Teologiska Högskola, eller som det hette förr – Örebro Missionsskola.
År 1974 gav den kände evangelikala exegeten George Eldon Ladd ut en bok som heter A Theology of the New Testament. Jag köpte den i slutet av 70-talet och slukade den med hull och hår. Ladd var åtminstone då en oerhört inflytelserik exeget inom den evangelikala världen.
I Sverige var den boken kurslitteratur på Örebro Missionsskola och som jag förstår det, så utgick undervisningen helt och hållet från denna bok. Ladds teologi och bibeltolkning var det som lärarna på skolan stödde och förde fram – inte bara i den fråga vi diskuterar i detta artikelserie, utan överhuvud taget. Jag vet det dels utifrån personliga samtal med personer som då var lärare där och genom samtal med andra som varit elever där och/eller senare blivit lärare där.
Även jag köpte Ladds teologi till hundra procent på den tiden. Och en av de saker han förde fram var att människan inte bestod av två delar – kropp och själ. Ej heller av tre delar – ande, själ och kropp – som somliga pingstkarismatiker hävdat. Människan är en enhet.
Hur används orden i grundspråken
Ladd tar upp och diskuterar (se bland annat sidorna 457-466) de olika ord och begrepp som används i Bibeln om människan – ord som det hebreiska ruach, nefesh, basar och deras grekiska motsvarigheter som pneuma, psyche, och sarx och soma. Det här är ord som kan användas på många olika sätt i texterna. Ibland betyder till exempel nefesh ”själ” i betydelsen människans inre jag, ibland ”person” i den betydelsen att det omfattar hela personen, inklusive kroppen. Ibland syftar det grekiska ordet psyche på människans själ som finns kvar efter döden, ibland syftar det på hela människan, som då det står att åtta ”personer” (psyche) räddades från att drunkna i syndafloden.
Ladd gör en mycket gedigen genomgång av hur dessa ord används i de bibliska grundspråken, och han menar att dessa ord i Bibeln inte används på det klassiska sätt som den grekiska filosofen Platon gjorde eller som kristna ofta gjort genom tiderna, då de talat om människan som bestående av själ och kropp, och om själen som en odödlig själ som överlever döden. De olika hebreiska och grekiska orden som här nämnts och som ofta översatts med ord som ande, själ, kött och så vidare, betecknar inte delar av människan, utan i regel människan som helhet, men sedd utifrån olika aspekter.
Detta betyder dock inte att Ladd förnekar att något av människan – människans jag – överlever döden och finns i ett medvetet tillstånd, antingen hos Jesus eller utanför gemenskapen med Jesus. Det han gör som exeget är att han problematiserar hur begreppen används i bibeltexten, men han förnekar egentligen inte att människan har en medveten existens efter döden och i väntan på uppståndelsen. Man kan säga, att Ladd alltså inte förnekar att det finns ett medvetet tillstånd mellan döden och uppståndelsen, han gör det bara svårare att tala om det utifrån bibeltexternas användning av orden.
På ren svenska kan man säga, att han bara krånglar till hur vi kan prata om det.
Till exempel, menar Ladd att Paulus tror på en medveten existens mellan döden och uppståndelsen, men Paulus använder inte eller förknippar inte orden pneuma (ande) eller psyche (själ) med detta något som har en medveten existens mellan döden och uppståndelsen
Problemet med vad Ladd skriver är inte egentligen vad Ladd själv trodde om livet efter döden, utan snarare om vad han skriver.
Problemet blev hur Ladds exegetik kom att användas teologiskt
Ladds sätt att resonera om hur de olika hebreiska och grekiska orden användes i bibeltexterna – att de ofta syftade på hela människan eller på hela människan i relation till Gud eller till andra människor eller till skapelsen och så vidare – kom nämligen mer att uppfattas som ett systematisk-teologiskt eller läromässigt uttalande om hur kristen teologi/lära ser på människan som sådan och på den del av eskatologin som handlar om livet efter döden, än som ett språkligt resonemang om hur ord och begrepp används i hebreiskan och grekiskan.
I stället för att uppfattas som en diskussion om hur grekiska och hebreiska ord användes, så uppfattades det som en diskussion om vad den kristna läran säger om människan egentligen är till sitt väsen. Det kom att uppfattas som systematisk teologi och inte som filologi eller exegetik.
Och då kunde det tolkas som att människan snarare är en sammanhållen enhet (monism) och inte en tvådelad enhet (dualism). När människan dör, så försvinner kanske inte jaget, men det sover. Det händer egentligen ingenting direkt efter döden, utan jaget somnar. Nästa sak som händer sker när Jesus kommer tillbaka och vi alla uppstår och får nya kroppar. Då får vi åter igen en medveten existens.
Ladd själv förkastar dock tanken på att Nya testamentets författare förespråkar tanken på att själen sover efter döden, i väntan på uppståndelsen.
Men för många som studerade exegetik på denna tid blev det dock så, att man uppfattade det som, att om människan inte består av en odödlig själ och en dödlig kropp i förening, så finns det ju inget som kan överleva döden och ha en medveten existens. Då återstår bara en sorts ”själasömn” i väntan på uppståndelsen.
Många bibelforskare förkastade ju också tanken på en odödlig själ som ett hellenistiskt inflytande på de ursprungliga rena semitiska tankarna som kom från Gamla testamentet.
Jag personligen har alltid uppskattat Ladd som exeget, och gör det fortfarande, men jag tror att detta blev följden av användningen av hans böcker som standardlitteratur för pastorsstuderande.
Alltsedan 70-talet har Ladd nämligen använts som kurslitteratur i Örebro. Hundratals blivande pastorer inom frikyrkligheten i Sverige har studerat där och insupit Ladd som om hans böcker vore systematisk teologi.
Ingen skillnad mellan bibelutläggning och systematisk teologi
Och här blottas en av svagheterna inom den frikyrkliga och evangelikala rörelsen, att man bland gemene pastorsstudent har så svårt att förstå skillnaden mellan bibelvetenskap/exegetik å den ena sidan och systematisk teologi som man alltså ska predika å den andra. Det finns systematiska teologer i frikyrkligheten som förvisso kan detta, men jag tror att svårigheten med den pedagogiska uppgiften att få Bibeln-allena-kristna att förstå, att det är en skillnad mellan att bara ”läsa som det står” och vad som faktiskt är vår lära, och alla stegen däremellan, är så stor att det inte har slagit igenom i pastorsledet.
För många Bibeln-allena-kristna är Bibeln och den kristna läran de facto liktydiga begrepp. Det betyder att läran är vad bibeltexterna faktiskt säger – om de är rätt uttolkade rent exegetiskt. Att det skulle finnas en kristen lära så att säga över eller bortom självaste texterna, att det läran i en mening faktiskt finns först och sedan tar sig olika uttryck i Skrifterna är ett främmande sätt att tänka. För en normal frikyrklig pastorsstuderande med bibeltroende bakgrund, är nog textens klart utläsbara mening detsamma som den systematiska teologin.
Därför blir resonemang som Ladds om hur de hebreiska och grekiska orden i Bibeln används och hur de kan översättas i olika sammanhang, liktydigt med vad som är den kristna läran. Och därmed liktydigt med vad man ska predika.
Det här är några tankar om Örebro Missionsskola. Jag lär väl få återkomma om det senare. Jag avser inte att vara fullständigt heltäckande och hundra procent vetenskapligt perfekt i det jag skrivit här. Det ska heller inte tolkas som en nedlåtande och fördömande kritik. Det är mina personliga reflektioner över den tid som varit, och jag kan ju tänkas revidera mitt sätt att formulera detta om fler bidrar med konstruktiva synpunkter. Men om jag lägger fram tankarna så här, så kan de kanske klarna med tiden.
I nästa inlägg avser jag att visa på några intressanta bibeltexter som talar om livet efter döden, och innan uppståndelsen. Texter som man ibland inte tänker på vad de faktiskt säger.
Läs del 2 här: Vad händer efter döden? – Del 2
Hej Mikael!
Kurt Larsson heter jag och har tidigare varit pastor i Pingströrelsen, men även EFK. Bor numera i Argentina och är utsänd som missionär här. (Finns mycket att reflektera över när det gäller katolicismen kontra de evangeliska kyrkorna när man bor i Sydamerika).
En reflektion angående din bloggtext: Bibeln talar väl egentligen mycket litet om vad som sker efter döden. Tänker på GT. Där står ju ofta när det gäller de judiska kungarna ”att de gick till vila hos sina fäder”. Både ”onda och goda”. Sedan finns ju mycket dramatiska berättelser som den om Elia som hämtades till himlen i en eldsvagn. Men mycket verkar ”fördolt” som jag ser det.
Ser fram emot att läsa vad du ska skriva om i kommande bloggar.
Med önskan om Guds välsignelse
/Kurt Larsson, Salta
Hej Kurt! Jag har nu skrivit del 2, av minst tre, och den kanske påbörjar svaret. 🙂
https://www.mikaelkarlendal.se/2018/11/03/vad-hander-efter-doden-del-2/