Hur känns det som nybliven katolik i dessa skandaltider?

Hur är det att vara nybliven katolik i tider av stora skandaler inom den Katolska kyrkan? Jag antar att många som känner till min bakgrund som pingstpastor och EFS-predikant undrar. Jag lämnade ju min pastorsbana på hösten 2015 och blev upptagen som medlem i den Katolska kyrkan sommaren 2016. Hur känns det då nu?

Jag har inte varit så aktiv som bloggare det sista året. Det beror dock inte på skandaler och liknande, utan mer på normala personliga omständigheter som arbete, familjeliv och behov av att även göra andra saker. Det var lättare att blogga när jag disponerade min arbetstid mer fritt, som när jag var pastor. Men jag kommer nog att komma tillbaka som skribent. Jag har ju fått blodad tand för sådant. Jag gillar att undervisa, skriva och debattera.

Så här kommer ett litet livstecken. Jag tänkte, jag kan ju inte undvika att åtminstone säga något om detta.

Jag har många gånger tänkt skriva om skandalerna och mina åsikter och tankar om detta, men varje gång har det blivit för stort. Det händer ju alltid nya saker, det utbryter fler skandaler, fler saker blir kända, och så vidare. Till slut känns det som att bloggtexter jag skulle skriva skulle bli lång som en bok – och det värsta är att jag skulle behöva revidera den och lägga till saker veckan efter i ett lika långt blogginlägg.

Och jag arbetar ju numera heltid som lärare och har inte samma möjligheter att fritt disponera all min arbetstid. Så, jag har skjutit på saken.

Sedan finns det många andra saker jag skulle velat skriva om, men det känns som att jag först måste ta itu med detta.

Så, hur känns det?

Jag är arg

Jag är arg på präster och biskopar som begår sexuella övergrepp. Jag är övertygad om att de kommer att hamna i helvetet i slutändan.

Jag tror att de ”omvändelsetårar” som eventuellt kommer från en del av dem inte är mer värda än de som eventuellt göts av Judas Iskariot när han ”ångrade sig”. Han hamnade ju ”där han hör hemma”, enligt Petrus (Apg 1:25). Jag kan förstås ha fel i enstaka fall.

Det ska genast sägas, att de präster och biskopar, som anklagats på ett trovärdigt sätt, utgör en minoritet av det totala antalet präster och biskopar. I den utredning som lades fram om Pennsylvania alldeles nyligen, så talades det om att 300 präster under en period från runt 1950 och fram tills nu har begått övergrepp. Det låter ju extremt mycket i en svensk kristen människas öron. Men om man samtidigt vet att det under denna period har verkat drygt 5000 präster i det området och man då räknar ut att de anklagade utgör ca 6 procent av det totala antalet, så kan man åtminstone förstå att det inte är rätt att gå runt och misstänka varenda katolsk präst man möter. Och vi vet ju inte om alla anklagelser är sanna. Om hälften är sant, så är det tre procent.

Men det är väldigt många i alla fall. Jag har inte stött på någon katolik som tröstar sig med att det ”bara” är 6 procent. Det är ändå extremt många.

Jag är arg på präster, biskopar och kardinaler som inte tar den kristna tron på allvar och som bryter mot de heliga bud som de, likväl som alla vi andra, är skyldiga att leva efter.

Jag är arg på att det tycks finnas en kultur inom delar av prästerskapet och bland biskoparna, där man inte tar synd på allvar, utan i stället tycks leva med något slags billig-nåd-tänkande. Kanske tror de innerst inne att alla kommer till himlen i slutändan. De kanske inte tror att det finns ett helvete. De kanske tror att Gud är lallande, halvdement, gammal pensionerad jultomtefjant. Vad vet jag, men Skriften säger att ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”. Och det verkar ju inte förekomma i vissa kretsar.

Jag är arg på präster och biskopar som bryter mot sina prästvigningslöften och undervisar och lever i strid mot Kyrkans lära.

De bryter mot sina vigningslöften genom att överhuvud taget ha sex. För en katolsk präst eller biskop ska ju leva som ogift och inte ha sex överhuvud taget. Att de inte får vara gifta är inte katolsk lära, utan en ordning och en regel, som det finns vissa undantag ifrån. Men att de har sex med någon utan att vara gifta, bryter mot läran å det allra grövsta. I synnerhet när det gäller sex med personer av samma kön.

Kyrkan har en tydlig lära

Kyrkan har nämligen en mycket tydlig lära om sexualitet och relationer. Jag tänker inte dra allt det här. Men kortfattat säger den mycket tydligt, att Gud har skapat människan till man och kvinna, och att sex enbart ska äga rum i relationen mellan man och hustru inom äktenskapets ram. Inga andra sexuella relationer eller utlevelser är tillåtna. Det är Guds tydliga vilja.

Gud har skapat människan som en kroppslig varelse med en sexuell drift, och till man och kvinna. 

Och Gud vill, enligt Bibeln och Kyrkans lära, att vi människor ska kontrollera vår sexuella drift.

 Sex är till för relationen mellan man och hustru. I övrigt ska den kontrolleras. 

Inom parentes, kan ju det tyckas vara en sträng lära. Men nästan alla människor i vår värld håller med om åtminstone en del av detta. Väldigt få människor i vår värld anser att det är rätt att alltid leva ut allt vad den sexuella driften vill. Alla sätter begränsningar vad gäller tid och plats (hemma och inte i skolans bibliotek på skoltid), med vem man gör det (med någon vuxen som vill och inte med något barn som inte vill), och så vidare. Skillnaden är helt enkelt att dessa gränsdragningar är något strängare och tydligare i Bibeln och i kristen lära. Men i vissa lägen – tid, plats och med vem – så hävdar 99 procent av alla människor att det måste finnas gränser och att man måste kontrollera sig. Skillnaden ligger i var man vill sätta gränserna. Slut på parentes.

Det betyder självklart också att alla sexuella övergrepp är fullständigt förbjudna enligt biblisk och kristen lära.

Det betyder också att alla homosexuella relationer eller utlevelser är otillåtna. Sådana synder räknas som mycket allvarliga synder.

Homokultur bland en klick präster och biskopar

Därför är det extra anmärkningsvärt, att det tycks finns en sorts illa dold homo-kultur inom delar av prästerskapet, inklusive biskoparna. En kultur inom vilken man utövar homosexuella relationer regelbundet och systematiskt, och där man håller varandra om ryggen och skyddar varandra. Och där man aktivt verkar för att främja sina egna homosexuellt praktiserande kollegors kyrkliga karriärer. En gränslöshetens kultur där man bryter mot de allra heligaste bud.

I en sådan ”hemlig” miljö är det kanske inte konstigt om gränslösheten gärna tar sig otäckare uttryck för vissa, att man inte respekterar varken barns eller vuxnas rätt till integritet, utan i stället tar sig frihet att begå de handlingar man vill på trots mot detta.

Hur många präster som lever på detta sätt vet jag inte. De är säkert de också en liten minoritet. Men de är för många.

I vissa prästseminarier är tydligen så vanligt, att normalt lagda studenter känner sig hotade och diskriminerade för att de inte är med i det homosexuella spelet. En av kardinalerna, en av påve Franciscus närmaste rådgivare i USA, har anklagats för homosexuella övergrepp mot studenter på prästseminarium – och allt var kanske inte ens övergrepp. Två präster från en nordlig delstat i USA åkte nyligen fast tagna på bar gärning för att ha utövat oralsex på varandra i en bil mitt i stan, mitt på ljusa dagen. Andra biskopar driver öppet en hbtq-agenda där de vill normalisera allt vad den rörelsen vill – och påven utnämner sådana biskopar till kardinaler!

Det är också anmärkningsvärt att det i dessa kretsar och i kretsar runt omkring frodas en liberalteologi bland prästerna. En teologi enligt vilken man till det yttre behåller tron och de gamla orden, men där man under ytan verkar för att försöka undergräva Kyrkans lära.

Det finns präster och biskopar som kyrkligt agerar som många inom till exempel Svenska kyrkan gör. Man gör allt man kan för att gå hbtq-rörelsen till mötes och försöker normalisera det som den rörelsen står för. Självklart under täckmantel av fina ord som kärlek, barmhärtighet, inkluderande och att ”möta människor”, pastoral hänsyn, etc.

De som gör detta är en del av problemet. 

Modernistisk kultur – samma ord men annat budskap

De bidrar till att skapa en kultur där man inte har respekt för Gud, och hans ord och lära. Där man sannolikt tänker så pass liberalteologiskt (modernistiskt är det ord man använder inom katolska kretsar) att man sannolikt inte tror att synder av detta slag är särdeles allvarliga. Man tror inte heller att synd egentligen får några allvarliga konsekvenser. Man tror sannolikt inte på att det finns en dubbel utgång i slutändan. Man tror sannolikt inte på att det finns eviga straff eller att någon människa någonsin skulle hamna där i slutändan. Möjligen de som är så onda som Hitler, men dit räknar de uppenbarligen inte sig själva.

Alla dessa modernistiska präster och biskopar som driver en hbtq-agenda som skulle göra deras karriärer spikraka, om de bytte till något liberalteologiskt protestantiskt samfund – och de verkar rätt framgångsrika i karriärerna inom Katolska kyrkan också – använder självklart alla de gamla orden, trosbekännelserna och bönerna. Men de menar något helt annat med orden. Det är därför de kan agera under ytan och det är därför vanliga troende katoliker inte uppfattar faran med dessa ulvar i fårakläder.

Majoritet av fallen är av homosexuell natur

Ett ytterligare anmärkningsvärt faktum i sammanhanget är, att enligt olika beräkningar kring tidigare skandaler, så är majoriteten av alla övergrepp av homosexuell natur. Enligt någon undersökning jag läst referat av, så utgjordes 81 procent av alla sexuella övergrepp utförda av präster och biskopar (alla är ju män), övergrepp gentemot pojkar från pubertetsålder och i åldern upp till unga vuxna män i huvudsak på prästseminarier.

Nej – jag säger inte att alla homosexuella är potentiella våldtäktsmän. 

De allra flesta homosexuella män är precis lika reko i det avseendet som alla andra.

Men fyra av fem fall av de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan är av homosexuell natur.

Detta pratas det alldeles för lite om detta.

Det pratas gärna om pedofilövergrepp. Och det är verkligen en vidrig synd och ondska. Men ordet ”pedofil” i detta sammanhang skyler faktiskt att vi har ett problem inom Katolska kyrkan med just homosexuella övergrepp. För om 80 procent sker mot tonårspojkar och unga män på prästseminarier, alltså mot unga vuxna män, då är ordet pedofilövergrepp inte riktigt det rätta. Då döljer det ordet vad som är det större problemet, sett till antalet faktiska övergrepp. Det döljer då att vi har en hemlig kultur av förakt för Gud och för hans bud, och förakt mot människor, bland en viss klick inom prästerskapet och biskoparna.

Pedofila övergrepp är vidriga och det har hänt och det ska fördömas och tas itu med. Men flesta övergrepp – kanske 80 procent – från präster och biskopar är inte gentemot små barn, utan gentemot pojkar i pubertetsålder och upp till att de är unga vuxna.

”Homo-maffian” eller ”homo-lobbyn”

Det finns oerhört mycket att skriva om detta, om det många kallar ”homo-maffian” eller ”homo-lobbyn” inom prästerskapet och särskilt inom Vatikanen. Det är ord som används. Huruvida det är bra ord för att beskriva detta eller inte, ska jag låta vara osagt. Men av det jag skrivit ovan framgår att det ligger något i detta.

Det finns mycket att skriva om den liberalteologi – eller modernism som den ofta kallas i katolska kretsar ännu idag – som florerar inom många katolska kretsar, särskilt i vissa delar av världen. Många katolska universitet och skolor i USA verkar uppenbarligen mest vara katolska till namnet. 

Det finns mycket att skriva om hur Katolska kyrkan har skött och sköter detta. Alltifrån toppen och neråt. Men jag tar inte det denna gång. 

Det finns mycket som väcker min vrede även när det gäller detta.

Och än vet vi inte var det slutar. Risken är väl överhängande att det blir mycket värre, innan det kan blir bättre.

Och det är inte klerikalismen som är problemet!

Liberalteologerna/modernisterna vill skyla över det som jag ovan påtalat. De vill hellre konstruera en falsk huvudorsak – klerikalismen.

Men det är inte klerikalism som gör att en biskop går in på ett prästseminarium och försöker förföra unga präststudenter. Det är inte klerikalism som gör att en biskop bjuder ut ett antal präststudenter till sin av kyrkliga pengar betalda sommarstuga och kräver att de delar säng med honom. Det är en sexuell böjelse gentemot personer av samma kön.

Det förvärras av att vederbörande utnyttjar sin maktställning inom kyrkan. Och det kan kallas klerikalism. Det förvärras av hans förakt för människor och för Gud. Det förvärras av brist på normala spärrar vad gäller empati etc. Men självklart är roten till att någon överhuvud taget gör sådant, att vederbörande tänder sexuellt på unga personer av samma kön.

Tidningen Dagens reportage

Inom parentes igen: Tidningen Dagen hade nyligen ett längre reportage om detta, i vilket de intervjuade en del kritiska katoliker. Alla dessa var dock liberalteologiska katoliker. Tyvärr fick de utan kritiska följdfrågor häva ur sig en massa dumheter om klerikalism. Bland annat, att nyblivna katoliker av det konservativa slaget är väldigt klerikalistiska. Det är rent nonsens. 

Av de nyblivna katoliker jag känner, som är före detta protestanter, är ingen mig veterligt klerikalistiskt lagd. Vi har våra protestantiska rötter i färskt minne, och vi är starkt kritiska gentemot all biskopar och kardinaler och andra som begår dessa övergrepp. Och mot dem som bedriver en liberalteologisk agenda i syfte att undergräva kyrkans lära. Och vi drar oss inte för att kräva av dem att de ska hålla sig till kyrkans lära och leva efter den. Ingen falsk underdånighet här inte.

Vi före detta protestanter som blivit övertygade om den katolska lärans sanning, vi älskar denna lära och vill vara denna lära trogna. Vi förväntar oss att biskopar, präster och påven själv, ska älska denna lära lika mycket som vi och följa läran både i undervisning och i sitt levnadssätt. 

Vi tar oss friheten att kritisera biskopar som står i motsättning till denna lära, och vi kräver reformer, räfst och reformation i alla dessa avseenden.

De enda klerikalistiska personer jag känner till i dagsläget, är alla de liberalteologiska katoliker som vill ändra kyrkans lära och göra den mer som Svenska kyrkans, och som under den nuvarande påvens pontifikat har vädrat morgonluft. Det är dessa – och det var de som intervjuades i Dagen – som till varje pris vill skyla över att Katolska kyrkan har ett problem med en klick präster och biskopar som praktiserar homosexuella handlingar och arbetar för att undergräva kyrkans lära.

Dessa personer kämpar med näbbar och klor för att skyla över allt detta som hänt. Och de vill till varje pris dölja ärendets till 80 procent homosexuella natur. De pratar gärna om klerikalism och försöker ge sken av det är den stora orsaken. Och de försvarar alla ”sina” biskopar som driver en hbtq-agenda. Men just de är en del av problemet. Och deras försvar av deras hbtq-vänliga biskopar är den verkliga klerikalismen.

Vi andra kräver av alla biskopar – på alla nivåer – att de ska tro på läran, förvalta den, leva efter den och försvara den. Och vi menar att biskopar som inte lever efter detta, bör avsättas. Så klerikala är vi. Slut på parentes.

Det finns alltså mycket som jag är arg över. Och som synes är det nästintill omöjligt att fatta sig kort om allt detta. Det har ju hänt så oerhört mycket. 

Samtidigt, är jag trots allt detta fortfarande katolik!

Jag tackar fortfarande Gud varje dag för att jag är katolik och för att jag tillhör den Katolska kyrkan. Och jag ber för påven och biskoparna varje dag, att Gud ska ge dem vishet att rätt utöva sitt nödvändiga ämbete, och att de ska genomföra de reformer och åtgärder som är nödvändiga.

Jag vet utifrån Skriften att vissa biskopar kan bli förrädare (Judas Iskariot), andra kan förneka att de ens känner Jesus (Simon Petrus), och andra flyr som skrämda harar när det börjar bli lite farligt (alla de andra av de tolv) – och detta fast de gått på det bästa av alla prästseminarier med den bäste av alla lärare… Jag vet att aposteln Paulus vid ett tillfälle kände behov att träda upp gentemot dåvarande påven Petrus och kritisera hans sätt att agera.

Allt det har jag i åtanke – i all ödmjukhet.

Jag har i min ilska ibland tänkt tanken – varför kunde jag inte vara en glad och fri protestant igen och slippa allt detta. Men varje gång jag tänkt den tanken, har jag återigen påmints om varför jag blev katolik. Alla de argumenten håller ju fortfarande.

Jag har ju vetat om all korruption och allt elände som funnits inom den Katolska kyrkan ända sedan barnsben – eller åtminstone sedan tonåren – då jag började läsa kyrkohistoria. Jag kände ju till alla mindre bra (understatement) påvar från vissa perioder under Medeltiden och Renässansen. 

Jag vet också om vad Bibeln säger om synd och människans natur. Och jag visste ju allt det om de tolv som Jesus själv utvalde.

Jag har läst alla texter i Nya testamentet som varnar kristna församlingar och ledare för synden och dess konsekvenser, och för avfall. Jag har läst när Paulus varnar för avfall bland ledarskapet, och för vargar i fårakläder som inte skonar fåren. Jag har läst alla texter i Gamla testamentet om Israels folk och deras kungar och ledare.

Jag visste om allt detta. Därför kom inget av detta egentligen som en total överraskning. Samtidigt kunde jag förstås inte i mina vildaste fantasier vänta mig, att vi så snabbt och under min tid plötsligt skulle hamna i en situation som åtminstone lite grann påminner om Medeltiden.

Men i orsakerna till att jag blev katolik har jag ju dock redan tagit med allt detta.

Så jag går till mässan varje söndag och tackar vår Herre Jesus, för att jag får ta emot hans verkliga kropp och blod i kommunionen, att jag får vara en del av den kyrka han grundade och som alltid har funnits där, även när det har skakat och brakat runt omkring, med alla dess mänskliga synder och brister.

De sakargument som fått mig att bli katolik är inte rubbade av detta som hänt.

Detta förstår jag måste vara intressant att reda ut, för en del läsare. Hur kan man i allsin dar tänka så. Varje normalt funtad protestant skulle väl ha lämnat sitt protestantiska samfund vid det här laget. (Jag undrar hur många som lämnat Willow Creek efter vad Bill Hybels har gjort?)

Jag tänker inte dra allt detta nu, i detta blogginlägg. Jag lär få återkomma. Det är säkert.

Inget med celibatet av göra

Och jag anser inte att problemet har att göra med att prästerna måste leva i celibat. Den så kallade metoo-rörelsen borde ju ha överbevisat alla om detta. Här blev ju mängder av män som är gifta eller lever i sambo-förhållanden anklagade för sexuella övergrepp. Alltså, kan man inte skylla på celibatet. självklart!

Men varför kan inte de ortodoxa ha rätt?

Den frågan har jag ställt mig – lite lätt längtande, då jag många gånger undrat vad påven håller på med. I sammanhanget ska väl sägas, att situationen på Medeltiden nog hade varit ännu värre, om påvarna gett flyghplansintervjuer då och twitter och internet och nutidens kommunikationsmöjligheter funnits då.

Och jag har läst ortodox litteratur – och halvt om halvt hoppats. Men – jag inser att jag faktiskt är övertygad katolik. Jag märker det, när jag läser extra vad de ortodoxa skriver. De övertygar mig inte. Jag förblir katolik.

Om de ortodoxa, får jag väl återkomma till. Liksom om varför protestantisk schism inte är den rätta vägen.

Summa summarum

Jag tackar fortfarande Gud för att jag är medlem i den Katolska kyrkan, att jag får gå på mässan varje söndag och ta emot vår Herres sanna kropp och blod.

Och jag ber för påven och biskoparna varje dag, att de ska utföra sitt ämbete på ett rätt sätt och som Gud vill.

Och även om jag ibland undrar vad påven håller på med, så är det en undran, inget mer. Den katolska läran säger inte att påven är ofelbar som människa och i allt han gör eller säger. Så man kan undra över en sådan sak som hur krishanteringen går till, eller varför vissa har blivit utsedda till ärkebiskopar och kardinaler överhuvud taget. Man kan undra över en del saker som sägs och en del saker som inte sägs. Över varför vissa frågor inte bevärdigas ett rakt och tydligt svar. En sak som jag undrar väldigt mycket över är, varför inte biskopar som är öppet liberalteologiska och öppet bedriver en agenda i strid mot Kyrkans lära får fortsätta som biskopar. Ska de verkligen vara så svårt att ta itu med dessa. Är verkligen Katolska kyrkan inte mer hierarkisk än så?

Själv tycker jag att man kan krishantera på ett lite annorlunda sätt. Men så är jag ju inte så högt kommen i hierarkin.

På återseende!

34 reaktioner till “Hur känns det som nybliven katolik i dessa skandaltider?”

  1. Det var en bra redogörelse,klar och tydlig!Jag rekommenderar den åt alla kristna ledare,oberoende av etikett och namn!Det står skrivet, hur Jesu lärjungar skall leva, och lära,i tiden som är oss given,till föredömen för alla!
    Tack Mikael, för dina klara klara tydliga tankar!

    1. Tack Sven! När det gäller synen på detta råder en sann ekumenisk anda. Det är liberalteologerna som är problemet.

  2. Tack Mikael. Mycket bra! En sak jag skulle vilja lägga till är att det finns profetior om ett stort förfall inom kyrkans hierarki och att det som sker nu då kan vara ett tecken på något större.

  3. Men vilka är vi att bedöma om en person som begått fruktansvärda brott är att likna vid Judas Iskariot eller den botfärdige rövaren! ”…led alla själar till himmelen, särskilt dem som behöver din barmhärtighet allra mest”

    1. Och så skriver du om våldtäktsmän och pedofiler! Läs Bibeln! Då kan du se att det finns klara och tydliga omdömen om folk som begår diverse synder. Om en biskop eller präst begår de grova saker som nämns i inlägget, så kan det definitivt liknas vid det Judas Iskariot gjorde.

    2. Så du tror att pedofil eller våldtäktsman som klämmer fram några tårar när han blivit påkommen, verklige ångrar sig på allvar? Det är det jag betvivlar

  4. Jag tror ingenting mer än att man inte kan eller bör bedöma det för en hel bunt av människor. Grov generalisering.

    1. Om du vill ha fler ”grova generaliseringar” och bedömningar av hela buntar av människor, läs Bibeln.

  5. Det förvånar mig att du inte vill nyansera något! Grejen är att man inte kan generalisera en grupp människors ånger och botfärdighet. Den är individuell. Att synden kvalificerar för helvetet, och att det här är särskilt grova och allvarliga synder, det köper jag, men inte att du kan känna till huruvida ”de” känner uppriktig ånger eller ej.

    1. Tänk så olika man kan tänka angående män som begår sexuella övergrepp och/eller våldtäkter. Jag skrev så här:

      Jag är arg på präster och biskopar som begår sexuella övergrepp. Jag är övertygad om att de kommer att hamna i helvetet i slutändan.

      Jag tror att de ”omvändelsetårar” som eventuellt kommer från en del av dem inte är mer värda än de som eventuellt göts av Judas Iskariot när han ”ångrade sig”. Han hamnade ju ”där han hör hemma”, enligt Petrus (Apg 1:25). Jag kan förstås ha fel i enstaka fall.

      Jag menar att jag är så pass nyanserad man kan vara. Sista meningen visar det: ”Jag kan förstås ha fel i enstaka fall”.

      Sedan kan man faktiskt argumentera utifrån en annan infallsvinkel också – nämligen, syndens makt att förhärda.

      Människor som vanemässigt begår mycket grova synder, förhärdar sig. De känner inte ånger som vanliga människor gör. Har man gått väldigt långt på denna väg, kan man visserligen gråta och bli ledsen om man blir påkommen, för det känns ju otrevligt, men inte för att man verkligen erkänner att man gjort något fel och känner ånger för det, utan mest för att det känns jobbigt att bli just påkommen.

      Jag tycker alltså inte att det finns någon kristen och rationell anledning att våra så extremt mild och mjuk gentemot denna typ av brottslingar. Det är inte så att de bara stulit godis från småbarn.

      Jag menar inte att det är omöjligt för människor av detta slag att känna äkta ånger och omvända sig. Men jag menar att det är svårare för dem än för de flesta andra. De är sannolikt mer förhärdade och mer insnärjda i sin egen ondska och i sitt eget spindelnät av självbedrägeri. Därför har jag svårt att tro dem. Och aposteln Petrus tycktes ju i alla fall ha sin uppfattning om Judas Iskariot klar.

  6. Kul att se att du skriver. Och roligt att jag kom mig för att titta in här just idag, två dagar efter ditt inlägg, efter att mig veterligen inte varit på denna blogg sedan början av juli.

    Som du antyder, och det tycker jag man ska ha i åtanke när folk kritiserar den katolska kyrkan, det är ett mycket litet antal präster som begår dessa övergrepp totalt sett. Jag hinner inte beräkna och hinner inte kolla, men det finns någon som gjort en utredning i förhållande till alla övriga övergrepp, även nedbrutit på unga pojkar, och procentsatsen av ”vanligt” folk är mycket större än prästerna inom Katolska kyrkan. Vi förblindas av tidsavgränsningarna. Om man plockar fram många fall från 50-talet och framåt och de många hundratusen som varit på läger, prästseminarier och gått i katolska skolor, så är övergreppen färre än i samhället generellt. Jag vet, jag borde underbygga detta noggrannare, men jag hinner inte. Självklart är det ingen ursäkt på något vis. Man bör, och ska, ha mycket höga krav på Kristi tjänare.

    Sedan en reflektion om den katolska tron i det här sammanhanget och du får gärna förklara en gång till hur det ligger till, Mikael. När påven är ofelbar, och det finns vissa begränsningar kring detta som jag inte begriper varken praktiskt eller teologiskt, hur kan han då gå så vilse i många frågor inklusive dessa? Nu menar jag påven som ämbete, du antyder ju själv hur det såg ut på medeltiden. Påvar som hade orgier i palatset, en påve som påstås ha varit en transa, hur kan dessa uttala ofelbarhetsord? Denna lära har inte protestantismen och därför är det lättare att uthärda ärkebiskopars felaktiga påståenden. Och i analogi med detta – hur kan man utse helgon att tillbedja inkl deras reliker, där helgonutnämningarna i många fall är rent politiska, när dessa personer inte alls var några helgon i vanlig benämning? Och ändå ska katoliker acceptera dem som just helgon, värda tillbedjan?

    Kan tjänsten som präst, biskop, påve i sig stå över den person som innehar detta ämbete? Kan man utdela Herrens välsignelse om man är våldtäktsman, mördare och pedofil? Är den välsignelse man utdelar fortfarande giltig? Skulle vi, i teorin, kunna ha ett prästerskap som är samhällets värsta avskum men ändå få ta del av Herrens ord och välsignelser eftersom dessa inte har med personen ifråga att göra?

    1. Det är många intressanta frågor du ställer, som är värda ett betydligt gedignare svar än vad jag kan ge så här i en kommentar. Men lite kan jag försöka.

      Läran om påvens ofelbarhet handlar enbart om att påven i vissa situationer och omständigheter, och i kraft av sitt ämbete, och högst medvetet, kan slå fast en viss lärosats som då blir bindande för alla att tro. Läran innebär att Gud har gett ämbetet en viss smörjelse som beskyddar ämbetsinnehavaren från att slå fast felaktiga läror. Dvs, det är ett sorts negativ beskydd. Smörjelsen gör inte att påven blir en bra teolog eller liknande; den förhindrar bara att det blir fel.

      Det kan jämföras lite grann med hur katoliker såväl som bibeltroende protestanter ser på Bibeln. Vi tror att Guds Ande har lett de syndiga människor som var fulla med fel och brister, till att skriva en helig skrift som Gud själv bevarat från att vara felaktig och vilseledande.

      Men läran om ofelbarheten handlar inte om att påven som person är en bra människa eller en bra kristen. Flera påvar i historien har ju visat upp en helt annan sida. Men även de dåliga skulle då rent teoretiskt kunna slå fast rätta saker pga att de innehar ämbetet. Kanske kan jämföras med att Kajafas talade profetiskt, eftersom han var överstepräst det året, som Joh skriver.

      Blir då kyrkliga välsignelser och sakrament som utföres av diverse avskum giltiga trots utövarens/ämbetsinnehavarens tvivelaktiga karaktär? Svar ja. En kyrkligt korrekt genomförd vigsel gör mannen och kvinnan till ett gift par oavsett prästens karaktär och leverne. Likaså är ett dop, en bikt, en kommunion etc giltig även om prästen är den värsta av syndare. Gud står bakom sitt ord och sina sakrament och ger dem giltig kraft i sig själva, trots den som utför dem, s a s.

      Om det inte var så, så skulle du eller jag tvingas döpa om oss, om det 50 år i efterhand skulle avslöjas att den som döpte oss var en våldtäkstman.

      Sedan blir inte personer i strikt mening ”utsedda” till helgon, utan snarare ”erkända” som helgon. Att någon blir förklarad som helgon innebär nämligen att man efter noga övervägande (inklusive grundlig undersökningar) har kommit fram till att person NN har levt ett oerhört heligt liv, och att Gud bekräftat detta genom att låta av oss bekräftade mirakel ske genom NN:s förböner, etc.

      Och dessa helgon får då inte tillbes, utan de ska respekteras (vördas för de heliga personer de är) och man kan vända sig till dem för förbön. På samma sätt som jag ”ber” dig om hjälp, så ber jag helgonen om hjälp. På samma sätt som jag ber dig om din förbön, fast jag kan be själv till Jesus direkt, så kan jag be om helgonens förbön. De är människor som vi, men de är mer helgade och lever hos Herren nu och har tid att be.

      Reliker har att göra med hur vi katoliker har erfarit att Gud verkar och i vår teologi om Gud och skapelsen. Vi har erfarit att Gud verkar genom tygbitar som varit i beröring med Petrus kropp (som i Apg) eller till och med hans skugga. Vi har erfarit som i fallet med den döde profeten Elishas ben, att Gud kan verka så kraftigt genom döda helgons benknotor att till och med döda står upp. Och vi tänker rent teologiskt att det är en sådan Gud vi tror på. En Gud som skapat hela världen och som verkar genom de materiella tingen också. Gud sände sin egen Son till att bli människa och födas av en jungfru. Utifrån det perspektivet är detta med reliker inte så konstigt.

      Sedan kan dt alltid finnas överdriven folktro och överdriven folklig praxis av diverse slag. Men frågan är om det är värre än motsvarande pingstkyrklig eller annan folktro/folklig praxis. Kanske är det bättre att grytan… ja, du vet.

  7. Mikael din oro och ilska över vad som avslöjas i din kyrka är naturligtvis befogad, men kände du verkligen inte till mycket av detta före din konventering?
    Det har ju varit allmänt känt att många präster i katolska kyrkan haft homosexuella böjelser, även att de förgripit sig sexuellt på barn, har det verkligen undgått dej? Det som nu framkommer är mera en bekräftelse på det som de flesta redan kände men mörkat. Det är nog ingen överdrift att påstå att du nu hamnat ”Ur askan i elden” genom ditt katolska livs val? Att ”Leka med elden” är farligt, inser du inte detta?

    1. Inge, jag tror du läser väldigt slarvigt. Jag har tydligt skrivit i mitt inlägg att inget egentligen kom som en överraskning. Jag har givetvis känt till alla de kända skandaler som ägt rum innan min tid som katolik, och som rapporterats mycket om i massmedia. Jag skrev också i inlägget att jag kände till allt elände som ägt rum tidigare i historien, om alla ytterst tveksamma påvar etc. Och att jag tagit in allt detta i beräkningen, när jag överlade om att bli katolik.

      Om du inte sett detta i mitt inlägg ovan, så avslöjar det en hel del om hur du läser texter.

      Men du tycks uppenbarligen inte känna till vad som händer även inom protestantiska samfund och vad som också rapporteras om i massmedia. Men det är kanske inte så konstigt med tanke på hur du läser texter.

      Så du ska nog inte prata så mycket om aska och eld.

      1. Mikael jag har nog uppfattat att du kände till mycket av allt elände som ägt rum tidigare i historien, om alla ytterst tveksamma påvar etc.
        Det är möjligen detta som förvånar mej?

        Att du dessutom tagit in allt detta i beräkningen, när du överlade om att bli katolik, utan att inse att förfallet i det sammanhang du lämnat troligen endast är en stilla susning mot det som funnits och finns i din nya kyrka sedan årtusenden tillbaka. Detta förvånar mig än mer.

        Att du först nu blir så upprörd och arg över något som varit så uppenbart för dig sedan länge, att du först nu är så övertygat arg att du är beredd att skicka dina katolska präster och biskopar som begår sexuella övergrepp i helvetet.
        Det förvånar mig.

        Historien borde ha lärt oss att ju mera etablerad, och centralt styrd en kyrka blir, desto mera avfaller den från den urprungliga nytestamentliga tanken för Guds församling, vilket den katolska kyrkan som du nu tillhör är ett levande exempel på.

        Till slut vill jag ändå ge dej mitt gillande för din gedigna bibel kunskap och din uppriktiga övertygelse och dina ärliga försök att förklara din nyvunna katolska tro, så som du uppfattar den, även om jag aldrig kommer att ha behov av den katolska kyrkans hela lära för min frälsning.
        Jag tror nämligen att Guds egen frälsningsplan för människan så som Guds eget Ord i Bibeln beskriver den, är betydligt enklare och säkrare än den lära din kyrka med alla dess mänskliga traditioner och tolkningar försöker påtvinga oss och kan sammanfattas genom JOH 3:16, och Rom10:9. Men du skriver ändå en hel del intressanta artiklar värda att läsa.

        1. Om du vill lära dej hur du måste uttrycka dej så att dina motståndare lyssnar och dina vänner håller med, så har du mycket att lära dej. Okunniga och profana kommentarer är dej inte till hjälp.

          Kanske är du en ung människa som inte ännu har hajjat att det är viktigt både med budskapet och hur det bringas? Vad vet jag…. (Själv lever jag på lånad tid. Livet är ju 70 eller 80 om det blir långt.)

          Låt mej ta ”berättelsen” om den rike mannen och Lasarus som exempel. Det finns en klyfta som ingen skapad kan överbrygga mellan ”frälsande tro” och ”all annan slags tro”. ALLT kan uttryckas på flera sätt.

          När jag skulle ta körkort fanns det en ”teori-fråga” som lydde ungefär såhär: ”Det är vinter och plötsligen blir det väldigt kallt. Regnet fryser och det bildas en glashal yta på vägen. En bil slirar och åker ner i diket. FRÅGA: Beror det på halkan eller på bilens hastighet?” (Rätt svar var: För hög hastighet.)

          En fet kille vill göra ett ”bungee-jump”. När han gör det brister repen och han faller ner och slår sig ihjäl. Beror det på att han var fet, eller beror det på att repen var för svaga? SVARET är JA!

          Beror de homosexuella och pedofila övergreppen på tvånget till celibat, eller på att de högvördiga inte var heliga, eller på att deras överordnande döljde övergreppen? Och svaret är JA!

          Betyder det allt något att Paulus skrev till Timothy om NB! ”onda andars läror”: (1 Tim. 4:3) ”De förbjuder folk att gifta sig”?

          Betyder det alls något att samme Paulus skrev: (1 Kor. 7:1,2) ”När det gäller det ni skrev: Det är visserligen bra för en man att inte röra en kvinna. Men för att undvika sexuella synder ska varje man ha sin hustru och varje hustru sin man.”

          Beror det på celibatet eller beror det på vår gemensamma syndiga natur? SVARET ÄR JA!!!! Men visst hjälper galna demoners läror till att göra saken värre.

          Om du behöver bungee-jumpa och väger 120 kilo, se till att ditt rep är tjockt och väl förankrat. Och visst kan man garantera att det går galet om man byter ut repet mot ett snöre.

          Men det vill katoliker inte erkänna för då måste ju Paulus ännu en gång tillrättavisa den så kallade påven Petrus.

          /Kjell

          PS. Jag har inga problem med bekännelsen: ”Jag tror på en helig ‘katolsk och apostolisk’ kyrka”. Men bekännelsen har olika betydelse för mej och Mikael K. Helig betyder avskild och unik. Katolsk betyder ”som omfattar alla’. Apostolisk betyder ”på apostlarnas grund”. Kyrka betyder ”alla som är Kristustrogna”.

          Det Mikael tror är inte detta. Han må själv ge sina definitioner.

          Och till det vill jag tillägga att om Petrus skulle se och höra det som händer nu skulle han gråta och springa så längt bort han kunde för att gömma sig. Och be till Herren att det inte var hans fel.

          1. Hej Kjell!
            Du har rätt, det var onödigt av mej att spilla min tid på detta.
            Jag tar dock det som en komplimang att du tror att jag är ung
            Tack för dina ofta skarpa och välformulerade inlägg och de många målande exempel du delar.

            1. Konfucius tillskrivs följande uttalande: ”To those who follow another way it is impossible to seek counsel.”

              På begriplig nutida svenska betyder det: ”Människor med olika paradigma kan inte förstå varandra och inte leda varandra.”

              Det enda som kvarstår är att konstatera oöverbryggliga skillnader och vara ense om att ha olika meningar. Vi är inte kallade att vara fiender. Vi är kallade att be för våra fiender.

              Det finns visserligen saker som katoliker och protestanter har sammalydande (formuleringar) av, men det finns många gånger fler saker som absolut inte går att kompromissa om.

              /Kjell

              1. Jag tror inte jag håller med dig om ditt sista stycke. Jag menar nämligen att i de allra väsentligaste och mest fundamentala frågorna – de som avgör om det är kristen tro eller inte – så är katoliker och protestanter överens. Sedan skiljer vi oss åt i en hel del mycket viktiga frågor i sig. Men det är inte frågor som gör att den ena eller den andra gruppen kan kalla den andra sidan för inte kristna.

                Men skriv gärna upp en lista på de frågor du menar, så kommer jag kanske någon gång framöver att skriva blogginlägg där jag förklarar skillnaderna, ur mitt perspektiv, och om jag verkligen ser samma skillnad eller fäster samma vikt vid det som du.

                1. Tack för ditt erbjudande.

                  Som du vet har jag 10 år på nacken i bloggar och nästan 30 år i nätfora som fanns innan internet brakade löst.

                  Jag vet redan vad responsen blir på punkterna på min lista. Om vi skulle ha träffats och suttit tillsammans skulle jag ha gått in på ditt förslag.

                  Riskerna att vår diskussion skulle vilseleda några läsare på din blogg vill jag inte ta. Jag känner mycket väl både Peter Kreefts och Scott Hahns ”omvändelsehistorier”. Plus en hel del andra vittnesbörd av ”protestanter” som har konverterat.

                  Berättar det så att du vet att jag inte saknar katolska argument. Det är just precis därför jag säger att det finns en klyfta mellan våra respektiva övertygelser, och inte minst deras praktiska konsekvenser, som inte kan överbryggas.

                  Låt oss stanna där.

                  /Kjell

                2. Kjell sammanfattar de ofta så ändlösa diskussionerna som oftast blir fallet, på ett bra sätt,
                  ”Det finns en klyfta mellan våra respektiva övertygelser, och inte minst deras praktiska konsekvenser, som inte kan överbryggas.”
                  Jag låter detta även bli mitt slutord denna gång.

  8. Det var bra att du skrev om detta. Jag hade velat fråga dej om det, men alla kommentarer var stängda i tidigare artiklar.

    Jakob 1:14-16 Var och en som frestas dras och lockas av sitt eget begär. När sedan begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död. Bedra inte er själva, mina älskade bröder. 

    Visst har du rätt att begången synd alltid är egen skuld och att man måste avstå från frestelsen att säga ”hon gav mej så att jag åt”.

    Samtidigt är alla som sysslar med brottslingars psykologi eniga att syndaren syndar för att han anser sig kunna göra det utan att åka fast och/eller utan att straffas.

    En miljö där man kan synda utan att bli upptäckt, och där man blir skyddad från straff om man ändå blir upptäckt, är ett växthus för begärelser.

    Om den institution du kallar ”Kyrkan” medverkar till tillfällen och strafflöshet så är detta ”en frukt” som avslöjar ”trädets” beskaffenhet. Lukas 6:44 Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar väl inte fikon från tistlar eller vindruvor från törnbuskar?

    Ondskan har rötter. Pengabegär är en sådan rot. Andra begär är andra rötter. Jag tror att vi är ense om att huvudroten heter avguderi och att definitionen finns i Guds bud. ”Jag är Herren din Gud som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, Herren din Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusentals när man älskar mig och håller mina bud. Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.”

    Och Paulus speglar detta i Romarbrevets första kapitel. ”Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen.”

    Värt att Paulus använder ordet ”λατρεύω” som har översatts med ordet ”dyrkan” i texten. Och du förstår mycket väl att jag syftar på bilder, bildstoder och ”vördandet” (dulia och hyperdulia) av dödliga människor och reliker.

    Det finns orsaker, det finns rötter, tistlar bär inte fram fikon.

    Och NEJ! Jag säger inte att detta avguderi är unikt för den Romersk Katolska Kyrkan. Skandaler saknas sannerligen inte bland protestanter.

    MEN, jag vill påstå att så länge roten finns kvar, institutionaliserad i läran, kommer frukten av trädet att förbli den samma.

    /Kjell

    1. Ja, som du redan har sett, så försvarar ju jag inte de personer som begått dessa övergrepp. Jag fördömer det. Och jag kan förstå ditt resonemang om ”av frukten känner man trädet”.

      Jag tror dock att det blir lite missvisande här. För om du resonerar så om en kyrka/ett samfund, så måste du ju i så fall ta upp alla andra frukter. Och då finns det ju mängder av goda frukter. Och då kanske man landar i slutsatsen, att det visserligen finns en del maskhål och tecken på angrepp från skadeinsekter, men frukten i sig är god.

      Jesu ord om frukten från trädet gäller ju individer. Och om en individ inte lever som han lär, utan på det mest flagranta sätt överträder buden och visar förakt för dem, så uttrycker ju vederbörande att han/hon egentligen saknar den frälsande tron.

      Men en kyrka består ju inte av en individ, utan av i detta fallet 1,3 miljarder; låt vara att alla dessa inte är praktiserande kristna. Och om nu några procent (1-3?) av de över 500.000 präster som finns eller de över 5000 biskopar som finns, begår dessa vedervärdiga övergrepp, så vore det ju konstigt om man skulle fördöma de övriga kanske 97-99 procenten präster och biskopar, förutom alla de fromma katolska lekmännen.

      Så ”frukten av trädet” är en inte alltför lätt liknelse att använda.

      Men sedan kan det mycket väl stämma en del annat du skriver – om tjuven som inte vill bli påkommen osv. Det kan mycket väl vara så, att en överdriven respekt eller vördnad för präster/biskopar och därtill hörande blåögdhet och naivitet (inte-vilja-tro-att…) kan leda till att vissa enstaka individer ser tillfällen att göra saker de annars kanske inte hade vågat, etc.

      Men det är fortfarande synden/begäret hos människan som är orsaken till synden. Det är från hjärtat de onda tankarna, otukt, mord etc kommer.

      När det gäller din tolkning av Romarbrevet och avgudadyrkan, så är dt ett så stort ämne att det blir svårt att i korthet lägga ut texten så här i en kommentar. Men om jag försöker lite grann att svara, så tror jag att man med rätt många exegeter kan säga att texten i Rom 1 inte kan tillämpas på helgonkulten.

      För vi katoliker dyrkar ju inte helgonen som gudar eller i stället för gudar, utan vi ser på dem med med samma respekt som man skulle se på en här och nu levande människa som lever ett erkänt heligt liv. Och precis som vi både kan be varandra om förbön och samtidigt be till Jesus direkt, så kan vi även be helgonen om förbön.

      När det gäller användandet av bilder, så har det varit mycket diskussion i kyrkans historia om detta. Inte bara under Reformationstiden, utan också under 700-talet i det Östromerska riket. De var många som under en period av över 100 år försökte förbjuda all användning av bilder inom kyrkan, de s k ikonoklasterna. Det var periodvis så att denna linje helt dominerade i öst, understödda av kejsarmakten. Det krävdes ett ekumeniskt koncilium år 787 och två kejsarinnors beslutsamhet för att få stopp på detta.

      Kortfattat, så menade många då, att det inte gick att tillämpa bildförbudet i Mose lag på just de kristna ikonerna av Jesus och helgonen. Orsaken till det var ju att om Guds Son blivit människa och fötts av en kvinna, så blir det rätt att avbilda Jesus. Idag kan vi ju resonera om att det faktiskt hade varit möjligt att fotografera Jesus om vi hade varit där och haft kameror. Då skulle vi väl självklart ha gjort det och även sparat dem så länge vi levt, och gett dem i arv till våra efterkommande.

      Man kan också jämföra ikon- och statyanvändningen med hur många i vår tid har bilder på sina nära och kära – i plånboken eller i mobiltelefonen. Hur folk beter sig och använder sig av dessa bilder, skulle säkert av någon utomstående betraktare tolkats som en avgudadyrkan, om man hade det tänket.

      När det gäller de individer – de präster och biskopar som gjort diverse övergrepp – så kanske de har ägnat sig åt avgudadyrkan i någon mening. Men då tror jag inte att det har att göra med bilder av helgon, utan snarare att andra sorters bilder, som man skaffar sig från andra kanaler. Porr.

      Att göra sig en bild av Gud som om han vore en sorts allmänt mesig jultomtefigur som bara är sentimental och har en låt-gå-mentalitet som låter alla komma till himlen till slut och aldrig kan ta till hårdhandskarna mot någon eller något, är ju också en variant av avgudadyrkan som man nog skulle kunna tänka sig att dessa personer ägnat sig åt.

      Detta och liknande saker.

      Men det är ju inte Kyrkan som gjort detta, utan individer inom organisationen, om man uttrycker sig så.

      Och det kan ju vara så, vilket jag antyder i inlägget, att det förekommer någon viss sorts felaktig klerikalism i Kyrkan som leder till att vissa utnyttjar sin maktposition på ett otillbörligt sätt. En felaktig tillämpning av det bibliska underordnandet under sina ledare, kan ju leda till allvarlig fel.

      1. Jag håller givetvis med dej att evangeliernas texter om trädet och frukten specifikt handlar om individer. Det finns dock texter som handlar om institutioners ”frukt”. Som exempel tar jag ”församlingsbreven” i Upp. 2 och 3, men även t.ex. Jesu ord i Matt. 23:13 Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in, och dem som försöker komma dit hindrar ni att komma in. 

        Rent praktiskt är det inte heller svårt att se på vilket sätt olika kulter formar sina medlemmar. Jag förmodar att du kan hålla med mej om att ”frukterna” av ”Word of Faith”-kulten, vars läromässiga grund lades av W. E. Kenyon och sedan institutionaliserades av Kenneth Hagin, har lett till många skandaler och totalt felaktiga relationer bland dess medlemmar. Det är lätt att hitta exempel på institutioners inflytande på både ledare och medlemmar.

        Det jag försöker visa är att institutioner faktiskt har ett inflytande på funktionärer och medlemmar. (Jag gör mitt allra bästa för att uttrycka mej värdeneutralt här.)

        1 Tess. 4:15-17 talar om kristustrogna människor som är ”avsomnade” (eller ”insomnade” beroende på vilken översättning man använder) och dessa kallas ”i Kristus döda”. Texten säger att dessa kommer att uppstå när Herren Jesus återvänder.

        Jag behöver inte citera 5 Mos. 18:9-12 för att du skall veta vad jag syftar på. Det enda jag vill säga är att läran att vi kan, ja till och med bör, anropa ”i Kristus döda” männiksor, kommer att utöva inflytande på medlemmarnas tankar, handlingar och paradigma.

        Likaså påverkas medlemmarna av en institution där kontakt med döda förbjuds. Det formar deras tankar, handlingar och paradigma.

        1. Är ”de i Kristus döda” insomnade eller har de fullt upp med oss här och nu?

        2. Hebr. 12 talar om ”en sky av trogna vittnen”. Ordet ”μάρτυς” kan dock hellre översättas med ”martyr”, inte minst i ljuset av Hebr. 11. Och ordet ”vittne” bör nog inte missförstås som att dessa spionerar på oss, utan hellre att de uppträdde som vittnen för sin tro. De är genom handling och gärning en förebild för oss.

        3. Du skriver att katolicismen inte behandlar helgonen som ”gudar”. Låt oss räkna lite grand. Vi antar att 10% av världens 1.3 miljard katoliker ber till Maria på bestämda tider. Dygnet har 24 timmar så varje timme ber då åtminstone 5 miljoner människor något som liknar den bön jag citerar nedan. (Det finns betydligt värre exempel.) 1500 böner varje sekund skall besvaras av ett helgon.

        4. Hur många medlare finns det mellan Gud och oss människor? 1 Tim. 2:5-6a Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe.

        5. Vem är Herren Jesus ställföreträdare på jorden tills Han kommer tillbaka? Joh. 16:7 Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. 

        Det är inte min avsikt att debattera dessa signifikanta skillander i läran. Det enda jag vill ponera är att dessa skillnader bär frukt hos medlemmarna och leder till skillnader i tankar, handlingar och paradigma. 2 Petr. 2 och Judas brev ger tydliga exempel på hur läran påverkar funktionärer och medlemmar.

        /Kjell

        PS. Bön till, eller tillbedjan? Medlare eller ej? Ställföreträdare eller ej? I Kristus död eller ej?

        Citat:

        DEN HELIGE BERNHARDS MEMORARE (Bön till Maria, inspirerad av Bernhard av Clairvaux. På latin kallas den efter begynnelseordet Memorare.)

        Påminn dig, milda Jungfru Maria, att det aldrig någonsin har blivit hört, att någon som tagit sin tillflykt till dig och anropat din förbön har blivit övergiven.

        Full av förtröstan kommer jag därför, arma syndare, till dig, min moder, du jungfrurnas jungfru. Överge mig inte i min nöd, utan hör mig och hjälp
        mig, du Ordets moder, Maria.

        AVE…. AVE…. AVE MARIA………(4)

        1. Ja, jag förnekar inte att institutioner kan bära frukter. Jag påpekar bara att det då handlar om så många fler ”frukter”. Om låt oss säga 3 procent av präster begår övergrepp, så är det deras ”frukt”. De övriga 97 procenten bär annan ”frukt”. Och Katolska kyrkan som helhet och genom historien har ju burit en hel del annan frukt, som berör betydligt fler områden än enbart avdelningen för sexuella synder.

          Sedan kan det mycket väl vara så – och jag tror själv det – att det kan finnas en befogad kritik gentemot den katolska hierarkin hur vissa saker har skötts och sköts. Allt är inte väl. Det finns biskopar och så finns det biskopar. Under vissa tider i historien är det extra dåligt. Alla minns väl hur det var på 300-talet och striden om treenighetsläran, när biskop Athanasios yttrade de berömda orden (ungefär), ”att hela världen har vaknat upp och befinner sig vara ariansk”. Ett tag var majoriteten av biskoparna arianer.

          Sedan tar du upp frågan om helgon – eller avlidna kristna heliga.

          Hur har jag egentligen ändrat mig beträffande denna fråga jämfört med när jag var protestant?

          När jag var protestant hade jag en klassisk protestantisk syn på avlidna kristna, inklusive de som levt riktigt genomhelgade liv (vilka är sådana som Katolska kyrkan då och då brukar ”förklara” som helgon, dvs erkänna vara helgon, inte ”göra” till helgon).

          Det klassiskt protestantiska är att tro
          – att de avlidna i Kristus inte sover på riktigt och inte är omedvetna
          – dessa avlidnas själar lever i en medveten glädjefull tillvaro tillsammans med Kristus
          – dessa avlidna ber för oss som ännu lever på jorden

          Allt detta har jag alltid trott – ända sedan barnsben. Och så undervisades det i Pingstkyrkan i Örebro där jag växte upp på 70-talet. Så skrevs det i protestantisk litteratur som också publicerades i Sverige. Så står det i klassiska protestantiska systematiska teologiböcker. Och detta motiveras utifrån Bibeln – enligt klassisk protestantisk Skriften-allena-modell.

          Det jag inte trodde som protestant var, att vi som lever nu kan be dessa avlidna om förbön. Sådant betraktade jag som spiritism.

          Och det är enbart på detta jag ändrat mig.

          Numera anser jag att vi kan be avlidna helgon om förbön. Vi menar att man inte ”söker kontakt” med döda genom att framföra önskemål om förbön.

          Så:

          1. De avlidna kristna lever en medveten tillvaro och jag skulle inte använda uttrycket att ”de har fullt upp med oss”, utan snarare att de är djupt engagerade i hur det går för oss och för Kristi kyrka här i världen. Det stämmer bl a med vad som står i Upp 6:9-11 och i liknelsen om Lasaros och den rike mannen. Det sistnämnda är ju förvisso inte en helig person som ber till Abraham för sina bröders väl och ve, men det visar på ett engagemang hos avlidna för dem som ännu lever på jorden. Ett annat bibliskt exempel är hur det beskrivs i 2 Mack 15:12-16 hur den döde profeten Jeremia ber för Israels folk. Jag vet ju att du inte erkänner den boken som en del av kanon, men du kanske ändå kan förstå att den boken – skriven av någon from jude kanske på 100-talet f.Kr – visar att så tänkte man bland fromma judar på Jesu tid. Och det stämmer ju med NT.

          2. Jag tror inte att helgon ”spionerar” på oss. Men jag tror att Gud har ordnat så att de får god information. Det stämmer både med de bibeltexter jag ovan hänvisat till och med den allmänmänskliga sida vi alla har – Om tåget är försenat och de inte vet hur lång tid det tar att reparera felet, så vill vi hellre ha den informationen att de inte vet, än att inte få information alls.
          Det stämmer också med ordvalet i övrigt i Heb 12. Författaren skriver ju om dt ”lopp” vi har framför oss. Det grekiska ordet syftar på just offentliga idrottsliga lopp. Och vilka är då åskådarna? De stämmer också med uttryckssättet lite senare i kapitlet, där det står att vi ”står inför… en festförsamling av alla förstfödda… inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats…” (12:22-23)

          En frikyrklig tanke jag ofta hörde när jag var protestant, var att de heliga som gått före oss inte skulle kunna njuta av glädjen hos Jesus och vila ut i himlen om de fick höra om allt elände och all kamp och strid här ner hos oss. Men varför, undrar jag egentligen. Jag själv är en person som verkligen vill veta allt. Jag vill veta om alla krig och eländiga saker som händer i världen. Jag vill veta därför att jag vill kunna förstå min omvärld. Jag vill veta för att jag ska kunna agera rätt eller be rätt. God information är trygghet. Ingen information eller felaktig information är skadligt.

          3. Jag tror att om Gud ordnat det så, att avlidna heliga ska be för oss, så ordnar han den praktiska aspekten på hur de kan ”höra” så många böner också. Vi vet ju t ex inte om tid uppfattas på samma sätt i himlen som här nere på jorden. Vi vet ju inte om det är nödvändigt för jungfru Maria att i detalj höra varje enskilt böneämne. Vi vet inte vilka extra förmågor an avliden heligs själ har i det himmelska, etc. Just detta tror jag är ett av de minsta problemen. Har Gud ordnat det så här, är det inget problem för honom att sköta det praktiska.

          4. Det finns bara en medlare mellan Gud och människor, och det är Jesus. Om jag skickar ett mejl till dig och ber dig om förbön, fast jag lika gärna kan be själv direkt till Jesus, så förminskar det inte Jesu roll som den ende medlaren mellan Gud och människor. Och på samma sätt är det med helgonen.

          5. När det gäller påveämbetet, som du är ute efter på denna punkt, så ska man betänka följande:
          -På ett sätt är ju hela kyrkan – alla kristna – Jesu ställeföreträdare på jorden till dess att han kommer tillbaka.
          – När Jesus säger till Simon Jonasson, ”Du är Klippa (Kefas) och på den Klippan (Kefas) ska jag bygga min församling” (Matt 16) och sedan ger honom nycklarna till himmelriket, så ska detta läsas och förstås utifrån sin gammaltestamentliga bakgrund. Det är slutet av Jes 22. Där talas det om den davidiske kungens minister som har fått nycklarna till Davis kungahus. Det är en bild för rätten att regera å kungens räkning. Dvs, det är ju kungen som har makten, men han gör inte hela jobbet själv, utan har en minister som sköter det dagliga regeringsansvaret.
          På samma sätt har Kristus delegerat till Petrus och apostlarna att regera över kyrkan när Kristus själv är i himlen.
          Det är denna form av ”ställföreträdande” som vi tänker på när det gäller påven. Jesus är kungen och har all makt, men påven och biskopskollegiet har fått delegation att vara förvaltare här på jorden till dess Jesus kommer tillbaka.

          Detta är ju inte i konflikt med att Jesus sänt Anden som en annan Hjälpare. Det är ju trots allt Jesus själv, som sagt båda sakerna.

          Hoppas jag svarat någorlunda på frågorna. I en kommentar är det svårt att få med alla detaljer och nyanser. Men jag har ju skrivit om detta i en del tidigare blogginlägg.

          1. Jag är inte ute efter att vinna en ”dispyt” om oförenliga paradigma. Din blogg är din. Det måste respekteras.

            Att jag hellre dör än att be till ”i Kristus döda” må vara endera mitt problem, eller min helgelse.

            Må Herren välsigna allt som skrivs här och bör välsignas.

            Och må Herren bevara alla som läser här (och på min egen bloog) från allt som kan leda fel.

            Hälsningar från 3 mil söder om Ekvatorn.

            /Kjell

            1. Jag önskar ej heller ägna mig åt ”dispyter”, utan att bara att svara på frågor och försöka förklara vad det är jag tror, och att ge argument för tron. Och den här typen av kommentarsdiskussioner kan väl i bästa fall leda till någons sorts klarlägganden om olika ståndpunkter.

              Ja, må Herren leda oss alla!

              Ha det bra i värmen! Själv avvaktar jag om det eventuellt blir isig vägbana i morgon bitti.

  9. Att hävda att övergreppen inte har med celibatet att göra genom att hänvisa till #Metoo är en intellektuell kullerbytta. Sexuella övergrepp inom katolska kyrkan och de av vänsterintellektuella gifta/samboende män bör utredas som de två separata fenomen de är. Celibatet kan med andra ord vara en bidragande faktor till övergreppen inom RKK medan något annat kan förklara Metoo-övergreppen.

    1. Det är inte det minsta kullerbytta.

      Det jag säger är endast, att de som tar det för givet att celibatet är huvudorsaken till övergreppen inom Katolska kyrkan, har gjort det alldeles för enkelt för sig. De borde förstå det utifrån t ex Metoo-rörelsen. Dvs, många män med flickvänner eller fruar har blivit anklagade för olika sexuella övergrepp gentemot andra. I deras fall har inte flickvänner och fruar hjälpt. De har inte haft självkontroll ändå. Att tro att sexuella övergrepp inte kan ske, om folk har en partner, stämmer alltså inte. Och då blir det schablonmässiga celibat-övergrepp-argumentet inte trovärdigt. Och när man dessutom kan konstatera att övergrepp även förekommit inom protestantiska samfund där prästerna är gifta, så blir celibat-övergrepp-argumentet givetvis ännu svagare.

      Det är möjligt att det finns olika orsaker eller delvis olika orsaker till övergreppen inom Katolska kyrkan och övriga samhället. Det verkar t ex vara en mer tydlig övervikt för övergrepp av homosexuell natur inom Katolska kyrkan, jämfört med övriga samhället. Och hur det ska tolkas – t ex om det har något med celibatet att göra – är en annan fråga.

      För det sistnämnda, om den övervägande delen övergrepp mot pojkar, se den s k John Jay-rapporten. Se t ex tabell 3.5.5 på sidan 54,

      http://www.usccb.org/issues-and-action/child-and-youth-protection/upload/The-Nature-and-Scope-of-Sexual-Abuse-of-Minors-by-Catholic-Priests-and-Deacons-in-the-United-States-1950-2002.pdf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.