Är det rimligt att en förlagschef på ett av kristna samfund ägt bokförlag driver en agenda som går ut på att ändra den kristna läran? I detta fall en lära där alla kristna i alla tider och alltid varit helt överens – oavsett kyrka eller samfund. Är det rimligt att de så kallade kristna väckelserörelsernas bokförlag ger ut två böcker samtidigt som driver en linje som går emot det som enligt traditionell kristen tro är frälsningsavgörande.
Det är en ganska märklig sak att ett bokförlag som är så starkt förknippad med svensk frikyrklig väckelserörelse nu ger ut två böcker som förespråkar att församlingen (jag skriver här med det språkbruk som är vanligast i frikyrkorörelsen) borde ändra sin lära om homosexuella relationer.
I detta inlägg försöker jag som före detta pingstpastor men numera katolsk lekman, att skriva om denna sak både utifrån mitt gamla evangelikala perspektiv och utifrån mitt nya katolska perspektiv.
Libris förlag ägs numera av ett företag som heter Mentor medier. Men ägare till detta är i sin tur bland annat den svenska pingströrelsen, EFK, Svenska Alliansmission och Equmeniakyrkan. Även olika norska grupper, bland annat lutherska, står som ägare.
I en intervju i tidningen Dagen framgår det tydligt att detta är något som förlagschefen Jennie Sjöström driver.
Jag vill redan här i början säga, att jag inte misstror förlagschefen när det gäller hennes avsikter. Jag känner henne inte personligen, och hon kan mycket väl på många olika sätt vara en fin människa och en fin kristen och så vidare. Men hennes idéer, de som framförs i artikeln, är inte bra.
Det framgår tydligt att hon menar att frikyrkorna borde ändra sin syn på homosexuella relationer. Hon vill dock gå så pass försiktigt fram, att böckerna inte tar upp äktenskapsfrågan eller övriga frågor som ingår i hbtq-begreppet. Inte nu.
Hon säger att hon har fått fria händer från Mentor medier, och att hon fört samtal med flera representanter från ovan nämnda frikyrkosamfund. Men vad som sades i de samtalen vill hon inte nämna.
Jag finner allt detta märkligt av flera skäl.
Om jag fortfarande hade varit pingstpastor (vilket jag var 2008-2013) eller EFS-predikant (vilket jag var 2014-2015), så hade jag ivrigt opponerat mot detta.
Jag tycker för det första, att en förlagschef på ett av kristna samfund ägt förlag ska hålla sig till de ägarsamfundens teologiska linje. Att som i Jennie Sjöströms fall ägna sig åt en privat teologisk opinionskampanj i syfte att förändra teologin hos ägarsamfunden är fullständigt oacceptabelt. Hon är inte anställd för detta. Hon borde enligt min mening helt enkelt ha ett annat jobb.
Detta skulle vara självklart i andra sammanhang. Om några socialdemokrater eller partiet självt skulle äga en tidning eller ett förlag som de vill ska företräda socialdemokratiska uppfattningar, och det då plötsligt visar sig att en anställd förlagschef eller chefredaktör driver moderaternas linje i en central fråga, så skulle vederbörande få avsked på grått papper med eller utan facklig inblandning.
Och – för det andra – att jag uttrycker mig i så pass skarpa ordalag beror på att detta inte är någon liten detaljfråga av sekundär betydelse.
Det gäller en frälsningsavgörande fråga.
Den kristna kyrkan har nämligen i alla tider haft en och samma uppfattning: Att sexuella relationer enbart är förbehållna äktenskapet mellan en man och en kvinna.
All annan utövning av sexualitet, vare sig den är hetero- eller homosexuell eller av någon annan variant, är en allvarlig synd som gör att den som begår den och framhärdar i den riskerar sin eviga frälsning. Det är objektivt sett allvarlig synd.
Felaktiga sexuella relationer är enligt traditionell kristen lära (både katolsk och protestantisk) objektivt sett en allvarlig synd. Det spelar alltså ingen roll om jag har goda avsikter med dessa handlingar eller om jag älskar den jag gör det med eller om jag är trogen i syndandet. Det är objektivt sett synd i alla fall.
Ur det perspektivet kan sexualmoral eller just denna specifika fråga aldrig någonsin relegeras till kategorin av frågor om vilka ”det är OK att ha olika uppfattningar”. Frågan om hur en människa lever och förhåller sig till Guds bud i frågor av detta slag är av frälsningsavgörande betydelse. Det gäller i klartext himmel eller helvete.
En människa som bryter mot Guds bud i dessa frågor och inte omvänder sig från det livet eller inte vill omvända sig, säger nämligen med sitt liv nej till nåden. En sådan människa säger med sitt liv nej till evangelium och Guds frälsningserbjudande i Kristus Jesus.
Det är inte bara katoliker och ortodoxa som säger detta, utan även alla de stora protestantiska samfunden.
Det är först från andra hälften av 1900-talet som det skett förändringar i läran, och då endast hos vissa protestantiska samfund.
Men om det objektivt sett är falskt att utövande av homosexuella relationer kan leda till att den som lever i det går evigt förlorad; om det i stället rentav kan vara en Gudi behaglig gärning som Gud gärna välsignar, då är dock denna fråga i sig inte så viktig. Då har det inte någon frälsningsavgörande betydelse om man lever i homosexuella relationer eller inte. Då kan man se det som en sekundär fråga.
Då kan man också nedlåtande tala om dem som står för den traditionella kristna synen, att de ägnar sig åt ”underlivsfrågor”.
Man kan ju förstås undra hur de relaterar detta med ”underlivsfrågor” till det som har diskuterats på sistone i alla medier, om mäns sexuella trakasserier mot kvinnor. Men det är en annan fråga.
Men – och observera detta mycket noga – det är bara om förlagschefen Jennie Sjöström objektivt sett har hundra procent rätt i sin uppfattning om att homosexuella relationer ska bejakas och att den kristna kyrkan (här syftar jag på alla kristna i världen oavsett kyrka och samfund) borde ändra sin lära i denna fråga, som det inte är en frälsningsavgörande fråga. Det vill säga, utifrån det perspektivet är det inte en frälsningsavgörande fråga.
Men om hon och andra som driver denna linje objektivt sett har fel, är det en mycket allvarlig sak att driva denna linje.
Om hon och andra som driver detta har fel, så kan de som driver detta dessvärre befinnas ingå i kategorin om vilken Jesus sade,
”Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup” (Matteus 18:6)
Observera, att jag här inte försöker framhäva mig själv eller låta alarmistisk. Jag försöker inte hota någon med helvetet. Jag försöker bara visa vad som är de logiska konsekvenserna av respektive position, det vill säga den traditionella kristna läran som omfattats av alla kristna överallt i alla tider respektive den sedan slutet av 1900-talet nya revisionistiska linjen. Detta handlar alltså om vilken lära som objektivt sett är sann.
Den kristna kyrkan – alla kristna – har alltid sagt att den som lever i homosexuella relationer riskerar att gå evigt förlorad.
Om detta är en korrekt och sann lära, så är det ju rent logiskt sett mycket allvarligt att förneka detta och driva en linje som säger att det är fel. För då lurar man ju människor som är på väg åt fel håll. Då säger man ju att allt är väl, fast det inte är väl.
Om den traditionella läran är objektivt sett är korrekt, då vore det ju också objektivt sett mycket allvarligt för kristna ledare att inte varna människor för att leva i en sådan allvarlig synd.
Och just det sistnämnda tror jag att många kristna ledare i dag gärna vill blunda för.
Om tidsandan applåderar och höjer ett sådant homosexuellt liv till skyarna, är det förstås jobbigt på olika sätt att som kristen ledare stå upp för den traditionella kristna uppfattningen och undervisa detta. Men det är objektivt sett långt allvarligare att inte göra det.
Har kyrkan alltid haft fel, är det naturligtvis inte alls så här allvarligt. Då är det bara att leva vidare utifrån de böjelser man har.
Jennie Sjöström framför dock inte några objektiva skäl i artikeln till varför kyrkan skulle behöva ändra uppfattning i denna fråga.
Hon säger att kristna måste förstå sin samtid och följa med i den.
Och det kan ju alla kristna hålla med om. Vi förstår, vi följer med i det som händer, men vi säger nej till att anpassa oss till tidsandan. Vi följer Guds uppenbarade lära som vi alltid gjort.
Hon säger att kristna homosexuella har haft det jobbigt på olika sätt. Jobbigt att komma ut som homosexuella, känt sig diskriminerade, haft långvarig stress och så vidare.
Det kan vi också hålla med om. Som kristna är vi kallade att precis som vår Herre visa barmhärtighet mot syndarna (vi räknar in oss själva i den kategorin). Vi är kallade att förlåta såsom Gud förlåter. Vi får inte diskriminera människor på grundval av att de är frestade till en viss typ av synd. Vi är alla syndare i behov av Guds nåd och förlåtelse. Och det kan ofta kännas som en stress att kämpa mot sin synd – i synnerhet om det inte finns någon att tala med.
Allt detta kan vi alla bli bättre på.
Men synd slutar ju inte att vara synd bara för att det är jobbigt att sluta med den. Synd är synd även om det finns mycket annat kring detta som känns besvärligt. Synd är synd även om den som syndar känner sig diskriminerad. Synd är synd även om jag känner mig dragen till och lagd åt att synda. Synd är synd även om jag gör det med någon jag älskar och även om jag gör det på ett troget sätt.
Hon säger att eftersom man i ovan nämnda frikyrkor har ändrat sig i flera andra frågor, så borde man göra det i homo-frågan också.
Eftersom man ändrat sig om skilsmässa och omgifte, om kvinnligt ledarskap, om slaveriet, så måste man göra det i denna fråga också.
Svaret på det är naturligtvis nej på flera sätt.
Det här är i och för sig intressanta frågor som förtjänar mer diskussion men som jag i detta blogginlägg inte har tid eller utrymme att ta upp. Får kanske återkomma till dem.
Men den Katolska kyrkan har inte ändrat sig i dessa frågor.
Katolska kyrkan står fast vid att äktenskapet ska vara tills döden skiljer oss åt. Skilsmässa med omgifte är inte tillåtet i dag heller. Och jag kan ärligt talat inte se hur man som frikyrklig protestant med båda benen medvetet vilande på Skriften allena skulle kunna eller ens vilja ändra på detta heller.
Den normala läran i protestantiska sammanhang har i grunden varit samstämmig med den katolska ända fram till i vår tid. Låt vara att Martin Luther med flera reformatorer gjorde undantag för vissa furstar som stödde deras sak, men lutheraner och reformerta har alltid predikat äktenskapets helighet och att man inte får skilja sig och gifta om sig. Framför allt att man inte får gifta om sig efter en skilsmässa.
Katolska kyrkan har inte ändrat sig om kvinnliga präster. Och jag kan ärligt talat inte se vad som är så annorlunda i Bibeln nu jämfört med tidigare århundraden, att frikyrkan skulle ha haft anledning att ändrat sig – om man nu vill hålla sig till Skriften allena, alltså. Men att man böjt sig för tidsandan i en fråga är inte ett skäl till att man ska göra det i fler frågor.
Katolska kyrkan har inte ändrat sig om slaveriet. Kyrkan har alltid motarbetat slaveri under alla århundraden. Under fornkyrkans tid kanske inte så öppet, men dock med slaveriundergrävande verksamhet. Från medeltiden och framåt har åtskilliga påvar offentligt fördömt och förmanat mot slaveriet.
Det är bara vissa protestantiska samfund som på grundval av Skriften allena har försökt försvara slaveriet. Men knappast på ett framgångsrikt sätt. Sedan har andra protestanter på samma grundval framgångsrikt bekämpat slaveriet, åtminstone från 1700-talet och framåt. Tänker till exempel på William Wilberforce.
Att några protestantiska samfund har försökt försvara det, är inte något argument för att kristna samfund i dag måste ändra sin syn på homosexuella relationer.
Att sedan både katoliker och protestanter ägnat sig åt slavhandel och ägande av slavar, är inte något som har haft stöd varken från Bibeln eller från Läroämbetet. Påvarna har sagt emot. Att vissa kristna har syndat mot den kristna läran är inte ett argument mot den kristna läran, utan bara mot just dessa kristnas liv.
Och man kan ju till syvende och sist inte bygga den kristna etiken på hur kristna människor lever. Den måste byggas på vad som är sant och rätt, vad Gud lagt ner i skapelsen och vad han sagt i sitt ord.
Och sedan finns det ju ett annat stort problem med Jennie Sjöströms med fleras önskan att ändra den kristna läran.
Och det är ju just detta att de menar att alla kristna i alla tider och överallt, ända sedan den första tiden och fram till andra hälften av 1900-talet, har haft helt fel tolkning av Bibeln och läran. Och att den sanna tolkningen har uppstått först i vår tid.
De menar ju att kristna i alla tider har förstått saken om homosexuella relationer fel. Det är nu sanningen/verkligheten uppenbarats – nu i vår tid, under de senaste decennierna! Enligt dem har ju kristna misstolkat Bibelns texter förut.
Jag hade själv en del liknande tankegångar förr, under min evangelikala tid, om andra frågor. Och då gällde det vissa specifika läror som skiljer protestanter och katoliker åt.
Men då gällde det läror där det faktiskt finns bibeltexter som med bästa vilja skulle kunna tolkas som stöd för den protestantiska uppfattningen. Nu anser jag ju att protestanterna tolkar Bibeln fel på dessa punkter. Men – det är viktigt – detta rör sig om saker som faktiskt står i bibeltexten. Observera, jag skriver nu detta utifrån ett katolskt perspektiv.
Men.
När det gäller Jennie Sjöström och bibelrevisionisternas tolkningar om homosexuella relationer, så gäller det dock inte något som faktiskt står i bibeltexten. Det finns överhuvud taget inte en enda bibelvers som ens med bästa vilja i världen skulle kunna tolkas eller vantolkas som stöd för uppfattningen att homosexuella relationer skulle vara acceptabla ur Guds ögon. Ingenting. Noll bibelverser.
Utan för dessa revisionister gäller att de försöker gå bakom och bortom texten och underminera den på ett sådant sätt att den kan manipuleras till att säga raka motsatsen till vad kristna i alla tider alltid trott att den sagt.
Det gäller tolkningsförsök som är värre än mormoners och Jehovas Vittnens.
Man ska alltid vara skeptisk mot bibeltolkningar som är så nya att ingen någonsin hört dem förut.
- Om alla kristna i alla tider alltid har sagt samma sak om homosexuella relationer och vad som är den rätta kristna läran om detta, och om hur relevanta bibeltexter ska tolkas – hur stor är då sannolikheten för att man under just vår tid skulle ha rätt om man säger motsatsen?
- Om man tror att Bibeln är Guds ord givet genom människors ord, om man tror att den helige Anden inspirerade boken så att det Gud ville ha sagt blev sagt, hur stor är då sannolikheten att samme Ande skulle ha varit så inkompetent att han inte klarade av att inspirera den tidiga kyrkans ledare som tog emot denna bok till att förstå en så frälsningsavgörande sak rätt?
- Om kristna i alla tider har läst och förstått Bibeln i detta fall på exakt samma sätt, är då inte just det ett tecken på att Guds Ande i detta fallet både inspirerade boken och ledde de kristna till rätt förståelse på en gång?
- Om vissa kristna människor i dag plötsligt använder all sin intellektuella begåvning åt att manipulera dessa texter till att säga samma sak som tidsandan sade både till urkyrkans hedniska omvärld och vad tidsandan säger till nutidens sekulariserade postmodernistiska omvärld, är då inte det ett tecken på att det är en helt annan ande än Guds Ande som inspirerar dessa människor?
Kyrkan har en fiende som går omkring som ett rytande lejon!
Det är som sagt helt rätt att vi kristna måste förstå vår omvärld. Helt rätt att vi måste visa alla syndare barmhärtighet och vara redo att förlåta såsom Gud förlåter. Han välkomnar ju alla som inser sin synd och omvänder sig till honom. Han vill frälsa och förändra oss alla.
Och det är helt rätt att vi ska älska alla människor, vilket bland annat betyder att vi inte ska diskriminera homosexuella.
Men att älska och inte diskriminera kan ju inte betyda att vi måste bejaka allt vad alla gör eller tycker.
Och självklart måste vi förstå att den Gud som skapat hela universum och allt liv också har nedlagt i sin skapelse vad som är rätt och gott. Hans bud till oss om en så viktig del av våra liv som relationer till andra människor och om sexualitet är inte godtyckliga diktat uppifrån som kan ändras tid efter annan. Det ligger nedlagt i skapelsen och i Guds goda tankar med skapelsen, och gäller för alltid.
Att säga till någon som har svårt med sin böjelse i relation till den kristna läran, som inte kan förmå sig till att känna attraktion till det motsatta könet, att han eller hon i så fall kan välja och omfamna celibatet, är inte att utdela något straff.
Celibatet är för många en god gåva och möjlighet.
För andra kan det vara ett ofrivilligt kors att bära. Ett kors som man kanske måste bära för att följa Jesus. Tala aldrig illa om detta med att bära sitt kors! Jesus talade ju om att vi måste ta vårt kors och bära det, för att följa honom. Men vad det korset innebär kan ju vara olika för olika individer.
Det finns mycket mer att skriva om detta. Men artikeln går mot sitt slut.
Det jag hoppas är att kristna ledare från de samfund just detta gäller den här gången, ska ta sitt ansvar och tala ut. Här är det läge att visa kristet ledarskap.
Jag tror som jag ovan skrev inte att Jennie Sjöström eller övriga som bidragit till böckerna om onda avsikter – det vill säga ur deras personliga subjektiva perspektiv. De menar säkert väl. De avser inte att bryta ner Guds församling. Men dessvärre tror jag att de är redskap i ett större och ondare spel, som de inte själva förstår.
Jag talar om gråzonen. Den verklighet som kyrkan också måste i själavården hantera.
”Inter”, mellan 1:an och 0:an, de binära, mellan hetero och homo.
Det är den frågan jag egentligen vill få upp till tankevärlden innan vi diskuterar om, eller dömer ut, om det är frågan homosexuella handlingar eller inte. Under parollen att döm inte så att vi inte själva faller under liknande dom.
Det är de biblicistiska förenklingarna som ekar falskt. Verkligheten måste mötas med större pastoral omsorg. Ibland kan det vara bättre att ödmjukt ge med sig att låta Gud vara med dessa människas val och kval, utan att någon ska behöva citera bibelverserna ifråga, när ovissheten är stor hur den binära sakförhållandet i sig är beskaffat. Det är dessa frågor nyare frikyrkor såväl som äldre kyrkor måste bearbeta med större omsorg.
Därför tycker jag, om alla ni som inte tycker så tillåter mig, att tycka att Libris gör en insats som inte bara är modigt utan helt nödvändigt för själavårdens trovärdighet i de kristna kyrkorna. Där står de och kan inte annat för att denna fråga är långt ifrån färdigbehandlad i kyrkorna (må Gud hjälpe dem!). That is the point! Ett modernt sätt att spika upp en tes till behandling just utanför vår kyrkport.
Att läsa Bibeln med ett ödmjukt ansvarstagande borde vara ett krav i alla pastorala institutioner. Att bloggar och frikyrkliga pastorer och ledare oså häver ur sig det ena och andra, är deras biblicistiska fadäser. Det kan inte Gud klandras för. Gud ser människan och klandrar inte individens brister för att individen är född sådan. Detta ser ateister, okristna, kristna(!), humanister, allmän bildade, normalt funtade människor o s v och undrar hur förankrade dessa anklagare är som deligerade budbärare till denna värld och denna tid. Det går att läsa dessa, en handfull bibelverser, i ett vidare sammanhang som inte drabbar som domsord utan förlöser evangeliets kärleksfulla och tillmötesgående kraft hos dessa människor som inte kan hjälpa att de är födda (skapta) sådana som de är.
Dags att vakna upp till verkligheten handlade mitt förra inlägg och det som händer i Tyskland kommer för eller senare till Sverige.
Nota bene, verkligheten pockar på oavsett om man blundar för det eller inte.
https://www.dn.se/nyheter/varlden/tyskland-pa-vag-infora-ett-tredje-kon/
Nja, att läsa Bibeln och inse att Bibelns författare förbjuder alla former av homosexuella handlingar är inte en ”biblicistisk fadäs”. Det är vanligt sunt förnuft. Verkligheten är den att den Gud som skapat världen faktiskt vet allt om hur människan är, och hans moraliska regler för vårt liv är grundat i dessa eviga fakta. Därför kan inte förbudet mot homosexuella handlingar ändras av Kyrkan.
Hej Mikael!
Du skriver ”En människa som bryter mot Guds bud i dessa frågor och inte omvänder sig från det livet eller inte vill omvända sig, säger nämligen med sitt liv nej till nåden. En sådan människa säger med sitt liv nej till evangelium och Guds frälsningserbjudande i Kristus Jesus”.
Om vi går till ditt eget samfund, den katolska kyrkan, så finns där (och har funnits) ett antal präster som utövar (och har utövat) homosexualitet. Om de inte alls är kristna, har de då rätt att förmedla Guds förlåtelse genom sakramenten? Om så, varför då? Om inte, betyder det att församlingsmedlemmarna inte har mottagit Guds förlåtelse och därmed är kvar i sin synd.
Kort sagt, kan en person som inte är kristen men prästvigd inom katolska kyrkan förmedla sakramenten? Varför/varför inte?
Hälsningar Martin
Tack för dina frågor!
Delvis tror jag att dina frågor bottnar i att protestanter, vissa sekulariserade och katoliker har olika språkbruk.
Vi katoliker säger inte att kristna människor som lever i allvarlig oförlåten synd inte är kristna. Dvs, om en kristen människa, som både är döpt och uppriktigt troende, lever i det som Bibeln och Kyrkan kallar synd, och inte vill omvända sig från det, så hävdar inte vi att den personen inte längre är en kristen. Kristna kan synda både tillfälligt och långvarigt. Det är bl a därför vi har bikten.
Bibeln och Kyrkan lär dock att om man lever så och inte omvänder sig, inte vill omvända sig, så är risken synnerligen stor att man går evigt förlorad.
När det gäller sakramenten, t ex dop och eukaristi (nattvard), så har Kyrkan tydligt tagit ställning sedan åtminstone 200-talet, att de är giltiga oberoende av utförarens eventuella syndighet.
Det är ett oerhört viktigt ställningstagande, annars skulle ju en kristen människa helt plötsligt kunna befinna sig i en situation av att vara odöpt, om det skulle uppdagas att prästen som utförde det egentligen redan då var ateist eller något annat. Någon som via bikten fått syndernas förlåtelse skulle plötsligt kunna befinna sig i en situation av att vara oförlåten, om det plötsligt några år senare uppdagades att prästen redan några år innan bikten hade avfallit från Gud och blivit avgudadyrkare i hemlighet. Kristna som under flera år trott att de fått en giltig eukaristi skulle plötsligt få veta att det inte var det, osv.
Man tog ställning till denna fråga på 200-talet och slog fast, att sakramenten äger giltighet oavsett hur det är med prästen. Man kunde här också luta sig till olika gammaltestamentliga texter som visar att prästerna i templet i Jerusalem var giltiga präster och deras arbete giltigt även om de själva samtidigt var avgudadyrkare. Bara de gjorde det de skulle rätt, så var det giltigt.
Det finns också ett klassiskt exempel på detta, på kraften som förmedlas genom ämbetet trots innehavarens ovärdighet, i Johannes evangelium, där det står:
Hoppas att detta förklarar lite grann.
Tack för inlägget.
Jag delar din uppfattning att ståndpunkten ”det är inte en frälsningsavgörande fråga” oftast hör samman med att man i grunden bejakar samkönade relationer som möjligt att förena med kristen etik. Jag är inte heller riktigt med på vilken betydelse en samhällelig förändring egentligen borde få för kyrkans förkunnelse och etik, eftersom majoriteten av de samhälleliga förändringarna som sker över huvud taget inte ändrar kyrkans förkunnelse eller lära. Tilläggsfråga på detta: borde kyrkor i länder där homosexualitet är förbjudet eller till och med är belagt med dödsstraff bejaka förbudet eller dödsstraffet. Kan inte det vara en innebörd i att kristna ”kristna måste förstå sin samtid och följa med i den”? – genom exemplet märker vi att en hänvisning till samhällsförändringen inte kan göras självständigt.
Det jag tycker kyrkorna kan utveckla sig mycket i är själavårdsaspekten – såväl i förkunnelse som enskilt. Men världslig lagstiftning och opinion kanske sätter hinder för att utveckla detta.
”Den kristna kyrkan – alla kristna – har alltid sagt att den som lever i homosexuella relationer riskerar att gå evigt förlorad.”
Alla kristna?
Hur kommer det sig då att majoriteten i det land i världen som har flest kristna, nämligen USA, anser att homosexuella bör få lov att gifta sig, precis som alla andra? Och hur kunde Irland, med sin övervägande katolska befolkning, rösta ja till samkönade äktenskap? Och hur kommer det sig att land efter land i det katolskt dominerade Sydamerika inför liknande lagstiftning?
Är inte alla människor som kallar sig kristna i dessa länder riktiga kristna? Är det bara kristna som tycker precis som du, som är riktiga kristna?
Tack för din fråga!
Alla kristna kyrkor och samfund har alltid sagt att sex enbart är till för äktenskapet mellan en man och kvinna, att alla sexuella relationer utanför äktenskapet är allvarlig synd, inklusive homosexuella relationer. Man har också sagt att den som lever i förlåten synd, inte har omvänt sig, inte vill omvända sig osv, kan gå evigt förlorad.
Jag har också skrivit att denna samstämmighet har varit allmän ända fram till andra hälften av 1900-talet. Du har kanske missat det. För sedan har mycket ändrats.
Egentligen har ändringarna satt igång långt tidigare, från 1700-talet och framåt, då sekulariseringen satte igång.
Det gör att det har skett stora förändringar i vår tid.
Alla som har rösta för homoäktenskap i vår tid kan knappast kallas kristna. Många av dem skulle nog inte göra det själva. Många av dem är dessutom lika sekulariserade som majoriteten av det svenska folket. De är måhända döpta till Kristus, tillhör Katolska kyrkan eller något protestantiskt samfund, men de har ingen kristen tro och praktiserar inte kristen tro. Och då är det ju inte konstigt om de också tänker annorlunda än Kyrkan i många frågor.
Jag behöver dessutom inte ta ställning till huruvida X eller Y är riktiga kristna och jag har inte heller gjort det, för jag vet vad som är den kristna läran i de frågor vi nu diskuterar. Den kristna läran är densamma oavsett hur många som tror på den eller inte.
Bra Mikael
Tycker du har en härlig bestämdhet i ditt inlägg, en bestämdhet som både är kärleksfull och vis.
Här är du som ledare verkligen ensam.
[Mitt första inlägg här så jag får tacka för väl genomarbetade artiklar eller inlägg som du bemödat dig med att skriva. De är intressanta. Inte för att jag alltid håller med om allt utan det jag råkat ha läst har jag haft behållning av.]
Nu tar du i för kung och fosterland. Eller för Herren din Gud och Hens rike.
Det är en obeveklig ton.
Du och jag har nog en liknande bakgrunds historik fast jag skulle antagligen nog inte göra en vandring till den katolska kyrkan. För att jag frestas eller prövas, hur det nu är, att göra en vandring mot ett specifikt håll inom kristenheten. För deras ståndpunkter i den kristna läran och efterföljelsens avtryck verkar sund.
Visst kan man debattera homosexualitet med dess givna förutsättningar, som vi tror, ur bibliskt perspektiv. Men är denna fråga så enkelspårig? Jag tror inte det längre. Efter många års bibelreflekterande och önskan att förstå och följa en väg som Herren anvisar i mitt liv och som jag måste i tjänandet anvisa andra är inte längre, för mig, lika svart och vit som jag trodde för x tid sedan. På den tiden hade jag säkert hyllat ditt inlägg som några här ovan.
Jesus kom för att söka upp de som skulle inbjudas eller kallas till Guds rike.
Nu är det ju så att syndafallet har satt käppar i hjulet så att allt inte länge är så gott och i harmoni här i Guds underbara skapelse. Det är i den verkligheten vi lever i. Skapelsens och även vi människor längtar efter en förlossning då allt återställs igen.
Jag tror, som vetenskapen (,som jag har förstått den,) att många av de individer du nu diskuterar om är sådana som de är från födseln. Jag har läst om och sett dokumentärer om sådana individers hemlöshet i tillvaron. Det finns klara sådana exempel där individen i princip är androgyn och det först långt senare i vuxenlivet med genetisk bestämning kan bestämmas vilket kön vederbörande har. Men de yttre eller de attribut individen kan bockas av med inte helt överrensstämmer med det genetiska svaret. Tänk då att känsloregistret och identiteten aldrig har varit klar i dennes inre. När jag som då teologistudent såg denna dokumentär slog jag fast i mitt inre att jag skulle då inte döma denna individ för val av endera genus som livspartner.
Kommer du ihåg när lärljungarna frågade Jesus vem som hade syndat när hen hade ett lyte som inte överensstämde med Guds goda skapelsevilja? Ingen var svaret Jesus ger dem. Varken hen eller hens föräldrar som de biblicistiska lärljungarna trodde var de enda svarsalternativen som var möjliga. [Joh 9: 1-3]
Jag tror att både du och jag är lärljungar som lever idag. Med allt det som kommer på gott och ont i denna skapelse. Om nu vissa saker bevisligen är så huller och buller som det här ”ground zero” exemplet jag beskrev, och denne inte heller har syndat… skulle du också visa lite barmhärtighet som jag i mitt inre en gång insåg att jag måste göra?
Du får gärna ta en tid med att betänka detta.
Men om så är fallet. Så förstår du att du har trampat in en verklighet som inte är så svart och vit som tonen i din artikel gör sig gällande.
Jag tänker så numera. Trots att jag tänkte som du innan. Det finns alltså hopp hos oss som vill vara lärljungar och möter världens utmaningar som de kommer med det levande ordet som verkar i oss för Guds goda avsikter. Men var gränserna går vill jag inte staka ut i sten (som du gjort), för så mycket teologi har jag inte i mig.
Hoppfullt, An Tero.
Tack för din kommentar! Jag får återkomma med lite längre svar. Jag har inte möjlighet att svara i kväll.
Haha! Roligt att jag skulle vara en robot som är konfigurerad på att bara kommentera sexualämnen.
Nä, vissa frågor engagerar mer än andra bara.
Jag har full förståelse för att man kan läsa skapelseberättelsen som en ordning som gäller för alla tider. Men det är nödvändigtvis inte den enda eller den bästa tolkningen även om katolska kyrkan aldrig lär ändra sig på den punkten. Kopernikus fick emellertid katolska kyrkan att acceptera den hellocentriska världsbilden så man ska väl aldrig säg aldrig.
Heliocentrisk eller geocentrisk världsbild har aldrig varit frågan om någon kristen lärosats. Den handlar om naturvetenskap och ligger därför utanför kyrkans kompetensområde. Däremot har man ofta kallat astronomin för jesuiternas vetenskap, då påfallande många banbrytande astronomer varit just jesuiter.
Nej, kyrkan lär inte ändra sig om homosexuella relationer. Det tillhör kyrkans kompetensområde – etiken hör till läran.
Tack Mikael!
Som vanligt är det på de fria bloggarna man finner den största tydligheten.
Tänk om vi kunde få se nån samfundsledare säga ifrån, att nu får det vara nog med relativiseringen av bibelordet..men icke…
Mvh Jonas
Ja, det är väl tyvärr så att vi nog inte lär få se någon samfundsledare eller pastor i någon större församling uttala sig. De har nog inte modet.
Hej Mikael. Jag tycker ditt resonemang om homosexuella relationer är anakronostiskt. De bibelverser du hänvisar till berör ju inte jämlika, livslånga och trogna homosexuella parrelationer för det existerade helt enkelt inte på Nya testamentets tid. Det är först i vårt senmoderna samhälle som homosexuella parrelationer accepterats. Frågan kan därför inte besvaras med enkel hänvisning till Bibeln utan vi har ett teologiskt arbete att utföra. Dessa böcker kan förhoppningsvis bidra till det.
Nu vill jag inte minnas att jag hänvisade till några bibelord om just homosexualitet i min text. Är du säker på att du verkligen läst den och att du inte är någon skräppostmaskin? 😉 Du dyker upp i kommentarsfältet endast när detta ämne tas upp. Det kanske är orden i inlägget som triggar i gång ett datorprogram?
Men OK, om jag nu hade hänvisat till de klassiska texterna, så gäller följande:
Dessa texter fördömer homosexuella handlingar som sådana. De tar inte hänsyn till under vilka omständigheter eller i vilket sammanhang eller med vilken avsikt och så vidare, som kringgärdar dessa handlingar. Den homosexuella relationen/sexuella samlivet beskrivs av Bibelns författare som anstötligt i sig själv. De strider mot naturen som Gud skapade den från början och med den avsikt Gud hade med skapelsen. Gud skapade människan till man och kvinna, och avsikten var att det är just i äktenskapet mellan man och kvinna som det sexuella samlivet ska utspela sig. Och då spelar det ingen roll om det skulle handla om ”jämlika, livslånga och trogna homosexuella parrelationer” eller om sex mellan en man och en liten pojke, en man och en prostituerad man, mellan två kvinnor, mellan en fri och en slav etc. Det strider enligt bibeltexterna mot naturens ordning såsom Gud ville när han skapade den. Inte, förstås, mot en skadad naturlig ordning. Och det spelar därför inte heller någon roll om du lever i promiskuitet eller om du är trogen en enda person i din homosexuella relation. Detta eftersom det är handlingen i sig som Gud inte gillar.
Det spelar med andra ord ingen roll om jag syndar med hundra personer eller med en. Synd är synd i alla fall.
Därför är Bibeln tydlig när det gäller homosexuella relationer. Sedan är dina historiska påståenden tveksamma, särskilt som grundval för dina resonemang. Men det är inte den bibelexegetiska diskussionen som jag har fört i ovanstående blogginlägg.
Bra svarat Mikael. Det är alltid dessa ”argumentum ex silentio” som dyker upp i denna fråga, alltid!
Hej Mikael!
Budet säger: Du skall inte ha begärelse till, din nästas hustru, ägodelar, boskap osv och där i består också begärelse till någon av samma kön.
Det är alltså inte bara handlingen som är synd, utan redan det inre begäret som sedemera föder handlingen som slutligen föder död.
Kärlek som bortförklaring för att kunna få leva ut sitt begär håller inte. Kärleken har gränser och sann kärlek måste definieras utifrån Guds definition av vad kärlek är. Om då homosexualitet är en styggelse, så kan man aldrig inlemma kärlek i det.
Bb
Tack Mikael!
Mitt intryck är att det förr fanns så många andra kristna förlag förutom Libris – t ex HFs förlag, SAM-förlaget, KM-förlaget, Filadelfia-förlaget…. har alla dessa upphört? Slagits samman med Libris? Tråkigt om det är så.