När bloggarvintern övergår till vår!

Om vägen från bloggande pingstpastor till bloggande katolsk lekman. Från att älska den muntliga undervisningssituationen mest, till att föredra att vara skribent. Från att känna att jag redan skrivit om allt, till att börja skriva igen med nya infallsvinklar och tackla delvis nya ämnen. Från bloggarvinter till bloggarvår.

Jag har varit lite inaktiv som skribent över sommaren och jag ser nu att det inte blev något blogginlägg i september månad. Och härmed ber jag alla läsare om ursäkt för det.

Men jag har haft sådana perioder av inaktivitet i mitt bloggarliv även förut. Flera gånger. Ibland har jag inte skrivit något på ett par månader. Så har det varit flera gånger sedan jag började blogga i april 2009.

Och varje gång har dessa uppehåll i grund och botten berott på att jag inte ansett mig ha haft något att säga. Det vill säga, rent känslomässigt. Ibland kommer jag som oavlönad fritidsskribent till den punkt då jag tycker att jag har skrivit allt jag har att säga, om allt som jag har något jag vill säga något om. Men de känslomässiga pauserna brukar gå över.  Och så är det även nu. Det är inte lusten att skriva som försvunnit, utan snarare att jag för tillfället har behövt en paus, en ny utmaning.

2009 och framåt skrev jag på en blogg som jag hade i anslutning till Pingstkyrkan i Ängelholm, där jag då arbetade som pastor – under titeln ”Ängelholmpastorn tänker till”. När jag sedan år 2013 förstod att jag närmade mig slutet av min tid där, så upprättade jag denna egna blogg på eget webbhotell.

I början tänkte jag att bloggandet kunde vara en del av pastorsverksamheten. Alla pastorer borde nämligen skriva, som Joel Halldorf så förtjänstfullt skrivit om när han skrivit om Lewi Pethrus.

Har man någon form av anspråk på att vilja leda genom undervisning är skrivandet ett måste. Och att vara pastor, präst, biskop, kardinal är också ett teologiskt ledarskap. Det handlar om att leda Guds folk genom att förmedla, förklara och utlägga vad som är den sunda kristna läran, och att relatera det till den omvärld vi lever i.

Och skriva gjorde jag – och debatterade. Och ju mer jag skrev, desto mer gillade jag att göra det. Jag som innan jag började skriva mest gick och led av skrivkramp och trodde att jag mest gillade att undervisa muntligt och att predika, upptäckte till slut att jag faktiskt tycker ännu bättre om att skriva än om att predika. Och jag upptäckte att det trots mitt fridfulla yttre bor en viss variant av polemiker inom mig.

Jag insåg under resans gång att jag är mer skribent och debattör, folkbildare och lärare, än vad jag någonsin varit pastor i betydelsen av mild själasörjare Någon aktivitetsledare för barn eller vuxna har jag heller aldrig varit. PS, jag har aldrig varit särskilt polemisk i predikstolen. Det är bara som skribent jag varit det – ibland.

Som skribent och bloggare är jag nu inne i en process av att hitta en ny ingångspunkt i skrivandet. Förut var jag ju pingstpastor. Sedan hade jag en övergångsperiod på vägen till att bli katolik, då jag var pastor i ett lutherskt och barndöpande sammanhang.  Och det är i efterhand som jag förstod att det var ett tillfälligt stadium på vägen till att bli katolik.

Om min förra ingångspunkt var att jag i egenskap av pingstpastor försökte utgöra del i något sorts pingst-evangelikalt ”läroämbete” i någon ofullständig och inte helt genomtänkt form, och med det som utgångspunkt försökte försvara en sund kristen lära, så är min nya ingångspunkt att jag är en katolsk lekman – dock utbildad i bland annat teologi och historia – som har en kallelse att förklara och försvara min tro.

Petrus skriver,

”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.” (1 Pet 3:15)

Det betyder att man alltid måste vara beredd att förklara och försvara sin tro, att alltid vara beredd att ge rationella skäl för tron. Denna bibelvers är för alla kristna apologeter en grundläggande bibelvers att stå på.

Detta har alltid varit min kallelse och kommer så att förbli.

Jag är inte en del av något kyrkligt lärobämbete och kommer inte att bli det heller. Men kallelsen att försvara tron står kvar. Nu gör jag det som lekman och inte som pastor. Och eftersom jag var pastor i bara drygt sju år sammanlagt, så är detta att vara lekman det normala för mig.

Förr trodde jag att den kristna tro som skulle försvaras, var den allmänt hållna evangelikala tro som delats av den evangelikala kristenheten i världen, såsom den bland annat uttryckts i Lausanne-deklarationen om världsevangelisation och nu senast i ett dokument som kallas Reforming Catholic Confession, som trots det lite missledande namnet är ett evangelikalt dokument som bygger på att man försökt enas kring en minsta gemensamma nämnare kring vad man tror.

Och – inom parentes – jag har alltid räknat pingströrelsen som en del av den världsvida evangelikala rörelsen. Jag har aldrig förstått varför man måste försvenska det engelska ordet för pingsvän (pentecostal) till svenska och säga ”pentekostal” för att det ska låta märkvärdigare, och sedan hävda att det är en rörelse vid sidan av. Har hittills inte sett något rationellt skäl för det.

Numera har jag dock kommit till den insikten att den kristna tro som ska försvaras är den katolska tro som alltid funnits där, ända sedan urkyrkans tid. Den som förvaltats av fornkyrkans fäder, genom medeltiden och fram till våra dagar. Den tro som förvaltats av den Katolska kyrkan.

Ordet ”katolsk” är inte bara ett adjektiv som i största allmänhet bara betyder allmännelig eller något liknande. Det har ända sedan fornkyrkans tid varit namnet på den kyrka som stått i förening med Petrus – med petrusämbetet i Rom – både i väst och i öst.

Med det som utgångspunkt ämnar jag fortsätta att skriva och försvara den kristna tron på den treenige Guden, på Bibeln och på den kristna läran och Traditionen.

De som i framtiden läser denna blogg kommer givetvis att ibland hålla med mig och ibland inte.

Jag tror att alla troende judar och muslimer kommer att hålla med mig när jag i ett sekulariserat samhälle försvarar tron på Guds existens och den betydelse som denna tro har. Kristna i allmänhet kommer att gilla när jag försvarar treenighetsläran, inkarnationen, tron på Jesu uppståndelse och tron på Bibeln, och i viss mån faktiskt den kristna historien. Katoliker kommer att hålla med mig i många flera frågor.

Jag tror och hoppas också att många kommer att få sig en och annan tankeställare.

Så – alltså – ni kan förvänta er att jag fortsätter att skriva. Jag måste alltså göra de som bett till Gud om att jag ska sluta skriva besvikna. Min över sommaren inaktiva period var en del av den naturliga periodiska skrivarvintern. Nu är det höst och vår och tid att skriva! De som bett till Gud om att jag ska sätta mig vid tangentbordet igen, kan börja tacka Gud!

För övrigt, önskar jag er alla en glad början på oktober!

14 reaktioner till “När bloggarvintern övergår till vår!”

  1. Vad kul att du känner inspiration att åter skriva, bäste Mikael!
    Hoppas den håller i sig!

    Allt gott och Herrens ljuva nåd och frid!

  2. Det ska bli kul att få läsa debattinlägg från dig igen!
    Men glöm inte fortsättningen av bibelordet. ”Men gör det ödmjukt och respektfullt” 😉

    1. Tack, Torbjörn!

      Håller på med något som jag hoppas blir klart nu i helgen. Men man har ju även andra förpliktelser. 🙂

    1. Det ultimata målet med livet är att bli delaktig i gudomlig natur genom att bli ett med Kristus och lik honom. Då är det en självklar del i detta att bli en lem i Kristi kropp/Församlingen, som har sitt konkreta uttryck i den Katolska kyrkan.

      1. Jesus säger att Hans rike inte är av denna världen,
        ett rike existerande på ett andligt, övernaturligt, osynligt plan, inom oss.

        Konkretiseras Guds rike genom en organisation som den Romerska Katolska Kyrkan där uppdaterade och reviderade koncilier avlöser varandra och där påven alltid har sista ordet för vilket katoliker måste böja sig eller genom en levande organism, Kristi kropp bestående av lemmar som var och en lyssnar in vad Anden säger?

        1. Hans rike är inte av denna världen. Det kommer inte från denna världen utan ifrån himlen. Det är Guds rike. Men det tar sig konkreta uttryck i denna världen.

          När riket i form av Jesu person gick omkring i Israel på Bibelns tid, så blev sjuka botade, demoner blev utdrivna, döda blev uppväckta etc.

          Och Jesus samla faktiskt tolv lärjungar som han kallade apostlar. Och han utsåg en av dem till att vara herde för de andra. Och han grundade på grundval av dem en Kyrka.

          Den kyrkan föddes av Anden på pingstdagen i Apg 2 och då talade de församlade 120 alla världens språk. Språkförbistringen från 1 Mos 11 upphävdes. Ett nytt folk hade skapats. Denna universella (katolska) kyrka spred sig sedan vidare över hela Judeen, Samarien, Galileen och sedan till jordens yttersta gräns.

          Man började med koncilier redan i Apg 15, då man fattade beslut i frågan om omskärelse. Sedan har man haft många liknande koncilier därefter då man definierat och förklarat tron, i mötet med nya frågor och situationer.

          Visst har man reviderat vissa saker ibland. Och tur är väl det. Man kan ju som människa inte alltid få precis allting rätt på en och samma gång.

          Och visst är det viktigt att Petrus efterträdare har sista ordet. Det ämbetet har fått den uppgiften, den gåvan och smörjelsen. Annars hade man inte kunnat veta vilka av alla allsköns ”kyrkomöten” som är rätta och auktoritativa. Det är därför den s k ”Rövarsynoden” i Efesus från 459 aldrig lyckades med sitt uppsåt. Det är för att de saknar ett Petrusämbete som de ortodoxa kyrkorna aldrig har lyckats ha ett riktigt koncilium på över tusen år.

          Alla borde lyssna in Anden. Och alla borde därigenom också lita på att Anden har förmåga att leda Kyrkan genom det ledarskap som Jesus själv instiftade.

          🙂

          1. Mikael, jag håller inte med dig när du skriver: ”Och visst är det viktigt att Petrus efterträdare har sista ordet”.

            Gud måste alltid få sista ordet!
            Påven, som du anser är Petrus efterträdare, ett av Jesus instiftat ledarskap (!) är bara en ofullkomlig människa (inte Kristi ställföreträdare på jorden) och som sådan måste även han prövas.

            Livsfarligt att gudomligförklara påven! Avguderi på högsta nivå!

            Glöm inte att Jesus vid ett tillfälle sa till Petrus: ”Gå bort ifrån mig Satan för dina tankar är inte Guds”.

            Om du anser att påven är ofelbar och att det är viktigt att han får sista ordet kan du lätt falla offer för vilseledande förförelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *