Vad är problemet med abort i vecka 22?

Abortfrågan har åter blivit ett samtalsämne i Sverige. En överläkare berättar i SVT att hon försökt hjälpa ett aborterat barn att överleva. Det hände på grund av att barnet som skulle aborteras tog en extra dag på sig att komma ut ur livmodern. Vecka 22 hade börjat. Och då är barnet inte längre ett ”foster” i lagens mening, utan ett ”barn”! Barnet rörde på sig, gnydde och viftade med armar och ben. Och då försökte läkaren hjälpa barnet att överleva. Hade barnet kommit ut dagen innan (i vecka 21+6), då det enligt lagen eller Socialstyrelsen enbart var ett foster, men ändå uppvisat samma livstecken, får vi väl förmoda att inga försök att upprätthålla livet hade gjorts.

I den diskussion i Aktuellt som fördes kring detta, så kom det fram tankar om att det var förkastligt av läkaren i fråga att försöka rädda livet på det aborterade barnet. Det borde fått dö direkt. Eller det borde fått en spruta innan det kom ut, så att det hade dött innan det kom ut.

Många har tydligen tagit illa upp. Enligt en artikel i tidningen Dagen har KD:s ledare Ebba Bush Thor gjort det. Hon tycker att ingen abort ska få tillåtas dra över tiden på detta sätt. Hon säger: ”Det behövs en bättre säkerhetsmarginal, för vi kan inte ha en situation i Sverige där barn lämnas att dö.”

Här kunde man ju onekligen ställa frågan om vad hon menar att det är som dödas i till exempel vecka 18 i moderlivet. Är det inte ett barn?

EBT får också frågan: ”Finns det någon anledning för KD att se över sin politik efter det här?”

Och hon svarar: ”Nej, inte om de här rutinerna ändras. Vi står bakom den svenska abortlagstiftningen, men vi kommer att fortsätta jobba för att ingen ska bli oönskat gravid, vi kommer att stå för att det är kvinnans val om hon vill fullfölja en graviditet, men också att det är två skyddsvärda individer, det är ett etiskt dilemma och det finns en inneboende konflikt.”

Även Dagens ledarskribent Elisabeth Sandlund verkar bekymrad över detta. Hon oroar sig för hur besvärligt en sådan situation kan upplevas av både kvinnan som genomgår en abort och för övriga inblandade. Även hon förespråkar en säkerhetsmarginal så att ingen ska behöva uppleva detta. Med betryggande ord skriver hon:

”Eftersom det finns bevis för att detta i enstaka fall resulterat i framfödda barn, inte aborterade foster, måste en ny gräns dras med betryggande säkerhetsmarginal som det var när den svenska abortlagen stiftades. För detta behövs ingen lagändring, endast ett administrativt beslut av Socialstyrelsen.”

Hon skriver också lugnande till dem som är rädda för att aborträtten skulle hotas av en diskussion om detta:

”Alla aborter, också de som sker tidigt i graviditeten, väcker etiska frågor. Etiken ställs på sin spets när fostret blivit ett barn även i lagstiftarnas ögon. Diskussionen om de extremt sena aborterna får konsekvenser för abortfrågan i stort. Inte så, som etikprofessorn Torbjörn Tännsjö hävdade i SVT:s Aktuellt, att själva aborträtten är hotad av barnläkarnas livräddande insatser.”

Jag kan bara säga en sak om detta: Besynnerligt! Är det verkligen tidsmarginalen mellan när en abort påbörjas och en godtyckligt satt tidsgräns vid vecka 22 då den inte får utföras, som är det stora problemet här?

Detta är ju i all sin tragik ett ypperligt tillfälle för kristna tidningar, opinionsbildare, kyrkoledare och andra att på allvar försöka diskutera det problematiska med aborter som sådant. Det är ett ypperligt tillfälle att ta vara på, i försöket att belysa hur absurt och moraliskt oförsvarbart det är med abort överhuvudtaget. Hur en av vissa människor godtyckligt satt tidsgräns avgör vad som är ett barn som inte får dödas, och vad som är något annat som får dödas. Det är ett ypperligt tillfälle att påvisa att det faktiskt inte är någon reell och betryggande skillnad mellan abort och barnamord. Vissa som talar i debatten vill ju faktiskt att barnet ska få en spruta och dödas i moderlivet, så att känslig sjukvårdspersonal ska slippa se eländet som de är med om att utföra i all sin mest brutala nakenhet.

Man borde ju med utgångspunkt i just denna berättelse faktiskt kunna inse vad det absurda med denna godtyckliga tidsgräns (vecka 21+6 dagar = foster, vecka 22 = barn) faktiskt säger oss om abortfrågan som sådan. Man borde faktiskt med utgångspunkt ifrån detta diskutera om det verkligen är rimligt och försvarbart att ha en lag som tillåter fri abort.

Men då pratar Kristdemokraternas partiledare Ebba Bush Thor och Dagens ledarskribent Elisabeth Sandlund om vikten av att ordna en tidsmarginal mellan aborten och den etiskt godtyckligt satta tidsgränsen då man för tillfället räknar det oskyddade oskyldiga livet i kvinnans mage som ett skyddsvärt barn eller ett foster legitimt att döda.

En följdfråga jag får är hur det ser ut med tänkandet och praktiserandet när det gäller detta i breda kristna folklager. Då tänker jag på vanliga frikyrkomedlemmar, kyrkfolket i Svenska kyrkan och Katolska kyrkan med mera. Hur gör folk och hur tänker de?

Att Katolska kyrkan är tydlig i abortfrågan, det vet alla. Att de frikyrkliga också varit det förr, vet vi också. Men nu var det länge sedan någon frikyrkopastor predikade eller skrev något om detta. Och i brist på skrivna katekeser och bekännelser – var står ni idag? Är KD och Dagen representativa även för er?

Observera att jag här är aningen provocerande gentemot frikyrkopastorerna. Jag har faktiskt läst en pingstpastor från en mindre eller medelstor församling på landet om detta. Och han är kritisk. Men vad säger de andra? Från de stora församlingarna? De som har mest påverkan? Nu är det läge att stå upp för den kristna tron! Är den modiga frikyrkliga sjuksköterskan Ellinor Grimmark representativ för er? Eller är det någon annan som är det? Vad säger ledarna? Kan man vara barnmorska eller barnläkare och utföra aborter i er församling utan att det vållar några problem för er? – – – Jag vill tillägga att jag vet att det finns många kristna i olika sammanhang, inte minst de frikyrkliga, som är mot abort och arbetar aktivt om detta, inom bland annat Ja till livet. Men det är ledarna, pastorerna, prästerna och biskoparna i de stora sammanhangen jag frågar efter. Vad säger de?

Det är i ett läge som detta som man önskar att kyrkoledarna faktiskt talade och skrev upprop. Här finns det ett tydligt kristet politiskt och etisk svar, en tydlig kristen hållning. Men det gör det ju inte i en del andra frågor det skrivits upprop om. I andra frågor finns det kristna etiska värderingar men inte bara ett tydligt svar på hur de ska tillämpas rent praktiskt, utan flera möjliga praktiska tillämpningar av den kristna etiken. Men i abortfrågan är det ju faktiskt annorlunda. Här finns det bara ett kristet svar. Fri abort till vecka 18 och möjlighet till abort till vecka 21+6 är inte tillåtet. Det är mord. I denna fråga vore det verkligen en bra sak med ett ekumeniskt upprop!

16 reaktioner till “Vad är problemet med abort i vecka 22?”

  1. Delar helt din argumentation. Men bara på en liten punkt tycker jag du slant – om man ska vara exakt med orden.

    Det är ditt uttryck att nuvarande abortgräns (22 v) är ”godtycklig”. Det uttrycket känns för mig som om veckonumret lika gärna kunde avgjorts med tärningskast.

    Men riktigt så enkelt är det ju inte. Abortgränsen är väl avsedd ligga så att inget foster ska kunna aborteras som skulle kunna överleva utanför livmodern. Därför har ju abortgränsen tidigare (mer än en gång?) justerats. (Och det skulle behöva göras igen tydligen, om nu den principen ska gälla).

    Alltså inte helt ”godtyckligt” om än lika orimligt att människor ska besluta om vem som har rätt att leva.

    Det är anmärkningsvärt att det påpekade ”dilemmat” inte får som konsekvens att hela den fria aborten sätts under debatt.

    1. Ja, det finns ju ett skäl till att de satt gränsen där. Men jag menar att det skälet är godtyckligt.

  2. Det var debatt i Aktuellt mellan en kvinna från V (Rosanna Diamarca) och en kvinna från SD (minns ej hennes namn). Det framgick att SD vill sänka abortgränsen till vecka 12, vilket Diamarca var väldigt upprörd över – för V vill inte sänka abortgränsen alls.

    Att abortera ett foster vecka 12 är ju fortfarande ett mord från kristen synvinkel. Men SD:s ståndpunkt i denna fråga är i alla fall bättre än de andra riksdagspartiernas.

  3. Läs ”Doktor Backlunds barn” av David F Olson (”Baby impossible” i original!). Borde kanske nytryckas nu men kan beställas fram på biblioteket. Dr Backlund påminner om dr Strand Brodd och det intressanta är ju att en konstgjord livmoder skulle hota hela ”principen” bakom vårt abortlagstiftning – varför också en del liberaler ifrågasatt gränsdragningen och menar att man måste få avliva sin avkomma ÄVEN när den skulle kunna överleva utanför (den organiska) livmodern.

  4. Vad en människa är bör definieras utifrån arten. Att tillhöra den mänskliga arten är vad som definierar en människa! En människa – oavsett utvecklingsstadier – som är under utveckling eller ”avveckling” (på grund av ålder) är fortfarande en människa och tillhör den mänskliga arten. Det är djupt cyniskt att försöka omdefiniera arten människa i förhållande till om en person (en individ av arten människa) är välkommen, önskad eller livsduglig eller inverkar på andras personliga intressen eller omsorg med sina behov. Att en kvinna har en livmoder – vars enda syfte är att ge skydd och utvecklingsmöjlighet till en ny människa – ska kunna ha rätten att (på grund av att hon är innehavare av en livmoder) kunna avsluta livet på en annan människa (via tredje part: läkare/barnmorska) med laglig rätt är obegripligt cyniskt och omänskligt. Och den enda orsaken innehavaren av livmodern behöver ha för att avsluta livet av en annan människa är: att man inte vill ge skydd och utvecklingsmöjlighet till en annan människa för att denna människa inte är önskad, planerad och stör ens livsplaner. Vart har vi gått? Hur kunde vi bli sådana människor med en sådan människosyn?

  5. Rätt länge var vi svenskar kristna. I någon mening…
    Men så kom p-pillret 1964. Och sex blev meningen med livet. Sex. Och det fick konsekvenser.
    1960 togs 2,6% av barnen bort. Aborterades.
    1970 var siffran 12,7%.
    1975 var den 23,8%. Och 1980 26,4%.
    Den ligger däromkring, sedan dess. 25%. Fram till 2009. Exakt var den är idag vet jag inte. (Statistisk Årsbok finns inte längre.) Men ungefär vart fjärde barn tas väl bort, fortfarande.

    https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18031/2010-5-12.pdf — Tabell 1 (Sid 24), Aborter 1955-2009
    https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18330/2011-6-1.pdf — Tabell 19 (sid 47), Aborter efter hemkommun, 2010

  6. SDs uppgivna uppfattning är inte för att de skulle vara mer kristna än andra utan för att de tror att de vinner röster på det. De flesta som röstar på dem är nog indifferenta och tycker att abort är rätt i grunden. Vi får nog inse att lagstiftningen inte kommer att ändras annat än möjligen på marginalen men vi kristna måste ändå stå upp för vad som är Kyrkans bud i frågan.

    1. Helt fel Jonas. SD har varit för en skärpning av aborträtten redan från början då partiet bildades. (läs partiprogrammet från 1989) Att säga att det skulle bero på att de vill vinna röster är absurt. Alla vet att aborträtten är helt okontroversiell i Sverige och att gamla KD:s ja till livet fanatiker sågs som sinnessjuka av en massiv majoritet av befolkningen. Precis som många andra delar av programmet som av PK-medierna anses kontroversiella hade man med det därför att man faktiskt tycker så. (SD motiverar inte skärpt lagstiftning utifrån teologiska argument)

        1. Ja, problemet ligger väl att det jag vill skriva skulle kräva att jag läste de där nya inköpta böckerna som pryder bokhyllan så fint. Och de där korta inläggen som jag skulle hinna skriva, är så svåra att få till. 😉 Man kan väl säga att mängden fritt disponibel tid i arbetet har viss betydelse.

  7. Jag har frågor kring avlatsinstitutionen. Det kan du väl försöka förklara i en bloggpost, Mikael. Jag får det inte att gå ihop med nån biblisk kristendom. När det förekom under medeltiden så handlade det om taktik i politiska intriger. Inte särskilt kristet alls.

    Jag läser slutkapitlen i boken ”Korstågen” av Knut Villads Jensen. Han håller sig ”neutral” och visar på att muslimer och kristna i fråga om våld var ganska likvärdiga. Jag tycker han övertygande visar det. Däremot är han ju inte teolog och jag blir alldeles snurrig av alla avlatslöften som delades ut av dåtidens påvar för än det ena, än det andra. Ena gången fick man avlat, martyrium och specialbiljett till himlen av att gå emot muslimerna i Palestina, nästa gång för att kriga mot ryssarna i Novgorod, när de av nordiska makthavare blev stämplade som kättare eftersom man själv ville komma åt deras områden och handelsförbindelser. Man kunde få avlat för att bekämpa en bannlyst härskare. En furste blev bannlyst för att han lovat att dra i korståg, men blev sjuk för länge. Då var han värd att dödas som okristen och de som gjorde detta hade fribiljett till saligheterna.

    Hur får man ihop detta med biblisk tro? Det är rena rama maktspelet, och jag skulle vilja säga: tala om att missbruka Herrens namn.

    1. Det är bra frågor. Jag ska försöka ta itu med dem någon gång framöver.

      Det kortaste svaret jag kan ge är: Att avlaten som sådan har en biblisk bakgrund, men den har missbrukats förfärligt genom historien. Det Luther från början kritiserade var avlatens missbruk. Och senare under 1500-talet, vid konciliet i Trient, så genomförde Katolska kyrkan en kraftfull reformation på detta område. Bland annat förbjöds all penninghantering i samband med detta.

      Detta är en bra artikel i ämnet: http://www.signum.se/archive/read.php?id=448

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.