När blev ”katolsk” ett namn på en kyrka?

När blev begreppet ”den Katolska kyrkan” ett namn för den kristna kyrkan i sin helhet för första gången?

Ordet ”katolsk” kan i sin grundbetydelse översättas med ”universell” eller mer ordagrant ”enligt” (kata) ”det hela” (holos). Som sådant syftar det på den kristna kyrkan i sin helhet som finns i hela världen. I den betydelsen kan det förstås som ett adjektiv. Men ordet som sådant används också med stort ”K” som ett namn – på den Katolska kyrkan. Frågan är då när det inte bara var ett ord som syftade på alla kristna i världen, utan mer specifikt kom att användas som syftade på en specifik Kyrka.

Det korta svaret är att ordet rent skriftligt kan beläggas sedan början av 100-talet och används då på ett sätt som gör att vi förstår att det inte var ett nytt ord. Och ordet syftar bevisligen på en specifik namngiven Kyrka åtminstone sedan 100-talets slut.

Sedan dess har ordet kontinuerligt använts om den Katolska kyrkan ända in i vår tid, den kyrka som leds av påven i Rom.

Många protestanter har alltsedan Reformationen på 1500-talet menat sig vara den reformerade katolska kyrkan. Man har då sökt använda ordet i sin grundbetydelse av ”universell” och inte i sin betydelse av ett namn på en kyrka. För att förtydliga denna linje har man då vägrat att kalla den Katolska kyrkan som är den kyrka som leds av påven i Rom för just ”den Katolska kyrkan” och har i stället lagt till epitetet ”Romersk” framför; man säger den ”Romerskt-katolska kyrkan”. Allt för att kunna fortsätta att kunna inkludera sig själva när man tills exempel läser den Apostoliska trosbekännelsens ord, ”Vi tror på… den heliga, katolska kyrkan”. I alla fall på svenska brukar man som regel översätta ordet ”den katolska” med ”den universella” eller ”den allmänneliga” kyrkan.

Genom att beteckna den kyrka som leds av påven i Rom som ”den romerskt-katolska”, så försöker man klassificera den som ett samfund bland andra och därmed bagatellisera sin egen brytning med den Katolska kyrka som existerat oavbrutet sedan apostlarnas tid under ledning av det petrusämbete som Jesus instiftade. Man försöker hävda att betydelsen ”universell” är den rätta och ursprungliga betydelsen som åsyftas i exempelvis den nicenska trosbekännelsen.

Problemet med det är att detta inte håller vid en historisk granskning

Första gången i kyrkohistorien vi kan belägga ordet ”katolsk” som beteckning på den kristna kyrkan är från början av 100-talet. Det är biskop Ignatios från Antiokia som kring år 110 skriver i sitt Brev till smyrnierna 8:

”Ni skall alla följa biskopen liksom Jesus Kristus följer Fadern… Den eukaristi skall anses giltig som förrättas av biskopen eller av någon som han förordnar. Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är.”

Ignatios använder här ordet utan förklaring, så man får utgå ifrån att det var allmänt känt sedan tidigare. Här kan det tänkas betyda bara ”den universella kyrkan”, även om namnbetydelsen kan tyckas mer naturlig.

Men redan mot slutet av 100-talet kan vi tydligt se att ordet ”katolsk” används om den kristna kyrkan som ett namn, i motsats till olika heretiska grupper och olika kristna schismatiker som brutit sig ur och bildat oberoende grupper. Se till exempel det så kallade Muratoriska fragmentet (från ca 178), Tertullianus (Prescriptions Against Heretics 30, från ca 200) och Cyprianus av Kartago (Letters 68:8, från 254).

När därför ordet ”katolsk” används i både den Apostoliska trosbekännelsen och i den Nicenska trosbekännelsen från 325 och 381 (samt i övriga dokument från de aktuella koncilierna), så syftar ordet inte bara eller i första hand på de kristna i världen i allmänhet, utan mer specifikt på den enda och odelade Katolska kyrka som fanns i hela världen, i motsats till diverse heresier eller schismatiska grupper. (Se till exempel kanon 8 och 19 från kyrkomötet i Nicea år 325.). Begreppet syftar alltså inte i första hand på alla enskilda troende i världen som har en kristen tro, utan det syftar som alltid på en specifik kyrka/institution som finns i hela världen och som funnit där sedan apostlarna.

Det är denna Kyrka –  den kyrka vars biskopar var samlade till detta kyrkomöte i Nicea och som fattade de beslut som togs där om Kristus och Fadern – som är den Katolska kyrkan som åsyftas i trosbekännelsens ord. Inte schismatiska grupperna eller heretikerna.

Biskop Cyrillus av Jerusalem har också ett mycket tydligt och förklarande ord från mitten av 300-talet:

”Och om ni skulle vara på resa i någon stad, fråga inte bara efter var Herrens hus är (för de andra ogudaktiga sekterna försöker också kalla sina egna lyor för Herrens hus), inte bara efter var kyrkan är, utan efter var den Katolska kyrkan är. För det är det speciella namnet på denna heliga Kyrka, allas vår moder, Guds enfödde Sons, vår Herre Jesu Kristi brud. (Catechetical Lectures 18:23, från ca år 350).

Det finns fler exempel av detta slag.

När man läser alla dessa texter som använder ordet ”katolsk”, så kan man slås av flera saker.

  • Kyrkan i världen betraktas som en enda Katolsk kyrka med många olika lokalförsamlingar. Kyrkan är en institution.
  • Kopplingen till biskopen av Rom – påven – är tydlig i flera av texterna.
  • Kyrkan leds av biskopar i apostolisk succession, vilket ses som instiftat av Herren Jesus själv och hans apostlar. Man kan inte skilja kyrkan i betydelsen alla enskilda troende från kyrkan som leds av biskoparna.
  • Ordet ”katolsk” används som ett namn på denna enda kyrka som Jesus grundade och gav ett ledarskap åtminstone från slutet av 100-talet.
  • Kristna grupperingar som ställt sig utanför den katolske biskopens ledning betraktas som utanför kyrkan, inte som legitima eller lika goda eller jämställda ”samfund”.
  • ”Katolska kyrkan” som ett namn används redan innan till exempel den nicenska trosbekännelsen formuleras och föregår därför denna trosbekännelses ord som ett namn på den enda kyrkan i världen.
  • ”Katolska kyrkan” är ett namn på kyrkan i olika texter från Nicea 325.
  • ”Katolska kyrkan” är ett namn på den kyrka som Jesus grundade och som leds av biskopar i apostolisk succession, i motsats till andra schismatiska kristna grupper eller heretiska grupper

Jag har här ovan endast givit några exempel på detta.

För mig framstår det som uppenbart i ljuset av detta, att protestantiska samfund – lutherska eller reformerta eller andra – som brutit sig ur den Katolska kyrkan och fjärmat sig från påven i Rom, därmed har sällat sig till fornkyrkliga riktningar som novatianerna eller donatisterna, som ju likt många protestantiska samfund också har namn efter sina grundare.

När protestanter – med rätta – läser och bekänner sig till den Apostoliska eller till den den Nicenska trosbekännelsen, så kan de lika lite som novatianer eller donatister inkludera sig själva i orden om att vi tror på ”en, enda katolsk (ofta översatt allmännelig) och apostolisk kyrka”. För det gör de ju faktiskt inte! Inte i den betydelse som de orden faktiskt hade i bekännelsen när den skrevs.

När protestanter av diverse slag hävdar att de är den ”reformerade katolska kyrkan” eller använder beskrivningar av liknande slag om sig själva, så är det alltså historiskt felaktigt och utan grund. Namnet ”Katolska kyrkan” användes ju redan från början som en särskiljande beteckning på den enda Kyrkan i motsats till även de kristna grupperingar som brutit sig ut. Det går alltså inte att reducera begreppet ”katolsk” till att i första hand syfta på alla kristna i allmänhet i världen eller något liknande. Det syftar på en specifik kyrka, en institution som leds av biskopar i apostolisk succession och i obruten gemenskap med påven i Rom.

Däremot är det naturligtvis glädjande, lovvärt och något som ska bejakas, att protestanterna trots allt bekänner sig så mycket till just katolsk tro och tradition, att de håller fast vid den lära om Treenigheten och kristologin som fastslogs vid koncilierna på 300- och 400-talen. Här har inte Sola Scriptura fått komma emellan.

Katolska kyrkan menar att protestantiska kristna är kristna, att de är Guds barn och att de står i en speciell relation till den Katolska kyrkan. I den mån som protestantiska kristna tror på evangelium och är döpta i den Treenige Gudens namn, så tillhör de på ett sätt Kristi mystiska kropp och har egentligen påven i Rom som sin biskop, även om de inte vill erkänna det.

Och för alla oss före detta protestantiska kristna som likt mig själv i vuxen ålder insett att Katolska kyrkan är den kyrka som Jesus Kristus grundade och därför förstått att vårt rätta hem är i den Katolska kyrkan, för oss är det inte så att vi ser ner på vårt protestantiska ursprung. Vi tackar Gud för att vi blev kristna i de sammanhang vi var. Vi hörde evangelium, vi blev döpta och därmed del av Kristi mystiska kropp. Men vi har nu insett att vi måste gå vidare och följa vår Herre Jesus in i den kyrka han grundade. Vi har insett att vi inte vill förbli som donatisterna.

Diskussionen ovan handlar alltså inte om vem som är kristen eller inte.  Men den handlar om vad som var Jesu intention när han grundade En kyrka i världen. Den kyrka som kallar sig katolsk. Vill protestanter eller andra kalla sig ”katoliker” eller ”allmänkristna”, finns det bara en Kyrka att gå till.