Varför inte följa Skriften allena konsekvent eller bli katolik?

Som kanske en del har märkt, så har jag haft en dialog med den svenskkyrklige prästen Torbjörn Lindahl om Skriften allena. Nu har vi också pratat i telefon. Och Torbjörn skriver nu på sin blogg om detta.

Han ärliga uppriktighet bekräftar min bild att protestanter är en grupp människor som lever i en varierande grad av vad jag menar är inkonsekvens i sitt förhållande till den kristna historien och traditionen. Jag har ju själv levt så tidigare i allra högsta grad.

En del mer högkyrkliga lutheraner lever med en stor mängd katolska läror som de kallar allmänkyrkliga i syfte att undvika associationen med påven i Rom. Många lågkyrkliga och frikyrkliga lever med en betydligt mindre mängd sådana läror, men dock likafullt katolska sådana. Ingen tillämpar Skriften allena konsekvent. Ingen drar de logiska slutsatserna av den läran.

Torbjörn Lindahl skriver:

”Funderat en hel del över skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och katolskt. Skälet? De två senaste inläggen på Mikael Karlendals blogg, där jag blandat mig i kommentarsdebatten. Den som läser ser att vi båda uttryckt att vi borde tala direkt med varandra i telefon. Nu har vi gjort det. Synnerligen upplyftande.

Det är bara att erkänna: jag tror inte på sola scriptura (skriften allena). Jag tror inte att lutheraner i allmänhet gör det heller. Det är bara ett uttryck som man tar fram som tillhygge när man ska visa varför man inte är katolik.

Jag menar: när lutheranerna valde att behålla barndopet är det någon som tror att dom då rensade bordet totalt från alla traditioner och vanor och satte sig ner med uppslagen bibel vid ett fullständigt rent skrivbord och sade ”nu ska vi utan några som helst bindningar till tidigare ordningar sätta oss och fullständigt förutsättningslöst, objektivt och utan några som helst hänsyn till tidigare praxis och kyrkofäders ord se vad bara bibeln säger.” Tror någon det? Naturligtvis gjorde dom inte det. Så klart ärvde och övertog dom en gällande ordning (tradition) – trots att det inte finns ett enda exempel på ett spädbarnsdop i bibeln. Och det gjorde dom rätt i.

Eller i vår tid. När vi bekänner tron med nicenska trosbekännelsens ord (som vi gjorde idag); hur många lutheraner sätter sig först med trosbekännelsetexten bredvid sin bibel och kontrollerar att allt i bekännelsen stämmer med ”skriften allena” innan man vågar instämma?

Ingen. I praktiken instämmer man bara i det som Kyrkan alltid trott.

Mina reflektioner här tar sin utgångspunkt i vad Torbjörn skriver. Men jag avser inte att tillskriva honom några uppfattningar. Så tänk inte att jag driver polemik mot honom i detta.

Jag håller med om det Torbjörn skriver här ovan. Jag har skrivit om det i bland annat inlägget Finns det utombibliska läror som både protestanter och katoliker tror på?

Ingen protestant lever helt utan tradition. Och här tänker jag på äldre kristna traditioner, inte på alla de nya traditioner som alla nya frikyrkliga samfund och riktningar ständigt uppfinner. Alla har åtminstone några urgamla kristna traditioner från fornkyrkans tid som de tar för självklara sanningar som inte ifrågasätts.

Högkyrkliga kristna inom Svenska Kyrkan som Torbjörn Lindahl – om jag nu generaliserar utifrån de samtal med olika sådana personer jag haft och vad jag läst av många sådana – har ganska mycket av katolsk tradition. Fast de kallar det oftast allmänkyrkligt, för att det inte ska låta så ”romerskt-katolskt”. De har bland annat följande läror:

  1. De tror självklart på treenighetsläran och den kalcedonensiska kristologin, och de har både den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen i sina bekännelseskrifter.
  2. De tror att uppenbarelsen är avslutad i och med den siste apostelns död, och att Nya testamentet ska bestå av de 27 skrifter det har nu.
  3. De tror att man blir född på nytt genom dopet och att späda barn bör döpas.
  4. De tror att Kristus är kroppsligen närvarande i brödet och vinet i mässan, och att den som tar emot detta alltså i högst bokstavlig mening ”konsumerar” Kristus. De tror också att överblivna oblater och vin från nattvarden inte kan slängas eller hällas ut eller behandlas som vilka matrester som helst.
  5. De har en ämbetssyn som liknar den katolska. De tror att Svenska kyrkan har biskopar i apostolisk succession, och att detta är viktigt.
  6. De tror att det är nödvändigt att det är en legitimt vigd präst som förrättar mässan, för att det ska vara en riktig mässa eller kommunion. En lekman kan inte förrätta mässan, endast assistera prästen.

Min erfarenhet av dessa högkyrkliga säger mig att de ser på ovanstående punkter som icke förhandlingsbara. Ingen högkyrklig lutheran av detta slag skulle få för sig att ifrågasätta dessa läror utifrån Skriften allena. Det är precis som Torbjörn skriver ovan.

Men i den protestantiska tradition dessa högkyrkliga står i sedan Luthers dagar, så har brottet med den Katolska kyrkan och med påven i Rom baserats på principen Skriften allena. Utifrån denna princip har man kritiserat det man menade vara fel i den Katolska kyrkan på 1500-talet. Utifrån denna princip har man förkastat delar av den Katolska tron. Man har exempelvis förkastat transsubstantiationsläran, påvedömet och mariologin. Man har förkastat att Katolska kyrkan som sådan är en andlig myndighet som står över den enskilde individens privata bibeltolkning.

Jag menar att detta är inkonsekvent. Varför tillämpa Skriften allena på bara en del läror – som är av sådant slag att man genom dem ska kunna motivera varför man inte lever i gemenskap med påven och den Katolska kyrkan? Varför inte tillämpa Skriften allena på även andra läror? Vem avgör när Sola Scriptura ska tillämpas och inte?

Om man sätter sig upp mot Rom och motiverar det med Skriften allena, då borde det rent logiskt innebära att allt – precis allt – i den kristna lära man ärvt från fäderna på samma sätt skulle vara öppet för omförhandling och revidering. Varför godtycklig bara välja ut vissa saker – som att använda Skriften allena för att motivera att man inte längre vill stå under påvens auktoritet?

Luther blev redan under sin livstid kritiserad av somliga andra som vill göra just det – gå längre och tillämpa Skriften allena på fler läror. Anabaptisterna är här ett exempel. De menade ju att kyrkan bara skulle vara renodlade troendeförsamlingar bestående av enbart dem som var troendedöpta. Utifrån Skriften allena!

De olika frikyrkliga i vårt land är andra sådana exempel som vill driva Skriften allena längre. Samtidigt är det så, att även alla frikyrkliga också står i tradition från förr.

I princip alla frikyrkor i Sverige står för samma treenighetslära och kristologi som fornkyrkan, alltså samma som även de lutherska kyrkorna.

De frikyrkliga vill i teorin bygga sin lära på enbart Bibeln – en Bibel vars Nya testamente utgörs av de 27 skrifter som vi har i arv från fornkyrkan.

Den stora frågan är: Varför?

Varför håller lutheraner fast vid många ”katolska” läror och frikyrkliga vid något färre men ändå likafullt ”katolska” läror? Varför håller man fast vid vissa läror men inte andra? Och vad förklarar skillnaden mellan de högkyrkliga lutheranerna och de frikyrkliga?

Och då kan man inte hänvisa till att treenighetsläran har starkt bibliskt stöd medan andra katolska läror inte har det. För även treenighetsläran handlar om bibeltolkning. Under 300-talet när denna lära till syvende och sist slogs fast som den kristna läran, så såg det länge ut som att en annan lära/bibeltolkning skulle segra, nämligen den lära om Gud och Kristus som Jehovas Vittnen står för idag. Det handlade om att den kristna/katolska kyrkan till sist lyckades slå fast den lära som alla kristna i dag accepterar som den kristna läran. De slog fast att den bibeltolkning vi har i detta avseende är den kristna och att allt annat är heresi.

Men varför tror lutheraner och frikyrkliga på detta idag? Varför inte låta även detta vara en öppen fråga?

Jag tycker naturligtvis personligen att det är bra att man så pass mycket står fast vid den kristna traditionen, att man inte tillämpar Skriften allena konsekvent. Det jag önskar är man tänker till och funderar ett varv till:

  1. Varför ska man som kristen i Sverige i dag hålla fast vid läran om Skriften allena, när den läran i sig själv saknar stöd i Skriften?
  2. Varför ska man som frikyrklig hålla fast vid bara en del katolska läror från fornkyrkans tid som treenighetsläran, kristologin och NT:s kanon, och inte anamma även övriga traditioner som de högkyrkliga lutheranerna håller fast vid?
  3. Varför ska högkyrkliga lutheraner hålla fast vid just de katolska läror man har (fast man försöker undvika vissa associationer genom att kalla dem allmänkyrkliga), och inte anamma även påvedömet, transsubstantiationsläran och mariologin. Varför inte acceptera det faktum att eukaristin även är ett offer?
  4. Kort sagt, varför blir inte alla som i teorin håller upp Sola Scriptura som sin vägledande princip och grund inte lika radikala som Jehovas Vittnen eller andra sekter som talar om kyrkans avfall från den rätta tron under tiden någon gång efter apostlarnas död?
  5. Eller – annorlunda formulerat – varför inte inse att Sola Scriptura är en dålig idé? Varför inte inse att traditionen är nödvändig, och så även läroämbetet, och av den anledningen återgå till den Katolska kyrkan?
  6. Hur klarar ni av att leva med inkonsekvenserna?

29 reaktioner till “Varför inte följa Skriften allena konsekvent eller bli katolik?”

  1. Hej Mikael!

    Rätta mig om jag har fel. Kan man verkligen säga att de högkyrkliga inom Svenska kyrkan (mig inkluderad) över huvud taget håller sig till Sola Scriptura. Är det inte snarare en version av Prima Scriptura (skriften främst), där man säger att det i Traditionen som tycks gå emot Bibeln inte borde vara del av Traditionen, eftersom det skulle betyda att Traditionen går emot sig själv?

      1. Jag tror det är som Torbjörn skriver: vi är svenskkyrkliga medan lutherdomen mest kom på köpet. Min uppfattning är också att många av oss högkyrkliga inte skulle ha något emot om hela Svenska kyrkan gick in under Fr. Arborelius ledarskap och förbön, men att vi även hos Rom skulle fortsätta ifrågasätta vissa dogmer, särskilt där öst och väst tvistar.

  2. Ja, Mikael, allt, precis allt, i den kristna tro jag ”ärvt” av (i kristna familjer) födsel och ohejdad vana ÄR ju i princip öppet för denna omförhandling! Inte bara så att jag under mitt vuxenblivande var tvungen att ta mer vuxen, självständig ställning (rent allmänmänskligt) till både mitt dop och tron över huvud (vilket gjorde att jag under ett antal år helt lämnade den, men det är ju inte en nödvändig konsekvens), utan också så att jag som ”återkristnad” (eller den som aldrig varit annat än kristen) och alltmer beläst naturligtvis även gör en bedömning utifrån Skriften: är det jag fått lära mej, vare sej det gäller Luthers lilla katekes eller Nicenum, något som stämmer överens med Skriften (eller Skrifterna, som Nicenum uttrycker det) eller något som strider däremot? I en sådan bedömning tillämpas, menar jag, en sund Sola Scriptura-princip helt naturligt. Det betyder inte att varje enskilt uttryck eller varje enskild teologisk formulering måste återfinnas i Skriften, men att det ändå föreligger en tydlig harmoni. Det förvånar mig att Torbjörn Lindahl nu avvisar den principen och tycker att han olyckligtvis hamnade på fel sida gränsen när vi i Sverige slutade erkänna påvens överhöghet – han måtte ha pratat för mycket med dig Mikael på sistone. (Däremot är vi så klart överens om att sossarnas och centerns försök att styra trossamfund påminner mycket om Östtyskland). Jag kan inte heller tänka mig att Torbjörn menar att vi ska gå till Rom utan att faktiskt vara övertygade om att Rom tolkar Skriften rätt – jag menar, den som tror att påvedömet faktiskt STRIDER mot Skriftens lära ska väl inte ens enligt katoliker gå till Rom (bara för enhetens skull o.s.v.?) – eller att den som de facto övertygats om att baptisternas dopsyn är den bibliska bara ska strunta i att ta konsekvenserna av det, eftersom Skriften hursomhelst inte är avgörande?

    Om det t.ex. i Nicenum hade lagts till, inte bara det andra filoque, som jag accepterar, utan ”medåterlöserskan” om ”jungfrun Maria” (vilket senare epitet ju har tydligt stöd i Skriften), eller om det, för att ta ett mindre drastiskt exempel, hade stått ”av den till himmelen kroppsligen upptagna Maria” (en lära jag finner mindre stridande mot Skriften, t.o.m. i princip möjlig men omöjlig att binda samveten vid), så hade jag, och, tror jag, även Torbjörn, helt i enlighet med Sola Scriptura-principen reagerat mot Nicenum, precis som jag de facto reagerar mot slutklämmen i Athanasianum (som jag anser vara för skarpt formulerad om än själva huvudteserna är goda) och precis som jag förstår våra ortodoxa vänners tvekan eller rentav avståndstagande inför det tillagda andra filoque i Nicenum, där vi lutheraner och katoliker visserligen är överens, men där Jesus som bekant uttryckligen talar om ”Sanningens Ande som utgår av Fadern” (han förnekar visserligen inte därmed att Anden går ut från honom själv också och säger ju uttryckligen att han – inte bara Fadern – ska sända oss Anden, men ändå). Det FINNS olikheter i Treenighetsläran – och då tänker jag även på kopternas monofysitism – som mer beror på ämnets icke fullt utgrundliga natur och språkets begränsningar än på en ovilja att ”ära Sonen som man ärar Fadern”, och som på det viset faktiskt bör KUNNA vara förhandlingsbart eller åtminstone samtalsbart i ekumeniska samtal kristna emellan där man gemensamt avvisar Arius. I det avseendet ÄR både de fornkyrkliga bekännelserna och naturligtvis Augustana sekundära i relation till Jesusord som ”Jag och Fadern är ett” eller ”döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn”, men därmed inte sagt att de är dåliga (tvärtom!) eller onödiga (inte alls!).

    Mycket av det här har jag väl skrivit förut. Men du upprepar ju också dina favoritteman, Mikael ;o). Klart att Torbjörn bör gå till Rom om han inte tycker att påven har några läror som strider mot Skriften. Då klarar han ju det för mig omöjliga att bekänna sig till ”rubbet” i KKK. (Vår egen kyrkoledning behöver jag ju inte tro är ofelbar ens ”ex cathedra” och det är fullt tillåtet att fortsätta hålla sig till följande: http://lillakatekesen.blogspot.se/

  3. Allt inom det katolska och de andra måste underordna sig skriften. Och en del inom det katolska klarade den prövningen. Men inte allt. Påven är en helt vanlig människa och kan därför ta fel. Så det går inte att ha en människa som.det yttersta facit.

  4. Tack Mikael.
    Nej, detta inlägg upplever jag inte som någon otillbörlig polemik mot mig.
    Som jag skrev på min egen blogg förstår jag inte”Skriften allena”. Det uttrycket har aldrig varit en levande del av min kristendom.
    Övertygad ”lutheran” har jag aldrig varit. Snarare ”svenskkyrklig” och därför naturligtvis påverkad av det lutherska arv som funnits i vår kyrka. Och det är jag på många sätt tacksam för. Men inte mer än så. Lutherdomen borde förblivit en väckelserörelse inom den stora kyrkan.

    1. Vad som borde ha blivit kan man ha önskningar om, men den faktiska situationen omöjliggjorde detta. Den blott 24-årige ärkebiskopen Albrekt i Magdeburg var djupt skuldsatt liksom påven Leo X som under sina första två år spenderade hela Vatikanens tillgångar i form av 4,5 milj gulddukater = 15 ton guld. Detta är bakgrunden till den dåvarande avlatshandeln genom dess indrivare Tetzel. Påven behövde pengar för att färdigställa Petruskyrkan och det var tomt i kassan, så Tetzels avlatshandel passade både ärkebiskop Albrekt och påven Leo X som hand i handske. Det var detta gjort orättfärdiga liv som Luther vände sig emot.

      Luther hade ingen tanke att bryta med kyrkan, men utvecklingen tog en vändning som inte gick att stoppa. Det är katolska kyrkans korruption och påvarnas syndaliv som orsakade reformationen. Mycket mer finns att säga om detta, men detta får räcka.

    2. Torbjörn;

      ”… Lutherdomen borde förblivit en väckelserörelse inom den stora kyrkan.”
      Vilken ljuvlig formulering för alla oss som i Jesus Kristus anda önskar mindre av kristen splittring och mer av kristen enhet..!

      Herrens nåd och frid!
      /Thomas

  5. Jag har aldrig funderat så mycket på Sola Scriptura, det ska erkännas. Jag har snarare varit lite på kant med min synnerligen frikyrkliga släkt som får det att låta som Mikael formulerar det: ja, sen när vi etablerade pingströrelsen i Sverige så sopade vi rent hela bordet och började om från början.

    Så var det ju inte! Man måste ödmjukt erkänna att möjligheten till att vi blev pingstvänner, om vi nu uppfattar det som en högre form av andlighet (lite ironisk där), beror på att vi hade en lång serie av släktingar som var goda lutheraner och att de som fanns dessförinnan, utanför kyrkböckernas och modern genealogis räckvidd, var goda katoliker innan reformationen. Vi länkas släktled till släktled från den kristna historien som grundades av Jesus. Någon gång under 800-900-talet ägde den första omvändelsen rum.

    Men varje kyrka försoffas och förvärldsligas, den katolska behövde en uppryckning under Luthers tid. På 1800-talet behövde den lutherska statskyrkan en uppryckning och på senare tid har pingstvännerna behövt en uppryckning (nu talar jag inte om Jesu andra tillkommelse). Och likaväl som Luther i början ville ha en väckelse inom kyrkan, likaväl som Lewi Pethrus ville ha en väckelse inom kyrkan, så blev det inte så när moderkyrkan inte ville inse sina misstag och ändra sig tillräckligt snabbt. Jag vet inte hur mycket ödmjukhet som man bör ha där. Det är ju den bristande ödmjukheten mot sin moderförsamling som är orsak till den enorma kyrkosplittringen vi upplever karismatikens tidevarv. Även judarna på apostlatiden hade ett visst mått av ödmjukhet mot sitt gamla sammanhang, men även om det tog år istället för veckor blev man ändå en egen avgränsad kristen rörelse efter ett tag och den ”vanliga” judendomen existerade vidare.

    Vad gäller denna diskussion, och med tanke på att Luther levde för 500 år sedan, så måste det ju finnas en hel del lutherska teologer och präster som har funderat på denna fråga. Vad sa alla dessa? Det är ju inget nytt tema som vi uppfinner nu? Någon på luthersidan lär ju ha tröskat igenom frågeställningen genom århundradena. Det vore intressant att veta mer om.

  6. Jag gillar samtalstonen men uppfattar att Torbjörn olyckligtvis verkar ha anamma en karlendalsk, sträng definition av Skriften allena, som gör att principen inte bara verkar konstig utan omöjlig och självmotsägande. Så klart att den inte innebär att var och en bör sätta sej ner och bilda en kyrka eller skriva en trosbekännelse ”från scratch”, (även om alla, i motsats till under större delen av medeltiden eller den lutherska ortodoxins 1600-tal förstås bör ha samvetsfrihet att så göra). Både det samfund man ”händelsevis” är född inom och det (måhända annorlunda) samfund man kommit till nytt liv i Kristus inom bör prövas mot Skriften (det går som bekant att konvertera). Ofta anses väl felen inte vara fullt så stora, eller andra samfund fullt så bra, att det motiverar en konvertering. Men det händer ju, och på det sättet är det positivt att Mikael tagit det steg han tagit: det är inte rådligt att handla mot sitt samvete, det menar ju både han, jag och Luther.

    Om då allt i princip är öppet för omförhandling, gäller det då inte även Skriften? Jo, naturligtvis, och under min period som icke-kristustroende på 1990-talet gällde mina främsta invändningar Skriften och delar av Gamla testamentet. Men vad jag aldrig tvivlade på, inte då och inte nu, var att EN KRISTEN måste hålla sej till Jesu och apostlarnas undervisning och att allt det väsentliga i denna undervisning (dit även det i Gamla testamentet som äger förblivande giltighet hör) blivit bevarat och bekräftat i de nytestamentliga skrifterna, som naturligtvis var viktiga just som skrifter, även om de i långliga tider främst framfördes muntligt – att både förkunnelse och läsning till största delen skedde muntligt under lång, lång tid är förstås ingen vägande invändning mot betydelsen av Skriftens sakliga innehåll. För EN KRISTEN väger Skriften tungt, så tungt, att om exempelvis utsagan ”som har talat genom profeterna” saknat allt skriftstöd (emedan Anden endast framställts som sänd till jorden fr.o.m. pingstdagen) hade jag velat få bort den raden ur Nicenum, även om påven aldrig så mycket hävdat att han visste annat.

  7. Lite kortare svar på dina 6 frågor:

    1) Det är du som hävdar att den läran saknar stöd i Skriften. Skriftens självvittnesbörd ger sannerligen ingen bild av att Skriften (som inte kan bli om intet) lyder under Kyrkan (som det ibland framställs som) eller är någon sidoordnad instans som ändå inte går att begripa.
    2) Får de tillfrågade traditionellt frikyrkliga svara på. De anser väl att vissa läror har mer stöd i Skriften och Skriftens självvittnesbörd än andra läror.
    3) Se 2b.
    4) Antagligen för att de menar att Jehovas vittnen inte är så bibeltrogna som de själva tycker (eller tycker DU att Jehovas vittnen eller Arius verkar ha rätt, om man enbart utgick från bibeln och bortsåg från diverse påvar och kyrkomöten?). Det blir ju lite märkligt att framhäva just Jehovas vittnen och deras läror som exempel på vart Sola Scriptura-principen måste leda.
    5) Ja, om vi tyckt att det påvliga läroämbetet genom tiderna hade skött sej så bra som Mikael tycker, hade vi givetvis (åtminstone jag) genast anslutit mej till påven.
    6) Ja, hur klarar du av att leva med irreparabla – om påven är ofelbar ex cathedra –
    besynnerligheter som lovpsalmer till Maria? I en kristen församlings huvudgudstjänst? (Jag har ju själv spelat till ”Du Nordens drottning”, så jag vet). Och jag har sett en lovpsalm till Petrus, om än den inte står i Cecilia – ja, varför inte, när en väl har börjat, se http://habackuk.blogspot.se/2016/12/nagra-kontrafakter.html
    Som sagt: Jag lovar dej Mikael att när jag blir lika övertygad som du om romarkyrkans förträfflighet, då kommer jag som ett skott! (Att vara övertygad utan att komma, DET är inkonsekvent, men sådant är inte läget för särskilt många av oss – inte ens för Torbjörn Lindahl antar jag).

  8. Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på Martin Luther. Men efter att just ha läst Stephen J Nichols bok ”Martin Luther” har mitt intresse väckts att läsa mer av denne reformators egna skrifter. Jag började med att läsa ”Lilla katekesen” igen, efter att ha fått upp ögonen för rikedomen i denna lilla skrift.

  9. Att sjunga lovpsalmer till Maria är att följa Guds ord i den heliga Skrift: alla släkten ska prisa mig salig..

    1. Jonas bibeln ger många exempel på människor som känner sig speciellt utvalda och därmed önskar bli prisade av andra likt Maria som i sin upprymdhet här gör. Att sedan katolska kyrkan gjort en Maria kult av hennes upprymdhet är typ exempel på katolsk villfarelse som under århundraden formats till olika traditioner och dogmer.
      Ingen tvekan om att Maria hade en alldeles speciell kallelse.
      Psaltaren författare förstod dock att att det finns endast ett namn som är värt att prisa och upphöja, allt annat är avgudadyrkan eller upphöjande av döda ting.

      Ps 20:8
      De andra prisa vagnar,
      de prisa hästar,
      men vi prisa HERRENS,
      vår Guds, namn.

  10. Bibeln nämner inget om att aposteln Petrus någonsin var i Rom. De historiska beläggen synes även vara svaga. Han skulle förvisso ändå kunnat ha varit ”påve” (fader), om det skulle ha funnits ett sådant ämbete.

    Det vilar dock på svag biblisk grund att det skulle finnas ämbeten i Nya Förbundet, såsom det fanns i GT (kung, präst, profet).

    Jesus varnade även för att kalla någon på jorden för ”fader” i andlig bemärkelse. Matt. 23:9 ”Och kalla inte någon på jorden er fader, för en är er Far, han som är i himlen.”

    Till sist: Enligt Galaterbrevet så var Petrus en apostel för judarna. Det är därför motsägelsefullt att Petrus skulle vara ”fader” för den hedna-kristna kyrkan i Rom.

    Gal. 2:8 ”Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna.
”

    Jag frångick nog ämnet här 🙂 me jag har svårt att passera dessa fundamentala frågeställningar gällandes Roms ställning.

    1. hej daniel kanske dessa bibelställen kan hjälpa? mvh Niklas
      angående Fader frågan
      APG 7:2
      APG7:38:39
      APG7:44-45
      APG7:51-53
      1 KORINT4:14-15
      TITUS 1:4
      APG21:40-22:1
      ROM 4:16-17
      1 KORINT 4:14-15
      1 THESS 2:11
      1 TIM 1:2
      TITUS 1:4
      FILEMON 1:9-10
      1 JOHANNES 2:13-14
      MVH NIKLAS

  11. Typiskt protestantiska missuppfattningar. Du måste läsa hela avsnittet i Matteus och förstå sammanhanget. Jesus ville komma åt högmodet, medan en av Påvens titlar är ”Guds tjänares tjänare”.

    Det kallade sig inte direkt kejsaren som istället själv gjorde sig till Gud.

  12. Jag ska inte ge mig in i en långvarig katolsk debatt nu, det hinner jag helt enkelt inte men hoppas kunna återkomma i framtiden.
    Karlendal undrar lite retoriskt hur man kan leva med sig själv utanför katolska kyrkans famn i en slags relativistisk inkonsekvens.
    Jag skulle kunna vara lika retorisk tillbaka: Hur kan man leva med sig själv som katolik med alla de utombibliska fenomen som finns i katolska kyrkan?
    Att kyssa reliker och försvara detta så uppenbart utombibliska är bara ett exempel…

    Karlendal sätter likhetstecken mellan fornkyrkan och katolska kyrkan och det är ju rätt om det avses ordets rätta innebörd, dvs allmänna. Men fornkyrkan och Romersk katolska kyrkan är inte samma sak.

    Varje teolog vet att bibeln är full av inkonsekvens och i princip allt kan relativiseras. Det gäller läran också. Så varför rikta udden mot frikyrkliga när man vet detta? Har alla dogmer varit bra per automatik? Som inte kan ifrågasättas?
    Var det verkligen så stelt att det bestämdes så kunde alla luta sig tillbaka och lita på maktsystemet?
    Det finns mer litteratur än den katolska synen på historieskrivning!
    Visst har treenighetsläran formulerats och den reviderades under lång tid för att så småningom fastställas. Men vad motsäger att kristna innan fastställande per automatik tvivlade på en treenig Gud? De kan mycket väl ha trott på en treenig Gud även om man intellektuellt inte kunde formulera den på bästa sätt?
    Karldendal dras till det dogmatiska, fasställandet lärare som han är. Men troslivet är inte enbart en fyrkantigt fastställt dokument. Det är levande.
    På så sätt kunde också kyrkan under några hundra år innan fastställanden av skrifterna i Ande och sanning uppleva vittnedbördet från sanningens Ande i de skrifter de sjöng och höll fast vid. Andebedömning är minst lika viktig faktor innan dogmatik fastställs.

    Jag tror också det är viktigt att förstå drivkraften till att ”gå tillbaka till skriften allena”. Både Luther och de tidiga anabaptisterna levde i en tid när katolska kyrkan var fullständigt korrumperad (en del menar den vara det ännu idag men skyddad av Italienska staten som en stat i staten) med värdslig makt. Katolska kyrkan användes som ett instrument för att styra människor och behålla makten. Luther och andra upptäckte de utombibliska lärornas inkonsekvens och önskade gå tillbaka till skriften. Det var drivkraften. Bort från korruptionen. Men varje frikyrklig pionjär och Luther och blev i princip bannlysta allihopa och förföljda, många, väldigt många dessutom torterade. Att ifrågasätta kyrkans maktsystem var inte populärt.
    Likaså upplysningsfilosoferna. En av Voltaires skrifter om tolerans (The Treatise on Tolerance) skrev han efter att han hört om en väns (Jean Calas) öde, en hugenott (en variant av kalvinist) som blev dömd till döden och innan det torterad, anklagad för att dödat en person i sin egen familj när det snarare handlade om olycksfall. Detta maktmissbruk mot franska hugenotter som fick fly i hundratusentals upprörde Voltaire att skriva och la sen grunden för tolerans och i princip en begynnande religionsfrihet. Religionskrigen befriade Europa från katolska kyrkans maktdominans och kungamakten.

    Sålunda att stämpla ”tillbaka till skriften allena” som något fult och ohållbart är inte rättvist när man väger in fler aspekter.
    Det är inte alls fult att vilja se på skriften allena, all sådan stämpling är början till makt och överhet som historiskt sett lett till grov korruption. Att blint lita på dogmatik är möjligen på mode igen när människor tar sin frihet för självklar och det är inte omöjligt att den vinner terräng när människan återigen förlorar sin frihet. En reformation kan komma behövas igen om 200 år. Och jag är ganska säker på att det för kyrkans del återigen då kommer handla om ”skriften allena”.

    Bra att tänka på när snävheten och dogmatiken åter knackar på dörren i syfte att frånta friheten att kunna tro på och läsa bibeln själv.
    Hls Jonas

  13. De ortodoxa är inte alls lika dogmatiska som den Katolska kyrkan samtidigt som den i än högre grad än Katolska kyrkan betonar Traditionens betydelse. De är därigenom så nära Katolska kyrkan i tro att de kan erkännas som kyrkor i egentlig mening.

    Det kan på intet sätt sägas om de frikyrkliga som tror på den obibliska principen Skriften allena.

  14. Jonas R

    Vad i Kyrkan är utombibliskt? Kanon, kristologin, mariologin eller vad?

    Har letat hela mitt liv och inte hittat något…

    1. Anders om du söker på fel ställe så lär du nog få söka hela livet utan att finna sanningen i Guds ord.
      Det fanns många traditioner redan på Jesu tid, om du går tillbaka till skriften så finner du hur Jesus själv gick tillrätta med dessa maktmänniskor, brännmärkta av sina traditioner och som utnyttjade skriften för egen vinning.
      Dessa makt människor tålde inte sanningen i Guds ord utan satte traditionen före ordet, därför beslöt de att offra Jesus som är Ordet och sanningen.
      Eftersom dessa människor aldrig förstod sanningen i Guds ord och att de dessutom vägrade släppa sina felaktiga traditioner så fortsätter de att offra Ordet genom sina dagliga mässoffer världen över utan att förstå att Jesus dog en gång för alla.

      1. Inge

        Det känns rätt magstarkt att du fördömmer något som du inte har minsta inblick i…

        En sak har du dock fattat. Jesus hade problem med de judetraditionella. Det är en konflikt man kan skriva spaltmeter omkring. Dock kan du inte ta den konflikten och aplicera den på den enda Kyrka som faktiskt följer i Jesu spår i alla dogmer; läror o i hela hennes liv.

        Så ditt argument är tunnare än vatten och din förståelse av t ex mässoffret är tunnare än vaccum.

        Om du inte kan bättre; snälla lägg ner. Du gör debattmässigt bort dig.

      2. EUKARISTINS SAKRAMENT

        1322 Den heliga eukaristin fullbordar den kristna initiationen. De som upphöjts till det kungliga prästadömets värdighet genom dopet och ännu djupare har blivit likformiga med Kristus i konfirmationen deltar genom eukaristin med hela gemenskapen i Herrens offer. [1212]

        1323 ”Vår Frälsare instiftade vid den sista måltiden, i den natt då han blev förrådd, det eukaristiska offret av sin kropp och sitt blod för att därigenom låta korsets offer äga fortbestånd genom tiderna, till dess han kommer åter, och för att så anförtro åt kyrkan, sin älskade brud, åminnelsen av sin död och uppståndelse: hängivelsens sakrament, enhetens tecken, kärlekens band, påskmåltiden där Kristus mottages, ’där hjärtat uppfylles av nåd och borgen lämnas på vår tillkommande härlighet’.”[1] [1402]

        I. Eukaristin – källan och höjdpunkten för kyrkans liv

        1324 Eukaristin är ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa”.[2] ”De andra sakramenten liksom alla kyrkans ämbeten och tjänster liksom all apostolisk verksamhet är förbundna med eukaristin och inriktade på den. Ty den heliga eukaristin omfattar hela kyrkans andliga skatt, dvs, Kristus själv, vår påsk.”[3] [864]

        1325 ”Livsgemenskapen med Gud och Gudsfolkets enhet är det som gör kyrkan till vad hon är. Eukaristin är tecken på detta och förverkligar det. I eukaristin finns höjdpunkten både på den handling som Gud genom Kristus helgar världen med, och den gudstjänst med vilken människorna i den helige Ande tjänar Kristus och genom honom tjänar Fadern.”[4] [775]

        1326 Slutligen förenar vi oss i den eukaristiska gudstjänsten redan med den himmelska liturgin och erfar i förväg det eviga livet där Gud skall vara allt i alla.[5] [1090]

        1327 Kort sagt, eukaristin är sammanfattningen av och höjdpunkten på vår tro: ”Vårt sätt att tänka överensstämmer med eukaristin, och eukaristin i sin tur bekräftar vårt sätt att tänka.”[6] [1124]

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.