Luther, Stefan Gustavsson och den egna tolkningen som utslagsröst

Den avgående generalsekreteraren för Svenska Evangeliska Alliansen, Stefan Gustavsson, gläder sig över att få fira Luther i år. 500 år efter att denne år 1517 spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Gustavsson menar att det finns både bra och dåligt hos Luther. Men han menar att kritiken mot Luther många gånger är missriktad, beroende på att de som kritiserar inte har förstått vad saken handlar om. Men jag finner att det är svårt att ta honom på allvar. Tror han verkligen själv på det han skriver? Verkligheten, Bibeln och sunda förnuftet motbevisar honom.

Han skriver:

”Kritiken är ofta missriktad: kritikerna verkar inte alltid ha förstått den lära man kritiserar. Så sägs det till exempel att det inte någonstans i Skriften talas om ”Skriften allena”. Därmed saknar läran själv skriftstöd. Men poängen med Skriften allena är inte att enbart ord och uttryck som återfinns i Skriften kan användas av den kristne. Nej, det handlar om innehållet. Endast det innehåll som går tillbaka till Skriften är förpliktigande för den kristne.”

”Ordet treenig återfinns inte i de bibliska texterna, men det är ändå självklart att tala om tre-enigheten. Gud som Fader, Son och helig Ande finns rakt igenom Nya testamentet. Så är Sola Scriptura ett innehållskriterium, inte ett fängelse vad gäller ordalydelse. Grundfrågan är alltså inte om man kan hitta uttrycket ”Skriften allena” i de bibliska texterna, utan om tankegången finns där (vilket den gör).”

Här är det oklart vem eller vilka Stefan Gustavsson syftar på. Det kan i alla fall inte vara på katolska kritiker av Luther.

Tankegången bakom ”Skriften allena” finns inte i Bibeln

Det är nämligen ingen katolik som avvisar ”Skriften allena” därför att just det uttrycket inte finns i Bibeln. Vi avvisar det därför att det inte finns någon biblisk grund för att konstruera en sådan lära. Det vill säga, tvärtemot Gustavsson menar vi att ”tankegången” inte finns i Skriften.

Den ”tankegången” kan nämligen inte finnas i Skriften, eftersom det inte fanns något Nya testamente på Jesus eller apostlarnas tid att hänvisa till om man ville bygga en sådan lära. Jesus och apostlarna kunde ju inte gärna undervisa om att deras lärjungar skulle bygga sin lära på ”Skriften allena” om inte Skriften i sin helhet fanns.

Under de första tio-femton åren av kyrkans tid fanns över huvud taget ingen nytestamentlig skrift. Enligt traditionella konservativa dateringar, så skrevs de nytestamentliga skrifterna under tiden från ca 50-talet till 90-talet. Ingen av dessa skrifter har någon ”tankegång” eller lära som man passande nog skulle kunna klistra etiketten ”Skriften allena” på. Tvärtom talar de ett ganska annorlunda språk:

”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev” (2 Thess 2:15).

Och så här måste det ju faktiskt ha sett ut rent historiskt. Hur skulle det annars ha kunnat vara?

Men det finns inte heller någonting i de nytestamentliga texterna som förutser att det skulle bli annorlunda i framtiden! Ingenstans står det att ”ni har både muntlig och skriftlig lära nu, men ska bara hålla er till det skrivna i framtiden när vi apostlar har dött”.

Tvärtom står det:

”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur” (2 Tim 2:2).

Här har vi traditionsöverföring i fyra led:

Från Paulus (1)

till Timotheos (2),

som ska lära ut det till sådana (3),

som i sin tur kan lära ut det till andra (4).

Här har vi det vi katoliker kallar den apostoliska successionen. Att läroämbetet går vidare från generation till generation. Men vi har inget tal som påminner om något man skulle kunna kalla ”Skriften allena”.

När visste man exakt vilka skrifter som skulle ingå i Bibeln?

Ett annat stort problem för den protestantiska läran om Skriften allena är att en sådan, om den hade funnits, ändå inte hade kunnat fungera förrän först kring år 400, då den nytestamentliga kanon slogs fast på några regionala kyrkomöten i den västra delen av Romarriket. De kristna i öst var ännu inte riktigt med på banan, även om de kom att inta samma NT-kanon senare.

Att man inte visste exakt vilka 27 skrifter som skulle ingå i kanon är i sig inte något problem för katoliker. Vi tror ju på att Gud gav oss en lära i första hand – i både muntlig och skriftlig form. Och vi tror på att Jesus insatte ett läroämbete i kyrkan som är den yttersta tolken för vad som är rätt lära. Vi är därför inte beroende av att det är just 27 och inte 21 eller 23 eller 25 skrifter som ska ingå i den nytestamentliga kanon.

Men för en protestant är det ju av avgörande betydelse. Om till exempel protestanten har fel om Gamla testamentets kanon och katolikerna har rätt, så blir det problem för den protestantiska läran. Då måste den nämligen bli mer ”katolsk”! I 2 Mackabeerboken som vi katoliker hävdar ska ingå i Bibeln står det exempelvis både om att man kan be och offra för dem som redan avlidit, i hopp om att det ska hjälpa dem i livet efter detta. Skärselden är därmed tydligt implicerad. Bön för döda lärs ut uttryckligen. Det står också tydligt om hur helgonen ber för oss på jorden och kan tala till oss.

Därför är det av avgörande betydelse för Skriften allena att man vet exakt vad som är kanon. Annars kan ju tolkningen av vad som är rätt lära komma att kastas om ifall någon nu skrift tillkommer, med en annan infallsvinkel. Men under kyrkans första 400 år visste man alltså inte exakt vilka skrifter som skulle ingå i kanon.

Kan man ha Skriften allena innan Skriften är tillgänglig för var man?

Dessutom hade inte Skriften allena kunnat fungera som lära rent praktiskt förrän efter 1450-talet då tryckpressen uppfanns av Gutenberg. Dessförinnan var det omöjligt att Skriften skulle ha kunnat finnas i var mans hem.

Och kanske var det inte ens förrän på 1800-talet då läskunnigheten blev något mer allmän som det i praktiken blev möjligt att bygga den kristna tron på Skriften allena i protestantisk tolkning.

Allt detta talar givetvis mycket starkt emot den på 1500-talet nya läran om Skriften allena. Om Jesus och apostlarna hade tänkt sig att Skriften allena skulle vara rådande princip – om ”tankegången” alltså fanns hos dem, som Gustavsson tror – då är det ganska konstigt att ingen av dessa nämner något liknande eller lever enligt något liknande. Och det är synnerligen konstigt att vår Herre själv, som ju dock var Gud kommen i köttet, inte hade kunnat förutse att det skulle dröja nästan 1500 år innan det ens var tekniskt möjligt med en sådan princip för församlingslivet eller 1800 år innan läskunnigheten var någorlunda på rätt nivå!

Luther trodde inte på förnuftet mer än någon annan

Stefan Gustavsson har lyckats vaska fram ett citat där det verkar som att Luther värdesätter förnuftet. Jag ska inte argumentera med honom om detta, men jag drar mig till minnes min mycket lutherska lärare i dogmatik vid Lunds universitet, Rune Söderlund, som hade en hel del citat i vilka Luther kallade förnuftet en ”sköka”.

Luther hänvisade till förnuftet och samvetet när det passade honom, helt enkelt, som den retoriker han var. Det Luther-citatet kan man inte bygga någon lära på.

Skriften som utslagsröst – en otydlig domare!

Gustavsson sammanfattar:

”Poängen är att man självklart ska lyssna till och lära också av andra kunskapskällor; förnuftet, samvetet, den allmänna uppenbarelsen, kyrkofäderna … Men om de olika rösterna inte är i samklang, då har Skriften utslagsröst. För juridiska frågor finns det en högsta domstol som fäller det slutgiltiga avgörandet. För Luther betyder Sola Scriptura att det i teologiska frågor finns en högsta domstol som fäller det slutgiltiga avgörandet.”

”Skriften som utslagsröst och högsta domstol”! Kan man verkligen ha det så? Det är svårt att veta hur man ska tolka Gustavsson här. Tror han detta på fullaste allvar?

På lutherskt håll blev man ju aldrig överens om vad ”utslagsrösten” sade. Redan på 1520-talet fick Luther till sin stora förskräckelse själv erfara att många av dem som höll sig till ”Skriften allena” inte alls hade samma uppfattning som han om vad ”utslagsrösten” sade. Karlstadt och andra radikala människor gjorde egna tolkningar och följde inte i Luthers ledband.

Och hos Luthers samtida reformator Zwingly i Zürich så var man inte heller överens om vad ”högsta domstolen” sade. Där slutade det hela med att man kom fram till att vid tolkningstvister om vad ”utslagsrösten”/ Skriften egentligen säger, så är det kommunstyrelsens beslut som gäller! Alltså staden Zürichs politiska ledning. Detta har jag hämtat från en protestantisk bok av Alister McGrath. Inte från några katolska apologetiska böcker!

Och Calvin och hans anhängare i Genève var inte heller överens med lutheranerna i alla frågor. Så oense att de inte kunde vara medlemmar i samma kyrka.

Kalvinister, zwinglianer och lutheraner har inte alltid uttryckt sig med varma ekumeniska ord om varandras kristna tillstånd, om jag uttrycker mig milt och försiktigt. Och denna protestantiska splittring har blivit värre och värre med åren.

Och alla dessa grupper har sedan 1500-talet splittrats i fler och fler olika samfund. De är till synes inte överens om vad högsta domstolen eller utslagsrösten säger.

Från förhoppning om att hitta enhet i läran till lärorelativism

Från början närde reformatorerna en förhoppning om att det skulle gå att uppnå en gemensam uppfattning om vad som var den kristna läran med Skriften allena som högsta auktoritet.

På 1500-talet var man så fast övertygad om detta och det var just det egna lägret som hade hittat sanningen, att man var beredd att bokstavligen gå i krig för sin egen tolkning av nattvardsläran – lutheraner mot zwinglianer. Och Calvin ansåg att man gick evigt förlorad om man inte hade hans tolkning av nattvardsläran.

Nu för tiden har protestanter i allmänhet gett upp den förhoppningen om att bli eniga om läran att när det gäller många sådana läror som man förr stred om på blodigt allvar, så betraktas de numera som sekundära lärofrågor som man inte behöver vara ense om. Nu talar man i stället om enhet i de centrala frågorna. Men frågan är om det finns en sådan enighet även där. Problemen i USA med att få en teologiskt samlad evangelikal rörelse talar emot detta. Den rörelsen blir ju även den mer och mer splittrad.

Var och en sin egen påve

Det till synes hjältemodiga i Luthers uttalande som Gustavsson citerar då han hänvisar till förnuftet och sitt eget samvete, kan man egentligen se som ett uttryck för ett tragiskt uppror mot den ordning som Jesus Kristus instiftade i kyrkan – att kyrkan skulle styras av ett läroämbete med Petrus i ledningen.

I praktiken kan man säga att det lutherska är att den enskilde individen sätter sig upp mot Kyrkans rättmätiga ledarskap och hävdar rätten att själv vara sin egen påve, sitt eget läroämbete. Att välja och vraka som det passar.

Det är sant att Luther och hans anhängare ofta och gärna citerade kyrkofäder. Men när de säger att Skriften är högsta auktoritet över vad kyrkofäder har skrivit, över vad kyrkliga koncilier har bestämt, över vad påven och biskopskollegiet säger, så menar jag att man i praktiken inte gör Bibeln till högsta auktoritet, utan i stället sin egen tolkning av Bibeln. Och det menar jag bevisas av den stora splittringen i otaliga protestantiska samfund.

Lutheranerna läser kyrkofäder och kyrkans tradition mer som underställda rådgivare än som något annat. De har nämligen tagit sig friheten att förkasta allt detta om det inte stämmer med deras tolkning av vad Skriften säger.

Och detta hade ju kanske inte varit så problematiskt om nu verkligen Skriften hade varit klar i vad den säger. Men hade Skriften varit klar, så hade inte protestantismen sett ut som den gör, med så många olika samfund. Det kan ju räknas i tusental, om man även räknar med alla dessa helt självständiga lokalförsamlingar som bestämmer helt själva över sin teologi.

Och läran om Skriften allena i sig, lever ju inte upp till sina egna kriterier. Dels saknar ju läran Skriften allena som sådan stöd i Bibeln, dels så står det inte i Bibeln vilka böcker som ska ingå i Bibeln.

I slutändan ingen skillnad mellan Sola Scriptura och Solo Scriptura

Någon kanske nu vill hävda att jag inte gör åtskillnad mellan lutheraner och andra protestanter som enligt Gustavsson kan benämnas som anhängare av Solo Scriptura, sådana som inte lyssnar till något annat än Skriften.

Men det är exakt denna åtskillnad jag har noterat, men som jag ändå avfärdar som i sak irrelevant.

För om du hävdar att Skriften allena är högsta auktoritet, ”utslagsröst” eller ”högsta domstol” som Gustavsson skriver, förklara då vad som är den egentliga skillnaden i praktiken mellan en luthersk sola scriptura-anhängare och en pingstvän som håller på solo scriptura!

Lutheranen kommer att läsa kyrkofäder och andra teologer. Han kommer att läsa koncilietexter och hänvisa till förnuftet, enligt Gustavsson. Han kommer att ta råd av gångna tiders kristna i urval. Men varje gång som något av detta strider mot samme lutherans tolkning av vad bibeltexterna säger, så är det den egna bibeltolkningen som gäller.

Pingstvännen kommer inte att bry sig om att läsa varken kyrkofäder eller annat, utan bara Bibeln och andra pingstpastorer. Han kommer att hänvisa till Andens ledning. Men det är den egna bibeltolkningen som till syvende och sist gäller.

Så – lutheranens och pingstvännens läskultur och intellektuella mentalitet skiljer sig åt – men de är helt lika på en punkt: Det är den egna bibeltolkningen som är högsta auktoritet.

Så i slutändan är det enbart en nyansskillnad mellan dem.

Och därför har vi mer än ett protestantiskt samfund i världen. Ja, mer än ett i varje land!

Det är när protestanter ärligt och på allvar vågar begrunda detta, som man inleder sin utveckling mot att bli katoliker.

4 reaktioner till “Luther, Stefan Gustavsson och den egna tolkningen som utslagsröst”

  1. Mikael!
    Det finns mycket att säga om ditt blogginlägg. För att det inte ska bli för långt börjar jag så här:

    Betrakta dessa tre bibelord: ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar” (Matt. 7:15), ”men pröva allt, behåll det goda” (1 Tess. 5:21) och ”Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh. 4:1). I dessa bibelställen säger Jesus och apostlarna till de kristna, att de ska akta sig för falska profeter, att de ska pröva allt och behålla det som är gott, samt att de ska pröva andarna för att avgöra ifall de är från Gud. Om det vore fallet att kristna skulle underordna sig den romersk-katolska kyrkan utan att pröva hennes ord gentemot Kristi och apostlarnas ord, då skulle Kristus och apostlarna gett dessa instruktioner och varningar i onödan – och det vore en absurd tanke som inte kan vara riktig. Olaus Petri framförde detta argument i den religionsdebatt som ägde rum i Sverige under reformationstiden. Han sammanfattar elegant sitt argument på modern svenska:

    ”Om man inte skulle få tillbakavisa människors läror eller bruk, hade Kristus och Hans apostlar fåfängligt undervisat oss på detta sätt. Men ingen omdesgill människa kan ju hävda, att Kristus och Hans apostlar skulle ha lärt oss något fåfängligt. Därför följer nödvändigtvis av detta att man får tillbakavisa heliga mäns läror och kyrkliga bruk, om dessa inte är grundade i Guds ord.”

    Min kommentar: Argumentet är fullständigt klockrent. Om de troende ska kunna bedöma läroämbetet inklusive påven, måste bedömningsmallen eller normen vara någonting annat än läroämbetet självt. Om satan kan förklä sig till en ljusets ängel (2 Kor. 11:14) kan han också förklä sig till sådana som utger sig för att vara Kristi apostlars efterträdare. Den romersk-katolska kyrkans medlemmar har avhänt sig varje möjlighet att pröva läroämbetet, åtminstone så länge de förblir trogna och underkastar sig sin kyrkas läror om påven och läroämbetet. Den prövande norm som Bibeln lyfter fram är förstås den inspirerade undervisning, som Gud själv inspirerat profeterna och apostlarna att bära fram (den som vi idag har tillgänglig i den heliga Skrift). Ett exempel är Gal. 1:8-9:

    ”Men även om vi själva eller en ängel från himlen skulle ge er ett annat evangelium än det vi har predikat, så ska han vara under förbannelse. Det vi redan har sagt säger jag nu igen: om någon ger er ett annat evangelium än det ni har tagit emot, så ska han vara under förbannelse” (Gal. 1:8-9).


    Paulus ställer inte fram sitt eget apostolat som garant för att han talar sanning. Han må själv vara under förbannelse om han lär och förkunnar fel. Istället är det evangeliet självt – som galaterna redan mottagit muntligt och genom brev – som är den prövosten som t.o.m. himlens änglar måste underkasta sig. Intressant nog trädde denna regel i kraft, när ingen mindre än Petrus (också kallad Kefas) bröt mot evangeliets frihet och inte åt med hedningar. Paulus skriver hur han gick till rätta med Petrus:

    ”Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. Innan det kom några från Jakob brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit drog han sig undan och höll sig avskild av rädsla för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma sätt, så att till och med Barnabas drogs med i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg efter evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ´Om du som är jude kan leva som hedning och inte som jude, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?´” (Gal. 2:11-14).

    Petrus (den förste påven enligt romersk-katolsk uppfattning!) dömdes utifrån en norm utanför honom själv och de andra apostlarna: Han dömdes eftersom han ”inte var på rätt väg efter evangeliets sanning” (v 14) – därför ”stod han som dömd” (v 11).

    /Lars Borgström

    1. Tack för din kommentar, Lars!

      Vi katoliker håller med dig om att vi måste pröva andarna. Men det blir absurt om du gör kopplingen mellan Matt 7:15, 1 Thess 5:21 och 1 Joh 4:1, och kyrkans läroämbete. Det vore som att säga att Jesus uppmanade de vanliga medlemmarna i församlingen att varje gång Petrus och Johannes och Paulus predikade, så ska det sitta några i bänkarna med rynkor i pannan och ifrågasätta varenda stavelse, ifall det skulle vara från Satan!

      När Jesus instiftade Kyrkan, så gav han den ett ledarskap – apostlarna under Petrus ledning. Det är inte de som ska ifrågasättas. Och det ämbetet har sedan förts vidare från generation till generation. Läran som de fick har förts vidare och ligger fast. Det är avvikelser från det som ska förkastas. Och om du tittar efter i Bibeln, så ser du att kyrkan ska byggas på apostlarnas och profeternas grundval, på den lära som inte ens änglar kan ändra på (enligt ditt citat från Gal 1:8, 9).

      Självklart försöker Olaus Petri sig på att använda den typen av bibeltexter. Vad ska han göra? Han måste ju rättfärdiga sitt uppror mot Kyrkans legitima ämbete på något sätt. Vad passar bättre än att anklaga det för att vara falska profeter. Det är ju så alla villoläror i historien har uppstått. Det är alltid någon som vet bättre än Kyrkan, alltid någon som har bättre uppenbarelse, osv. Men det är ju Olaus Petri själv som agerar som en sådan profet som kommer med något nytt, något som ska läggas till vad kyrkan alltid trott och lärt, något som är i konflikt med kyrkans rättmätiga läroämbete som vår Herre insatt. Det är OP som är den farliga vargen som ska jagas bort.

      Och han kritiserar kyrkan på grundval av en bok han fått som gåva av samma Kyrka.

      Du skriver: ”Den romersk-katolska kyrkans medlemmar har avhänt sig varje möjlighet att pröva läroämbetet, åtminstone så länge de förblir trogna och underkastar sig sin kyrkas läror om påven och läroämbetet. Den prövande norm som Bibeln lyfter fram är förstås den inspirerade undervisning, som Gud själv inspirerat profeterna och apostlarna att bära fram (den som vi idag har tillgänglig i den heliga Skrift).”

      Det stämmer inte riktigt. Alla i kyrkans ledarskap måste förhålla sig rätt till Kyrkans lära. Ingen har någon rätt att förändra läran. Och när det händer – för det har alltid funnits biskopar och andra i historien som avfallit – så får man ta itu med det då. Eftersom vi tror på både Skrift och Tradition som den dubbla kanal genom vilken Guds uppenbarelse kommer oss till del, så menar vi också att Skriften och det vi kallar undervisning/predikan måste vara i harmoni med varandra. Man kan inte försöka undervisa något som inte är i harmoni med Bibeln. Men allt måste inte stå uttryckligen i Bibeln. Exempelvis, så står det ju inte uttryckligen att det ska finnas en bok som vi ska kalla kanon. Det står inte i någon biblisk skrift hur många skrifter som ska ingå i det vi kallar kanon, osv. Men vi hävdar ändå med bestämdhet att vi vet vilka böcker som ska ingå i kanon, och att vi ska ha en kanon.

      Och, det står ingenstans i de apostoliska skrifterna, att allt i den kristna läran finns att utläsa i just de 27 skrifter vi har i NT. Vi tror att i princip allt finns där åtminstone latent. Men det tror vi inte på grundval av Skriften, utan på grundval av Traditionen. Och det står inte i NT att uppenbarelsen skulle vara avslutad i och med att den siste aposteln dog. Det tror vi på grundval av Traditionen.

      Därför är denna din viktiga mening endast ett lutherskt antagande: ”Den prövande norm som Bibeln lyfter fram är förstås den inspirerade undervisning, som Gud själv inspirerat profeterna och apostlarna att bära fram (den som vi idag har tillgänglig i den heliga Skrift)”. Det står inte så i Bibeln!

      Och du citerar från Galaterbrevet.

      Det intressanta med det är ju att när Paulus skriver det brevet, så finns det kanske ingen annan nytestamentlig skrift skriven överhuvudtaget. Detta är kanske den första av NT:s skrifter som skrevs. Det betyder att hur man än ska tolka Paulus här, så kan det inte betyda det som du vill få det till att betyda, nämligen som ett försvar för Sola Scriptura. NT:s skrifter fanns ju inte då! Ditt argument faller här fullständigt.

      Och det är rätt att Paulus riktade kraftig kritik mot Petrus. Men inte mot hans ämbete eller mot hans lära, utan mot hur han levde vid ett visst tillfälle. Och det är inte något vi katoliker förnekar att man kan göra. Påvar och biskopar som inte lever som de lär, kan och får kritiseras utifrån den lära de borde leva efter. Precis som Paulus här gjorde.

      Vi katoliker tror inte att påven som person är ofelbar. Vi tror att Guds Ande bevarar påven från att slå fast felaktiga läror som bindande för alla kristna, ungefär på samma sätt som vi tror att Guds Ande förhindrade att NT:s författare skrev böcker med en massa felaktigheter.

      1. Nedanstående är Lars Borgström kommentar. Den är så lång att jag har inflikat mina svar stycke efter stycke. För att det ska bli tydligt har jag även skrivit mina svar med fet stil och skrivit ”Mikael svarar” framför.

        Lars: Mikael!
        På vilket sätt menar du att det är ”absurt” att koppla varningarna i Matt. 7:15, 1 Tess, 5:21 och 1 Joh. 4:1 till läroämbetet? Det är ju just de som framträder som lärare i den kristna kyrkan som ska prövas. Om de inte kommer ”inifrån” – och ser ut som verkliga präster/profeter – har de inga fårakläder på sig. Då både ser de ut som, och är, vargar. Det bedrägliga infinner sig först när de framträder som får, som rätta präster/profeter.

        Mikael svarar: Ja, jag tycker att det är absurt. För när t ex Jesus varnar för falska profeter, så syftar han inte på de tolv under Petrus ledning, utan på andra som vill uppträda som kyrkans lärare. Du glömmer att den kyrka Jesus grundade och som vi läser om i Apg 2 och framåt, inte hade något NT. De var helt beroende av apostlarnas muntliga undervisning. Att i det sammanhanget köra med dina tolkningar blir därför absurt. Kyrkan måste lita på apostlarna och dem som de har förordnat.

        Lars: Det du skriver som svar på mitt inlägg endast bekräftar vad jag påpekade: En romersk katolik har avhänt sig varje möjlighet att pröva det romersk-katolska läroämbetet – och kan därför inte hörsamma Jesu och apostlarnas uppmaningar att ”akta sig” och ”pröva”.

        Mikael svarar: Nja, jag kan ju som katolik själv läsa Bibeln och kyrkans historia, konciliedokument osv. Och jag kan ju jämföra vad de säger och vad någon viss biskop eller kardinal säger. Och då kan ju komma fram till att den eller den biskopen har fel. Vi kan ju exempelvis konstatera att de övriga fyra patriarkaten i fornkyrkan vid olika tillfällen hade patriarker som hade fel lära om treenigheten eller kristologin under långa perioder. Bara som ett exempel.

        Lars: Du skriver: ”När Jesus instiftade Kyrkan, så gav han den ett ledarskap – apostlarna under Petrus ledning. Det är inte de som ska ifrågasättas. Och det ämbetet har sedan förts vidare från generation till generation. Läran som de fick har förts vidare och ligger fast. Det är avvikelser från det som ska förkastas. Och om du tittar efter i Bibeln, så ser du att kyrkan ska byggas på apostlarnas och profeternas grundval, på den lära som inte ens änglar kan ändra på (enligt ditt citat från Gal 1:8, 9).”

        Som jag förstår detta avsnitt menar du att kyrkans ledarskap/ämbetet inte ska ifrågasättas. Läran som de fick påstår du helt sonika har ”förts vidare och ligger fast”. Men det är just detta du inte kan eller får pröva om du är en god katolik. Kyrkan har rätt därför att den har rätt!

        Mikael svarar: Se ovanstående svar. Det gäller enskilda biskopar eller grupper av biskopar. Men enligt katolsk tro, enligt trosbekännelsen, kan inte kyrkan som helhet gå fel. Vi litar på att vår Herren bevarar kyrkan från att slå fast felaktiga läror. Dödsrikets portar ska inte övervinna kyrkan, sade Jesus. Vi kan lika gärna lita på att Gud handlar så, som du som protestant kan lita på att ni själva tolkar Skriften rätt. Och då är det ju en annan fråga vem som har mest på fötterna. Och med tanke på den protestantiska splittringen, så tror jag knappast att det är protestanterna.

        Lars: Kyrkans lära ska, precis som du skriver, ”byggas på apostlarnas och profeternas grundval”. Men det är principiellt omöjligt för dig att pröva huruvida post vaticanum 2-kyrkan lär samma sak som apostlarna och profeterna – om du är en god romersk katolik ”vet” du a priori att så är fallet. Du kan inte följa Jesu och apostlarnas uppmaning att ”akta dig” och att ”pröva”.

        Mikael svarar: Åter igen. Vi kan läsa texter från olika perioder och jämföra. Vi kan tänka själva. Och vi är många som ser en tydlig kontinuitet. Tvärtemot vad du påstår.

        Lars: Du skriver att det inte riktigt är så att romerska katoliker avhänt sig möjligheten till prövning: ”Det stämmer inte riktigt. Alla i kyrkans ledarskap måste förhålla sig rätt till Kyrkans lära. Ingen har någon rätt att förändra läran. Och när det händer – för det har alltid funnits biskopar och andra i historien som avfallit – så får man ta itu med det då.”

        Här är ju det uppenbara problemet att Kyrkans lära är vad den innevarande ledningen (med påven i spetsen) säger Kyrkans lära vara. Ser du inte det? Kyrkans ledarskap behöver en kritisk bedömningsinstans utanför sig själv. Det finns både sanna och falska traditioner. Om dessa ska kunna skiljas från varandra behövs en skiljedomare utanför Traditionen själv, som kan bedöma om en viss tradition är riktig. Denna skiljedomare är förstås den Heliga Skrift. Gud har inte lovat att en ofelbar Tradition ska bevara kyrkan från villfarelse. Han har lovat att bevara sin kyrka från villfarelse, men inte genom ett visst kyrkosamfunds tradition, vare sig detta är romerskt eller grekiskt, utan genom de heliga Skrifterna. Jesus sade vid ett tillfälle: ”Skriften kan inte upphävas” (Joh. 10:35). Ingenting kan alltså kullkasta Skriftens vittnesbörd. Det står fast vad som än händer. Skriften kan inte göras om intet. Något motsvarande sägs aldrig om traditionen. Detta bevisas enkelt genom alla de bibelställen som talar om Skriftens ofelbarhet, att de är utan brist, att de inte kan göras om intet o.s.v. Ingenstans sägs något liknande om Traditionen.

        Mikael svarar: Vi är överens om att Traditionen och Skriften måste vara i harmoni med varandra. Men allt i läran måste inte uttryckligen vara ordagrant utskrivet i Skriften. Ordet ”treenighet” finns inte i bibeln. Ordet ”av samma väsen som” finns inte i Bibeln. Den kalcedonensiska kristologin finns inte ordagrant utsagd i Bibeln. Men ändå menar vi att allt detta är evigt giltig lära som man inte kan eller får ändra på.
        Det är bara den tradition som är i harmoni med den skrivna uppenbarelsen – Skriften – som är en sann tradition som stavas med stort T.
        Men Skriften kan inte vara skiljedomare! Den kan ju inte i bokstavlig mening prata och fälla avgörande i olika tolkningsfrågor. Skriften är ju själv ett av huvudföremålen för tolkning, och här finns det ju många olika tolkningar. Det är ju precis detta som är min poäng i inlägget ovan. Om Skriften verkligen hade varit så klar som ni protestanter säger, om Skriften verkligen hade kunna vara skiljedomar, så hade ju ni protestanter varit helt eniga i allt. Då hade ni varit en enad protestantisk kyrka. Men nu är det ju tvärtom. Ni utgör tusentals olika protestantiska kyrkor. Det finns t ex inte bara en luthersk kyrka, som du vet, utan många.
        Det står inte i Skriften att Gud har lovat att Skriften ska bevara kyrkan från villfarelse. Över huvud taget finns det det inget löfte i Bibeln om att villfarelser inte ska komma. Men det finns ett löfte som Jesus gav till petrus, om att han (Jesus) inte ska låta sin kyrka övervinnas av Dödsriket.
        När Jesus sade orden om ”Skriften kan inte upphävas”, som du citerar, så är det en hänvisning till ett ord i GT. Det är inte ett generellt uttalande om hela Bibeln. Det är inte ett uttalande om NT, för det fanns inte en enda NT-skrift vid den tiden. Här sysslar du med eisegetik i stor skala, herr Borgström.
        Du försöker göra det till en motsättning mellan Skriften och Traditionen. Men en sådan finns inte i Bibeln, utan där står det som jag citerade från 2 Thess 2:15, ””Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev”.
        Man bör lägga märke till att ordet som här översatts med ”läror” är det grekiska ordet paradosis, som ordagrant betyder ”tradition”.
        Allt du skriver, Lars, utgår ifrån ett grundantagande du gör och som du inte har bevisat och ej heller kan bevisa, nämligen att det (1) ”måste” vara så att Skriften är en oberoende skiljedomar, och (2) att du kan läsa in din 66 böcker stora kanon överallt i NT där ord som ”Skrift” eller ”Guds ord” eller liknande står.

        Lars: Du skriver vidare: ”Och det står inte i NT att uppenbarelsen skulle vara avslutad i och med att den siste aposteln dog.”

        Här vill jag hänvisa till Joh. 17:17–20, där Jesus sin översteprästerliga förbön bad:

        ”Helga dem i sanningen: ditt ord är sanning. Så som du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att också de ska vara helgade i sanningen. Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord” (Joh. 17:17–20).

        Jesus ber här att genom apostlarnas ord skulle andra komma till tro på evangeliet. Detta var ett viktigt ord för Luther, som han åberopade flera gånger. Apostlarnas ord, som vi idag har såsom Nya testamentet, skulle vid sidan av Gamla testamentet utgöra trons grundval i den kristna församlingen. Jesu bön var naturligtvis en rätt bön i enlighet med Guds vilja. Det var en kraftfull bön som gick i uppfyllelse.

        Mikael svarar: Ja, som katolik tror jag att uppenbarelsen är avslutad i och med den siste apostelns död. Men det står inte uttryckligen i det du citerar här. Det är en tolkning du gör, utifrån Traditionen. Och det är bra. Du borde göra mer så.

        Lars: Jag vill också hänvisa till Joh. 14:26. Här talar Jesus om den Helige Ande, som ska komma och leda lärjungarna in i hela sanningen. Först hade Han sagt till lärjungarna: ”Och jag ska be Fadern, och Han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid” (Joh. 14:16). Denne ”ersättare” för Jesus är den Helige Ande. Hur ska egentligen detta Jesu ord om Andens ledande in i hela sanningen förstås? Det inser vi helt och fullt genom att läsa innantill från samma vers: ”Men Hjälparen, den Helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, Han ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” (Joh. 14:26). Den Helige Ande lär alltså inte något nytt och annat än Jesus. Han talar aldrig emot Jesu ord utan påminner istället apostlarna om vad Jesus har sagt. Apostlarna har sedan nedtecknat det och så får vi, intill tidens slut, genom Skriften, apostlarnas nedskrivna vittnesbörd, bli påminda om vad Jesus och Hans apostlar sagt. Detta gäller alltså inte bara evangeliernas direkta Jesusord, utan även den undervisning Han ger genom sina utvalda apostlar i de kanoniska skrifterna. ”Jag säger er sanningen”, säger Jesus, ”den som tar emot någon som jag sänder tar emot mig” (Joh. 13:20). Apostlarna är Jesu sändebud, det är vad själva ordet apostel betyder. Hela den Heliga Skrift är Guds ord, andeinspirerad undervisning. Och nu är sedan länge alla apostlarna döda! Det finns inte längre något att påminnas om. När Johannes, den siste av Jesu apostlar, dog så fanns inte längre någon som kunde påminna om vad Jesus hade undervisat om. Därför är kanon stängd genom Uppenbarelseboken, den sista skrift som skrevs av någon apostel. Därmed är uppenbarelsen komplett.

        Mikael svarar: Återigen läser du in dina egna obevisade antaganden i bibeltexterna. Det står ingenstans i dessa bibelcitat något om heliga skrifter. Det står inget om kanon. Du läser in det. Därför att du måste. Du resonerar precis som inbitna ateistiska darwinismen gör om evolutionen. Det måste ha gått till så, för annars kan jag inte förklara någonting.

        Lars: Vidare skriver du att Bibeln inte lyfter fram sig själv som prövande norm. Men i Apg. 17:10–12 läser vi:

        ”Redan samma natt skickade bröderna i väg både Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. Folket där var öppnare än de i Tessalonike. De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. Många av dem kom till tro, likaså ett stort antal ansedda grekiska kvinnor och män.”

        Här berättar Lukas om hur judarna i Berea kom till tro. De tog inte emot Paulus undervisning rakt av. Istället jämförde de hans undervisning med Skrifterna, d.v.s. Gamla testamentet. De prövade vad de hörde och bedömde det utifrån den Heliga Skrift. Hade de prövat Paulus undervisning utifrån traditionen hade de förkastat evangeliet. Traditionen inom judendomen var så förvrängd att de som följde den var fanatiska motståndare till evangeliet. Paulus själv hade ju tidigare slaviskt följt traditionen. Han skriver att han ”gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar” (Gal. 1:14). Och detta ledde till att han ”i iver [blev] en förföljare av församlingen” (Fil. 3:6). Judarna i Berea gjorde rätt. Istället för att pröva utifrån traditionen eller rådfråga de religiösa myndigheterna gick de direkt till de heliga Skrifterna och bedömde Paulus undervisning. Därför kom de också till tro.

        Mikael svarar: Judarna i Berea var ädlare än de i Thessalonike, därför att de forskade i Skrifterna för att se om det stämde. Korrekt. Men hur kan du få det till en protestantisk Skriften allena-uppfattning? Jag ser det som mycket katolskt. De forskar i den del av Skriften de har (förmodligen något liknande vårt GT och ett antal skrifter som ni protestanter kallar GT-apokryfer) och kommer fram till uppfattningen att den muntliga förkunnelse med ny uppenbarelse som Paulus kommer med stämmer överens med, är i harmoni med, det de själva kan se i de heliga skrifterna. Här har du vissa heliga skrifter och en stor del muntlig förkunnelse. Hur kan du läsa in protestantism i detta?
        Dessutom tror jag att du här gör en vrång tolkning av judisk tradition. Det fanns nog sådan som var klart emot det nya med Jesus, men samtidigt fanns det sådant som var öppet. Det handlar inte om en motsättning mellan skrift och tradition, utan om en motsättning mellan olika sorters tradition, olika sorter av bibeltolkning etc.

        Mikael sammanfattar: I det du skriver förutsätter du det som skulle bevisas, nämligen att Nya testamentets skrifter undervisar om Skriften som helhet (i protestantisk tappning med 66 böcker) som en oberoende skiljedomare och utslagsröst. Men det är ju just det som ni inte har bevisat. Det är ju just det som verklighetens splittring i tusentals protestantiska riktningar motbevisar. En oberoende skiljedomare som i sin verksamhet orsaker splittring inte bara i två, utan i tusentals olika konkurrerande samfund är minst sagt en mycket märklig skiljedomare. En sådan borde få sparken.

        /Lars Borgström

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.