Tre invändningar mot katolsk tro besvarade

När jag skriver om den Katolska kyrkan och lyfter fram att den är unik på olika sätt, att den är den kyrka som Jesus Kristus grundade och som alla kristna egentligen borde tillhöra, möter jag av naturliga skäl flera invändningar från olika protestanter. Här ämnar jag bemöta tre av dem. Först svarar jag lite kort, sedan lägger jag ut texten lite mer:

Invändning 1: Katolska kyrkan kan inte göra anspråk på att vara den ursprungliga kyrkan, eftersom de ortodoxa kyrkorna i öst har minst lika god om inte bättre grund för ett sådant anspråk. Både församlingarna Jerusalem och Antiokia till exempel, kan ju enligt Apostlagärningarna göra anspråk på att ha grundats tidigare än församlingen i Rom. Därför är det mycket märkligt att hävda att Katolska kyrkan skulle ha en särställning.

Kort svar: När vi säger att Katolska kyrkan är den kyrka som Jesus Kristus grundade, så pratar vi inte om lokalförsamlingen i Rom. Vi pratar om den universella/katolska kyrka som tog sin början i Jerusalem och sedan spreds över världen. Den kyrka som först leddes av apostlarna under Petrus överinseende; sedan leddes av deras efterträdare biskoparna. Det spelar alltså ingen roll vilken lokalförsamling som grundades först.

Invändning 2: Församlingen i Rom och dess biskop hade inte så stor betydelse i den tidiga fornkyrkan. Biskoparna i öst var betydligt viktigare. Särskilt de i Alexandria, Antiokia och Konstantinopel. Se bara på den nästan totala dominans av biskopar från öst som var förekommande på de tidiga stora kyrkomöten i Nicea 325 och Konstantinopel 381, då treenighetsläran och Jesu gudom slogs fast och definierades. Påvens ställning är något som växte fram långt senare.

Kort svar: Det är riktigt att biskoparna i öst var fler i de flesta sammanhang. Folkmängden i öst var större och de kristna var fler där. Men det är också irrelevant, eftersom öst och väst var samma kyrka under fornkyrkans tid – den kyrka som i trosbekännelsen kallas ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Man såg på sig själva som en enda kyrka. Biskoparna i öst var alltså katoliker. Och det är riktigt att synen på påveämbetet har utvecklats över tid. Ingen förnekar det. Men det är också lika tydligt att det fanns en uppfattning om biskopens i Rom särställning redan på 90-talet e.Kr. Tanken på biskopen i Rom som en ledare bland biskopar fanns alltså långt innan 300-talet. Och det är också riktigt att diskussionen om treenighetsläran och kristologin var som häftigast i öst, för där fanns det flera heretiskt avvikande meningar. Biskoparna i Rom företrädde alltid den linje som kom att bli ortodoxi för kyrkan som helhet.

Invändning 3: För frikyrkliga är inte den historiska eller apostoliska successionen viktig. Det är evangeliets förkunnelse som skapar kyrkan, inte tvärtom. Kyrkan finns och skapas överallt där evangelium förkunnas.

Kort svar: Den tanke som ligger bakom den invändningen är i sig ett problem. För Jesus grundade faktiskt sin kyrka först, genom att utse ett ledarskap på tolv apostlar. Sedan gav han dem ett uppdrag att predika och göra lärjungar. Och både Nya testamentet och den kristna litteratur som skrevs direkt efter Nya testamentets skrifter, tar upp frågan om apostolisk succession – om att det kyrkans ledarskap som Jesus instiftade måste föras vidare i generation efter generation. Det ledarskapet fanns innan (i Apg 1) den apostoliska förkunnelsen satte igång (Apg 2). Och det betyder ju att de frikyrkliga måste ha missat något väsentligt här. Och i korta drag tror jag att det beror på att deras historiska perspektiv och medvetenhet är ganska kort.

Ett frikyrkligt/lågkyrkligt missförstånd

Den första invändningen tror jag mest beror på ett missförstånd.

Vi katoliker hävdar nämligen inte att lokalförsamlingen i Rom är den ursprungligaste. När vi säger att Katolska kyrkan är den kyrka som Jesus Kristus själv grundade, så talar vi om den universella kyrka, den Kristi kropp, som finns i hela världen, och som har många olika lokala uttryck.

Den universella/katolska kyrkan skapas i Apostlagärningarna 2

Den universella kyrkan fick sitt första uttryck i Jerusalem på pingstdagen efter Jesu uppståndelse då Anden föll över de församlade, enligt Apostlagärningarna 2. När apostlarna och de andra talade i de olika tungomål eller språk som räknas upp där, så symboliserar det att den kyrka som där skapas är universell – katolsk – till sin karaktär. Exegeter vet att de språk och folk som räknas upp i texten står för hela världens olika folk och språk utifrån ett dåtida judiskt perspektiv. Det är en Guds handling som syftar till att skapa ett enat gudsfolk över hela världen i motsats till den Guds straffande handling som enligt 1 Moseboken 11:1-9 skapade de olika språken för att hindra människorna från att förenas i sin synd och ondska.

Här i Jerusalem på pingstdagen hör ”judar från alla länder under himlen… just sitt språk talas” (Apg 2:5-6). Här skapar Anden något nytt, en kyrka som ska omfatta alla jordens folk och språk. Och församlingen i Jerusalem var det första lokala uttrycket för denna universella/katolska kyrka. Men inte den enda. För de judar som här var samlade kom ju från alla dessa länder. De var ditresta för att fira den judiska pingsthögtiden och de skulle ju sedan återvända till sina hemländer. Det var inte bara en lokalförsamling som skapades här, utan först och främst den universella/katolska kyrkan.

En universell kyrka under ett apostoliskt ledarskap

Och denna kyrka är skapad av Jesus genom Anden och den har ett ledarskap som Jesus har tillsatt – de tolv apostlarna.

På flera ställen i evangelierna betonas just de tolv och deras speciella roll. Det är de som kallas apostlar. De ska sitta med Jesus på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Deras namn står på de tolv grundstenarna i stadsmuren i det himmelska Jerusalem, och så vidare. Vi behöver inte gå in på tolkningsdetaljer om detta, men bara konstatera att de är viktiga, milt uttryckt. Detta handlar inte om lekmän bland lekmän. Det handlar inte om en demokratiskt vald föreningsstyrelse!

Och ”de tolv” måste kompletteras när en av dem har fallit av – Judas Iskariot. Detta sker strax innan pingsten och omtalas i Apg 1:15-26. Där insätts en tolfte person i kretsen av ”de tolv”, en person som uppfyller kravet att ha varit med Jesus under hela tiden och ha sett honom uppstånden. Judas ”ämbete” (grekiska, episkope) måste fyllas (1:20).

De första tolv kapitlen i Apostlagärningarna vittnar sedan på flera ställen med all tydlighet om att apostlarna – och särskilt Petrus – hade den ledande rollen i kyrkan.

Den tidiga kyrkan i Apostlagärningarna var inte en gräsrotsrörelse som organiserades nerifrån och upp. Den började inte med en rörelse troende lekmän som med tiden blir så stor att man måste organisera sig med ett högre ledarskap och först då erkänner några lekmän med speciella andliga nådegåvor.

Den börjar med att kyrkans huvud, Kristus, väljer ut tolv apostlar. Sedan utser han Simon Petrus till ledare bland dessa. Sedan faller Anden på de församlade i Apg 2, och de troendes antal växer med de tre tusen. Och sedan växer det successivt mer och mer. Men det är hela tiden de tolv som är ledarskapet, och tillsatta därtill inte genom ideellt demokratiskt föreningstänkande, utan av Jesus själv.

Kyrkan växer i världen och agerar som en enda kyrka

Och denna universella/katolska kyrka som tar sin början i Jerusalem och sedan sprids mer och mer, ser på sig själv som en kyrka i världen – en kyrka med många olika lokala uttryck, många olika lokalförsamlingar. Ordets förkunnelse är naturligtvis en mycket central del i detta. Utan predikan, ingen tro och ingen växande kyrka. Men det är inte kyrka bara för att evangeliet förkunnas, utan det är kyrkan som finns först och som sedan förkunnar. Det började nämligen med att Jesus kallade ut tolv apostlar och gav dem ett uppdrag.

Och även senare tillkomna apostlar som Paulus är noga med att koordinera sig med de tolv. Sin kallelse från Kristus att förkunna behövde han inte tillfråga någon om, men han var mån om att hans förkunnelse var i harmoni med det övriga apostlakollegiets. Se Galaterbrevet 1-2.

Det räcker inte med två eller tre församlade

Och det är inte kyrka när bara två eller tre är församlade i hans namn även om det är hur viktigt som helst. Kyrka är det när man kan peka på var församlingen finns och den är mer än två eller tre. Vad betyder annars Jesu ord: ”Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen” (Matt 18:16-17)

Ett tidigt kyrkomöte i Apostlagärningarna

Denna kyrka som bygger på apostlarnas grund agerar sedan som en enda universell/katolsk kyrka i världen, då den hotas av läromässig splittring. När diskussionen uppstår om hur man skulle göra med de hedningar som kommit till tro, huruvida de måste omskäras och hålla hela Mose lag eller inte, så ansågs det inte räcka med vad Paulus och Barnabas var övertygade om personligen, utan dessa två fick resa upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem och få frågan utredd av dem. (Apostlagärningarna 15).

Där överlägger alla apostlarna med flera i frågan. Petrus ger sin slutliga syn på saken. Den lokala biskopen (han kallas inte så i bibeltexten, men det är den funktionen han har) Jakob ger ett konkret förslag på hur frågan ska lösas. Och det blir sedan beslutet, som sedan gäller för hela kyrkan överallt.

Detta är alltså en universell/katolsk kyrka som agerar som en sådan. Den enskilda lokalförsamlingen eller en enskild apostel i sin tjänst äger inte rätten att köra sitt eget race i frågor som dessa.

Ledarskap genom att bli tillsatt som ledare – handpåläggning

Och ledarskapet i en kyrka som denna är inte heller något som vem som helst kan ta sig – även om det naturligtvis alltid har varit så genom historien att människor försökt med det. Man måste bli utsedd till ledare och få handpåläggning (1 Tim 5:22). Paulus och Barnabas utsåg äldste (presbyterer = präster) i de församlingar de grundat (Apg 14:23). På samma sätt kan vi räkna med att de äldste som omnämns finnas i Jerusalem också var tillsatta av apostlarna.

I en del regioner lämnade Paulus efter sig en medarbetare med fullmakt att tillsätta övrigt ledarskap. Det var Timotheos i Efesos (läs de två breven till Timotheos); det var Titus på Kreta. Om sistnämnde skriver Paulus: ”När jag lämnade dig kvar på Kreta var det för att du skulle ordna det som återstod att göra och tillsätta äldste i varje stad efter mina anvisningar…” (Tit 1:5).

Det blev på ett relativt tidigt stadium nödvändigt att tänka på framtiden i den tidiga kyrkan. Man måste tänka på successionen. Paulus skriver till Timotheos: ”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur” (2 Tim 2:2). Detta är apostolisk succession!

Vi finner alla dessa element i den tidiga kyrkans fortsatta utveckling.

Apostolisk succession och biskopar direkt efter apostlatiden

Konsekvensen av det vi läser om i Nya testamentet – med Jakob som ledare för lokalförsamlingen i Jerusalem, Titus på Kreta, Timotheos i Efesos, behovet av att utse andra ledare som i sin tur kan ta över och föra det vidare – blir det monarkiska episkopat som biskopen Ignatios från Antiokia skriver om i sina brev kring år 110.

I dessa skriver han om att där biskopen är, där är den katolska kyrkan (det är hans ord). Man får inte göra någonting utan biskopen. Och det är en biskop i varje stad och flera präster under honom. Och biskoparna är tillsatta av apostlarna eller deras efterträdare.

Och denna kyrka bevarade den apostoliska succession som Paulus skrev om. Vi finner denna apostoliska succession beskriven i flera fornkyrkliga skrifter, bland annat i 1 Klemensbrevet från 90-talet och hos Irenaeus i slutet av 100-talet.

Hos den sistnämnde finner vi även ett tydligt förespråkande för att biskopen i Rom just i egenskap av Petrus efterträdare har en särställning bland biskopar. En begynnande medvetenhet om behovet av ett tydligt påveämbete, med andra ord.

Och just det faktum att Klemens i Rom skriver till församlingen i Korinth i Grekland och ger dem stränga förmaningar vittnar i sig om ett begynnande påveämbete i vardande.

En enda kyrka samlad till kyrkomöten som i Apg 15

Vi finner att man samlas till olika kyrkomöten och beslutar i viktiga lärofrågor och ordningsfrågor där det är viktigt att alla kristna i världen är överens och lär och gör likadant.

Exempel på det är när man i på ett lokalt kyrkomöte i Caesarea på 250-talet (detta var under förföljelsens tid) exempelvis beslutar om att spädbarn ska döpas så fort som möjligt. Man behövde inte vänta till åttonde dagen som judarna gjorde med omskärelsen.

Ett annat och större exempel är de allmänna kyrkomötena i Nicea 325, Kontantinopel 381, Efesos 431 och Kalcedon 451, då man slår fast och definerar vad som gäller angående treenighetsläran, Kristi gudom, Kristi två naturer och så vidare. Det är en universell/katolsk kyrka som agerar.

Den odelade kyrkan – katolsk

Observera, att den kyrka som samlas till dessa kyrkomöten och fattar dessa beslut är det man kallar den odelade kyrkan. Det handlar alltså inte om ”den romerskt-katolska” och/eller ”den ortodoxa” kyrkan – etiketter som tillkommit i en långt senare tid. Alla de biskopar från den östra grekisktalande delen av Romarriket, och utanför, som var samlade till dessa möten var alltså lika mycket katolska, och ortodoxa för den delen, som låt oss säga den nuvarande påven i Rom är katolik och de nuvarande patriarkerna i Konstantinopel eller Moskva är ortodoxa. Att därför i detta sammanhanget prata om att det var betydligt fler biskopar från öst än från väst samlade, har alltså inte med saken att göra. De var alla katoliker.

Det var alltså fortfarande så – alltifrån Apostlagärningarnas tid och nu på 300-talet och 400-talet – att det var en och samma kyrka som hela tiden hade betraktat sig själv som en enda katolsk kyrka i världen, som trosbekännelsen säger.

Den stora schismen

Denna odelade kyrka såg på sig själv som den universella/katolska kyrkan ända fram till 1054, då det skedde en allvarlig schism mellan väst och öst. Man försökte lappa ihop detta under påföljande århundraden, särskilt i början av 1400-talet, men det lyckades inte. Och när turkarna erövrade Konstantinopel 1453 och därmed det ledande östliga patriarkatet, ja, samtliga fornkyrkliga östliga patriarkat, hade hamnat under muslimskt herravälde, så blev det även politiskt omöjligt att hela schismen.

Den kyrka som i dag leds av påven i Rom och som kallar sig den Katolska kyrkan är den direkta fortsättningen på denna odelade kyrka. Så är även de ortodoxa patriarkaten.

Men vi ser dock allvarligt på schismen. Vi ser på de ortodoxa i öst som att de har brutit gemenskapen med petrusämbetet – det är som om några av de tolv apostlarna skulle ha vägrat att låta sig ledas av Petrus och börjat köra ett eget race. Så får det inte vara. Men de står fortfarande kvar i den apostoliska successionen och de har en giltig eukaristi. Av utrymmesskäl kan jag dock inte gå djupare in på relationen mellan katoliker och ortodoxa i detta inlägg.

1500-talet och Reformationen

Det som däremot händer på 1500-talet inom den katolska världen är något helt annat.

Det som händer rent kyrkligt är att när några reformivrare inte får som de vill och när olika furstar och/eller olika självständiga städers styrelser får säga sitt, så bryter alltså de kristna i hela regioner de formella banden med påveämbetet och bildar egna självständiga kyrkor och samfund. De bevarar dock inte någon apostolisk succession i sitt ledarskap.

Den anglikanska kyrkan i England har menat att man bevarat denna, och så tänker även många inom Svenska kyrkan, under inflytande från högkyrkligt anglikanskt tänkande, men inget av detta är erkänt av den Katolska kyrkan. Ur katolsk synvinkel har alltså ingen protestantisk kyrka/samfund någon apostolisk succession. Men somliga protestanter har alltså betraktat och betraktar detta som viktigt.

Men – och detta är viktigt – detta betyder att de protestantiska samfunden och grupperna har ställt sig utanför det apostoliska ledarskap som Jesus instiftade redan innan det som hände i Apg 2. Tanken med apostlarnas ledarskap var nämligen att det skulle föras vidare i generation efter generation genom biskoparna. Protestanterna som ställt sig utanför detta har därmed inte bara lämnat Kyrkan, de har också övergett det ledarskap Jesus insatte. Därmed är de – om bilden tillåts – löst springande får utan biblisk herde.

Ett uppochnedvänt perspektiv

Den protestantiska rörelsen har sedan – och det redan från 1500-talet – splittrats upp i otaliga enskilda samfund eller rent av fria och oberoende församlingar, som sinsemellan är formellt sett helt oberoende av varandra. Och då har vi kommit en ganska lång väg bort från den ursprungliga enda katolska kyrka som existerade under Nya testamentets och fornkyrkans tid. Vi är också långt bort från den från 1000-talet av schismer skadeskjutna kyrka, men som dock fortfarande närde drömmen om en framtida försoning.

Vi har kommit så långt bort ifrån det tänkande kring den universella/katolska kyrkan som en kyrka i världen, att man kan säga att perspektivet har vänts helt upp och ned.

Medan det från apostlarnas tid och kanske fram till 1700-talet har funnits en grundläggande tanke om kyrkans synliga enhet som det normala, så har den protestantiska grenen av kristenheten sedan väckelserörelsernas 1700-talet utvecklat ett synsätt där splittringen i otaliga samfund är det nya normala och den självklara tolkningsmässiga utgångspunkten.

I takt med att de olika protestantiska grupperna blev fler och fler och allt mer oeniga, så har man mer och mer betonat den osynliga kyrkan. Det har alltid funnits tankar om att kyrkan på jorden är en samling av både rättfärdiga och orättfärdiga, och att Gud vet vilka som är vilka. Gud vet vilka som är utvalda, enligt Augustinus. Men det har inte betonats i motsättning till den synliga kyrkan och dess enhet, dess behov av att styras av biskopar i apostolisk succession och ett petrusämbete.

Men successivt på protestantiskt håll har man mer och mer betonat att vi kristna är ”ett i Anden”, ”en kyrka i Anden bestående av alla som är sant troende”, och så vidare. Detta är dock en teologisk nymodighet som saknar stöd i Bibeln och i Traditionen. Vi kan se tydligt i Nya testamentet att Jesus grundade en kyrka som var en synlig kyrka under ett synligt ledarskap. Alla i den var förstås inte äkta troende; en del var ”falska bröder”; en del avföll, och så vidare. Och vid Jesu återkomst så ska agnarna skiljas från vetet.

Den protestantiska reformationen innebar i praktiken att en stor mängd kristna lämnade den synliga kyrkan och drev i väg och bildade egna samfund, utan ett rätt apostoliskt ledarskap, utan en rätt eukaristi. De är kristna genom sitt dop och genom tro på Jesus Kristus, men de har lämnat den synliga kyrka som samme Jesus grundade. De har klippt banden med det apostoliska ledarskap som Jesus insatte i kyrkan. Kristna är de, men de driver runt i en alltmer fragmentariserad tillvaro.

Så, vad är det alltså vi pratar om?

Så när vi katoliker alltså talar om att den Katolska kyrkan är unik, när vi säger att den är den kyrka som Jesus Kristus själv grundade, så är det alltså denna kyrka vi talar om. Vi utgår ifrån det perspektivet att vi ser på kyrkan som en enda universell/katolsk kyrka som finns i hela världen och som sedan tar sig många lokala uttryck. Kyrkans universella enhet är alltså primär och det är utifrån den lokalförsamlingen kan kalla sig kyrka. Inte tvärtom! Det är den universella kyrkan som tar sig många lokala uttryck. Det är inte de många lokala församlingarna sammantaget som bildar den universella kyrkan. I en mening kan man förstås säga båda dessa saker. Men det är den universella enheten som är den primära.

Det nya frikyrkliga och lågkyrkliga perspektivet

För svenska frikyrkliga och även, tror jag, för många svenskkyrkliga av mer lågkyrklig prägel, är det mer naturligt att se på detta precis tvärtom. De är uppvuxna med det splittrade perspektivet, de ser på ”församlingen” eller ”kyrkan” som en rörelse av alla enskilda individer som är sant troende. ”Församling” eller ”kyrka” är då när grupper av dessa hittar varandra och slår sig samman under samma tak och ”bildar församling”, det vill säga en lokalförsamling.

När då somliga kristna av detta slag hör talas om att Katolska kyrkan ser sig som den kyrka Jesus grundade och som alla borde tillhöra, så slår det bakut. Det låter i deras öron lika illa som om Filadelfiaförsamlingen i Stockholm plötsligt skulle få för sig att de vore den ursprungliga församlingen, att alla kristna borde underordna sig deras ledarskap, lika absurt.

Många har tydligen väldigt svårt att frigöra sig från den egna bakgrunden. Den de glasögon genom vilka allting annat ses.

För mig är detta frikyrkoperspektiv nytt, trots mina 44 år som frikyrklig

Första gången jag själv blev medveten om detta tänkande var dock i oktober 2015, då jag inför världen här på denna blogg tillkännagav att jag ämnade bli katolik. Det var från och med då och när jag började försöka förklara varför det var så viktigt för mig att bli just katolik, som jag mötte denna typ av invändningar. Jag hade aldrig själv under mitt 44-åriga frikyrkliga liv någonsin tänkt i enlighet med de invändningar jag beskrivit. Jag har nämligen under hela denna tid – nåja, åtminstone sedan jag i tonåren började läsa kyrkohistoria – alltid delat den ovan beskrivna katolska synen om kyrkans ursprungliga historiska och universella enhet.

Jag har alltid tänkt att kyrkan var en enda universell kyrka under Nya testamentets och fornkyrkans tid. Jag har aldrig någonsin och någonstans upptäckt att det skulle ha skett ett historisk avbrott i detta hänseende. Jag har alltid förstått att katoliker inte talar om lokalförsamlingen i Rom när de talar om sin kyrka, utan om den universella kyrkan och om dess ledare i rakt nedstigande led från Petrus.

Och jag har samtidigt alltid tänkt att det ändå var rätt med Reformationstidens splittring från denna kyrka, för jag trodde ju att den hade blivit så korrumperad och avfallen att det blivit rätt att klippa banden och bilda eget. Jag förstod inte tidigare detta med apostolisk succession och episkopat. Samtidigt såg jag det dock som bara en fördel att den tidiga kyrkan var sådan. Den hade aldrig överlevt 300-400-talen utan sina biskopar och sin påve i Rom. Med bara en sentida ortodox uppfattning hade kyrkan gått under.

Jag har aldrig sett på den nytestamentliga församlingen som en sammanslutning av självständiga lokalförsamlingar med ett alltigenom demokratiskt svenskt föreningsledarskap – ja, det kanske var något åt det hållet som det undervisades under min uppväxt. Men så fort jag började läsa kyrkohistoria så har jag aldrig lyckats uppamma någon tro på den uppfattningen, även om jag under lång tid teoretiskt hållit fast vid den.

Och när jag själv mer och mer började inse att den enda universella/katolska kyrka som Jesus grundade faktiskt aldrig har avfallit från sin Herre och frälsare; när jag insåg att Herren aldrig skrivit något skilsmässobrev; när jag insåg att den katolska läran är den sunda och bibliska läran även när jag läser Skriften; när jag insåg att jag levde i en kyrklig situation, ett kyrkligt tillstånd, som innebar att jag stod utanför den kyrka som min Herre och frälsare själv hade grundat och avsett att alla kristna skulle tillhöra, då kändes jag till slut att så här kan det inte få fortsätta. Jag kunde inte längre motivera varför jag ska fortsätta leva som arvtagare till ett andligt uppror.

Och egentligen begriper jag inte hur man som protestant kan komma med just dessa tre invändningar mot katolsk tro. De är ju så uppenbart historiskt icke korrekta.

9 reaktioner till “Tre invändningar mot katolsk tro besvarade”

  1. Ja, det är då för väl att ni i alla fall tror att dopet kan vara giltigt även utanför romersk-katolska och ortodoxa kyrkor, även om nattvarden (av någon för mig outgrundlig anledning) inte kan vara det!

    Sen är det förvisso så att många (baptister) underkänner många av Roms dop, liksom många s.k. protestanter själva underkänner den sakramentala kraften i sin egen nattvard (i vissa fall även sitt dop) genom att bara betrakta den som en symbolisk handling.

  2. “Jesus Christ, Mohammed, Jehovah, Allah. These are all names employed to describe an entity that is distinctly the same across the world. For centuries, blood has been needlessly shed because of the desire to segregate our faiths. ” Dessa ord, yttrade av påven, betyder de då att även islam bör underordnas honom, och att vi ska se IS, Muslimska brödraskapet m fl ungefär som vi ser en del svenska frikyrkor, enligt katolsk uppfattning?

    1. Din kommentar var ju lite utanför ämnet. Men jag svarar kort här.

      Jag kan inte veta exakt vad påven sagt i alla olika intervjuer och liknade sammanhang, utan jag behandlar det som ett overifierat påstående. Men även om han skulle ha sagt som du citerade, så måste hans uttalande ändå tolkas i ljuset av katolsk lära. En påve får nämligen inte ändra på läran.

      Muslimerna är inte en del av kyrkan. Men i den mån de talar om Gud på samma sätt som Paulus menade att atenarna gjorde enligt Apg 17 då de hade ett altare ”åt en okänd gud” eller i enlighet med den uppenbarelse som hedningarna har fått från Gud enligt vad Paulus skriver om i Rom 1, då har de ju rätt på vissa punkter i alla fall.

      Och det gäller alla människor. Alla människor är födda i bortvändhet från Gud. Alla är födda med ett tomrum i sitt hjärta som bara Gud kan fylla. När människor i sitt sökande efter att fylla detta tomrum då utvecklar olika tankar och filosofier som kan vara mer eller mindre bra, så kan man säga att de uttrycker sitt sökande efter den sanne Gud därmed. Men det betyder inte att allt de säger om denne ”okände Gud” som de söker är rätt.

      Muslimerna kallas av Jesus precis som alla andra människor till omvändelse och tro på Jesus, och till dop.

      1. ”En påve får nämligen inte ändra på läran” – nej, just det. Filioque var ordet.

        1. Jag förstår din kommentar. 🙂 Men då är ju frågan: Är det en ändring av läran eller är det ett förtydligande?

  3. Mikael!
    Till större del håller jag med dig – som vanligt. Enda punkten där det riktigt bränner till är när du med några snabba ord avfärdar ”svenska kyrkans” (eg borde vi skriva den sv kyrkoprovinsens) hopp om en förblivande succession genom reformationstiden. Givetvis har ett brott i kommunionen med Petrus efterträdare skett, men varför skulle det principiellt vara allvarligare än de ortodoxas motsvarande separation?

    Under åtminstone någon period av den sv reformationstiden – inkl Johan III:s försök återskapa gemenskapen – så kokade väl de rent faktiska motsättningarna ner till kommunion för lekmän under både bröd och vin samt prästers äktenskap. Detta är ju frågor där Rom sedan ändrat sig eller åtminstone accepterat ta det under sitt paraply genom de unierade kyrkorna.

    Om Rom på 1500-talet visat samma generositet mot den svenska kyrkoprovinsen som man senare visat mot de ortodoxa kyrkor som blivit unierade – då hade nuvarande situation inte behövt uppstå. Att därför så enkelt avfärda våra katolicitets- och apostolitetsanspråk med att vi på 1500-talet bröt oss ur och bildade eget, det tycker jag är ett katolskt sätt att göra det lite väl enkelt för sig.

    Att den svenska kyrkoprovins som därefter kommit att få namnet ”svenska kyrkan” i senare tid (rent av modern tid) gjort så stora avsteg från från allmänkyrklig tro att den i nutid verkligen på många punkter kan ifrågasättas, det är en helt annan sak.

    Att avfärda reformatorerna med att dom bildade eget när dom inte ”fick som dom ville” är väl också att förenkla väl mycket. I några fall stod ju Luther rent faktiskt inför frågan vad han skulle göra när det fanns levande församlingsgemenskaper som ville leva i den etablerade kyrkogemenskapen (men med evangelisk touch) men inte fick präster eftersom biskoparna inte ville viga präster åt dem. Många av oss (s k?) lutheraner tycker att ”blev utsparkade” i vissa fall är en väl så adekvat benämning som ”bildade eget”.

    Men att Gud från början avsett en (1) enda Kyrka i världen – inget jag ifrågasätter. Och om den Kyrkan skulle ha sitt synliga jordiska överhuvud i biskopen av Rom – inga problem.

    1. Torbjörn, jag är inte så påläst på de exakta detaljerna om händelseutvecklingen i Sverige. När jag skrev mina rader ovan, så gjorde jag det enbart utifrån hänvisning till vad den kyrka jag tillhör har för officiell linje. Och det har ju jag inget inflytande över.

      Dock kan man ju säga, att hade inte Luther och hans anhängare ångat på som de gjorde, så hade kyrkosplittring inte uppstått. Man kan självklart erkänna från katolskt håll att även den Katolska kyrkans ledarskap gjorde olika typer av fel och felbedömningar i det som hände. Men samtidigt kan jag ändå inte se att det skulle ursäkta den lutherska sidan för deras handlingssätt eller för det agerande från deras sida som ledde till brytning. Lutheranerna hade ju haft möjlighet att ödmjuka sig under kyrkans legitima ledarskap.

      Och konsekvensen av brytningen lever vi med i dag.

      Men, i enlighet med katolsk tro så anklagar jag varken dig eller någon annan nu levande protestant för det som skedde på 1500-talet. Jag vet att du vet detta, men jag skriver det för läsarnas skull. Jag vet också att du beklagar brytningen och att du beklagar den utveckling som skett inom Svenska kyrkan.

  4. Man ska ju också vara medveten om att reformationsutvecklingen i norden (och kanske fr a i Sverige) var annorlunda än i Tyskland där Luther och övriga reformatorerna ”ångat på”. I vårt land var det t ex först vid Uppsala möte 1593 som den grundläggande reformationsbekännelsen (Augustana 1530) antogs. 63 (!) år efter dess tillkomst (och ca 30 år efter Tridentinum kan ju också påpekas!). Det är kanske inte något riktigt ”ångande”, snarare ganska maklig fart.

    Vi i den ”katolskt” präglade delen av svenska kyrkan vill nog bli sedda aningen skilda från både den ”ångande” Luther och den (i vårt land: senare) mer reformert präglade frikyrkligheten.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.