Varför somliga missförstod Jesus

I dag på mässan lade jag märke till en sak i Bibeln som jag aldrig tänkt på tidigare. Och jag har varken hört någon annan tala om det eller skriva om det. Det var vid läsningen av dagens evangelietext som jag slogs av orden:

”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: ”Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom.” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.” (Matt 27:45-50)

Lägg märke till att de som stod där och hörde vad Jesus sade, förstod inte arameiska och hebreiska.  Därför trodde de att Jesus ropade på profeten Elia, när han i själva verket citerade inledningen på den tjugoandra psalmen (Ps 22:2).

Vad säger detta om den föreställningsvärld som dessa människor hade?

Bakgrunden till detta tror jag att vi kan finna i Apostlagärningarna:

”Eftersom Paulus visste att en del av dem var saddukeer och en annan del fariseer höjde han rösten och sade till rådet: ”Mina bröder, jag är farisé och mina fäder var fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta.” När han sade så utbröt ett gräl mellan fariseerna och saddukeerna, och man delade sig i två läger. Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. Det blev ett väldigt ropande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade sin åsikt, och de sade: ”Vi kan inte finna att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel.” (Apg 23:6-9)

Fariseerna, som forskare i allmänhet tror är mer representativa än sadduceerna för judar i allmänhet på denna tid vad gäller religiösa ting, trodde på uppståndelsen ifrån de döda. De trodde på att människan har en ande som lämnar kroppen när man dör, och att denna ande efter döden och i väntan på uppståndelsen levde medvetet i någon form av mellantillstånd, mellan jordelivet och uppståndelsen (jämför berättelsen om Lasaros och den rike mannen, Luk 16:19-31). De trodde uppenbarligen också att en sådan ande kunde visa sig för människor och tala till dem. Lägg märke till vad fariséerna säger i Apg 23:9 i citatet här ovan.

Och tänk på vad lärjungarna först trodde när de mötte den uppståndne Jesus, enligt Lukas:

”Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ”Frid över er!” De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ”Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.” (Luk 23:36-39)

Alltså, fariséerna och andra judar trodde att människan hade en ande som lämnade kroppen när man dör. De trodde att en sådan ande levde vidare i ett mellantillstånd mellan döden och uppståndelsen. De trodde att en sådan ande kunde visa sig och tala till människor (”Tänk om en ande har talat till honom”, Apg 23:9). Och de trodde att en nu levande människa kan ropa på en sådan ande (Matt 27).

Nu kan man invända, att det kanske inte var judar som trodde att Jesus ropade på Elia när han hänge på korset, eftersom en jude borde ha förstått arameiska. Men det är långtifrån säkert. Under påsken reste mängder med judar från diasporan, från hela det Romerska riket och länder runtomkring, till Jerusalem för att fira påsk. Och alla dessa kunde inte arameiska eller hebreiska. Det var ju därför som judarna på 200-talet f.Kr. och framåt hade översatt Bibeln till grekiska – den så kallade LXX, Septuaginta. Och vi kan ju lika gärna förutsätta att det var judar som inte kunde arameiska som stod där, som att vi skulle förutsätta att det var romerska soldater som inte kunde arameiska men som ändå skulle ha känt till vem profeten Elia var.

Betänk följande bibliska fakta:

  1. att Mose och Elia visade sig tillsammans med och samtalade med Jesus på förklaringsberget
  2. att den döde översteprästen Onias och den döde profeten Jeremia, enligt 2 Mackabeerboken 15, visar sig för och talar med den judiske ledaren Judas (om du inte tror att denna bok ska ingå i Bibeln, så vittnar den ändå om vad fromma judar på denna tid trodde)
  3. att fariséerna i Apg trodde att det kunde vara möjligt att en ande hade talat till Paulus
  4. att lärjungarna först trodde att det var en ande såg när de egentligen mötte den uppståndne Jesus
  5. att lärjungarna först trodde att det var en ”vålnad” de såg när Jesus kom gående på vattnet (Mark 6:49)
  6. att fromma judar trodde att de dödas andar levde i ett medvetet tillstånd efter döden och kan kommunicera med varandra (Luk 16:19-31)

I ljuset av ovanstående fakta hör jag så i dagens mässa evangelietexten från Matt 27 om hur några av folket som stod runt korset trodde att Jesus ropade på Elia och att de intresserat undrade om Elia skulle hörsamma detta rop och komma till hans hjälp.

Matteus 27 är inte en text vars syfte är att undervisa om att helgon hör våra böner. Jag har heller aldrig läst eller hört någon använda denna text i detta syfte. Inte som jag kan minnas i alla fall. Men frågan är om inte denna text ändå avslöjar en föreställningsvärld som faktiskt fanns hos judar på denna tid. Ett sätt att tänka om döda människor och dödas andar och vad som är möjligt och inte möjligt, som ligger ganska långt från den protestantiska världsbild jag hade förut. Matt 27 är inte en dogmatisk text som slår fast en lära om bön till helgon; den är en historisk text som i detta fallet avslöjar en föreställningsvärld hos människor på denna tid och som är relevant för oss kristna.

Varför skulle man ens få för sig att Jesus ropade på Elia, om man inte hade den föreställningen att det skulle vara möjligt att göra det?

Är det då egentligen så konstigt att tänka sig att de kristna ända sedan begynnelsen, ända sedan apostlatiden, faktiskt har trott att avlidna heliga faktiskt kan höra våra böner och be för oss? För att de ber för oss finns ju faktiskt belagt även i protestanternas Bibeln (Upp 5:8; 6:9-10; 8:3).

Detta var inget som överhuvud taget hade korsat min tankevärld på den tiden då jag var protestant och frikyrklig. Jag hade naturligtvis noterat att folk runt korset missförstod vad som hände för att de inte kunde arameiska. Men jag tänkte aldrig mer på det. Men i ljuset av vad jag nu ser som katolik, och i ljuset av alla de bibeltexter jag citerat eller hänvisat till ovan, så framstår det som en en självklarhet att de som trodde att Jesus ropade på Elia, faktiskt gav uttryck för en normal föreställning bland judar av fariseiskt snitt på Jesu tid. Och detta är helt i linje med det katolska sättet att se på helgon, men helt mot hur de flesta protestanter ser det.

Kan det till och med vara så, att de judar som inte kunde arameiska, faktist trodde att Jesus ropade på Elia för att få hjälp, därför att de menade att man faktiskt kunde det? Kan det vara så att denna text därmed visar att bön till helgon har varit helt normalt redan från kyrkans begynnelse?

3 reaktioner till “Varför somliga missförstod Jesus”

  1. Ja, antingen visar citatet på en föreställningsvärld där man kunde anropa avlidna profeter (Samuel, Elia eller Moses lika) och faktiskt få hjälp (så att profeten kommer och hjälper en). Eller också är alltihop en del av hånet mot Jesus, där folk kanske inte ens på allvar behövde tro att han verkligen ropade på Elias utan kanske bara försökte skoja med den nu helt ”ofarlige” och hopplöst misslyckade messiaspretendenten. (Vi har ju andra hånrepliker, t.ex.: ”Hjälp nu dig själv och stig ner från korset, så att vi kan tro”). Men visst är episoden värd att reflektera kring alldeles oavsett.

    1. Så kan det naturligtvis vara. Men jag noterar att du förbigår alla de bibeltexter jag anför och det resonemang jag för – allt som talar emot din tolkning.

  2. Nejdå, jag bara lämnar en alternativ tolkning. Den är inte ”min” mer än ditt förslag. Ville bara påtala att din tolkning, ehuru tänkbar, inte är den enda möjliga. Och folkliga föreställningsvärldar, vare sej de omfattar S:t Jakobs döda kropps flygtur till Spanien eller älvor och oknytt, brukar alltid vara en smula vanskliga att förhålla sej till. Om folk på Jesu tid hade för sej att det kunde löna sej att be till Elia – eller om de bara retades och tyckte att det var fånigt att be till Elia – säger det ju i ingendera fallet något om huruvida Elia verkligen hör folks böner.

    Däremot vet vi ju av exemplet med Elisas ben – eller för den delen Kristi kropp och blod i bröd och vin – att Herren Gud inte föraktar det materiella och kan göra de mest oväntade under genom detta. Där håller jag med dej. Vi ska inte förakta folks kroppar ens när de är döda. (Hur mycket reliksamlande som är riktigt sunt är en annan sak – vi är i a f överens om att Elia inte lämnade några benknotor efter sej).

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.