Finns det utombibliska läror som både protestanter och katoliker tror på?

Finns det utombibliska traditioner eller läror som både protestanter och katoliker tror på?

Många protestanter brukar ofta kritisera oss katoliker för att vi tror på utombibliska traditioner, att vi tror på läror som inte direkt kan utläsas ur Bibeln. Vi kritiseras för att vi tror att den gudomliga uppenbarelsen inte bara är given till kyrkan genom Bibeln utan också genom den muntliga traditionen. Vi kritiseras också för att vi tror att Gud har gett kyrkan ett läroämbete som han leder på ett sådant sätt, att det aldrig skulle slå fast någon felaktig lära som bindande för de kristna att tro på.

Utifrån den kritiken skulle man ju kunna tro att protestanterna har sitt på det torra och bara tror på sådant som direkt kan utläsas ur Nya eller Gamla testamentet. Men är det så i verkligheten eller finns det utombibliska läror och traditioner som även protestanterna tror på, fast de inte är medvetna om det?

Svaret på den frågan är ja! Det finns sådana läror som i stort sett alla kyrkor och samfund omfattar, inte bara Katolska kyrkan utan även alla de ortodoxa kyrkorna, och alla lutheraner, reformerta, anglikaner och i stort sett de flesta andra protestantiska samfund.

Men varför en protestant som menar att Skriften är högsta auktoritet och enda källa till gudomlig uppenbarelse skulle tro på följande läror är en gåta. Ingen av dem kan nämligen direkt utläsas ur Bibeln. Den ena av dessa läror är i strikt mening inte utombiblisk i betydelsen att den saknar bibliskt stöd, men den var och är en kontroversiell och inte så självklar tolkning. Men vanans makt gör att många ändå ser den som självklar.

Det ges ingen ny uppenbarelse efter den nytestamentligt tiden

Alla kristna tror att den gudomliga uppenbarelsen är avslutad i och med Nya testamentets tid. Efter den tiden har det inte givits någon ny uppenbarelse, och vi ska inte heller förvänta oss någon ny uppenbarelse förrän Herren Jesus själv kommer tillbaka till denna jord. Därför kan det aldrig bli fråga om att lägga till någon ny bok till Nya testamentets redan befintliga 27 skrifter. Och det kan heller aldrig bli fråga om någon ny bok motsvarande det Nya testamentet, även om försök har gjorts. Varken Koranen eller Mormons bok accepteras av kristna, därför att kanon är avslutad. Tiden för gudomlig uppenbarelse är slut.

Det syftar inte på det som man ibland kallar ”privata uppenbarelser”, där till exempel Jesus eller någon ängel eller något helgon kan uppenbara sig för en eller flera personer och frambära någon form av personligt budskap. Ingen av dessa uppenbarelser är dock på samma nivå som den avslutade nytestamentligt uppenbarelsen. Ingen av dessa privata uppenbarelser är av den arten att de kan läggas till Bibeln. Så är det enligt den kristna lära som omfattas av alla kristna.

Om detta står det i princip ingenting i Bibeln. Det finns vissa verser som man möjligen kan försöka tolka åt det hållet. Det står i Judas v 3 om ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga”. Det står ”tro”, inte skrift eller skrifter. Kyrkans tolkning är att dessa ord syftar på att den kristna läran i sin helhet är given av Gud till kyrkan genom apostlarna en gång för alla. Det kommer inte och kan inte tillkomma några nya uppenbarelser. Det är enbart förståelsen och tillämpningen som kan utvecklas och bli klarare.

Men att bygga hela läran om att uppenbarelsen är avslutad i och med att apostlarnas tid tog slut är vanskligt på bara denna enda vers. Men kyrkan har alltid vetat att det är så.

Som katolik har jag inte några problem med det, eftersom det ingår i min tro att Guds Ande leder kyrkan i alla lärofrågor, så att kyrkan inte lär ut felaktig lära. Men varför tror protestanterna att uppenbarelsen är avslutad i och med den nytestamentligt tiden? Varför tror  inte protestanter att det kan komma nya heliga skrifter med tiden. Bibeln säger ju inget om det.

Nya testamentet innehåller 27 skrifter

Nya testamentet innehåller 27 skrifter och de skrevs alla under det första århundradet efter Kristus. Kanske skrevs de första redan på 40-talet. Kanske skrevs Johannes evangelium och Uppenbarelseboken på 90-talet. Men därefter var det färdigskrivet, enligt traditionell och konservativ uppfattning.

Alla dessa skrifter skrevs inte av någon apostel, utan somliga skrevs av medarbetare till apostlarna. Dessa skrifter blev relativt snabbt mottagna i församlingarna som heliga skrifter, och använda och lästa som heliga skrifter i gudstjänsterna. Men de blev inte samlade som en bok och som en kanon av heliga skrifter förrän under 300-talets lopp.

Man kan hos olika kyrkofäder förstå att det fanns allmänna uppfattningar om eller listor på böcker som räknades som heliga skrifter och som ”kanoniska” innan någon kanon hade spikats. (Ordet ”kanon” kommer från ett grekiskt ord som betyder måttstock.) Och stora delar av vårt Nya testamente tycks ha fungerat som en kanon i vardande redan från 100-talets mitt och framåt. Men det rådde diskussioner hela tiden om vissa av dessa böcker verkligen skulle vara med, till exempel om Uppenbarelseboken, Hebreerbrevet, 2 och 3 Johannes brev, Jakobs brev och Judas brev, 2 Petrusbrevet. Det rådde också diskussioner om vissa ytterligare skrifter skulle komma med.

Men till slut fattades beslut om en kanonlista. Mot slutet av 300-talet bestämde ett par olika lokala kyrkomöten i västra delen av det Romerska riket att våra 27 skrifter skulle utgöra kanon, och dessa beslut stadfästes av dåvarande påvar i Rom. Med tiden kom denna nytestamentligt kanon även att accepteras i öst. Man kan säga att denna kanonlista var en kodifiering av rådande praxis, det vill säga att man spikade de böcker man redan överallt hade använt som helig skrift i gudstjänsterna, åtminstone vad gäller de icke omtvistade skrifterna.

Det står ingenstans i Nya testamentet vilka böcker som ska vara med i kanon. Vi får helt enkelt lita på att Guds Ande ledde kyrkan till att fatta rätt beslut i denna fråga, det vill säga både i mottagandeprocessen av skrifterna, i användandet av dem och i den slutliga kanonförklaringen. Och detta även angående de omtvistade böckerna. Som katolik tror jag att Guds Ande gör så.

Protestanterna som bygger sin lära på Skriften-allena (sola scriptura) tycks ju också implicit förutsätta att Guds Ande lett kyrkan rätt i detta avseende, annars skulle de ju inte ha en Bibeln att bygga på när de kritiserar samma kyrka för att ha just utombibliska läror. Men hur logiskt är det egentligen att förutsätta att en utombiblisk lära är sann, och samtidigt kritisera samma kyrka för andra utombibliska läror?

Vilka är författarna till de nytestamentliga skrifterna?

Endast Paulus brev, Petrusbreven, Jakobs brev, Judas brev och Uppenbarelseboken har författarnamnen utskrivna i texten. De fyra evangelierna, Apostlagärningarna, Hebreerbrevet och Johannesbreven har det inte. Ändå ”vet” de flesta vilka författarna är, utom när det gäller Hebreerbrevet.

Hur kommer detta sig? Det är traditionen som säger detta. I olika kyrkofäders skrifter finner vi uppgifter om författarskapen till dessa skrifter.

Detta kanske inte tillhör huvudlärorna i den kristna tron vilka som skrivit dessa skrifter, men det har ändå betydelse för vår kristna självförståelse att de skrifter som vi använder som heliga skrifter och som Guds ord i våra gudstjänster inte är från några anonyma vilka som helst personer, utan att de faktiskt härrör ur apostlarnas krets. Vi bygger ju vår tro på apostlarnas undervisning. Och då är det ju viktigt att vår heliga Skrift inte bara härrör från helt anonyma källor. Bibeln ger oss dock inte dessa upplysningar. Traditionen gör det.

Även här måste protestanter i någon mån lita på att Guds Ande lett kyrkan rätt.

Den rätta tolkningen av Nya testamentet är den som uttrycks i den treenighetslära och kristologi som utformades av kyrkan på 300-talet och 400-talet

Denna lära är inte en utombiblisk lära i betydelsen att det saknas bibliskt stöd för den. Men den är en långt ifrån okontroversiell tolkning av det bibliska materialet. Dels var det väldigt kontroversiellt under fornkyrkans tid, dels har det blivit kontroversiellt från Upplysningstiden och framåt, då denna lära kraftigt har ifrågasatts av både teologer och olika sekter.

Många protestanter brukar hävda att man tror på treenighetsläran och den lära om Kristus som hör ihop med detta, därför att den stämmer överens med Bibeln, som ju är högsta auktoritet och enda källa till den gudomliga uppenbarelsen enligt protestanterna. Och som katolik tycker jag naturligtvis att det är bra. Fortsätt med det!

Men saken är som sagt dock inte så okomplicerad som många tycks tro. Både treenighetsläran såsom den formulerades under 300-talet och kristologin som den utformades på 400-talet är tolkningar av den kristna läran, tolkningar av bibeltexterna. Det fanns många kristna ledare under hela denna tid som hävdade andra tolkningar och ibland var dessa i majoritet. Alla hade vid denna tid samma bibel och samma apostoliska muntliga tradition att tillgå. Men de gjorde olika tolkningar av densamma. Vem hade rätt? Och vem kunde avgöra det?

Dessa frågor avgjordes successivt vid olika allmänna ekumeniska koncilier (det var allmänna kyrkomöten där biskoparna från hela den kristna världen var sammankallade) i Nicea 325, Konstantinopel 381, Efesos 431 och Kalcedon 451. Alla biskopar kunde förstås inte närvara, men det var ändå god uppslutning. Påven i Rom närvarade aldrig personligen men hade representanter som förde hans talan i ord och i skrift. Dessa kyrkomöten bestämde alltså vilken tolkning av Bibeln och läran som var rätt, och det är den tolkningen som katoliker, ortodoxa och protestanter i dag alltså erkänner som den rätta läran i dessa frågor.

Som katolik tycker jag inte att detta är problematiskt. Jag tror ju att Guds Ande har lett kyrkan rätt i frågor som vilka skrifter som ska ingå i Bibeln, vilka författarna till dessa skrifter är, att uppenbarelsen är avslutad i och med Nya testamentets tid är slut. Jag tror detta, därför att jag tror att Guds Ande leder kyrkan att inte slå fast felaktiga läror som alla kristna måste tro. Därför har jag heller inga problem med att tro att Guds Ande även i denna fråga ledde kyrkan rätt. Treenighetsläran och den kristologi som utformades vid dessa kyrkomöten, och som bekräftades av påven i Rom, är rätt tolkning och förståelse av läran och Skriften.

Ingen människa kan ändra på detta. Ingen har heller auktoritet till att ändra på denna lära. Den är fastslagen en gång för alla. Om så alla exegeter i världen skulle komma med ”nya insikter” om Nya testamentets historiska omvärld, om judiska tankegångar på apostlarnas tid och så vidare, som skulle ”kasta nytt ljus” över hur vi ska förstå bibeltexterna och så vidare, och de då skulle hävda att kyrkan gjorde stora fel på 300-talet och 400-talet då de slog fast dessa läror, så skulle jag ändå hävda att kyrkan har rätt. Och Kyrkan skulle också hävda att hon gjort rätt.

Så tänker katoliker, men hur kan en protestant tro detta?

Under min tid som pingstpastor och tidigare under min protestantiska tid, så kunde jag ofta höra protestanter – pastorer och präster såväl som lekmän – tala om detta som något självklart och inget att diskutera. Man suckade över Jehovas Vittnen och deras läror som ifrågasatte detta så självklara, på samma sätt som man suckade över de troende som under inflytande av ”hebreiskt tänkande” anammat liknande läror om Kristus som Jehovas Vittnen. En pingstpastor jag talade med angående dessa villoläror i kristna sammanhang betraktade treenighetsläran och kristologin som en gång för alla givna. Han hade inget intresse av att diskutera eller fördjupa något kring detta. Om någon kom till honom med villoläror angående treenighetsläran, så blev vederbörande bara avfärdad utan diskussion av denne pastor.

Men hur kan man som protestant upphöja en tolkning från 300-400-talet till en sådan hög nivå? Om Bibeln är högsta auktoritet så måste väl i princip allt vara omförhandlingsbart?

Slutsatser

För min egen del var det bland annat frågor som dessa som gjorde att jag förstod att min egen protestantiska position var ganska inkonsekvent och a-historisk.

Jag upptäckte efter självrannsakan att jag tänkte som en katolik när det gäller frågorna om att uppenbarelsen var avslutad i och med den siste apostelns död, om Nya testamentets kanon, och om treenighetsläran och kristologin. Exakt som en katolik. Men samtidigt var jag ovillig att tro på andra ”katolska” läror. Då satte jag min egen privata protestantiska tolkning över kyrkans tro.

Till dessa ”katolska” läror hör sådant som tron att kyrkan ska styras av biskopar i apostolisk succession, påvedömet, att eukaristins bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod, att eukaristin är ett offer, att dopet föder på nytt, att helgonen och Maria tar emot våra förböner, reliker.

Men varför skulle jag tro att Guds Ande ledde kyrkan rätt i vissa tolkningsfrågor men inte i andra? Varför skulle jag tro på en del utombibliska traditioner som kyrkan har, men inte på de andra? När jag började reflektera över det inkonsekventa i detta, började jag tänka att det nog vore bättre att vara konsekvent och bli katolik!

Om den protestantiska Sola Scriptura-tanken (Skriften allena) vore sann, så borde ju i konsekvensens namn alla dessa läror i princip vara omförhandlingsbara. Ett problem vore dock att man då skulle såga på den gren man själv sitter, då man i så fall skulle vara tvungen att ifrågasätta vilka skrifter som skulle ingå i den kanon som man antar är högsta auktoritet och enda källa till läran. Som protestant måste man alltså förutsätta att en utombibliskt baserad lära är sann, för att sedan på grundval av densamma kritisera andra för de har andra utombibliska läror.

Då framstår katolicismen som mer logisk.

11 reaktioner till “Finns det utombibliska läror som både protestanter och katoliker tror på?”

  1. Saken är den, att hade de postbibliska hellenistiskt influerade kyrkoledarna hållit fast vid Jesu och apostlarnas gudsförståelse, så hade de inte behövt samlas för att utreda det som inte behövdes utredas. Men nu levde dessa kyrkoledare i det hedniskt influerade Romarriket och var sedan barnsben vana vid att människor blev gudar och gudar blev människor. De hade istället enkelt kunnat tro på Paulus då han skriver ”…så har vi bara en Gud Fadern…” så hade de sluppit alla strider då de t o m handgripligt slogs om vem som hade den rätta formuleringen.

    Protestanter är till största delen inget annat än protesterande katoliker. Därför tror de på läror som den Athanasiska trosbekännelsens formulering av treenighetsläran. Citat: ”Den kan inte bliva salig som inte tänker så om de tre personerna i Gudomen”. I katolsk tro handlar det om att tänka rätt.

  2. Ursäkta att jag upprepar mig (fast det gör ju du också) genom att hänvisa till Gödel (ofullständighetssatserna) och Chesterton (en diskussion utan axiom är som ett fordon utan drivmedel). Det är meningslöst att hävda att varje system måste kunna bevisas inifrån systemet. Och en sats som ”Skriften allena” ska inte pressas in absurdum. (Det är som att säga ”Bara Gud kan döma helt rätt om saker och ting” och få frågan ”Jaså, och vem dömer om den saken?”). Gör man det är det en fullt rimlig huvudprincip (alldeles bortsett från att de apostoliska skrifterna också utgör kyrkans äldsta och bäst bestyrkta tradition).

    Och apropå den första tesen känns påvekyrkan inte särskilt trygg. När som helst kan ju påven presentera en ny dogm. Han lär visserligen hävda att den är en konsekvens av föregående och på något sätt alltid legat inbäddad i traditionen, men med tanke på hur pass solida 1854, 1870 och 1950 års läror var har han nog även framöver rätt stora friheter att ta sig rätt stora friheter. Och det är en omdiskuterad fråga i vad mån en romersk katolik har rätt att ifrågasätta en dogm som proklameras ex cathedra (om man betänker 1870 års dogm måste möjligheterna vara små). Romerska katoliker brukar säga sig vara trygga med att Guds Ande särskilt leder påvarna, men för dem som tycker att särskilt 1854 och 1870 års dogmer är bra konstiga känns det inte direkt betryggande,

    OK – jag vet att jag upprepar mig. Men jag kunde inte låta bli, även om jag inte alls tycker att du resonerar osympatiskt och ovettigt. Jag förstår absolut din synpunkt: att vi ju alla tror på Guds Andes övernaturliga ledning av sin kyrka och församling. Notera dock att det beträffande treenigheten kvarstår en oenighet mellan öst och väst kring det första ”filoque” i Nicenum, men att vi (i alla fall inte nuförtiden) inte anser den diskrepansen vara så stor att vi ömsesidigt fördömer varandra. Viss respekt för vanskligheten att utsäga det outsägliga mysteriet finns alltså (numera) på ömse håll. Och jag har aldrig hållit med om slutklämmen i Athanasianum – den tycker jag går för mycket ”utöver vad Skriften lär” (1 Kor. 4:6).

  3. Mikael,
    Du lade ut en bild på Facebook med ett citat från Scott Hahn, som sa ungefär följande, fritt översatt:
    ”Hädelse, det speciella tillfället där: du har en större andlig insikt än apostlarna, lärjungarna, apostoliska fäderna, kyrkan, och läroämbetet, bara för att du har den bibel de skrev, fullföljde och gav till dig?”

    Jag bemöter detta påstående på denna bloggpost, då jag tycker att de på nåt vis hör ihop med din text ovan.

    Det är en mycket intrikat fråga som ställs av Hahn. Det finns en inbyggd lömskhet i själva frågeställningen som egentligen bara bygger på protestanternas Sola Scriptura. Alla som omfamnar Sola Scriptura, har ni katoliker, naturligtvis en drömsits att argumentera med. Det är ju just därför du och jag, som båda tidigare förfäktat den idén, tills vi insåg omöjligheterna med den, har lämnat den. Du åt det ena hållet och jag åt det andra hållet.
    Med din och min synvinkel på dessa frågor handlar alltså hela frågeställningen egentligen om vilket håll man bör gå när Sola Scriptura-teologin visat sig inte hålla. Så långt vet jag att vi är överens.
    När det gäller Scott Hahns påstående så förutsätter det följande:
    1) Att vi vet vilken insikt apostlarna och lärjungarna verkligen hade
    2) Att vi vet att de apostoliska fäderna och kyrkan samt läroämbetet verkligen följde apostlarna och lärjungarnas insikt.
    3) Att båda ovanstående påståenden också helt harmonierar med de skrifter de lämnat efter sig.
    Med andra ord: det får inte finnas ett glapp mellan apostlarnas och lärjungarnas insikter kontra de apostoliska fädernas och kyrkans dito. Inte heller mellan de skrifter de lämnat efter sig och apostlarnas och lärjungarnas insikter.
    Hur vet man då om apostlarnas och lärjungarnas insikter förmedlas vidare? Det krävs enligt all logik ytterligare en källa för att kunna vidimera detta. Finns det då en sådan källa? Ja, det finns en mycket klar källa som kyrkan i alla tider önskat vifta bort. Det handlar naturligtvis om judendomen och dess källor och framförallt om judendomens seder och traditioner. Vi vet alla dessa traditioner varit desamma i årtusenden.

    För att bara ta två enkla exempel:

    Den tolvårige Jesus i templet (Luk 2) är naturligtvis inget annat än Jesu ”Bar Mitzwah” ( https://sv.wikipedia.org/wiki/Bar_mitzva ). Den ceremoni som alla tonåriga judiska pojkar går igenom. Alla som kan något om judendomen förstår att detta är en Bar Mitzwah och att Nya Testamentet av någon anledning inte vill berätta det. Kan det vara så att det är en för judisk ceremoni för att passa in i de texter som de ”apostoliska fäderna” gav till oss?
    Ett annat exempel är en typisk ”Simcha” (ceremoni) där en ”talmid” (lärjunge) själv blir en ”rabbi” (lärare). De grekiska orden är översatta från arameiska eller hebreiska och skulle i originalet närmast perfekt stämma överens med de ord som uttalas över en talmid som blir en rabbi. Jag tänker naturligtvis på Matt 16:19:
    ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”
    Det är exakt så en rabbi säger till sin lärjunge när denne själv blir en rabbi.

    Varför tycker inte de apostoliska fäderna att de behöver berätta för oss vad det egentligen är som händer i Matt 16? Är det en för judisk ceremoni för att passa in?

    Om vi tror att Nya Testamentets författare var judiska, så kan de ju inte ha undgått att skriva att det var en ”Bar Mitzwah” eller en ”Simcha”, lika lite som en kristen författare hade kunnat undgå att beskriva att en julgran tillhör högtiden ”jul” för en utomstående läsare.

    Och om vi inte tror att författarna av evangelierna hade utomjudiska läsare, så är det ju en etter värre soppa.

    Det går alltså att med största möjliga säkerhet att påstå att Nya Testamentet har genomgått ett sorts ”judefilter” om vi inte skall tro att det skrivits mycket senare än vad de flesta bibeltroende tror att det gjorts. För har det skrivits långt senare, så behöver ingen fundera på det jag nyss lyft fram. Då är det ju inte ens apostlarna och lärjungarna som ligger bakom dessa skrifter och då behövs det inte rensas bort något judiskt.

    Men om man, som jag tror, att evangelierna skrevs tidigt, så blir den enda förklaringen på avsaknaden av vissa typiska judiska cermonier att vissa av apostlarnas och lärjungarnas insikter på något vis filtrerats bort. Med en större kunskap om det judiska kan man därför lägga ett pussel baklänges och komma fram till något annat än vad kyrkan kommit fram till.

    Alltså kan man med den bibel som de ”apostoliska fäderna” gav oss, komma fram till andra insikter än vad dessa försökte ge oss.

    1. MÖstlund, du skriver:

      ”När det gäller Scott Hahns påstående så förutsätter det följande:
      1) Att vi vet vilken insikt apostlarna och lärjungarna verkligen hade
      2) Att vi vet att de apostoliska fäderna och kyrkan samt läroämbetet verkligen följde apostlarna och lärjungarnas insikt.
      3) Att båda ovanstående påståenden också helt harmonierar med de skrifter de lämnat efter sig.
      Med andra ord: det får inte finnas ett glapp mellan apostlarnas och lärjungarnas insikter kontra de apostoliska fädernas och kyrkans dito. Inte heller mellan de skrifter de lämnat efter sig och apostlarnas och lärjungarnas insikter.
      Hur vet man då om apostlarnas och lärjungarnas insikter förmedlas vidare? Det krävs enligt all logik ytterligare en källa för att kunna vidimera detta. Finns det då en sådan källa? Ja, det finns en mycket klar källa som kyrkan i alla tider önskat vifta bort. Det handlar naturligtvis om judendomen och dess källor och framförallt om judendomens seder och traditioner. Vi vet alla dessa traditioner varit desamma i årtusenden.”

      Sedan tar du två bibliska exempel som du menar är uttryck för två judiska ceremonier enligt den rabbinska judendomen. Och så skriver du:

      ”Det går alltså att med största möjliga säkerhet att påstå att Nya Testamentet har genomgått ett sorts ”judefilter” om vi inte skall tro att det skrivits mycket senare än vad de flesta bibeltroende tror att det gjorts. För har det skrivits långt senare, så behöver ingen fundera på det jag nyss lyft fram. Då är det ju inte ens apostlarna och lärjungarna som ligger bakom dessa skrifter och då behövs det inte rensas bort något judiskt.
      Men om man, som jag tror, att evangelierna skrevs tidigt, så blir den enda förklaringen på avsaknaden av vissa typiska judiska cermonier att vissa av apostlarnas och lärjungarnas insikter på något vis filtrerats bort.”

      Här har jag lite svårt att följa din logik.

      1. För när du skriver att dessa två bibeltexter eller bibliska exempel från Nya testamentet har genomgått ett sorts ”judefilter”, så medger du ju faktiskt därigenom att Nya testamentets skrifter som de föreligger nu, faktiskt stämmer överens med de efterföljande Apostoliska fäderna. Annars skulle de väl inte ha behövt filtreras?

      2. Och då betyder väl det, att du förutsätter att judendomen, särskilt den rabbinska judendomen, på något sätt är ett oberoende, neutralt och objektivt sanningsvittne vid sidan om. Men hur kan du förutsätta det? De var ju konkurrenter om samma själar!

      Har jag missförstått något här?

      Min egen uppfattning är ju då tvärtom. Jag svarar ja på alla dina tre punkter ovan: Det föreligger en kontinuitet mellan NT och de Apostoliska fäderna, såsom skrifterna föreligger nu. Och det finns inget bevis eller tecken på att NT skulle ha filtrerats eller förändrats. Inte en tillstymmelse.

      Ditt försök att hävda att NT har ”filtrerats” får man ju då förstå som en sorts hypotes, men inget mer. Du vill få det till att Jesus och apostlarna inte var något annat än en variant av den rabbinska judendomen, men att grupper av icke-judar som successivt blev majoritet i kyrkan med tiden har försökt ta bort och rensa ut det judiska banden, så att det skulle bli en annan religion.

      Och det finns ju ett exempel på det. Kättaren Markion på 100-talet försökte med att ”filtrera” NT, och han försökte ju prångla ut ett NT bestående av ett starkt retuscherat Lukasevangelium och tio retuscherade Paulusbrev. Men kyrkans ledare höll honom kort och höll fast vid de skrifter vi nu har. Kyrkans ledare önskade alltså inte ta bort det judiska och GT. De höll fast vid Israels Gud.

      Jag menar att du missar att Jesus och apostlarna faktiskt kom med något nytt som gick utöver vad vare sig sadduceer, fariséer eller andra hade kunnat föreställa sig. Exakt vad behöver vi inte ta just nu. De predikade därför något som kom att konkurrera med föregående grupper. Och då blev det strid.

      Jag vet att du har stor uppskattning för judendomen och rabbinerna (och det har jag också, fast inte på samma sätt) och därför gärna vill se dem som sanningsvittnen. Men vi får inte glömma att de majoritet av judar – prästerskapet i Jerusalem, sadduceerna och fariséerna – som förkastade Jesus och ville ha honom korsfäst; de som sedan förkastade apostlarnas förkunnelse och som förföljde de Jesus-troende judarna – dessa var konkurrenter om själarna. De är inte objektiva och neutrala eller oberoende källor. De är partsinlagor.

      Det är ingen tvekan om när man läser NT, att det budskap som där förs fram är en annan tolkning av vad som är den rätta dyrkan av Israels Gud. Den ska nu även innefatta Herren Jesus Kristus. Och berättelsen om Abrahams och Isaks och Jakobs Gud ska nu även innefatta vad samme Gud gjort genom Jesu Kristi person, liv och verksamhet, inte minst genom döden på korset och uppståndelsen. Detta får konsekvenser för gudsdyrkan, konsekvenser för hu man ser på icke-judarnas roll i sammanhanget, konsekvenser för hur man ser på gudsfolket som sådant och för hur man ser på Guds rike.

      Men jag tror att vi tycker lika när det gäller sola scriptura. Varken kristna eller judar tror eller tillämpar något sola scriptura under kyrkans första 1500 år. Båda tror på både tradition och läroämbete – fast konkurrerande sådana.

      Hoppas jag inte har missförstått dig här. Men jag tror att du tar för givet det som skulle bevisas. Du får gärna svara och förtydliga, om jag skulle ha missförstått dig. Och kanske kommer jag att skriva om mitt svar efter det, till ett nytt blogginlägg. För frågorna du väcker är viktiga.

    2. Du skrev: ”Ett annat exempel är en typisk ”Simcha” (ceremoni) där en ”talmid” (lärjunge) själv blir en ”rabbi” (lärare).”

      – Simcha betyder glädje. Jag tror att du menade smichá. Det har med att lärjungen får rabbinsk auktoritet.

  4. Mikael,
    Du skriver: ”Och då betyder väl det, att du förutsätter att judendomen, särskilt den rabbinska judendomen, på något sätt är ett oberoende, neutralt och objektivt sanningsvittne vid sidan om. Men hur kan du förutsätta det? De var ju konkurrenter om samma själar! Har jag missförstått något här?”

    Ja, jag tror det. De traditioner som den ”Bar Mitzwah” och den ”Simcha” jag beskrev i förra kommentaren är ju inte subjektiva på något sätt. De är och har varit självklara inslag i det judiska livet och känns ju igen av judar som idag läser NT: ”Det där är ju en ‘Bar Mitzwah’!” Eller ”Det där är ju en ‘Simcha’ för en rabbin!”

    Det blir, som tidigare sagts, som att beskriva en julgran utan att nämna högtiden ”jul”. Eller ett påskägg utan att nämna högtiden ”påsk”. Det är helt enkelt ett mycket märkligt sätt att berätta på om man skulle göra det. Samma sak med de judiska ceremonierna. Varför ingår de inte i berättelsens narrativ?

    Svaret på den frågan är dock svårare att svara på utan att vara subjektiv, men visst är det nära till hands att misstänka att en del (inte allt) av vår kunskap om lärjungarnas ”andliga insikt” genom förändringar av kontexten har missförståtts. Troligen av både apostoliska fäder och kyrkan.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.