8 bibliska punkter som stödjer den katolska tron på helgon och Maria

Jag blev katolik i juni förra året. Som en följd av det har min bibelläsning ökat. Och många gånger slås jag av saker som jag förut läst många gånger, men inte reflekterat särskilt mycket över. Det finns flera bibeltexter som jag i och för sig alltid trott på, men som jag förut inte egentligen har begripit vad jag ska ”göra” med. När jag läste dem förut, tyckte jag de var intressanta men tämligen udda, och därför lade jag dem bara åt sidan. Men nu när jag är katolik så faller plötsligt flera av dessa texter på plats. Jag kan nu läsa dem och förstå dem utifrån ett nytt sammanhang.

De flesta protestanter och särskilt de frikyrkliga har svårt med den katolska tron på helgon och särskilt på Maria, och att vi ber dem om förbön. Protestanten utgår ifrån att det enbart är Bibeln som är källan till kristen tro och att man i den inte kan hitta någon bön till helgon eller någon särskild utvecklad lära om Maria. Därför avfärdar protestanten den katolska tron om detta som en vidskepelse eller övertro.

En tvättäkta ”cradle-catholic” – en person som är född och uppvuxen som katolik – tycker bara att protestantens resonemang är konstigt. Måste allt verkligen stå i Bibeln? är motfrågan. Vissa saker visste man väl ändå från första början, utan att det skulle behöva skrivas ner. Om ingen ifrågasatte det och började konstra med Paulus när han var bortrest, så behövdes det väl inte skrivas något om det.

I detta blogginlägg har jag inte utrymme och möjlighet att ta upp allt som rör helgon eller Maria. Och för de flesta som övergår från protestantisk till katolsk tro, så tillhör nog frågorna om Maria och helgonen det som man tar itu med allra sist. Men jag tror att ett begrunda av de punkter jag här kommer att behandla dock kan bidra till att avdramatisera dessa frågor betydligt.

Jag tänker här lyfta fram ett antal bibeltexter som jag förut som protestant inte visste vad jag skulle göra av, men som jag nu som katolik ser som en högst naturlig del av det som hör till läran. Här följer åtta bibliska punkter som inte bevisar den katolska läran om helgon och om Jesu mor Maria, men som väl visar att de lärorna är i klar harmoni med Bibeln.

1. Upptagna till himlen med kropp och själ

Det finns åtminstone två personer i Bibeln som utan tvekan sägs ha blivit upptagna av Gud till himlen med kropp och själ. De dog aldrig som vi andra gör; de blev vid slutet av sina liv helt enkelt upptagna till himlen kroppsligen. Det gäller Henok (1 Mos 5:18—24; Heb 11:5; Syr 44:16; 49:14) och Elia (2 Kung 2:11).

Hebreerbrevets författare berättar om Henok:

”I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud” (Heb 11:5).

Om Elia står det:

”Medan de gick där och talade med varandra kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld och skilde dem åt. Och i en stormvind for Elia upp till himlen” (2 Kung 2:11)

Mer om relevansen av detta längre fram.

2. Begravd under oklara omständigheter på okänd plats av Gud

Profeten Mose dog en ovanlig eller kanske vanlig död, men det som hände efter hans död är synnerligen ovanligt. Det står om detta i 5 Mos 34:6-7:

”Där i Moab dog Herrens tjänare Mose, så som Herren hade sagt. Han begravde honom i dalen mitt emot Bet Pegor i Moab; än i dag vet ingen var graven finns.”

Mose dog som alla andra, men han begravdes inte som alla andra. Herren begravde honom och därför vet ingen i denna dag exakt var hans grav är.

En sådan begravning väcker naturligtvis funderingar, och det är en sådan fundering det hänvisas till i Judas brev där det står:

”Ärkeängeln Mikael tillät sig inte att fördöma djävulen med smädelser, när han tvistade med honom om Moses kropp, utan sade: ”Måtte Herren tillrättavisa dig.” (Jud v 9).

Det Judas skriver ska ha funnits i en annan judisk skrift som inte kom med i Bibeln, enligt vad några kyrkofäder vet att berätta. Vi har kvar delar av denna skrift, men inte just det här.

Mer om relevansen av detta längre fram.

3. Elisha – gjorde underverk efter sin död genom sina benknotor

Elisha var en av det största profeterna i Bibeln. Han utförde många under och tecken och förebildar på många sätt Jesu underverk. Hans död var kanske inte märklig i sig, men det som händer efter hans död är desto märkligare:

”Elisha dog och lades i graven. Moabitiska rövarband trängde in i landet år efter år, och en gång under en begravning fick några israeliter syn på ett sådant rövarband. De kastade liket i Elishas grav och försvann därifrån. Men när den döde kom i beröring med Elishas benknotor fick han liv igen och reste sig upp.” (2 Kung 13:20-21).

En död människa uppstår från de döda, då liket kommer i beröring med Elishas benknotor! Som protestant och pingstpastor kände jag förstås väl till denna text och trodde på att den var en sann beskrivning av vad som faktiskt har hänt. Och jag trodde att Gud här gjorde ett enstaka och isolerat och märkligt mirakel. För övrigt, hade denna text liksom ingen betydelse för mig. Då hade jag inte ännu lagt märke till vad som står om denna händelse i den bok som kallas Jesus Syraks Vishet. Den boken ingår i Gamla testamentet enligt katoliker och ortodoxa, men inte enligt protestanterna. Den finns dock att läsa i normalutgåvan av Bibel 2000, dock inte i den slimline-version som många nu för tiden använder.

Så här står det i Syrak

”När Elia höljdes i stormbyn fylldes Elisha av hans ande. Under sin livstid vek han aldrig för en furste, och ingen gjorde sig till herre över honom. Ingen uppgift var honom för svår, och efter hans bortgång profeterade hans kropp. Medan han levde gjorde han sällsamma ting, och även efter döden var hans gärningar förunderliga.” (Syr 48:12-14)

Lägg märke till att här sägs det i texten att det var Elisha som gjorde detta underverk efter sin död, inte att Gud gjorde det! Det är ju precis som den katolska helgontron, både att avsomnade kristna heliga gör mirakel här på jorden och att deras reliker har en inneboende kraft i sig.

Om jag läst ovanstående rader under min protestantiska tid, hade jag avfärdat resonemanget genom att hävda att Syraks bok inte ingår i Bibeln. Och därför är den tolkning som författaren gör av 2 Kungaboken inte intressant för hur vi formulerar den kristna läran. Vad somliga fromma judar på Jesu tid eller tidigare spekulerade om är vi inte bundna av på något sätt.

Men resonerar man så som jag då skulle ha gjort, så förbiser man några viktiga ting. Oavsett hur vi ser på Syraks bok – att den ska vara med i kanon eller inte – så avslöjar boken vad som sannolikt var en ganska normal trosuppfattning bland judar på Jesu tid, nämligen att Elisha gjorde ett mirakel efter sin död, genom sina reliker. Och detta har betydelse oavsett hur vi ser på bokens kanoniska status, eftersom det visar på att vi då även kan förutsätta att fromma Jesus-troende judar under Nya testamentets tid faktiskt också trodde att en helig, död profet kunder göra mirakel genom sina benknotor. Det behöver ju inte stå skrivet i Nya testamentet för att vi ska kunna förutsätta att den tron fanns. Det räcker ju med att vi kan bevisa att den tron fanns på Jesu tid bland fromma judar – just sådana som blev Jesus-troende med tiden.

Och kan det kanske finnas ett samband mellan detta och tron att en apostels skugga kan förmedla helande kraft:

”Man bar ut sina sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att när Petrus gick förbi åtminstone hans skugga skulle falla på någon av dem” (Apg 5:15).

Och att tygstycken kan förmedla detsamma:

”Gud gjorde märkliga under genom Paulus; man tog till och med dukar och plagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka, och då blev de kvitt sina sjukdomar, och de onda andarna lämnade dem” (Apg 19:11-12).

Och när det gäller Syraks bok, ska vi komma ihåg att den var nära att komma med även i den judiska kanon – i den hebreiska bibeln – den som formades av avgjordes under 100-300-talet e. Kr. av de judiska rabbiner som förkastade Jesus. Men kanonfrågan avhandlar jag inte här.

Om den kristna kyrkan har haft rätt som bevisligen ända sedan 100-talet använt Syraks bok som helig skrift och en del av kanon, då säger Skriften tydligt att en död helig person kan göra mirakel efter sin död och att detta kan ske genom den dödes fysiska kvarlevor.

4. Mose och Elia visar sig och talar med Jesus på förklaringsberget

Enligt Lukas 9:28-36 med parallelltexter, i berättelsen om Jesus på härlighetens berg, så visar sig Mose och Elia på berget i härlighet och samtalar med Jesus om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus som ju är en av tre lärjungar som är med säger: ”Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia” (9:33). ”Han visste inte vad han sade”, som texten säger.

Det framgår inte av berättelsen hur Petrus kunde veta att det just var Mose och Elia som samtalade med Jesus på berget, men han visste det på något sätt.

Två män – varav den ene kroppsligen togs upp till himlen medan han levde, och den andre möjligen dog naturligt men hans kropp togs om hand på ett annorlunda sätt – båda dessa visar sig och talar med Jesus som är på jorden. Två män som alltså inte kan betraktas som levande ur vår jordiska synvinkel visar sig och talar med en person som lever på jorden. Och Lukas vet att berätta att de samtalade ”om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem” (Luk 9:31), alltså om hans död och uppståndelse. Dessa två ”döda” människor är alltså så pass levande i ”livet efter detta”, att de har möjlighet och vilja att engagera sig i det som händer här på jorden.

Som protestant gjorde jag inget av detta i min teologi. Som katolik ser jag det naturligtvis som en självklar del av läran. Vi tror ju att avlidna kristna heliga är engagerade och insatta i det som händer här på jorden, och att de därför är djupt engagerade i förbön för oss.

Texten visar också för mig som katolik att det inte är förbjudet att tala med döda. Jesus gjorde det ju här.

5. Lasaros och Dorkas

Det finns två exempel till i Nya testamentet då någon bevisligen talar till döda.

Jesus talar till den döde Lasaros. ”Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.” (Joh 11:43). Är du frikyrklig, läs det igen!

Jesus ber först till Gud, ja. Men sedan säger han åt den döde att komma ut! Och han har redan legat fyra dagar i graven och börjat ruttna!

Petrus gör samma sak:

”Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: ”Tabita, stig upp!” Hon öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp.” (Apg 9:40)

Inget av detta är bön till helgon, men det är ett tal till döda heliga personer. Deras ande hörde väl vad Jesus respektive Petrus sade.

6. Abraham har eller hade en viktig ledarposition i livet efter detta

I berättelsen om Lasaros och den rike mannen, som vi i regel betecknar som en liknelse fast den inte kallas så i bibeltexten, framkommer några andra intressanta saker:

Tiggaren i berättelsen, han som var rättfärdig, dog och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida (ordagrant enligt grundtexten, till Abrahams sköte). Den rike mannen dog också och kom till dödsriket där han plågades i lågorna. När den rike mannen på avstånd ser Abraham och Lasaros, ber han Abraham om hjälp. Först vill han ha lindring i sin plåga. När han inte kan få det, önskar han att Abraham ska skicka Lasaros till jorden och varna hans bröder. Även detta blir dock avvisat av Abraham, som hänvisar till att de kan lyssna till Mose och profeterna, och att om de inte tror på dem, så lär de inte heller tro om någon uppstår från de döda.

Detta är kanske en liknelse och inte en berättelse om något som hänt på riktigt. Och som alla liknelser ska man inte pressa den på detaljer. Man ska vid tolkningen söka efter det som är berättelsens huvudpoäng. Och den viktiga slutklämmen verkar vara att inte ens det mirakulösa, som en uppståndelse från de döda, egentligen kan övertyga människor som vägrar tro på evangelium att ta till sig det som Gud redan uppenbarat i Skriften. Vill man inte tro, så vill man inte. Men frågan är om det är hela sanningen om denna text?

Varför denna detaljrika berättelse om just det är allt man vill säga? Och varav denna ”fantasifulla” framställning, om det inte ligger mer bakom orden? Frågan är ju om inte texten faktiskt avslöjar en religiös föreställningsvärld på Jesu tid, som faktiskt säger att Abraham hade en särskild roll i livet efter detta, som ”föreståndare” för det ställe i livet efter detta där de rättfärdiga kan vila ut? Texten säger att de avlidna samtalar med varandra. En av dem, Abraham, har mer att säga till om. Han kanske till och med kan utverka att någon ska skickas från de döda till jorden för att tala med de ännu där levande?

Jag försöker inte bygga en lära på denna text, men jag noterar att den målar upp en hel föreställningsvärld om livet efter detta som på flera viktiga punkter inte stämmer överens med den föreställningsvärld jag hade som protestant och som pingstpastor. Som sådan var jag tvungen att reducera textens betydelse till att bara handla om ”slutklämmen”.

Som katolik känner jag mig friare härvidlag. Utan att försöka bygga någon lära på denna text, kan jag se att avlidna kan kommunicera med varandra. Jag kan se att Abraham har riktig ”maktposition” i livet efter detta. Han har möjligheter som andra avlidna inte har. Och det verkar innefatta möjligheten att skicka en död man tillbaka till detta livet för att frambära ett budskap – åtminstone verkar det som en möjlig tolkning. Som katolik behöver jag i alla fall inte anstränga mig för att förtränga dessa saker i texten.

Åter igen, jag bygger inte någon lära på texten, men den har relevans för mig som katolik när jag betänker att även vi katoliker tror att helgon kan hjälpa oss genom sina förböner, att de kan kommunicera och att vissa av dem har en speciell ”makt-position”. I texten är det Abraham som har det. I katolsk tro har Maria en särskild position som himlens drottning.

7. Avlidna heliga ber för dem som lever kvar på jorden

Detta är en tanke som finns i både Gamla och Nya testamentet.

Det första man tänker på är naturligtvis det som står i Uppenbarelseboken 6, där avlidna kristna martyrers själar ber om att Gud ska gripa in och skipa rättvisa i världen. I kapitel 8 står det också om de heligas förböner.

”Och när Lammet bröt det femte sigillet såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd. Och de ropade med hög röst: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?” Och åt var och en gavs en vit klädnad, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de själva, hade nått sitt fulla antal.” (Upp 6:9-11)

– – –

”Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen. 4Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.” (Upp 8:3-4).

Det finns också en spännande text i 2 Mackabeerboken 15 som handlar om att avlidna heliga ber för de som är kvar på jorden. Och nu hänvisar jag åter till en bok som katoliker och ortodoxa anser ska ingå i Bibeln, men som protestanterna avvisar. Men återigen, denna bok avslöjar vad fromma judar hade för religiös föreställningsvärld på Jesu tid. Därför är den intressant oavsett hur vi ser på 2 Mackabeerbokens kanoniska status. Och den gör att vi kan förutsätta att det som här sägs faktiskt var en del av vad även Jesus-troende judar på Nya testamentets tid trodde.

Boken berättar att den judiske ledare Judas Mackabeus hade en drömsyn i vilken han får veta att både den nyligen avlidne judiske översteprästen Onias och profeten Jeremia ber för Israels folk. Både Onias och Jeremia visar sig för Judas i drömmen, och Onias presenterar Jeremia för Judas. Jeremia ger därefter Judas ett svärd och talar till honom. Så här lyder texten:

”Detta var innehållet i Judas drömsyn: den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv – han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: ”Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet.” Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: ”Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare.” (2 Mack 15:12-16)

Här har vi tanken att avlidna heliga är djupt engagerade och medvetna om vad som händer här på jorden. De ber för oss. De kan också visa sig för oss och tala till oss.

8. Saul talar med den döde Samuels ande

I 1 Sam 28:3-25 finns en märklig text som man absolut inte ska bygga någon lära på. Den handlar om när kung Saul besökte en andeskåderska i En-Dor, ett medium helt enkelt, i syfte att få kontakt med den döde profeten Samuels ande. Gud talade inte längre till kungen. Att göra så här var förbjudet enligt Mose lag och det Saul gjorde var belagt med ett hårt straff. Men han gjorde det ändå; han var ju en avfällig kung.

Inom parentes: Katolska kyrkan lär mycket tydligt att kristna inte få ägna sig åt sådana här saker. Spiritism och seanser och annan ockultism är strängt förbjudet. Det är allvarlig synd. Så tror även protestanter. Men åter till texten:

Texten berättar att andeskåderskan lyckas få fram en ande som talar. Och när hon ser vem det är blir hon förskräckt. Det är Samuel. Och Samuel är irriterad på Saul för detta tilltag och frambär allvarliga profetiska ord till honom.

Det har naturligtvis diskuterats mycket hur denna text ska förstås och jag vill inte heller här slå fast något bestämt eller bygga någon lära på denna text. Men jag tycker att vissa saker ändå är slående:

Texten säger att det var den döde profeten Samuels ande som visade sig och talade. Som protestant försökte jag alltid tolka bort detta och hävda att det var en demon som visade sig och försökte föreställa Samuel. Lite besvärande är det dock att det sägs i texten att kvinnan sade att hon såg ”ett gudaväsen stiga upp ur jorden” (1 Sam 28:13). I den hebreiska texten är det ordet ”Elohim” – det som är det vanligaste ordet i Gamla testamentet bakom vår översättning ”Gud”.

Det skulle kunna betyda att döda kan höra oss och att döda kan agera på det de hör. De kan komma och tala till oss. I alla fall verkar det så i denna text. Och jag kan inte hitta något här i texten som skulle antyda att det är en demon som talar, vilket annars var min traditionella tolkning som protestant förut.

Det är som sagt förbjudet att göra som Saul gjorde. Det är förbjudet att söka kontakt med döda, förbjudet att syssla med spiritism, medier och så vidare. Men det är inte förbjudet att tala med en död som visar sig, som vi sett i andra texter, till exempel när Jesus talar med Mose och Elia.

Jag vill inte bygga någon lära på denna text. Men jag vill ha den med som en text-anomali som är särskilt besvärande i en protestantisk kontext.

Så trodde jag som protestant

Ovanstående åtta punkter ”bevisar” inte den katolska läran om helgon eller om Maria.

När jag var protestant – och jag har varit det sedan födelsen fram till förra sommaren – så trodde jag på alla dessa bibeltexter, utom på de som kommer från de böcker som protestanterna kalla apokryfer. Jag trodde att det texterna återgav var historiska sanningar.

Det betyder att jag trodde att Gud hade tagit upp två personer kroppsligen och levande till himlen och på så viss avslutat deras jordeliv. Jag trodde att Gud gjorde ett särskilt ”begravningsingripande” vad gäller Mose döda kropp. Jag trodde att Gud gjorde ett mirakel genom profeten Elishas benknotor. Jag trodde att Jesus pratade med Mose och Elia på förklaringsberget – att dessa två så att säga var i högsta grad levande i himlen och engagerade i det som händer här. Jag trodde att avlidnas andar kunde kommunicera med varandra. Jag trodde att avlidna kristnas andar bad för oss som lever här och nu.

Jag hade inte lagt märke till eller tänkt på något särskilt att både Jesus och Petrus faktiskt talade till döda personer, att åtminstone de dödas andar måste ha haft förmåga att höra vad han sade och lyda. Och jag var benägen att tolka berättelsen om Saul och andeskåderskan så att jag trodde att det var en demon som visade sig. Men jag var inte säker på den punkten.

Men inget av detta var mer än enstaka mirakulösa händelser för mig. Det ingick inte på något särskilt sätt i läran. Om dessa texter strukits ur Bibeln, så hade det inte påverkat min lära, så att säga.

Nu inser jag detta…

Som katolik tror jag att vi kristna kan be helgonen om förbön. Jag tror att Jesu mor Maria redan innan sin födelse blev frälst ifrån arvssynden och bevarades syndfri av sin Son under hela sitt jordeliv. Jag tror att Jesus uppfyllde lagens bud om att hedra sin far och sin mor, och att han därför tog upp sin mor till himlen med kropp och själ i avslutningen av hennes jordeliv. Jag tror att Maria i egenskap av mor till Kung Jesus är drottning i himlen och har en särskilt viktig position som vår förebedjerska (se bland annat detta blogginlägg eller skriv ”Maria” i sökfunktionen på min blogg).

Allt det här är ju inte uttryckligen utskrivet i Nya testamentet, även om mycket av det faktiskt kan härledas därifrån. Det finns en hel del om man vet om det. Men alla dessa ovan diskuterade texter visar mig att den katolska världsbilden faktiskt är mer i harmoni med bibeltexterna som helhet.

  1. Vad är problemet med att tro att Maria är upptagen till himlen med kropp och själ, när vi har två tydliga bibliska förebilder i Henok och Elia? Varför skulle det då vara svårt eller orimligt att tro att Jesus skulle ha gjort samma sak för sin mor, när kyrkan ändå har trott så sedan fornkyrkans tid? Och det finns ju inga anspråk på Maria-reliker. Betänk vad det innebär!Och betänk också allt det här med Mose kropp. Han var ju den största av Gamla testamentets profeter, ja. Men kvinnan som födde Gud till världen måste väl anses större! Och skulle inte Sonen göra sig minst lika mycket besvär om sin mors kropp som om en död profets?
  2. Det skedde ett stort mirakel när en död mans kropp kom i kontakt med den döde profeten Elishas benknotor. Och enligt from judisk tro på Jesu tid var det den döde profeten själv som gjorde miraklet. Det är ju samma tro om reliker som alla världens kristna utom protestanterna har! Och då finns det ju i Bibeln! Och om katoliker och ortodoxa har rätt om kanon, då var det uttryckligen Elisha – den döde – som gjorde miraklet.
  3. Och så har vi alla dessa olika exempel på kommunikationen mellan döda, och mellan döda och levande. Mose och Elia visar sig och talar med Jesus på förklaringsberget. Jesus och Petrus tilltalar de dödas andar och kallar dem tillbaka till jordelivet. I berättelsen om Lasoros och den rike mannen har vi mycket kommunikation mellan de döda. I En-Dor-berättelsen kommer den döde Samuels ande tillbaka och talar med den ännu levande Saul. I 2 Mackabeerboken talar Jeremia till Judas och ger honom ett svärd. I Uppenbarelseboken ber de avrättade kristnas andar till Gud om att han ska skipa rätt i världen, och så vidare. Kort sagt, det verkar pågå rätt mycket aktivitet på den andra sidan. Rätt mycket kommunikation. Det verkar finnas rätt mycket engagemang och intresse därifrån i vad som händer här på jorden. Mycket förbön.Det är precis så vi katoliker tror. Helgonen är intresserade av vad som händer här. De ber för oss. Och på något sätt ser Gud till att det är möjligt för dem att veta vad som händer här, att få informationen, och därför ska kunna be för oss. Hur är det möjligt? Måste man verkligen veta svaret på det?
  4. Och så har vi det här med Abrahams position i livet efter detta. Om den texten säger något om hur fromma judar på Jesu tid kan ha funderat över hur det är på andra sidan, vore det då så konstigt att tänka sig att Jesu mor har fått en speciell position i himlen?Jag har skrivit om Maria som himlens drottning i andra blogginlägg och går därför inte in på detaljerna om det här. Jag kan bara konstatera att det verkar ligga väl i linje med den världsbild som bildar bakgrunden till Nya testamentet. Men kan Abraham ha en sådan position i livet efter detta, så vore det väl inte märkligt om Jesu mor skulle ha det? Och vittnar inte Uppenbarelsebokens himmelska visioner om en ganska myllrande himmelsk värld, med äldste, olika varelser, änglar och en himmelsk drottning?
  5. Och helgonen har mycket att göra med förbön och engagemang, enligt Uppenbarelseboken och enligt 2 Mackabeerboken. Det står ingenstans om hur detta är möjligt. Inget om hur de avlidna kan följa med i det som händer här och därigenom sedan engagera sig i förbön. Men är det egentligen så svårt att tro att Gud kan göra detta möjligt på något sätt?

Som katolik bygger jag inga läror på udda bibeltexter. Men jag finner att alla dessa uppräknade mirakulösa händelser eller företeelser ligger väl i linje med min katolska tro på helgon och på lärorna om Maria, Guds moder. Det är samma världsbild, samma tänkande. Alla dessa texter blir en naturlig del av läran; de stödjer läran; de är inte udda, enstaka, lösa händelser som man i och för sig kan tro på men som inte har någon betydelse i det större sammanhanget. Som katolik är de en naturlig del av helheten. Nu begriper jag dem på ett annat sätt.

Jag menar mig alltså inte ha ”bevisat” den katolska tron på Maria och helgon i och med denna text. Ingen av dessa texter handlar ju till exempel om Maria. Men jag menar att dessa texter visar att den katolska världsbilden som inkluderar tron på helgonens och Marias förbön, och de speciella lärorna om Maria, utgör en naturlig del av den bibliska världsbilden.

Väldigt få protestanter som blir katoliker börjar i den här ändan. För de flesta konvertiter till katolsk tro hör förmodligen frågorna  om Maria och helgonen till de punkter som man avklarar allra sist på sin vandring till den Katolska kyrkan. Så var det också för mig. Men de blev ändå på ett relativt tidigt stadium avdramatiserade på ett sätt som jag tidigare inte hade kunnat ana. Och jag tror att ett begrundande av de punkter jag ovan beskrivit kan bidra till just det.

10 reaktioner till “8 bibliska punkter som stödjer den katolska tron på helgon och Maria”

  1. Problemet med dessa läror är att det inte finns några bevis för dessa läror vare sig i Skriften eller i några vittnesbörd ifrån apostlarna eller de allra tidigaste kyrkofäderna.
    En anledning till att jag börjar i denna ända är att RKK kräver av mig som medlem i denna kyrka att acceptera dessa s k dubiösa biläror för att kunna upptas som medlem vilket jag inte kan acceptera eftersom jag anser att jag knappast begår någon synd emot Gud Fader i Himmelen om jag vägrar att tro på just dessa läror.
    Jag syndar inte emot Gud om jag istället för att be till Maria och helgonen om förbön , ber till min Herre och Gud.
    Jag begår ingen synd om jag inte tror att Maria kroppsliga himmelsfärd har ägt rum, som dessutom inte kan bevisas genom tydliga skriftställen eller med vittnesbörd ifrån apostlarna osv. när det gäller dessa ytterligare extraläror som jag inte finner någon mening med.
    Återigen som jag sagt i tidigare inlägg att för apostlarna handlade allt om Jesus Kristus, det är i Honom vi rör oss och är till Amen.

  2. Vilket intressant och ödmjukt svar från Livets Ordspastorn Joakim Lundqvist på denna bloggpost från Mikael, även om han är ganska djupt oenig i just de lärofrågor som denna bloggpost handlar om, ”helgon och Maria.”

    Mycket fin samtalston. Inte minst att Joakim Lundqvist avslutar sitt svar med orden:

    ”Jag önskar från hjärtat Guds rika välsignelse till dig och till din kyrkofamilj.” SLUT CITAT

    Det är stort när även Livets Ord erkänner katolikerna som våra frälsta medsyskon om än i olika kyrkofamiljer.

    Mvh

    Berndt Isaksson
    Equmeniapastor

    1. Jag håller med dig, Berndt. Jag kommer nog att svara honom på ett liknande sätt. Vi kommer säkert att vara överens om att vi är oense, men vi kommer att ha våra respektive uppfattningar klarlagda.

    2. Berndt du skriver :
      ”Det är stort när även Livets Ord erkänner katolikerna som våra frälsta medsyskon om än i olika kyrkofamiljer.”
      Vari ligger det stora?
      Har du hört någon Katolik som påstår att han är frälst? (Även om jag tror att det finns frälsta människor som av olika anledningar råkat hamna i den katolska kyrkan)
      Dessutom skriver inte Joakim så! Joakim går ju på ett ganska tydligt sätt tillrätta med mycket av den villfarelse som nu Karlendal på ett så förföriskt sätt försöker presentera i sina välskrivna blogginlägg. Till skillnad från Joakim så verkar du heja på Mikael utan att det minsta ifrågasätta de halvsanningar han för fram.

  3. Till Inge

    Jo, jag har mött många katoliker som ser sig som frälsta. Sen så finns det säkert ”namnkristna” där precis som det finns sådana namnkristna i våra frikyrkoled.

    Och visst gör Joakim Lundqvist klart att han inte delar Mikaels tro vad gäller just de läror som har med ”helgon och Maria” att göra. Och jag delar inte heller Mikaels syn i just de frågorna. Men precis som Joakim så ser jag ändå att vi har så mycket annat grundläggande gemensamt för att vi ska kunna säga att vi är kristna medbröder/systrar som katoliker och protestanter, om än i olika kyrkofamiljer. Och just det erkännandet tycker jag är stort, för det skulle man inte ha sagt inom Livets Ord på 80-talet och inte inom frikyrkoleden heller lite längre tillbaka i tiden. Men idag som finns det inte något etablerat frikyrkosamfund, vad jag vet, i vårt land som inte ser Katolska kyrkan som en kristen kyrka och dess medlemmar som våra trossyskon. Vi erkänner att vi har en hel del dogmer där vi inte är eniga, men ändå att vi har allt det väsentliga gemensamt, nämligen det som är sammanfattat i den apostoliska trosbekännelsen.

    Berndt

    1. Berndt,
      Michael skrev 2015 på sin blogg :

      ”Det kan inte handla om att jämka samman en mängd olika samfund som befinner på ungefär samma nivå när det gäller läran och annat, och som är ungefär lika goda kålsupare. Så har det aldrig varit och kan aldrig bli. Katolska kyrkan kan däremot välkomna alla Guds skingrade barn tillbaka till faders- och modersfamnen – till påven som är Kristi ställföreträdare och vår fader i tron”

      Det är denna jämkning du nu tror att de etablerade samfunden kan göra när de försöker hitta gemensamma tolkningar. Katolska kyrkan kommer aldrig att jämka eller erkänna att de har fel. De erkänner fullt ut bara den som köper hela det katolska paketet med Maria dyrkan, relikben och allt så som Karlendal och Ekman nu gjort.
      Du kan ju erkänna katolikerna som jämnbördiga bröder i Kristus men du kommer aldrig själv att bli betraktad så av dem förrän du konverterat och likt Karlendal och Ekman som köpt och svalt hela det katolska paketet.

  4. Tack Berndt för tipset om Joakim Lundkvists inlägg om detta på sin egen blogg. Joakim framför där sin syn på den katolska kyrkans Mariadogmer m.m. med sans och balans.
    Det som är så skrämmande är just denna fokusering och fascination av Maria och alla helgon att Jesus kommer i skymundan. Det borde stämma till eftertanke.
    Det gäller för oss kristna att ha blicken fäst på Jesus och lägga sin vördnad och beundran på Honom som är vår förebedjare inför Fadern. ”Om ni ber om något i mitt namn”…osv.

  5. Hej Mikael, jag undrar vad som är skillnaden på att be helgon och Maria om förbön eller som du skriver att det är ”förbjudet att söka kontakt med de döda” med hänvisning vad Saul gjorde när han kontaktade Samuels ande. Det är klart att jag förstår ATT det är en skillnad men inte hur. Det kan vara en anledning till att jag inte skulle vilja be om förbön genom helgon. För jag vet/lärt mig att kontakt med döda inte ska brukas. Vänliga hälsningar Maria

    1. Bra fråga!

      Katolska kyrkan är som sagt mycket tydlig med att vi kristna inte får söka kontakt med de döda. Det är tydligt skrivet i Katolska kyrkans katekes, och där citeras även de bibeltexter från bl a 5 Moseboken som berör detta.

      Att söka kontakt med de döda är ju något som man gör inom olika ockulta sammanhang och i t ex shamanistiska religioner. Det går då ut på att någon – ett s k medium – genom olika metoder försöker få kontakt med dödas andar. Som jag förstår det, så varierar metoderna. En del försätta sig i ett transtillstånd och sedan i det tillståndet ta kontakt. Andra gör väl på andra sätt. Jag är personligen inte så insatt i allt kring detta, då jag inte studerat det.

      Att be helgon om förbön är något helt annat. Då söker vi inte kontakt med döda. Vi försöker inte att på olika sätt få helgonen att uppenbara sig och börja tala till oss. Vi åberopar oss bara på deras förböner. Om spiritism (att söka kontakt med de dödas andar) är som att försöka få andarna att uppenbara sig via Skype eller ta nästa plan hit och träffa oss en stund, så är det katolska med att be helgon om förbön mer att likna vid att skicka ett SMS eller ett e-mejl till dem och be om förbön. Vi söker inte kontakt, vi skickar ett meddelande. Vi försöker inte få någon att visa sig, vi skickar ett mejl.

      Ovanstående liknelse kanske inte är helt perfekt och man ska inte pressa den på alla detaljer. Men jag tror att den visar på en djup skillnad som gör att vi katoliker inte det minsta känner oss vara i spiritist-och-medium-diket. Spiritism och all form av ockultism, inklusive horoskop, är förbjudet för katoliker.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.