Var verkligen det muslimska Spanien en tid av tolerans och fredlig samexistens? – del 2

Som jag tidigare har skrivit, så har jag läst boken The Myth of the Andalusian Paradise – Muslims, Christians, and Jews under Islamic Rule in Medieval Spain, utgiven 2016, av den amerikanske forskaren Darío Fernández-Morera.

Det är en bok vars huvudsyfte är att slå hål på vad som enligt författaren är en traditionell historisk myt, nämligen att det medeltida muslimska Spanien var ett strålande exempel på ett gott mångkulturellt samhälle där muslimer, judar och kristna levde sida vid sida i ömsesidig harmoni och samverkan och där kulturen just därför blomstrade. Darío Fernández-Morera gör detta genom att gå tillbaka till de gamla källorna från denna tid, från 700-talet till 1400-talet, både muslimska och kristna källor.

När han gör detta framstår inte det muslimska Spanien som ett tolerant samhälle med god samexistens. Inte när man läser vad dåtidens muslimer och kristna faktiskt skriver. Och boken är full av citat från dessa texter som belägger detta, både i huvudtexten och i fotnoterna.

I mitt föregående inlägg om detta har jag visat att när muslimerna erövrade Spanien genom ett anfallskrig, så gjorde de detta motiverade av islam som religion. Det var ett jihad – ett heligt krig. Erövringen inleddes år 711 och var klar efter något årtionde. Den allra nordligaste och nordvästra delen lyckades man dock aldrig införliva i kalifatet. Efter ett par hundra år hade de spanska rikena i norr börjat återhämta sig och kunde sedan långsamt inleda ett återtagande av landet – den så kallade Reconquista. På 1200-talet hade de kristna riken tagit över större delen av Spanien. Men först 1492 föll det sista moriska fästet i Spanien, Granada.

Källorna från hela denna tid talar samfällt om att ordet jihad primärt betyder just heligt krig och inget annat. Och det är ända sedan Muhammeds tid en plikt för muslimska härskare att bedriva heligt krig mot de otroende, det vill säga mot alla som inte är muslimer. När man genom jihad erövrar icke-muslimska områden ska man erbjuda invånarna att bli muslimer. Om det finns kristna och judar som trots allt inte vill bli muslimer ska man tvinga dem att betala en extra skatt i syfte att förödmjuka dem och som ett erläggande av beskyddaravgift. Alla andra ska antingen bli muslimer eller dö.

Dhimmi-systemet

De judar och kristna som hamnar under detta muslimska välde och som erlägger denna skyddsavgift/skatt får sedan leva under strikt begränsade former. Systemet kallas dhimmi-systemet. Ordet dhimmi betyder ungefär ”skyddsfolk”. De som lever under det får inte ha kyrkor eller synagogor som är högre än moskéerna. Därför gjordes också många kyrkor om till moskéer. Om judar eller kristna hamnar i rättstvist med muslimer, så är det dels muslimsk lag, sharia, som gäller, och dels så väger inte en judes eller en kristens vittnesmål lika tungt som en muslims vittnesmål. Judar och kristna får bli muslimer, men inte tvärtom. Det är belagt med dödsstraff för muslimer att bli kristna. En jude eller en kristen får inte gifta sig med en muslimsk kvinna. Däremot får en muslimsk man gärna gifta sig med en kristen eller en judisk kvinna. Och då ska barnen uppfostras som muslimer.

Muslimska gifta kvinnor måste enligt lag skyla sig med slöja. Det måste dock inte de kristna och judiska kvinnor som hålles som sexslavar av muslimska män. Kombinationen av detta är givetvis att judiska och kristna kvinnor anses som moraliskt lägre stående och inte åtnjuter samma respekt som muslimska kvinnor.

Och det var och är enligt sharia allmänt accepterat att män i erövrade områden kan slås ihjäl i samband med jihad och erövring,  och att kvinnor och barn kan göras till slavar. En muslimsk man kan ha hur många kvinnliga sexslavar som han vill. Barnen till dessa ska uppfostras till muslimer.

Kvinnorna i Spanien skulle enligt den muslimska rättsskola som fanns i just Spanien under denna period – den så kallade Malikiskolan – omskäras. Det gällde främst muslimska gifta kvinnor och kristna kvinnor som var sexslavar. Av naturliga skäl kan det inte beläggas arkeologiskt hur pass stor efterlevnaden av denna lag var, men om man får gå efter nutida praxis i de länder som tillämpar kvinnlig omskärelse, så kan man kanske utgå ifrån att efterlevnaden var stor.

Resultatet av muslimskt välde

Ett system av detta slag gynnar naturligtvis herrefolket. Det gynnar muslimerna. Det är inte bara besvärligt, det är också rättsosäkert att leva under det muslimska väldet. Även om man betalar jizya, beskyddarskatten, så är man ändå juridiskt sett underordnad. Utifrån det som beskrivits ovan förstår vi att den kristna andelen av befolkningen i det muslimska Spanien, som brukar kallas Andalusien, successivt minskade. Många flydde med tiden norrut till de fria och oberoende kristna rikena där. Många blev av olika skäl deporterade till Nordafrika där de med tiden försvann. Många blev också under den allmänna pressen muslimer. När det sista muslimska riket i Spanien, Granada, besegrades år 1492, fanns det inga kristna kvar i det riket.

Ser man till det större perspektivet är detta vad som normalt sett hänt i hela den av muslimer erövrade och kontrollerade världen. En gång i tiden var till exempel hela den nordafrikanska medelhavskustens befolkning kristen. Av detta finns idag ingenting kvar. Det är endast i Egypten, som ju en gång var ett helt kristet land, som det återstår cirka tio procent kristna. I Jordanien, Syrien, Libanon och Irak har det hela tiden funnits kristna minoriteter på mindre än tio procent. Men idag håller dessa kristna spillror på att utplånas under de krig som pågår nu. Det medeltida Spanien utgjorde här inget undantag. Långvarigt muslimskt styre leder till en kraftig decimering av den kristna befolkningen och på sikt dess försvinnande. Det var så då, det är så nu.

Spännande kapitel

Darío Fernández-Morera skriver utförligt om detaljerna i allt detta. Jag kan i dessa blogginlägg omöjligt ge mer än några axplock från hans argumentation. Han har mycket talande kapitelrubriker:

Kapitel 2 – Effekterna av jihad – förstörelsen av en begynnande civilisation

Det handlar om mycket av det jag skrivit om tidigare och om att den västgotiska-romerska civilisation som höll på att växa fram i Spanien efter det västromerska rikets fall nu förstördes av den muslimska invasionen. Det som vi idag ofta får höra var storslagen morisk/muslimsk arkitektur var till exempel egentligen västgotisk-romerskt arkitektur som muslimerna tog över. De underkuvade kristna folken fick ju arbeta för muslimerna.

Kapitel 3 – De dagliga realiteterna i al-Andalus

Går in på många detaljer om sådant som jag skrivit om i dessa blogginlägg.

Kapitel 4 – Myten om den ummayadiska toleransen – inkvisitioner, halshuggningar, pålning och korsfästelser

I detta kapitel sticker författaren hål på föreställningen att just den ummayadiska tiden i Spanien – de första 300 åren av den muslimska tiden – skulle ha varit en särskilt mångkulturellt tolerant och kulturellt blomstrande tid. Som framgår av kapitelrubriken kännetecknas perioden av en hel del annat. Och det var faktiskt inte muslimerna som hade den höga kulturen och vetenskapen. Det var de kristna som hamnade under muslimskt välde, men mer om det längre fram. Sharia är sharia även om det är umayyader som härskar.

Kapitel 5 – Kvinnor i det muslimska Spanien – omskärelse, stening, slöjor och sexslaveri

Rubriken är talande för sig själv. Se också vad jag skrivit ovan.

Kapitel 6 – Sanningen om den judiska kommunitetens ”guldålder”

Som framgår av rubriken så menar författaren att judarna inte egentligen hade någon ”guldålder”. Vissa judiska personer kunde bli anställda av muslimska härskare och få höga positioner i samhället. Av olika skäl kunde muslimska härskare anställa kristna eller judar på vissa positioner. Han kunde lita mer på deras lojalitet, då ju dessa var mer beroende av hans gunst än vad olika muslimer var. Men för judar och kristna i allmänhet var det inte någon guldålder. De levde i Spanien på samma sätt som i andra muslimskt styrda länder under dhimmi-systemets begränsningar och förtryck. Sharia är som sagt sharia, det vill säga förtryckande för alla som inte är muslimer, oavsett tid och plats.

Kapitel 7 – Det kristna tillståndet – Från dhimmis till utplåning.

Rubriken är talande för sig själv.

Det var kristna, inte muslimer, som förmedlade antikens kultur, vetenskap och litteratur till Europa

En sak som ofta sägs och som upphöjts till någon sorts allmän ”sanning” i västvärlden är att vår medeltid var så mörk. Enligt allmän uppfattning var antiken en ljus och kulturellt och vetenskapligt blomstrande tid. Sedan kom kristendomen och folkvandringarna och Romarriket föll sönder. Då inleddes en period av kulturellt och vetenskapligt förfall och mörker lägrade sig över Europa. Det var tack vare muslimerna i syd och i öst som den antika civilisationens skrifter, kultur och vetenskap bevarades och så kunde återupptäckas under renässansen genom muslimsk förmedling. Dessa muslimer ska också ha haft en storslagen civilisation och vetenskap.

Som läsaren av denna blogg säkert förstår, så petar Darío Fernández-Morera även på denna bild av verkligheten. Det han skriver om detta är egentligen inte något nytt, utan har sagts länge av historiker, men det har inte lyckats nå ut i populärkulturen.

Medeltiden i Europa var faktiskt inte så mörk som ofta framställts. Det är i själva verket en propagandabild av bland annat de som levde i slutet av medeltiden (under det vi kallar renässansen) och av bland annat upplysningstidens tänkare som föraktade allt som kallades medeltida och katolskt. Syftet var förstås att utmåla sig själva och sin egen tid som ljusets tid, den upplysta tiden. Och för det behöver man en mörk tid innan att kontrastera sig emot. Normala historiker talar inte om medeltiden på detta sätt, utan man brukar distansera sig från den bilden.

Och när det västromerska riket föll sönder i väst och delades upp i olika mindre riken styrda av olika germanska härskare från de olika invandrande germanska folken under den så kallade folkvandringstiden på 400-600-talet, så fortsatte det östromerska riket att existera i öst.

De olika germanska folkvandringsrikena i väst styrdes av kristna härskare. En del var i början arianer – det vill säga heretiker som ifrågasatte att Jesus var sann Gud och sann människa. Men med tiden övergick alla till den katolska tron. De riken som uppstod i väst utgjordes alltså av en blandning av de olika germanska invandrande folken och deras traditioner och seder, och den kristna västromerska civilisationen.

Det romerska riket i öst var ett grekisktalande kristet imperium som från 300-talet till 600-talets mitt omfattade hela det östra medelhavsområdet. Det kallas ofta i nutida historieböcker för det Bysantinska riket, men det var inte så de kallade sig själva. De kallade sig för det Romerska riket. För det var ju en fortsättning på det gamla antika Romarriket. Det var ett grekisktalande, kristet romerskt rike med huvudstad i Konstantinopel, den stad som nu kallas Istanbul.

När de muslimska arméerna kom på erövringståg från den arabiska halvön efter Muhammeds död år 632, så förlorade detta grekiska kristna Romarrike hela Mellanöstern och den nordafrikanska kusten till de muslimska/arabiska erövrarna. Det betyder att de områden som idag heter Syrien, Jordanien, Libanon, Israel med administrerade arabiska befolkningsområden, Egypten, Libyen, Tunisien, Algeriet, Marocko då blev erövrade av islam.

Vad som på sikt hände med den kristna befolkningen har jag skrivit om ovan. Det kristna grekiska Romarriket hade dock kvar det som vi idag kallar Turkiet, Grekland, Bulgarien och andra delar av Balkan. På 1000-talet invaderades det av de muslimska turkarna och med tiden kunde det inte stå emot. 1453 erövrades huvudstaden Konstantinopel. Därefter fortsatte de osmanska turkarna sina försök att erövra Europa. Men det är en annan historia.

Detta betyder att flera av de senare kyrkofäderna, som till exempel Johannes Damaskenos, levde och verkade under muslimskt välde.

Och det var dessa kristna under muslimskt välde som var de verkliga kulturförmedlarna.

De översatte med tiden den antika litteraturen till arabiska – på uppdrag av olika muslimska härskare som ansåg att den antika civilisationen var överlägsen den muslimska/arabiska beduincivilisationen. Det var sedan kristna från samma kristna befolkningsgrupper under muslimsk välde som tillsammans med kristna från det kristna grekiska Romarriket översatte samma antika litteratur från arabiska till latin. Och därmed förmedlades de delar av den antika litteraturen som tidigare gått förlorad i väst, via det arabiska språket men av kristna till de kristna i väst.

I takt med att det grekiska kristna Romarriket i öst utsattes för allt hårdare tryck från de muslimska turkarna senare under medeltiden flydde många intellektuella därifrån till väst och förde då med sig sin civilisation och kultur, sin litteratur och vetenskap.

Att därför måla upp den europeiska medeltiden efter antiken som en ensidigt mörk period och den muslimska världen som en tolerant värld av vetenskap, kultur, tolerans och fredlig samexistens är därför att sätta sig i ett mycket djupt dike av ren propaganda. Det härrör som jag skrivit ovan från personer som haft ett horn i sidan gentemot den katolska civilisationen i allmänhet och i synnerhet gentemot den Katolska kyrkan. Upplysningstidens så kallade filosofer är här bland de stora bovarna. Det är inte muslimerna som är de stora förmedlarna av den antika civilisationen. Det är de kristna från både den muslimska världen och från det sönderfallande kristna grekiska Romarriket som i första hand ska ha äran för den rollen.

Avslutande ord

Darío Fernández-Morera har skrivit en innehållsrik bok. Jag rekommenderar att man köper ett tryckt exemplar av den. Nästan halva boken består nämligen av fotnotstext. Mycket bra och lättläst sådan i och för sig. Men det blir lite knepigt att läsa en sådan bok i elektronisk form.

Boken är lättläst, även om man ibland kan störas av upprepningar. Men jag är inte den som ska kasta sten i glashus!

En del kritiker har ifrågasatt en del slutsatser i boken och menat att författaren svartmålar den muslimska tiden i Spanien; då han ju nästan bara utgår från en massa skriftliga källor från denna tid. Men då kan man ju å den andra sidan hävda, att alla andra som talat om muslimska tiden med ord som tolerans, mångfald, fredlig samexistens och liknande, ju faktiskt har satt sig ganska rejält i ett dike. När man läser vad muslimer och kristna i det muslimska Spanien faktiskt skriver själva, så blir bilden en annan.

Spanien på denna tid var kanske inte det värsta muslimska landet för kristna och judar att bo i, men det var å andra sidan inte heller det toleranta upplysningsljusets land som så många andra har utmålat det som. Det var muslimskt, det stod under sharia, man praktiserade islam. Sharia, dhimmi-system och jihad med allt vad det innebär liknar faktiskt mer vad vi i dag hör och läser om i nyheterna om Saudiarabien, Iran och IS-kontrollerade områden än vad det liknar moderna västerländska toleranta demokratier.

Darío Fernández-Morera har kanhända missat en del och vissa enstaka slutsatser kan kanske diskuteras – och jag har inte berört dem i dessa blogginlägg.  Men jag menar att han onekligen har stuckit hål på den ballong av skönmålning som alltför mycket har präglat diskursen – det allmänna samtalet – i vår tid. Det muslimska Spanien kan inte användas som ett exempel på att kristna, judar och muslimer kan leva i fredligt samförstånd och ömsesidig tolerans. Det är en drömbild av dåtiden som inte är sann. Det är bara om man absolut vill se det, som man kan fortsätta att drömma. Författaren belägger detta med många citat och hänvisningar.

Man kan också fråga sig varför skönmålningen av det muslimska Spanien är så  väl inmurat i grundtänkandet i västvärlden.  Darío Fernández-Morera har några intressanta funderingar om detta, bland annat om vem som skänker pengar till vem, och vilka som i så fall är beroende av ekonomiska bistånd från andra. Jag kan inte bedöma just det, men jag är övertygad om att mycket har att göra med sekulariseringen i Europa som framförallt började i och med Upplysningstiden. Denna sekularisering hade sin udd gentemot kristendom och kyrka, i synnerhet gentemot den Katolska kyrkan, och jag tror att det förklarar en hel del. Sedan kan man också fråga sig vem eller vilka som tjänar på skönmålningen i dag.

Men dessa frågor lämnar jag för tillfället därhän. Köp och läs denna spännande och upplysande bok.

7 reaktioner till “Var verkligen det muslimska Spanien en tid av tolerans och fredlig samexistens? – del 2”

  1. Inte ett ord om den stora judiska kolonin i Spanien och inte ett ord om Ferdinand & Isabellas mordintriger.
    Judarna hade 1492 tre val; konvertera, fly eller bli mördade. Inte speciellt snällt eller kristet. Kyrkan vill förstår svartmåla islam för att dölja sina egna illgärningar.

    http://popularhistoria.se/artiklar/spaniens-judiska-drama/
    Citat: ”Fyra månader, från april till augusti, fick de som valde att flytta för att ordna sina affärer och sälja sina egendomar till löjligt låga priser. Praktiskt taget alla judar som hade mycket att förlora valde att konvertera. Den 15 juni hände det oerhörda: in i Jungfruns av Guadalupe eget kloster, mirakeljungfruns tempel, träder judarnas överstepräst, storrabbin Abraham Seneor, och blir döpt i den heliga treenighetens namn, till Fernando.

    Men de som inget hade reste – till Nordafrika, Italien och mest till det osmanska riket, där en liberal regim välkomnade 90 000 sefarder. De förde med sig sitt sefardiska språk, ladino, sina sånger och sin spanska smak för sötsaker. Mycket godis på Balkanhalvön har än i dag namn som det fick på den iberiska halvön, och så sent som 1947 påträffade man i Egypten de egendomliga kharjas, folksånger som har moriskt ursprung och är nedtecknade på hebreiska – men sjungs på spanska!”

    1. Jag skrev inget om det denna gång, nej. Blogginlägget är långt som det är ändå. Men författaren till boken skriver en hel del om judarnas situation. Dock handlar ju boken om just det moriska Spanien. Det är ju det som skönmålats. Tiden från 1492 och de spanska kristna kungarnas behandling av judarna är absolut inte något föredömligt; det är inget jag försvarar. Men denna bok handlar om muslimernas tid vid makten.

      Författaren skriver om hur judar blev dåligt behandlade i det tidigare västgotiska spanska riket, det som besegrades av muslimerna. Och många judar välkomnade därför muslimerna och samarbetade med dem vid erövringen. Detta sågs givetvis inte med blida ögon av de kristna, utan relationen mellan dem och judarna blev värre av det. Judarna sågs då som potentiella förrädare.

      Detta är inte ett försvar för de kristna spanska rikenas dåliga behandling av judarna. Men det bidrar till att förklara en del. Och sättet som Ferdinand och Isabella sedan behandlade både judiska konvertiter till kristendomen och muslimska konvertiter till kristendomen efter 1492, har alla sina motsvarigheter i hur liknande personer behandlats i muslimska länder. Åter igen, det är inget försvar. Men det tjänar ett syfte att skriva om detta: nämligen att påvisa att just det muslimska väldet i Spanien inte var någon guldålder varken för kristna eller judar. Det var inte ett toleransens paradis. Detta påstår däremot ingenting om de kristna rikena, om att de skulle vara fantastiskt goda eller liknande. Långtifrån. Men här handlar det om att slå hål på en myt som idag endast islamister och den politiska vänstern tjänar på att de upprätthålles. Och jag antar att du inte har något intresse av att stödja de grupperna?

      1. Nej, det har Gerdvall nog inte, men jag reagerade liksom han på att situationen i Spanien under muslimskt styre inte sattes i relation till hur det var att leva som jude eller muslim under kristet styre (om det alls gick). Visst är det troligt att det muslimska styret skönmålats – men det kan samtidigt hända att det faktiskt VAR relativt tolerant (i jämförelse med övriga regimer i Europa).

        Jag är ingen expert själv, långt därifrån, men det är klart att varje värdering/bedömning bör göras inte bara i relation till vår egen tid utan också i relation till de allmänna förhållandena då (ungefär som vi väl oftast brukar göra när det gäller bedömningen av Moselagens sociala bestämmelser och straffskalor). Om den ska bli någorlunda rättvisande.

  2. Jag har nyligen läst en bok som bekräftar vad du skriver om detta ämne. Det är boken ”The World Turned Upside Down:The Global Battle Over God, Truth and Power” av brittiska journalisten och författaren Melanie Phillips. (Hon är judinna och skriver om detta från ett judiskt perspektiv).

    Citat ur boken:
    ”Many in the West believe the claim, endorsed by revisionist historians, that Muslims had no problem with the Jews until the State of Israel was created. The classic example of this mythology is the repeated assertion that the Muslim conquest of Spain in the Middle Ages brought about a ”golden age” för the Jews who lived there. While it is true that there were periods when Jews rose to positions of great prominence and wealth under Muslim rule, writers such as Jane Gerber and Richard Fletcher have pointed out that these were exceptions to normal conditions in which the Jews were kept in humiliating subservience, forced to pay special taxes and subjected to repeated forced conversion, pogroms and massacres of thousands.
    The true facts have been set out in scrupulous studies such as Bat Yeor´s pioneering scholarship on the subjugation and oppression of Jews under Islamic rule as second-class ”dhimmi” people, and the monumental ”The Legacy of Islamic Antisemitism” by Andrew Bostom. These works and others have shown that modern Islamic Jew-hatred has deep roots within Islam…”
    (s.162-163)

  3. Det skedde flera storskaliga massakrer på judar under moriska väldet, varav den värsta (30 dec 1066 i Granada) krävde flera tusen liv. Andra massakrer skedde i t ex Cordoba 1013 och i Granada 1090.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.