Varför borde du uppskatta kejsar Konstantin den store?

År 306 blev en man vid namn Konstantin kejsare i en del av det Romerska riket. Från 312 härskade han över hela den västliga delen av riket och han hade strax innan blivit kristen! Därför genomförde han att kristendomen från och med 313 blev en tillåten/laglig religion i hela det Romerska riket. Samma kyrka som bara ett par år innan, i början på 300-talet, hade fått utstå sin kanske allra värsta förföljelse, den så kallade diocletianska förföljelsen. Nu blev samma personer som förut blev fängslade för sin tro i stället gynnade och hedrade av kejsarmakten. På den tiden sågs detta självklart som ett mirakel från himmelen.

Senare i historien har man kommit att mer betona negativa aspekter av detta – att kyrkan från och med då mer och mer kom att hamna under olika furstars inflytande och med tiden blev en statskyrka. Katoliker och ortodoxa ser i detta i allmänhet en Guds goda hand i historien, som successivt låter sitt rike genomsyra de samhällen där kyrkan finns. Så tänker även många lutheraner och reformerta. Men det finns många röster – inte bara bland olika protestantiska grupper – som snarare ser 300-talet och den epok som inträdde i och med Konstantin som det stora avfallets tid i den kristna historien.

Jag som varit frikyrklig kristen sedan barndomen och fram till hösten 2015 då jag anträdde vägen till att bli vad jag nu är –  katolik  – har under större delen av mitt liv haft en ganska kluven inställning till Konstantin och hans betydelse. Under större delen av den tiden har jag haft en mer negativ syn, men successivt och med tiden har jag ändrat uppfattning. Fördjupande historiestudier har ju en tendens att få människor att tänka till.

Här nedan följer en artikel som jag skrev i november 2012, på den tiden då jag ännu var pingstpastor i Ängelholm. Den blev sedermera publicerad i Livets ords tidskrift Keryx 2013. Minns inte just nu vilket nummer. Den är en recension av en bok som är skriven av den kände evangelikala och reformerta teologen Peter Leithart, Defending Constantine – The Twilight of an Empire and the Dawn of Christendomsom kom ut 2010I denna recension reflekterar jag lite grann just över Konstantin och hans inflytande. Men med reservation för att jag var pingstpastor då och att det påverkat artikeln på ett visst sätt, så tycker jag fortfarande att det var en ganska bra artikel.

Och när jag på detta sätt lyfter fram Konstantin och det historiska skeendet, så är det inte för att glorifiera honom eller säga att allt han gjorde var bra, utan snarare för att lyfta fram att det finns något i kristen tro som gör att vi inte bara kan stanna vid att vara en subkultur.  Kristendomen är till sitt väsen som en surdeg som vill genomsyra allting eller som ett senapsfrö som vill växa upp till det största av träd. Om kejsaren blir kristen och vill gynna kyrkan, så ligger det inte i kyrkans natur att förbli en subkultur eller en liten religiös ideell förening. Det ligger i Guds rikes natur att växa till och genomsyra så mycket som möjligt. Alla samhällen är religiösa på ett eller annat sätt. Alla samhällen har en plats för Gud, gudar, det gudomliga eller något som är större och övergripande. Frågan är bara vad som ska uppta den platsen. Det ligger inte i Guds rikes natur att inte ta steget framåt och inta det tomrum som uppstår när den gamla religionen krackelerar.

Konstantin var inte någon fullkomlig kristen person. Och kejsare, kungar, statsministrar eller politiker i Sveriges riksdag ska inte ha någon makt över kyrkan. Men de får gärna vara kristna och drivas av en djup personlig tro och övertygelse i sitt politiska agerande.

 

Här följer min gamla artikel:

Konstantin den store – del av en mosaik från Hagia Sofia i Konstantinopel (nuvarande Istanbul)
Kejsar Konstantins tid – kyrkligt avfall eller Guds handlande?

Som så många andra med bakgrund inom pingströrelsen och andra frikyrkliga sammanhang, där vi hyllat den fria troendeförsamlingen byggd efter nytestamentlig förebild, har jag levt med ett säreget sätt att se på den kristna historien. Synsättet är nära förknippat med anabaptisternas på 1500-talet, men inte begränsat till just dem.

Lite förenklat kan man beskriva det så här: Den ursprungliga ”rena” kristna församlingen från Nya testamentets tid, blev efter apostlarnas tid mer och mer avfallen. Avfallet med stort A inträffade på 300-talet, då den romerske kejsaren Konstantin ska ha blivit kristen (detta ifrågasätts inom detta synsätt) och gjorde kyrkan till ”statskyrka”. Därefter var den mer avfallen än gudfruktig. In vällde horder av hedningar som bara var kristna till namnet och med detta följde allsköns elände som hycklande biskopar, helgondyrkan, reliker, påvedöme, mariadyrkan, inkvisition och korståg mm – kort sagt, allt det som vi ogillar med den den ”Katolska kyrkan” (sarkastiskt skrivet).

Med en avfallen kyrka, fanns i regel de enda existerande levande kristna inom de olika utomkyrkliga rörelserna, som montanister, donatister, valdensare, hussiter mm. På 1500-talet kom reformationen och då blev det successivt bättre. Med tiden kom fria troendeförsamlingar och väckelserörelser och på 1900-talet den pingstkarismatiska rörelsen. Det finns enligt denna syn ett stort glapp mellan den tidigaste församlingen och vår egen tid, det långa avfallets tid då den ”Katolska kyrkan” härskade i osund symbios med furstemakt av diverse slag. Det enda positiva från denna mörka tid, som några av oss ändå kunde erkänna, var framväxandet av treenighetsläran och kristologin som den utformades under 300-400 talet, och klargörandet om Nya testamentets kanon.

Successivt har jag dock genom egna studier kommit att förändra min ståndpunkt. Framför allt kan jag inte längre se det stora avfallet, det stora brottet jag tyckte mig se förut. Jag kan inte se att det skedde någon radikal försämring eller något radikalt avfall på just 300-talet. Däremot anser jag fortfarande att mycket elände successivt har kommit in i kyrkan med tiden i både lära och praxis, och att reformationen på 1500-talet verkligen var nödvändig. Men, den stora avfallshypotesen har jag strukit. Jag tänker nu, att samma kristna som först var förföljda av kejsarmakten och sedan plötsligt blev tolererade och gynnade av kejsarmakten, förvandlades inte över en natt från goda kristna till avfällingar på grund av ett politiskt beslut.

Men, jag kan alltså inte se att den kristna församlingen i stort sett ”lämnade jorden” och ersattes av den ”Katolska kyrkan” under mer än 1200 år för att sedan ”landa på jorden” igen någon gång på 1500- eller 1600-talet. Över huvud taget är vårt sätt att använda moderna samfundsetiketter och projicera dem bakåt i historien ett misstag. Det var inte den ”katolska kyrkan”, med allt vad vi menar med och lägger in i den samfundsetiketten, som t.ex. hade sina kyrkomöten under fjärde och femte århundradet. 300-400-talets kyrka var vår kyrka/församling oavsett vilken samfundstillhörighet vi idag har. Den kyrka som t.ex. successivt utmejslade de lämpligaste formuleringarna angående treenighetsläran och kristologin på 300-400-talet och slog fast NT:s kanon var verkligen den kristna kyrkan. Det var den kristna kyrkan som missionerade och evangeliserade Europa under medeltiden. Teologiska misstag begicks – som t.ex. korståg och inkvisitionsförföljelser. Men, det var inte ett misstag att försvara sig mot muslimska angrepp vid Poitiers 732 eller Wien 1683! När Konstantinopel föll för de osmanska turkarnas angrepp 1453, var det en kristen stad som föll!

Men, hur är det nu med Konstantin? Hur ska man se på honom och det som skedde under hans tid, med kyrkan och dess förhållande till den politiska makten? Med tanke på hur jag själv successivt kommit att förändra mitt eget sätt att se på den kristna historien, var det med stort intresse jag tog del av den nya boken Defending Constantine – The Twilight of an Empire and the Dawn of Christendom (Downers Grove, IL: InterVarsity Press, 2010) av den reformerte teologen Peter J Leithart. Det är inte möjligt att i en kort recension som denna göra full rättvisa åt denna innehållsrika bok, men några aspekter vill jag gärna lyfta fram.

Fast den till större delen är en sorts historieskildring av kejsar Konstantin den stores liv (kejsare 306-337, först över en del av det västra imperiet, från 324 över hela riket), så har Leithart ett teologiskt syfte med boken. Han vill göra upp med den enligt honom felaktiga syn på kyrkohistorien som jag ovan beskrev, framför allt såsom den uttryckts av John Howard Yoder, en amerikansk anabaptistisk teolog. Leithart ger en helt annan bild av Konstantin än vad de flesta i väckelsekristna sammanhang inklusive jag själv nog är vana vid.

Han visar enligt min mening tydligt och övertygande, att Konstantins kristna tro var äkta och inte ett uttryck för politiskt opportunism! Leithart resonerar i detalj om Konstantins omvändelse innan slaget vid den milviska bron år 312 och detaljerna kring det. Han tar bl.a. annat upp det viktiga faktum, att han vid intåget i Rom och firandet av sitt maktövertagande över hela den västra delen av Romarriket integenomför de traditionella offren till Jupiter i Capitolium. Han visar hur Konstantin genom tal och skrift och handling härefter på ett konsekvent sätt visar sig vara en ärligt och uppriktigt troende, även om han inte blir döpt förrän strax innan sin död år 337. Enligt Leithart är detta den rådande uppfattningen bland dem som är historiker med specialitet på 300-talet.

Kyrkan på denna tid kom att uppfatta Konstantin på ett oerhört positivt sätt av naturliga skäl. Under åren närmast innan Konstantins makttillträde hade den kristna kyrkan drabbats av en av sina största förföljelser någonsin, den s.k. diocletianska förföljelsen. Detta efter att den i nästan 50 år levt relativt ostörd. Orsaken till detta var att de kristna inte ville offra på traditionellt romerskt sätt och därigenom ansågs orsaka gudarnas misshag gentemot riket, varför de av många ansågs vara ett hot mot det gemensamma bästa.

När Konstantin blev kejsare i väst 306, upphörde förföljelsen genast i hans område. (Romarriket styrdes vid denna tid av flera kejsare i ett sorts samarbete). År 313 gjorde Konstantin en överenskommelse med kejsarkollegan i öst (Licinius) om att förföljelsen skulle upphöra i hela det romerska riket. Den kristna kyrkan var nu officiellt tillåten och förföljelsen upphörde. Men, den största förändringen var en annan.

Konstantin avskaffade offrandet! Han vägrade utföra det traditionella offret till Jupiter på Capitolium i Rom då han segrat i väst år 312. När han sedan blev kejsare över hela Romarriket avskaffade han offrandet till olika gudar om än inte helt, och tog bort det som central statlig uppgift. Man behövde inte längre förrätta offer som statlig tjänsteman eller som militär. Det betydde att det nu var öppet och möjligt för kristna att jobba inom dessa yrkeskategorier. Han ansåg precis som andra på den tiden att det för samhällets bästa är nödvändigt med en god relation till den gudomliga världen. Men detta innebar för Konstantin relationen till den Gud de kristna trodde på.

Därför var han också väldigt mån om att den kristna kyrkan skulle vara enig och inte splittrad, så att de skulle kunna frambära lovets offer till Gud. En enad kristen kyrka som rätt kan tillbe sin Gud skulle vara till imperiets och kejsarens bästa. Av den anledningen fann han det också naturligt att kalla samman till kyrkomötet i Nicea när den arianska striden hotade att splittra kyrkan. Han försökte också medla i den donatistiska striden. Konstantin försökte dock aldrig styra över kyrkan. Han sörjde ibland för de yttre omständigheterna kring olika kyrkomöten, som lokaler och transport, men han lade sig inte i vad biskoparna skulle komma fram till. Han ansåg att vad de kom fram till var Guds vilja, och menade att alla skulle rätta sig efter det.

Konstantin hade aldrig, och sökte aldrig, någon absolut makt över kyrkan. Han blandade sig inte i biskopstillsättningar o.d. Men Konstantin gjorde det han kunde för att stödja, främja och gynna kyrkan. T.ex. gav han gav skattelättnader till kyrkans präster och lät bygga kyrkor (ibland med material från nedrivna tempel). I sin nya huvudstad Konstantinopel lät han också kyrkan ”hamna mitt i byn”. Han verkade för att ”döpa” det offentliga rummet. Han utsåg gärna kristna till olika statliga ämbeten. Han hade gärna biskopar som rådgivare. Det rådde religionsfrihet på Konstantins tid, men staten var inte neutral utan gynnade den kristna tron.

Tveksamheter som hans relation till judarna, och att han lät avrätta några släktingar, är sådant som kritiker mot Konstantin har pekat på. Detta påverkar dock inte den övervägande positiva bild vi får av Konstantin i denna bok. Med sina fel och brister, han var ju ett barn av sin tid, var han en äkta kristen som vill gynna den religion han själv bekände sig till, vilket han ärligt trodde vara bäst för riket.

De tre sista kapitlen i boken hör till det mest intressanta, och är dem som är svårast att kort recensera. Här kommer teologin in och syftet med denna bok.

Leithart visar, mot Yoder, att det inte finns en självklart entydig pacifistisk linje i den tidiga kristna kyrkan innan 300-talet. Han visar att den kristna missionen inte försvann i och med kyrkans förändrade relation gentemot kejsarmakten. Det blev inte en total sammanblandning med kejsarnas imperieambitioner. Och han visar tydligt, att det inte går att se något tydligt ”avfall” inom den kristna kyrkan på grund av förändringarna under 300-talet. Visserligen ville många människor bli kristna av kanske mer opportuna motiv nu än tidigare. Men då fick också kyrkan ett desto större arbete med att lära de nya vad tron innebär. Leithart visar att det inte skedde något ”konstantinskt skifte” i kyrkans historia. Kyrkan hade måhända ett ”konstantinskt ögonblick” ett tag under 300-talets första del, men något skifte blev det inte. Kyrkofadern Eusebios av Caesarea som verkade samtidigt med Konstantin, skrev om honom i lyriska ordalag. Men, redan ett knappt århundrade senare, skriver kyrkofadern Augustinus i långt nyktrare termer om detta. Augustinus ägnar bara ett kapitel åt Konstantin i sin bok Om Gudsstaten. Och han sammanblandar inte imperiet med Guds rike. De negativa saker som vi ofta förknippar med ”konstantinismen”, med en kyrka som är oupplösligt förenad med den politiska makten, som anpassar sig osv.,  är något som snarare växt fram senare.

Man skulle dock kunna önska att dessa kapitel och tankar fått mer utrymme, eftersom det är vad som är mest intressant ur teologisk synvinkel utifrån vår nuvarande situation. Leitharts tankegångar blir här ibland riktigt fantasieggande för den teologiska tanken, då han tar ut de verbala svängarna rejält, och kanske inte alla skulle hålla med om allt, men ger onekligen mersmak. Han använder metaforer och skriver att Rom blev döpt under Konstantin, och som alla dop var det ett barndop! Det som nu krävdes var att fortsätta att undervisa barnet i tron. Kritkerna glömmer ofta, att det dopet bara är början. För en svensk s.k. väckelsekristen person är denna bok en nyttig och nödvändig läsning. För mig bekräftar han den förändrade bild av den kristna historien jag redan kommit att inta, och han förstärker den. Jag är inte säker på att alla dessa perspektiv ännu helt har landat hos mig, men det är ju också det som är spännande med bra böcker.

Slut på artikel

Bilden i början av blogginlägget är en staty som finns utanför den stora katedralen, the York minster,  i York, England.

10 reaktioner till “Varför borde du uppskatta kejsar Konstantin den store?”

  1. Mikael, man väljer den sanning man vill tro på. Som nykonverterad vill man tro på allt som romkyrkan tror. Kejsar Konstantin förstod nog aldrig skillnaden mellan soldyrkan och kristendom. Han döptes ju inte förrän på sin dödsbädd och det av en ariansk biskop.

    ”Claudius gjorde Apollo-Sol Invictus till sin skyddsgud. I mitten av 310, två år före segern vid bron i Milano, kungjorde Konstantin offentligt den vision där Apollo-Sol Invictus framträdde med sina omen om framgång. Frånsidorna på de mynt han lät slå under följande år bar inskriptionen SOLI INVICTO COMITI tillsammans med Apollo solguden Helios med gloria och jordgloben i sin hand. Under 320-talet försågs även Konstantins porträtt med en gloria. På andra mynt framträder Apollo på en triumfvagn på kejsarens sköld och den kristna chi-rho-symbolen på Konstantins hjälm. År 321 förbjöd Konstantin allt sekulärt arbete på ”den vördnadsvärda solens dag.”[5]

    Konstantins fromhet har ifrågasatts även på grund av de många avrättningar han beordrade. Trots att han 324 offentligt lovat att inte avrätta sin svåger Licinius om denne abdikerade, såg Konstantin till att få honom strypt 325. 326 lät han avrätta sin äldste son Crispus och, några månader därefter, sin hustru Fausta.”
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Konstantin_den_store

  2. Intressant artikel! Ja, 300-talet är en intressant tid. Under ett och samma sekel går kristendomen från att vara förföljd till att bli den (i princip) enda tillåtna religionen i romarriket. Religionsfrihet som en övergående fas mellan en och världsbild och en annan… sorgligt men sant.

    Så det är nog inte så mycket Konstantins tid som den efterföljande monopoltiden (i ett så stort rike, där det inte hjälpte att flytta till ett närbeläget furstendöme) som blev till men för inte bara konkurrenterna utan Kyrkan själv. Frånvaro av konkurrens är i innevarande tidsålder skadlig, som jag ser det inte bara på det ekonomiska området.

    Säga vad man vill om reformationen och reaktionen mot den – splittring och t.o.m. krig i kristenheten är förvisso att beklaga – men det religiösa monopolet luckrades i varje fall äntligen upp, åtminstone sett på Europanivå. En helt nödvändig och på sikt ofrånkomlig förändring, menar jag, även om varje enskild stat behöll ”enhet uti religionen” som ideal.

    1. Jasså, menar du att jag skrev den redan 2011, första halvan av året? Jag har nämligen förlagt det numret, så jag kan inte kolla själv.

      1. Mikael vi var nog många som redan 2011 genomskådade din dragning mot det katolska tänkandet . Du liksom Ekman förnekade vid denna tidpunkt kategoriskt varje tanke att en konvertering till den katolska kyrkan var förestående.
        Artiklar som ovan där man ser vad som påverkat den katolska tro som du nu förespråkar, ja de gör att man bättre förstår hur delar av den villfarelse vi idag kan se i den katolska traditionen och hur den har kommit in i kyrkan.
        ”År 321 förbjöd Konstantin allt sekulärt arbete på ”den vördnadsvärda solens dag.”
        Denne Konstantin var nog en smart politiker som blandade friskt för att vidga sin makt och vinna världslig framgång.
        Jag tror inte som du skriver att alla konstigheter som Konstantin gjorde kan försvaras med att det var en annan tid.

        1. Menar du på allvar att du 2011 trodde att jag var på väg att bli katolik? 😀

          Hur som helst, detta visar att fördjupade studier kan göra att människor blir katoliker. Och vill man förhindra det för sin egen del, är det bäst att försöka förbli okunnig och akta sig för att läsa böcker.

          1. Kan hålla med om att om man 2011 kunde utläsa att du var på väg till Rom, så gjorde man en rejäl chansning eller så är man en profet. Det sista du skriver kan man kanske skriva när man gått åt andra hållet också, eller är det bara din väg man kan gå om man studerar och läser böcker. Kan slå vad om nästan vad som helst att det finns dom som använder liknande försvar som du när
            man lämnat kk

          2. Predikaren hade rätt när han skrev att ”det myckna studerande gör kroppen trött”!
            Är kroppen trött så fattar man ofta beslut som man tyvärr senare bittert kan få ångra.
            När det gäller Ekman så var vi många som redan 2008 förstod vart han var på väg trotts hans konstanta förnekande. När han nu efter sin konvertering berättar om sin resa avslöjar han att det började redan 2003.
            Men egentligen är det kanske inte så konstigt att omgivningen märker förändringen före personen i fråga? Vad huvudet är fullt av det talar munnen. Tala är silver men tiga är guld.

            1. Visst är det så Inge, men skillnaden var ju att UE visade tydliga tecken både yttre och inre men förnekade det uppenbara(lögn kallas det). 2011 visade inte herr Karlendal några ”tydlig” tecken. Det är min bestämda uppfattning iallafall

  3. Tecknen var just artiklar som ovanstående skrivna i Keryx och VID, Men visst Ekman visade tydligare tecken, men det konstiga var att de närmast sörjande inte förstod det förrän han själv tillkännagav sitt val?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.