En av fyra präster i Svenska kyrkan tror inte på Jesu uppståndelse

Vad är Svenska kyrkans lära? Vad tror biskopar och präster i Svenska kyrkan? Svaret är att en av fyra präster inte tror att Jesus uppstått fysiskt ifrån de döda. Vad får det för betydelse för ekumeniken?

Det här framkommer av en artikel i Kyrkans tidning som publicerades på webben den 2 mars. I artikeln intervjuas biskopen i Västerås stift, Mikael Moberg, samt prästerna Johan Linnman, Katarina Frisk och Marit Norén.

Det sägs i artikeln att prästerna i just Västerås stift sticker ut framför dem i andra stift genom att de förhåller sig så fritt i förhållande till kyrkans lära. Men varför sticker då stiftet ut? Här följer ett längre citat, som jag sedan kommenterar. Markeringarna i med fet stil i texten är mina.

”– Vi skulle inte hamna i fronten om vi inte hade lite mod. Jag ser resultatet som ett bevis på att vi vågar något. Men det hade inte gått om vi inte hade förtroende för varandra, säger biskop Mikael Mogren.

Katarina Frisk, som är inne på sitt femte år som präst, hakar i biskopens resonemang.

Det handlar också om en förankring och trygghet i traditionen som gör att vi vågar skala av eventuell teologisk överbyggnad och undvika stororden och istället använda de ord som bär idag. Jag tror att det under lång tid har funnits en möjlighet i Västerås stift att ifrågasätta dogmatiken.

Johan Linnman, prästvigd 1996, lyfter fram det sociala och politiska engagemang som länge har präglat stiftet. Han nämner särskilt biskop Claes-Bertil Ytterbergs.

– Det har aldrig blivit flummigt, eftersom människans utsatthet alltid står i centrum i evangeliet. Det gör att man kan ha en väldigt vass och tydlig förkunnelse, även om man inte nödvändigtvis använder sig av teologiska begrepp.

De fyra är överens om att det är stiftets tydliga folkkyrkokaraktär som har bidragit till att placera Västerås långt ut på den ”fria” delen av skalan. I förkunnelsen handlar det om att vara tydlig med både det man vet och inte vet, resonerar de.

– Huvudet måste få vara med. Har man en grundmurad gudserfarenhet vågar man ta en brottningsmatch med undren i Bibelns texter, säger Katarina Frisk.

Under samtalet växer en bild fram hos biskopen och prästerna. De börjar tala om Bibeln, lärosatserna och traditionen. Dessa kan jämföras med råvaror. Predikan blir själva tillagningsprocessen. Prästen är kocken.

– Man lagar inte god mat om inte råvarorna är bra, säger Marit Norén.

– Men man måste laga maten, man kan inte bara äta råvaror. Och under matlagningen vill församlingen vara med, fyller biskop Mikael i.

I undersökningen har prästerna fått ta ställning till en rad påståenden som är baserade på kyrkans lära kring död och uppståndelse. Påståendena är hämtade från Bibeln och de allmänkyrkliga trosbekännelserna. Men vilken roll spelar egentligen kyrkans trosbekännelser?

Jag tror att trosbekännelserna betyder något. Den apostoliska trosbekännelsen behövdes i den tid den tillkom. Den rymmer ett språkbruk som var helt självklart på trehundratalet. Men jungfrufödseln och himmelsfärden är inte lika självklara för oss i dag. Därför tror jag att vi behöver fler trosbekännelser som passar tiden vi lever i, säger Katarina Frisk.

Biskopen drar paralleller till Dag Hammarskjöld.

– När han hade nationerna med sig så skapade han fritt. Men när han är ifrågasatt så läser han högt ur FN-stadgarna för att visa att han är hemma i grunddokumenten. Jag tror att vi behöver göra olika i olika tider.

Johan Linnman minns en predikan om inkarnationen som han höll på juldagen för flera år sedan.

– Det är egentligen fascinerande att när vi söker och famlar efter den kristna sanning finner vi den i krubban. Där ligger inte en trosbekännelse, utan ett barn, en människa. Är det inte typiskt?

Enligt en undersökning tror 75 procent av Svenska kyrkans präster att Jesu döda kropp vid uppståndelsen fick liv. En fysisk uppståndelse. Hur tänker de som samlats i biskopsgården?

Jag vet inte om det var en fysisk uppståndelse eller inte, men att det inte är något jag fastnar i. Däremot litar jag på erfarenheten av den uppståndne Kristus, både i Bibelns berättelser, i mina egna erfarenheter och i mötet med människor, berättar Marit Norén.

Katarina Frisk jämför med sagans värld.

Man behöver inte tro att draken finns. Men man måste tro på att draken kan besegras. Jag tror inte på den fysiska uppståndelsen i en konkret bemärkelse, däremot tror jag på uppståndelsen. Det kanske låter lite motsägelsefullt, men det funkar för mig. Jag kan säga att Gud dog där på korset med Jesus och döden då besegrades. Men jag behöver ingen fysisk uppståndelse för det, säger hon.

Johan Linnman vill vända på frågan och riktar sig mot dem som tycker att den fysiska uppståndelsen är avgörande.

– Vad skulle de säga om man hittade Jesu skelett? Jag har svårt att tro att de skulle sluta tro då. Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett? Det är ju för världens skull vi är kristna, inte kyrkans. Och världen finns ju kvar oavsett vilket.”

Normal uppfattning bland Svenska kyrkans tongivande präster i dag

Det är en biskop i Svenska kyrkan och några präster i hans stift som säger detta, och alla fyra står bakom det som sägs. Jag tror därför att det som sägs i artikeln ska betraktas som allmänt accepterade ståndpunkter inom Svenska kyrkan. Det finns mig veterligt ingen högre läroauktoritetsnivå inom Svenska kyrkan än biskoparna och prästerna – om nu inte det så kallade ”kyrkomötet” ska betraktas som ett sådant. Men där sitter ju avdankade politiker och styr, och de gör det inte i egenskap av aktiva gudstjänstbesökande kristna, utan i egenskap av just politiker.

Det som citerades ovan är alltså inte några privata åsikter hos några avvikande debattörer. Det är en biskop och tre präster i Svenska kyrkan som uttrycker en tämligen normal uppfattning bland prästerskapet.

En av fyra präster tror inte på Jesu uppståndelse

Enligt artikeln ”tror 75 procent av Svenska kyrkans präster att Jesu döda kropp vid uppståndelsen fick liv. En fysisk uppståndelse.” Det betyder att 25 procent – en av fyra präster – inte tror på uppståndelsen, inte tror att graven var tom. En av fyra – ta in det!

Det betyder exempelvis att en av fyra präster i Svenskan kyrkan inte uppfyller aposteln Paulus krav på hur man blir frälst!

Paulus skriver:

”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9)

Nu vet jag att inte alla människor tror på Bibeln och inte per automatik köper citerandet av bibelord som ett argument. Men detta pauluscitat är inte bara ett lösryckt citat; det uttrycker vad som då och sedan dess alltid har varit den klassiska kristna tron, nämligen att självaste grunden för den specifikt kristna tron är just tron att Gud uppväckt Jesus från de döda. Det är fundamentalt att tro just det om man vill bli räddad. Och man har alltid förstått detta som att det syftar på en fysisk uppståndelse, att graven var tom efter att Jesus uppstått. Det är just det som är själva grejen – för att uttrycka det lite mer vardagligt.

Så har man alltid trott i kyrkan. Katoliker, ortodoxa, protestanter – alla. Det är i grunden det som är kristen tro. Tror man inte så, har man inte en kristen tro. Då har man en annan tro.

Detta betyder alltså att en av fyra präster i Svenska kyrkan inte har en kristen tro. Detta är inte någon subjektiv och polemiskt färgad åsikt. Det är ett faktum, ett rent konstaterande.

Det Johan Linnman säger på slutet om att det inte handlar om ett skelett, är ett mycket märkligt uttalande för att komma från en präst. Hela Nya testamentets samlade texter och den tidiga kristna kyrkan (ja, all kyrklig förkunnelse från apostlarna fram till 1900-talet) är helt entydigt i denna fråga: Om någon hade funnit Jesu döda kropp i graven eller någon annanstans (eller skelettet), så hade den kristna tron varit motbevisad. Den kristna tron är att det inte finns något ”skelett” någonstans. Den kristna tron är att graven är tom. Och det är just det – exakt det och inget annat – som fick Jesu förskrämda lärjungar som ville fly från allt när han blev korsfäst, att bli modiga förkunnare av en uppstånden frälsare och grundare av den kristna kyrkan. Det var just tron på att Jesus fysiskt uppstått från de döda som gjorde att de var villiga att gå i döden för denna tro. Att inte en präst fattar det!

Jämför dessa prästers ord här ovan med vad aposteln Paulus skrev bara en tjugo-tjugofem år efter Jesu död och uppståndelse:

”Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. (1 Kor 15:14-19)

Uppseendeväckande att just biskopar och präster inte tror på uppståndelsen

För den som är kristen är det jag skrivit ovan tämligen självklart. Men tydligen inte för biskopar och präster inom Svenska kyrkan. Det uppseendeväckande är inte att det finns människor som inte är kristna eller inte tror på den kristna läran. Så har det ju alltid varit och kommer att så förbli till dess vår Herre kommer åter. Och alla har ju naturligtvis rätt att tro och tänka som de vill. Religionsfriheten måste vi värna om kraftfullt.

Det uppseendeväckande är att de som kallas biskopar och präster inom det som kallas en kristen kyrka ger uttryck för detta. Folk i allmänhet kanske förväntar sig att präster och biskopar i det största kristna samfundet i landet skulle stå för den grundläggande kristna tron, men så är det alltså inte.

Hur länge ska skådespelet fortsätta?

Vad betyder detta för ekumeniken?

Frågan är om kristna inom till exempel den svenska pingströrelsen eller Katolska kyrkan egentligen fattar hur det är ställt inom Svenska kyrkan. Vad betyder det för ekumeniken om den ena parten tror att man har ekumeniska relationer med kristna i annat samfund, medan personerna i det andra samfundet inte har en kristen tro över huvud taget?

Observera att prästen Katarina Frisk här ovan säger sig tro på ”uppståndelsen”, men att hon med det inte menar vad man i traditionell kristen tro alltid har menat med det ordet. Hon tror inte på den fysiska uppståndelsen – att Jesus fysiskt uppstod ifrån de döda, att graven var tom. Johan Linnman tycks mena att det nog ligger ett skelett någonstans som skulle i kullkasta den traditionella kristna tron. När dessa präster alltså läser trosbekännelsens ord i gudstjänsten, så menar de inte vad den bekännelsen säger. De lägger in en helt egen uppfattning i de ord som sägs. Är inte detta bedrägligt?

Är det inte så att många hör de här orden och tror att de betyder samma sak som man alltid har trott, medan det i själva verket är så att dessa präster menar något helt annat med orden. De blir det ett stort bedrägeri. De fromma pingstvännerna, katolikerna och de svenskkyrkliga lutherska kyrkobesökarna hör trosbekännelsen och ord som ”uppstånden på tredje dagen”, men fattar inte att prästerna talar om något annat. Prästerna tror inte som kyrkan alltid trott.

Kan det vara så att pingstvänner och katoliker som på olika sätt befinner sig i ekumeniska relationer med Svenska kyrkan faktiskt inte har insett att biskopar och präster i Svenska kyrkan faktiskt inte bekänner sig till en grundläggande och klassisk kristen tro?

Vad betyder det för ekumeniken? Kan man fortsätta gladeligt med ekumenik med en kyrka där en av fyra biskopar och präster inte bekänner sig ha en kristen tro?

Och det här är ju inte den enda frågan där Svenska kyrkan har utmärkt sig under de sista åren och gjort sig omöjlig som partner i kristen ekumenik. Tänk till exempel på de utfrågningar som sker inför olika biskopsval, där till exempel den ene efter den andra, exempelvis ärkebiskop Antje Jackelén, uppenbart svävar på målet när de får frågor om tron på uppståndelsen, jungfrufödelsen och liknande. Då vägrar de ta ställning på ett tydligt sätt för klassisk kristen tro. De enda punkter på de är riktigt tydliga är egentligen frågor om kvinnopräster och homo-äktenskap och liknande. Då svarar de reservationslöst jakande. Och just det gäller frågor där Svenska kyrkan markerar ut sig som tydligt utanför den klassiska kristna trons råmärken.

Vad beror detta på?

Jag vet mycket väl att det finns många andra biskopar och präster inom Svenska kyrkan som säger något annat. Jag vet att det finns finns dem som tror på allt i Bibeln och i bekännelseskrifterna på ett klassiskt sätt. Och enligt artikeln så tror ju 75 procent på att Jesus uppstod fysiskt ifrån de döda.

Men jag anser att detta som framkommer i denna artikel måste fram på bordet. Detta kan inte längre förtigas och skyfflas under mattan. Att en av fyra präster (statistiken för just biskopar vet jag inte) inte har en kristen tro – och att detta även gäller på biskopsnivå – måste väl få konsekvenser?  Kan man tro som prästerna i denna artikel gör och ändå fortsatt kunna få anses vara goda kollegor, ”medarbetare i Guds rike” och så vidare? Har man inte per automatik diskvalificerat sig från prästämbetet/prästtiteln när man tror så här? Är inte det som pågår nu ett enda stort och tragiskt skådespel – eller falskspel?

Jag vet inte vad ärkebiskop Antje Jackelén tror. Jag vet inte om hon delar dessa prästers och denne biskops tro, men det skulle inte förvåna mig. Och kan ett samfund där man på högsta nivå inte tror på Jesu uppståndelse verkligen kan vara med i något som kallas Sveriges kristna råd? Om det inte är ett krav att man tror på Jesu uppståndelse, då skulle ju även muslimer, hinduer och ateister kunna vara med i Sveriges kristna råd. Här talar vi ju inte om någon kyrko- eller samfundsskiljande fråga som den om påvedömet, kyrkosynen, dopsynen eller något liknande. Här talar vi om något mer fundamentalt.

Jag har mer att säga om detta, men det får räcka för detta inlägg.

9 reaktioner till “En av fyra präster i Svenska kyrkan tror inte på Jesu uppståndelse”

  1. ”Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna.
” Matt 5:13

    Svenska kyrkans framtid är utstakad av Jesus själv. Det finns ingen räddning när den som ytterst är satt att vaka över den frälsande läran, själv inte tror. Själv lämnade jag detta sjunkande skepp redan på 60-talet.

    Den frälsande tron kan varken förneka att en verklig fysisk Adam & Eva funnits eller att Jesu kroppsligen uppstod. Däremot säger inte Bibeln att den frälsande tron innebär att tro på en treenig Gud. Fadern är den ”ende sanne Guden” enligt apostlarna. Det finns alltså hittepåläror även inom s k bibeltroende samfund som katolska kyrkan.

  2. Håller med om vartenda ord, Mikael! Som läget är i Svenska kyrkan nu – med dess politiska styrning, prästvigningsstopp av konservativa kandidater et c – är det dock snarast fantastiskt att hela 75% av det svenskkyrkliga prästerskapet fortfarande likt Lukas och de första kristna tror att Jesus uppstått fysiskt (”en ande har inte kött och ben, och det ser ni att jag har”). Men givetvis kan vi inte nöja oss med det. Bra att du ryter ifrån även som nybliven romersk katolik – det är den största tjänst du kan göra oss. Katoliker som (likt många sossar och centerpartister) tar för givet att Svenska kyrkan är och måste vara en slags religiös filial till de politiska partierna, och som därför inte höjer på ögonbrynen åt alla påstått ”lutherska” dumheter, gör oss i sin ekumeniska artighet en stor björntjänst.

  3. Tack Mikael för denna artikel. Håller med dig om att ekumeniken, den sanna kristna enheten, hotas i det mest grundläggande av allt; när tron och bekännelsen av Jesu kroppsliga uppståndelse börjar förnekas eller försåtligt ifrågasättas. Lika allvarligt som när man börjar förneka sanningen om Jesus som Sann Gud och Sann Människa.

    Berndt Isaksson

  4. Detta är liberalteologins yttersta konsekvens. Jesu namn och person blir ett ”uttryck för Guds närvaro”. Jag hörde tidigare ärkebiskopen beskriva hur han tänkte just i dessa termer.
    Märk väl att det är ”samma andas barn” som i parallella diskussioner om till exempel Adam och Eva. Jag drar inte exakta paralleller men det innehåller samma typ av kritik. Ett namn eller historisk person blir ett uttryck för något men behöver med nödvändighet inte ha existerat. Budskapet blir det viktiga men inte den histroiska existensen.
    Vi ska använda huvudet, inte göra det omöjligt för den pålästa vetenskapstroende människan i nutid att kunna tro. Man uttryckte sig så då, men behöver inte göra det nu. Känns det igen från andra debatter?
    Det är också därför en diskussion är viktig för hur långt man vill gå i tolkandet av bibeln för att passa nutidsmänniskan, upplyst av vetenskap. Här har vi dess yttersta konsekvens beskrivet. Den teologi som ifrågasätter historiska personer och författarskap i bibeln kan befinna sig på samma sluttande plan…

  5. Det finns som sagt flera frågor och ibland blir det svårt med den praktiska ekumeniken. Jag minns när representanterna för den ekumeniska skolkyrkan skickade mail till alla lärare och deklarerade att de ”absolut inte” ville evangelisera. Detta samtidigt som ett antal intet ont anande frikyrkoförsamlingar fortsatte att varje månad avsätta en summa pengar till som de trodde var skilevangelisationen. Jag har en känsla av att det är lättare att enas kring diakonala insatser.

  6. Tyvärr är det ju så även när det gäller specifikt kristna frågor som i alla andra frågor. De klassiskt troende vill inte bråka, vill inte såra, tror sig ha världens bjälke i alla ögon så att man inte kan säga ifrån. Det är nog ändå bättre att försynt försiktigt försöka påverka inifrån, genom sitt sätt att hålla kaffekoppen medan man dricker visa på en annan verklighet och vips – så kommer till slut präster och biskopar inom Sv kyrkan förstå att de tror helt fel, det blir omvändelse och gråt och väckelsen är här i ett nafs.

    Jag ironiserar syrligt. Hur många år har man inte försökt detta? Om jag i mitt arbete i decennier skulle försöka få igenom en omöjlig affärsplan inför varje budgetmöte år efter år så skulle jag sedan länge vara avskedad.

    Det finns bara en sak att göra för de bibeltroende. Avsluta allt samarbete med de som inte är kristna. Punkt. Vad säger Västerås Pingst om den saken t ex? Annars är man väl verkligen medskyldig till att behålla och intensifiera dimridåer för vanligt folk som behöver bli kristna.

  7. Mikael det pågående avfall som sker i den Svenska kyrkan är naturligtvis ett tragiskt bevis på det avfall vi ser ske i svensk kristenhet inte bara i SK utan även utanför dess led. Den kyrka som du Mikael representanter är även den en kyrka full av motsägelser, obibliska traditioner, och märkliga läror, ingen kyrka går fri från den våg av förvillelse som vi nu på bred front ser komma. Eftersom frälsningen är en så central och viktig del i den kristna tron så vill jag att du lyssnar på Stig Andreassons föredrag där han jämför vad den katolska kyrkan lär om frälsning jämfört med vad bibeln lär. http://media.bibelfokus.se/audio/stig_andreasson_del3.mp3
    Jag uppfattar flera av de (många gånger bra och intressanta) blogginlägg som du för fram är ett sätt att rikta bort blicken från den katolska kyrkans egna problem och fokusera på problem utanför din kyrka.
    Stora delar av SVK ledarskap förnekar vad bibeln lär, men fortfarande finns det goda krafter kvar i den kyrkan viket ändå ger ett visst hopp. Den katolska kyrkan är inget alternativ om du söker en kyrka fri från avfall och förvillelse även om du möjligen tror och vill framhålla det?

    1. Jag trodde du som följt min blogg en längre tid visste att jag skrivit och kritiserat liberalteologi i olika kyrkliga sammanhang långt tidigare. Faktum är att jag gjort det ända sedan jag börjat blogga 2009, och då i egenskap av pingstpastor. Men då blev jag inte kritiserad för att försöka dölja något i pingströrelsen. Möjligen blev jag kritiserad för att jag lade mig vad som skedde i andra samfund än mitt eget, men den kritiken avfärdade och avfärdar jag som irrelevant, då jag anser att allt som händer kristna människor angår mig, eftersom vi alla är syskon i Herren. Därför måste man vaka och kämpa mot liberalteologi var den än uppträder. Och nu bor ju vi i Sverige och här måste vi gilla läget och tala om det som sker i svensk kristenhet. Och där är ju Svenska kyrkan inte en liten spelare.

  8. Huvudproblemet är att det är en ”öppen, demokratisk folkkyrka” som är politiskt styrd, på ett närmast värre sätt än förr då biskoparna utsågs av regeringen.

    Kristi kyrka kan aldrig vara demokratisk i samma mening som i en ideell förening eller samhället i stort.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.