Var verkligen det muslimska Spanien en tid av tolerans och fredlig samexistens? – del 1

Det sägs ofta att islam är en fredens religion. Det sägs ofta att våld och islam inte hör ihop. Det sägs ofta att islam egentligen är en tolerant religion och att förtryck mot människor från andra religioner, mot kristna eller judar, egentligen är något oislamskt, som inte stämmer med Koranen eller andra islamiska religiösa skrifter. Intolerans och våld sägs ofta vara en misstolkning av islam. Som exempel på denna goda bild av islam anförs ofta det moriska Spanien. Spanien erövrades ju av muslimerna (som här också kallades morerna) år 711 och ingick till en början i det ummayadiska kalifatet. Muslimerna härskade över Spanien i stort sett oinskränkt fram till 1200-talet, då de kristna kungarikena i norr började bli mer framgångsrika i att återta landet. 1492 besegrades det sista muslimska riket i Spanien, Granada. Men detta moriska välde eller denna moriska tid i Spanien sägs ofta ha varit en tid av religiös tolerans och kulturell blomstring, då muslimer, kristna och judar levde sida vid sida i fredlig samexistens och gott samarbete.

Men var det verkligen så? Stämmer detta verkligen med dåtida historiska källor på den kristna och den muslimska sidan? Stämmer det med det arkeologiska materialet? Eller är detta något som bara upprepas av forskare efter forskare utan att någon egentligen brytt sig om att gå till källorna med ett öppet, kritisk sinnelag om just detta? Är talet om denna toleransens guldålder egentligen ett uttryck för något annat?

Darío Fernández-Morera är en amerikansk forskare som ifrågasatt allt detta, genom att själv gå till källorna – och det är ett digert material. Han redogör utförligt för detta i boken The Myth of the Andalusian Paradise – Muslims, Christians, and Jews under Islamic Rule in Medieval Spain, utgiven 2016. Jag kommer här i några inlägg att försöka redogöra för en del av vad han skriver. Det blir dock endast brottstycken ur denna mycket innehållsrika bok. Det är ett mycket utförligt källmaterial som anförs eller citeras. Men det jag här och framåt skriver är alltså en redogörelse för vad Fernández-Morera skriver. Jag rekommenderar dock alla läsare att själv skaffa boken och läsa den.

Muslimska erövringskrig

Muslimska och kristna krönikor från 700-talet berättar för oss att muslimska arméer från Arabien och Mellanöstern under andra hälften av 600-talet svepte fram längst den nordafrikanska kusten och erövrade hela den södra kusten av Medelhavet. Alla dessa landområden hade varit starka kristna områden i århundraden och ingick då i det kristna grekiska Romarriket, som ofta kallas det Östromerska riket eller det Bysantinska riket. Nu plundrades dessa områden systematiskt. Kyrkor förstördes eller omvandlades till moskéer. De kristna invånarna som inte dödades eller konverterade till islam gjordes antingen till slavar (kvinnorna till sexslavar) eller till dhimmis, vilket innebär att de blev tvingade att betala en särskild skatt – jizya -för att bli ”beskyddade”. Alltså, ungefär samma sak som när kriminella gäng i vår tid utpressar olika företagare att betala pengar i utbyte mot att inte bli rånade eller få sina butiker förstörda. Denna jizya var och är något som är stadgat enligt islamisk lag och det syftar till förödmjuka de underkuvade kristna och att ge god inkomst åt det islamiska väldet.

De länder som idag heter Egypten, Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko var alltså en gång kristna områden under Romarriket och befolkningen talade många olika språk, bland annat latin, grekiska, koptiska och olika berberspråk. Av dessa kristna återstår idag endast ca tio procent av Egyptens befolkning, de så kallade kopterna. För övrigt, har dessa områden helt islamiserats och arabiserats.

Spanien erövras 711

År 711 enligt krönikorna tog den muslimska armén bestående av mestadels araber och berber vägen över Gibraltar sund och in i Spanien. (Spanien var det namn som under antiken användes av både kristna och muslimer om hela den iberiska halvön). Spanien erövrades på samma sätt som Mellanöstern och områden längs den nordafrikanska kusten. Spanien hade tidigare ingått i Romarriket och hade en välutvecklad romersk civilisation och en befolkning som var kristen och judisk och som talade den dialekt av latinet som med tiden skulle utvecklas till bland annat spanska. Den västra delen av Romarriket hade under ett par århundraden successivt fallit sönder som stat och bestod på 600-talet av flera oberoende stater som dock alla var kristna länder. I Spanien hade en germansk folkgrupp som kallades västgoterna invandrat och de västgotiska kungarna härskade över landet. Och det som höll på att hända i Spanien var att den västgotiska kulturen och den romerskt-spanska höll på att växa samman till en ny kultur.

Enligt källorna blev araberna och berberna mäkta imponerade av den storslagna kultur som fanns i det land de erövrat. Själva kom de ju mest från en beduinkultur och klarade inte av att bygga bra hus som romarna och västgoterna. Observera, att det är arabiska källor från denna tid som säger just detta!

Det västgotiska riket var dock splittrat och muslimerna lyckades utnyttja detta och erövra hela Spanien på ca tio år. Efter att ha konsoliderat sitt välde i Spanien skickade den muslimske härskaren en mindre armé in i Frankerriket, in i nuvarande Frankrike, för att rekognosera och utröna vilket motstånd de skulle kunna tänkas få. Det var normal taktik. De belägrade Bourdeaux och brände alla kyrkor de stötte på längs vägen och nådde så fram till utkanten av Poitiers i centrala Frankrike. Där drabbades de dock av ett stort nederlag då de besegrades av frankerna under ledning av Karl Martell i det slag som kallas slaget vid Tour eller slaget vid Poitiers den 10 oktober 732. Därmed stoppades tills vidare det muslimska försöket att erövra Europa. De muslimska fortsatta försöken att erövra Europa blev dock ännu mer framgångsrika längre fram i tiden, när de muslimska turkarna började invadera Europa några århundraden senare.

När den kristna krönikan Chronica mozarabica från år 754 skriver om Karl Martell och hans franker och ska skilja dem från de andra, så kallar den frankerna för europenses och visar därmed att man redan på 700-talet hade en sorts en sorts europeisk kulturell, etnisk och geografisk självmedvetenhet.

Jihad – heligt krig

Det huvudsakliga motivet bakom denna erövring av kristna områden längs Medelhavets kuster och av Spanien och vidare försök var religiös. Man ville bedriva heligt krig – jihad. Detta bekräftas både av muslimska och kristna källor från denna tid och tiden närmast efter samt av det arkeologiska materialet.

Det sägs ofta av många akademiker, journalister och politiker nu för tiden att jihad i första hand syftar på en personlig inre andlig kamp för att bli en bättre människa eller något liknande, och först i tredje eller fjärde hand skulle betyda ”heligt krig”.

Darío Fernández-Morera för en lång diskussion om just detta i bokens första kapitel. Jag kan här omöjligt redogöra för allt han diskuterar och för alla hans otaliga källor, utan här ger jag bara några brottstycken.

Han citerar flera olika både muslimska och kristna källor från 700-talet och senare under medeltiden som alla entydigt säger att ordet jihad betyder heligt krig och inget annat. När samtida källor – muslimska eller kristna – ska beskriva de muslimska erövringstågen så kallas de jihad och de ges en religiös motivering. Och det handlar om erövringskrig och inte om försvarskrig. Och jihad i denna betydelse är en helig plikt för alla muslimska män och kommer näst efter plikten att dyrka bara Allah. Den muslimska rättsskola som kom att dominera Spanien under hela den muslimska perioden var den malikiska skolan och den är entydig på denna punkt.

Den i den kristna världen kände ”store muslimske filosofen” Averroes (hans latiniserade namn som han är känd för hos oss) på 1100-talet – hans arabiska namn är Ibn Rushd och han var sharia-jurist – diskuterar exempelvis endast begreppet jihad i betydelsen heligt krig och han skriver att jizya är en betalning som kristna och judar måste erlägga för att man ska skona deras liv, och så länge som de inte har blivit muslimer.

Det var kalifens (den högste muslimske härskarens) plikt att bedriva jihad mot kristna och tvinga dem betala jizya, som inte enbart skulle ge inkomster till staten utan också förödmjuka dem och lära dem att underordna sig islam. Maliki-skolan förklarade också att muslimska krigare i omåden där jihad bedrevs var fria att ha sex med vilka tillfångatagna kvinnor de ville. Inga icke-muslimer hade några som helst rättigheter i områden där jihad bedrevs. Det var först när området underkuvats som avtal kunde slutas om dhimmi-status, att de kristna eller judarna betalade jizya – alltså beskyddarpengar – och därmed i viss mån fredades.

Tankarna att jihad skulle betyda i första hand ”en inre andlig ansträngning eller kamp” eller ett ”defensivt krig” verkar vara en ganska sen tanke.

Det är i alla fall mycket tydligt att alla de tidiga och samtida muslimska källorna till erövringen av Spanien kallar detta för ett ”jihad”. Och samma källor kallar de kristna för ”avgudadyrkare”, ”polyteister”, ”otrogna” och ”romare” – alltså som invånare av det kristna grekiska Romarriket (känt som det Bysantinska riket).

Den kristna Chronica mozarabica kallar ofta muslimerna för araber eller saracener. Och många har velat tolka det som att de kristna då inte såg det som ett religiöst motiverat krig, ett jihad, och inte skulle ha varit medvetna om att araberna drevs av en annan religion. Denna tolkning motbevisas på flera sätt av olika källor och att just denna krönika skriver att de arabiska inkräktarna leddes av en viss Muhammed som på ett ställe i krönikan kallas ”deras profet Muhammed”.

Så här långt kan vi alltså se att muslimerna från Muhammeds tid och framåt förde erövringskrig gentemot dåtidens två äldre och stora riken – det kristna grekiska Romarriket (det bysantinska) och mot Perserriket i öst, samt nu även mot det västgotiska riket i Spanien. Allt detta var religiöst motiverade erövringskrig som kallades jihad. Invånarna i dessa områden dödades, konverterade till islam eller tvingades betala beskyddarskatt, jizya, i syfte att de skulle bli skonade och samtidigt bli förödmjukade.

Men hur utvecklades nu det muslimska styret i Spanien? Blev det den toleransens guldålder som det ofta sägs ha varit både i historievetenskaplig litteratur och i annan litteratur? Jag fortsätter att redogöra för Darío Fernández-Moreras tankegångar och resonemang från boken The Myth of the Andalusian Paradise – Muslims, Christians, and Jews under Islamic Rule in Medieval Spain  i ett kommande blogginlägg.

8 reaktioner till “Var verkligen det muslimska Spanien en tid av tolerans och fredlig samexistens? – del 1”

  1. Judarnas ställning och livsvillkor skiftade över tid i det moriska Spanien. De var andra klassens människor, men hade det ändå betydligt bättre under islams styre än under det kristna när Ferdinand & Isabella började sin fruktansvärda terror.
    Generellt sett har judar under historien haft det bättre under islamskt styre än under kristet.

  2. SÅ Gerdvall, det där stämmer inte. Det är givetvis mer tolerant att låta judarna bo kvar än att slänga ut dem som Spanien, England och vissa andra länder gjorde men majoriteten av de kristna länderna tillät judar.

    Nästan alla judiska framsteg – kulturella, ekonomiska och vetenskapliga(inkl. teologiska) – har skett i bland de judar som bott i det kristna väst. Förutom vissa judar i muslimska Spanien finns det inga bidrag till civilisationens utveckling.

    Judar har bott i den muslimska världen från islams start till 1950-talet men de har inte åstadkommit någonting. Däremot har judar i Tyskland, Italien, Nederländerna men även länder med tidvis stora förföljelser som Polen, Ryssland, etc givit stora bidrag till världens utveckling. Det blir märkligt att säga att en grupp som inte åstadkommer ett skit är i en bättre position än en grupp som går från klarhet till klarhet.

    1. Vi får väl se hur det blir. Sverige kommer att bli ett muslimsk land om ett antal år, då får vi se hur vi blir behandlade.

  3. Tja, skeptikern som bor i mig säger nog att sanningen ligger någonstans i mitten, de muslimska styret bör varken förhärligas eller demoniseras och som oftast används religionen som täckmantel och rättfärdiggörandet av erövring och maktutövning. Gäller även inomkristna konflikter som den på Nordirland där den fattiga keltiska befolkning råkade vara katoliker och den mera välbeställda engelska och skotska protestanter. Eller den shiitisk/sunnitiska konflikten i en del arabländer där de fattiga är shiiter och härskarklassen sunniter.

  4. Mycket intressant. Ser fram emot fortsättningen. Vi är otroligt naiva vad gäller islam. Jag kan inte nog betona det. Islam är en världserövrarreligon som vill etablera ett världsvitt kalifat med våld. Det har nu gått några sekler sedan vi hade muslimerna på dörrlåset samtidigt som Europa har varit fritt från muslimer. Vi har tappat bort historien. Om man läser Ungerns historia, t ex, så blir man inte alls förvånad över president Orbans starka försvar för det kristna Ungern och det kristna västerlandet. Få länder har drabbats så hårt av turkarnas invasioner och ockupationer under flera hundra år. Man har det i sin tradition, man har upplevt det i sin egen historia. Varför skulle nu plötsligt islam, med ett starkt IS, al-Qaida m fl grupperingar, ha ändrat sig? När man följer en urgammal bok till sista bokstaven? Det är fullständigt dumdristigt naivt.

    En annan intressant bok är Philip Jenkins: The Lost History of Christianity, en av få aha-böcker jag läst sedan tonåren (då var det mycket aha-upplevelser). Han beskriver islams utbredning i Mellanöstern, det Mellanöstern som var totalt kristet dominerat, med hundratals biskopsdömen bl a i Arabien, i Mesopotamien och uppåt Kaukasus ända bort till Kina. När man på den tiden talade om de kristna länderna så var det t ex nutidens Saudi-Arabien, Irak, Iran och västra Pakistan. Varför finns inga kristna kvar här nu? En anledning, som Jenkins beskriver, stavas ”anpassning”. När de kristna anpassade sig till de islamska erövrarna så gick de under.

    Eftersom vi aldrig sedan jordens tillblivelse har haft så många muslimer i det ”kristna” Europa så sitter vi, enligt min mening på en bomb. Visst – de allra flesta vill leva lugna liv som vi andra. Men när de radikala grupperna reser sig ur alla gettoiserade förorter, enligt egen utsago när man uppnått en 30% befolkningsandel så kommer den egna religionens efterföljare inte säga ens pip utan anpassa sig. Sedan har vi en massiv islamsk front mitt i våra länder. Flykt är omöjligt eftersom det ser ungefär likadant ut överallt. Vad gör vi då? Det stora martyrskapets tid eller det stora avfallets tid?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.