Nio viktiga fakta som kommer att förändra din syn på korstågen

Det är en allmän uppfattning idag att korstågen är någonting som vi i västvärlden behöver skämmas för, i synnerhet vi som kallar oss kristna och i allra högsta grad den Katolska kyrkan. De flesta tror antagligen att vi får skylla oss själva lite grann för all fiendskap som finns mellan västvärlden och stora delar av den muslimska världen, för vi har ju en gång varit imperialistiska och kolonialistiska och angripit de fredliga muslimerna i det heliga landet under korstågstiden. ”Det var ju vi som började”. Enligt allmän uppfattning var också korstågen ett försök att med våld försöka tvångsomvända muslimer till kristen tro.

Den uppfattningen delas också av förmodligen de flesta i den muslimska världen.

Både Al-Qaida som utförde terrordådet den 11 september 2001 mot World Trade Center i New York och IS i Mellanöstern kallar oss i västvärlden för ”korsfarare”. Och den kurdiske muslimske härskaren Saladin som 1187 återtog Jerusalem från korsfararna är numera en stor hjälte i den muslimska världen och får gator och torg uppkallade efter sig.

Men det har inte alltid varit så. På medeltiden fanns det nog inte en enda person i Europa som inte ansåg att korstågen var något av det allra högsta goda – hjältemodig insats att med fara för sitt eget liv skydda de kristna i det heliga landet från muslimernas förtryck, och som en botgöring för begångna synder. Till och med muslimerna på den tiden respekterade korsfararnas idealism och fromhet.

Allt detta ändrades på 1500-talet. Martin Luther förkastade påvedömets auktoritet och tänkandet om botgöring och avlat, och han ansåg att korstågen bara var ett uttryck för påvedömets makthunger. Att kämpa mot turkarna var samma sak som att kämpa mot Kristus själv, eftersom Kristus hade skickat turkarna för att straffa kristenheten för dess trolöshet mot honom. När turkarna dock invaderade Österrike, ändrade Luther sig på den sista punkten.

Under Upplysningstiden, i efterdyningarna av de stora religionskrigen på 1500-1600-talen, ansåg de flesta upplysningstänkarna att den medeltida kristendomen var en ren vidskepelse. Korsfararna var barbarer som drevs av fanatism, naivitet, girighet och lusta. Den gryende liberalismen såg också ett ekonomiskt motiv bakom. Under Romantiken fick korstågen hos en del en viss återupprättelse i medvetandet då ju medeltiden sågs i ett romantiskt skimmer. Men i samband med den europeiska imperialismen under 1800-talet och världskrigen på 1900-talet cementerades bilden av korstågen till något entydigt negativt, alltifrån den kände författaren Sir Walter Scotts (han som skrev Ivanhoe) roman Talismanen 1825 till den brittiske historikern Sir Steven Runcimans standardverk A History of the Crusades (1951-1954).

Sedan 1970-talet har historiker dock forskat och grävt mer och mer i korstågstiden och kommit fram till en helt annan bild. Denna nya syn på historien har dock hittills inte lyckats ta sig fram till det allmänna medvetandet. Hollywood, politiker, kulturarbetare och journalister lever fortfarande kvar i den gamla världsbilden.

Det finns väldigt mycket att skriva om detta, men enklast kanske är att skriva om vad korstågen INTE är, enligt historisk forskning från 1970-talet och framåt.

  1. Korstågen var INTE oprovocerade anfallskrig mot den fredliga muslimska världen

Uppfattningen att korstågen var oprovocerade anfallskrig mot den fredliga muslimska världen är bara så fel det kan bli.

Ända sedan Muhammeds tid har muslimerna försökt att besegra och erövra den kristna världen – genom krig. Och åtminstone från 600-talet och fram till slutet av 1600-talet – under 1000 år – var de riktigt framgångsrika på det. Muhammed härskade vid sin död år 632 över större delen av den arabiska halvön. Drygt 100 år senare hade Muhammeds efterträdare lyckats utsträcka det muslimska väldet från den arabiska halvön ända bort till den iberiska halvön i väster, och bort till floden Indus i öster. Detta hade skett genom erövringskrig. Den muslimska territoriella expansionen i väst stoppades vid slaget i Poitiers i Frankrike år 732.

Från denna tid och framåt var det muslimerna som härskade över Medelhavet. Under 800-talet gjorde man ofta räder mot de franska och italienska kusterna och plundrade och tog slavar. Målet var att ta Rom, kristenhetens huvudstad. Vid slutet av 1000-talet hade muslimska härar erövrat två tredjedelar av den kristna världen. En gång var nämligen alla länder runt Medelhavet kristna länder. En gång var det som nu heter Turkiet, men som då inte beboddes av några turkar, ett befolkningsmässigt kärnområde för kristenheten. Mellanöstern var en kristen del av världen. Men hela den iberiska halvön, hela Nordafrika, hela Mellanöstern, delar av det som nu är Turkiet – gamla kristna kärnområden – hade nu erövrats och till stora delar islamiserats. Och idag 2017 är ju islamiseringen av dessa områden ännu mycket mer långt gången, med undantag för Spanien och Portugal som ju befriades från det muslimska väldet under senmedeltiden.

Så när det gäller ”oprovocerade anfallskrig” så var det de muslimska härskare som stod för provokationen och expansionslystnaden.

I slutet av 1000-talet ökade det muslimska förtrycket och förföljelsen mot kristna i det heliga landet och i Mellanöstern. Det första korståget, som påkallades av påven Urban II 1095 skedde som ett gensvar på den bysantinske kejsarens rop på hjälp till påven i Rom. Det Bysantinska riket var ett rike som då omfattade nuvarande Grekland, delar av Balkanhalvön och Turkiet och lite till och hade sin huvudstad i det som nu heter Istanbul, men som då hette Konstantinopel. Det var ett kristet rike med grekiska som huvudspråk. Detta rike hade förlorat mer än halva sitt område till muslimerna – hela Mellanöstern – och var nu utsatt för extra stort hot. Man hade förlorat en stor del av Anatolien (det som nu är den asiatiska huvuddelen av Turkiet) till de muslimska turkarna och man klarade inte längre av att skydda de kristna som bodde i det heliga landet. Man klarade inte av att skydda kristna pilgrimer.

Det första korståget började alltså som ett rent försvarskrig gentemot muslimsk aggression. Riddare och soldater från väst skulle hjälpa de angripna kristna i öst. Och hela den följande korstågstiden är ett uttryck för samma sak – från dess början till det bittra slutet, då korsfararna förlorade sitt sista fäste i det heliga landet 1291. Korstågen uppfyller enligt flera bedömare alla kraven för vad som kan kallas ett ”rättfärdigt krig” enligt den kristna teorin om krig.

De muslimska härskarna och arméerna vann alltså detta krig, om vi nu kallar korstågen för det. Men det slutade inte med detta. De muslimska väldena fortsatte efter korsfarartiden med sina försök att erövra fler kristna områden och vändningen kom egentligen först i slutet av 1600-talet, vilket i tid sammanfaller med slutet av den svenska stormaktstiden. 1683 gjordes det sista stora försöket att expandera västerut, då turkarna försökte erövra Wien, vilket som tur är misslyckades. Därefter började de muslimska väldena att minska i makt och inflytande. Men det berodde alltså inte på korstågen, utan det skedde långt senare.

  1. Korstågen var INTE fromma förevändningar för att girigt roffa åt sig rikedomar

Förr trodde man att det var de yngre sönerna till adeln i Europa som drog ut på korståg. Detta för att de inte skulle få ärva släktegendomen och därför skulle behöva skapa sig en egen rikedom genom att dra ut på plundringståg. Modern forskning har visat att det inte var så. Det var i regel de förstfödda som drog ut på korståg. Och nästan ingen tjänade ekonomiskt på det hela. Många fick pantsätta egendom för att ha råd att komma iväg. Och av dem som kom hem igen, fick de vara glada om de inte blivit utfattiga på kuppen. Det var ovanligt med stora plundringsbyten. Orsaken till att de ändå drog iväg, var snarare att de ville gottgöra för sina synder och göra en god gärning i att försvara de kristna i det heliga landet.

Historiker säger idag, att man inte kan förstå korstågen om man inte förstår det katolska tänkandet om botgöring och gottgörelse för synder. Det är nog för mycket begärt att protestanter eller sekulariserade människor idag på ett snabbt och enkelt sätt ska kunna sätta sig in i detta. Men en sak kanske man ändå kan ta till sig: Det historiska materialet vi har från korsfarartiden visar att det var fromma, uppriktiga religiösa motiv som i de flesta fall låg bakom att människor under medeltiden ”tog korset” på sig och drog ut på korståg. Oavsett vad man idag kan tycka om dessa religiösa motiv, så vittnar källmaterialet om att de flesta drevs av religiös uppriktighet och en vilja att göra gott.

  1. Korsfararna var INTE värre i att döda människor, inte mer blodtörstiga och brutala, än vad som var normalt för den tid de levde i

När Bill Clinton talade inför några studenter på ett universitet någon månad efter den 11 september 2001, talade han om att när korsfararna intog Jerusalem så slaktade de så många människor, enligt en berättelse från dåtiden, att de vadade i blod upp till knäna. Det är en överdrift. Den gamla historiska berättelsen Clinton åsyftar säger att de vadade i blod upp till fotknölarna. Men även det är en typisk retorisk överdrift. Det är sant att korsfararna dödade många civila. Men det är rent teknisk omöjligt att de skulle ha vadat i så mycket blod. Och även om vi idag fördömer deras handlande, så var det enligt dåtida sätt att se på saken, accepterat att när en armé intog en stad, så var hela befolkningen i deras våld. Det är därför det var vanligt att man i belägra städer noga betänkte vad man skulle göra, om det bästa kanske inte var att i förekommande syfte förhandla fram en kapitulation för att undvika just denna onödiga blodsutgjutelse.

Och det är värt att notera att de muslimer som överlevde Jerusalems intagande, fick leva kvar i all harmoni med sin egendom intakt och var fria att utöva sin religion även efter.

Men oavsett vad vi alltså tycker om detta idag, så borde vi bedöma det utifrån dåtida kriterier och inte utifrån nutida. En medeltida korsriddare kanske inte skulle tycka att det de gjorde var så väldigt mycket värre än när civilbefolkningen drabbas av bomber under nutida krig. Tänk till exempel på hur den drabbades i Tyskland i slutet av Andra världskriget – och då anser vi ändå att det var ett rättfärdigt krig och att de allierade var den goda sidan.

  1. Korstågen var INTE en medeltida europeisk kolonialism eller imperialism gentemot den svaga muslimska världen

Jämför med det jag skrev under första punkten här ovan. Det var den muslimska världen som var den ekonomiskt och militärt starka parten i sammanhanget. Från 600-talet till slutet av 1600-talet var det den kristna delen av världen som var den svagare parten och som var hotad av att bli erövrad av ett eller annat muslimskt välde. Europa var dåtidens ”tredje världen”. Den muslimska världen var då för världen, vad västvärlden är för världen idag.

Och den katolska närvaron i det heliga landet kanske utgjorde tio procent av befolkningen. Det var inte några korsfararkolonier, utan snarare små utposter i fiendeland för enstaka militärer och handelsmän. Det kostade mer än vad det gav vinst. Så länge det muslimska väldet var internt splittrat, kunde korsfararutposterna hålla ut, men så fort muslimerna blev eniga igen, så utplånades de. Och 1291 intogs det sista korsfararfästet i det heliga landet, Akko.

  1. Korstågen var INTE inriktade mot judarna

Ingen påve har någonsin kallat till ett korståg mot judarna. Det är sant att det vid några tillfällen inträffade pogromer mot judar i samband med vissa korståg. Men detta skedde på olika privata initiativ och fördömdes av påvarna och kyrkan. Trots all kristen anti-judisk retorik som var vanlig under medeltiden och som fanns hos flera av kyrkans män, så var det alltså inte korstågens syfte att förfölja judar. Men när det hände i samband med vissa korståg, så fördömdes det av kyrkan.

  1. Kyrkan startade INTE något ”barnkorståg”

Det så kallade ”barnkorståget” 1212 var varken ett korståg eller en armé av barn. Det var en grupp överentusiastiska ungdomar i Tyskland som proklamerade sig själva som korsfarare och började marschera ner till Medelhavet där de trodde att de skulle kunna få transport till det heliga landet. På vägen blev de fler och lite allmänt löst folk anslöt sig. Det hela löstes upp i Italien. Påven Innocentius III kallade det inte för ett korståg och han uppmanade i stället dessa personer att återvända hem.

  1. Korstågen syftade INTE till att omvända muslimer till kristen tro under hot om våld

Nästan ingenting sådant förekom, och om det förekom så stred det mot kyrkans lära. De muslimer som överlevde krigshandlingarna – och det var ju den stora majoriteten – fick behålla sin egendom och leva i fred och de fick fritt utöva sin religion.

  1. Påven Johannes Paulus II bad INTE om ursäkt för korstågen

Däremot fick han kritik för att han inte gjorde det. Han bad dock de ortodoxa om ursäkt för katastrofen under det fjärde korståget 1204, då korsfararna i stället för att hjälpa det Bysantinska riket i stället blandade sig i en tronstrid och intog huvudstaden Konstantinopel. Men den ursäkten var inte något nytt. Även den dåtida påven Innocentius III bad om ursäkt för detta och fördömde handlingen. Den korsfarararmé som gjorde detta gick över sina befogenheter och handlade rakt emot påvens instruktioner.

  1. Det muslimska ”minnet” av korstågen är en efterhandskonstruktion

Det första korståget proklamerades av påven Urban II år 1095. Jerusalem intogs 1099 och förlorades 1187 till den muslimske härföraren och ledaren Saladin. Det sista korsfararfästet i det heliga landet, staden Akko, föll 1291. Sedan glömdes korstågen bort – hos muslimerna. Varför skulle den muslimska världen komma ihåg detta nesliga mellanspel?

Korsfararna kom och segrade en kort tid när det rådde intern splittring i det muslimska väldet. Men så fort muslimerna enades kastade de ut de underlägsna frankerna från Mellanöstern. Sedan fortsatte den muslimska expansionen västerut. Europas kuster plundrades av muslimska sjörövarflottor och kristna kvinnor och män togs som slavar. Europeiska handelsnationer fick betala skyddsavgift för att slippa få sina fartyg kapade. Det osmanska väldet som sedermera växte fram, erövrade med tiden hela Balkanhalvön, inklusive Ungern och staden Konstantinopel. Det Bysantinska riket som en gång varit så mäktigt, och var en direkt fortsättning av det Romerska riket, upphörde att existera. Staden Wien belägrades 1529 och 1683. Om staden hade fallit hade kanske hela Europa blivit muslimskt. Det var alltså först på 1500-1600-talen som den muslimska expansionen västerut stoppades, i detta fallet det Osmanska rikets, och det efter många och hårda strider på flera håll.

Det fanns med andra ord ingen anledning för muslimerna efter 1291 att lägga korsfarartiden på minnet. Den var bara ett kort och tillfälligt bakslag för det växande muslimska väldet.

Och enligt källorna blev det i princip bortglömt ända till 1800-talet. Då hade det osmanska riket länge sackat efter de växande europeiska kolonialmakterna ekonomiskt, militärt och politiskt, och olika muslimska områden i framförallt Afrika började under 1800-talet att hamna under olika västmakters kontroll. Och samtidigt som nationalismen i Europa växte fram, uppstod även en liknande rörelse i arabvärlden. I detta sammanhang behövde man en förklaring till varför det gick så dåligt för den muslimska världen just då – under 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Och då passade den samtida ”anti-katolska” och av Upplysningstiden negativt färgade bilden av korstågen som då växte fram i västvärlden som hand i handske. Den togs beredvilligt emot av bland annat det muslimska brödraskapet. Det var en av förklaringarna till varför det gick så illa just nu. Europa började sin kolonialism redan under korsfarartiden.

Plötsligt ”mindes” man Saladin och hans seger över korsfararna, att han intog Jerusalem. Man påmindes ju om den ädle Saladin som vann mot barbarerna från väst via den västerländska litteraturen. Det var med andra ord det kristna västs fel att det gick dåligt i den muslimska världen!

Den negativa uppfattningen om korstågen som finns i både västvärlden och i den muslimska världen idag, är alltså en historiskt mycket sen tankekonstruktion, skapad i västvärlden. Och den stämmer inte med vad historieforskningen har visat sedan 1970-talet och framåt. Det vore bra om denna insikt kunde nå ut i det allmänna medvetandet i väst också.

Avslutande tankar

Att man inser dessa fakta och därmed får en förändrad syn på korstågen, betyder inte nödvändigtvis att man säger att allt som hände under denna tid var bra. Det betyder inte att man försvarar alla illdåd och övergrepp, alla krigsbrott, som ägde rum.

Men på samma sätt som vi idag kan mena att de allierade västmakternas kamp mot Hitlers Tyskland under Andra världskriget var ett rättfärdigt krig, trots allt lidande som drabbade civilbefolkningen och trots alla krigsbrott som begicks även av allierade soldater, så kan vi på samma sätt betrakta korstågen som ett rättfärdigt krig, ett försvarskrig, även om det begicks illdåd som vi i sig inte försvarar. Med detta menar jag INTE att jämföra muslimerna i allmänhet eller de olika muslimska härskarna eller väldena med Hitler eller nazismen i ondska. Det jag jämför är frågan om vad som är ett rättfärdigt krig eller inte. Inget annat.

Med detta avser jag självfallet INTE att måla upp alla muslimer genom historien eller i nutid som onda människor. Jag skriver här om historiska strider och konflikter mellan så kallade kristna länder och stater å ena sidan, och olika så kallade muslimska stater och länder å den andra. De flesta vanliga människor på båda sidor önskar säkert att leva i fred och harmoni, då som nu. Men krigen och konflikterna är en del av vår historia och vår nutid. Och det är viktigt för oss i västvärlden att skaffa oss en så korrekt bild som möjligt av det som hänt tidigare i vår historia, så att vi därmed kan skaffa oss en så korrekt självbild som möjligt. Det finns ingen anledning att på felaktiga grunder utpeka den ena sidan som fredliga och deras religion som ”fredens religion”, och den andra sidan som imperialister och  ”barbarer” och deras religion som vidskepelse.

Orsaken till nutida konflikter står inte att finna i vad korsfararna gjorde på sin tid. Korstågen var självförsvar. Konflikten mellan den kristna världen och den muslimska började inte i och med korstågen. Den började på 600-talet när Muhammeds efterträdare ledde muslimska arméer i ett erövringskrig som gjorde att de lade under sig två tredjedelar av den kristna världen. Först långt senare uppstod korstågen.

Nutida problem med islamism i olika former och terrorism har komplexa orsaker. Men analysen och problemlösningen hjälps inte av att vi i västvärlden sitter fast i ett postkolonialt ”dåligt samvete” för korstågen i tron att alla världens konflikter är just vårt fel från början.

Det finns flera bra böcker och artiklar att läsa om detta och som jag har byggt detta på. Jag rekommenderar bland annat att man läser böcker och artiklar av Thomas F Madden, Steve Weidenkopf och Jonathan Riley-Smith. Jag har bland annat läst följande:

The Glory of the Crusades  av Steve Weidenkopf

The Crusades, Christianity, and Islam av Jonathan Riley-Smith

Några bra artiklar av Thomas F Madden att läsa är:

The Real History of the Crusades

Crusade myths

Man kan även lyssna på föreläsningar av Thomas F Madden via Youtube. Bland annat denna:

Dela gärna denna artikel, om du gillar den.

 

 

15 reaktioner till “Nio viktiga fakta som kommer att förändra din syn på korstågen”

  1. Nja det var lite väl skönmålande här, i stort sett har du dock rätt men korstågen:

    var faktiskt uppskatttade av en del arabiska ledare då de användes för att komma pt andra afabiska ledare, det paradoxala ör att man kunde se muslimer och korsriddare på ena sidan och muslimer och korsriddare på andra sidan.

    Alianser slöts och bröts med arabiska ledare och korsriddare, andelen religiöst mottiverade var säkert högt men varför då ingå förbund med arabiska/muslimska ledare?

    Ett gemensamt motstånd mot korstågen förekomm ju inte på lång tid.

    källa te x, men finns flera: Korstågen enligt Araberna, Aamin Maaluf

    Jag håller med om att det är en missuppfattning att det var söner nr 2 som for på korstågen, där har nog många blandat ihop med conquistadorerna där detta var kutym.

  2. Tack för intressant blogginlägg! Tycker särskilt att punkt 1 är tänkvärt – att korstågen började som försvarskrig mot muslimsk aggression.

    Men om korstågen var en extrem reaktion åt ena hållet så är väl dagens västeuropeiska förhållningssätt till islam extrem åt andra hållet. Mohamed Omar uttryckte det så här nyligen på sajten detgodasamhallet.com:

    ”Kristna är de som förföljs mest i världen. De plågas, fördrivs och slaktas. Men ändå är det islam som ska skyddas, eller snarare överbeskyddas.”
    (https://detgodasamhallet.com/2017/02/13/ronie-berggren-uttryckte-sig-kritiskt-om-islam-nekades-jobb/#more-6321)

  3. Tack Mikael för bra artikel! Dock behöver avsnittet om Luther kompletteras. Det framstår som att han enbart ville strida mot turkarna först när hans eget land började hotas, men han tänkte principiellt och konsekvent.

    I en förklaring 1518 till de 95 teserna som startade reformationen, hade han skrivit att många, även högt uppsatta inom kyrkan, bara drömde om krig mot turkarna. Men det var, menade han, ”att sätta sig upp mot Gud”, eftersom turkarna var ”ett Guds gissel för våra synder”. Det uttalandet sågs med oblida ögon av den romerska kyrkan och blev en av de punkter som påven i bullan Exurge Domine 1520 hotade att bannlysa honom för, om han inte återtog det. Luther beskylldes för att ha förlett till passivitet och flathet mot turkarna och på så vis gjort sig medskyldig till deras framgångar. Men Luther förklarar i svaret på bannbullan, i anslutning till bannartikel 34, att han inte principiellt avvisar varje krig mot turkarna. Han har istället menat, att misslyckandena i krigen mot turkarna indikerar, att Gud använder turkarna för att tukta kristenheten. Det är påvens maktutövning och folkets sorglösa liv som utlöst Guds vrede. Dessutom utsugs tyskarna finansiellt genom avgifter till ett planerat turkkrig. Luther inskärper också särskilt, att man inte ska gå ut i krig mot turkarna i påvens namn, eftersom påven är värre än turkarna. Och om det ska vara någon nytta med krig mot turkarna, måste folket först ångra sina synder och vinna en nådig Gud. Innan så sker är militärt motstånd mot turkarna endast att sätta sig upp mot Gud, eftersom turkarna är Guds agas ris.

    Senare framställer han sin uppfattning i ”turkfrågan” i skrifterna Vom Kriege wider die Türken och Heerpredigt wider den Türken från 1529.

    Jag kanske kan återkomma till dem om intresse finns, men två saker kan framhållas i tillägg till ovanstående:

    1) Turkarnas invasion skall med all kraft bekämpas. Därom råder ingen tvekan hos Luther. Men, säger han, det är inte vars och ens sak att gripa till vapen. När turkarna angriper områden som inte är deras, är det överhetens, det världsliga regementets sak, att försvara landet. Luther uppmanar de styrande att göra sin av Gud givna plikt och avvärja faran. Kristna kan med gott samvete tjäna som soldater i kriget mot de turkiska inkräktarna. Luther betonar emellertid att ett krig mot turkarna inte är kyrkans sak, utan kejsarens. Kriget får inte bli ett religiöst korståg. Han vänder sig mot alla planer på krig i syfte att ”utrota de otrogna och icke-kristna”. Om något sådant vore kejsarens uppgift ”skulle han få börja med påven, biskoparna, prästerskapet och kanske inte ens skona oss eller sig själv… Låt turken tro och leva som han vill, precis som vi låter påven och andra falska kristna leva”. Det handlar alltså om försvar av fosterlandet, inte om religiöst korståg.

    2) Turkarna ska ”bekämpas” också på ett andligt sätt, genom predikan, frimodig bekännelse och bön. Då kan de gentemot kristen tro fientliga turkarna övervinnas till Kristus. Luther har i flera skrifter, inte bara i Vom Kriege wider die Türken, visat intresse för turkmission. Att ägna sig åt organiserad, öppen missionsverksamhet är inte något Luther tänker sig. Det vore orealistiskt och att sända predikanter i en säker död. Men Luther knöt förhoppningar till de kristna som, ända sedan den bysantisnska tiden, fortfarande levde bakom de turkiska fiendelinjerna. Han säger t.o.m. 1539 att han själv önskar predika i Turkiet. Hur som helst visar dessa och andra uttalanden att Luther inte såg turkarna som predestinerade till förtappelsen, utan som människor han ville nå med evangeliet.

    /Lars Borgström

  4. En mycket bra artikel Mikael

    Det är inte bara korstågen som utsätts för PK-lögner och propaganda.

    Ta frågan om slaveriet. Hur ofta hör man inte att Europa och kristendomen är skuld till slaveriet och att vi vita européer är världens hemskaste människor.

    Då ”glömmer” man att
    1. Slaveri har funnits i alla kulturer i alla tider
    2. Kristna var drivande i slaveriets avskaffande
    3. Araberna/ottomanerna tog lika många(enl vissa beräkningar fler) afrikaner till slaveri som européerna
    4. Miljoner européer förslavades av muslimerna
    5. Om nu någon specifik civilisation ska kritiseras för slaveriet, så är det den muslimska som totalt sett tog många miljoner fler slavar än den västerländska och som inte avskaffade slaveriet förrän 1900-talet

  5. Instämmer i övriga kommentarer att det var ett intressant och bra inlägg! Även om det förstås begicks övergrepp var det mest beklagansvärda det opåkallade angreppet på Konstantinopel.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.