Vem bestämmer vad som är den rätta kristna läran?

I den hårda debatten om hur man ska tolka bibeltexterna om skapelsen och syndafallet, som pågått på bland annat Stefan Swärds blogg men även i kristna tidningar som Dagen, Världen idag och Sändaren, har nu Sune Fahlgren som är universitetslektor på Teologiska Högskolan i Stockholm, i tidningen Sändaren gjort ett kraftigt angrepp mot Stefan Swärd och alla som tycker som honom. Han har buntat ihop dem alla med Donald Trump och menar att de utgör en andlig fara och hotar religionsfriheten.

Diskussionen handlar från början om hur man ska tolka Bibelns ursprungsberättelser. Ska till exempel berättelsen om Adam och Eva och syndafallet uppfattas som en berättelse med en historisk kärna eller inte? Frågan har blivit så brännhet att åtminstone tre kristna tidningar, Världen idag, Dagen och Sändaren alla har haft väl framhävda artiklar i ämnet. Och det är inte så konstigt, då ju frågan faktiskt berör centrala kristna läror om synen på Bibeln som Guds ord och om hur man tolkar Bibeln, men också om centrala lärofrågor om skapelsen och syndafallet.

Jag har skrivit lite om detta i ett tidigare blogginlägg – Adam och Eva – historia eller fiktion?

Frågor som dessa kan ibland bli riktigt svåra att diskutera. Man märker det exempelvis när man läser Sune Fahlgrens debattartikel på ledarsidan i Sändaren den 31 januari med rubriken ”I allvarlig andlig fara” och när man läser Stefans Swärds svar på denna på sin blogg den 4 februari. Det framstår som att det handlar om en stor kamp på liv och död om evangelikalismens själ. Och det tror jag på ett sätt att det faktiskt är.

Swärd kämpar för den historiska evangelikala samsynen

Jag uppfattar Stefan Swärd som att han är en övertygad evangelikal kristen pastor som kämpar för det han uppfattar som den evangelikala samsynen vad gäller den kristna trons centrala läror. Han har den synen att det finns en grundläggande evangelikal konsensus om de stora och avgörande kristna lärorna. Swärd uppfattar nu att en av grunderna för denna konsensus om läran nu är hotad i vårt land, då många inflytelserika kristna ledare inte anser det vara viktigt att hålla fast vid den traditionella uppfattningen om att berättelsen om Adam och Eva och syndafallet har en historisk kärna och handlar om något som faktiskt har hänt i vår historia. Om EFK och andra församlingsrörelser av det slaget börjar slira på frågor som om syndafallet verkligen ägt rum eller inte, så utvecklas de till att bli något annat än vad som historiskt sett har kännetecknat kristen tro. (Observera, att jag inte kan göra rättvisa åt exakt alla detaljer och nyanser i denna debatt här).

Pamfletten i Sändaren

Sune Fahlgren i Equmeniakyrkans husorgan Sändaren svingar nu storsläggan rejält i en pamflett som jag tror saknar motstycke i svensk modern frikyrkohistoria. Han skriver att här i Sverige

”jagar evangelikala ledare som Stefan Swärd avfällingar utifrån en historiskt tunn definition av bibeltrohet.”

Fahlgren gör kopplingar till vad som händer i USA nu när Trump blivit president och talar om att religionsfriheten försvagas. Och Swärds diskussioner om Adam och Eva skulle nu alltså vara ett hot mot religionsfriheten! Ska man skratta eller gråta?

Fahlgren kommer med de från liberalteologiska samfund vanliga slagorden om att inte vara exkluderande:

Men evangelikalismens har ibland en tendens att formulera ett exkluderande ”vi”. Den skapar då ett konspiratoriskt ”vi och dom”-tänkande med låga syften. Ett sådant exklusivt ”vi” skapar splittring och utanförskap, precis som vi också ser i president Trumps höger-populistiska politik. USA går sönder.

Att evangelikaler i Sverige kan vara samma andas barn märks i den nu pågående häxjakten på ”avfälliga” anhängare som inte tror att Adam och Eva var historiska personer. Denna exkluderade kampanj leds av några evangelikala ledare med pastor Stefan Swärd i spetsen.”

Han skriver om att Stefans Swärds och ”andras nitiskhet för ”bibeltrohet” blottlägger evangelikalismens konspiratoriska djupstruktur.”

”I ett läge med klimathot, flyktingströmmar, populism, terror och andra osäkra förhållanden framstår en offentlig evangelikal ”vi och dom”-agenda – i frågor om skapelseberättelserna, homosexualitet och religionsmöten – som ett enda stort skämt.”

Jag uppfattar det som att Sune Fahlgren är arg och känslomässig. Och man kan ju undra vad det är för andra intressanta lärofrågor han tänker på med orden ”homosexualitet och religionsmöten”!

Fahlgren gör också en märklig definition av begreppet evangelikal:

”Evangelikal är en beteckning på protestantiska rörelser och samfund vars historiska rötter går tillbaka till 1600-talets pietism. Läromässigt betonar de erfarenheten av personlig omvändelse, och de har utvecklat former och metoder för att främja denna andliga erfarenhet. Evangelikala kristna är kända för en rak och glad bibelanvändning, missionsiver och socialt engagemang.”

Det är sant att man betonat personlig omvändelse och personligt praktiserad kristen tro, men man har gjort det på grundval av en klassisk protestantisk läromässig övertygelse. Man har hållit fast vid en fast läromässig kärna, oavsett om den varit reformert, luthersk eller annan. Jämför exempelvis med ledande evangelikala gestalter som Jonathan Edwards, George Whitefield, Charles Spurgeon, C O Rosenius, John Stott, Billy Graham med flera.

Man har gladeligen använt Bibeln, ja, men detta har man gjort därför att man varit övertygad om att Bibeln är Guds ord genom människors ord i historien, och att Bibeln är ofelbar i allt den påstår. Därför har Bibelns lära – såsom man tolkat den – varit högsta auktoritet för allt som gäller tro och liv i dessa evangelikala sammanhang.

Med Fahlgrens glidning i definitionen kan han få det till att hans egen equmeniakyrksmässiga liberalteologi är den ursprungliga evangelikalismen som nu den vedervärdige Swärd och hans ondskefulla hantlangare med Donald Trumps hjälp försöker kväsa, nu när ändå religionsfriheten ska bort.

Evangelikalismens ”katolicerande” drag

Som synes är jag som katolik men före detta evangelikal pingstpastor inte så glad över Fahlgrens propagandabild av evangelikalismen då och nu. Det finns förvisso många problem inom denna rörelse och det finns ju skäl till varför jag blivit katolik. Men det Fahlgren skriver är inte rättvist.

Det Swärd gör när han kämpar för vad han uppfattar vara en central del av en evangelikal läromässig konsensus, är faktiskt i grunden typiskt för evangelikalismen historiskt sett. Man har haft samsyn i flera grundläggande frågor, och dit hör faktiskt en tro på ett historiskt syndafall. Man har haft en samsyn om att en förnekelse av historiskt (inom protestantismen) centrala kristna läror är att ställa sig utanför den kristna tron.

Man har alltid haft ett innanför-utanför- eller ett vi-och-dom-tänkande. Det är det som är själva grunden för att man betraktat det som helt avgörande att predika evangelium för människor så att de ska kunna omvända sig från Satans makt till Gud, och komma till himlen i stället för till helvetet. Det är synd att inte Fahlgren läst på sin John Stott bättre! Eller Joh 3:16!

Det är en läromässig konsensus av ovanstående slag som tidigare gjort att man kunnat samarbeta över samfundsgränserna förut. Man har haft samma syn på treenighetsläran, inkarnationen, Bibeln, frälsningen, behovet av personlig tro och omvändelse och ett förvandlat liv därefter.

Som katolik kan jag tycka att denna historiska evangelikala läromässiga konsensus i vissa delar inte är helt korrekt, även om flera centrala huvuddrag är desamma som inom den Katolska kyrkan. Den omfattar inte tillräckligt mycket av den historiska kristna läran i vissa avseenden. Men den har dock funnits där som en sorts ”katolsk” lära – ”katolsk” just i betydelsen allmän/universell kristen lära, som ett sorts ”katolicerande” drag inom protestantismen.

Det mer fundamentala problemet

Den här diskussionen blottlägger dock ett annat stort problem för evangelikala kristna: Vem kan egentligen bestämma vad som är kristen tro och vad som är central kristen lära? Stefan Swärd kämpar enligt min mening för den klassiska evangelikala identiteten – eller för den klassiska evangelikala andan – när han kämpar för att man måste se berättelsen om Adam och Eva och syndafallet som en åtminstone till sin kärna historisk berättelse. Sedan vet jag att det finns en bredd av olika godtagbara tolkningar av detta inom evangelikalismen. Men det är inte huvudpoängen här. Swärd är inte akademiskt utbildad teolog, men väl en teologiskt beläst pastor med akademisk bakgrund. Så man kan inte avkräva att han ska kunna alla detaljerna.

Men vem bestämmer? Fahlgren gör en vilseledande definition av ordet ”evangelikal” och blandar ihop allt med Trump och försöker genom sin rallarsvingsdiskussion erövra rätten att kallas ”evangelikal”. Kanske är han mest upprörd över att han tycker sig läsa ut i Swärds texter att han (Fahlgren) inte är en riktig kristen om han inte tror som Swärd om Adam och Eva. Men vem avgör det, egentligen?

Det är bland annat den mer fundamentala frågeställningen som gjorde att jag själv började fundera i andra tankebanor och successivt började närma mig den Katolska kyrkan. Inte för att Katolska kyrkan skulle ha satt ned foten i varje enskild tolkningsfråga – det har inte kyrkan gjort – men dock att det är rimligt att tänka sig att den kyrka som Jesus Kristus faktiskt grundade en gång, faktiskt också är den som ytterst sett kan avgöra vad som är ramarna för vad som kan kallas ”kristen” tro. Det vill säga, om den kyrkan inte bara var den osynliga summan av alla troende utan också en synlig Kristi kropp med en synlig struktur och med ett synligt och av Jesus instiftat ledarskap.

Reflektioner

Vi katoliker tror nämligen precis som protestanterna att Jesus Kristus grundade en kyrka som består av alla troende och döpta. Men vi tror också att Jesus organiserade kyrkan till en synlig struktur med ett bestämt ledarskap. Vi tror inte att kyrkan kan reduceras till en osynlig ”kropp” av de utvalda eller de troende, utan vi tror att den också alltid är en synlig kropp, en synlig struktur med ett synligt ledarskap. Vi tror att kyrkans enhet inte bara är en osynlig ”Andens enhet”, utan också och alltid i någon mening en synlig sådan.

Kort och gott, vi tror att denna kyrka som Jesus grundade och som på 300-talet i den nicenska trosbekännselsen bekände sig som en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka är densamma som idag har sitt konkreta uttryck i den Katolska kyrkan.

Den kyrkan har därför alltid och kommer därför alltid att vara den som avgör vad som är kristen tro, och vad som är ramarna för vad som kan kallas ”kristet” eller inte.

När jag var evangelikal pingstpastor och började blogga 2009, så gjorde jag precis som Stefan Swärd. Jag kämpade för en evangelikal konsensus när det gäller centrala lärofrågor. Och jag menade då att den fanns. Och det är ett i grunden katolskt drag. Men samtidigt upplevde jag precis som Stefan Swärd säkert gör, att denna läromässiga konsensus är som ett vagt och undflyende diffust något som det är mycket svårt att definiera så att alla blir nöjda. Och jag upplevde det som ett problem att det faktiskt inte fanns någon instans som faktiskt kan slå fast vad som är kristet och inte. Lägg märke till att jag här talar om vad som är kristen lära, inte om huruvida någon är på väg till himlen eller till helvetet.

För en rörelse som evangelikalismen – som bygger på tron allena och Skriften allena, där ingen trosbekännelse eller inget lärodokument ”står över” Skriften; där alla tolkningar och alla läror som formulerats efter Bibelns tillkomst i princip alltid måste anses öppna för omförhandling – där blir det många gånger rätt frustrerande att kämpa för en fast kärna av kristen lära som alla som vill kalla sin lära kristen måste hålla med om. Fahlgren med flera uppfattar det som att Swärd med flera underkänner deras rätt att kallas kristna. Och vem av dem har rätten att definiera det? Eller kan ingen göra det?

Kampen för en fast kärna av kristen lära, för ett läromässigt ramverk inom vilket alla måste hålla sig, förutsätter ju antingen att man kan lyckas övertyga alla om sina egna arguments förträfflighet och på så vis uppnå konsensus för sina egna tolkningar, eller att det finns någon extern auktoritet vid sidan av Bibeln som till syvende och sist kan (om den vill) fatta dessa beslut. Och det är här man kommer in på den specifikt katolska synen på vad kyrkan egentligen är, vad läroämbetet är och så vidare.

Någon gång ska jag skriva mer djupgående om detta. Men det får räcka för nu.

31 reaktioner till “Vem bestämmer vad som är den rätta kristna läran?”

  1. Mikael,

    Den position som jag och andra har argumenterat för i den här diskussionen är inte korrekt beskriven av dig. Faktum är att just den kan beskrivas som att Genesisberättelsen har en ”historisk kärna”. Däremot tänker vi oss inte att Genesis 1-14 presenterar en i modern mening konventionell historiebeskrivning. Det enklaste sättet att sammanfatta vår syn är att det inte råder ett-till-ett-förhållande mellan berättelsen och de historiska händelserna. Vi får lärdomarna om världens och människans skapelse, syndafall osv i form av en berättelse som har mytiska element (exempelvis kunskapens träd, livets träd, talande orm osv) och en antik världsbild (ett valv som skiljer vatten från vatten, luckor i valvet, ljus fästade på valvet osv).

    Vi tycker att det finns mycket i själva texten som för denna läsning mer sannolik än den modernistiska. Exempelvis att Adam betyder ”jordling” och Eva betyder ”iv” eller livgiverska”. Det är markörer som antyder att de ska förstås arketypiskt snarare än historiskt. Inget i den kristna dogmatiken går förlorat av detta. Däremot kan man då läsa berättelsen utan att hamna i frontalkrock med vad vi vet om världen och människan genom vetenskapen.

    1. Tack för förtydligande! Jag har inte så mycket att invända mot det du skriver i sig. Jag skulle väl bara vilja betona att självaste syndafallet i sig, att människan föll i synd och att vi därefter har arvsynden osv, är något som faktiskt skett i historien. Det är inte något som bara är arketypiskt. Men berättelsen om det kan förstås på mer än ett sätt.

      1. Ja, jag håller helt med dig om det. Fallet är en historisk realitet. Men vi kommer inte ”bakom” berättelsen där detta skildras så att vi skulle kunna rekonstruera en faktisk historia om detta. Vi får denna kunskap genom just en berättelse. Jag tror att de allra flesta läser Genesis 1-3 som just arketypisk. Man läser om vad som är sant om Gud som skapare, om den goda skapelsen och de ordningar Gud har insatt, om människan som är Guds avbild, hennes fall och proto-evangeliets löfte om en kommande frälsning. Så funktionellt läser de flesta kristna denna text som just arketypisk, och man inser att den är skriven inom ramen för en antik världsbild och att Gud talade in i den historiska situationen. Jag har förstått att förstå de många ropen om heresi, harmegeddon och avfall i den här diskussionen.

        1. Det är viktigt att vara tydlig med vad man menar (vilket du också är JonasQ). För väldigt många däremot så uppfattas själva termen ”arketypisk” som något icke historiskt och psykologiskt (a la Jung, som ju var förtjust i arketyper); och i förlängningen blir även tex Jesus död och uppståndelse ”arketypisk”, dvs det är ingen historisk händelse, utan en fin berättelse om hur vi kan bli bättre människor, på samma sätt som berättelsen om hur en fjäril lämnar kokongen är det. Här spökar också en teologi som på förhand har bestämt att det som strider mot vad som uppfattas som naturvetenskaplig sanning inte är sant.

          När jag läser vad du skriver, så ser jag vad du verkligen skriver (hoppas jag), men många andra ser helt enkelt förnekelse av syndafallet, arvsynden, övernaturliga mirakler och potentiellt även av frälsningen. Återigen, jag läser dig inte så, men det finns ett sorts kommunikationsproblemen här.

          1. Ja, inte lätt att förhålla sig till vad andra ”ser” i det man skriver. Evangeliernas beskrivning av Jesus skiljer sig ju på många sätt från Genesis 1-3. Och de historiska anspråken när det gäller tecknandet av Jesu födelse, liv, tjänst, död och uppståndelse är klara och tydliga. Adam beskrivs arketypiskt som ”Everyman”, alltså det är en berättelse som berättar vad det är att vara människa skapad till Guds avbild och fallen i synd. Adam och Eva framträder till exempel inte som personer med specifika personliga egenskaper, utan allt som sägs om dem gäller oss alla. Det tycker jag framgår väldigt klart av Genesis 1-3. Hade det varit en berättelse om två specifika historiska personer så skulle vi förmodligen ha funnit en betoning på specifika egenskaper för dessa personer. Som vi exempelvis gör när det gäller Abraham, Isak, Jakob, Josef osv.

            Jag tror att ett problem här är en bibelsyn som är en abstrakt storhet som på flera sätt är skild från bibeltexterna och som läggs på utifrån och kräver att texterna ska rätta sig efter den. Stämmer då inte texterna med den här bibelsynen, då känner man att allt rasar. Därav det myckna talet om ”bibelsyn” i den här diskussionen. Har man som utgångsläge att allt i bibeln ska vara faktisk historia, och att det är en grundbult i bibelsynen, då får man stora problem när man stöter på mytologiska inslag och antik världsbild som inte låter sig fogas in i den synen. På samma sätt när det gäller författarskapsfrågor. Om man tror att bibelsynen kräver att Mose har skrivit de anonyma böckerna som kallas pentateuken, då får man stora problem när en närläsning av texterna gör sannolikt att pentateuken innehåller texter från flera olika författare och har redigerats samman till ett enhetligt verk. Men om man bara skulle ta texterna som de står så skulle inte det utgöra något problem alls. På samma sätt med exempelvis författarfrågorna som hör till Jesajaboken. Istället för att justera sin bibelsyn efter bibeltexterna som de faktiskt föreligger behöver man då ta avstånd från dessa insikter. Allt för att rädda bibelsynen. Det tror jag är en viktig sak att tänka på i den här debatten. Och det är ju alltid svårt att tänka om, särskilt om man tror att hela frälsningen står på spel. Det är väl därför som diskussionen väcker så mycket rädsla och ilska och emotionella utfall.

                1. Ja, fast när Jesus säger ”Trodde ni Moses, så trodde ni mej, för om mej har han skrivit” så måste ju detta innebära att Moses faktiskt skrev en del, även utöver de stentavlor han inte slog sönder. Eller också att det var Jesus själv som ”högg i sten”.

                  Kommer ihåg ett seminarium i Uppsala Missionskyrka, där Lars Lindberg (barthiansk evangelikal?), när jag kommenterade just detta, sa något djupsinnigt om vad Jesus´ människoblivande och utblottelse kan ha inneburit (underförstått: att han inte hade riktigt koll på Moseböckernas författarskap). Men jag tror att det är en mycket vansklig väg, för som Jesus också sa: ”Tror ni mej inte när jag talar om jordiska ting, hur skulle ni kunna tro mej när jag talar om himmelska?”

              1. ÖTH teologerna applåderar varandra i vanlig ordning 🙂

                Det enda jag undrar är vem som får justera sig efter vem?

                Så vem har då redigerat ihop Moseböckerna? Vem är det som redigerat ihop Jesaja bok? Det kan man inte svara på, för det är bara teorier allting.
                Bibelns eget vittnesbörd kan gott väga tungt. Det är intressant att rationalismen förutsätter både ifrågasättandet av biblisk historicitet och författarskap. Detta vill man göra som en naturligt teologi inom de frikyrkliag lärosätena idag. Framförallt pådrivande av vissa lärare på ÖTH.

                Att man började ifrågasätta Jesaja boks författarskap berodde helt enkelt på att man inte ville acceptera att Jesaja ”skådade in i framtiden” Det gick inte ihop med upplysningstidens rationalism på slutet av 1700-talet då första teologen väckte frågan. Då var man helt enkelt tvungen att komma med teorin om flera författare med början av två författare som blev tre och nu är det plötsligt ett flertal. Var det ska sluta vet ingen. Kanske 100 författare? Man säger att texterna ska tala för sig själv, men teorierna tycks växa ju mer man ska låta ”texten tala”.

                Vi får se vad nästa steg blir att ifrågasätta….inget förvånar mig längre.

                1. Mycket fokus på ”ÖTH-lärare” från dig. Jag är inte teolog, och har aldrig studerat på ÖTH. Så just den grejen kanske du skulle kunna släppa när du kommenterar saker som jag har skrivit.

                  Det är riktigt att ingen vet vem som har redigerat pentateuken eller Jesaja. Men det är ju inget argument för att den inte har genomgått redigering, det är textens egenheter som avgöra vad som är sannolikt när det gäller den frågan. För övrigt är pentateuken ett anonymt verk, ingen författare finns angiven. Och den förknippas med Mose eftersom han är den centrala ledaren i denna fas av Israels historia och har sannolikt författat flera delar i verket.

                  När det gäller Jesajabokens författarskap så har förutsägelserna inget att göra med min förståelse av frågan. Däremot det faktum att kapitel 1-39, 40-54 och 55-66 är så olika varandra. Inte minst är det intressant att själva perspektivet i kapitlen verkar utgå från en person som befinner sig i Jerusalem på 700-talet, exilen under 500-talet och sedan Jerusalem igen efter exilen. Samtidigt ska det läsas som ett enhetligt verk som binds samman av gemensamma teman.

                  Jag har aldrig fattat den här vurmen för författarskapsfrågor bland moderna fundamentalister. Huvudsaken är väl att det är kanonisk skrift och Guds inspirerade ord. Men det är tydligen en jättefråga bland vissa, trots att majoriteten av exegeterna anser att pentateuken och Jesaja har flera författare och sedan en slutredigerare. Det är klart att man kan beskylla alla dessa exegeter för otro, skepticism, ateism och vad det nu kan finnas för invektiv att plocka fram. Men det kan ju också vara så att de helt enkelt har rätt.

                2. Det är väl just det som är problemet jonasq att du inte förstår varför författarfrågan och historiciteten är så viktig. Du har helt intellektuellt snurrat in dig i de historiskt kritiska metoderna att behandla texterna.
                  Min poäng när det gäller till exempel Jesaja bok är just VARFÖR väcks frågan om att man tycker det måste vara olika författare. Det har sin grund i att man inte kunde acceptera att Jesaja tycktes tala om framtiden. Det är i grunden ett ifrågasättande av profeten Jesajas skådande in i framtiden. Den profetiska övernaturliga förmågan vill man inte erkänna och ge legitimitet till.
                  DÄR började teorin om flera författare.
                  Sedan att det finns mängder av teorier kring textanalyser och det ständiga ” låt texten tala” det är SENARE fenomen och SENARE TEORIER allteftersom de historisk kritiska metoderna utvecklas.

                3. Nu är väl i och för sig författarfrågor och frågor om historicitet två helt olika saker. Men rolig analys av dig hur jag intellektuellt har snurrat in mig. Alla kan ju läsa våra ordväxlingar och själva bedöma vem som har argument och vem som inte har det.

                  Och, återigen, frågan om författarskap när det gäller Jesaja väcks inte av ett tvivel på profeters förmåga att förutsäga framtidsscenarior, det är element i texten när det gäller språk, stil, kontext osv som väcker frågorna. Och huvudsaken för kyrkan torde vara huruvida en text är kanonisk och således auktoritativ som helig skrift snarare än vem som har hållit i pennan. Du verkar tro att oärlighet ligger till grund för argument hos dem som inte tycker som du. Att man egentligen vill underminera tron men gömmer det bakom diskussioner om litteratur, genre osv. Det är enbart en konspirationstanke hos dig. Pröva att lyssna in argumenten, tänka igenom dem och formulera egna hållbara argument istället, det är både mer fruktbart och roligare.

          2. Som Micael Gustavsson så tycker jag också att ordet ”arketypiskt” ger associationer till Jung och psykologi. Jag har inte läst vare sig vad Stefan Swärd skrivit eller följt diskussionerna om frågan i Dagen eller Världen idag. Men jag tror att Adam och Eva var två historiska personer. Vad skulle Adams syndafall – då synden kom in i vår värld – vara om inte en verklig historisk person syndat?!

            1. Arketyp betyder i sammanhanget att Adam är ”everyman” snarare än en kille som hette Adam. I hebreiskan används inte Adam som ett egennamn i Genesis 1-3 utan som ”människa”. Det står i bestämd form, ha-adam, och på engelska blir det ”The Adam” eller ”The man” eller ”humankind”. Den person som heter Adam i Genesi 2-3 framträder alltså i den meningen just som en arketyp för människan. Inga specifika egenskaper framträder i texten, alltså personliga egenskaper som kännetecknar en viss människa, utan allt som sägs (skapad av jordens stoft, att Gud inandar livsande i honom, att han står under Guds ord, att han (tillsammans med kvinnan som också är en del av adam, mänskligheten) frestades, föll och därefter är i behov av frälsning. Det finns alltså tydliga markörer i texten på att vi ska förstå de här berättelsen som en berättelse om oss alla snarare än som en historisk person som hette Adam.

              Samtidigt beskrivs Adams, alltså människans, uppror och syndafall i NT som en historisk realitet, men även där är Adam en arketyp för människan, ”i Adam” har hela människosläktet fallit i synd och står under Guds dom. Genesis 1-3 fokuserar alltså på vad som gäller alla människor snarare än beskriver några egenskaper och händelser som var specifika för två människor.

              Om du är nyfiken på hur man kan läsa Genesis 1-3 på detta sätt så finns det mycket litteratur att tillgå. Två bra böcker av John Walton kan särskilt rekommenderas: The Lost World of Genesis 1 och The Lost World of Adam and Eve. Du kan ju också läsa de olika inläggen på Stefans Swärds blogg om du vill höra argumenten för de olika läsningarna så kan du själv ta ställning till vad du tycker är den bästa läsningen av Genesis 1-3.

              1. Tack för tipset om Stefan Swärds blogg! Jag har nu läst hans blogginlägg om skapelsen 5/1, 6/1, 30/1 och 9/2. Fanns det något mer?

                Jag håller med Stefan Swärd i detta. Själv är jag inte teolog och kan inte uttala mig på ”det språket”, men jag envisas med att tro att Adam och Eva var historiska personer.

                Bibeln är ju menad att den ska läsas av vanliga enkla människor. Jag tycker att signaturen ”wildwest63” skrev en tänkvärd och bra kommentar angående detta till Stefan Swärds blogginlägg 30/1.

                1. Ja, visst ska bibeln läsas av vanliga enkla människor. Absolut! Men vad man tycker är ”enkelt” kan ju variera. Men jag är glad över att du läser din bibel med glädje. Fortsätt med det!

                2. Man kan läsa bibeln med olika ”teologiska glasögon”. Det gör även jag i studierna.
                  Men det viktiga är att komma ihåg att det är TEORIER. Det kan vara omskakande att upptäcka att teologer tillomed in i ens eget samfund ifrågasätter det mest grundläggande. Men man ska då komma ihåg att de sitter på sina lärosäten ofta liberalteologiska och påverkas även de av den teologiska tidsandan.
                  Det är och förblir teologiska teorier.
                  Bara för att man är professor i teologi behöver det inte betyda att det man säger är sant. Det spelar ingen roll hur välformulerad man är.

                3. Jonas, bra att du tillstår att dina tankar också bara är ”teorier”. Då kan vi väl jämföra teorierna mot bibeltexterna och diskutera vilka tolkningar som är mest sannolika? Men när det gäller det här med ”tidsandan”, går du själv genom livet opåverkad av den? Förmodligen inte. Du har förstås rätt i att en professur i teologi inte är en garant för att man har rätt. Men en professor i teologi brukar vara insatt i sitt ämne och de diskussioner och argument som omgärdar en viss fråga. Dessutom brukar man redogöra för de olika argumenten och resonera om vad som är mest sannolikt. Det gör att en sådan persons tankar är genomskinliga och kan bedömas av andra. Till skillnad från fundamentalister som bara högljutt deklarerar hur saker och ting är och hänvisar till konspirationsteorier och tillvarons förfall i varje fråga.

    2. Hej jonasq

      Det du skriver ang. Mystiska element som ex : skilja vattnet från vattnet , är intressant händelse . kanske det var så att vattnet på jorden sjöar o hav och vattnet som var i stratosfären hängde samman , som Gud skiljde från varan !? som kan ha sin förklaring i att före syndafallet var människans livslängd flera gånger längre än efter syndafallet . kanske hela jordens yttre omgavs med ett vattenhölje som skärmade bort all nerbrytande strålning , dessutom fanns ingen regnbåge i skyn för än eftersyndafallet, vilket har sin naturligaförklaring eftersom solstrålarna bröts av i vattnet innan de nådde jorden !? Kanske det var detta vatten som regnade ner på jorden vid syndafallet .
      Kanske detta vatten som skiljs åt är även en bild när en människa kommer till tro, då börjar vi dricker ur en annan källa , det som skiljer det jordiska från det himmelska ?

      Som jag ser det så är hela skapelseberättelsen även en bild hur vi förvandlas allteftersom liksom jorden blev. Innan vi kom till tro och pånyttfödelse var vi liksom jorden i dess begynnelse öde och tom ,och Guds Ande var utanför oss , men när undret sker med oss då kommer Guds Ande i oss , då kan vi dricka ur den Himmelska källan .

      1. Andreas,

        ”Ja, fast när Jesus säger ”Trodde ni Moses, så trodde ni mej, för om mej har han skrivit” så måste ju detta innebära att Moses faktiskt skrev en del, även utöver de stentavlor han inte slog sönder. Eller också att det var Jesus själv som ”högg i sten”.

        Nej, det behöver det inte betyda. ”Mose” är det namn som framför allt förknippas med pentateuken. Stora delar av berättelsen handlar om när han är Israels ledare och laggivare. Men det är sannolikt att Mose är en av författarna till pentaeutuken, förslagsvis den del där han själv är den centrala aktören. Helt klart finns det mycket som Mose inte kan ha skrivit, som till exempel referenserna till sin egen död i dåtid. Att Jesus kan tala om att ”Mose har skrivit” är inte konstigare än att Paulus ibland avpersonaliserar Pentateuken och säger ”Lagen säger”, eller ”Skriften säger”. Det är ju inte författarfrågor som diskuteras i dessa sammanhang. Jesus brukar helt enkelt konventionellt språkbruk när han säger ”Mose har skrivit”, och det i ett sammanhang där han blir anklagad för att lära i stid med vad ”Mose har sagt”. Konstigare än så behöver det inte vara.

        1. Det är väl i o f s ganska lite som Mose inte ”kan” ha skrivit. Varför inte en profet skulle kunna skriva om sin egen död i dåtid, när Johannes kan skriva om den tillkommande härligheten i dåtid, undandrar sej mitt förstånd.

          Å andra sidan hävdar jag inte att Mose MÅSTE ha skrivit slutet av Deuteronomium (eller att Johannes MÅSTE ha skrivit slutkommentarerna i sitt evangelium). Jag bara avvisar den uppenbart liberalteologiska synen att Mose inte måste ha skrivit om Jesus bara för att Jesus (om det nu var Jesus och inte Johannes, om det nu var Johannes) påstod att Moses hade skrivit om honom. En kenosislära som gör att Jesus hugger i sten om Pentateukens författarskap (lika okunnig som sin omgivning) gör ju Jesu vidare undervisning lika otillförlitlig / samtidsberoende.

          1. Jag vet inte hur mycket du har satt dig in i frågorna om författarskap i pentateuken, Andreas. Men det handlar inte om att föra in någon sorts ”kenosislära” i bibeln när man bejakar ett pluralt författarskap. Det är texten själv som gör det högst sannolikt att vi har att göra med flera källor som har redigerats samman till en helhet. Att Jesus och NT-författare hänvisar till ”Mose” handlar ju inte om att de tar ställning till en författarfråga. Man kallade helt enkelt Torah för ”Mose”, eller ”lagen”, och det vore minst sagt underligt om Jesus skulle ge sig in i en författarfråga när han vill hänvisa till något i pentateuken. Så att du gör så mycket av den saken förvånar mig.

            Det här är inte platsen för att dra upp alla saker som gör sannolikt att pentaeutuken består av flera källor som har redigerats samman vid något stadium. Beläggen för detta finns ju i standardverken. Det handlar om diverse skarvar, motsägelser och dubbletter i texten. Saker som faller på plats när man inser att vi har att göra med olika källor. Tydligen var inte detta något problem för de bibliska författarna, och således borde det inte vara något problem för oss heller. Det är väl snarare så att man har en ”bibelsyn” som är en egen abstrakt storhet och som man använder som ett raster när man läser texten. Den bibelsynen säger att det inte får finnas flera källor och författare och på grund av det försöker man värja sig för argumenten för detta på olika, och föga övertygande, sätt. Man vill rädda sin bibelsyn helt enkelt. Men det kanske finns anledning att ompröva några saker i den här bibelsynen. Och när man gör det så kanske man finner att man inte har problematiserat bibeln, utan bara sin bibelsyn. Sådant kan till och med vara hälsosamt.

            Här är en länk du kan läsa om du är intresserad. Ser fram emot motargumenten!

            http://faculty.kirkwood.edu/ryost/hist201/Ancient/FriedmanTwoFloods.pdf

            1. JonasQ. Du resonerar väldigt anklagade här. Som att det är du som ”sett det stora ljuset” och andra är kvar i förlegad bibelsyn. Alla försöker väl på något sätt försvara sin bibelsyn? Det gör ju även du. En bibelsyn som i stort går ut på att ifrågasätta författarskap och historicitet. Då känns det skönt för dig att slippa krocka med nuvarande vetenskapliga och temporära sanningar.
              Men vad betyder det egentligen för Guds Ords auktoritet? Ja det spelar ingen roll enligt dig. För du tror ändå på det som Guds Ord. Visst men nånstans så måste ju bibelns texter äga en trovärdighet även avseende VEM som Gud använt. Det är ju inte Kalle Svensson utan Paulus apostel som skrivit delar av NT.
              Köper du en deckare så är det visst skilland på om det är en Leif G.W som skrivit eller Anders Petterson som snickar ihop en text och kopierat delar här och där för att få det att se bra ut. Du vill ju veta att det är Leif G.W och inte någon annan. Det har väl en viss betydelse eller hur? Så undervärdera inte författarfrågan, den är inte ovidkommande. Det behövs också ett diskuterande om var gränserna går. Att anklaga någon för att vara liberalteolog kan kännas nära och lätt men är inte alltid rättvisande. Men teologiska gränser behöver diskuteras. Detta borde kunna ske utan att kasta etieketter om liberala eller fundametalistiska ståndpunkter.

              Om vi inte diskuterar teologiska gränser så kan det gå hur långt som helst, även in i det liberalteologiska träsket. Att i alla stycken påstå att vetenskapen måste väga tungt håller inte. Med det som tak för tolkning kan man gå hur långt som helst. Man kan ifrågasätta Jesus uppståndelse och underminera bibelns texter HUR MYCKET SOM HELST. Dit vill vi inte komma eller?
              Samtidigt håller det inte att påstå att något är liberalteologi som inte är liberalteologi. Det neoortodoxa förhållningssättet till teologin var ju ett sätt att BEMÖTA liberalteologin, utan att bli alltför fundametalistiskt i sin uppfattning och ge visst medhåll till modern forskning.
              Men jag kan inte se att den teologiska diskussionen är så pass ärlig att vi kommer nånvart….

              1. Vad exakt var det som var ”anklagande” i mitt inlägg? Är det inte du som brukar vara anklagande med dina hänvisningar till liberalteologi, förfall, underminera bibelns texter och så vidare? Jag gav en mycket kort och sammanfattande beskrivning av rimligheten i att pentateuken har flera källor och författare och således är ett redigerat verk.

                Det är klart att författarskapsfrågor inte är oviktiga, men de är inte så viktiga som du vill göra dem. Det primära är att vi har en kanoniserad bibel med 66 böcker som är auktoritet för lära och liv. Frågan om författarskap kan inte heller avgöras utifrån moderna kriterier utan måste förstås i relation till författarfrågor i den antika kontexten. Där har forskare pekat på många skillnader.

                Personligen tror jag att Paulus har skrivit alla brev i NT som bär hans namn. Men det skulle inte innebära jordens undergång för mig om det visade sig att 2 Tim är författat av en Pauluslärjunge. Men jag tycker att det finns goda skäl för Paulus författarskap för samtliga brev som tillskrivs honom, och den övertygelsen har stärkts genom åren.

                Det stora problemet med fundamentalismens bibelsyn är att man inte läser bibeln utifrån centrum och periferi där den stora berättelsen om skapelse-fall-frälsning-alltings förnyelse står i centrum och vägleder läsningen av hela bibeln. Man radar upp varje bibelvers på en platt yta och tillmäter varje isolerad del samma vikt. Således blir släkttavlorna i Genesis lika viktiga som Paulus undervisning om Kristi försoning i Romarbrevet. Höga Visan blir lika central som 1 Korintherbrevet. Och visar det sig att texternas sammansättning är mer komplex än man har tänkt så måste man med alla medel försöka värja sig mot denna insikt för att rädda sin stelbenta bibelsyn. Följden blir att själva evangeliet skjuts i bakgrunden till förmån för gränskrig om författarskapsfrågor, jordens ålder och liknande saker. Det är djupt olyckligt.

  2. Genesis 1-11 sk det stå ovan, inte Genesis 1-14. Det gäller alltså den så kallade urhistorien.

  3. Hej Mikael.
    Tror inte din poäng i ditt inlägg riktigt gick fram när jag läser kommentarerna.
    Lite underhållande faktiskt.
    Själv håller jag med dig. Det behövs ett lärosäte så det blir någon ordning bland alla individuella tolkningar.
    Vad säger Kyrkan om Adam och Eva? Är det en historisk händelse, en alegori eller vad?

    1. Ja, visst vore det bra med ett ofelbart ortodoxt ”lärosäte”! Men för att ett sådant ska få önskad effekt måste ju alla enas om att det alltid är pålitligt. Och tyvärr har Rom i mina ögon straffat ut sej ohjälpligt med i synnerhet den första av Maria-dogmerna (och därigenom även med den andra 1800-talsdogmen). Så det är väl ungefär som med den helt fria viljan eller den perfekta helgelsen (”Christian perfection”) eller den av allt ont helt ostörda versionen av tusenårsriket: saken vore bra och förvisso Gudi behaglig, men Gud har uppenbarligen inte, i denna tidsålder alltså, behagat låta den vara till finnandes.

      1. F.ö.: så klart att Kyrkan är synlig! Kristi kropp på jorden är sannerligen inte underjordisk, ens i länder med svår förföljelse. Men dess exakta gränser är inte alltid så uppenbara, det tror jag t.o.m. påven håller med om, och det är detta som avses med talet om ”den osynliga Kyrkan”; inte att hennes förkunnelse, sakramentsförvaltning och diakoni skulle vara omöjliga att notera.

  4. Mikael,
    Jag kan förstå att man tappar tron på Andens verk genom en kongregationalistisk ledarsyn. Men vi är mitt i ett söderfall just nu. Sånt är inte nytt i historien, den är inte ny i den katolska världen heller. En påve beskrev sin kyrka som ett förlist skepp. Långt mellan teori och praktik. Många hade tappat tron där också. vad skönt det vore att luta sig mot något. Men vi får se, påven påvisar vissa liberala drag och även teologin är under utveckling i katolska kyrkan. jag är inte lika säker på att det är en trygg hamn – katolska kyrkan.

    1. Den Katolska kyrkan har förvisso haft sina upp- och nedgångsperioder. Vissa tider var det ju extra bedrövligt. Men det har ständigt kommit förnyelserörelser. Det finns också en stor mängd teologiska liberaler och andra flummigpettrar även inom Katolska kyrkan, men de har inte fått slå fast några nya läror. Det som hittills varit stabilt inom kyrkan är att kyrkan som sådan fortfarande står för samma lära som alltid. Jag vet att du nu invänder och tänker att den har förändrats, men det jag menar/det vi menar är att läran i och för sig kan utvecklas, men inte förändras. Man kan utveckla treenighetsläran, vilket skedde under fornkyrkans tid, man kan utveckla läran om Kristus och förtydliga och precisera på flera punkter, vilket skedde under 400-600-talen. Men ändra den kan man inte, dvs man kan inte nu säga att nicenska trosbekännelsen var fel, ett misstag. Man kan inte nu säga att arianerna hade rätt.

      Och vi tror självfallet på den helige Andes verk genom hela den kristna historien. Vi tror att Anden verkat och verkar genom sin kyrka, genom både läroämbete och genom troende människor, inklusive protestantiska troende. Och vi tror att Anden vill verka genom episkopatet. Att det är en ”ordning” i församlingen som Gud har instiftat (för att tala i lite gammal livetsordiska) 😉

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.