Ett blogginlägg som inte borde ha behövts skrivas

Jag har nyligen blivit utsatt för ett grovt verbalt personangrepp från en annan bloggare – Bengt Malmgren. Jag har funderat länge på om jag skulle svara eller inte. Men till slut har jag kommit fram till att jag ändå ska skriva ett enkelt svar, eftersom jag tycker att denne bloggare har gjort en grov och lögnaktig svartmålning av mig som person i det han skriver. Han har gjort det delvis genom lösryckta citat och påståenden, delvis genom rena felaktigheter och han försöker själv spela rollen som oskyldig. Jag beklagar verkligen att jag måste använda min blogg till detta försvarstal. Det strider mot allt vad jag vill ha bloggen till. Men tydligen måste man ibland ”tala såsom en dåre”. Det är väl lika bra att inse det. Jag vill med detta inlägg bara tillbakavisa falska anklagelser och lögnaktig beskrivning av mig som person. Jag önskar ingen diskussion. Det bästa vore om Bengt Malmgren tog bort sitt blogginlägg, så tar jag bort detta. Men eftersom han skrivit på sin blogg, så känner jag mig nödgad att komma med detta tillrättaläggande.

Det började med att jag gjorde en länk till en tidningsartikel på Facebook, med en inledande kommentar på två rader. Sedan uppstod en diskussion som började med att Bengt Malmgren kommer med en i mina ögon falsk anklagelse. Sedan blandar sig ytterligare en person in. Jag tyckte till slut att diskussionen var så dålig att jag tog bort den från Facebook-inlägget. Sådana dåliga diskussioner bör hellre tas bort än ligga kvar till allmän läsning. Men sedan har jag alltså upptäckt att Bengt Malmgren har grävt fram den ur minnet och skrivit ett inlägg på sin blogg i vilken han alltså klipper ihop en ren svartmålning av mig som person! Varför gräva fram en dålig diskussion som är raderad? Vad har han för motiv för det?

Jag länkade till en artikel av Anna Dahlgren i Expressen på min Facebook-sida. Och jag skrev följande som kommentar till den:

”Läs detta innan ni ens överväger att skriva på det s k juluppropet. Slutsats: För allt i världen, skriv inte på!”

Och för denna kritik mot juluppropet fick jag utstå en veritabel kanonad av missnöje från två internetdebattörer.

Falska anklagelser från Malmgren

Bengt Malmgren skrev först en kommentar i vilken han förklarade att han nu har börjat tröttna på mina ständiga angrepp mot ”ekumeniska initiativ”. Han skrev att jag ”uppviglar”.

Själv blev jag förstås mycket förvånad över detta, då jag inte kan dra mig till minnes att jag uttryckt mig särdeles kritiskt mot några specifika ”ekumeniska initiativ”. Som så många andra har jag naturligtvis funderat och tänkt i resonerande termer kring vissa ekumeniska teologiska samtal. Jag har också alltid varit mycket frågande inför nyttan av ”ekumenik” mellan bibel- och bekännelsetroende kristna och liberalteologiska kristna. Men det kan ju knappast beskrivas som att jag ständigt uppviglar mot ekumeniska inititativ. Det är en falsk anklagelse.

Dessutom tycker jag att termen ”uppvigling” är ett märkligt ordval – en värdeladdad term. Jag har ju bara uppmanat – inte uppviglat – människor att inte skriva på ett politiskt upprop. Det är ju faktiskt en demokratisk rättighet. Vet inte Bengt Malmgren det? Menar han att alla som uppmanar människor att inte göra sådant som han vill att de ska göra ”uppviglar”? Varför detta negativt värdeladdade ord? Får man inte säga emot varandra i politiska frågor? Får man inte försöka värva människor för sina åsikter utan att bli anklagad för att uppvigla?

Sarkasm och oförskämdhet är olika saker

Bengt Malmgren skriver på sin blogg: ” Jag utelämnar en del oförskämdheter om min person jag fick till svar av Mikael…” Vad bottnar det i? Ja, efter att ha blivit falskt anklagad för ständig uppvigling mot ekumeniska initiativ och få höra Bengt Malmgren börjat ”tröttna” på mig, så svarar jag sarkastiskt på hans kommentar. Det är det han kallar oförskämdheter. Sarkasm är dock inte detsamma som oförskämdhet. (Jag skrev att han borde sovit mer innan han kommenterade eller druckit mer kaffe innan, osv). Men OK, jag ber om ursäkt för att jag var sarkastisk i mina kommentarer. Jag ska tänka på att sarkasm aldrig fungerar bra i ren skriftlig form i kommentarstrådar på Facebook. Det är alltid svårt att förstå skriftlig sarkasm. Det tycker jag också.  Ber du, Bengt, om ursäkt för dina falska anklagelser?

Egentligen borde jag inte ha besvarat Bengts Malmgrens kommentar överhuvud taget. Det var mitt största och första misstag.

Slag i ansiktet eller politisk kritik mot politisk artikel?

Bengt Malmgren skriver att jag ”totalsågar” juluppropet och att det är ett slag i ansiktet på alla kyrkoledarna och biskop Anders Arborelius.

Det är sant att jag inte gillar uppropet och att jag uppmanar folk att inte skriva på. Men att säga att jag totalsågar det, är bara en tolkning. Jag menar att det är ett politiskt upprop, inte ett teologiskt/etiskt. Och det är just av det skälet jag är kritiskt mot det och uppmanar folk att inte skriva under. Men enligt min mening, kan man inte hävda att politisk kritik mot ett politiskt upprop skulle vara ett slag i ansiktet på kyrkoledarna inklusive Anders Arborelius. Politik är inte biskopars och kyrkoledares auktoritetsområde. Där är de lika mycket lekmän som jag. Och det är inte ett slag i ansiktet på någon att säga emot en politisk åsikt.

När det gäller politik, så är man som katolsk kristen inte skyldig att rösta på samma parti som biskopen. Man är inte skyldig att ha samma politiska åsikter som biskopen eller att fråga biskopen om vilket parti man borde rösta på. Varje enskild katolik är i stället skyldig att själv forma sitt samvete i enlighet med Bibeln och katolsk lära och att sedan utifrån det fatta välgrundade politiska beslut. Det innebär att det i praktiken finns katoliker inom säkert de flesta partier i Sverige. Det är inte en självklarhet att det är just Kristdemokraterna som i alla lägen bäst konkretiserar den katolska socialläran i praktisk politik. Det kan mycket väl vara andra partier.

Jag skulle ha kunnat skriva samma sak som ovan om kristna i andra samfund, men då bara bytt ut ord som ”katolik” och så vidare.

Personligen föredrar jag Moderaterna i dagsläget, och jag är övertygad om att det finns många goda katoliker som tar sin tro på största allvar även inom det partiet eller som röstar på det. Detta betyder också att det är naturligt för mig att inte skriva på just juluppropet, då jag uppfattar det som ett politiskt utspel delvis riktat emot moderaternas politik.

I uppropet beskriver man nämligen först det man menar vara det negativa med regeringens nuvarande politik angående flyktingsituationen i Sverige, sedan uppmanar man regeringen att

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro

– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv

– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening.

I en förklarande text till uppropet skriver man bland annat:

”I praktiken innebär detta att Sveriges kyrkor önskar att riksdagen snarast möjligt beslutar om att en återgång till ordinarie lagstiftning. Det innebär bland annat att återinföra:

– permanenta uppehållstillstånd som norm

– rätten till familjeåterförening

– samt att man ska återgå till den tidigare tillämpningen av särskilt och synnerligen ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd.”

Jag ämnar inte diskutera just juluppropet mera här, men bara konstatera att för mig framstår ovanstående ord som ett tydligt politiska – ”återgång till ordinarie lagstiftning” – är det ett bibelcitat, kanske?

Varför borttagande av Facebook-vän?

Men efter att jag nu på denna Facebook-tråd svarat Bengt Malmgren, att jag faktiskt inte uppviglar mot ekumeniska initiativ, utan bara uppmanar folk att inte skriva på just detta politiska upprop, så vill ett mindre kristet samfunds ekumeniska representant ha ett ord med i laget. Och han skriver några kommentarer. Och jag kan redan nu säga att jag aldrig haft en tanke på att skriva om detta offentligt, om det inte vore för Malmgrens blogginlägg.

Med denne person är det så här: Jag känner inte denne samfundsrepresentant personligen. Har aldrig träffat honom. Han kanske är en hyvens kille med glimten i ögat. Men jag kan inte se det i det han skriver på Facebook. Jag har under mycket lång tid, minst ett år, funderat på att blockera honom på Facebook eller ta bort honom som vän. Detta inte för att han tycker annorlunda än jag eller för att han kritiserar mina åsikter. Alla som följt min blogg under någon längre tid vet att jag tillåter de allra mest kritiska av kommentarer på bloggen mot mina åsikter (det räcker väl med att läsa allt jag utstått sedan jag slog in på den katolska banan!). Utan orsaken till blockeringen är att jag upplever att denne man upprepade gånger tar till synnerligen lumpna debattknep, en form av personangrepp, mot mig. Jag har påtalat det flera gånger, men han har inte ändrat sitt beteende. Så denna gång blev det helt enkelt droppen. Jag blockerade honom i ett par timmar, som en markering. Och nu är vi inte vänner på Facebook. Dock är han inte blockerad längre.

Bengt Malmgren tror tydligen att det beror på att samfundsrepresentanten har en annan åsikt än vad jag har, och att det är jag som varit elak mot denne så oerhört vänlige, belevade och högt uppburne ekumeniska representanten (ursäkta denna enstaka sarkasm), men så är det alltså inte. Malmgren menar också att jag inte har förmågan att ”etablera en vänskaplig relation till omgivningen”. Det är ett mycket märkligt uttalande. Jag har många vänner – och här pratar jag om verkliga livet – som tycker helt annorlunda än mig i många stora frågor – till och med nära vänner – och som jag kan diskutera med och vara oense med. Att jag inte vill vara facebook-vän med en person som jag upplever ständigt går till personangrepp mot mig, är inte samma sak som att jag inte har förmågan att ”etablera en vänskaplig relation till omgivningen”.

Är Malmgrens inlägg ett exempel hur man etablerar en vänskaplig relation?

Och, Bengt Malmgren, det var ju därför jag tog bort hela kommentarsdiskussionen, inget annat skäl. Du kommer med falska anklagelser och kallar mig ”uppviglare”. Din ekumeniske vän kör på i den stil han brukar. Det var en mycket dålig diskussion, helt enkelt. Inte en saklig sådan.

Och då har jag en fråga, Bengt Malmgren: Menar du att du, när du i ditt blogginlägg gräver upp en dålig facebook-diskussion som redan raderats för att den var så dålig, uppvisar ett bra exempel på hur man gör för att lyckas ”etablera en vänskaplig relation till omgivningen”? Ska jag ta dig till föredöme här?

En ursäkt för ett överilat ord i stridens hetta

I diskussionen med samfundsrepresentanten använde jag i stridens hetta ett överilat ord – ”svassar”. Det var dumt av mig och jag ber om ursäkt för det. Det var ett mycket illa valt ord. Det jag menade – och det jag borde ha skrivit i stället – var att jag befarar och ibland undrar om inte många (inte alla) kyrkoledare i de ekumeniska sammanhangen, ibland (inte alltid) är alltför följsamma gentemot den stora elefanten i rummet, Svenska kyrkan. Ibland funderar jag så. Jag gör det när jag ser vissa tidningsartiklar och upprop som jag tycker är konstigt skrivna i vissa formuleringar. Eller om en del av dem som skriver under är märkliga personer som har kopplingar till det muslimska brödraskapet (det gäller en annan artikel jag kritiserat).

Då undrar jag ibland vem som verkligen skrivit artikeln. Jag tror nämligen mycket gott om vår biskop Anders Arborelius. Jag tror också gott om flera andra samfundsledare. Jag tror verkligen inte att alla samfundsledare – och absolut inte vår biskop – är lika politiserade – och med särskild tyngd åt vänsterhållet – som Svenska kyrkans högsta ledning är. Så jag undrar ibland om det inte lätt blir så, att när det stora Samfundets representanter, som har den speciella relationen till staten (det finns en särskild lag om Svenska kyrkan; den ska vara evangelisk-luthersk; statschefen måste tillhöra den etc), tar initiativ till saker och ting, så hakar de andra på. Man vill ju vara med. Jag påstår inte att det är så, men ibland undrar jag.

Är det verkligen respektlöst att undra så? Är inte alla dessa kyrko- och samfundsledare blott människor? Är det verkligen respektlöst att undra om inte dessa ledare ibland helt enkelt är människor med fel och brister som alla vi andra och tycker att det är enklare att bara följa med och inte vara motvalls i onödan? I alla fall så kan jag tycka det ibland, det vill säga att det är enklare att inte ta strid i alla frågor.

Jag kan ha fel om detta. Men jag undrar alltså ibland. Jag undrar inte i respektlöshet, utan för att jag verkligen tycker att vissa saker är konstiga. Och jag ifrågasätter inte på något sätt vår biskop som biskop eller hans sätt att leda stiftet, utan jag har tvärtom stor respekt för och stort förtroende vår biskop. Detta stycke är inte skrivet med någon ironi eller sarkasm, utan är helt sakligt menat.

Vad ska man då säga om Bengt Malmgrens blogginlägg?

  • Han gräver upp en dålig diskussion från Facebook som jag redan raderat för att den var dålig
  • Han klipper ihop lösryckta citat och hänvisningar som ska få mig att framstå i så dålig dager som möjligt
  • Han skriver inget om sin egen roll med att komma med falska anklagelser
  • Han låter påskina att jag har gjort något fel mot samfundsrepresentanten som blockerat honom, under påskinande av att jag inte tål att få mina åsikter motsagda, vilket inte är sant
  • Han påstår att jag inte kan ”etablera en vänskaplig relation till omgivningen” för att jag blockerat en person på Facebook
  • Han målar sammantaget upp en mycket negativ och nedsättande bild av mig som person – ”Med en apologet som Mikael Karlendal behöver Katolska kyrkan inga fiender. Jag måste bara få säga det.”

Vad har Bengt Malmgren för motiv för att göra detta sådant grovt personangrepp? Varför skriver han ett blogginlägg i syfte att svartmåla mig? Jag vet inte.

Jag vet att jag själv ibland framstår som skarp i min kritik av andras artiklar eller böcker, av andra åsikter. Och det är jag ibland. Jag tror att det är bättre att kalla en flaska för en flaska och inte alltid linda in saker i bomull. Kanske borde jag sträva ännu mer efter att rikta den skarpa kritiken på ett mer tydligt vänligt sätt? Och uppenbarligen borde jag bli mer försiktig med att använda mig av sarkasm och ironi i mina texter. Men jag brukar inte svartmåla andras personligheter eller karaktär på det här sättet.

Det bästa vore om Bengt tog bort sitt inlägg, så kunde jag ta bort detta tillrättaläggande försvar. Och sedan kan vi gå vidare. Jag vill inte använda bloggen till sånt här. Mer diskussion och personangrepp undanbeder jag mig.

 

22 reaktioner till “Ett blogginlägg som inte borde ha behövts skrivas”

  1. Mycket bra Mikael. Du har helt rätt, det är ett politiskt och dessutom oansvarigt upprop av kyrkoledarna.

  2. Tack Mikael
    Blev mycket ledsen och upprörd när jag läste Malmgrens hätska angrepp.

    Önskar dig en riktig God Jul

  3. Bra skrivet Mikael och återigen stå på dig, jag håller med dig att denna s k ekumenik mellan evangelikala och liberala inte är speciellt fruktbärande utan snarare en enda stor dimma, Paulus enda ekumenik bestod nämligen i att hålla vargarnas tassar ( i form av felaktiga läror ) borta ifrån fårflocken, därför att den enda lära som fick predikas just var apostlarnas lära och denna försvarade apostlarna och de tidiga kyrkofäderna med näbbar och klor. Även om jag inte håller med dig i allt så är det förkastligt och fegt att komma med personangrepp, det visar bara att motiven inte är rena.

  4. Käre Mikael!

    Inget av det jag skrivit var ämnat som omdömen om eller angrepp på din person, det vore mig främmande. Jag åsyftar enbart den bild som frammanas av vad du skriver på din blogg och sociala medier och de interaktioner som sker där. Uppfattar du det som kritik mot din person ber jag om ursäkt.

    Din och min dialog på din Faceook-sida var nog inte så lyckad från någon av oss, så det var väl lika bra att du tog bort de avsnitten. Jag accepterar med glädje din ursäkt och jag ber också dig om ursäkt för överilade uttalanden i dialogen där.

    Jag vill inte att du skall känna dig personligen obekväm med saker som jag skrivit på min blogg, därför går jag delvis dina önskemål till mötes och tar bort vissa delar som hänför sig till vår dialog på Facebook och som är onödiga för att förstå sammanhanget. Jag vet inte om du kommer att vara nöjd med det eller inte, och jag ställer inga motsvarande krav på dig att du skall ta bort vad du skrivit.

    Jag menar att diskussionen är av allmänt intresse, och det som är skrivet är skrivet och redan läst av många, och det blir fel att radera ut det som redan är en del av en faktisk historia genom att låtsas som om det inte hänt. Bättre då att fortsätta dialogen och reda ut missförstånd med sikte på framtiden, annars blir människor som läser bara förvirrade.

    En del kommentatorer tycker att du och jag genom vårt höga tonläge redan skämt ut Katolska kyrkan. Jag tycker inte det. Jag tror det finns större trovärdighet i ett rejält gräl trosfränder emellan än i att försöka upprätthålla en putsad och blank fasad. Det visar på en levande kyrka. Det viktiga är att vi också visar på att det går att komma vidare och göra något positivt av meningsskiljaktigheterna.

    Angående sakfrågorna:

    Att som kristen och katolik rakt av uppmana människor att inte skriva på Juluppropet som våra ledare gått ut med tycker jag faktiskt är både respektlöst och uppviglande. Du tycker inte så, och flera andra tycker inte så heller, men låt oss i så fall diskutera det. Det har inget med personangrepp att göra.

    Angående uppropet som ett politiskt snarare än ett kyrkligt/etiskt initiativ, så är vi oense. Som jag förstår står du fast vid att se det som ett politiskt upprop, och utifrån våra skilda bedömningar där, så blir ju också bedömningen av hur vi ser på kritik av uppropet. Att kritisera kyrkoledare för att ge sig in på detaljpolitikens område är givetvis relevant, samtidigt finns ju inga vattentäta skott mellan politik och kyrkans sociallära. Det är ju detta som är kärnan både debatten härhemma om Juluppropet och i den tidigare debatten i USA om påvens uttalanden om miljöfrågorna och den ohämmade marknadsekonomins skadeverkningar som jag refererade till.

    Och apropå politisering: Varför tillmäter man ett gräl (om man nu vill kalla det så) mellan dig och mig, två enkla katoliker, så stor vikt i att kunna skada kyrkans anseende medan konflikten mellan kyrkoledarna och de som uppmanar till att inte skriva på uppropet inte alls tycks tillmätas betydelse. Man skulle ju också kunna tolka det som att man gärna vill fästa uppmärksamhet på och privatisera vår konflikt för att slippa diskutera obekväm kritik på den politiska nivån.

    OK, du säger det var bara en tanke att ledarna från minoritetskyrkorna var styrda av Svenska kyrkan, desto viktigare då att inte göra det till en poäng. Innan vi vet borde det rimligaste vara att ta dem på orden och låta uppropet tala för sig själv. Jag tror det blir fel att blanda samman skeptisism mot Svenska kyrkans politisering, som jag delar, med samarbetet i Sveriges kristna råd. Som jag uppfattar biskop Anders och andra ledare har de full integritet och kan tala för sig själva.

    Till sist Mikael angående dialogen med andra kristna och din apologetiska profil: Jag uppskattar ditt kunnande om katolsk katekes och din iver för tron. Men det är ett faktum att du ofta inte når ut till andra än de redan övertygade på grund av en alltför polemisk ton. Man ser av andra kommentatorer att de snarare blir arga och mer befästa i sin negativa hållning till Katolska kyrkan. Det är ett faktum som jag tycker är viktigt att sätta ord på och kommentera, Du kanske inte tycker det gör något, att din hållning alltigenom är produktiv och leder till önskat resultat på sikt. Det är din bedömning, men om jag vore som du skulle jag i alla fall ta till vara kritiken från en broder i Kristus, inte som ett personligt påhopp utan som ett incitament till självreflektion.

    Jag önskar dig och alla som läser detta en välsignad Jul och ett Gott Nytt År.

    1. Bengt, du skriver:

      ”Inget av det jag skrivit var ämnat som omdömen om eller angrepp på din person, det vore mig främmande. Jag åsyftar enbart den bild som frammanas av vad du skriver på din blogg och sociala medier och de interaktioner som sker där. Uppfattar du det som kritik mot din person ber jag om ursäkt.”

      Du ber om ursäkt och jag vill inte vara långsint, utan jag får acceptera det och tro på din ärliga avsikt. Jag tycker fortfarande att det du skrev var ett flagrant personangrepp. Och jag tror inte att särdeles många som läser det du skrev, särskilt i din ursprungsversion, gör den distinktionen mellan ett angrepp på mig som person respektive ett angrepp på en ”bild” av mig på nätet. Men eftersom du har modifierat i din text och bett om ursäkt, så behöver vi inte gräva i detta mer. Men liksom du gärna vill förmana mig offentligt i hur jag ska skriva, så vill även jag förmana dig att inte upprepa detta sätt att skriva om personer, varken om mig eller om andra.

      Eftersom det är jul och jag (kanske du också) har mycket annat att göra i just dessa dagar, så vill jag inte just nu diskutera mer utförligt om just ”juluppropet”. Jag menar dock att man inte bara kan utgå ifrån vad vissa kyrkoledare ”menar” med sitt upprop. Man måste också se på vad det faktiskt är för text. Du skriver att det inte ”duger” som politiskt manifest. Det kan jag hålla med om, fast då menar jag något helt annat än du. Det duger inte därför att det ger uttryck för en politik som inte kommer att fungera väl, som inte kommer att vara bra för vårt land och dess invånare. Och faktiskt ej heller för den stora mängd immigranter vi har här nu. Men det är en annan diskussion, där vi för tillfället får vara ense om att vi är oense.

      På samma sätt lämnar jag för tillfället de övriga punkterna vi var ense om. Du uttryckte dig bättre nu och skriver du (och jag) på detta sätt, kan vi mycket väl föra dialog framöver.

      När det gäller den arga ton som du märkt att somliga kommentatorer har på min blogg eller på Facebook, så är jag övertygad om att den inte bara har att göra med mig. Om man tillhört en viss kyrka eller rörelse en längre tid, och sedan lämnar den för att gå till annan, och detta sker av övertygelseskäl, som kommer många att bli mycket arga över detta i sig. Och det förklarar mycket av ilskan. Många konvertiter låter bli att skriva och diskutera sin konversion på sociala medier av just detta enkla skäl. Många milda och blida personer som skrivit och försökt förklara sin katolska tro har mött denna ilska från många kommentatorer, trots den egna mildheten och mjukheten.

      Somliga protestantiska kristna är helt enkelt så vana vid att tillhöra den i Sverige dominerande riktningen (protestantismen), att de faktiskt blir riktigt irriterade när de får sina egna ”självklarheter” ifrågasatta. De är inte vana vid att få höra att vad de alltid trott är fel, enligt den den andra samtalspartnern. Det leder också till arga kommentarer.

      Många blir väldigt arga över att pastorer eller präster konverterar. Dessa har ju förut predikat en tro, nu predikar de plötsligt en annan som de förut eventuellt predikade emot. I mångas ögon kan man inte/får man inte ändra sig så. Det är oansvarigt mot dem man varit herde för tidigare. Och så vidare.

      Jag skulle kunna fortsätta länge här med att lyfta fram olika aspekter som gör människor arga och som inte beror på just mig personligen eller på hur jag skriver.

      Katolsk tro i sig är faktiskt ganska irriterande för många människor. Det räcker med att läsa biskop Anders Arborelius förord till paret Ekmans konversionsbok. Det biskopen där skriver och förklarar kan reta folk till vansinne. Och då är det bara Katolska kyrkans normala tro. Peter Kreeft har sagt, att antingen har den Katolska kyrkan rätt och är en gudomlig institution som vi alla borde tillhöra och älska, eller också är hon den mest högmodiga och förfärliga institution och samfund som någonsin funnits, och då borde den bekämpas.

      Jag förstår att för dig låter sådana ord inte riktigt så bra. Det är inte din modell. Det kanske stör ditt ”ekumeniska projekt”? Den försiktiga väg du vill gå gentemot alla protestanter. Och just därför är det ju också konstigt att läsa ditt veritabla utbrott mot mig. Det var ju i en helt annan anda.

      Och sedan har jag under min vandring läst många författare som uttrycker sig ungefär som jag gör nu. Och jag med min personlighet har inte retat mig på att dessa författare har uttryckt sig på ett rättframt och tydligt sätt. Det har bara ökat mitt intresse för att undersöka vad de säger mer.

      Men, till syvende och sist, jag tycker att vi ska undvika personstrid i fortsättningen. Jag har inte för avsikt att angripa varken dig som person eller din ”internetpersona”. Jag tror inte att man kan göra den distinktionen. Jag ska också försöka att vara mer tydligt vänlig mitt i alla min rättframhet. Jag ska försöka undvika sarkasm. Och om den är nödvändig är det väl bäst att skriva inom parentes att det är sarkasm, för det är ju inte alltid så lätt för en läsare att uppfatta alla nyanser. I mitt blogginlägg här ovan har jag försökt att skriva mitt försvar på ett sådant sätt att det inte ska frammana mer hätska diskussioner. Och jag har aldrig haft för avsikt att namnge någon ytterligare person i denna diskussion. Det är onödigt.

      Du tycker att ditt inlägg ska stå kvar, du har redigerat i det. Och du tycker att mitt lika gärna kan stå kvar. Så får det väl bli – i alla fall för stunden.

      Vill du framföra mer synpunkter på mitt skrivande i sig, så är du välkommen att göra det privat i form av t ex e-mail. Det är bättre än att du skriver blogginlägg som oundvikligen tar formen av personangrepp. Jag tror att den typen av samtal bättre föres privat än via debattinlägg. Sakfrågor av diverse slag, teologiska eller politiska, kan vi diskutera via blogginlägg. Du skulle nog finna att jag precis som Paulus är betydligt lättare att prata med personligen, än vad jag verkar i skrift.

      Jag vill också tillägga att jag såg att Torbjörn Lindahl har kommenterat på din blogg angående det faktum att Sverige varit en luthersk enhetskultur i snart 500 år osv. Jag håller helt med Torbjörn i det han skriver där. Och du bör betänka att pingströrelsen och EFK, vilka är de samfund jag mest haft med att göra, är samfund som i decennier har ansett att katolikerna är avgudadyrkare och inte kristna. Vi (gällde mig förut) har missionerat bland katoliker för att frälsa dem. Det gör protestanter fortfarande i stora delar av världen. De svenska protestanter du är van vid att idka ekumenik med är något nytt. De övriga bryr sig knappast om vad du skriver. De läser nog dig inte. Men jag har fortfarande- förmodligen – en övervägande protestantisk läsekrets som inte uppskattar att jag konverterat, oavsett hur jag uttrycker mig. Skriver jag om sådant som är gemensamt för protestanter och katoliker vållar det inga problem. Men om jag ens gör en länk till en artikel om någon Maria-dogm och skriver bara någon positiv kommentar, så kan jag få mängder av upprörda och irriterade kommentarer.

      Men nu önskar jag dig en god jul och ett gott nytt år, och jag hoppas att du får mycket annat och trevligt att göra i stället för att debattera via nätet.

      1. Tack Mikael!

        Jag förstår att vi har olika läsarkretsar för våra respektive bloggar.

        Jag är glad att vi kan lägga det personliga bakom oss. Utöver det tycker jag vårt samtal har belyst många saker som jag tror är nyttigt för oss både i vårt gemensamma uppdrag att vara vittnen för evangeliet och för att bättre kunna vara parter i det ekumeniska samtalet här i Sverige. Samtalet har lämnat uppslag till många nya teman att gå vidare med. Men nu skall vi fira Jul, och låt oss önska varandra och våra läsare ett Gott Nytt Blogg-År 2017.

  5. Ett inlägg som ”inte borde behövts skrivas”. Eller (om jag nu får travestera) som inte borde ha skrivits?

    Du skriver i inläggets början att du tvekade skriva detta för att det strider mot allt du vill ha bloggen till. Men likväl ”till slut har jag kommit fram till att jag ändå ska skriva”.

    Hur ofta har man inte hört dylika resonemang. En människa vill egentligen inte…men för något högre ädelt syfte griper man sig till slut verket an. Och det märkliga är nu att detta högre syfte som till slut får en att agera är för det allra mesta att försvara sitt eget namn, sitt rykte och sin ära.

    Är det helt otillbörligt att tankarna går till 1 Kor 6 där Paulus förmanar korintierna för deras rättstvister. ”Redan det att ni processar med varandra är ett nederlag för er. Varför tar ni inte hellre en oförrätt? Varför tar ni inte hellre en förlust?” (v 7).

    Men nu har Bengt skrivit denna – i grunden vänliga! – kommentar och även redigerat ursprungsinlägget på sin blogg så att några av de värsta grodorna är borta. Jag vet inte om du önskat ytterligare mått och steg från hans sida. Men jag önskar att du ska uppfatta hans uträckta hand tillräckligt tydligt för att kyla ner debattemperaturen.

    1. Du är en fridens man, Torbjörn. Du vill väl.

      Men att försvara sig mot den typ av personangrepp som Bengt Malmgren har utsatt mig för, tycker jag inte kan jämföras med det Paulus skriver om i 1 Kor 6. Snarare med när Paulus försvarar sig själv i 2 Kor 10-13 mot falska apostlar och falska anklagelser. Hade Bengt Malmgren kritiserat mina åsikter rejält; hade han skrivit att mina åsikter får absurda eller förödande konsekvenser, att jag tänkt fel, resonerat fel osv, då hade jag inte skrivit som jag gjorde. Då hade jag inte sett det som ett personangrepp.

      Men nu ska jag läsa hans kommentar och svara. Har inte gjort det än, då jag haft fullt upp med först arbete och sedan julbestyr.

        1. Ja, jag såg den också. Tycker att den om 500 år av enhetskultur etc etc, var mycket träffsäker i sin analys. Har tagit upp det i mitt svar till Bengt. Sedan blir ju folk alltid extra uppretade av naturliga skäl, på den som lämnar ett tidigare sammanhang och går till ett annat. Särskilt om man nu menar att man i många stycken har haft fel förut, men nu fattat saker och ting bättre osv.

  6. Bra skrivet Mikael, håller helt med ang juluppropet. Tycker dock Bengt M har en poäng i slutet alltså detta att en lite ödmjukare ton vore bra,. Har sagt det tidigare bli inte mer lik AG endast dom redan övertygade gilla den stilen i bästa/sämsta fall

    1. Jag ska göra mitt bästa. Det gäller att försöka undvika att vara humoristisk (vare sig det sker genom att vara sarkastisk eller ironiskt). För en bloggläsare är det nog ganska svårt att urskilja detta. Särskilt om man inte delar författarens åsikter. Rättfram kommer jag alltid att vara. Och jag kommer alltid att kalla en flaska för en flaska. Och den katolska läran är underbar, om den är sann. Men om den inte är sann, då är den faktiskt inte så ödmjuk. Men då är det läran, inte budbäraren, man ska diskutera.

    2. God Jul kära ”Läsare”.

      Och allt gott (=katolskt) inför refotmationsåret 2017 tillönskas dig! 🙂

  7. Jag läste idag en mycket bra artikel som belyser det problematiska med det s k juluppropet. Den visar varför initiativ av detta slag – även om avsikten är vällovlig och god – slår fel och får en negativ effekt. Det är därför kristna ledare inte ska göra saker som dessa.

    Det står bl a i artikeln:

    ”Runtom i Sverige har frågan om flyktingar grävt skyttegravar mellan familjemedlemmar. Vänskapsband klippts. Arbetsrelationer påverkats. En borgerlig bekant har separerat från sin fru som är miljöpartist. ”Droppen var när jag märkte att hon skämdes för mina åsikter inför sina vänner.”
    Det är sorgligt att kyrkoledare för Sveriges största kristna samfund i samband med årets viktigaste familjehögtid valt att lansera Juluppropet för citat en ”human migrationspolitik”. Man kräver att partierna återuppväcker den gamla flyktingpolitiken, med frikostiga regler för uppehållstillstånd och anhöriginvandring. Human betyder människovänlig.
    Om man väljer att inte skriva under uppropet för att man tror på andra politiska lösningar för att lindra världens lidande är man således inhuman. Omänsklig. Ärkebiskop Antje Jackelén delar ut en stenhård julklapp till mig och hundratusentals andra medlemmar i Svenska kyrkan. Jag har länge funderat på att lämna på grund av den politiska agendan under religiös täckmantel.
    Kyrkans ovärderliga själavård och sociala arbete har hållit mig kvar. Juluppropet har fått mig att bedrövad gå ut på kyrktrappan och stänga kyrkporten bakom mig. Generositet är en kristen dygd. Kyrkan ska uppmana oss att hjälpa vår nästa men inte föreskriva exakt hur. Det är bedrövligt att flera partiledare taktiserande skrivit under uppropet och förvandlar kyrkorummet till en valstuga.”

    https://www.dagenssamhalle.se/kronika/kyrkan-maste-fa-oss-att-laemna-skyttegravarna-30474

    1. Det lätt att stå vid sidan om och ha synpunkter. I mitt fall finns dock en förankring i det själv upplevda;
      https://gront.mp.se/debatt/inhumant-med-tillfalliga-uppehallstillstand/
      och att jag retar upp mig på att man i stället för att ta emot dagens faktiska flyktingar flyr i undanflykter, drömmande om att kunna ta emot bara kvotflyktingar:
      http://www.sandaren.se/debatt/kvotflyktingar-den-obotfardiges-forhinder
      Så för mig var det en självklarhet att underteckna juluppropet!

      1. Thorsten,

        Svenskar som aldrig har varit utlänningar förstår inte det du säger.

        Själv har jag varit “utlänning” största delen av mitt liv, och som barn var jag oftast “utböling” på grund av flytt många gånger mellan “landsbygd” och “storstad”. Dessutom var jag en “kristen åsna” på grund av mina föräldrars medlemskap i pingströrelsen.

        Du läser rätt! Episkopal sekularism ledde till hån även efter mitten på förra seklet. Antje Jackelén representerar den så kallade protestantismens åsikt. Jag utelämnar namn och ursprung av hennes opponenter. I Sverige, landet som är förebild…. (näää var förebild… (näää trodde sig vara förebild)) vad kvittar det. Tror man att man är bäst i klassen så tror man det. Basta! Det gäller på samhällelig nivå, kotterinivå och personlig nivå.

        De som hör till “makten”, oavsett vad kriterierna råkar vara, vet inte hur det är att vara av fel tro, etnicitet, födelseort, dialekt, hårfärg eller vad annat av arbiträra orsaker man kan hitta på.

        Världen har alltid indelats i rättfärdiga och orättfärdiga. Och gissa vilka det är som har kriterierna! Du vet det, andra gissar… De “rättfärdiga” har kriterierna. Och vilka är då de “rättfärdiga”? Jo de som har makten. – Borde åtminstone inte någon oroa sig över att makt och rättfärdighet går hand i hand innan Israels Kung kommer tillbaka?

        Under de decennia jag kan se tillbaka på har jag ibland varit i maktlägret och ibland varit i “utbölingslägret”. Och, kanske har du inte erfarit det, även ibland varit i det “diskriminerade maktlägret”.

        Jag vet inte varför Herren har hulpit hittills (Eben Ha-Ezer) men, som vissa berömda personer sade: “Här är jag, och kan inte annat!”.

        Och, efter denna ganska personliga kommentar, riktad till dig (och jag hoppas att min respekterade vän “WildWest” också läser den) vill jag vända mej till Mikael, som VAR en “sparring partner” för några år sedan.

        Inget anfall mot Mikael!

        Jag tackar Herren att du nu för (KANSKE) första gången i ditt liv får erfara hur det är att INTE tillhöra “maktens” läger.

        Som vi sjunger i Kristustrogna kretsar, bävande, sorgsna, fruktande, och vad mer du vill: “Nu satan fritt må rasa….”; Jag väljer att inte citera vare sig sångförfattarens ord eller maktens (då SvK) respons.

        Till slut vill jag banna “kristen extremistisk populism”! Men inte har jag några mandat att vare sig “för”-banna eller bann-”lysa”. Tack och lov!

        Det kvittar om det handlar om “kulturmarxister som grundar sina feltolkningar av “Ananias och Safira” på Apostlagärningarna. Det kvittar om det handlar om den ensidigt proklamerade “påven” Urbanus som startade den fortsattade förbannelse vi erfar i dag. De så kallade “Korstågen” där arbetsösa (jämför Trump) drog ut för att vinna över Judar och Muslimer genom att våldföra sig på dem, halshugga dem, plundra deras hem, stänga in alla Judar i Jerusalem och stänga dörrarna och bränna dem inne.

        FN gjorde en liknande sak den gågna veckan.

        Ingen behöver säga “må fan ta”, nej ingen FÅR säga det.

        Men var så säker, profetiorna är enstämmiga! HERREN kommer att “blåsa på Antikrist” och denne kommer då att försvinna som en mardröm efter klockan 5 på morgonen, raka spåret till eldsjön.

        Tiden har kommit att fullständigt “strunta” (ordet “strunt” är grekiska och betyder skit, eller gödsel) i alla makthavare. Du är redan nu registrerad intill färgen på dina kalsonger.

        Ge upp och använd den korta tid som är kvar att stå upp för sanningen.

        Sedan må den som vill ställa Pilatus fråga: “Vad är sanning?”

        /Kjell

        PS. Denna kommentar finns även som bloggpost på min blogg!

  8. Många som skriver offentligt blir ofta anfallna med okvädesord , lögner sarkasm , därom råder inget tvivel .
    Men som bekännande troende ¨på Jesus Kristus så har han talat rakt in i alla tidsåldrar och även vår tid : Saliga äro ni o.s.v det står många gånger I Guds ord .
    Men är det så Saligt att inget begripa ,(Fattiga i Anden )

    Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. (Matt. 5:11) 
    Vad är detta för salighet , är det någon som har testat och sett resultat av detta ?
    Vidare står det att vi ska välsigna de som förföljer oss och gör oss ont !
    Har själv råkar ut för detta , och de första jag ville var att gå i svaromål med ett försvarstal eftersom det var rena lögner . Men då tog jag beslutet att vara saktmodig och vara tyst , men inte blev det lättare för mej ändå ! Oj vilka tankar som dök upp . men jag lyckades tygla mej , och efter en längre tid ,avtog det mer och mer tillslut berörde det inte mej det minsta , det kanske är salighet att vinna seger över sådant i sitt egna liv !? eller är det bara en vacker fras i lyckliga stunder som inte passar mej när jag hamnar i prövningens stund !?

    1. Så fint Torbjörn !
      Det är ett antal år sedan jag kom till tro , och började studerade Guds ord , och just detta där det står om salig är o.s.v .
      det fick mej att ta en riktig funderare och rannsaka mej själv ,
      och kom fram till att det var mitt egna gamla sinnelag som var problemet , jag kan ju aldrig bestämma över någon annans tankar eller handlingar , men jag kan låta mej själv förvandlas genom att följa skriftens ord och sätta min förtröstan på han som vet och är rättfärdig , och därigenom bli en ny skapelse i och genom Jesus Kristus ! Vi kan ha RÄTT i många saker men vi är inte FÄRDIGA !
      Det finns bara en som är båda delarna Rätt och Färdig = Rättfärdig !

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.