Tankar kring apologetik – och nya böcker

img_2829Mina tankar kretsar mycket kring det som Petrus skriver om i sitt första brev: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp” (1 Pet 3:15). Det har alltid varit en drivkraft för mig, inte bara i mina teologiska studier, utan också i annat. Petrus menar att vi kristna ska kunna ge intellektuella skäl för vår tro. Och det har varit en självklarhet genom hela den kristna historien. Man har alltid ansett att den kristna tron är den högsta graden av förnuft. Den riktigt förnuftige och vise blir kristen. Därför har jag just införskaffat dessa två nyutkomna böcker. Den ena skriven av den kände reformerta pastorn Tim Keller och den andra av den kända katolske apologeten Jimmy Akin. Jag har ju inte hunnit läsa någon av dessa böcker, men utifrån mina förutfattade meningar och kännedom om dessa båda, så tror jag att båda är mycket bra böcker. Keller har skrivit en bok utifrån sin framgångsrika församlingsbyggarverksamhet i New York och riktat den mot frågor som har att göra med hur man talar kristen tro i en sekulariserad och skeptisk omvärld. Jimmy Akin har skrivit en sort apologetisk ”Dagens-andakt-bok” som tar upp alla tänkbara frågor som spänner över hela registret – från klassiska gudsbevis, via frågor som rör kristen tro kontra annan tro, till den katolska tron specifikt. Han har skrivit ett kapitel för varje dag på året, ca en sida långt kapitel per dag. Det är alltså inte en andaktsbok, utan en bok som svarar på en apologetisk fråga per dag under året. Strålande idé.

Man kan inte rationellt bevisa alla trons sanningar, men man kan bevisa en hel del. Och man kan göra det rimligt och rationellt att tro även på de uppenbarade sanningar som inte är åtkomliga för naturvetenskaplig granskning eller som inte kan nås via enbart deduktiva resonemang.

Det har funnit många stora apologeter genom den kristna historien. Bland de äldre kan bland annat nämnas Irenaeus av Lyon, Justinus Martyren, Augustinus, Anselm, Thomas av Aquino. Bland de i vår tid kan bland annat nämnas G K Chesterton, C S Lewis, Peter Kreeft och William Lane Craig. Det rör sig om både katoliker och protestanter. Mycket av apologetiken handlar ju om frågor som inte är kyrkoskiljande; ja, ibland inte ens religionsskiljande.

De klassiska gudsbevisen är ju lika intressanta för både kristna, judar och muslimer. Den kände protestantiske apologetiken William Lane Craig har ju exempelvis använt sig av ett muslimskt utformat gudsbevis – det så kallade Kalam kosmologiska gudsbeviset.

Man kan säga att så länge vi diskuterar frågan om Guds existens, om Gud som en personlig Gud, som alltings skapare, som allsmäktig, allvis, allvetande med mera, så rör vi oss på ett plan som är gemensamt för de monoteistiska religionerna.

När vi kommer vidare till frågan om vilken monoteistisk religion som är den sanna, så rör vi oss i regel med frågor som är gemensamma för alla kristna, oavsett kyrka eller samfund. Det är därför som katoliker och protestanter med fördel och med stort utbyte kan läsa varandras litteratur i ämnet.

Sedan tror jag personligen att det skulle vara en fördel för det samlade kristna vittnesbördet i världen, om alla kristna blev katoliker. Jag vet att detta av naturliga skäl är ett ganska kontroversiellt uttalande för många. Och jag avser inte att polemisera i denna fråga just här. Men på vissa sätt tror jag att även en protestant kan inse att det i vissa lägen faktiskt inte fungerar att köra den apologetiska linjen som reflexmässigt går in i försvarsläget: ”Det där var saker som de gjorde förr i tiden i Kristi namn; det har inget med mig och min församling att göra. Det har inget med äkta kristen tro att göra”.

När jag växte upp som ung kristen i pingströrelsen i Sverige, så var min standardinställning när det gäller apologetiska frågor av historiskt slag, att ”det där gäller inte mig”, ”det där var inga riktiga kristna”, och så vidare. Det kunde gälla frågor om hur det är med kejsar Konstantin, att kyrkan blev ”statskyrka”, korstågen, inkvisitionen, alla religionskrig i Europas historia, kyrkan och vetenskapen, kyrkan och Galileo, förtrycket av oliktänkande i protestantiska länder som Sverige, med mera.

Men ju mer jag studerade, ju mer jag ägnade mig åt bibelundervisning i olika församlingar, först som lekman och med tiden som pastor, ju mer framstod en sådan hållning som problematisk och otillfredsställande. Till att börja med, så gör ju inte sekulariserade och skeptiska människor någon skillnad mellan pingstkyrkan och Katolska kyrkan i dessa avseenden. Det är ju ”religionen som sådan” eller ”tron som sådan” som är problemet i dessa människors ögon.

Dessutom menade jag att det i längden inte var tillfredsställande att jag som enskild individ satte mig på så höga hästar att jag kunde utfärda så självsäkra omdömen om att andra människor särskilt i andra tider inte var riktiga kristna. För det är ju inte så att den historiskt sett ganska unga och sentillkomna pingströrelsen är helt fläckfri. Och den något äldre men också nytillkomna evangelikala rörelsen, som jag ju ännu mer associerade mig med, är ju även den behäftad med många liknande svagheter.

Och man kommer inte ifrån det enkla historiska faktumet, att det är den katolska kyrkan som formulerade den kristna trons grundfundament som vi alla står på ännu idag, oavsett kristet samfund – treenighetsläran, kristologin, inkarnationen, Bibelns kanon, med mera. Det är genom den katolska kyrkan som vi idag är kristna i vårt land. Vi har genom Gustav Vasa brutits loss från den Katolska kyrkan. Men rötterna finns ännu kvar. Vi har ett gemensamt katolskt arv.

Och det är faktiskt skillnad mellan hur man ser på dessa saker på rent frikyrkligt håll och i svenskkyrkliga lutherska kretsar. Många högkyrkliga lutheraner ser ju på sig själva som den reformerade katolska kyrkan i Sverige. Och med den typen av olika perspektiv blir det i längden inte rimligt att bara följa en anabaptistiskt förnekelsens väg i apologetiken och såga alla som varit före oss som inte äkta kristna eller något liknande.

Och om man mer specifikt studerar olika historiska fenomen, så upptäcker man också att den bild vi har i det allmänna medvetandet av gångna tider, som ju baseras på populärkulturen och skolans undervisning, faktiskt inte stämmer överens med hur moderna historiker ser på detta.

Man behöver inte försvara korstågen eller inkvisitionen som idé eller som praktisk handling, för att inse att det i båda fallen är en djupt orättvis och missvisande bild som allmänheten har om detta. Den spanska inkvisitionen var i själva verket en förbättring när det gäller rättsväsendet i Spanien under den tid den förekom. Och det var jämförelsevis (med den tidens mått) få människor som blev avrättade. Korstågen var inte uttryck för några kolonialistiska eller imperialistiska ambitioner där de ”starka” européerna slog ner på och förtryckte den stackars svagare och fredliga parten i Mellanöstern, muslimerna. De kan snarare betraktas som delvis desperata och hjältemodiga försvarskrigsoperationer av den betydligt svagare kristna europeiska parten gentemot den muslimska supermakten i fjärran land, motiverade till större delen av djup fromhet och en inte obetydlig del av dumdristighet. Och eftersom det var den underlägsna och svaga parten som utförde dessa korståg, så misslyckades man i det långa loppet också.

Vi behöver inte försvara, i betydelsen ursäkta, dessa företeelser. Men vi kan visa på att man med bättre förståelse och kunskap om historiska fakta kan undvika det C S Lewis passande kallade det kronologiska snobberiet – att vi i vår inbillat moderna och upplyste tid tror oss kunna döma ut gångna tiders människor som dårar eller mindre intelligenta.

Och sedan blir det ett starkare vittnesbörd för den kristna trons sanning, om vi kan visa att det är en och samma kristna kyrka, en och samma kristendom, som funnits i alla tider kontinuerligt fram tills nu. Misstag, fel och dumheter, ja, rena brott, har begåtts, både förr och nu. Men evangelium är lika sant för det. Herren Jesus Kristus grundade en kyrka i världen och han har inte övergett sin kyrka och tappat greppet. Han förmår att hålla sina löften till kyrkan som han gav den en gång.

Och den kristna tron idag är inte beroende av att just vi i vår tid lyckats tolka en tvåtusen år  gammal bok rätt – varken på ditt eller mitt bokstavstroende sätt, varken med min ”innantilläsning” eller med din. Den kristna kyrkan har varit en lärare och talat om för världen vad kristen tro är och hur bibeltexterna ska tolkas. Därför kan inga sektledare med egna ”uppenbarelser” sätta sig upp och göra anspråk på att äga sanningen. Vill man veta vad kristen tro är, så frågar man kyrkan. Inte några enskilda individer med egna speciella tolkningar som just nu kommit på något som ingen annan sett förut.

Jag tror alltså, att det både finns en god grund för kristna i alla läger att tillsammans fördjupa sina apologetiska kunskaper och försvara och ge goda skäl för den kristna tron. Och jag tror att det samtidigt finns goda skäl för protestanter att inte välja en ”anabaptistisk” mentalitet när det gäller kyrkans historia och apologetiken. För en icke kristen och sekulariserad människa är all religion ”konstig” eller ”orimlig”. Men den kristna kyrkan har alltid funnits där och alltid talat evangelium. Den kristna kyrkan har ett samlat vittnesbörd genom historien som vi ska ta vara på och hålla fast vid. Det är bättre att förstå att även om misstag har begåtts genom historien av kyrkan och av kristna individer och grupper, att allt ändå inte har varit så svart eller vitt. Det är viktigt att förstå att om man för mycket hamnar i anabaptistisk mentalitet, så hamnar man i sektmentalitet.

Äkta högkyrkliga lutheraner, äkta reformerta eller äkta högkyrkliga anglikaner brukar inte tänka som ankbaptisterna i dessa frågor. Men tyvärr finns en antikatolsk och polemisk ådra kvar från 1500-talet i många kretsar, som gör att man gärna håller fast vid 1500-talets propagandabilder av den Katolska kyrkan och dess historia, trots att ingen protestant idag egentligen skulle behöva hålla fast vid detta. Ingen kristen idag tjänar på det.

När jag var pingstpastor under åren 2008-2013 och när jag var EFS-predikant 2014-2015, så insåg jag detta mer och mer. I längden blev det för mig orimligt att förbli anabaptist i tänkandet. Många lutheraner skulle hålla med mig så långt, men de skulle tycka att jag borde ha förblivit i de lutherska sammanhangen i stället. Att bli ”romersk katolik” är inte nödvändigt. Själv drog jag naturligtvis en annan slutsats, vilket jag inte kommer att argumentera för just här. Men det visar att för för rena frikyrkliga och mer frikyrkligt lagda svenskkyrkliga kristna i vårt land, så finns andra möjliga tänkesätt i frågor som dessa.

Men jag själv är numera en glad katolik som med glädje kommer att läsa den reformerta Tim Keller om hur man talar kristen tro i en sekulariserad och skeptisk omvärld. Jag tror att vi katoliker i allmänhet har mycket att lära av många protestanter i bland annat detta avseende, särskilt om man kopplar det till missionsiver. Det senare är något som det blivit lite sämre med på katolskt håll efter det Andra Vatikankonciliet, men felaktigt så. Och de senaste tre påvarna (den nuvarande inkluderad) har ju starkt betonat behovet av ny evangelisation.

Jimmy Akin är ett självklart val av katolsk litteratur. Han har en säregen förmåga att koncist och enkelt sammanfatta och förklara och försvara den kristna tron på olika nivåer. En bok av just detta innovativa slag i apologetiken är något som säkert varje kristen behöver i sin bokhylla.

10 reaktioner till “Tankar kring apologetik – och nya böcker”

  1. Det är förstås mycket jag kan hålla med om här! Men jag inser inte att jag skulle behöva bli just romersk katolik för att kunna se Kristi kyrka som ett enda skepp som seglat länge och väl genom historien och som Herren bevarat trots en del missgrepp från och slagsmål bland besättningsmännen (vissa skulle väl se reformationen som ett myteri, andra somliga påvar som myterister mot kyrkans Herre och kapten, men i alla fall…). Och jag håller visserligen med om att viss kritik mot kyrkliga ageranden genom historien behöver modifieras och nyanseras, men generellt sett är förklaringar och ursäkter (även av ”protestantiska” övergrepp) inte någon apologetisk jättehit – vi behöver nog (givetvis inte bara på romerskt håll) inta en ganska ödmjuk, om än förvisso inte helt självnedgörande, position när det gäller historiska frågor. Mycket blev bra, annat får vi som samlad (men splittrad) kristenhet skämmas för, t.ex. vår splittring (vems felet nu än är ;o). Den stolte ska ha sin stolthet i Herren.

    Tack i alla fall för en nyanserad bloggpost med bra boktips! Och ja, tänk om alla ändå kunde bli romerska katoliker (då behöver jag ju f ö inte längre säga ”romerska”)! Det vore faktiskt roligt, det tycker jag med. Men även Rom får nog backa på några punkter för att det ska kunna bli verklighet! (Jag tänker liksom C S Lewis särskilt på vissa läror om påven och Maria, men dem tar vi inte nu).

    Gott slut på S:t Andreas´ dag och en god advents- och jultid tillönskas både bloggaren och alla hans läsare!

    1. Jag önskar dig detsamma! Vi får väl inför nästa år slå ett gemensamt slag för firandet av S:t Mikaels dag och S:t Andreas dag. Det borde väl ändå vara miniminivå även i de mest frikyrkligt lagda kretsar. 😉

  2. Tack Mikael för detta inlägg.
    Du har haft en mycket snabbare vandring emot den katolsks kyrkan än min.
    Jag uppskattar din ton och ärlighet i dina inlägg.
    Jag önskar dock att min vandring gick lika fort som din.
    Men Gud känner våra hjärtan och skyndar långsamt. Jag vill dock tacka dig för din blogg. Den har betytt och betyder väldigt mycket för mig. Dina betraktelser fyller ut eller bekräftar mina områden som jag brottas med. Jag har en uppväxt inom pingst och trosrörelsen. Lämnade detta livet för snart 30 år sedan. Men upplever idag en stark röst från Gud om att våga ta ett nytt steg och närma mig den katolska kyrkan. Går regelbundet på mässan sedan 3 år och känner en stor längtan efter helgelse i mitt liv. Det som har bromsat mig är alla fördomar från min uppväxt. Men de kommer en efter en på skam. Idag är det största hindret att jag är rädd för att ännu en gång bli besviken. Jag känner att detta är sista chansen för min tro. Jag tänker inte igen gå med en kristen rörelse som inte funkar.
    Men jag litar på Gud och tar små steg i taget.
    Tack för ditt arbete och ditt mod.
    Guds välsignelse önskar jag dig.
    Ditt arbete betyder mycket för många av dina läsare.
    Mvh
    NGBjörn

    1. Göran

      du kommer inte bli besviken.

      Här är fullheten. En skyddad hamn. En plats där han själv bor. Klippan.

      Välkommen hem, till ett verkligt andligt hem.

      Tack gode Gud för Kyrkan. Hon som alla kopior pekar mot.

      Vincit omnia Veritas! 🙂

    2. Katolska Kyrkan har funkat i snart 2000 år. På Kyrkan kommer du inte att bli besviken. Däremot är risken att du blir besviken på enskilda katoliker, för vi är ena skröpliga varelser och vi begår tyvärr många synder. Men snälla, låt det inte hindra dig från att gå dit Herren pekar. Gud välsigne din väg! Och välkommen in i familjen när det blir dags! 🙂

    3. Till Göran Björn:

      Jag läste Chris Haw’s bok From Willow Creek to Sacred Heart (finns på svenska). Tyckte den var väldigt bra, lågmäld och genomtänkt och väldigt annorlunda!
      Jag trodde själv att jag var öppen och inte särskilt fördomsfull, men hjälp vad jag har fått tänka om! Var kommer dessa nojjor ifrån, som rätt var det är sticker upp huvudet?! När kom de in i mitt system? Jag försöker identifiera mina troll, ett och ett, och lägga fram dem inför Gud så ärligt jag kan. Det är ju trots allt Gud som ger tro. Jag har inte upplevt att Gud bara svarar direkt vid dessa tillfällen, men många saker faller långsamt på plats. Något någon säger, något jag läser o s v… och så blir det en bild. Ungefär som när man framkallar ett fotografi.
      Nästa steg för mig blir att ta kontakt med en präst. Det gör mig alldeles förskräckligt nervös. Jag vet knappt vad jag ska säga, bara att jag håller på med någon sorts framkallning…
      Sedan tror jag vi kommer att uppleva besvikelse var vi än hamnar. Många stora katolska gestalter har ju blivit både missförstådda och rentav förföljda av sina egna, ta t ex Johannes av Korset! Den här planeten är i ett sorgligt skick, och ibland skvalpar det lixom in även över kyrkans trösklar… Men om Jesus är vårt mål – på honom lär vi inte bli besvikna!

      1. Jag var med i Pingst och sedan EFK (okej, församlingen tillhörde först Helgelseförbundet och sedan blev det Nybygget som blev till EFK så småningom) och det var ett jättesteg i tro att bli katolik, men det var det bästa steg i tro jag någonsin tagit! Det finns otrevliga människor i Katolska kyrkan liksom i andra kyrkor. Den kyrka där man aldrig blir sårad eller besviken finns inte, för människor kan göra sårande handlingar helt utan att mena att såra. Vi är inte fullkomliga. I Katolska kyrkan, vänta dig sakramenten, vänta dig den underbara Mässan, vänta dig stöd från helgonen både i skrifterna ur och om deras liv och från deras förbön, vänta dig fantastiska och handfasta redskap för ditt andaktsliv och otroligt genomtänkta metoder och väl utmejslad teologi, vänta dig lyckan i den rika konst som genom tiderna skapats för att levandegöra evangeliet för människor antingen de kan läsa eller ej och antingen de har en Bibel eller ej, vänta dig konkreta instruktioner och människor vars helighet och ödmjukhet får dig att känna dig mycket liten, vänta dig Jesus i Kommunionen och en upplevelse av att bäras av Kyrkan, men vänta dig inte enbart perfekta människor som aldrig begår fel. Katolsk kyrkan är stor. Det är mycket högt i tak och där ryms massor av inriktningar. Du finner ditt hörn, ska du se. Är det Guds vilja du följer så är du trygg.

        Nu skrev jag med tanke på alla som närmar sig Katolska kyrkan med viss skräck, men till Helena: Var inte rädd för att kontakta en präst. Kanske har du någon katolsk vän som kan rekommendera någon särskild präst?

  3. Håller med om att det vore gott om alla kristna återvände ”hem” — och tar med sig de särskilda karismor de fått i sin denomination. Tänker särskilt på laestadianerna som har guldkorn som vi alla behöver. Den som läser ”Dårhushjonet” med katolska ögon finner mycket värdefullt i tornedalstappning.

    Kan tipsa om en roman ”How firm a foundation” av Marcus Grodi, för alla pastorer som ”kommer hem”. Men samtidigt känns det som man behöver varna för trängre apologetiska katoliker, de som dyker på EWTN och catholic.com, typ James Akin. Detta sorts neo-ortodoxa argumenterande behöver läsa 2 Kor 10:4-5 varje dag inför dagens apologetiska övningar. Bättre än sådant försvar för katolicismen är nog att läsa på i påven Fransiskus senaste encykliska texter.

    Jag tror det var Adrienne von Speyer, en av vår tids stora katolska vittnesbörd, som sa: ”Man kan inte vara protestant hela livet; vara i protest funkar endast en tid.” Eller som Sigrid Undset frågade: ”Har vi någonsin hört en sentimental katolsk präst?” För henne var det otänkbart med en katolsk präst som lägger huvudet på sned och säger ”Mitt kära barn!” med darrande helig stämma, till en en vuxen människa i församlingen. Katolsk tro är realistisk, den handlar om en objektiv realism.

    Det märkliga är att ”hemkomst” funkar även från andra religiösa traditioner. Buddhister jag mött på kloster berättar att den heliga indifferens de sökt i vipassana eller zen finns i det kristna rummet. Vi kan se detta i den kristna historien. Den förkristna indifferensen i det grekiska ”apateia” och i stoicismen tas upp i det kristna livet. Men nya saker läggs till: Gudsförtroende, hjärtemod, hopp utan att se klart, ett ”upplyft era hjärtan till Gud” som inte fanns i den förkristna indifferensen. Tanke och liv blir ett. Framför allt blir grundhållningen Guds kärlek såsom Matt 11:29 uttrycker det. Detta fanns knappast i vare sig buddhism eller stoiskt lugn. Detta är inte kyrkan förfall i grekiska koncept utan just att människor kommer ”hem”.

    Det är liksom kyrkans Ecce ancilla ! som hämtar hem alla gudslängtande, kanske alla till slut.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.