”Överjordisk skönhet och helighet”

IMG_2228Min bakgrund är den svenska frikyrkligheten – mest pingströrelsen. Jag har varit pingstpastor i sex år. Lite av Svenska kyrkan och EFS har jag också med –  och drygt ett år som pastor i en EFS-och Equmeniaförsamling. Men sedan har jag gjort en stor resa. Jag har blivit övertygad om den katolska lärans sanning och blivit katolik. Det var en längre process som ledde fram till detta, och i mitt fall var jag medveten om den från någon gång runt årskiftet 2012-2013, då jag för första gången slogs av tanken att de katolska läran kanske var rätt. Innan dess skulle jag ha avfärdat den tanken som  rent nonsens. Förra året, i slutet av sommaren, började det mer och mer bli klart för mig att jag inte hade något val – min övertygelse var katolsk och jag kunde inte längre stå kvar som protestantiskt pastor eller som protestant. Jag tillkännagav offentligen mitt beslut om detta för församlingen där jag verkade och här på bloggen den 11 oktober 2015 i inlägget Nu går färden till Rom.

Jag har än så länge inte skrivit någon längre redogörelse för denna process. Alla behöver ju inte skriva böcker om sina liv. Men somliga gör det. Och i september förra året publicerade jag en recension av en sådan bok, skriven av Henrik Engholm, en som i många stycken skulle ha kunnat vara skriven av mig själv, då jag i så många stycken delar författarens bakgrund och tidigare funderingar. Jag tycker att boken jag recenserade är mycket bra och förtjänar att bli läst av fler. Den finns fortfarande att köpa på förlaget Catholica för enbart 159 kronor. Och varför inte tänka på denna bok i julklappsplaneringen!

Här följer en återpublicering av detta mitt tidigare inlägg, Pingstvännens väg till den Katolska kyrkan:

”Vissa författare man läser är extra lätta att identifiera sig med. Det kan vara att man har liknande bakgrund som författaren, tänker likadant eller har samma åsikter och värderingar. Den bok jag recenserar i detta blogginlägg hör till denna kategori. Författaren kommer från en liknande bakgrund som jag och verkar tänka teologiskt i samma banor som jag. Vi har till och med liknande bloggerfarenheter. Det är före detta pingstvännen Henrik Engholm som tillsammans med sin fru nyligen konverterat till katolska kyrkan och nu skrivit en bok om saken.

Han och hans frus resa ägde rum ungefär samtidigt som paret Ekmans fast oberoende av dem. Han tillkännagav offentligt på sin blogg sin och hustruns blivande konversion mer än ett halvår innan Ekmans tillkännagav sin. Och nu i höst har han alltså gett ut en bok i vilken han beskriver sin livsresa. Den heter ”Av bladet blev ett träd – en upptäcktsresa i den katolska tron” och kan beställas på förlaget Catholica. Engholms bok kom ut nu i september; paret Ekmans bok kommer i november. Engholm kommer av lättförklarliga skäl i skymundan gentemot dessa mer kända människor, men personligen anser jag att hans bok förtjänar att läsas jämsides med Ekmans kommande bok, som jag ju förvisso inte har läst ännu. Det som gör att jag tycker det, är att hans resa är annorlunda än Ekmans; hans bakgrund är annorlunda; hans ställning inom det sammanhang han kom ifrån är annorlunda. Det han skriver kan appellera till delvis en annan läsekrets och delvis av andra skäl. Och Engholm är en bra författare. Han tänker teologiskt klart och skriver klart och boken är speciellt lämpad för personer med liknande bakgrund som författaren – Pingströrelsen och Livets Ord.

Henrik Engholm blev kristen i sin ungdom inom pingströrelsen i Västerås. Han har studerat teologi på Livets Ords universitet och på Durhams universitet i England. Och han har varit anställd både på Livets ords förlag och undervisat på deras universitet. Efter studierna i England bosatte sig paret Engholm i Edsbyn och engagerade sig i en av stadens pingstförsamlingar där Henrik blev äldstebroder. Men han och hans fru har nu alltså gjort samma resa som paret Ekman och ungefär samtidigt fast oberoende av paret Ekmans resa.

Det är naturligtvis omöjligt att i ett ”kort” blogginlägg ge en rättvisande recension av en så förtätat argumenterande och innehållsrik bok. Här ska jag endast försöka skissa upp huvuddragen och samtidigt ge några glimtar in i den rika väv av det innehåll som finns i boken och av den argumentation som författaren för. För detta är inte en ren självbiografi, utan snarare en teologiskt argumenterande bok som lägger grunden för varför en pingstvän och livetsordare borde bli katolik, men inramad av den självbiografiska bakgrunden. Boken berör huvudsakligen följande ämnen: Synen på bibeln, skriften och traditionen, och den apostoliska successionen; kyrkosynen; påveämbetet; dopet; frälsningsfrågan, skärselden och bikten; gudstjänsten och liturgin, helgonen och relikerna; eukaristin; Maria. Dessa frågor är de som Henrik Engholm mest har arbetat med på sin väg till att bli katolik. Och av dessa frågor var de om påveämbetet och Maria dem som var de största stötestenarna för just honom på vägen mot att bli katolik.

I bokens inledning beskriver han kortfattat sin livsresa från det att han blev frälst i ungdomen i Pingstkyrkan i Västerås, och sedan gick vidare till studier på Livets ord och på universitetet i Durham. Han beskriver sin pingstbakgrund väl och även den antikatolska mylla han tillbringade sina första kristna år i. Han beskriver hur studierna i kyrkohistoria på Livets ord och framåt successivt öppnade upp hans ögon för något mycket vidare än vad pingstbakgrunden hade gett honom. Detta utan att någon av hans lärare var katolik eller försökte leda honom in i detta. Men det var själva det faktum att historiska kunskaper om den tidiga kristna kyrkan och vad den tidiga kristna kyrkans ledare faktiskt trodde helt enkelt gjorde det omöjligt för honom att fortsätta på samma sätt som förut. Och detta fördjupades under hans tid i England.

Han berättar om hur bloggdebatter med personer inom den så kallade messianska rörelsen, personer som ifrågasätter den kristna trons grundläggande dogmer om bland annat treenighetsläran, och studier om pingströrelsens tidiga historia öppnat upp ögonen för honom om det allvarliga i att inte ha ett läroämbete. Han skriver om hur Gud i Gamla testamentet alltid är troget mot sitt folk Israel även om de är otrogna mot honom, men samtidigt hur mycket av protestantisk och väckelsekristen identitet tycks bygga på någon sorts ersättningsteologisk syn på det som varit innan. Han berättar om hur han successivt utvecklas och hur han i många år kämpat med frågan om var i det kyrkliga landskapet han hör hemma; att det ibland kände som att det var överallt och ingenstans.

Sedan har han ett längre kapitel där han tar upp den grundläggande frågan om hur vi ser på Skriften och på traditionen och på skrifttolkning, och jämför analyserande protestantisk och katolsk syn. Han visar att sola-scriptura-principen inte fungerar i praktiken. Han slår fast några grundläggande fakta om den katolska synen, bland att katolska kyrkan menar att uppenbarelsen är avslutad i och med att den sista aposteln dog. Han förklarar och försvarar den katolska synen på skrift och tradition och visar hur naturlig och logisk den är. Han förklarar också hur läran i sig utvecklas över tiden, att förståelsen av läran växer successivt och att läran ibland måste definieras på nytt i nya situationer. Treenighetsläran är ett exempel på detta – att förståelsen av den redan givna uppenbarelsen växer och hur en lära successivt definieras och förklaras närmare med tiden. Det betyder alltså inte att tron ändras, utan att den tydliggörs.

I nästa kapitel tar han upp frågan om kyrkosynen. Han betonar den katolska synen på kyrkan som en synlig Kristi kropp i världen och som underordnad apostlarnas efterträdare, biskoparna. Han visar hur man redan i Nya testamentet avgjorde tvister i lärofrågor på kyrkomöten. Han talar om den apostoliska successionen, att apostlarna insatte efterträdare till sig själva i ämbetet som i sin tur insatte nya efterträdare och så vidare. Detta har sin grund både i Nya testamentet och kan beläggas så tidigt som i de första kristna skrifterna efter NT:s tid, t ex i 1 Clemensbrevet. Denna apostoliska succession blev kyrkans räddning under de första två tre århundradena då man kämpade för sin överlevnad gentemot diverse villoläror. Han visar med tydliga citat från både NT och kyrkans första kristna skrifter från tiden efter NT:s tid att kyrkan måste vara även en yttre synligt enhet och inte bara en enhet i Anden.

Härefter tar han upp påveämbetet, som ju för Engholm personligen var en av de två största hindren mot att bli katolik. Han visar i kapitlet hur väl förankrat påveämbetet/petrusämbetet som sådant är både i Skriften och i traditionen. På många sidor visar han tydligt och klart att denna katolska uppfattning inte vilar på en bibeltext, utan är väl grundad i hela Bibeln. Han förklarar och försvarar den katolska synen att petrusämbetet ska gå i arv genom historien; han förklarar vad detta med ofelbarheten innebär och inte innebär; nycklamakten och så vidare.

I sista stycket av detta kapitel skriver han:

”Ganska tidigt i vårt gemensamma åtagande att ”utvärdera” den Katolska kyrkans tro ställdes jag alltså inför en på alla sätt avgörande fråga och fann mig acceptera den. Om jag bejakade traditionens roll som trosförmedlare, om jag bejakade den apostoliska successionen och om jag bejakade läroämbetet som innehas av apostlarnas efterträdare, där biskopen av Rom, Petrus efterträdare, intar en överordnad roll, så hade jag ju i praktiken redan kapitulerat i fråga om andra lärofrågor. Jag var ju redan villig att acceptera att läroauktoriteten fanns någon annanstans än hos mig och min bibeltolkning…” (s 97-98)

Mycket logiskt, enligt min uppfattning. Men på vägen till att våga bejaka detta fullt ut, så finns det ju en del andra lärofrågor som man kanske måste bearbeta lite mer. Och boken fortsätter med några av dessa.

Han skriver om dopet och bruket att döpa spädbarn. Han argumenterar mycket väl för den klassiska kristna synen att spädbarn ska döpas. Han nämner att det bland de få som i fornkyrkan talade mot bruket att döpa spädbarn, så var deras argument inte baserat på den baptistiska teologin att medveten tro måste föregå dopet, utan på helt andra saker. Bland annat skriver han detta:

”Ju mer jag förstod av det judiskt-kristna förbundstänkandet och kyrkans praxis i historien, desto mer främmande tedde sig den baptistiska dopsynen. Och desto mer framstod den som en produkt av ett modernt, individualistiskt tänkande, långt ifrån Bibelns värld och kanske till och med otänkbart innan 1500-talet, då vi också har de tidigaste bevisen på en baptistisk dopsyn. Ibland anklagas barndöparna för att det inte finns några bevis för barndop förrän på 100- eller 200-talet e.Kr. Men det är ju också så att det inte finns några bevis för den dopsyn som baptismen förespråkar förrän på 1500-talet.” (s 110)

I kapitlet om frälsningen och rättfärdiggörelsen tar han upp många protestantiska fördomar om vad katolikerna lär och vederlägger detta. Han visar att allt talar för att Luther själv missförstod vad den katolska kyrkan egentligen lärde om detta ämne. Han skriver också många intressanta saker för den som är pingstvän. Bland annat:

”I förlängningen och via ytterligare några utvecklingslinjer ärvde den världsvida pingstväckelsen en weslyansk syn på rättfärdiggörelse. Pingstvännerna hade felaktigt den uppfattningen att de hade en luthersk syn på rättfärdiggörelsen, samtidigt som man i verkligheten på många sätt var närmare en katolsk syn än en luthersk.” (s 124)

Han förklarar tydligt i boken vad han menar med detta. Han tar också upp saker som tro och gärningar, förtjänsttanken, skärselden och bikten, och förklarar den katolska kyrkans syn på dessa frågor så att en pingstvän kan förstå.

Han skriver i följande kapitel om gudstjänsten, liturgin och jämför med moderna sökaranpassade gudstjänster. Han skriver om helgon och reliker, eukaristi och mässan som ett offer.

Han ger i ett längre kapitel en gedigen redogörelse för den katolska synen på Maria och de olika dogmer som är innefattade i detta och förklarar hur de är bibliskt grundade och hänger ihop. Det är nog en av de bästa sammanfattningar av detta stora ämne jag läst. Även detta skrivet så att en pingstvän ska kunna förstå.

Sedan går boken över i det mer självbiografiska igen, nu när han bearbetat alla frågor och mognat fram till en övertygelse. I samband med detta skriver han följande ord om den katolska synen på andra kristna:

”Vad jag menar är att den Katolska kyrkan förenar unika anspråk på den egna Kyrkans koppling till Kristus och apostlarna, samt auktoritets- och sanningssyn, med en i grunden generös och inkluderande syn på andra kristna syskon. Även om man utifrån sin syn på kyrkans enhet inte erkänner andra kristna gemenskaper som kyrka i den meningen Katolska kyrkan är det, erkänner man alla kristna som bröder och systrar i Kristus. Andra kristna gemenskaper anses ha bevarat olika mycket av tron och Guds gåvor, men i den Katolska kyrkan finns fullheten i tron. Eftersom det bara finns en apostolisk och katolsk (universell) kyrka så är också alla kristna i någon mån lemmar i den. Andra kristna ses som separerade syskon, en slags katoliker i splittring. Vägen till försoning och fullhet anses därmed gå genom omvändelse från splittring och återvändande till den fädernas tro som Katolska kyrkan förvaltar. När jag var protestant ansåg jag inte att någon kristen församling eller något samfund hade fullheten av tron, utan alla hade sina insikter och gåvor, men också sina blinda fläckar, tillkortakommanden och brister. Detta är fortsatt min syn på protestantiska gemenskaper också som katolik.” (s 219-220).

Det är omöjligt att fullt ut göra rättvisa till denna bok. Den är så rik på innehåll och argumentation att den måste läsas. Den kan inte sammanfattas i en recension. Dess styrka är författarens förmåga att pedagogiskt tydligt och med intellektuell skärpa framlägga sitt budskap. För den som har en liknande kyrklig bakgrund som Engholm, är detta en extra bra bok. Givetvis kommer ingen att bli konvertit bara för att man läser en bok, men man får i en mycket god förståelse för de lärofrågor som är involverade i detta och man växer i insikt. Och detta tror jag är sant, oavsett om man håller med Engholm eller inte. Bokens svaghet är densamma som dess styrka. Henrik argumenterar så väl och så kortfattat, att det ibland kan kännas som att det är tur att jag är så beläst som jag är när jag läser den. Men så kan man ju å andra sidan läsa om den ett par gånger. Jag rekommenderar boken starkt för alla intresserade, vare sig man är för eller mot vad författaren skriver, vare sig man har för avsikt att bli katolik eller bara är intresserad.

Jag kan inte komma på något bättre sätt att avsluta denna recension än att göra det med Engholms egna målande och nästan poetiska ord, då han beskriver sin hemkomst till Katolska kyrkan på detta sätt:

”Den kristna tron i dess fullhet fann jag i den Katolska kyrkan. Här finns utrymme för tron i dess höjder, djup och vidder. Här finns en teologi som ger utrymme åt allt det vidunderliga som det mänskliga livet och skapelsen innebär. Alla våra moraliska höjder och avgrundsdjup; alla våra intellektuella erövringar inom filosofi och vetenskap, och alla våra kreativa uttryck av mänsklig kultur. Här finns en teologi som gör mig full av beundran inför vår Skapare och vår tro; här finns en mystik som hjälper mitt hjärta att nå dit min tanke inte når; här finns en helighet som inspirerar mig utan några yviga åthävor; här finns en universell samhörighet som inte bygger på ett gemensamt intresse eller en homogen gruppidentitet, men som ändå förenar alla folk och tungomål till ett; här finns en tillbedjan som övergår det rent känslomässiga; här finns en skönhet som är överjordisk; här finns en obruten historia som länkar mig samman med fornkyrkan och Guds folk genom alla tider – de heligas gemenskap. Här finns, kort sagt, det sanna, det goda, det sköna. Här finns mitt hem.” (s 223-224).

9 reaktioner till “”Överjordisk skönhet och helighet””

  1. Låter ju vackert och fint och jag håller med en hel del. Men sedan krackelerar det:
    Hur ska jag kunna se en kvinnlig präst i ögonen och betvivla äktheten i hennes kallelse, hur ska jag förvänta mig av ett ung par att de ska skippa preventivmedel utan kasta sig in i den (o)säkra periodernas roulett. Där tar det stopp för mig, hur ska jag gå vidare?

    1. Thorsten

      Vad är sant? Hur uppenbarar Gud sin Sanning?

      Om den frågan bränner o du har mod att utmana dina invanda mönster; läs ”kroppens teologi” och lyssna på Kreeft; ”why only boys can be daddys”.

      Om man inte förstår Kyrkans tro efter det, är det hopplöst.

      Vill man inte förstå, går det inte; ty bara sökare finner.

      1. Tja, det här ”ångvältssvaret” hjälper mig inte så mycket, efterlyser en mera nyanserad diskussion.

        1. Håller helt med, du verkar ärligt sökande och får ett svar som andas besserwisser som vet allt och alltid har rätt när AG skriver. Tror nog att Mikael kan ge ett bättre svar. Han har inte blivit så hårdnackad än…..

        2. Thorsten

          Det var inte menat som ångvältssvar, men referenserna var ärligt de bästa jag vet på området.

          Sök ärligt o öppet. Sök djupt o långtgående.

          Tala med närmsta präst.

          Fråga o ifrågasätt.

          Så blev jag katolik (o jag vet verkligen inte alla svar).

          Allt gott o katolskt o sant tillönskas dig.

          1. För att vara tydlig: Mitt motto är gräv där du står, gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Om Gud ville att jag ska byta församling eller konvertera, då skulle Han låta mig veta detta. Jag tror inte att kristen enhet åstadkoms genom att alla kristna konverterar till RKK, men att de troende i olika kyrkor och dessa kyrkor närmar sig varandra, inkluderande den Katolska Kyrkan. Och då tycker jag att det är ärligt att ta upp just de punkter som skaver och skiljer och synen på kvinnliga präster och preventivmedel är det som skaver mest för mig hos RKK.

            1. Jag förstår att den typen av frågor kan ”skava”. Sedan kan det vara helt andra frågor som gör att man dras till den Katolska kyrkan och till syvende och sist konverterar och ändrar uppfattning i de frågor du beskriver.

              För mig var det fråga X och Y som gjorde att jag blev katolik. Fråga Z tyckte jag innan var knepig. Men efter att jag konverterat så ser jag mer och mer fördelen med det nya perspektivet på Z och är nu inte beroende av X och Y på samma sätt som innan. Man byter på ett sätt paradigm inom ramen för kristenheten.

              Jag skriver X och Y, eftersom det inte är de enskilda frågorna jag vill diskutera nu.

              1. OK, Mikael, jag förstår Ditt resonemang. Tills vidare gör jag nu som gode Luther, lyfter på hatten för det som skaver och går förbi.

  2. Thorsten

    Jag tycker – personligen – att Fr Martins hattlyftande är fegt.

    Och att tro att ekumenik är kompromissande av alla är helt obegriplig attityd. Gud har uppenbarat sin Sanning. Vi kan då inte välja o vraka ur ett teologiskt smörgåsbord.

    Ja gräv där du står. Men våga – för Guds skull – ifrågasätt.

    Sanningen gör oss fria. Heresier skapar splittring, konflikt, strid o reducering.

    Sök, ställ frågor o se vart Gud leder. Bed o arbeta. Då blir du snart katolik.

    Allt gott

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.