Reflektioner kring påvens besök

pope-francis-dove-3x2-555x370Så har då påven besökt Sverige och jag har varit på min första mässa med påven. Jag hoppas ju att det inte blir min sista. Här kommer några slutreflektioner.

När det gäller ekumeniken förhåller jag mig tämligen neutral och intar en vänta-och-se-attityd. Självklart önskar jag att alla kristna ska bli ett och bli förenade i en enda kyrka i världen, precis som Jesus bad om i Johannesevangeliet 17. Men samtidigt måste man vara realistisk när det gäller tidsperspektivet, särskilt när man betänker vad allt detta handlar om.

På det personliga planet känner jag förstås att jag varit med om något mycket stort och mycket högtidligt. Och då tänker jag inte på de ekumeniska tilldragelserna, som jag inte deltog i, utan på den mässa som påven höll i Malmö, där jag deltog.

Ekumenik som försoning

Ekumenik kan delvis handla om försoning. Om kristna har splittrats på grund av ovänskap och personliga motsättningar, så behöver försoning äga rum. Då passar ord som förlåtelse. Och förvisso har katoliker och lutheraner och reformerta och ortodoxa och andra kristna sagt och gjort saker mot varandra genom historien, som gör att en försoning bör äga rum. Ord om förlåtelse bör sägas från alla sidor. Och det är väl delvis det vi har fått se i Lund och Malmö dessa dagar.

Det är bra och det är nödvändigt. Särskilt om man tänker på att vi kristna, trots alla våra olikheter, har mycket som är gemensamt, och att vi på den grunden kan stå tillsammans och arbeta för gemensamma mål. Hit hör saker som socialt arbete av olika slag, biståndsarbete, kamp mot aborter och eutanasi, kamp för en kristen syn på familj och samlevnad och så vidare.

När det gäller mycket av detta, tänker jag mig dock att Katolska kyrkan har mer gemensamt med pingstvänner och andra evangelikala kristna, än med gamla lutherska folkkyrkor som utvecklats till liberalteologiska bastioner som förvränger den klassiska kristna tron till oigenkännlighet.

Och på grund av det sistnämnda, så förhåller jag mig personligen ganska distanserad till de nyligen timade ekumeniska evenemangen. Det är ju bra om de inkluderar alla bibel- och bekännelsetrogna lutheraner i dessa sammanhang. Men är det så? Jag vet inte. Vi får se. För detta har ju att göra med den allra viktiga frågan när det gäller ekumenik.

Ekumenik på läromässig grund

Ekumenik mellan kyrkor måste till stor del också handla om lärofrågor. Och då handlar det inte om att säga förlåt, utan då handlar det om ta reda på vad som är rätt. Vad är rätt lära? Vad är sanningen?

Och när det gäller detta undrar jag om man verkligen har kommit så långt. De samtal som förts om läran om rättfärdiggörelse har förvisso kommit en viss bit på väg. Man har väl insett att man i mångt och mycket har talat förbi varann under alla dessa år. Man har använt samma ord men ibland i olika betydelser, och så vidare. Men alla frågor är knappast lösta. I alla fall inte så att alla djupa teologer på respektive sida är nöjda.

Och det är ju fortfarande så, att alla protestantiska grupper, inte bara lutheranerna, fortfarande står fast vid samma avvikande läror som de införde på 1500-talet. Jag tänker till exempel på att alla protestanter förkastar påveämbetet och kyrkans läroämbete och kyrkans auktoritet, och driver en mängd olika andra alternativ till detta. De flesta protestanter förkastar även läran om apostolisk succession och att kyrkan ska styras av biskopar. De förkastar läran om Skriften och Traditionen, och hävdar en egen lära om Skriften allena som de inte kan hitta stöd för i Bibeln. De är oklara och otillräckliga i frälsningsläran på flera punkter och förkastar den katolska synen på kyrkans sakramentalitet och sakramenten. De förkastar den katolska kyrkosynen och hävdar andra motstridiga läror av olika slag. De förkastar den allmänkristna och katolska synen på helgonen och Maria, även om en del lutheraner på ett positivt sätt kan stå nära den katolska synen här. De flesta protestanter förkastar även den klassiska kristna läran att brödet och vinet i eukaristin förvandlas till Kristi kropp och blod. De tror att dessa ord från Jesu läppar bara är symboliska. De förkastar även den katolska synen på prästämbetet.

När det gäller dessa läror och fler, så är det inte försoning som behövs, utan läromässiga samtal. Och från katolsk synvinkel så handlar det i huvudsak om att protestanterna ska inse att de har gått vilse i dessa frågor. De har avvikit från den lära som Kristi kyrka har fått att förvalta från början. Detta är sanningsfrågor där de olika parterna inte kan ha rätt samtidigt.

Men även här tänker jag att vi katoliker egentligen har mer gemensamt med pingstvänner och andra evangelikala än med lutherska folkkyrkor. Den känsla kan ju visserligen bero på att det är min gamla bakgrund och att jag därför är lite partisk eller på att jag känner till den  delen av kristenheten bättre.

Men jag tror ändå att den viktiga frågan är denna: När katoliker, pingstvänner och evangelikaler läser den nicenska trosbekännelsen – och exempelvis bekänner sig tro att Jesus blev människa genom jungfru Maria, att han uppstod på tredje dagen och att han ska komma tillbaka – då menar vi alla att vi uttrycker något som är objektivt sant om verkligheten med dessa ord. Men när lutherska biskopar i Svenska kyrkan och liknande kyrkor säger de orden i bekännelsen, så är det långt ifrån självklart att de tror så. Påfallande ofta menar de att dessa meningar inte är objektiva påståenden om verkligheten, utan snarare subjektiva uttryck för den egna religiösa känslan eller något liknande. Och hur kan Katolska kyrkan egentligen bedriva ekumenik med den typen av kyrkor och komma fram till någon form av enighet med dem i lärofrågor? Vi tror ju inte samma saker ens om vi läser samma trosbekännelse!

Och i frågor som gäller familj och samlevnad, aborter och liknande, så har ju de liberalteologiska protestantiska kyrkorna utvecklat en helt ny religion. Det gäller även deras inslag av feministteologi och kvinnoprästsynen som hör ihop med detta. Många saker som exempelvis har diskuterats angående förslaget till ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan, uppvisar ju tydliga exempel på att det är en ny religions som håller på att skapas. Inte en kristen religion.

Vem är det som talar med vem och vilka representerar man?

Och sedan måste man ju också på ett annat sätt fråga sig med vem det är man samtalar med. När Katolska kyrkan skickar representanter till ekumeniska samtal på denna nivå – alltså inte bara lokal ekumenik i Sverige om socialt arbete – så representerar ju dessa i någon mån hela den Katolska kyrkan i världen under påven, ca 1,3 miljarder människor. Men vem representerar fru Antje Jackelén eller den lutherske biskopen som leder just det här lutherska världsförbundet med just de här lutherska kyrkorna? Ja, man ser ju redan här att det är en begränsad skara. De representerar inte alla lutheraner. De representerar inga andra protestantiska kyrkor – och de är ju ganska många i antal, milt uttryckt, även om de var för sig är ganska små i de flesta fall.

Men man ska kanske inte vara alltför negativ. I någon mån kan representanter från några lutherska kyrkor på ett sätt få representera en allmänprotestantisk kyrkotradition som har vissa antikatolska drag gemensamt. Och med det syftar jag på de läror jag räknade upp ovan och som är formulerade gentemot den katolska tron. Kanske kan goda resultat i dylika samtal även få andra att följa med. Vi får se. Men jag tror fortfarande att ekumeniska samtal med pingstvänner och evangelikaler skulle vara mer fruktbara, även om det på vissa sätt skulle vara svårare ur bland annat ecklesiologisk synvinkel.

Äntligen hemma

Jag har förut skrivit om min väg till att bli katolik och att jag nu känner att jag kommit hem. Efter bara drygt fyra månader som katolik på riktigt kände jag nu, när jag var på mässan med påven, att jag var hemma. Det var det mest naturliga i världen och det kändes på ett sätt som att jag alltid varit katolik. Kanske beror det på att hela min tid som protestant egentligen varit en enda lång förberedelse för detta, utan att jag varit medveten om det tidigare. Äntligen får jag knyta ihop trådarna, äntligen har jag återfunnit mina fäders rötter. För alla vi svenskar har ju faktiskt varit katoliker en gång. Äntligen får jag tillhöra samma kyrka som jag läser om i kyrkohistorien. Samma som Ignatios, Justinus Martyren, Irenaeus, Atanasios, de kappadokiska fäderna, Augustinus, Gregorius den store, Ansgar, Thomas av Aquino och så vidare.

Många protestanter blir ju upprörda över ord som dessa. Men det är ju sant! Luther och Calvin och de andra bildade faktiskt egna samfund som inte stod i relation till påven. De bildade nya ”kyrkor” i schism med påven och den Katolska kyrkan. Det är därför deras anhängare kallas ”lutheraner” och ”kalvinister” och inte katoliker, som syftar på den universella/katolska kyrkan.

Jag är också alltid djupt tacksam över att jag när jag går till mässan får ta emot Kristi kropp och blod. Jag får ta emot Kristus på nytt, på riktigt, objektivt. Jag behöver inte fåfängt stå och sjunga samma rocksångsfraser om och om igen i hopp om att få ”göra gudsupplevelser”. Jag får ta emot Kristus objektivt och på riktigt varje söndag, och det är inte beroende av mina subjektiva känslor.

Jag är tacksam för allt gott jag lärt mig och fått genom mitt protestantiska liv – och det är mycket. Men jag är också glad över att få gå vidare och framåt. Jag önskar att fler kunde gå samma väg.

För att uttrycka det så att pingstkarismatiker ska förstå: Det var en oerhört stark och gripande erfarenhet. En riktig gudsupplevelse! All ära åt Kristus!

15 reaktioner till “Reflektioner kring påvens besök”

  1. Peter Halldorf skriver i DAGEN:

    ”Man behöver inte hålla med om allt vad han (Påven) säger. Men efter tre år går det knappast att förneka att denna påve menar vad han säger. När Franciskus talar om att vi står inför ett ”enhetens mirakel” är det inte en retorisk såpbubbla. Han menar det.” SLUT CITAT

    Kan inte riktigt hålla med Peter Halldorf och Påven i det konstaterandet. Även denna påve, Franciskus, har varit mycket tydlig med att det aldrig kan komma på tal att kvinnor ska kunna prästvigas. Och det är ju då ingen udda fråga ute i periferin, utan en konkret fråga som lär sätta en mycket kraftig käpp i det ekumeniska hjulet. Praktiskt taget alla protestantiska kyrkor har ju idag både kvinnliga präster/ pastorer och biskopar och Svenska Kyrkan har en kvinna som ärkebiskop. För min del tycker jag att det är helt rätt att kvinnor bekräftas i sin kallelse till dessa ämbeten. Och jag skulle tro att lika tydlig som Katolska kyrkan är i sitt Nej till kvinnor i dessa ämbeten, lika tydlig är de protestantiska kyrkorna i sitt Ja. Men även i andra frågor är positioneringarna mycket tydliga. Så något organisatoriskt enande av Katolska kyrkan med de protestantiska lär ligga i en mycket avlägsen framtid.
    Likväl är det positivt med den försoningens attityd som nu växer fram där man ber varandra om förlåtelse för gångna tiders övergrepp och förföljelser. Civiliserade människor gör upp med gångna tiders försyndelser.
    http://www.dagen.se/debatt/peter-halldorf-vagar-aven-vi-andra-attityd-1.798790

    Berndt Isaksson
    Equmeniapastor

  2. Det hedrar påven att han är tydlig med att presbyter (äldste) inte skall vara kvinnor. Hur skulle det bli om man har en typ av evolution när det gäller läran. Då skulle allt kunna förändras över tid.
    Ordet äldste på hebreiska betyder man med skägg. Möjligen skulle skäggiga damer kunna bli präster. 🙂

    1. Även blinda hönor kan plocka några korn. 🙂

      Eller de få områden som kristna kan enas omkring är, där man har en katolsk uppfattning. Nu är ju inte SÅ kristen eller kanske ens intresserad av enhet. Men lite komiskt är det att de två som mest älskar att hata Kyrkan; Lars o SÅ är överens med påven. 🙂

      Allt Gott

  3. ….”fru Antje Jackele’n…? Finns här en medveten förminskning eller är jag möjligen och förmodligen känslig i överkant? Vore intressant att höra hur du tänkte här helt enkelt??

  4. Helt alvarligt Mikael, efter att jag lyssnat till påven i två olika tal/predikningar så slår mig tanken, vad är så speciellt med denne man? Han säger självklarheter som vem som helst kan säga. Någon djupare undervisning kan vi väl inte kalla det? Det känns även som att han läser allt innantill som någon annan skrivit. Allt som skall vara med är där både i predikan och tacktal. Upplevs inte direkt som att DHA får fritt spelrum att improvisera. Kan inte se mig påven hålla ett bibelstudium som inte bara säger självklarheter utifrån katolsk tro. Men det är kanske för mycket begärt av ställföreträdaren på jorden.
    Hur tänker du där Mikael?

    1. Vad jag tänker? Jag tänker att du verkar ha lite underliga förväntningar. Varför skulle påven inte få läsa upp en skriven predikan? Det gör ju i princip nästan varenda pingstpastor nu för tiden. Jag vet, för jag har ju varit pingstpastor fram till 2013, och jag kände mig udda som INTE hade färdigskrivna predikningar. Nästan alla mina kollegor som jag frågade – och jag frågade många för jag var intresserad av just detta – skrev ner sina predikningar ord för ord. Möjligen skrev de inte ner sina harklingar och eh, öh, och liknande.

      Har det aldrig slagit dig att den helige Anden kan får fritt spelrum att ”improvisera” när predikan förbereds och skrivs? Att den helige Ande talar direkt till den som skriver predikan.

      Sedan talar du om självklarheter. Men är det något negativt, egentligen? Är det inte en styrka att det mesta av det som sägs i predikningar faktiskt har sagts många gånger förut? Att det är samma lära och samma budskap som alltid? Är det inte det nya vi ska vara misstänksamma mot? Det som är ny lära.

      1. Jo visst kan DHA arbeta när talet skrivs men det är ju livet i talet som man totalt saknar och vore det inte mer klokt att kalla den som skriver talet för påve, får känslan att han inte är ensam som skriver ner talen. Jag kallar det tal för det låter just som ett tal och inte som en predikan.
        Javisst skriver många ner sina predikningar en del med stolpar en del mer en del mindre och en del klarar sig med bibeln bara. Skillnaden är att detta känns dock mer som predikantens tankar för prövning medans påvens tankar enbart känns som kyrkans tankar, därför menar jag att vem som helst kunde rabbla dessa ord.

        1. Vi kan inte kalla någon för påve som inte är påve, även om vederbörande skulle ha skrivit ett tal åt påven. Fast jag tror nog mer på att påven själv skriver sina tal. Vi kallar ju inte den amerikanske presidentens talskrivare för president. Vi kallar inte statsminister Löfvens talskrivare för statsminister och så vidare.

          Påven tankar är som kyrkans tankar, skriver du, ungefär. Ja, det låter bra. Vi ska akta oss för dem som alltid tror att de ska komma med något originellt. Evangelium ska inte vara något nytt.

  5. Ulf Ekman anser att mötet i Lund mellan Påven och de lutherska ledarna var mycket större och viktigare än grundandet av Livets Ord.

    Till Norska DAGEN säger han:

    ”– Men når man har vært med på å starte en vekkelsesbevegelse i stor karismatisk sammenheng, der betoningen ligger på egen åndelig erfaring, opplevelse og utvikling, så vil jeg si at det som skjedde mellom katolikker og lutheranere i domkirken i Lund på mandag var mye større og viktigere. ”

    http://www.dagen.no/Nyheter/DEN-KATOLSKE-KIRKE/%E2%80%93-St%C3%B8rre-og-viktigere-enn-%C3%A5-starte-Livets-Ord-405832

    Berndt Isaksson

  6. En fråga till dig Mikael Karlendal.

    Göran Skytte skriver i en krönika hur han var på mässan som Påven ledde när han var i Sverige. Denna iakttagelse gjorde han bland annat:

    ”Så står den vitklädde prästen framför de tre svartklädda muslimska kvinnorna. Han ser det vi alla ser, men han rör inte en min. De öppnar munnen, han ger dem oblaten, de tar emot. Det är emot alla regler. Men därmed tar de emot Jesus. Sedan går han vidare.” SLUT CITAT

    Vad tänker du Mikael och det som den katolske prästen gjorde? Var det rätt av honom att ge dem oblaten, eller skulle han ha försäkrat sig om de var på Jesus troende osv.?

    För egen del så tror jag att de flesta präster och pastorer i de protestantiska kyrkorna skulle ha gjort likadant som den katolske prästen. Det vill säga, man skulle utgå ifrån att de tre svartklädda muslimska kvinnorna ville tro på och ta emot Jesus i nattvardsfirandet.

    Berndt Isaksson
    http://www.dagen.se/kronikor/muslimer-pa-pavens-massa-1.801897

    1. Jag tycker att det verkar lite märkligt ändå. Och jag tror inte att det var rätt gjort. Jag förstår ju den ”pastorala” ingivelsen att göra så, men det kan inte vara rätt att använda eukaristin på det sättet. Det var säkert en sak som man gör därför att det är ”mänskligt” att göra så, men eftersom mottagande av Kristi kropp och blod, delaktighet med Kristi kropp och blod, är något som enbart kan ges till dem som faktiskt tillhör kyrkan genom sitt dop, så är detta inte rätt. Man får visa sin kärlek och medmänsklighet etc på annat sätt.

      Dessutom hade man tydligt uttryckt detta i skrift i agendan som följdes under mässan. Där stod tydligt och klart att det bara var katoliker som kom ifråga. Dvs inte ens Antje Jackelén eller andra representanter för olika kristna samfund fick ta del av eukaristin. Jag såg själv dessa tre muslimska kvinnor, och jag tycker att det skulle vara svårt att missta dem för nunnor från någon katolsk orden eller som ortodoxa nunnor (ortodoxa får visst också ta emot eukaristin).

  7. Nu är det inte ovanligt att orientaliska kvinnor täcker håret genom en mantilla eller liknande men här uppfattar jag det som att det var tydligt att de var muslimer. Det är väldigt lovvärt av muslimerna att de besökte mässan och att de förhoppningvis har börjat resan mot att bli kristna, samtidigt är det respektlöst att göra som de gjorde trots den tydliga informationen. De skulle ha bett om en välsignelse istället.

    Jag ser det som en pastoral fråga, att prästen inte ville ställa till en scen, men han kanske kunde ha gett dem välsignelsen istället om han var helt övertygad om att de inte var katoliker. Jag har själv varit med om att en mycket kyrksam man med Downs syndrom besökt den heliga mässan och då gick fram för kommunionen. Han är vad jag vet inte katolik men prästen förvägrade honom inte kommunionen. På något annat sätt har jag svårt att se att man kan göra, i den situationen.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.