Vad sade jag i Dagen om ekumeniken och påven?

img_2288Jag är idag intervjuad i tidningen Dagen med anledning av påven Franciscus besök i Skåne nästa vecka. Dock tycker jag inte att det framgår riktigt tydligt vad jag egentligen ville ha sagt. Och det kanske är mitt fel. Jag kanske inte uttryckte mig tillräckligt tydligt. Att bli intervjuad i telefon om stora och komplexa frågor är inte alltid så enkelt. Och jag har nu förstått att det har skett ett missförstånd i kommunikationen angående korrekturen. För det mesta, gör sådant här kanske inte så mycket. Men med tanke på att jag ibland på ett hovsamt sätt framlägger min mening i olika kontroversiella frågor och deltar i debatter, vill jag gärna förtydliga det som sägs i artikeln att jag har sagt, så att inga missförstånd ska råda. Den artikel jag syftar på har rubriken, ”Vi har lämnat stridigheterna” 

När det gäller protestantiska samfund har jag sagt ungefär följande:

Det finns i all protestantisk teologi en sorts antikatolsk grundval som funnits där sedan 1500-talet och som fortfarande finns där trots all ekumenisk diplomati och alla vackra ord.

Den protestantiska teologin bygger ju nämligen på att man anser att den kristna kyrkan vid något tillfälle eller under något århundrade började bli så avfallen, att den knappt kunde igenkännas som en kristen kyrka. Avfallet berodde på att det trängde sig in obibliska och mänskliga traditioner, felaktiga läror i kyrkan.  Det gjorde att en radikal reformation av kyrkan var nödvändig. Och denna reformation fick kosta vad den ville, även om den ledde till kyrkosplittring. Se bland annat mitt inlägg Var det rätt att splittra kyrkan på 1500-talet?

Till detta hör att protestanterna från 1500-talet och framåt har förkastat flera viktiga katolska läror och förklarat dem för obibliska och falska. Bland dessa finns lärorna om påveämbetet, om Marias och helgonens roll, den katolska kyrkosynen, den katolska synen på Kyrkans läroämbete, den katolska synen på sakrament, och delar av Bibeln. Protestanterna på 1500-talet menade att Katolska kyrkan var så avfällig att den var en falsk kyrka, skökan Babylon, och att påven var Antikrist eller nära lierad till honom och så vidare.

Jag vill nu med detta inte dra alla protestanter som personer över en kam. Det jag här skriver syftar på grundprinciperna för den protestantiska teologin och tänkandet, och inte på människorna som tillhör samfund och församlingar med denna teologiska grundval. Det är skillnad på folk och folk, vilket till exempel märks tydligt i två helt olika debattartiklar i gårdagens Dagen. Den ena av några lutheraner och den andra av en pingstpastor.

Nutidens protestanter kan många gånger uttrycka sig på ett mycket mildare och försonligare och mer diplomatiskt sätt än vad man gjorde på 1500-talet. Samtalsklimatet idag är helt annorlunda. Man tror idag oftast inte att Katolska kyrkan är skökan Babylon, eller att påven är Antikrist eller den falske profeten. Men jag påstår, om jag nu får generalisera, att man i grunden fortfarande håller fast vid samma läromässiga nymodigheter och förändringar som man genomförde på 1500-talet gentemot den Katolska kyrkan. Man förkastar fortfarande samma saker. Och just därför förblir man också protestanter och blir inte katoliker.

Och en sådan teologi är i grunden ”anti-katolskt” i betydelsen av att den är starkt emot vissa katolska läror och att den innehåller andra läror i stället för dessa förkastade katolska.

Jag har inte sagt att detta gäller extra mycket i Sverige eller att det just bland svenska protestanter skulle finnas en extra fientlig hållning till Katolska kyrkan. Däremot har jag sagt att vi i Sverige har blivit extra fostrade och utbildade (indoktrinerade, om man så vill) till att vara antikatolska och i stället lutherska.

Den omtalade svenska enhetskulturen i vilken vi har fostrats, den från 1600-talet lagstadgade kyrkogången, den lutherska kontrollen över skolväsendet, katekesundervisningen, husförhören och så vidare, har gjort det svenska folket mer enhetligt i tanken och mer konformistiskt präglat än många andra folk. Och detta sätter ännu idag sin prägel på oss svenskar, trots att vi lever i ett sekulariserat land. Man kan till exempel fortfarande se det i hur historieböcker eller religionsböcker i grundskolan och gymnasiet beskriver just reformationstiden. Även i böcker för Svenska som andraspråksundervisning, som jag just nu börjat bekanta mig med genom mitt nuvarande yrke. Katolska kyrkan är svartmålad i dessa böcker. (Och så är även Calvin, för den delen).

Det gör att alla duktiga elever som gått i svensk skola tror sig veta vad den Katolska kyrkan står för och lär, både nu och i historiskt perspektiv. Och det är inte alltid som vi katoliker känner igen oss i detta. Det är inte alltid som vi tycker att den bilden stämmer överas med verkligheten. Om jag nu ska uttrycka mig milt. Och den fortsatta katolska historien i Sverige efter Gustav Vasa är helt okänd för de flesta.

Hur moderna historiker idag ser på korstågen och inkvisitionen har ju inte heller silat ner till varken skolans läroböcker eller till populärkulturen.

Men allt ovanstående gör sammantaget, om man ser till det ekumeniska klimatet, att det i grunden finns en misstänksamhet och en känsla av stor distans och främlingsskap hos svenska protestantiska kristna gentemot den Katolska kyrkan, särskilt hos de frikyrkliga som kallar sig ”väckelsekristna”. De svenskkyrkliga kan jag inte uttala mig om lika säkert.

Man ska inte dra alla dessa kristna över en kam, men reaktionerna efter paret Ekmans konversion och många uttalanden,böcker och artiklar som kommer, vittnar om att 1500-talet fortfarande lever. Anders Gerdmars bok Guds ord räcker, som jag tidigare skrivit om och diskussionen kring den är också ett exempel på detta. Jag tänker här inte minst på den hyllningskör som boken fått från både lutherska och frikyrkliga recensenter. Det vittnar om att en ganska svag kunskap och insikt i katolsk tro hos många religiösa ledare, och att 1500-talets förkastande av viktiga katolska läror lever, fast man nu inte alla gånger vet och förstår vad man förkastar.

När det gäller den katolska sida, så har jag sagt att jag har läst och hört lite olika perspektiv på nutida ekumenik.

När det gäller vår påve Franciscus, har jag sagt att han ju ofta tolkas på både det ena och det andra sättet av sekulära massmedia. Det finns en massmedial ”logik” som gör att det kan bli lite vad som helst av det han säger. Joel Halldorf talar på sitt sätt om det i sin ledarartikel Påven kommer med en politisk agenda. Och Ulla Gudmundsson, Sveriges förre ambassadör i Vatikanen talar i artikeln Den ekumeniska påven Franciscus) tydligt om hur påven har uppfattas och tolkas på ett märkligt sätt av sekulära massmedia. Och jag delar Halldorfs och Gudmundssons bedömning i detta avseende. Det var det jag ville ha sagt med det jag sade om påven.

Jag har inte sagt något om påvens uttalande om rättfärdiggörelsen, eftersom jag helt enkelt inte känner till något specifikt uttalande av just denne påve om rättfärdiggörelseläran.

Däremot har jag uttryckt att man måste visa viss försiktighet när det gäller vilka växlar som ska dras utifrån den nu så omtalade överenskommelsen om läran om rättfärdiggörelse genom tro. Den har ju fått kritik både från många protestanter och från katolskt håll. Och jag menar med många andra, både katoliker och protestanter, att den överenskommelsen inte innebär att man på något sätt är klar med denna fråga. Man har säkert kommit en lång bit på vägen. Man har undanröjt en hel del missförstånd av typen att man talar förbi varann för att man använder vissa ord på olika sätt. Men allt är inte klarlagt ännu. Och vilken fullmakt har egentligen de som undertecknat dokumentet från lutherskt håll, och från vem? Detta och många andra frågor gör att man ska vara lite mer försiktig i vilken betydelse man ger åt detta dokument.

5 reaktioner till “Vad sade jag i Dagen om ekumeniken och påven?”

  1. Equmeniakyrkans ledare, Lasse Svensson, säger inför Påvens besök att protestanter och katoliker borde kunna att gå till samma nattvardsbord.

    ”Vi erkänner ju varandras dop, då borde nattvarden också kunna bli föremål för gemensamt erkännande. För människor som lever sina liv utanför kyrkan och tro måste det te sig väldigt märkligt att kristna inte kan fira Herrens måltid tillsammans.” SLUT CITAT

    Men så tillägger han: ”Samtidigt vet man aldrig när förändringar kan ske i den katolska kyrkan. Det kan bli om några år men det kan också dröja hundra.” SLUT CITAT

    Ja, det är kanske såna tidsperspektiv det handlar om…

    Berndt Isaksson
    Relaterat:
    http://www.sandaren.se/nyhet/pavebesoket-ger-hopp-om-gemensam-nattvard

    1. Berndt

      Så här svarar en katolsk präst på frågan.

      ”Nattvard/eukaristi har för katoliker inte enbart en betydelse, utan är en verklighet. Den som tar emot kommunionen/nattvarden i katolska kyrkan bekänner därmed sin katolska tro. En djupare trosbekännelse finns inte, menar vi. Går en icke-katolik till kommunionen, blir det motstridiga tecken.”

      Vi som står utanför detta katolska kyrkosystem skall tacka Gud för att vi inte blir inbjudna till detta bord.

      Berndt, Den dag du deltar i den katolska eukristin då har du fullt ut erkänt dej till hela den katolska villfarelsen.

      1. Inge: Jag har läst denna uppfattning förut beskrivet av en annan katolik. Den att man med att ta emot Den Heliga Kommunionen bekänner sin alltigenom katolska tro. Jag är katolik, men jag förstår inte riktigt den förklaringen eftersom även ortodoxa kan ta emot Kommunionen i en katolsk kyrka och ortodoxa är som bekant just ortodoxa och inte katoliker.

        Kanske Mikael känner till detta bättre än jag?

      2. Samtalen som pågår har väl ändå som målsättning att komma fram till en samsyn i nattvardsfrågan. Mänskligt sett blir det en mycket svårlöst fråga. Men jag vill tro att Guds Ande här kan komma oss till hjälp för att leda oss fram till enhet även i denna tros- och lärofråga.

        Berndt

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.