Viktiga protestantiska böcker som hjälpt mig på vägen mot Rom

peterskyrkanNågon gång runt årskiftet 2012-2013 slogs jag för första gången av tanken, att den Katolska kyrkan kanske har rätt. Kanske borde vi alla bli katoliker. Kanske var den protestantiska reformationens brott med den Katolska kyrkan för överilat och för radikalt. Förnyelse kanske var nödvändigt och vissa reformer, men kyrkosplittring och otaliga nya samfund – nej. Som bokälskare vill jag gärna ge några tips på några protestantiska böcker som på olika sätt bidragit till mitt tänkande.

Jag växte ju upp som pingstvän i Örebro på 1970-talet. Jag började läsa teologisk litteratur på allvar under min tonårstid. Och det ledde till att jag utvecklades i min teologi till att vara en sorts reformert och frikyrklig baptist med öppenhet för det karismatiska. Det övergripande var en stark evangelikal medvetenhet. Om någon frågade mig vilken sorts kristen jag var, så svarade jag evangelikal. Och sådan förblev jag ända fram till slutet av min pingstpastorstid i Ängelholm. Jag gjorde min sista arbetsdag som pingstpastor den 31 oktober 2013. Kanske kom de stora förändringarna som ledde till att jag började ifrågasätta denna teologi kom någon gång 2011 och framåt.

img_2778Det började med att jag kom att ifrågasätta det specifikt reformerta i min teologi. Den del som jag annars var mest stolt över i positiv bemärkelse. Jag läste några böcker av baptisten och evangelikalen Roger E. Olson. Det var böckerna Against Calvinism som kom ut 2011, Arminian Theology – Myths and Realities och The Story of Christian Theology – Twenty Centuries of Tradition and Reform.

Olson är inte det minsta dragen åt det katolska själv. Han är evangelikal. Punkt. Men hans skarpa argumentation mot den reformerta läran om dubbel predestination och kompatibilistisk viljefrihet och hans försvar av arminianismen, fick mig att gunga i mina reformerta grundvalar. Jag hade ju redan börjat ifrågasätta kalvinismen, men när jag läste Olson, fick jag extra material att arbeta med. Hans försvar för arminianismen och den gryende insikten om att man faktiskt kan vara både biblisk och logiskt på samma gång och ändå ifrågasätta kalvinismen, fick mig att sluta älska den reformerta teologin så mycket, att jag därmed blev friare och öppnare inför att utforska andra vägar.

Hans teologihistoriska verk fick mig att ännu tydligare inse hur katolsk den tidiga kristna kyrkan var. När jag läste en så renodlat frikyrklig evangelikal som han, som så tydligt visar på fornkyrkans katolska drag bland annat i form av monarkiskt episkopat, så började jag koppla ihop detta med allt annat jag läst i kyrkohistoria och vägen börja luta ganska brant åt de historiska kyrkorna.

Men Olson är alltså inte själv det allra minsta dragen till det katolska. Det är ingen amerikansk ”Peter Halldorf” och jag kan verkligen rekommendera Olson till läsning för alla hugade protestanter. Han skriver pedagogiskt och tydligt och med ett enkelt språk, utan att för den skull förenkla.

Och, kanske jag ska tillägga, detta är inte någon kritik mot Peter Halldorf från min sida. Jag använder mig bara av hans namn här, eftersom jag vet att många inom speciellt frikyrkliga led ser med viss misstänksamhet på honom och uppfattar att han försöker föra in ”katolska” tankar i frikyrkligheten bakvägen  på något sätt.

img_2779Tre andra protestantiska böcker som var mycket betydelsefulla i att få mig att gå vidare på vägen mot Rom, var dels den evangelikale teologen Alister McGrath och särskilt hans böcker Christianity’s Dangerous Idea. The Protestant Revolution – A History from the Sixteenth Century to the Twenty-first och Reformation Thought – An Introduction. Och dels den amerikanske reformerta teologen Peter Leithart och hans bok Defending Constantine – The Twilight of an Empire and the Dawn of Christendom, som jag både bloggat om tidigare och skrivit om i den nu försvunna tidskriften Keryx, som Livets Ord en gång i tiden gav ut.

McGrath är också en lysande pedagog. Hans beskrivningar av bland annat hur lärorna om Skriften allena och Skriftens klarhet uppkom och fungerade från 1500-talet och framåt, bidrog starkt till att den kritik och tveksamhet jag själv hade gentemot dessa läror förstärktes. Överhuvud taget är hans pedagogiska framställningar av reformationstiden mycket intressanta. Han är inte heller någon engelsk ”Peter Halldorf” som drar åt det katolska hållet, utan blott och bart en evangelikal. Men det han skriver fick mig att gå vidare i det tänkande och i den process jag redan var inne i. Jag kommer förmodligen att skriva mer om McGrath i något blogginlägg framöver. Han är väl värd att läsa.

Jag skrev på bloggen redan på vårvintern 2011 om Peter Leitharts bok Defending Constantine. 2012 skrev jag artikeln i Keryx, som jag också återgav på bloggen i detta inlägg och som alla kan läsa där. Att som inbiten frikyrkomänniska av hjärtat börja upptäcka att Konstantin inte var den stora boven i kyrkohistorien, som ”förstatligade kyrkan”, var i sig revolutionerande. Att inse att det inte förekom något stort avfall i kyrkan på hans tid. Det öppnar upp för tanken att det kanske inte var så illa det han trots allt gjorde, och att det kanske inte var så illa i den efterföljande kyrkliga utvecklingen heller. Och har man väl en gång börjat ifrågasätta den traditionella frikyrkliga avfallshypotesen om kyrkans utveckling, så framstår kanske inte heller den lutherska eller reformerta avfallshypotesen som speciellt intressant heller. Det är då lätt att ifrågasätta att det överhuvudtaget har skett ett avfall som  är så stort att det radikala som hände på 1500-talet var rätt.

Jag tror nu och med facit i hand, att detta med att ifrågasätta den protestantiska avfallshypotesen – oavsett om den är radikalt utformad eller bara måttlig som hos högkyrkliga -var en av de starkast bidragande orsakerna till att jag sedermera kom att attraheras av den Katolska kyrkan.

Ingen av dessa böcker har gjort mig till katolik. Ingen av dessa författare är någon ”Peter Halldorf” som drar åt det katolska hållet. Men de fungerade alla som bidragande faktorer i en teologisk och andlig utveckling jag var inne i. För andra personer som läser dessa böcker, får de säkert inte den minsta effekt åt det hållet. Men sedan är ju jag av den övertygelsen – samma som kardinal John Henry Newman hade – att den som fördjupar sig i historia, kommer att sluta att vara protestant. För övrigt, är de alla mycket bra böcker, som jag varmt vill rekommendera till åtminstone mina protestantiska läsare. Särskilt för de frikyrkliga.

 

24 reaktioner till “Viktiga protestantiska böcker som hjälpt mig på vägen mot Rom”

  1. Det är klart att det finns olika ingångvägar för olika människor som valt att gå in iden katolska kyrkan.
    En del av ytliga skäl, som att det är den största kyrkan, andra att det är skönt att ha en stor ledare som man kan underordna sig. Nu menar jag inte att det är så med dig Mikael, bara att en del gör ställningstagande på ett ytligt och inte övervägt sätt.
    Men jag menar att de som verkligen har erfarenhet av katolska kyrkan inifrån under många år, och som lämnar den med den erfarenhet och inblick de fått, de är röster som vi behöver lyssna till. Inte till de som tycker det är spännande med något nytt och som byter kyrkotillhörighet både en och två gånger.
    Därför skulle jag vilja rekommendera både till dig Mikael och andra som är intresserade av katolska kyrkan att läsa böcker som: Femtio år i romerska katolska kyrkan av Chareles Chiniquy, Varför jag lämnade katolicismen av Luis Padrosa och Hvad jeg saa i Rom av J. A. Kensit.

    1. Holger

      Att många antikatoliker köper lögnerna som Boettner, Chiniquy, Chick, Padrosa et al producerat; gör inte mig förvånad.

      Men för den med sanningslidelse, borde man ta ett varv till. Hur trovärdigt är det?

      Chiniquy kan du läsa om här; http://catholicbridge.com/catholic/chiniquy2.php

      Och en av de bästa böckerna jag läst, som motgift mot dessa hysteriska fördomar -ni har om oss (vilket jag också haft) – är denna bok; https://www.amazon.com/gp/aw/d/0898701775/ref=cm_cr_arp_mb_bdcrb_top?ie=UTF8

      Läs gärna recensionerna på just amazon.

      Ja Sanningen gör oss fria. Lögner faller ihop, om man vågar granska dem. Gör det, om du vågar.

      Allt Gott

      1. Det är nog ganska mycket önsketänkande från Newman och Karlendal att den som fördjupar sej i historia helt slutar invända – protestera – mot en enda av påvens dogmer och idéer (som jubelår med speciella möjligheter till avlösning av aborterande – eller helgonförklaringar med särskild insyn i romersk-katolska namn i Livets bok, pingstvänshelgon göre sej icke besvär). Däremot blir man så klart mer medveten om de gemensamma rötterna och tacksam för det goda som är kvar också hos påven när man enligt apostelns uppmaning prövat allt.

        Är det förresten en lögn från protestantisk propaganda att Bonaventura öst ur sej så hejdlösa glorifieringar av den saliga Maria (se där, även jag prisar henne salig!) att sådana hängivna uttryckssätt i vanlig, sund fromhet (jfr Psaltaren) bara brukar ägnas Herren? Kan en sann påvetrogen inte ens antyda att Bonaventura nog gick lite för långt där och åtminstone hamnade farligt nära personkult av en som med alla sina förtjänster inte ingår i gudomen? Eller gör det faktum att han ses som kyrkolärare (om än han inte var påve) att hans teologi och böner anses höjda över all kritik? (Jo jag vet att han inte var/är ensam…).

        Egentligen spelar det ingen roll att det vore bra med en ofelbar påve och att man – som när det gäller så mycket annat – kan undra varför vår Herre inte givit oss mer optimala förutsättningar redan i denna tidsålder. Jag ser det som ett faktum att romersk-katolska kyrkan farit vilse på flera punkter (inte alla så klart), och även om jag av ekumeniska skäl skulle kunna tänka mej att tillhöra den p.g.a. att många andra samfund är ännu mer vilsna så FÅR jag ju inte så länge jag inte tror att dess ledning i alla avseenden lär rätt och kristligt sunt. (Det tvingas jag gudskelov inte tro om Svenska kyrkan och Antje Jackelén).

        Visst önskar jag en kristenhetens återförening (det tror jag även Alister McGrath m.fl. gör) – men det kan faktiskt inte ske utan att även påven backar på några punkter. Inte för att alla ska backa några punkter var bara för att visa sej ödmjuka, utan helt enkelt för att även han har tagit miste ibland. Och visst kan man säga att ”protestanterna” borde ha stannat i kyrkan (d.v.s. återkallat, annars hade de ju inte FÅTT stanna), men det är ur en annan synvinkel faktiskt inte rådligt att handla mot sitt samvete. Västkyrkans enhet byggde realiter på påvligt maktspråk och lojalt furstestöd (jfr Bartolomeinatten och den ”oövervinnerliga” armadan), och nu sprack det hela. Med såväl olyckliga konsekvenser (som 30-åriga kriget och europeisk splittring) som lyckliga (fristater och -städer för annorlunda troende och på sikt större samvetsfrihet i varje land och ort).

  2. Hej, Mikael!
    Du skriver mycket om kyrkohistoria, men hur är det med exegetiken? För mig personligen väger oftast de exegetiska böckerna och argumenten tyngst. För mig är de de säkraste tillvägagångssätten för att förstå tron. Här använder man sig av språkliga och historiska verktyg för att komma åt vad en skrifts författare verkligen ville ha sagt. Objektivt och med säkra metoder (i de flesta fallen).
    En bok som jag själv haft yttersta behållningen av är James D. G. Dunns bok ”The theology of Paul the apostle, en möjligtvis svagt liberal men förövrigt alldeles utmärkt bok. Tack vare denna kunde jag äntligen förstå Paulus och hur alla läror och tankar hängde ihop. Men det jag då kan undra över är om du har reflekterat över exegetiken i ditt val att konvertera till katolicismen? Eller är det enbart kyrkohistorien som varit vägledande?
    Protestanter har ju egentligen fått det väldigt jobbigt på grund av exegetiken. Flera av Luthers teser har av exegeterna visat sig vara felaktiga (t.ex. andens skapande av tro hos individen ((anden får man som ett resultat av tron)), barndop samt det övergripande lutherska paketet som punkterats av det nya perspektivet på Paulus ((jag följer här Dunn)).
    Och av de exegetiska studierna så får man ju trotsa allt fram att en förändring skedde från den kyrka Paulus skrev till och den som var några generationer senare. Hur ser du på det?
    Lutheraner säger ju sig enbart följa skriften, men detta stämmer ju inte! De har själva en tradition och denna tradition är Luthers skrifter. Men vad och vem är det då som säger att just Luther hade allt rätt? Ingen och ingenting, egentligen. Men Lutheraner upphöjer honom till en gudamänniska som av någon anledning hade rätt i alla sina tolkningar. Skulle de vara konsekventa skulle de enbart acceptera hans tes om skriften allena och sedan göra sig av med det mesta av vad han skrev förövrigt. För mycket i Luthers lära är främmande för Paulus (skolastisk filosofi t.ex.!) och delar av det Paulus hade i tankarna finns inte med hos Luther (den eskatologiska världsbilden med mera) utan har kommit i fokus först tack vare den exegetiska forskningen.

    1. Det är många och intressanta frågor du tar upp. Och jag kan inte bena ut dem alla här i denna kommentar, men successivt kommer jag förstås att ta mig an dem på bloggen.

      Men jag har tänkt mycket på de de exegetiska frågorna. Som f d protestant var ju det min ursprungliga utgångspunkt. Och exegetiska argument har spelat stor roll för min väg att bli katolik, vilket jag hoppas kunna redovisa mer av framöver. Bland annat, så finns ju inte läran om Skriften allena och Skriftens klarhet i Skriften, utan det är något som alla protestanter enbart förutsätter som en självklar premiss. Och det är ju knappast tillfredsställande.

      Men ofta hamnar evangelikala kristna i ett dike, att de bara eller huvudsakligen sysslar med exegetik, och därmed ser de inte helheten. Om man bara sysslar med exegetik och inte lägger en god grund i kyrkohistoria och systematisk teologi, så måste man ju i varje ny generation uppfinna hjulet på nytt. Då måste varje ny pingstpastor ständigt börja från scratch och återupptäcka grunden för treenighetsläran, ”för det är bara Bibeln som är vår bekännelse och auktoritet”. Då kan han inte bara bygga vidare på en en redan lagd grund, osv.

      Och jag har kanske skrivit extra mycket om kyrkohistoria i mina blogginlägg på sistone, men det beror ju på att jag kompletterar bilden. Jag fyller i det som saknas.

      För min personliga del, har alltså både exegetik, kyrkohistoria och systematisk teologi tillsammans spelat den avgörande rollen till att jag blev katolik. Jag menar att de är i harmoni med varandra.

      1. Tack för svaret.
        Själv tycker jag att det är intressanta frågor och personligen försöker jag vara ganska öppen och ”tolerant”. Visserligen gick jag här ganska hårt fram mot Lutheranismen men i själva verket är jag ganska inställsam mot den. Jag är också ganska tillfreds med katolska kyrkan.
        Jag tycker själv att jag är ganska lik Leibniz (om man man nu har storhetsvansinnet att jämföra sig med en sådan intellektuell gigant) som ville återförena kyrkorna och ofta berättade en skröna om två engelsmän som förde teologiska samtal. Den ena var katolik och den andre protestant och båda försökte övertala den andre att gå över till den egna kyrkotraditionen – och de lyckades! Katoliken blev protestant och protestanten katolik och så fortsatte de diskussionen fast med ombytta! roller

    2. Daniel hävdar följande: ”Men Lutheraner upphöjer honom till en gudamänniska som av någon anledning hade rätt i alla sina tolkningar.” Ja men ser man på! Då borde vi väl ha allraminst några psalmer om eller till Luther av den här typen: ”Var hälsad, Reformator, / o Martin Luther! / Högtlovade på jorden, / o Martin Luther! / Träd fram o Kerubim, / och sjung o Serafim: / Sjung vår Reformators lov! / Helig, helig, helig är Luther!” (Ursäkta hädelsen – den gjordes som ni förstår av pedagogiska skäl).

      MEN VI HAR INTE NÅGON SÅDAN PSALM – inte ens de kritiklösaste gnesiolutheranerna (det närmaste man kommer är väl ”O Herre Gud, låt oss ha kvar / den bibel du oss givit har / och Martin Luthers katekes / där biblisk undervisning ges”. Och varje vettig och insatt ”lutheran” vet var Luther högg fel (man kallar bara inte S:t Jakobs brev en halmepistel, man skriver bara inte sån skit om judar som han gjorde de sista åren, man hävdar inte dubbel predestination som Luther råkade göra i romarbrevsföretalet o.s.v.). Men vi vet också att Luther i sin härliga lilla katekes och i sina härliga psalmer drev verkligt katolsk/allmänkyrklig teologi i dess allra ädlaste form. ELLER HITTAR DU OCH KARLENDAL ETT ENDA TEOLOGISKT FEL I NÅGON AV FÖLJANDE PSALMER (och då har jag inte ens med ”Den ädla jungfrun är mej kär” över Upp. 12 ;o)? Jag är faktiskt uppriktigt intresserad ifall ni ids svara! http://efsidag.blogspot.se/2016/10/psalmer-av-pedagogen-martin-luther.html

      1. Visst var jag överdrivet konfliktsökande i mitt första inlägg, och detta som jag skrev om att lutheraner upphöjer honom till en gudamänniska ska naturligtvis inte förstås bokstavligen. Det var snarare en reaktion på alla de skrifter som jag läst där lutheraner skrivit att katoliker är rädda för Kristus, att de inte vill veta av honom och istället upphöjer påven till gudamänniska och ersätter Kristus med helgonen och Maria och att han därav helt kommer i skymundan i den katolska kyrkan. Att reagera mot dessa snorkiga uttalanden med ett likadant var kanske inte det bästa. Ursäkta om det uppfattades som mycket stötande.
        Och visst håller Lutheranerna rent hus med Luthers mindre smickrande sidor, hans antisemitism fördömer även med de mest ivriga Luther-anhängare unisont. Och visst skrev han bra psalmer; ”Vår gud är oss en väldig borg” är lysande.
        Frågan som jag funderade över är den om relationen mellan skriften och traditionen, och även Lutheraner har ju faktiskt en tradition och inte enbart skriften och det är över detta som jag funderade.

      2. Men det finns ju heller inga verser i Skriften om Fr Martin som; ”full av nåd. HERREN är (alltid) med dig. Välsignad är du bland män o välsignad är din livsfrukt; splittringen.” 🙂

  3. Flera bra böcker här. Inte minst McGraths böcker är mycket bra. Men ska man på allvar brottas med reformationen måste man naturligtvis läsa och interagera med primärkällorna, inte bara moderna historieskrivningar ur olika perspektiv. Inte minst behöver man då läsa Luthers egna texter. Ett förslag på texter skulle då kunna vara Luthers lilla och stora katekes, De schmalkaldiska artiklarna, Huspostillan, Om en kristen människas frihet, Den trälbundna viljan och Stora Galaterbrevskommentaren. Samtliga texter finns i översättning på nätet på logosmappen.net. Diverse svepande kommentarer om Luthers teologi som hämtats från andrahandskällor har ett begränsat värde, åtminstone om man vill förstå vad Luther verkligen lärde.

  4. Jovisst, men jag tänkte att eftersom du verkar föra en kamp mot reformationen på din sida så borde du väl läsa och interagera med primärkällorna. Annars blir det ju mest diskussioner utifrån kyrkohistoriska och dogmhistoriska texter samt katolska andrahandsläsningar. Mer intressant borde väl vara att ställa fram Luthers egen teologi jämte RKKs och sedan diskutera utifrån bibelns texter. Åtminstone om man är intresserad av huruvida Luthers teologi faktiskt är en god och rimlig tolkning av det bibliska vittnesbördet.

    1. Det beror ju förstås på hur mycket tid man har att göra olika saker och hur pass intresserad man är av just Luther. Jag vet att du vill göra Luther till protestantismens huvudperson. Jag har aldrig varit lika förtjust i honom som du är. Och nu syftar jag givetvis på min protestantiska tid. I mitt tänkande har jag alltid varit mer intresserad av reformert teologi och den evangelikala omvärld jag själv varit en del av. Och där har ju Luther inte alls spelat lika stor roll som du och för övrigt många inom Svenska kyrkan ger honom. Varför kan inte du starta en egen blogg och göra just det du skriver? Du har ju intresset för Luther och du gillar honom.

      1. Jo, men har är ju reformationens huvudperson hur man än vänder och vrider på det. Calvin sa uttryckligen att han såg sig själv som en ”lärjunge” till Luther. Sen har du såklart rätt i att den reformerta grenen av reformationen har påverkat evangelikalismen mycket mer än Luther. På ett seriöst teologiskt plan har den reformerta ortodoxin, eller skolastiken, och puritanismen varit väldigt viktig. Och man avviker från Luther och lutherdomen på flera punkter. Inte minst genom att man inte har samma sakramentala syn på tron och kyrkan som Luther hade. Luther är ju långt mer allmänkyrklig och i kontinuitet med fornkyrkan är evangelikalismen.

        Men jag tycker kanske ändå att det blir märkligt att vara så kritisk mot reformationen som du är utan att på ett seriöst sätt interagera med just Luther. Du har ju till exempel starkt kritiserat sola scriptura, och även sola fide, och båda dessa är ju framför allt lutherska kännetecken, om man är intresserad av vad som verkligen ligger i dessa begrepp. Men ok, du vill mer interagera med reformert tro. Men då borde du väl interagera med Calvin? Eller åtminstone de stora reformerta bekännelserna, Heidelberg, Westminster till exempel? Eller tänker du enbart interagera med modern evangelikal folktro och sedan ställa den mot exempelvis RKKs katekes? Är inte det att jämföra äpplen och päron?

        Jag kommer inte själv att starta någon blogg men jag tror att det finns ett initiativ av andra där reformationens, och framför allt Luthers, teologi kommer att lyftas fram och förklaras. Vi får väl se hur det blir.

        1. Jag tycker att du ska starta en egen blogg och själv reda ut skillnaderna mellan valfria reformatorer och ”modern evangelikal folktro”. Till dess kan du roa dig med att kolla in några youtube-klipp med en som har jämfört Calvin med den katolska tron:

          https://youtu.be/R5NT32Y-Mrk

          https://youtu.be/whhQZldd1Gc

          Sedan får jag givetvis begrunda all konstruktiv kritik. Vad det leder till kan jag inte säga nu.

  5. Mikael jag har nu under en tid följt dej och och även andra som valt att konvertera till den Katolska kyrkan, jag kan då ibland fachineras och förundras över den entusiasm och självsäkerhet ni uppvisar i er iver att berätta om er nyvunna tro.
    Eftersom jag börjar bli äldre och har vandrat med Herren en längre tid och därmed möjligen hunnit få lite perspektiv på den andliga utvecklingen, då inte bara det jag läst mej till eller hört av andra, utan själv upplevt och förnimmat i min ande, kanske jag då kan få dela några tankar? Inte för att jag tror att jag skall kunna påverka ditt val, men jag vill ändå berätta vad jag känner när jag läser det du skriver.
    Du får ursäkta mej men när jag hör er berätta om er nyvunna kärlek då är det något viktigt som saknas?

    Det ni har att berätta talar mycket till intelektet, men anden i mej lämnas tyvärr oberörd! Jag tänker då på vad Paulus skriver i 1 Kor: 18 om Väldens visdom som Gud har gjort till en dårskap.
    Det smärtar att behöva säga det men så känns det.
    Är det möjligen mej det är fel på? Att jag är stängd och inte lika öppen i anden som ni är?
    Ett vet jag i alla fall, när jag lyssnar eller läser något av lite äldre förkunnare som jag vet har varit starka andliga föredömen som exempelvis Frank Mangs, Emanuel Minos, Lewi Petrus, mfl. Eller ofta räcker att jag läser Guds ord i bibeln ja då vaknar anden i mej och jag vill prisa Herren och ropa Abba Fader.
    Jag glömmer aldrig den dag jag böjde mina knän vid botbänken och lämnade mitt liv till Jesus, speciellt minns jag dopet i DHA då jag för första gången fick tala i nya tungor, eller när jag sett att Guds ord är verksamt och levande då jag bevittnat flera helande under genom förbön både på mej själv och andra, all ära till Jesus. Det är oförglömliga händelser som gjort att jag tror mej ändå känna igen DHAs vind och närvaro.

    De personer jag nämnde ovan pekade alla på Jesus och Han som uppstånden, omvändelse från synd genom frälsningen och Jesu försoning på korset. Vikten av Bön och Bibelläsning, Jesu snara återkomst.
    Dessa evangelister hade alla ett enkelt budskap som väckte andens liv, de hade ett budskap som även den lilla människan kunde ta till sig.

    Det jag jag får från er nyvunna katoliker är endast fragment av detta?
    Från er hörs mycket om kyrkan, påven, katekesen, helgon, gärningar, studier i allehanda böcker och skrifter, traditioner. Petri ämbete och bikt. Maria som Guds moder. Marias himmelsfärd, Att be döda om förböner. Bön för avlidna, ekumenik. mm.mm.

    Inte mycket av detta jag läser på din blogg säger amen i mitt hjärta! Jag upplever ett sken av Gudsfruktan men lite av dess kraft? DHAs ljus och liv saknas i det du skriver.
    Du har mycket kunskap i Guds ord och många andra skrifter, men vet du att bokstaven kan döda medan Guds ord är ande och liv. Tyvärr så saknar jag Andens liv i din vältalighet. Sanningen är ofta smärtsam men tänk på att det är den som gör oss fria.

    Du får ursäkta men jag måste få ställa en allvarlig fråga till dej Mikael?

    Har du verkligen upplevt dopet i DHA?
    Talar du i nya tungor? Har du fått uppleva Andens glädje och livet i Anden så som det beskrivs i Apg 2 innan du blev katolik?
    Har du i hjärtat tagit till dej Jesu kallelse i Mark 16:15-20?
    Jag bara undrar? Jag har så svårt att förstå hur någon som upplevt dopet i DHA kan dras och lockas åt det håll du nu gått?

    Har vi en gång tagit emot Anden så ångrar inte Gud sina gåvor, men vi bör lyssna på Paulus i hans varning till Galaterna i 3:3 att även om vi börjar i Anden kan det tyvärr sluta i…………….!

    Till sist vill jag påminna om
    Predikaren 12:12
    Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!
    Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,
    och mycket studerande gör kroppen trött

  6. Mikael,

    Jag är glad över din nyvunna kärlek till Rom eller Katolska Kyrkan. Oklart vilket du menar i titeln för denna tråd på din blogg.

    Jag är inte och kommer troligen inte att bli romersk katolik i mitt korta liv här på jorden. Men att jag är katolik i mitt innersta djup i min kristna tro råder det ingen tvekan om. Att jag tror på den allmänna kyrkan eller Kristi kropp som man kan införlivas i genom en Abrahamitisk tro på Kristus. Oavsett om man är slav eller fri, kvinna eller man, jude eller grek, reformert eller frikyrklig, trumpanhängare eller hillarygroupie (läs inte groupie bokstavligt utan retoriskt), dittan eller dattan o.s.v. råder det ingen tvekan i min teologi eller filosofi om du så vill.

    Nu vet jag ju ingenting. Förstår desto mindre. Men att kategorisera alla kristna i alla dess fållor leder oss in i ett socialt sammanhang och i en bubbla där vi tror oss stå närmare sanningen med stort ”S”. Men om vi bortser från denna villfarelse som beror på splittring i Kristi kropp är inte detta ”sanningen”. Kyrkan, samfundet, de två tre samlade i Jesu namn frälser oss inte per se. Det gör Jesus.

    Nu tror jag inte att den ”kvacksalvar version av jesus” som man tillber i karismatiska kristna sammanhang typ Awakening Europe är bättre än den som man tillber genom helgonen och Maria. Det avgörande är om vi omvänder oss eller lägger bort det som Guds Ande förmedlar inte håller i relationen inför en helig Gud. För annars är det väl onödigt att be att låta Hans namn vara helgat! För det är just där, oberoende av ålder, beläsenhet, iq, kunskap, tid och plats som allt hänger på. Det är bara vår grad eller nivå av vilsenhet som öppnar sig för Gud. Möter Guds förnyande kraft genom insikter tack vare Guds Ande som verkar i oss.

    Jag är tveksam som du till det mesta i kristenheten. Utan att för en sekund att jag skulle hemfalla åt kontantinism. Men jag tror inte RKK är svaret. Det är en tankevurpa och en förenkling av hela den röda tråden från 1 Mos till Upp. Själv har jag inte haft någon allvarlig läggning åt reformert teologi. Så jag kan inte vara delaktig i ditt sökande efter sanningen då ”rom” och ”kalvin” är icke betydelsefulla i min vandring. Däremot har jag uppfattningen som Jonasq att Martin Luther kanske du har missat att studera mer ingående. Men det betyder inte att jag skulle vara lutheran. Faktiskt mera reformert katolsk i min grunduppfattning hur kyrkan kanske bör vara beskaffad. Men denna gren finns ju bara sparsamt representerad i Sverige. Och utomlands kanske jag hade sökt mig till och tillhört dess ”EFS” eller liknande.

    Min poäng är att strunta i ”Rom” och alla vägar som bär dit som typ Peter Halldorfska lobbygrupper och litteratur. Det är de som leder till Kristus och djupare in i efterföljelse som har Liv i sig och betyder något. Och däri har även Peter Halldorf poänger. Även om han också har missförstått eller avsiktligen väljer att missförstå Martin Luther. Där har Alister McGrath redogjort för vägen tillbaka till källan(-orna) / Ad Fontes andra böcker än dem du refererat till.

    Glädjen vi skall ha är ju om vi hittat tillbaka till källan menar jag. Är helt övertygad om att detta inte är Rom Mikael om du tillåter min ärlighet.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.