Var det rätt att splittra kyrkan på 1500-talet?

All protestantisk tro bygger på någon form av avfallshypotes – att den rena, bibliska församlingen som Jesus Kristus grundade, vid något tillfälle blev så avfallen och fördärvad, att det blev svårt att kalla den för en riktig kristen församling eller kyrka. Från den tiden kallar man den för den romersk-katolska kyrkan och då behövdes en radikal reformation. Denna inträffade på 1500-talet genom de protestantiska reformatorerna Martin Luther och Jean Calvin med flera. Men då den romerskt-katolska kyrkan tillslöt sig för reformationen, blev det nödvändigt att bryta med denna och i stället bilda en ny och fri biblisk kristen församling eller församlingar.

Denna avfallshypotes skiljer sig åt i betoningen mellan olika protestantiska riktningar. Vissa uttrycker sig mer radikalt än andra och medan vissa nästan tonar ner det här med avfallet och hellre talar om att det har smugit sig in för många felaktiga mänskliga traditioner som nu måste rensas ut. Den så kallade radikala reformationen, också kallade anabaptisterna, menade att det stora avfallet skedde på 300-talet vid kejsar Konstantins tid, även om det började långt tidigare. Luther och Calvin menade nog att det börjat gå riktigt utför med kyrkan först från 600-talet och framåt.

Anders Gerdmar uppvisar i sin bok Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk en egen variant på denna hypotes, en som jag tycker mycket märklig sådan, som jag tror är betingad av en kluvenhet mellan hans gamla högkyrkliga bakgrund och hans i vuxen ålder tillägnade pingstkarismatiska bakgrund samt en god portion av moderna exegetiska modetrender.

Reformert, baptist, frikyrklig, pingstvän

Jag som växte upp som pingstvän på 1970-talet, hade min egen variant av avfallshypotes, som jag tror är en kombination av min pingstbakgrund och min dåvarande evangelikala teologi.

I tonåren blev teologistudier min främsta hobby och jag kom att utveckla en teologisk hållning som kan beskrivas som reformert, baptistisk, frikyrklig och öppen för det karismatiska. Med denna teologi följde också en ett sätt att se på kyrkohistorien, som jag hittills har trott vara ganska typisk för protestanter. Denna hållning behöll jag sedan, med mycket marginella förändringar, ända fram till de sista åren av min pingspastorstid, då processen som ledde till att jag blev katolik inleddes. Den lyder i korthet så här:

Biskopar och koncilier ledda av Anden

Jesus Kristus grundade en kyrka i världen som leddes av apostlarna. Och Petrus var ledare bland dem. Han var inte påve, men han var ledare bland apostlarna. Den kristna församlingen (det var mitt begrepp, inte ”kyrkan”) var på denna tid ett enda samfund eller en enda rörelse bestående av många församlingar.

Jag var också tidigt medveten om att man började ha biskopar som ledare för kyrkan redan på 100-talet, vilket inte störde mig alls, eftersom jag visste att det hade varit en av de praktiska ting som gjorde att man klarade av att hålla kyrkan fri från villolära. Utan biskoparna hade kyrkan ganska snart försvunnit ur historien, uppsplittrade i otaliga villolärande sekter. Jag visse att dessa biskopar samlades till olika kyrkomöten för att fatta beslut i viktiga frågor när det gäller läran och annat.

De viktigaste av dessa var de fyra första allmänna koncilierna på 3-400-talen, vid vilka man definierade och avgjorde så viktiga läror som treenighetsläran och läran om Kristus. Dessa läror definierar vem som har en kristen tro eller inte. Jag har alltid trott att dessa läror var den rätta bibeltolkningen och att det var Guds Ande som styrde denna process.

Jag trodde också att Guds Ande styrde processen som ledde fram till att kyrkan på denna tid fastslog den kanon på 27 skrifter som sedan dess utgjort vårt Nya testamente.

Jag var också starkt medveten om att den kyrka som fattade dessa beslut om treenighetsläran, kristologin och kanon, var en kyrka som utgjorde bara en enda kyrka i världen. Inte otaliga fria och självständiga församlingar i någon form av frivillig samverkan. Hade kyrkan bestått av fria församlingar, hade dessa beslut om treenighetsläran, kristologin och kanon aldrig varit möjliga. Det var tack vare att dessa biskopar hade myndighet att styra över hela kyrkan, som sådana beslut som gällde hela kyrkan faktiskt också kom att fungera som dogmer som gällde alla kristna och som vi i dag fortfarande har som ett gemensamt arv.

Oklart när avfallet inträffade

Samtidigt var jag medveten om att det redan på 300-talet finns klara bevis för att man bad till helgon, vördade helgons reliker och vördade Jesu mor Maria. Och det störde mig att detta fanns samtidigt som man fattade så rätta beslut om treenighetsläran och kanon.

Jag var också mycket tveksam till det framväxande påvedömet, som jag menade inte var bra. Och jag såg också tämligen negativt på kejsar Konstantin som härskade i början av 300-talet. Visserligen hade han en del positivt som talade för honom: Att han menade sig vara kristen och trodde att Kristus Jesus själv hjälpt honom till makten. Att han satte stopp för förföljelsen av de kristna, som hade varit extra stor under åren precis innan han kom till makten. Och att han gjorde kristendomen till en laglig religion och började gynna kyrkan genom att skänka pengar och bygga kyrkor. Men jag tolkade ändå detta som att han verkade göra kristendomen till statsreligion – vilket inte är korrekt, då det egentligen skedde först ca 50 år efter hans död. Men jag tyckte ändå att hans inblandning gjorde att ”statskyrkoperioden” inleddes. Och jag var ju frikyrklig i hjärtat.

När jag sedan läste vidare i kyrkohistorien, från denna tid och framåt, så fann jag både gott och ont. Jag fann både stora helgon och missionärer som spred den kristna tron vida omkring. Och jag fann enligt mig förskräckliga saker som en ökande ”helgondyrkan”, ”relikdyrkan” och påvemakt. Jag fann investiturstrider (här stod jag alltid på kungarnas och kejsarnas sida av någon obegriplig anledning), korståg och inkvisition.

Samtidigt fann jag också goda teologer. Jag tyckte att Augustinus verkade vara bra, likaså Anselm och några till. Thomas av Aquino var jag misstänksam emot eftersom jag läste Francis Schaeffer i unga år. Det fanns simoni och allsköns missbruk, förföljelse av judar och personer som ville reformera, men samtidigt fanns det också förnyelserörelser som Cluny-rörelsen och liknande.

Jag såg kort och gott på medeltiden som en tid med allt starkare avfall från den sanna bibliska tron. Men jag kunde dock inte peka ut något visst århundrade då jag säkert tyckte att kyrkan slutade vara kristen. Det fanns så klara kristna drag hela tiden. Och till och med på 1500-talet när Amerika upptäcktes och började koloniseras, så fanns det ju faktiskt kyrkomän som missionerade på ett riktigt sätt bland den infödda befolkningen, genom att predika!

Reformation och splittring – men det var rätt!

Men på något sätt skedde ett avfall någon gång från fornkyrkans tid och framåt, och kyrkan och den kristna läran blev fördärvade. Men så kom den protestantiska reformationen på 1500-talet och den kristna församlingen började då sakta men säkert återupprättas.

Det ledde dock till att kyrkan i Europa delades i många olika delar. Dessförinnan hade det funnit en kyrka i Europa. Ja, visst skedde det en splittring mellan öst och väst 1054, mellan så kallade katoliker och ortodoxa. Men ur mitt perspektiv var de två sidorna rätt lika ändå. Den stora splittringen av kristenheten ur mitt perspektiv började på 1500-talet, i och med den protestantiska reformationen. Det var därefter det blev hundratals eller flera samfund. Och jag tyckte då att detta var rätt! Det vill säga, jag tyckte egentligen inte att splittring i sig var rätt, men jag tyckte att det just denna gång var rätt, eftersom det just då var nödvändigt av teologiska skäl för att rensa ut de ”katolska missbruken”. Och då fick man ta det onda med det goda, så att säga.

Samtidigt såg jag dock på den Katolska kyrkan som rent historiskt sett en kontinuerlig fortsättning på eller förlängning av den församling som existerat ända sedan Nya testamentets tid, men som en avfallen, fördärvad och förkastad sådan.

Oklart när kyrkan blev den ”romerskt-katolska kyrkan”

Jag visste att man tidigt började använda termen ”katolsk” om denna kyrka. Men jag kunde inte hitta något bestämt år då man helt plötsligt hade blivit den ”romerskt-katolska kyrkan” och avfallen. Jag bara utgick ifrån att den var en kontinuitet från NT:s tid till 1500-talet och att den kyrkan med tiden hade blivit så korrumperad, att det nu var nödvändigt för de sanna troende att bryta sig ut och bilda en nya och ren församling.

Katolska kyrkan är västvärldens teologiska grundinställning – default position

Jag tänkte under hela denna tid ungefär som jag långt senare läst att den reformerte teologen och kyrkohistorikern Carl Trueman tänker, då han skriver:

”Varje år säger jag till min historieklass i Reformationens historia att den romerska katolicismen är utgångspositionen (default position) åtminstone i västvärlden. Rom har ett bättre anspråk på historisk kontinuitet och institutionell enhet än något protestantiskt samfund, och särskilt om man tänker på den underliga hybriden som den evangelikala rörelsen är. I ljuset av dessa fakta, behöver vi därför goda, solida orsaker till att inte vara katoliker. Att inte vara katolik borde därför med andra ord vara en positiv viljeakt och överlåtelsehandling, något man behöver gå upp ur sängen varje dag fast besluten att göra. Det tycks dock vara så, att om Noll och Nystrom har rätt, att många som kallar sig själva evangelikaler i verkligheten saknar anledningar till en sådan viljeakt. Och den uppenbara slutsatsen är därför att de borde göra det enda vettiga och återförena sig med den Romerskt Katolska Kyrkan. Jag kan inte själv gå den vägen, primärt på grund av min syn på rättfärdigrörelse genom tro och på grund av min ecklesiologi. Men de som förkastar den första och saknar den andra har ingen reell grund till att ständigt förlänga det som för deras del faktiskt är en schism.” (Min översättning av denna artikel från http://www.reformation21.org/shelf-life/is-the-reformation-over.php .)

Förändringens vindar

Men så kom förändringen. Det var från början mycket små saker som ledde till att jag kom att förändra mitt sätt att se på historien. Det var saker som jag höll för sanna, men som inte riktigt hängde ihop. Och till slut ledde dessa saker till att det blev nödvändigt för mig att omvärdera min historiesyn. Jag fick omvärdera allt jag förut betraktat som enbart negativa saker i kyrkans historia och jag fick nya kunskaper och nytt perspektiv.

Några viktiga faktorer som fick mig att omvärdera detta var:

Det faktum att jag faktiskt såg den historiska kontinuiteten mellan Nya testamentets församling och den Katolska kyrkan gjorde att jag insåg att de som splittrade på 1500-talet måste ha haft extremt goda skäl för det de gjorde, för annars var det en allvarlig synd. Jesus uttryckte ju faktiskt en tydlig önskan om att församlingen skulle vara en.

Jag kunde inte hur jag än gjorde peka ut någon tidpunkt eller något århundrade då man klart och tydligt kan säga, att nu har den ursprungliga kyrkan avfallit så mycket, att en så kallad reformation som får kosta vad den vill, inklusive splittring av kyrkan, är nödvändig.

Jag har alltid helhjärtat trott på treenighetsläran och kristologin såsom den fastslogs på 3-400-talen och jag har alltid försvarat detta. Det fanns en period när jag hyste starka tvivel på detta på grund av exegetisk litteratur jag läst. Men jag övergav aldrig denna hjärtats tro, även i de lägen då jag kände att marken gungade under fötterna och jag inte riktigt kunde se att de exegetiska argumenten höll. (Jag pratar nu om en gången tid innan jag blev pingstpastor och bloggare.)

Jag har alltid kämpat för denna lära och argumenterat för den som om det hade funnits ett legitimt läroämbete som en gång för alla och oåterkalleligt hade slagit fast dessa läror. Och jag skulle ha fortsatt att kämpa för detta även om alla världens NT-exegeter hade gjort sitt bästa för att bevisa att dessa läror är felaktiga. Och detta inkluderar även tron på NT:s kanon.

Tänk om den Katolska kyrkan har rätt!

Med andra ord, jag trodde och kämpade som om den Katolska kyrkan hade rätt, fast jag var protestant. Och när jag började begrunda detta och att jag inte kunda hitta det stora avfallet i historien, då slogs jag plötsligt av den då skrämmande tanken: Tänk om reformationen hade fel! Tänk om vi alla egentligen borde återgå till det vi var förut, nämligen katoliker!

Jag hade dessutom börjat tröttna på min egen reformerta och lutherska förkunnelse om rättfärdiggörelse genom tron allena. Kortfattat, kunde jag utifrån mina bibelstudier konstatera att läran sådan den var formulerad stämde dåligt överens med Bibeln som helhet. Det gick ju bra att rycka ut väl valda texter från Rom 3-4 och Gal 2-3 och få den att stämma med den protestantiska läran, men resten av Bibeln talar ett annat språk som faktiskt bättre stämmer överens med vad jag nu lärde mig var den Katolska kyrkans lära.

Dessutom hade jag inga allvarliga problem med biskopsämbete och apostolisk succession. Jag hade egentligen inga större problem med påveämbetet heller; bara med några detaljer som detta med ofelbarhet ex cathedra. Jag hade problem med helgon, Maria och reliker, och bön till helgon. Men det var i stort sett allt.

Jag började också fundera över varför jag var så säker på att kyrkan alltid hade haft rätt om treenighetsläran, kristologin och kanon, men samtidigt så fel om allt annat. På vilka grunder kunde jag avgöra det?

Jag insåg ju att Skriften allena rent logiskt sett inte höll som grund för detta. Församlingen skapades ju decennier innan någon nytestamentlig skrift var skriven. Och gränsen för vilka skrifter som skulle utgöra grund för läran var ju inte fastslagen förrän kring år 400. Visst fanns de och visst lästes de i församlingarna långt innan. Redan på 100-talet användes merparten. Men gränsen var dock flytande ända fram till dess att man avgjorde den.

När jag då läste och begrundade Carl Truemans text som jag ovan citerade ett stycke ur och som jag tyckte stämde så väl överens med hur jag alltid tänkt men inte alltid själv formulerat, så insåg jag att jag sitter i en ganska prekär situation. Jag kan inte hitta något århundrade med avfall som skulle bryta kontinuiteten mellan NT:s kyrka och vår tids Katolska kyrka. Jag kan inte hitta några avgörande argument varken bibliska eller andra mot påvedömet. Jag kan inte hitta några argument mot episkopatet. Men jag kan hitta många argument för allt detta. Samtidigt hade jag också kommit att närma mig den katolska kyrkosynen och frälsningsläran.

Och hur skulle jag då kunna undvika att ta steget fullt ut? Jag trodde ju inte längre på den protestantiska reformationens huvudargument. Jag hade kommit till den punkt som Carl Trueman beskriver, då det logiskt sett var nödvändigt att ta steget fullt ut och återförenas med den kyrka vi alla ursprungligen kommer ifrån.

När jag läste Anders Gerdmars bok Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk blev jag dock varse något jag anat en viss tid, att det nu florerar en på ett sätt ännu radikalare eller snarare ganska annorlunda avfallshypotes än den jag ovan beskrivit.

Om detta återkommer jag i ett annat blogginlägg.

48 reaktioner till “Var det rätt att splittra kyrkan på 1500-talet?”

  1. Vadå 1500-talet? Kyrkan har splittrats många gånger före 1500-talet. Aldrig hört talas om Väst och Öst-kyrkan som inte enats än?

    1. Observera vad jag skriver i inlägget här ovan:

      ”Det ledde dock till att kyrkan i Europa delades i många olika delar. Dessförinnan hade det funnit en kyrka i Europa. Ja, visst skedde det en splittring mellan öst och väst 1054, mellan så kallade katoliker och ortodoxa. Men ur mitt perspektiv var de två sidorna rätt lika ändå. Den stora splittringen av kristenheten ur mitt perspektiv började på 1500-talet, i och med den protestantiska reformationen. Det var därefter det blev hundratals eller flera samfund. Och jag tyckte då att detta var rätt!”

      1. Ja, så kan man se det.
        Men splittring är även nödvändigt, enligt Paulus. Men det problematiska med kyrkans syn på enhet, är att den fokuserar på en organisatorisk institutionell enhet. Att se enhet på det sättet är köttsligt, vilket inte förvånar när det kommer från katolskt håll. Den enhet som Jesus bad om ligger på en annan högre nivå. Det är samma enhet som Gud Fader har med Jesus och det är den enheten som alla som är födda av Gud har.
        Joh 17:20-23 brukar citeras av dem dem som liksom du strävar efter en organiserad enhet. Men den texten talar om något helt annat. Läs noga vad Johannes skriver eftersom man tycks läsa in något helt annat i den.

        ”Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord . Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.
” Joh 17:20-23

        Enheten är den enhet som Fadern har med Jesus och i DENNA enhet finns de människor som är födda av Guds Ande. Den enheten har inte med samma ”momousis” att göra, utan har med samma Ande och Liv att göra.

        Jesus säger att den som inte är född av Anden kan inte ens se Guds rike. Än mindre komma dit in.

        Som den norske väckelseevangelisten sjöng på 60-talet: ”…egen gjerning duger icke, ej litt vann av prestens hånd, Skall du frälses må du födes ve den gode Helige Ånd”.

        Så är det min vän! 🙂

        1. SÅ Gerdvall skriver: ”Den enhet som Jesus bad om ligger på en annan högre nivå. Det är samma enhet som Gud Fader har med Jesus och det är den enheten som alla som är födda av Gud har.” SLUT CITAT

          Notera att SÅ förnekar det som alla kristna bekänner – katoliker som protestanter – att det är genom Jesus – Sann Gud och Sann Människa – som vi blir frälsta och födda på nytt. SÅ använder samma knep som Jehovas vittnena; att använda kristna begrepp men med en helt annan innebörd. SÅ talar om att bli född på nytt, men då genom en helt annan ”jesus” än den som kristenheten bekänner.

          Berndt

    2. SÅ Gerdvall om någon vet ju hur man splittrar sig ut i en egen liten förening av för tillfället likasinnade. En förening som har vänt sig bort både från Katolska Kyrkan – OCH från ALLA de protestantiska kyrkorna – med sin intresseförenings förnekande av Jesus som sann Gud och i förnekande av Treenighetsläran.

      Berndt

  2. Så, menar du att man kan köpa sig syndernas förlåtelse, avlatsbreven? Det praktiserades länge av Rom! Ämbeten köptes, tom påvestolen! Är inte detta avfall? Kan man bli rättfärdig/frälst genom gärningar? I så fall, varför var Jesus tvungen att dö?
    Några funderingar.

    1. Man kan inte köpa sig syndernas förlåtelse. Det lärde inte kyrkan då heller, men det uppfattades så därför att detta med avlat hade utvecklats till ett missbruk. Konciliet i Trient på 1500-talet reformerade detta.

      Att köpa andliga tjänster – simoni – är ett missbruk. Det är en synd. Och om och när det förekommer, så måste det bort. Men såvitt jag vet förekommer det inte idag. Kyrkan har reformerats. Det är alltså en allvarlig synd, men inte ett avfall. Kyrkan har inte avfallit pga det, utan står troget fast vid sin lära. Alla kristna har ju många gånger syndat och fått omvända sig, utan att man fördenskull säger att vi alla har avfallit.

      Människan blir frälst genom tro, enligt den katolska läran. Men denna tro uttrycker sig alltid i gärningar. Den frälsande tron är aldrig ensam. Utan gärningar, utan omvändelse, är det bara en falsk tro. Och när vi en dag ska stå inför Gud i domen, så kommer vi att lönas efter våra gärningar. Det tror vi på.

      Jesus dog för våra synders skull. Han dog för att frälsa oss. Han dog för att försona mänskligheten med Gud. Hans död var ett försoningsoffer för våra synder. Och så vidare.

      Några funderingar, men inte en lång utläggning. 🙂

      1. Hej Mikael! SÅ som du uttrycker dig i denna kommentaren låter faktiskt likt kalvinisten John Piper. Han säger att människan blir rättfärdiggjord av tron allena men att goda gärningar är en nödvändig frukt/ett bevis på att en person har sann tro. Om jag har förstått det rätt kan man beskriva skillnaderna så här.

        Reformationen
        Tro–> rättfärdiggörelse + gärningar

        RKK
        Tro + Gärningar –> Rättfärdiggörelse

        1. Hur tänker du om detta? Hur skulle du beskriva skillnaden mellan Reformatorerna och RKK på den här punkten?

    2. Du har så rätt Gjon-Marco när det gäller avlatshandeln. Den är inte bara historisk sann utan också i moderns tid finns den. Det var väl förre påven som utlovade syndernas förlåtelse om man åkte till en viss stad i samband med ett paulusfirande. Det är hela tiden en skillnad mellan teori och praktik inom katolicismen.
      Den som dricker av Skökans vin blir berusad och tycker att hon är sååå vacker. Så fungerar det också i det fysiska, kvinnor blir vackrare i den berusades ögon.
      Budskapet från himlen är att gå ut från henne mitt folk, inte den omvända riktningen. Må den Evige hjälpa sitt folk att fly!

      1. SÅ Gerdvall skriver: ”Du har så rätt Gjon-Marco när det gäller avlatshandeln. Den är inte bara historisk sann utan också i moderns tid finns den. ” SLUT CITAT

        Visst förekommer avlatshandel i modern tid, men då framför allt bland de skrupelfria framgångsteologerna som lovar folk guld och gröna skogar och garanterad god hälsa OM de bara offrar tillräckligt med pengar.

        Berndt

      2. SÅ, skillnaden ligger inte längre i hur mycket heresi som finns på katolsk sida jämfört med hur mycket som finns på ”protestantisk” sida.

        Skillnaden ligger i metoden att ”mäta med två mått” vilket min Gud har förbjudit.

        Att RKK vill tillräkna sig det goda och bortförklara det onda vet vi. Men tyvärr gäller numera samma sak hos main stream ”protestanter” som Word of Faith (trosförkunnelsen) och ”prosperity preaching”.

        När deras förgrundsfigurer visar sig vara precis det som Petrus beskriver i sitt andra brevs andra kapitel (och Judas också i sitt brev), så viftar man bort det och låter äktenskapsbrytare, tjuvar, ockulta och sodomiter komma tillbaka till ledningen av multi million dollar ministries. All ära till eros och mammon. Motto: Let’s fleece the flock!

        Troligen kommer detta inte in. Mina kommentarer brukar skrotas. Men jag skall återge det på egen blogg och sända dej ett email.

        Tilläggas kan att RKK är en definierad sekt och att det därför är demagogi att kalla allt som inte är RKK för ”protestantism”.

        Även om jag sörjer över t.ex. SvK’s liberalteologi, prästvigning av kvinnor och ordinerande av homosexuella, kan jag inte känna mej det minsta ansvarig för detta.

        Må Herren välsigna alla kristustrogna i SvK, men jag vägrar bestämt att klassas i samma grupp som SvK.

        /Kjell

        1. Nu talar du inte sanning, Kjell. Dina kommentarer brukar för det mesta komma in. Och ibland tänker jag att jag måste släppa in de riktigt sura och konspirationsteoretiskt lagda gubbarna, så att alla läsare får se med egna ögon vad som rör sig i undervegetationen. 😉

          1. Låt oss inte fastna i procentsatser. Visst kom kommetarerna nästan 100% in, innan din konversion. Och inte har jag något som helst krav att du tar in dem (faktiskt <20%) efter din konversion. Vi har ju mycket olika (ja faktiskt helt oförenliga) uppfattningar om det nedtecknade ordets (kanons) auktoritet och ursprung.

            Det jag ville påpeka för SÅ (med hoppet att även du, och andra, kunde ta emot anvisningen) är att om opponenter bara prisar sig själva för det de själva anser vara gott, och sopar under mattan det de skäms för, kommer de aldrig att finna varandra.

            Och jag ville påpeka detta "neutralt" genom att understryka att det gäller, oavsett om man hör till RKK-sekten eller WoF-sekten eller vilken annan sekt som helst som anser sig vara den enda saliggörande "arken".

            Jag växte ju själv upp i pingst-sekten som ansåg sig ha den fulla sanningen i egen ägo och tyckte att andra samfund var andliga halvkycklingar eller ännu mindre. SvK mindre än 10% och RKK på samma skrothög som buddhister, hinduer och muslimer.

            Jag var barn och tonåring då och Herren har sedan dess tuktat mej och jag inser med rodnand på kinderna mitt dåvarande högmod som ledde till fall.

            Det jag däremot inte kan förstå är att man går från högmod till högmod genom att lämna sekt A till förmån för sekt B, och sedan blir världsbäst i att värva proselyter för den "nya" sekten.

            /Kjell

    3. Avlat får man genom att: 1: bikta sig. 2. ta emot den heliga Kommunionen. 3. be för påvens intentioner. Dessa är de allmänna villkoren. Sedan finns det speciella avlater som är förknippade med vissa platser, fester eller tider. Man har aldrig kunnat köpa avlat. Någonsin. Punkt. Man har under vissa tider kunnat köpa avlatsbrev. Avlaten får man gratis genom att göra det som jag skrev ovan. Ett avlatsbrev är ett slags diplom eller intyg. Ett papper alltså där det står att man fått avlaten. Det är inte nödvändigt att få ett sådan papper. Jag har aldrig fått ett, aldrig blivit erbjuden ett, aldrig ens sett ett under mina 28 år som katolik och 7 år som anställd i min församling.

      Avlat är inte det samma som syndernas förlåtelser. När man biktar sig får man syndernas förlåtelse och man blir också ålagd att göra en liten bot. Det kan vara att be vissa böner, meditera över en text i Bibeln eller något i den stilen. När man får avlat är det den boten som efterskänks, för Kyrkan har makt att binda och lösa (Joh 20:23).

      Även när synder är förlåtna blir det ‘ärr’ kvar. Synder är allvarliga saker som skadar vår relation med Gud, våra medmänniskor och oss själva. Vi katoliker sopar det inte under mattan och bara fortsätter, utan vi ser och inser att synder har konsekvenser. Med den makt som Kyrkan fått av sin Herre tar hon på sig de konsekvenser som våra synder fått och ger oss avlat för att vi ska bli helade och så kunna komma in i himlen. Vi kan inte ‘synda på nåden’ så att säga. Våra synder har allvarliga konsekvenser. Och eftersom Kyrkans alla lemmar har samma andliga blodomlopp, så att säga, påverkar varje enskild människas synd alla andra. Alla enskilda människors helgelse påverkar också alla andra. Detta vet Kyrkan och erbjuder oss därför avlaten. Och för det tackar jag min Herre Jesus Kristus, för utan Honom och Hans Kors skulle detta inte vara möjligt.

      Jag förstår att de flesta som inte är katoliker har svårt att förstå detta, för de har det ju väldigt enkelt: de behöver bara hemma i sin kammare be Gud om förlåtelse och sen är allt klart. Men de får aldrig höra dessa underbara ord sägas högt av en Guds tjänare (P betyder präst, Bk biktande):

      P: Gud, barmhärtighetens Fader, har genom sin Sons död och uppståndelse försonat världen med sig själv och utgjutit den Helige Ande till syndarnas förlåtelse. Han give dig genom sin Kyrkas förmedling förlåtelse och frid.
      – Och jag avlöser dig från dina synder i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn,
      BK: Amen.
      P: Tacka Herren ty han är god.
      BK: Ty hans nåd varar i evighet.
      P: Vår Herres Jesu Kristi lidande, den saliga Jungfrun Marias och alla helgons förbön, allt gott du har gjort och ont du har lidit blive dig till läkedom för synden, tillväxt i nåden och det eviga livets lön. Amen.

      Till slut säger prästen:
      P: Herren har förlåtit dig. Gå i frid.
      BK: Gud, jag tackar dig.

      Det här, tillsammans med Jesu Verkliga Närvaro i Altarets Allraheligaste Sakrament, är Kyrkans största skatt och aldrig någonsin vill jag vara utan det.

      1. Det behövs ingen präst eller katolsk kyrka för att få syndernas förlåtelse, det är att hålla människor bundna till prästerskapet och kyrkan och göra dem beroende av dem. Bibelns enkla lära är:” Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 1 Joh. 1:19.

        1. Du är snabb att förtränga bibelord som Joh 20:23, ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”

  3. Jag anser att den stora splittringen för 500 år sedan främst beror på en olycklig kombination av lågpresterande påvar och mäktiga renässanshärskare som Henrik VIII och Gustav Vasa som utnyttjade rättskaffens reformatorer som Martin Luther och Olaus Petri att plocka en gås med Kyrkan för att få bestämma mera och berika sig. I en annan situation hade reformationen blivit en inomkyrklig rörelse.
    Nu är skadan skett och jag tvivlar inte på ett äkta kall till några som, som Du, ha konverterad. Men jag tror att kallet för den stora resten av oss är att ”gräv där du står”, att verka för kristen enhet i det sammanhang man befinner sig i. Konvertiter som Du har den mycket viktiga uppgiften att fungera som brobyggare.

    1. Det du skriver i det stycke jag citerar nedan (i nästa stycke) är ju klockrent och uttrycker verkligen allmänkyrklig, biblisk lära, såsom också t.ex. Luther och Rosenius uppfattat den. Jag hoppas verkligen att ingen av oss förnekar den viktiga tes som ju både Paulus och Jakob driver: att ”tro utan gärningar är död”. Och att du inte tror att vi andra – eller Efs eller Kristna Föreningen Filippi – förnekar det. Det är ju fundamentalt.

      ”Människan blir frälst genom tro, enligt den katolska läran. Men denna tro uttrycker sig alltid i gärningar. Den frälsande tron är aldrig ensam. Utan gärningar, utan omvändelse, är det bara en falsk tro. Och när vi en dag ska stå inför Gud i domen, så kommer vi att lönas efter våra gärningar. Det tror vi på.”

      Ja, det är ju som jag alltid fått höra: ”Tron allena rättfärdiggör – men den rättfärdiggörande tron är aldrig allena.” (Reformatorernas samfällda vittnesbörd). Eller: ”Den genom tron rättfärdige Abraham bevisade sig genom gärningar vara en sådan, och det är detta Jakob menar när han säger att Abraham rättfärdigades genom gärningar.” (Carl Olof Rosenius i Romarbrevskommentaren).

      Vari består då de skillnader i teologi som trots allt noterats både förr och nu (både före och efter JD)? Jo, beträffande själva rättfärdiggörelsen genom tron har romersk-katolska kyrkan – och du Karlendal – fortfarande ofta förfärligt svårt att betona hur den faktiskt sker bara genom att en människa tar sin tillflykt till Jesus, utan lagens gärningar, och försöker få det till att de gärningar som enligt Skriften inte är inblandade enbart skulle vara specifikt judiska ”laggärningar”. (Medan jag fruktar att den som aldrig så lite börjar förtrösta på sina gärningar, om än aldrig så fina, nytestamentliga och av Guds Ande ingivna, eller på ”helgonens förtjänster”, blir kvar i eller halkar tillbaka under lagens förbannelse).

      Sen finns det absolut en rättfärdiggörelse genom gärningar som Jakob tar upp och som blir uppenbar också på domens dag, det kan ingen kristen förneka och det betonades även på den rosenianska bibelskola jag gick på 1980-talet. (Jfr Rosenius-citatet ovan).

      Som jag ser det finns det minst tre slag av ”frikännanden”: dels den allmänna amnestin genom Kristi död och uppståndelse, jfr Romarbrevet 5, dels det personliga frikännandet när man lägger ner vapnen inför Kristus, rättfärdiggörelsen genom tron alltså, och så frikännandet inför Kristi domstol på den yttersta dagen (kanske också frikännandet eller den relativa rättfärdiggörelsen inför andra människor här i tiden, inför dem som ”ser era goda gärningar och prisar er fader som är i himmelen”).

      1. Därmed visar du att det finns en anledning till att katoliker och lutheraner har skrivit en gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen.I mångt och mycket har man talat förbi varann tidigare. Problemet är väl idag i mycken protestantisk förkunnelse – det märkte jag under min pastorstid – att när man efterlyser ett tydligare tal om gärningarnas, livets, omvändelsens betydelse, så kan man bli kallad allt möjligt. Då skymmer man nåden, är obarmhärtig, hård, dömande etc. Kan det kanske vara så att det florerar en hel del missuppfattningar åt andra hållet i protestantiska led?

        Jag kommer säkert att möta lagiskhet även i katolska sammanhang, precis som jag mött den i protestantiska. Och jag kommer att göra vad jag kan för att upplysa alla om vad Kyrkan egentligen lär.

  4. Intessant utläggning av din resa till katolska kyrkan. Några frågor. Var det rätt av RKK att utesluta Luther och därmed påbörja spilttringen? Vem är orsak till splittringen? Luther var väl katolik och ville förbli det men hade problem med vissa läror?
    Bättre vore att ta tag i Luterhers frågor och kritik och prövning av KK teologi på ett sunt, Kristiligt sätt? Det hade varit en styrka för RKK. Eller har jag uppfattat historien fel, dvs att Luther inte blev utesluten?
    Detta med historisk kontiunitet är intressant. Anser katolska historiker att protestantismen uppstod i ett vakumm på 1500 talet, som gubben i lådan? Men det finns en låda . Protenstantismen har sina historiska rötter ända tillbaka till apsotlarna och Kristus.
    Nöjer med dessa frågor för nu. Bless

    1. Du har nog rätt i att påven hade stor del i att det blev en splittring och handskades med Luther på ett oklokt sätt. Däremot ifrågasätter jag om protestantismen har sina historiska rötter ända tillbaka till apostlarna och Kristus. Om man nu inte med det menar att det alltid funnits folk som protesterat mot Kyrkan. Någon annan gemensam nämnare för dessa grupper genom tiderna är väl rätt svårt att hitta?

    2. Att Katolska kyrkan exkommunicerade Luther kan inte tolkas som att det är kyrkan som orsakar splittringen. Så tänker du knappast om ni i en pingstförsamling skulle utesluta en medlem av något skäl. Luther blev exkommunicerad pga sina idéer och sitt handlande, och sin vägran att omvända sig. Splittringen är orsakad av många människors handlande och ingen sida kan friskriva sig helt från skuld. Den katolska sidan gjorde många fel och påven Leo som var påven i början av reformationstiden var knappast den bäste av påvar. Men den främsta orsaken var givetvis att det var en mängd personer (som kallas reformatorer) som helt enkelt hade börjat undervisa en hel del saker som inte stämde med kyrkans lära och som vägrade gör bot och bättring. Och dessa personer fick stöd av diverse furstar och/eller stadstyrelser i olika självständiga städer, som här såg en möjlighet att komma åt kyrkans rikedomar och därmed stärka sin egen makt eller på annat sätt gynna sina intressen. Den protestantiska reformationen hade ju inte varit möjlig om inte furstar och politiker hade gynnats av den. Sverige med Gustav Vasa och England med Henrik VIII är tydliga exempel. Svenska kyrkan idag är en sorts sorgligt parodiexempel på detta, med sitt av politiker (mest sossar och centerpartister om jag minns rätt) styrda s k kyrkomöte. Här kan man se den frikyrkliga väckelserörelse som en sund motreaktion mot detta, ja, som en sorts återgång till en mer katolsk ordning med en självständig kyrka.

      Katolska kyrkan genomförde reformer under 1500-talets lopp. Konciliet i Trient är en viktig del av detta. Man hade inte behövt splittra kyrkan för att få reformer och förnyelse. Kyrkan hade genomgått reformer och förnyelse många gånger innan, under den långa medeltiden, men då hade inga politiker lagt sig i så mycket att kyrkosplittring blivit följden. Och inga s k reformatorer hade heller likt Luther med fri vilja gett den makten till furstarna.

      Den protestantiska läran har inga rötter i fornkyrkan eller i Bibeln (här talar jag förstås om särkännetecknen och inte om det som alla kristna har gemensamt). Läser man t ex kyrkofäderna så hittar man inte den lutherska läran om rättfärdigrörelse genom tro. Den var ett novum, som den protestantiska teologen Alister McGrath skriver. Man hittar inte en symbolisk syn på nattvardselementen eller på dopet. Man hittar inte läran om Skriften allena och så vidare. Däremot är det ju inte rätt att säga att protestantismen uppstod i ett historiskt vakuum. Den uppstod ju på 1500-talet. Den har en intellektuell bakgrund i senmedeltidens olika tankeströmningar och i renässansen. Man skulle kunna utlägga hur mycket som helst här. Men den har inte historiska rötter i fornkyrkan eller i Nya testamentet, utan representerar en ny skapelsevrån 1500-talet, med vissa föraningar från kanske högmedeltid till senmedeltid.

      1. Grundorsaken till splitringen på 1500-talet kan naturligtvis betraktas ur olika vinklar. Och intellektuell hederlighet kräver att man erkänner att det var en komplicerad process med många olika komponenter, varav du har nämnt några här. En sak som du verkar bortse ifrån, och som var långt mer avgörande en exkommunikationen av Martin Luther, var Trents fördömande av reformationens hela lära, framför allt läran om rättfärdiggörelse genom tron allena. Trent gjorde klart att ”alla som säger att….” följt av specifika fördömelser (anathemas) av i princip allt som är centralt för reformationens syn på nåden, evangelium och människans frälsning. I den meningen var det RKK, som hon rätteligen kan kallas efter Trent, som avskiljde sig från inte bara Luther utan från alla som bekänner evangelium på samma sätt som han gjorde. Det var ju inte bara en och annan predikant man därmed uteslöt utan hela den starkt växande rörelse som reformationen innebar.

        Ur RKKs perspektiv var detta naturligtvis nödvändigt, reformationens lära hade ju börjat bejakas av många präster och tongivande personer inom kyrkan och var ett hot. Så man stod inför valet att ompröva sin egen förståelse av evangeliet eller utesluta hela den rörelse som stod för Luthers syn på evangeliet. Och det är just förståelsen av evangeliet allt kokar ner till. Inte avlat, synen på reliker, Maria, skärselden, helgonen, munkväsendet osv. Dessa saker är inte oviktiga, men de är ingalunda det centrala. Och där står vi än i dag som jag ser det. Evangeliet är alldeles för dyrbart och viktigt för att vi ska kunna kompromissa om det, och det anser naturligtvis båda sidor om kontroversen. För de av oss som tror som Luther så var formuleringen av evangeliet som uppstod under reformationen att likna vid formuleringarna om kristologin och treenigheten på 300-talet. Innan dess finner man faktiskt genom kyrkans historia spår av olika förhållningssätt till evangeliets kärna hos tongivande teologer. Det är ingalunda så att det fanns ett synsätt och som Luther bröt med. Men nu blev det viktigt att ta ställning till en rätt formulering av evangeliets centrala budskap. Och vi som tror som Luther är övertygade om att han hade rätt. En tro som är förankrad i våra hjärtan och samveten och som inga påvar, koncilier eller ekumeniska dialoger i världen kan ändra på.

        Så om du vill gå tillrätta med reformationen, vilket väl verkar vara ditt huvudfokus nuförtiden, så borde du brottas med reformationens förståelse av evangeliet; inget är mer centralt än det. Faktum är att det är långt mer centralt än sola scriptura som du har koncentrerat dig mest på här. Sola scriptura är en nödvändig princip om man vill utgå ifrån en rätt biblisk syn på evangeliet, men det är evangeliet själv som är poängen. Sola scriptura är reformationens formalprincip, men rättfärdiggörelse genom tro allena är dess materialprincip. Det förra är normen man måste förhålla sig till när man vill förstå vad evangeliet är, det senare är själva budskapet.

        1. Tack för denna lutherska synpunkt!

          Jag tror du har många poänger i detta, även om jag inte helt delar dina uppfattningar om vad som är centralt och icke. Det skulle vara intressant att få veta hur denna din analys av vad som är det centrala uppfattas hos andra frikyrkliga och svenskkyrkliga. Många av de frågor jag diskuterar är ju sådant som alltid och undantagslöst kommer upp i diskussioner om Katolska kyrkan med anledning bl a av oss nyblivna katoliker. Och då kommer ju allt sådant upp som du skriver är mindre centralt.

          Jag reagerar dock mest på denna skrivning: ”I den meningen var det RKK, som hon rätteligen kan kallas efter Trent, som avskiljde sig från inte bara Luther utan från alla som bekänner evangelium på samma sätt som han gjorde.” Jag ekkulle hellre vilja beskriva det som att Katolska kyrkan förtydligade sin position i förhållande till det som diskuterats under 1500-talet och i samband med det tog man avstånd från allt som uppfattades som felaktig lära, som var i strid mot Kyrkans lära. Villolärare har ju alltid fördömts i Kyrkans historia och villolärare har exkommunicerats förr, inklusive deras eventuella rörelser. Men i andra sammanhang än just reformationstiden, brukar man inte tala om att det är Kyrkan som avskiljt sig från heretiker eller schismatiker och deras rörelser, utan det är de senare som gått sina egna vägar bort från kyrkan. Det är hetetikernas eller schismatikernas rörelser som är splittrande, inte Kyrkan som agerar mot dem. Och att jag skriver så ofta om just Luthers exkommunikation beror uteslutande på att det är så många frikyrkliga och svenskkyrkliga som tar upp just den och som av någon obegriplig anledning tycks se den som ett uttryck för att det är Katolska kyrkan (sic!) som orsakade splittringen och inte tvärtom.

  5. Man kan vrida och vända på allt. Reformationen ledde till ett andligt uppvaknande, med väckelserörelser som följd där milliontals bärgades till himlen. Hade inte denna reformation skett kanske katolska kyrkan hade fortsatt sitt falska spel med att sälja avlatsbrev till frälsning som biljett till himlen. Tack god Gud för reformationen!

    1. Reformationen ledde till splittringar och religionskrig, och ett försvagat Europa som skulle försvara sig mot det Osmanska rikets expansion. Som tur är lyckades det för den gemensamma spansk-italienska flottan att stoppa den osmanska expansionen i Medelhavet år 1572 vid slaget i Lepanto. Som tur är lyckades inte den osmanska armén ta Wien 1683. Utan dessa katolska länders envetna försvar av Europa hade nog alla protestanter idag gladeligen bett sina böner på arabiska och vända mot Mecka. Det är också ett perspektiv.

      Jag ser positivt på väckelserörelserna, relativt sett. För när reformationen inträffade på 1500-talet, så åkte många barn ut med badvattnet. Tron på mirakel åkte t ex ut och ansågs vara katolsk vidskepelse. Men Gud förde den tron tillbaka till de protestantiska kristna genom pingströrelsen på 1900-talet. Så kan man säga om mycket annat i olika väckelserörelser också. Det som Luther och Calvin rensade ut, stoppade Gud tillbaka genom olika väckelserörelser. Vem vet vad som kan hända i framtiden. 🙂

      1. Än en gång: Tack god Gud för reformationen!
        Religionskrigen kan inte tillskrivas levande kristna som fått sitt liv genom den. Reformationen var en förnyelse för den bibliska tron, den ledde senare till den största missionsinsatsen i historien, med början på 1700-talet – skaror blev på det sättet omvända och fick liv i Jesus Detta skall jämföras med den katolska ”missionen” inkvisitionen, som t ex i Spanien hade till följd att en tredjedel dödades under tortyr, en tredjedel omvändes till katoliker och ett stort antal flydde landet.
        Tack för protestantisk mission istället för katolsk inkvisitionen!

        1. Vid 1500-talets reformation var alla reformatorerna motståndare mot mission. De tolkade Matt 28:18-20 på ett annat sätt. Missionsivern kom tillbaka på 1700-talet genom Guds Andes ingripande. Den Katolska kyrkan har däremot alltid missionerat. Det är den största och äldsta missionsorganisationen i världen. Ca 1,3 miljarder människor i världen är katoliker. Och fler skulle ha varit det, om de inte blivit protestanter i stället. Protestantismen andliga fäder föddes ju som katoliker. Så snacka om mission!

          Riktiga historiker avvisar helt det du skriver om inkvisitionen i Spanien. De menar att högst en 5-6000 människor sammanlagt avrättades som en följd av de spanska inkvisitionsdomstolarnas verksamhet under hela den period som inkvisitionen fanns, från medeltiden fram till 1800-talet. Och de menar att inkvisitionsdomstolarna kom till för att människor skulle få en rättvis prövning av huruvida de verkligen var avfällingar/heretiker eller inte. Innan hade nämligen de vanliga sekulära domstolarna försökt sig på den saken, och då var det betydligt fler som fick sätta livet till. Inkvisitionen avrätta inte heller några människor, utan våldsanvändningen sköttes av de sekulära myndigheterna. De senare hade ett intresse av att verksamheten sköttes ordentligt, för på den tiden trodde man att hela samhället ådrog sig straff om villolära och ockultism tilläts florera. Och det är tack vare inkvisitionsdomstolarnas noggrannhet och saklighet som inte Spanien och Italien hade ens en bråkdel av de häxprocesser som på 1600-talet drabbade främst protestantiska länder. Inkvisitorerna gick nämligen inte på sådant.

        2. Holger N med sin flammor är ett exempel på vad som händer med frifräsarna.? Ingen on troll ingen behärskning. Allt är tecken på att jorden går under snart… lol

          Du är inte trovärdig Holger, du kör med konspirationsteorier och hittar på. Skäms du inte?

          1. Nej, jag skäms inte. De som känner mig vet att jag avskyr konspirationsteorier, det har jag offentligt sagt och skrivit. Hur är det med din trovärdighet, som bara på denna punkt visar att du har fel.

      2. Blandar du inte ihop 1500-talsreformationen med 1700-talsupplysningen och 1800-talsrationalismen nu? Det är helt omöjligt att Luther, som bad trons bön för den sjuke Melanchton, skulle anse tron på mirakel vara ”katolsk vidskepelse”. Det är väl egentligen först Ritschl och Söderblom m.fl. i slutet av 1800-talet som på bred front reducerade Guds handlande till ”historien” (jfr Söderbloms ”jag kan bevisa Guds existens genom religionshistorien”) och i praktiken förnekade möjligheten av s.k. naturunder, då också i princip jungfrufödelsen och Jesu kroppsliga uppståndelse? Att åtskilliga helgonberättelser och helande källor avfärdades som vidskepelse av reformatorerna, eller att tron på Guds makt och förbönens betydelse inte alltid praktiserades som borde ha skett, innebär ju knappast att Luther och Calvin rensade ut tron på mirakler – det där får du nog ta tillbaka, Mikael!

        Reformationen VAR, med alla sina brister, en väckelserörelse, och man kan inte diskutera den utan att också inse dess betydelse för samvetsfriheten. Till att börja med blev det ju bara en frihet att byta furste eller land p.g.a. sin tro, men i längden innebar splittringen (som ju inte är något att hänga i julgranen i sej) ju att t.o.m. påven och lutherska furstar fick inse att de ”äga ingens samvete tvinga eller tvinga låta”. Man kunde till sist t.o.m. få vara ateist (vilket ju inte ens reformatorerna insåg att man borde få vara).

        Ingen prisar kristenhetens splittring som sådan, däremot samvetsfrihet och bekännarmod (i detta sammanhang t.o.m. Miguel Servetos och Giordano Brunos!). Vi är helt enkelt inte ense om hur och under vilken yttre ledning vi ska enas (där underlättar INTE påvens gigantiska anspråk!). Visst kan vi vara tacksamma även för påvetrogna kristnas insatser i strid (när de inte som 1588 försökte föra tillbaka England under påven med våld). Men det går ju inte att hävda att Luther – eller för den delen påven – borde ha sopat verkliga samvetsfrågor under mattan bara för att Europa skulle stå starkare militärt (därmed inte sagt att Gustav II Adolf hade idel ädla motiv för att gå in i 30-åriga kriget, men det hade ju knappast någon annan heller).

        1. Jag hinner bara svara dig kort på denna. Tänk på att jag är före detta pingstvän som sedan barnaår lärt mig att det var genom oss pingstvänner som Anden återvände till jorden! 😉 Nåja, skämt åsido. Ligger det inte något i att tron på Andens kraft, under och tecken, faktiskt var frånvarande i protestantisk kristenhet innan pingströrelsen? Dvs, även i fromma kretsar, och inte bara bland liberalteologer.

          1. Inte frånvarande men säkert ibland alltför nedtonat (det var väl egentligen tungotalet som av många ansågs vara överspelat, jfr 1 Kor 13, fast profetians gåva ska ju också den försvinna till sist…) fast i väckelsetider ständigt åter aktualiserat. Lina Sandell sägs ju hela sitt liv varit svår att förmå att gå till läkare efter det helandeunder hon fick uppleva som 12-åring (när evangeliet handlade om Jairi dotter i samma ålder). Berättelserna, kanske ibland legenderna, om Eric Tolstadius och hans bönesvar, liksom f.ö. Luthers egna, Jesper Svedbergs erfarenheter av änglars ingripanden et c et c; nej nog överlevde tron på Andens kraft, bönen i Jesu namn och under och tecken reformationen!

            Men jag såg din ”smilis” ;o) – och jag förnekar å min sida inte att den nämnda tron ibland olyckligt undertryckts i ”protestantiska” kretsar av rädsla för ”svärmeri”, ”vidskepelse” eller allmän rubbning av det trygga ”enhetssamhället”. Jag förnekar inte heller att pingströrelsen och ”den karismatiska väckelsen” hjälpt oss alla, även många romerska katoliker tydligen, att återupptäcka mycket av rikedomen i bibelns undervisning om detta (och nådegåvornas tillämpning i praktiken).

  6. Var det rätt att splittra kyrkan på 1500-talet? Nej, naturligtvis inte. Splittring i Kristi kropp är alltid av ondo. Det måste ha begåtts en hel mängd fel under decennierna närmast efter att Luther spikade upp sina teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg 31 oktober 1517. Det kan inte ha varit Guds vilja att kyrkan skulle splittras!

    Men att den splittring som blev följden var av ondo innebär ju inte att kravet på reformation var fel. Hellre än att fråga om det var rätt att splittra kyrkan skulle jag vilja formulera frågan så här: Var en reformation nödvändig? Dvs: Var kyrkan i början av 1500-talet i behov av en reformation? På den frågan är svaret JA. Om detta tycks det inte råda några delade meningar. De förändringar som den så kallade motreformationen genomförde vittnar ju också om att fler än Luther insåg att det fanns en hel del missbruk och missförhållanden att ta i tu med.

    En intressant följdfråga blir då: Varför fick inte Luthers protest mot missbruk och missföhållanden det utrymme och den respons den förtjänade? Varför ledde inte hans 95 teser till en ordentlig och djupgående diskussion och självrannsakan inom hela kyrkan? Varför ledde den till motstånd från den kyrkliga överheten och en förkastelsedom över Luther och det han stod för? Var det därför att han var en besvärlig och oresonlig person som man inte kunde samtala med? Eller berodde det på att han, jämte sin legitima protest mot missbruk och missförhållanden, även predikade en kättersk lära, alltså sådant som i grunden inte var kristet? Eller berodde det på att påven och kyrkosystemet inte tålde kritik?

    Den avgörande frågan är egentligen inte ”Var det rätt att splittra kyrkan?” utan ”Var det nödvändigt att bannlysa Luther?”. Om det var nödvändigt, om alltså hans förkunnelse var kättersk och i grunden inte alls kristen, hur kan då RKK idag närma sig dem som håller fast vid denna okristliga lära? Evangeliet har ju knappast förändrats sedan 1500-talet. Om man å andra sidan menar att bannlysningen av Luther berodde på ett missförstånd, att den tidens kyrkliga potentater inte till fullo förstod vad Luther menade (vilket tycks vara den uppfattning som ligger bakom deklarationen från 1999), då kan splittringen inte skyllas enbart på Luther och hans anhängare. Inte heller om man menar att bannlysningen väsentligen berodde på att Luther var en bråkig typ – kyrkan borde väl kunna hantera sådant!

    I den bannbulla som utfärdades mot Luther är det väsentligen hans nattvardssyn som fördöms, inte hans syn på rättfärdiggörelsen. Men Luthers och påvens oenighet i synen på nattvarden handlar ju mer om hur sanningen om Kristi realpresens ska uttryckas i filosofiska termer än om en oenighet i den teologiska sakfrågan (RKK använder sedan högmedeltiden Aristoteles begreppsapparat, Luther följde den engelske filosofen Occam). Var det verkligen värt en bannlysning? Bannbullan försvarar vidare bruket att bränna kättare på bål och innebar därför för Luther ett reellt dödshot. Var det verkligen nödvändigt?

    Splittringen av den västliga delen av Kyrkan var en stor olycka, men om rätt ska vara rätt så var det inte bara Luthers eller hans anhängares fel.

    Och om det inte bara var Luthers fel då måste väl ett närmande också innebära att RKK backar från det som då var en överilad reaktion på Luthers protest. Det borde väl innebära att bannlysningen av Luther upphävs – men kan verkligen RKK medge att man gjorde fel och ändra ett påvligt beslut? Eller faller ett sådant erkännande på läran om ofelbarhet? Här tycker jag att det verkar som att RKK, slutgiltigt i och med dogmen om påvens ofelbarhet men egentligen redan genom att i praktiken hävda att kyrkans läroämbete och lärotradition är ofelbara (”sanningens osvikliga nådegåva”), har målat in sig i samma sekteristiska hörn som Ulf Ekman och Livets Ord gjorde på 1980-talet: Man kan inte erkänna uppenbara misstag eftersom det skulle krossa en självbild som inte tål några sprickor. Luthers tanke om att alla påvens och kyrkomötenas beslut måste tåla en granskning utifrån Skriften är nog inte så dum ändå…

    1. Jag håller med dig i en hel del av det du skriver. Jag tror att kyrkan alltid måste vara öppen för reformation och förnyelse. Och jag har aldrig hävdat att man från Katolska kyrkans sida alltid och på alla sätt har agerat felfritt under 1500-talet. Jag tror inte ens att påven Leo som var påve runt 1517 var en särskilt bra påve. Men det gör ändå inte att man kan rättfärdiga den långtgående splittring som den protestantiska reformationen innebär. Det gör inte att man kan rättfärdiga att så många s k reformatorer så villigt lätt sekulära furstar får sina maktambitioner gynnade genom att ge dem fri hand i kyrkliga frågor. Att Henrik VIII i England fick skilja sig och gifta om sig. Att Gustav Vasa skulle kunna få betala sina lån till Lübeck genom att förstatliga kyrkan. Och så vidare.

      Du har rätt i att Katolska kyrkans ledarskap inte har agerat helt korrekt. Men jag tror du tenderar att romantisera de protestantiska reformatorerna.

      Bannlysningen av Luther kan jag inte uttala mig om. Jag påstår inte att Luther inte var kristen, men han utvecklades ju till en schismatiker! Och han började ju driva läror som gick på tvärs mot kyrkans traditionella lära. Det kan du väl inte förneka. Och han syndade grovt som agerade så att det ledde till kyrkosplittring. Det var ju faktiskt ingen som tvingade honom att driva andra och främmande läror på tvärs mot kyrkan, och att agera schismatiker.

      Det är inte Katolska kyrkan som agerar som Livets Ord på 80-talet. Det är Luther och hans anhängare som gör det. Det är ju de som tror sig veta bättre än den gamla och döda katolska kyrkan. De är ju lutheranerna som tror sig agera rätt i det ”Gud gör idag”. Nu är du verkligen ute och cyklar, Torkel!

      Jag är övertygad om att Katolska kyrkans ledare på 1500-talet många gånger agerade fel, inklusive påven. Men jag har svårt att tro att Luther inte skulle tas i någon form av upptuktelse. Luther hade rätt i det självklara, att kyrkan alltid måste reformeras. För övrigt hade han fel. Och han agerade fel.

      1. Nej, Mikael, jag är nog inte ute och cyklar. Att vara med i ”det Gud gör idag” är ett uttryck som jag aldrig hört i lutherska sammanhang men som jag känner igen från bl.a. trosrörelsen på 1980-talet. Men jag har alltid tyckt att det ligger en god portion högmod där. Och jag kan inte se att jag i min kommentar ”tenderar att romantisera de protestantiska reformatorerna”. De frågor jag ställde rörde RKK, reformatorerna berörde jag egentligen inte. Vad jag tycker om dem och deras överdrifter, felsteg och förtjänster, det vet jag ju redan.

        Men du svarade inte tydligt på mina frågor. Och det hedrar dig inte att du i stället går till attack och försöker smita undan frågorna genom att dra upp allt det elände som på den reformatoriska sidan blev följden av splittringen. Jag har aldrig försvarat det men tycker fortfarande att du bör ta dig an frågan: Var det verkligen år 1520 nödvändigt att bannlysa Luther för hans annorlunda sätt att uttrycka/förklara Kristi verkliga närvaro i nattvardens bröd och vin? I stort sett allt det som både du och jag sörjer när det gäller splittringen daterar sig ju till tiden därefter. Eller var bannlysningen ett misstag, en obalanserad reaktion av en påve och kyrkoadministration som såg sin makt hotad?

        Och om bannlysningen inte var helt nödvändig, finns det då någon möjlighet att häva den? Och var står du personligen? Skulle du önska att den hävdes eller är den fortfarande befogad (vilket i så fall rimligen innebär att du ser oss lutheraner som icke-kristna)?

        Och hur är det med ofelbarheten? Kan påven, eller ett koncilium, upphäva ett tidigare påvligt utlåtande eller ett tidigare konciliebeslut och förklara det för felaktigt? Eller är man i praktiken låst av någon sorts ofelbarhetstanke när det gäller traditionen/läroämbetet/påven?

        Svara gärna på frågorna utan att dra upp missförhållanden och felaktigheter där du och jag i grunden är ganska eniga! Helt enkelt: Hjälp mig att förstå hur du (och RKK) ser på Luther och oss som hör hemma i den lutherska delen av kristenheten.

        1. Jag menade inte att ”gå till attack” mot dig, men tar du upp en dålig jämförelse med Livets Ord på 80-talet, så får du tåla lite mothugg! Men det kan vi lämna.

          Jag har inte läst bannbullen mot Martin Luther. Idag har jag varit på mässa med påven i Malmö, ätit middag med katolska vänner och ”löst världsproblemen”. Några teologiska grundundersökningar vid Universitetsbiblioteket har jag inte haft tid med, även om jag var där och lånade om lite böcker.

          Men, som jag skrev tidigare, det kan ha varit förhastat och överdrivet med bannbullen där och då. Kanske. Jag har inte kontrollerat det. Men enligt Katolska kyrkan så är inte bannbullor och påvliga uttalanden i ett sådant samband inte att betrakta som ofelbara. Påven är inte ofelbar i allt han säger. Vi tror ju inte så. Vi tror att Gud bevarar påven från att slå fast felaktiga läror som är bindande från alla kristna att tro. Men vi tror inte att påvens eller påvars samtliga uttalanden skriftliga såväl som muntliga alltid är ofelbara. Så visst kan efterföljande påvar ändra på saker och ting. Men en påve kan inte ändra på det som Gud har uppenbarat.

          Men eftersom detta verkar handla om Luther som person, så skulle jag kunna räkna upp mängder av lutherska läror som ur katolsk synvinkel är heterodoxa,som inte är rätt lära. Och allt det tillsammans med det faktum att Luther faktiskt drev på saken och agerade schismatiskt och bildade egen kyrka, så är det för mig ganska naturligt att han betraktas som exkommunicerad. Nu har jag som sagt inte haft tid att kontrollera vilka av alla dessa läror som han drev före sin exkommunikation och vilka han började driva först efteråt. Så därför kan jag inte uttala mig mer exakt om den just nu. Men även om det bara skulle vara en sak, att han inte accepterade transsubstantiationsläran, som gjorde att han blev bannlyst och att han i övrigt var helt renlärig katolik innan, vilket jag starkt betvivlar, så rättfärdigar det ändå inte hans fortsatta agerande som ledde till kyrkosplittring och alla hans i så fall därefter drivna felaktiga läror.

          Jag kan därför inte ”tycka synd om” Martin Luther. Han hade säkert rätt i vissa tankar om att reformation och förnyelse behövs. Han hade rätt i att det var ett missbruk att sälja s k avlatsbrev. Men för övrigt kan jag inte påstå att han hade rätt på någon avgörande punkt. Han agerade splittrande, han förkastade viktiga katolska läror och kyrkans ordning. Vad är bra med det? Han gjorde så att vanligt folk började läsa bibeln mer. Ja, det är bra. Men frågan är om det inte hade hänt ändå. Renässansen var ett faktum. Boktryckarkonsten hade nyligen uppfunnits osv.

          Jag förstår av det du skriver att du själv tycks ha en underliggande kritik mot en hel del saker i den protestantiska reformationen, så jag ska inte driva detta mer just här. Men det är i detta sammanhang jag ser på Luther.

          Vi katoliker ser på er lutheraner (och på dig, självklart) som kristna syskon och inte som villolärare. Däremot lever ni ju sedan 1500-talet fortfarande i schism. Ni är bröder och systrar i Herren, pånyttfödda genom dopet, tillhör Kristi mystiska kropp, men har inte del i den fullhet ni kunde haft del av som riktiga katoliker. Ni har inte apostolisk succession och inte en riktig eukaristi. OBS, det är inte mitt påhitt, utan det är vad Kyrkan säger.

          Du kanske fortfarande tycker att jag undviker frågan om just Martin Luthers bannlysning, men den är faktiskt inte så viktig för mig personligen. Den var enormt viktig för Luther själv, naturligtvis. Huruvida den kan hävas eller inte, vet jag faktiskt inte. Jag känner inte till alla detaljerna i den kanoniska lagen. Men varför är det så viktigt för dig? Om den var förhastad när den kom, så hade den ändå kommit förr eller senare med tanke på vad den mannen lärde ut och gjorde. Så vad blir skillnaden?

          Som exkommunicerad borde Luther ha ödmjukat sig och låtit försona sig med kyrkan. Han borde inte ha satt sig upp så mycket mot kyrkan att i stället bildade en ny och egen kyrka under furstars ledning.

          1. Tillägg: Det kan ju vara så att jag i denna sena timme missförstår något av det du skriver, Torkel. Jag fick åka tidigt i morse. Med norrländska mått bara granngårds, men för naturaliserade götalämningar som jag en avsevärt lång sträcka.

            Men det är någonting jag undrar över här: Varför är Luthers bannlysning en så viktig symbolfråga? Ur mitt perspektiv påverkar det inte hur jag er på er lutheraner idag. Ni betraktas inte som skyldiga till 1500-talets splittring. Ni är barn till den.

            1. Tack, Mikael, för klargörande svar!

              Vad gäller bannlysningen av Luther så är den viktig för att förstå reformationen dynamik och där finns nog lärdomar att dra för hur vi hanterar kritik idag – men det är en annan fråga. Jag tillät mig ju också en avsevärd förenkling i framställningen av bannlysningen, det var ju en process över flera år.
              Men även gång: tack för dina svar. Jag kommer fortsätta följa din blogg med stort intresse. Må Herren välsigna dig i ditt fortsatta försvar av kristen tro.

              1. Det är definitivt en viktig sak i det avseendet. Jag har dock än så länge inte fokuserat så mycket på just personen Luther så specifikt. Det jag skrivit än så länge har varit mer allmänt hållet. Det är ju inte personen Luther jag lämnat när jag blev katolik. Utan jag har tagit ställning till mycket bredare teologiska frågor. Och för mig med min bakgrund, så har ju Luther bara varit en i mängden av reformatorer. Inte alls en oviktig sådan, men för mig ändå mindre viktig än t ex Calvin.

          2. Tror inte att någon ”tycker synd om Luther”. Han har det bra i himlen. Men handlandet med Luther är ju samtidigt ett handlande med alla oss som tror som han. Som Ola Nilsson påpekar i dagens nummer av Världen Idag:

            ”Detta slog Leo X fast 1521 i den påvliga bullan Decet Romanum:

            ”[Att de] likaledes ska dela hans straff och hans namn, genom att överallt bära med sig namnet ’lutheraner’ och det straff som därmed följer.

            Över alla dessa uttalar vi bannlysningens straff, straffet att vara anathema, med vår fortgående fördömelse och förkastelsedom […] och vi uttalar att dessa och andra domar […] har fallit på alla dessa män till deras fördömelse.”

            1521 lindade man inte heller in sina ord, utan påve Leo avslutar:

            ”Ingen annan kan på något sätt inkräkta på detta vårt skrivna beslut […]. Om någon skulle våga sig på ett sådant försök, låt honom veta att han kommer att ådra sig vreden från Allsmäktig Gud och apostlarna Petrus och Paulus.”

            Så den där bullan är nog inte helt oviktig i sammanhanget. Dessutom fördömde man ju det centrala i reformationens teologi vid konciliet i Trident. Och det var i relationen till Luthers lära om rättfärdiggörelse som man formulerade sin egen.

            Konstigt att du inte räknar oss som tror som Luther som villolärare. För du betraktar ju Luther som villolärare? Och hur som helst är vi ju under RKKs dom eftersom vi tror som honom. Inte för att det påverkar vår salighet, men det är ju inte bra för enheten.

            1. Om du så önskar kan jag räkna dig som villolärare. Men, jag brukar reservera termen för Jehovas Vittnen, mormoner och viss liberalteologi, och inte för protestanter i allmänhet. Men jag kanske får skärpa till mig.

              Tycker du att det är lämpligt att börja jämföra ordval mellan Luther och katoliker på 1500-talet? Är du verkligen säker på att det utfaller till Luthers fördel?

              Och jag samtycker helt med konciliet i Trient. Det var det verkliga reformationskonciliet. Den protestantiska reformationen var ju inte en reformation i ordets egentliga bemärkelse, utan snarare en kyrkosplittring med skapande av nya religiösa samfund som resultat.

              1. Jag har väl inte jämfört ordval mellan Luther och katoliker på 1500-talet? Jag citerade bara från den påvliga bullan. Och den gäller ju fortfarande. Så ock alla anathema från Trident. Ville med det peka på att hanteringen av Luther i allra högsta grad spelar roll för dem som delar Luthers tro.

                Det gör inte mig så mycket om du kallar mig för villolärare. Jag är trygg i min tro på Kristus oavsett vad du, eller påven, skulle vilja kalla mig. Men du skrev ju tidigare att du inte såg oss som villolärare, men att du anser att Luther var det. Undrade hur den synen hänger ihop.

      2. Mycket bra frågor av Torkel här tycker jag. Och det är väl inte historiskt korrekt att säga att Luther predikade ”främmande läror”? Faktum är ju att det inte existerade någon officiell definition av till exempel rättfärdiggörelsen på Luthers tid. Hans bibelbaserade teologi om rättfärdiggörelsen var ju något som kyrkan tog ställning till och förkastade efter Luthers död. Det är som bekant först i samband med Trident som Luthers syn på rättfärdiggörelsen fördöms och förklaras kättersk. Och det är också punkten där RKK formar en egen definition av rättfärdiggörelseläran. Innan dess hade man ingen officiell lära om rättfärdiggörelsen.

        Luthers syn på rättfärdiggörelsen bygger på noggrann exeges, inte minst av Jesaja, Psaltaren och Paulus brev. Det går att finna många spår av den hos många kyrkofäder även om Luther naturligtvis formar egna begrepp för att framställa den bibliska sanningen om att människan rättfärdiggörelse av tro utan laggärningar. Och hos kyrkofäderna är inte rättfärdiggörelsen enhetligt framställd (eftersom det inte existerade någon officiell lära om denna trosartikel), det finns spår både av en monergistisk och en synergistisk syn i deras texter. Luthers läsning av kyrkofäderna utgick från evangeliet om Guds oförskyllda nåd i Kristus, det var hans kompass.

        Här fanns alltså ett historiskt tillfälle för kyrkan att definiera evangeliet och så reformera kyrkan. Men man valde att vid konciliet i Trident fördöma reformationens teologi och ställa fram en synergistisk och progressiv syn på rättfärdiggörelsen där Gud och människa samverkar i rättfärdiggörelsen. Men det är ju först efter denna tid som man kan vara ”schismatiker” och ”förkunna främmande läror” om man tror som Luther gjorde. Man ska också minnas att många präster inom kyrkan ju hade börjat tro precis som Luther om rättfärdiggörelsen. Så man stod inför ett val, antingen reformera kyrkan i enlighet med Luthers huvudpunkter, eller formulera en annan uppfattning och uttala ett anathema över reformationens hela teologi. Man kan ju knappast hävda att RKK var utan skuld i den splittring som följde på detta beslut.

        1. Det är riktigt att Katolska kyrkan inte var tydlig nog i vissa av dessa frågor innan konciliet i Trient. Men det betyder inte att man uppfann nya läror vid detta koncilium, utan då definierade och förtydligade man det som redan fanns i traditionen. Att vissa präster innan dess hade tankar som liknade Luthers, ska därför förlåtas dem. Men efter konciliet så kan man se vägen tydligare.

          Konciliet i Trient var reformationen på 1500-talet. Kyrkan reformerades. Den s k protestantiska reformationen var inte en reformation utan en sönderslagning och splittring av kyrkan.

          Det verkar som att du är lite ”katolsk” i din kyrkosyn i alla fall – du har ett sorts ”subsistit in” i ditt resonemang. Eller du förutsätter det. Det verkar som att du tror att Kristi kyrka på jorden före Luther var den Katolska kyrkan med knapp nöd. Från och med och efter Luther så verkar det som att du tror att denna kyrka ”subsistit in” de lutherska kyrkorna. Du förutsätter att Luther hade rätt och att den kyrka som inte välkomnade honom hade så fel, att de förlorade sin rätt att vara Kristi kropp. Andens fackla gick vidare. Men så är du ju protestant också.

          Om man ser till Luthers liv och verksamhet som helhet, med allt vad det innebär av nya läror och kyrkosplittring, så är han en schismatiker. Han kom med nya läror och gick utanför vad kyrkan hade lärt innan konciliet i Trient. Allt annat är en skönmålning. Jag har aldrig hävdat att Katolska kyrkan är utan skuld till det som hände på 1500-talet. Många misstag och fel begicks. Men den största skulden för den splittring och sönderslitning av kyrkan i västra och norra Europa som ägde rum, vilar tvivelsutan på dem som drev denna splittringslinje. Inte på dem som begick en del misstag i att försöka förhindra det.

          1. Ja, vi får agree to disagree som det heter. Jag tror att kyrkan finns överallt där ”evangeliet rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det finns naturligtvis evangelium i RKK! Men på dogmatisk nivå är det fördunklat av allehanda påhitt som inte har stöd i den heliga Skrift.

            Jag betraktar konciliet i Trident som det grövsta övergreppet på evangeliet som historien har skådat. Och till stor skada för alla människor som törstar efter liv och salighet i Kristus. Men min syn på RKK kan naturligtvis inte reduceras till fasligheterna vid Trident.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.