Var den tidiga kristna kyrkan protestantisk eller katolsk?

Det finns flera katolska läror och traditioner som Anders Gerdmar i sin bok ”Guds Ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk” menar är ”efterbibliska” och därmed felaktiga, men som vi katoliker menar är bibliska och sanna. Anders Gerdmar vill reducera vad man får och inte får säga är kristen lära till vad han och andra protestanter förmår läsa ut ur bara Bibeln. Det är det som menas med Skriften allena (sola scriptura). Och det får märkliga konsekvenser. Gerdmar måste dra ner en ogenomtränglig mental rullgardin mellan den siste apostelns död och den närmast efterföljande kyrkohistorien.

church-192583__180Problemet med säga att endast Bibeln är källan och normen för vad som är kristen tro är förstås att läran om Skriften allena i sig själv inte håller för det måttet. Det står inte i Bibeln att det är bara det som uttryckligen skrivs i Bibeln som är enda källan till kristen lära. Det står däremot tydligt i Bibeln att vi som kristna ska följa både den muntliga och den skrivna förkunnelsen/undervisningen. Se till exempel vad Paulus skriver i 1 Kor 11:2, 23 och 15:1-3.  Eller 2 Thess 2:15, där det står:

”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.” (Det ord som här är översatt till ”läror” är det grekiska ordet paradosis, som egentligen betyder ”traditioner”)

Faktum är att det inte var någon i kyrkans historia som predikade Skriften allena före 1500-talet. Och om inte det är”efterbibliskt” – vad menas då med det begreppet?

Mer om detta i Är Skriften allena förenlig med skriften?

Gerdmar vill rensa

Så på grundval av denna efterbibliska mänskliga konstruktion vill då Gerdmar rensa i den katolska floran av enligt honom efterbibliska läror. Några exempel han tar upp är

  • den katolska synen att kyrkan ska ledas av biskopar under ledning av påven i Rom och
  • den apostoliska successionen och
  • att brödet och vinet i eukaristin förvandlas till Kristi kropp och blod.

Då han inte förmår hitta något av detta i Bibeln, så bygger han i likhet med andra protestanter sina läror om kyrkans ledarskap och eukaristin enbart på vad han tycker sig kunna utläsa av Nya testamentets texter. Hans tolkningsglasögon är att han förutsätter att nutida protestantisk och pingstkarismatisk verklighet är normen och att även den nytestamentligt församlingen var sådan som den. Någonstans däremellan har förvanskningarna av det ursprungliga rena skett.

Men detta Skriften-allena-tänkande som Gerdmar här förespråkar får den märkliga följden att det faktiskt styr hur han tolkar vissa bibeltexter. I stället för att läsa dem i harmoni med den närmast efterföljande kyrkohistorien, tolkar han i stället om dem så att de ska stödja hans favoriserade pingstkarismatiska uppfattning med rötter tidigast i 1500-talets anabaptism. Det får till följd att han måste läsa in en konflikt eller ett avfall eller någon förvrängning av läran mellan Nya testamentets tid och den närmast efterföljande tiden.

Man skulle ju i stället kunna läsa Bibeln och kyrkohistorien i harmoni, och då blir resultatet annorlunda.

Här följer några korta exempel:

Att kyrkan leds av biskopar

Som katolik ser jag tydligt i Nya testamentet att Jakob är ledare för kyrkan i Jerusalem. Paulus är som apostel ledare för de församlingar han grundat och han tillsätter äldste (presbyterer) i de församlingarna. Och han behåller sin myndighet även efter att han lämnat dem och skickar brev med förhållningsorder till dem. Paulus insätter Timotheos som ledare för kyrkan i Efesos, och det är Timotheos som tillsätter äldste där. Paulus insätter Titus som ledare för kyrkan på Kreta, och det är Titus som tillsätter äldste där.

I samband med att apostlatiden avslutas och Johannes som den siste av dem dör på 90-talet, skriver biskop Ignatios av Antikia ca år 110 några brev i vilka han tydligt och klart ger uttryck för att kyrkan ska ledas av biskopar – en biskop i varje församling/stad. Och alla kyrkohistoriker är överens om att detta system med så kallat monarkiskt episkopat är helt genomfört överallt i kyrkan i mitten av 100-talet.

Jag ser som katolik en tydlig kontinuitet mellan dessa nytestamentliga fakta och den närmast följande kyrkohistorien. Men Gerdmar kan inte göra det. Han måste här läsa in en motsättning. Han måste tolka bibeltexterna så att de ska stödja en 1500 år senare protestantisk uppfattning i stället för att erkänna att det katolska episkopatet är en tradition i rak nedstigande led från apostlarna.

Gerdmar tar därför fasta på andra bibeltexter som talar om karismatiska nådegåvor och med utgångspunkt i dem läser han in ett nutida pingstkarismatiskt synsätt, där den nytestamentliga kyrkan leds som sådana församlingar leds idag. Jag skulle i stället hävda att den tolkningen är anakronistisk. Den läser in ett nutida protestantiskt och pingstkarismatiskt synsätt i NT, som bara är möjligt om man förutsätter att det katolska synsättet är fel och att det inte råder någon kontinuitet mellan NT:s tid och den närmast efterföljande. Vilket alltså skulle bevisas!

Jag har skrivit lite mer om detta i mitt inlägg Den bibliska modellen för kyrka och ledarskap.

Att detta sker i apostolisk succession

Paulus skriver till Timotheos, ”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur.” (2 Tim 2:2).

På 90-talet skriver biskop Clemens i Rom: ”Även våra apostlar visste genom vår Herre Jesus Kristus att det skulle bli strid om biskopsämbetet. Då de mycket väl kände detta i förväg insatte de dörrör de redan nämnda och stadgade att när dessa avsomnat så skulle andra beprövade män överta deras tjänst.” (1 Clem 44:1-2).

Kyrkofadern Irenaeus skriver mycket tydligt om denna apostoliska succession, denna rad av biskopar i rakt nedstigande led sedan apostlarna, som därmed bekräftar att de skrifter och den förkunnelse som predikas i kyrkan är den ursprungliga och av apostlarna givna. Mer om detta och citat från Irenaeus finns i mitt tidigare blogginlägg Nej, Anders Gerdmar, Irenaeus var inte protestant!

Även här ser jag som katolik en tydlig kontinuitet från Nya testamentet och in i senare tid. Jag ser grunden till apostolisk succession i Nya testamentet, och en vidareutveckling av förståelsen av detta senare, med början hos Irenaeus. Gerdmar måste i stället försöka tolka om bibeltexterna så att de inte ska visa denna kontinuitet. Och han måste försöka förminska talet om apostolisk succession där det tydligt förekommer. Tanken på apostolisk succession passar inte in i det nutida protestantiska och pingstkarismatiska synsättet och därför måste tanken på kontinuitet förkastas. För om den tanken är rätt, så saknar de pingstkarismatiska rörelserna ett bibliskt ledarskap och rätt att kalla sig kyrka.

Att kyrkan ska ledas av Petrus efterträdare – påven i Rom

Nya testamentet visar tydligt hur Petrus blir utsedd till och fungerar som ledare bland apostlarna. Och det finns också bibliskt belägg för att ämbetet att vara ledare för Kyrkan i Kristi ställe ska föras vidare i generation efter generation.

Jesus säger till Petrus:

”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:18-19)

Jesus, som här sannolikt talar arameiska, ger Simon hans nya namn Kefas, som på arameiska betyder klippa. Och sedan säger Jesus att på den klippan ska jag bygga min församling. Välkände och välrenommerade protestantiska exegeter erkänner att den klippa Jesus här talar om är Petrus. Och det är på honom kyrkan ska byggas.

Inget av detta motsäger att Kristus själv skulle vara hörnstenen eller klippan i andra texter, eller att det är apostlarnas undervisning eller Petrus tro som är klippan i andra. Men textens uppenbara och klara mening är här att det är Petrus som är klippan på vilken Jesu kyrka ska byggas.

Jesus ger också Petrus nycklarna till himmelriket. Det som här sägs har sin gammaltestamentliga bakgrund i Jes 22:15-25, där det talas om Davidskungens minister och om det ämbetet. Gud talar i Jesaja om att sätt en ny minister i samma ämbete och säger bland annat om den nye ministern:

”Han skall bli en fader för Jerusalems invånare och Judas folk. I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna.” (Jes 22:21-22)

Lägg märke till alla parallellerna till Matt 16! Lägg märke till ord som ”fader”, ”nyckel”, ”öppnar”, ”stänger”! Tänk efter! Är inte Jesus kungen i Guds rike? Är inte Petrus den som utses till att vara kung Jesus minister? Är inte Petrus den som får nycklar? Vad sägs om binda och lösa, öppna och stänga?

För övrigt, så nämns Petrus alltid först i alla uppräkningar av de tolv. Petrus får en egen personlig uppenbarelse av den Uppståndne. Petrus får ett personligt samtal med den uppståndne Jesus där han tre gånger får bekräfta sin kärlek till Jesus och tre gånger får sitt herdeuppdrag förnyat. Petrus tar direkt i Apg 1 ledningen för församlingen och apostlaämbetet. Han framträder som den ledande aposteln i första halvan av Apostlagärningarna. Andra halvan handlar ju bara om Paulus tjänst, så där är de andra apostlarna inte nämnda. Och även Paulus är noga med att få sin tjänst och sin förkunnelse förankrad hos Petrus, trots att han vid ett tillfälle måste träda upp mot Petrus då denne inte lever som han lär (se Galaterbrevet).

Direkt vid slutet av apostlatiden, på 90-talet e.Kr. skriver biskop Clemens av Rom ett brev till församlingen i Korinth och ger dem skarpa förmaningar angående deras förhållningssätt till kyrkans ledare. Vad har en biskop i Rom att göra med församlingen i Korinth att göra, om det inte är så att han menar att han sitter i ett ämbete som efterträdare till den ledande aposteln Petrus som hade utsetts till ledare för hela kyrkan?

Därefter finns det många exempel på kyrkofäder redan från 100-talet och framåt som på olika sätt framhäver biskopens i Rom ledande roll. Och med tiden får vi en alltmer uttalad och väldefinierad påvemakt som vi känner den idag. Men rötterna till vår tids påvemakt finns alltså tydligt belagd redan i skrifter från 100-talet och framåt. Detta påveämbete utvecklas successivt, men det finns där hela tiden.

Här ser jag som katolik en tydlig kontinuitet mellan Nya testamentet och den senare utvecklingen. Jag ser tydligt hur Jesus insätter Petrus i ett ämbete som kyrkans ledare. Jag ser den bibliska grunden för att betrakta detta som ett ämbete som ska fortsätta även efter Petrus död. Var i Bibeln skulle det stå att kyrkan efter hans död inte längre skulle behöva ett sådant ämbete? Var i Bibeln står det att apostlarna fick befallning att skriva en Bibel som skulle ersätta det apostoliska ämbetet och särskilt Petrusämbetet?

Jag ser som katolik hur detta ämbete utvecklas redan från slutet av NT-tiden och framåt. Jag ser att förståelsen av vad detta ämbete innebär och hur det ska tillämpas utvecklas över tid. Men i allt detta ser jag en kontinuitet. Det är inte någon ny lära som läggs till det som redan finns i Nya testamentet. Utan det som redan finns blir mer förstått och växer i tillämpningen i takt med att kyrkan växer.

Men Gerdmar måste blunda för detta och tolka om och avfärda allt som efterbibliskt. Och dessutom ägnar han sig åt en märklig kyrkohistorieskrivning angående detta och annat, vilket jag återkommer till mer i detalj i ett annat inlägg.

Jag återkommer också längre fram med fler inlägg som mer i detalj behandlar frågorna om just påveämbetet.

Att brödet och vinet i Herrens måltid förvandlas till Kristi kropp och blod

Paulus skriver i 1 Kor 10-11 om Herrens måltid. Han skriver om den på ett sådant sätt att man förstår att den är en offermåltid, att vi som deltar i den får del av Kristi kropp och blod. Det förutsätter att brödet och vinet som används någon gång och på något sätt förvandlas till Kristi verkliga kropp och blod. Därav dessa starka ord:

”Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod… Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig.” (1 Kor 11:27-29).

Från äldsta kristna tid har man alltid tolkat detta som bokstavligt. Man har alltid trott att brödet och vinet förvandlats.

Biskop Ignatios av Antiokia skriver i sitt brev till smyrnierna,

”Håll noga reda på dem som kommit till oss och som far vilse i fråga om Jesu Kristi nåd… Från eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att eukaristin är vår Frälsares Jesu Kristi kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet. De som talar emot Guds gåva går under i sitt disputerande.” (Brevet till smyrnierna, 6-7).

Även den andra kyrkofäderna från 100-talet och framåt uttrycker tydligt samma uppfattning. Och flera skriver dessutom med ord och uttryck som talar om en förvandling av brödet och vinet till Kristi kropp och blod under självaste firandet av eukaristin.

Här ser jag som katolik en tydlig gemensam kristen linje från allra första tid, om att vi som får del av eukaristin i bokstavlig bemärkelse får del av Kristi verkliga kropp och blod. Någon munk på 8-900-talet anmälde en avvikande uppfattning. Men annars är det inte förrän på 1500-talet som en annan förkunnelse får spridning, nämligen att brödet och vinet bara är symboler för Kristi kropp och blod. Här kan vi i sanning tala om efterbibliska och mänskliga traditioner! En enhetlig kristen förståelse i både öst och väst i 1500 år, och sedan protestantismen.

Gerdmar verkar i just detta fall tona ner detta. Varför vet jag inte. Men antagligen har hans ekumeniska strävanden tidigare tillsammans med Ulf Ekman i kombination med hans högkyrkliga ursprung i detta fallet gjort honom något mindre tvärsäker. Men efterbiblisk är ändå ordet för dagen.

Är dessa exempel på kontinuitet uttryck för en bibeltolkning?

Man kan i dessa exempel verkligen ställa sig frågan om detta är uttryck för bibeltolkning eller inte. Har de kyrkofäder som skrev dessa ting verkligen gjort det därför att de först läst bibeltexter och tolkat dessa? Eller skulle det kunna vara så att de tror så här och gör så här, därför att de hört detta av apostlarna eller av deras medarbetare? Kan det vara så att de tillämpade detta med episkopat – systemet med biskopar – därför att det var så de lärde sig av apostlarnas praxis? Var det inte så det fungerade i Jerusalem med Jakob som biskop eller i Efesos med Timotheos som biskop?

Kan det vara liknande med påveämbetet och den apostoliska successionen? Det var så apostlarna gjorde och därför fortsatte man att göra detsamma utan att bekymra sig för om det stod skrivet exakt så i alla detaljer i de nytestamentliga skrifterna som man ju ännu inte hade samlade i en och samma bok under titeln Bibeln eller ”de kanoniska skrifterna”?

Vi ser här hos Ignatios och framåt en tydlig bokstavlig förståelse av Jesu ord ”detta är min kropp” och ”detta är mitt blod”. Och man kan i detta fall undra om Ignatios ord verkligen är ett uttryck för att han tolkade bibeltexterna. Skulle det kunna vara så att han tror så och skriver så därför att det är så han har lärt sig av Petrus som enligt traditionen insatte honom som biskop? Eller om det nu var någon annan mellan honom och Petrus?

Kan det alltså vara så, att man i kyrkohistorien direkt efter aposteln Johannes död, faktiskt inte bara glömde allt man hade hört och sett och gjort tidigare, och som en följd av det bara var utelämnad åt att tolka bibeltexter? Kan det vara så att man stod i en tradition direkt från apostlarna om både lära och liv, både gudstjänst och kyrkostruktur? Kan det vara så att man hade lärt sig att kyrkan i en stad leds av en ”Jakob” eller en ”Timotheos”,  och att man nu började använde titeln ”biskop” om en sådan ledare? Kan det vara så att man hade lärt sig genom den förkunnelse man hade hört att eukaristin verkligen var Kristi kropp och blod, och inte bara symboler? Kan det vara så att man såg det som självklart att biskopen i Rom hade en särskild ställning därför att han var Petrus efterträdare? Kan det vara så att man hade lärt sig allt detta genom muntlig förkunnelse och praxis, och att man såg att detta stämde överens även med de skrifter man fått? Kan det med andra ord vara så att man var och tänkte som katoliker?

När skedde avfallet?

Men Gerdmar och andra protestanter och pingstkarismatiker måste på något sätt läsa in en kraftig och ogenomtränglig mental rullgardin i världshistorien. På apostlarnas tid var det som i dagens pingstkarismatiska rörelse. Däremellan glömde man allt och förvanskade allt och lade till en massa efterbibliska traditioner.

All protestantism bygger nämligen på någon variant av detta – att det någon gång mellan Nya testamentets tid och vår egen har skett någon form av avfall från den rätta läran. Någon gång kom så upprättelsen, så att vi i vår tid är de mest nytestamentliga.

Även sekter som mormoner och Jehovas Vittnen bygger sitt system på ett sådant tänkandet.

Många förlägger detta avfall till 300-talets början, då kejsar Konstantin ska ha gjort kristendomen till statsreligion i det Romerska riket. I själva verket gjorde han bara kristendomen till en laglig religion. Statens religion blev den först mot slutet av 300-talet. Andra förlägger avfallet till mitten av 400-talet och påvens Leos pontifikat. Andra ännu senare. Somliga hävdar att kyrkan var OK fram till 8-900-talet då det gick rakt nedåt.

Upprättelsen kom på 1500-talet eller 1700-talet eller 1800-talet eller när det nu passar bäst för den rörelse man själv är med i.

Men är det egentligen en trovärdig berättelse? Är det inte dags för öppna och sanningssökande protestanter att inse att den tidiga kristna kyrkan faktiskt inte var protestantisk? Den var ju katolsk! De exempel jag ovan lyft fram visar att antingen måste vi inse och erkänna denna kontinuitet mellan Nya testamentets tid och 100-talet och inse att kyrkan var katolsk redan då, eller så avföll den direkt efter NT:s tid på flera avgörande och viktiga punkter.

Jag återkommer med mer ingående analys av historieskrivningsfrågorna.

30 reaktioner till “Var den tidiga kristna kyrkan protestantisk eller katolsk?”

  1. Håller med dej om mycket av det du skriver här, Mikael! Som du förstår tror jag inte att urkyrkan var reformert, och även jag säger gärna att brödet och vinet förvandlas genom Herrens allsmäktiga ord. Däremot kan jag inte (som sr Veronica i sin på många sätt fina bok om nattvarden) hävda att det inte längre är bröd och vin. Där går hon och påven tydligt ”utöver vad Skriften lär”, Skriften som Konsubstantiationsläran ser jag därför som mer i överensstämmelse med Skriftens eget språkbruk. Att säga att bröd och vin inte längre är bröd och vin (vart försvann det där lilla ordet ”bara” – anses det för ”lutherskt”?) är för mej att säga och sprida en uppenbar osanning. Men jag skulle liksom Luther hellre ha bara kropp och blod med påven än bara bröd och vin med Zwingli.

    Även jag ser Petrus som primus inter pares (har dessutom argumenterat för att om vi erkänner att Jesus kallar honom satan i samma kapitel måste han väl också kunna vara klippan – men det är ordet och den goda bekännelsen som gör honom till klippan, liksom det är människotankarna som gör honom till satan, jfr Petrus´ egen utläggning om ”stenar” i sitt första brev). Och påven skulle gärna också få vara det – men är ju tyvärr inte nöjd med det (även om jag tror att just Franciskus personligen hade varit det!). En god instiftelse – som åtminstone biskopsämbetet ju är – kan tyvärr missbrukas, och jag tror inte att påvekyrkan gått helt fri från det i motsats till alla andra samfund.

    Vad gäller ”Sola Scriptura” har jag redan givit mina – i mina ögon goda – argument så ofta att jag inte ska upprepa dem här. (Jfr 1 Kor. 4:6). Däremot upprepar jag länken till intressanta citat från kyrkofäderna och en diskussion kring traditionsbegreppet (nu när du ändå granskar alla inlägg i förväg, även de utan länkar, försenas väl införandet inte av detta?). http://habackuk.blogspot.se/2016/09/om-skriften-och-traditionen.html

    (Och jo, jag vet att Augustinus och Hieronymus kanske inte var helt överens om GT:s kanon – men den ojämförligt höga värderingen av Den Heliga Skrift som helhet hade de gemensamt, jfr Kristi trefaldiga Det står skrivet. Att den apostoliska undervisningen fördes vidare både muntligt och skriftligt – från början väl bara muntligt – behöver ju INTE innebära att någon viktig dogm saknas i vårt Nya testamente, alltså att det muntliga innehöll någon väsentlig läropunkt utöver det skriftliga, typ något som definitivt kunde offentliggöras och fixeras i skrift på 1950-talet).

    1. Förtydligande även om jag kanske mest diskuterar med mej själv nu: Skriften är ju ingen dogmatik, så i EN mening saknas där förvisso såväl ”Treenighetsdogmen” som utarbetade dogmer om t.ex. jungfrufödelsen eller den s.k. obefläckade avlelsen.

      Det innebär förstås inte att den sistnämnda – eller dogmen om Marie kroppsliga himmelsfärd (att hon är i himlen betvivlar ingen av oss) – har lika tydligt stöd i Skriften som de båda förstnämnda (jag kan ju inte se något stöd där alls, bara i somlig ”tradition”). Den utgör i mina ögon ren och skär spekulation, om än aldrig så from. De flesta dogmer må vara härledda, men de måste väl ändå vara härledda ur Guds uppenbarade ord? ”Håll er till Skriften.” Och det vi inte fått uppenbarat där bör vi nog lämna öppet.

  2. Faschinerande för mig hur du kan vara så övertygad om allt det här. Jag menar inte det som något nedlåtande, utan jag är genuint förundrad över din position och de flesta av argumenten du anför. Men jag ser ingen poäng i att försöka bemöta dem eftersom du väl inte vill ompröva din egen position. Och det skulle ändå bryta mot dina bloggregler med korta kommentarer. Men en sak kanske jag ändå kan få ta upp, och det är vad du egentligen lägger i termen ”protestantisk”, för du interagerar ju inte, vad jag har kunnat se, med Luthers, Melanchthons och den lutherska ortodoxins texter. Det betyder att många av oss som klassas som protestanter inte alls känner oss täffade av dina argument. Men det kanske bara är någon sentida karismatisk och frikyrklig protestantism som du vill vederlägga? Jag förstår såklart att du bemöter Gerdmar, men du vill cäl också på något plan vederlägga evangelisk tro som sådan?

    Riktigt intressant vore det, åtminstone för mig, om du tog dig an Luthers texter, alltså det han faktiskt har skrivit, inte diverse andrahandsbeskrivningar av hans position. Och det vore också intressant om du tog dig an de evangelisk-lutherska bekännelsetexterna. Jag misstänker att du då skulle få föra fram helt andra argument för att påvisa riktigheten i RKKs position.

    1. Roligt att jag kan förundra. 🙂

      Det är riktigt att jag i denna serie blogginlägg i första hand riktar in mig på Gerdmars bok. Och då kan jag ju av naturliga skäl inte försöka omfamna alla tänkbara varianter av protestantism. Det är möjligt att jag framöver kommer att ta mig an Luthers texter mer, men vi får se. Jag har ju under mitt tidigare kristna liv stått mest inom frikyrkligheten och haft mest en teologi som lutat åt det reformerta, oavsett vilken stad jag bott i och oavsett vilken samfundsetikett jag då haft. Jag har hela tiden orienterat mig mot det även när det gäller vilken teologi jag läst i form av böcker o.d. Det gör att jag känner mer för att argumentera gentemot denna hållning. Vi kan väl i stället hoppas att någon av alla dessa lutherska präster som blir katoliker ska känna sig manad att ta sig an den utmaningen.

      Och när jag skrev just detta inlägg så tänkte jag faktiskt på att många lutheraner och anglikaner varken har problem med tanken på biskopar, apostolisk succession eller i lutherskt fall med tanken på att Kristus är kroppsligen närvarande under brödets och vinets gestalt. Så förvisso skulle jag fått argumentera annorlunda. Jag har i och för sig mina aningar om att Anders Gerdmar kanske är lutheran i nattvardsfrågan, vilket skulle förklara en del i hans kapitel om detta.

      1. Helt riktigt att man från lutherskt perspektiv inte har några som helst problem med biskopsämbete, apostolisk succession eller realpresens. Även om lärosuccessionen är viktigare än ämbetssuccessionen och att man inte skriver under på transubstantiation. Och det var, som du ju förstår, bland annat de sakerna som gör att en hel del av din kritik inte träffar ”det protestantiska” i bemärkelsen den lutherska reformationen. Men helt klart träffar det reformerta avstickare och frikyrkligheten. Reformationen utgår dock från Wittenberg och många av oss ser nog det som den egentliga reformationen. Så det vore såklart roligt om du ville interagera med den.

        1. Vi får se. Jag återkommer säkert till mer specifikt lutherska ting framöver. Men om man ser till andelen protestanter i olika läger, så hör onekligen lutheranerna till minoriteten. Och det är inte lutherdomen som är min bakgrund.

          1. Ok, men då är det alltså inte protestantismen som sådan du vill åt? För det var ju reformationen i Wittenberg som skapade det som nu kallas protestantismen. Och det var ju dess lära som fördömdes av konciliet i Trent. Alla egentliga protestantiska läror kommer ur den wittenbergska reformationen. Så vill du åt protestantismens hjärta så borde du väl attackera just den? Mycket av det du har kritiserat på din blogg kallade Luther för ”svärmiskhet” och hade ingenting med honom och hans teologi att göra. Det utgjorde i själva verket den andra fronten i Luthers reformation, jämte vad han uppfattade som korruption och irrlära inom kyrkan. ”Sola Scriptura”, som du ju har nämnt i många inlägg här, betydde ju inte för Luther vad det har kommit att betyda för moderna frikyrkliga bibelfundamentalister. Det vet du väl? Luther är på ingalunda sätt negativ till kyrklig tradition och föreslår inte att varje enskild kristen ska sitta och fnula ut den kristna trons läroinnehåll på egen hand. Om han hade trott det, varför skulle han då ha skrivit exempelvis sina två katekeser? Och varför skulle han ha hänvisat till kyrklig tradition och teologi i relation till allt han lärde?

            Om du inte vill interagera med Luther och den lutherska traditionen, är det då inte bättre att du adresserar frikyrklig teologi, pentekostalism, trosrörelsen och karismatisk fundamentalism? Eller finns det en poäng med att låta allt detta, tillsammans med luthersk tradition och historisk reformert tradition samt den anglikanska traditionen, åka med av bara farten? För allt det ovan nämnda tillhör ju protestantismen om man använder det som ett paraplybegrepp för allt som inte är romersk-katolskt eller öst-ortodoxt. Men ingen som identifierar sig med de stora protestantiska traditionerna känner väl igen sig i huvuddelarna i din kritik här, varför det väl är bättre att vara lite mer specifik? Eller finns det en poäng med att röra ner allt som inte är RKK i en stor gryta som kallas ”protestantism”?

            1. Av det du skriver förstår jag att du hyser mycket varma känslor för Luther och lutheranismen. Som före detta reformert baptist med karismatisk lutning (vilket jag var från min ungdom till slutet av min pingstpastorstid) skulle jag förstås inte velat betona så mycket som du det lutherska företrädet. Jag skulle nog hellre velat betona det som Alister McGrath lyfter fram i sina böcker, att den protestantiska reformationen hade många rötter och uppstod på många platser. Luther var inte Källan. Men just detta är inget jag avser att fördjupa mig i här i denna tråd.

              Jag är väl medveten om de stora skillnader som fanns och finns mellan olika protestantiska grupperingar. Det är jag den siste att vilja förneka. Jag vet att det finns en skillnad mellan hur sola scriptura uppfattats av Luther och Calvin å ena sidan och hos de mer radikala reformatorerna å den andra. McGrath skriver om det och så även Keith Mathison i sin bok The Shape of Sola Scriptura. De skiljer sig åt i hur de uppfattar tidigare kyrklig tradition. Luther och Calvin kan tala uppskattande av sådant och söker även finna stöd för sina uppfattningar hos olika kyrkofäder, t ex. Medan ankbaptisterna mer generellt såg det som mindre viktigt vad kyrkofäder sagt. Men faktum är att det finns en grundläggande likhet mellan samtliga varianter av protestantisk sola-scriptura-uppfattning: De sätter alla Skriften över tidigare tradition, kyrkomöten, påvar etc. Det är fortfarande så att det är Skriften allena som är högsta auktoritet. Och det är fortfarande så, även om man är lutheran, att det till syvende och sist är du som enskild lutheran som utifrån din tolkning och förståelse av Skriften avgör vad som är bra i i traditionen och inte. Det är du som till syvende och sist avgör vad som är en korrekt tolkning av Luther och lutherska bekännelseskrifter och inte. Det finns ju faktiskt mer än ett lutherskt samfund och alla är ju inte helt ense i allt. Samma gäller på den reformerta sidan. Konsekvensen av allt detta är att denna omtalade protestantiska splittring i en stor mängd olika samfund.

              Luther var ju själv medveten om vad han satt igång med sin sola-Scriptura-linje. Men han hade inget annat svar på det än att uppmana de tyska adelsmännen att slå ner det med våld.

              Så den solo-scriptura-hållning (Mathisons term) som är så vanlig bland t ex moderna kristna är egentligen en logisk konsekvens av det Luther sade. Därför menar jag, att en kritik av Sola Scriptura träffar alla varianter av protestantism, även de som följer Luther.

              Alester McGrath har skrivit utmärkt om detta i sin bok Christianity’s Dangerous Idea utifrån sitt protestantiska perspektiv.

              Ovan nämnde Mathison har också fått en skarp katolsk kritik på samma punkt på sajten Called to Communion i flera blogginlägg. Bland annat detta: http://www.calledtocommunion.com/2009/11/solo-scriptura-sola-scriptura-and-the-question-of-interpretive-authority/

              Så jag försöker inte göra någon retorisk poäng av att i detta fallet bunta ihop alla protestanter till ett, som du kanske tror. Utan i detta fall gör jag det av övertygelse.

              1. Skriften är högsta, eller slutgiltig, auktoritet för lära och liv, det är riktigt. Efter som ”påvar och koncilier kan ta miste, men Skriften tar aldrig miste” (Luther). Den katolska positionen innebär ju att läroämbetet aldrig kan ha fel, så det står i praktiken över Skriften om man kan peka på motsägelser mellan dessa storheter. Och den torde också innebära att någon egentlig diskussion inte kan förekomma, åtminstone inte en där katoliken kan ändra sig, oavsett vilka argument som förs fram, eftersom startpunkten är att läroämbetet inte kan ha fel.

                Jag förstår att det kan kännas tryggt att ha det på det sättet men man kan ju knappast föra ett kritiskt teologiskt samtal med den utgångspunkten. För det spelar ju ingen roll vilka bibliska argument vi skulle kunna föra fram för att aspekter av RKKs läroutveckling är felaktig, eftersom RKK per definition aldrig tar miste. För mig innebär det ett oöverstigligt hinder att någonsin bli katolik, men jag vill ändå att vi ska söka enhet i allt som är möjligt.

                För övrigt verkar RKK med påven i spetsen se just den lutherska traditionen som den viktigaste protestantiska traditionen och söker överbrygga motsättningar mellan katoliker och protestanter just genom samtal med lutheraner. Det visar väl inte minst påvens besök i Skåne nu under det kommande 500-års jubiléet av reformationen. Man åker ju inte omkring bland alla traditioner som har en koppling till reformationen och för samtal, så någon poäng torde jag nog ändå ha med mitt resonemang ovan.

                1. Jag tycker att det verkar som att katolska teologer och lekmän diskuterar ganska friskt. Det kritiska tänkandet verkar definitivt inte vara mindre utvecklat än hos protestanter. Men katoliker har andra premisser än protestanter. Och protestanter är minst lika absoluta i sina sanningsanspråk för de egna grundpositionerna som katoliker är.

                  Enligt vad jag uppfattat, så för Katolska kyrkan ekumeniska samtal med alla möjliga samfund och har inte begränsat det till lutheranerna. Och jag tror att på många sätt så kanske katoliker faktiskt i vår tid mänga gånger uppfattar det som att till och med pingstvänner är mer närstående än lutheraner. Speciellt om pingstvännerna är lite mer weslyanskt inriktade och tror på att smörja sjuka med olja och skicka bönedukar. Liberalteologiska svenskkyrkliga är ju liksom från en annan planet än de historiska kristna kyrkan.

                  Men allt detta beror förstås på vem man frågar och på vilka protestanter man talar om. Att Svenska kyrkan skulle stå nära den Katolska kyrkan, får ju betraktas som ganska märkligt. Men andra lite mer bekännelsetrogna lutherska samfund kanske gör det mer.

                2. Håller med om att pingstvännernas soteriologi i vissa stycken står närmare RKKs än luthersk teologi. Men kritiskt tänkande eller inte, har läroämbetet slagit fast något gäller ju det, oavsett vilka argument som kan anföras emot det. Eller hur? Alltså kan ingen egentlig diskussion äga rum. Eftersom den ena parten ju aldrig kan ändra på sig, alldeles oavsett argument,

                3. Ja, vissa saker är ju fastslagna. Treenighetsläran behöver vi inte ifrågasätta. Det är onödigt. Men protestantismen är ju å andra sidan alltför förändringsbenägen. Utom på vissa punkter – det envisa fasthållandes vid Sola Scriptura och det bestämda uppfattningen att Katolska kyrkan har ”lagt till” en massa saker, att det är absolut otänkbart att underordna sig petrusämbetet osv. Så jag tycker nog att det finns minst lika stora ”fastslagna” saker på båda sidor. Och på dessa punkter kan det ju kännas som att det inte bara är en part som aldrig kan tänkas ändra sig. Eller också gör man det, och blir antingen katolik eller protestant.

                4. Nja, det är inte riktigt jämförbart väl? Ingen seriös protestant ifrågasätter någonting av den kristna trons centrala dogmer. Som treenighetsläran, Kristi natur etc. Men inte främst på grund av att ett koncilium slagit fast det, utan på grund av att det är Skriftens vittnesbörd. Som katolik är du ju underställd allt vad det katolska läroämbetet slagit fast även om man skulle kunna anföra många argument från skriften mot det. Mariadogmerna, skärselden, avlaten osv. Vi kan ju ändra oss om det visar sig att vi har tagit miste, om man kan ge klara belägg från Skriften att så är fallet. Det lan ju inte ni eftersom läroämbetet avgör vad Skriften ger, och när något är fastslaget så gäller ju det, alldeles oavsett vilka argument aom kan anföras emot. Det måste du väl tillstå? Och därmed kN vi inte ha en diskussion, katoliker och protestanter emellan, där ni någonsin kan ändra er när det gäller något som läroämbetet har slagit fast. Det är väl den ”premiss” aom ni omfattar och som du hänvisar till ovan. Vår premiss är att Skriften står över alla läroämbeten, påvar och koncilier, eftersom den är ett uttryck för Guds vilja. Så vi måste övertygas med argument från Skriften. Där är väl den stora skillnaden, alltså reformationens formalprincip.

                5. Det är riktigt stt vi följer vad läroämbetet slår fast som kristen som alla kristna måste tro. Men det torde väl vara uppenbart för alla som läser din kommentar, att Skriften-allena-principen har samma icke ifrågasättbara funktion inom protestantismen. Ni tycks ju inte kunna ändra er om den, oavsett argument. Och detta tror jag därmed gäller en hel del andra läror. Det blir lite märkligt i mina ögon när protestanter därför hävdar sin ”oskuld” och påstår sig öppna för förändring i föregiven motsats till katoliker.

  3. Mikael, din rubrik är ganska meningslös eftersom kyrkan på apostlarnas tid var en allmännelig kyrka under apostlarnas lära, det fanns bara en sann kyrka vid denna tidpunkt. Annat skulle det vara om du menade att det idag bara finns endast en sann kyrka dvs RKK och att alla andra kyrkor är falska, för så var det väl under apostlarnas tid, de som inte ingick i den allmänneliga kyrkan på deras tid var väl inte att anse som sanna kristna kyrkor? Hur är det idag anser du, är det samma förhållande?

    1. Som katolik anser jag i enlighet med den Katolska kyrkans lära att den kyrka som Jesus grundade och som du skriver om i kommentaren, fortfarande har sin konkreta existens i den Katolska kyrkan. Den kyrkan har så att säga aldrig upphört att existera. Däremot har det tyvärr genom historiens lopp skett många utbrytningar ur denna. Dels har en del människor blivit rena villalärare och lämnat den kristna tron och kyrkan helt. Dels har många kristna gått vilse i läran och hamnat i schism med Kyrkan och därför lämnat kyrkan. Dessa är kristna men lever inte i Kyrkans fulla gemenskap; de lever ju i schism. Därmed får de inte del i allt som Gud erbjuder genom kyrkan. Protestantiska kristna hör till denna skara. De räknas alltså som kristna, men de lever utanför Kyrkans fulla gemenskap. Men som varande i schism så står de ju på ett sätt ändå i någon viss relation till Kyrkan. Genom dopet är de på ett sätt ändå medlemmar, men avsöndrade sådana.

      Detta är extremt kortfattat och torftigt beskrivet av mig här, men jag ämnar försöka skriva om det bättre och mer utförligt i ett eller flera inlägg längre fram.

  4. Mikael, vad menar du med kyrkans fulla gemenskap och allt som Gud erbjuder genom kyrkan, vad jag vet så blir människor helade och befriade mirakulöst utanför RKK, Ándens nådegåvor är utgjutna utanför RKK, folk blir frälsta, döpta och bryter bröd utanför RKK, många får höra det riktiga evangeliet utanför RKK, många som blir kristna vittnar frimodigt om sin kristna tro på Jesus Kristus osv.

    1. Jag ska svara längre om det i blogginlägg längre fram. Men jag menar att det är bättre att vara innesluten i Kyrkans fulla gemenskap än att stå utanför i schism. Man missar t ex botens sakrament, att man kan få bikta sig och få syndernas förlåtelse för allvarliga synder. Man missar att stå i de Kyrka som förvaltar den kristna läran i sin helhet, man måste i stället leva i en sorts situation där man alltid i generation efter generation måste uppfinna hjulet på nytt. Man missar att få ta del av Kristi verkliga kropp och blod i eukaristin. En protestantisk ”nattvard” kan inte anses vara mer än en symbolisk måltid.

      Men som katolik erkänner jag att Anden verkar mycket även utanför den Katolska kyrkans synliga gemenskap. Det är ju så alla sådana som jag blev kristna. Jag tror också att Gud gör mirakel utanför Kyrkan. Det intressant är här i och för sig att Katolska kyrkan alltid i alla århundraden trott på att Gud botar sjuka och gör olika mirakel. Under den protestantiska reformationen på 1500-talet åkte den tron ut med badvattnet som ”katolsk vidskepelse”. Den tron kom tillbaka till de protestantiska kristna för i början på 1900-talet med pingstväckelsen. Och självklart tror jag att den var ett Andens verk bland protestanter.

  5. Mikael, du kan bikta dig inför Gud och få syndernas förlåtelse om du verkligen har ånger i ditt hjärta när det gäller dina synder och detta gäller även allvarliga synder, du kan ta nattvarden utan att ha någon speciell lära åt det ena eller det andra hållet det är bara att ta Jesus på sina egna ord ang. detta.

  6. Intressant och bra ton. Tycker det är träffande med de två ovan reaktionerna.

    1. Jonasq
    ”Som lutheran förstår jag inte din kritik”
    Vilket är en helt korrekt respons. Det är inte den gamla lutherska positionen som attackeras. Den dialogen har pågått länge och för att ge ett exempel se tex. http://www.svd.se/500-ars-kyrklig-splittring-gar-mot-sitt-slut

    2. Anders Andersson
    ”Andens nådegåvor finns även utanför RKK”
    Vilket också är korrekt och inte alls det som ovan argumenteras mot.

    Det är en fråga om historieskrivning och historiesyn där det som är i skottgluggen är en anabaptisk 1600-tals historiesyn. Som har rötter i Joachim Fiore, Ramon Lull, Sebastian Weigl, Jakob Boheme m.fl.
    Om den nya tidens inträde. Där gamla traditioner är av ondo och står i vägen för individens andliga utveckling. Den pingst-karismatiska historiesynen är ett exempel på detta. Denna historiesyn försöker ge sken av att ens eget nutida sammanhang är äldre än det är. Att man egentligen är en ”återupptäckt” av tex. Augustinus, Iraneus eller Urkyrkan i stort. För att ikläda sig autenticitet och inte visa att man är nutida gör man intellektuella kullerbyttor. För den stora risken är att framstå som innovatörer i en tradition. Dvs vara själva det man anklagar RKK för.

  7. Mikael, har en fråga: Om nu traditionen har en sådan betydelse ( eftersom du påstår att en del fördes vidare genom muntlig tradition och inte finns i NT ) i RKK anser du att lärorna om Maria ( och då menar jag Maria evig jungfru, syndfri, upptagen till himlen kroppsligen samt bön till Maria ) bön till helgon, vördnad för helgon och reliker, påveämbetet, att utse helgon osv., ingår i apostlarnas lära och är frälsningsavgörande?

    Svar till AG: Det går att göra som skriften säger samt att göra Guds vilja fullt ut utanför RKK, det finns det ett otal exempel på i historien, Jesus sade inte att du måste vara med i RKK för att vara en Ordets görare och inte dess åskådare, så jag uppmuntarar dig till att vara en Ordets görare och ett frimodigt och uppriktigt vittne för Honom

    1. Jag menar att lärorna om Maria finns implicit i viss utsträckning och explicit i viss utsträckning i apostlarnas lära. Dvs mycket av detta är en logiskt konsekvens av det som är ännu tydligare och mer explicit. Jag vet att detta låter märkligt i protestantiska öron, men jag kommer att uttrycka mig lite längre och klarare i blogginlägg framöver.

      Det finns inget frälsningsavgörande i att till fullo förstå hela den kristna läran. Men vi bör underordna oss läran och bestämma oss för att tro den.

  8. Mikael, om det skulle vara som du skriver skulle det väl i så fall innebära som en konsekvens av vad Paulus skriver i Galaterbrevet att den som predikar ett annat evangelium är evigt fördömd och detta kan jag definitivt inte godkänna, dessutom har Jesus Kristus redan talat om för oss vad som är frälsningsavgörande och vad som därmed borde ingå i apostlarnas lära, Jesus nämner ingenting om dessa tveksamma Maria-läror och övriga läror som jag kritiserar och nämnt.

  9. En tanke: skulle det kunna vara en alternativ förklaring att anledningen till att man omhuldade just Rom-församlingen de första århundradena var att Rom var Romarrikets huvudstad och Romarriket var en supermakt, Rom var dessutom en kejsarkult där man var tvungen att tillbe Kejsaren och alla dess avgudar, men de kristna vägrade att tillbe Kejsaren eller Roms avgudar, de kristna i Rom blev periodvis hänsynslöst förföljda kanske mer än andra kristna i andra områden. Församlingen i Rom hade ingen överhöghet över de andra församlingarna dvs de andra församlingarna ingåendes i apostlarnas allmänneliga kyrka var inte underordnade Rom, biskopen i Rom de första århundradena var inte chef över de andra församlingarna som apostlarna hade grundat utan det var apostlarna som övervakade församlingarna.

    1. Den kommentaren hänger inte riktigt ihop. Du nämner ju själv orsaken till varför Rom det inte handlade om kejsarmakt när Rom blev ”kyrklig huvudstad”. De romerska biskoparna har alltid med bestämdhet hävdat att orsaken till deras primat är att de är efterträdare till Petrus, som ju Jesus gjort till Kyrkans ledare, till ledare även för apostlarna som du säger övervakade de andra församlingarna.

      Biskoparna i andra städer var ju inte direktstyrda av biskopen i Rom. Ingen har påstått något sådant. Men när man hamnade i problem, konflikt eller liknande så hänvände man sig till biskopen i Rom. Hans position var en annan än de andras. Det finns gott om vittnesbörd om detta. Sedan har detta utvecklats över tid. Vilket är rätt naturligt med tanke på att den långa tidsperiod det handlar om och att kyrkan har vuxit så enormt över hela världen.

  10. Och från vilken tidpunkt menar du att man började vända sig till biskopen i Rom vid problem, konflikter och liknande?

    1. På rak arm, så kommer jag att tänka på 1 Clemensbrevet (en av de s k Apostoliska fäderna) som skrevs någon gång på 90-talet e.Kr, av biskopen Clemens i Rom till församlingen i Korint. I det brevet har han kraftfulla ord av förmaningar till korinthierna att de ska underordna sig sina ledare mm. Biskopen av Rom lade sig alltså i de interna angelägenheterna i Korinth, Grekland! Vid mitten av 100-talet skrev dåvarande biskopen av Korinth ett brev till Rom, i vilket han uttryckte tacksamhet över Clemens brev och lovordade konsekvenserna som det fick. Detta är ett första exemplet jag vet på hur biskopen av Rom agerar som om han har större befogenheter än över bara Rom.

      Vi har ett annat exempel där biskopen av Rom vid slutet av 100-talet exkommunicerar i princip alla kristna i Mindre Asien (ca nuvarande Turkiet). Detta fick han dock mycket kritik för, bl a av Irenaeus. Det verkar som att det allmänt ansågs vara ett dumt beslut. Jag tror att han återtog beslutet senare. Det verkar dock som om de som kritiserade (Irenaeus) inte ansåg att Rombiskopen gått utöver sina befogenheter, utan snarare att han hade utövat dem på fel sätt och gjort ett felaktigt beslut. Inom parentes, så hävdar vi katoliker inte att påven är ofelbar i alla sina beslut eller i allt han gör.

      Det finns fler exempel från tidig tid som visar på liknande saker. Inte att påven var VD i något multinationellt företag, men väl att han ansågs ha en position som var mer än andra biskopars.

  11. En annan fråga, varför kan jag inte få vara fri i mitt tänkande angående de olika lärorna om Maria, helgonen, reliker osv. eftersom dessa frågor ändå inte är frälsningsavgörande?, varför får man som katolik inte ha en annan åsikt i dessa frågor? dessa frågor är inte några s k kategori-1 frågor, jag vill inte be Maria eller helgonen om förbön utan jag vill göra som man gjorde i GT och som apostlarna gjorde i NT dvs be till Herren sin GUD hjälp, om Maria och helgonen sedan själva i sin tur ber för mig så inte mig emot, men jag vill inte lägga någon fokus på dessa som visserligen är goda exempel på kristen tro, jag vill inte lägga fokus på att vörda reliker, dvs gamla dammiga benhögar utan jag vill tillbe, vörda och ära Herren min GUD. Det är Herren Jesus Kristus jag vill ägna mig åt, det är på pga Honom som vi rör oss och är till, Jesus Kristus är Ordet, Fadern bekräftade Honom, apostlarna talade bara om Honom, likaså Ireneaus, Clemens, Justinus Martyren osv, de pekade endast på Honom. Jesus predikade inga läror om sin Mor Maria, apostlarna predikade inga läror om Maria eller helgonen, inte heller de tidiga kyrkofäderna de två första århundradena och jag vill inte heller ägna mig åt detta.
    Angående apostlarnas lära har jag en fråga: eftersom apostlarna endast hade att tillgå Jesu egna ord dvs evangelierna, och GT så måste väl detta betyda att apostlarnas lära går att utläsa av GT och evangelierna?

    1. Den sista frågan först: Apostlarna hade GT:s skrifter och och alla övriga judiska skrifter som fanns på den tiden. De hade också tre års erfarenhet av att lyssna på Jesu undervisning och av att se honom göra det han gjorde. Och det var detta de i sin tur förde vidare (traderade=tradition). Denna muntliga förkunnelse av apostlarna kristalliserades med tiden i bl a de fyra evangelierna. Och det är säkerligen det allra mesta och väsentligaste. Men inte allt – läs Joh 20:30-31 och Joh 21:25.

      Apostlarna gav läran till kyrkan. Deras överlämnande av läran skedde både muntligt och skriftligt (1 Kor 11:2; 2 Thess 2:15 osv). Läran kan alltså inte begränsas till det skrivna Nya testamentet. Men självklart kommer allt att vara i harmoni med NT. Den muntliga traditionen innebär ju i första hand att vi håller oss till den traditionella förståelsen/tolkningen av läran och skrifterna. Dvs, vi accepterar inga nya tolkningar som kommer från långt senare tid (från t ex 1500-talet och framåt).

      När det gäller din första frågeställning, så har du stor frihet. Du kan självklart vända dig direkt till Gud Fadern. Du kan vända dig direkt till Herren Jesus osv. Och du ska göra det. Sedan kommer du säkert också att vilja ha stöd av den kristna gemenskapen ibland i dina böner. Du kommer att vilja att någon annan också ber för dig, även om du själv kan vända dig direkt till Fadern utan mellanhand. Skillnaden mellan katoliker och protestanter är härvid att vi i dessa andra människors förbön också inkluderar helgonen och Maria. De kan också be för oss och gör det. Och vi kan be dem om förbön.

      Vi vördar helgonen och Maria. Det är korrekt. Men det är en vördnad som inte alls är på samma nivå som den vi har inför Gud, självklart. Det är en vördnad som mer kan jämföras med den stora respekt och vördnad du kanske skulle känna om du mötte en person som du hade/har den allra största respekt för såsom varande den mest heliga människa du någonsin träffat och du därför har det allra största förtroendet för. Att visa respekt och vördnad inför en sådan person är det vi gör. Bibeln uppmanar barnen att hedra sina föräldrar. Det är en annan form av samma sak.

      Lärorna om Maria är en konsekvens av läran om Kristus, egentligen. Irenaeus skrev om Maria som den andra Eva, den som gjorde rätt det som Eva gjorde fel. Om Eva lät sig bedras av Ormen genom att lyssna till Ormens ord, så gjorde Maria tvärtom. Hon lyssnade på Guds ord genom Gabriel och accepterade att lyda Gud och föda vår Herre. Hon är kvinnan vars säd ska krossa ormens huvud. Maria kallas också Herrens moder av Elisabeth i Luk 1. Det betyder att hon är mor till JHVH som blivit människa i Jesus. Den person som föddes av Maria var den andra personen i Gudomen, Gud Sonen. Det är därför vi sedan 200-talet kallar henne Guds moder. Beläggen för det uttrycket kan spåras minst till 200-talet. Men det blev definierat som lära först 431.

      Om Maria är Guds Moder, då var hon bärare av Guds härlighet. Då kan hon inte vara en syndare som vi andra, för en syndare kan inte tåla Herrens härlighet av ett så starkt mått. Tänk på Ussa som enligt 2 Sam 6 rörde vid Herrens ark och därför dödades. Guds moder måste vara syndfri. Hon måste vara jungfru. Och då är hon också så speciell för vår Herre att han tar henne upp till sig själv i himlen när hennes jordeliv avslutas. Och är Maria mor till den som skapade världen, till Gud Sonen som också är kungen i Guds rike. då är hon i analogi med kungamödrar i Gamla testamentets tid också drottning – himlens drottning.

      Detta är mycket kort, men det visar på sambandet mellan alla läror om Maria och läran om Kristus. Och de tidigaste spåren av detta finns redan hos exempelvis Irenaeus.

      Lärorna om Maria har kommit till som en frukt av att läran om Kristus definierades tydligare. De är en frukt av att Kyrkan har velat upphöja Kristus och förklara vem Han är.

      Reliker är heller inte så konstigt. Enligt Bibeln verkar Gud underverk av olika slag genom vanliga enkla materiella ting. Det finns mängder av exempel. Jesus gjorde en gegga av stoft från marken och sin egen saliv och smetade på en blinds ögon och den blinde blev botad. Sjuka rörde vid tofsen på Jesu mantel och blev friska. Vi ska smörja sjuka med olja och de ska bli friska. I Apg nämns det att man försökte lägga sjuka så att apostelns skugga skulle falla på dem så blev de friska. Eller om man tog plagg som varit i beröring med apostelns kropp, så blev människor friska om de fick beröring av dessa plagg. Därav bönedukar i svensk pingströrelse. Och så har vi ju texten i 2 Kung 13:20-21:

      ”Elisha dog och lades i graven. Moabitiska rövarband trängde in i landet år efter år, och en gång under en begravning fick några israeliter syn på ett sådant rövarband. De kastade liket i Elishas grav och försvann därifrån. Men när den döde kom i beröring med Elishas benknotor fick han liv igen och reste sig upp.”

      Detta exempel fogar väl in sig i den bibliska verklighetsbeskrivningen av att Gud verkar genom materiella föremål av olika slag, däribland alltså avsomnade heligas ben.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.