Har jag varit oartig mot Anders Gerdmar?

Jag konstaterar att min kritik av Anders Gerdmars bok inte har fallit i god jord hos Anders Gerdmar. Han beklagar sig i ett inlägg på sin blogg med rubriken ”Stormig och rolig debatt om Guds Ord räcker”. Av det han skriver framgår det att alla som håller med honom är de roliga; jag och Lucas Eriksson som debatterat med honom i Dagen är stormen. Han skriver:

”Som sagt har jag inte ett dugg emot att föra en saklig debatt. Men jag har en policy: lika lite som jag bryr mig om osakliga inlägg och påhopp på sociala media som Facebook och Twitter gör jag det på bloggar. Därför bestämde jag min för att inte diskutera med Mikael Karlendal när han i ett första av ett flertal inlägg gjorde en rad osakliga och andra mindre trevliga kommentarer. Han får gärna göra det i sitt vardagsrum med sina vänner, men jag tänker inte vara där eller bjuda in honom till mitt. Skulle han backa på detta första inlägg hade jag kunnat jag tänka mig ett sakligt samtal.”

”Varför? Från min vetenskapliga träning är jag van vid kallt stål, vid tuffa debatter och har bara genom detta kunnat etablera mig i svensk och internationell vetenskaplig diskussion på mina expertområden genom sådan debatt. Men till spelreglerna hör gentlemannamässighet. Lite skämtsamt kan man säga att det är som en duell: man försöka döda varandra, men på ett artigt sätt. Faktum är att det handlar ju inte om att döda varandra, men låta argumenten strida.” (fet stil är gjort av mig)

Nåväl, självkritisk och självrannsakande som jag är har jag nu läst mitt första inlägg och funderat. Har jag varit osaklig och mindre trevlig? Har jag varit oartig och inte låtit argumenten strida?

Det nämnda första inlägget av mig har rubriken ”Tunn argumentation i nyutkommen bok”. Det som står i rubriken upprepar jag på flera sätt i texten. Jag skriver att jag har svårt att veta var jag ska börja recenserandet, för det är så mycket som är ”tunt och märkligt i resonemangen”. Jag skriver att resonemangen i boken är ”förvånansvärt tunna överlag” och att Gerdmar inte är så ”säker på grundläggande fakta som de flesta i hans frikyrkliga bakgård nog tror att han är”. ”På vissa punkter är hans resonemang häpnadsväckande.” Jag skriver också: ”Man kan tydligt se, att Gerdmar som ju är så ivrig att hela tiden upprepa sina egna trossatser och ibland använda bevistexter, att han faktiskt inte bemödar sig om att bemöta katolsk argumentation. På flera punkter verkar han inte känna till den alls.”

Är det oartigt uttryckt eller osakligt? Jag kan inte tycka att det är det. Det är ju sant alltihop! Det är helhetsintrycket jag fått av Gerdmars bok. Om man nu inte förväntar sig att en bokrecensent enbart ska ägna sig åt curling, så måste man acceptera att alla inte kan gilla det man skriver. Alla kan inte sälla sig till hyllningskören. Och Gerdmar och förlaget har ju noga sett till att anskaffa en rejäl hyllningskör med många positiva uttalanden om boken redan innan boken gavs ut. Sällan har väl någon bok varit så hyllad av i förväg. Man kan undra varför. Är man innerst inne så medveten om det svaga innehållet att man måste skrika högre?

Men är det inte osakligt på så sätt att jag bara påstår detta, att jag bara grovt generaliserar och dömer ut? Låter jag inte argumenten strida? Det tycker jag inte. Det framgår ju tydligt av detta mitt första inlägg att jag ämnar skriva fler inlägg om boken. Jag skriver: ”Och detta skall jag försöka förklara i en serie blogginlägg framöver.” Det betyder alltså, att mitt första inlägg var mitt första. Det betyder att det första inlägget var en inledning. Sakargumenten som underbygger helhetsintrycket jag framlägger i första inlägget, kommer alltså i mina efterföljande inlägg. Det borde inte vara svårt att förstå. Och vad har jag då hittills skrivit om i de efterföljande inläggen?

I inlägget ”Är Skriften allena förenlig med Skriften?” visar jag hur svag Gerdmars argumentation är för den egna linjen när det gäller bibliska argument. Och jag visar att den katolska synen på Skrift och Tradition har mer stöd i bibeltexterna än den protestantiska Skriften-allena-synen har.

I inlägget ”Nej, Anders Gerdmar, Irenaeus var inte protestant!” slår jag undan grunden för Gerdmars försök att göra kyrkofadern Irenaeus till protestant. Jag visar att Gerdmar lyfter ut ett kort citat från Irenaeus ur sitt sammanhang och då får det att stämma med hans egen uppfattning. Jag citerar långa stycken från Irenaeus, som visar att verkligen var helt katolsk. Gerdmar använder kyrkofäderscitat på samma sätt som han knappast skulle tillåta att hans egna studenter gjorde med bibeltexter.

I inlägget ”Om missvisande antikatolsk retorik” kritiserar jag Gerdmar för hans undermåliga sätt att argumentera med Lucas Eriksson i Dagen. Jag påpekar att Gerdmar använder klassisk härskarteknik då han i sin artikel använder ordet ”nykonvertit” om Lucas Eriksson. Det är sant att denne och jag själv nyligen blivit katoliker, men som det uttrycket har kommit att användas i debatter som pågår på sociala medier (och som Gerdmar själv är väl medveten om, då han själv deltar flitigt), så är uttrycket numera likvärdigt med uttrycket ”lilla vän”, som det ofta använts av män gentemot kvinnor i nedlåtande betydelse.

Jag kritiserar också Gerdmar för att han inte tycks förstå vad ordet ”Tradition” i det katolska talet om Skrift och Tradition faktiskt står för. Han tycks inte vara medveten om att han själv står i en tradition. Hans sätt att sida upp och ner i sin bok svinga begreppet ”efterbiblisk tradition” lämnar en del att önska. Exempelvis verkar han inte inse att bara det faktum att vi kristna har en nytestamentlig kanon på 27 skrifter i sig själv rent faktiskt och rent logiskt är en efterbiblisk tradition. Jag visar också hur Gerdmars så kallade ekumeniska hållning är en chimär. Han ger i själva verket uttryck för en typisk protestantiska triumfalism. Jag belägger med citat från boken, att för Gerdmar är en god katolik en katolik som tänker protestantiskt.

I inlägget ”Hur är det med Gamla testamentets apokryfer” visar jag med hjälp av en av de mer gedigna böckerna om kanonutvecklingen, skriven av den protestantiske NT-forskaren Lee Martin McDonald, att Gerdmars självsäkra och kategoriska påståenden om att den protestantiska GT-kanon är densamma som den kanon som Jesus hade, är djupt problematisk och att den inte har stöd i forskningen. Det kan helt enkelt inte beläggas att judarna på Jesu och apostlarnas tid överhuvud taget hade en kanonlista. Det går inte att belägga att det överhuvud taget fördes en diskussion om detta på den tiden. Däremot går det att belägga att de hade många skrifter som de använde som heliga skrifter, vårt Gamla testamente och apokryfer och mer inkluderat. Diskussionen om kanon och vilka böcker som ska ingå tycks ha börjat först efter templets fall år 70. Vi har en judisk diskussion som började då och fortsatte till åtminstone 300-talet e.Kr. Detta och mycket mer tar jag upp i detta inlägg. Detta ”bevisar” inte den katolska GT-kanon, men det förklarar varför både katoliker och ortodoxa har en vidare GT-kanon än judar och protestanter.

I inlägget ”Den bibliska modellen för kyrka och ledarskap”, där jag inte direkt nämner Gerdmar, visar jag hur den katolska synen att kyrkan ska ledas av biskopar har ett starkt bibliskt stöd och att det är den modell som alla kyrkohistoriker är överens om var den rådande åtminstone från mitten av 100-talet. Biskop Ignatios av Antiokia är en tydlig representant för detta i sina brev skrivna ca 110 e.Kr. Eftersom denna modell både har stöd i Bibeln och i historien direkt efter den siste apostelns död, så kan man inte kalla detta för en ”efterbiblisk tradition”, som Gerdmar gör.

Efter denna serie blogginlägg anser jag att jag på ett konkret sätt faktiskt har låtit argumenten tala. Mitt inledande blogginlägg där jag gav uttryck för ett helhetsintryck av Gerdmars bok som tunn och svag i argumentationen med mera, har nu konkret fått bekräftelse i flera efterföljande inlägg.

Men vad skriver jag mer i det första inlägget som Gerdmar kan ha hakat upp sig på?

Jag skriver att Gerdmars syfte med boken är att stämma i bäcken och förhindra att fler protestanter blir katoliker. Är det någon som på allvar ifrågasätter det?

Jag funderar också högt i mitt inlägg om Gerdmar inte har skrivit sin bok i så starka antikatolska termer i syfte att framstå som en trygg och säker protestant, så att inte bidragen ska sina till hans egen skapelse – Skandinaviska Teologiska Högskolan. Är det verkligen fel att fundera så? Är jag verkligen ensam om det?

Tvärtom, anser jag att det är en mycket rimlig fråga som man måste ställa. Anders Gerdmar har ju själv varit en aktiv del i den ekumeniska process som pågått på Livets Ord under Ulf Ekmans ledning. Så aktiv att han själv gett uttryck för att vilja be om ursäkt för det och dra tillbaka en del av det han tidigare sagt eller skrivit. Samtidigt har han startat en egen teologisk högskola efter det att Livets Ord lade ner sin. För denna är han beroende av pengar. Till detta hör att många på den pingst-karismatiska sidan är upprörda över att det som hänt på Livets ord. Många har ställt kritiska frågor och undrat vilken roll och vilken inställning alla övriga ledare på Livets Ord egentligen har haft under de senaste 10-15 åren. Är det fler som är på väg att bli katoliker? Varför såg ni inte Ekmans konversion komma? Har ni själva liknande funderingar, och så vidare? Att i detta sammanhang inte göra sig funderingar om huruvida Anders Gerdmar måste göra sin egen position tydlig i syfte att även i fortsättningen få in gåvor till sin högskola vore ju naivt. Gerdmar kanske inte tycker om att man tänker så, men det ändrar inte på själva sakfrågan. Allt detta är frågor som måste ställas.

Jag skrev också i mitt inlägg att jag tycker det är konstigt att Anders Gerdmar själv togs på sängen av att paret Ekman skulle bli katoliker. Det får han gilla eller ogilla hur mycket han vill, men konstigt är det! Enligt min uppfattning är det inte rimligt att kräva av normala kristna lekmän att de skulle ha haft tillräcklig teologisk insikt för att inse att Ekmans snart skulle komma att konvertera, men man borde kunna ställa det kravet på dem som är utbildade teologer. Steg för steg i den debatt som hittills varit om Gerdmars bok, har han mer och mer lyft fram sin egen akademiska ”status”. Jag kan förstå det. Gör man ett sådant misstag att man i hans läge och i hans närhet till Ulf Ekman ändå blir tagen på sängen då Ekman konverterar, så har ju andra berättigade skäl till att fråga sig hur det står till med de teologiska insikterna.

Jag påstod inte då, och inte nu heller, att det är Gerdmars akuta penningbehov som är upphovet till boken, men att fundera över dessa sakligt berättigade frågeställningar kan inte vara fel. Och det är nog långt fler än jag som undrat över detta. Jag påstår inte att Gerdmar var naiv eller ointelligent som inte såg Ekmans konvertering komma, men med tanke på att Gerdmar titt som tätt vill lyfta fram sig själv som välutbildad forskare ”i svensk och internationell vetenskaplig diskussion på mina expertområden”, så tycker jag nog att det är en ganska rimlig fråga att ställa. Borde inte en sådan välrenommerad forskare med 20 års erfarenhet ha förstått att paret Ekman var på väg att bli katoliker? Jag tror att det är ganska många fler än jag som ställt den frågan.

I mitt inlägg ställde jag också frågan om vad detta säger om Gerdmars trovärdighet när det gäller att skriva en sådan här bok. Jag skrev att han mycket väl kan ha läst på saken i efterhand. Men jag ser det inte själv när jag läser hans bok, att han verkar särskilt väl insatt i hur katolsk argumentation ser ut. Och enligt min mening vore det ju rimligt om man skriver en antikatolik bok i syfte att förhindra att fler blir katoliker, att man faktiskt bemödar sig om att sakligt argumentera mot katolska argument, sådana som får andra att bli katoliker.

Så här långt kan jag alltså inte rent sakligt se att jag uttryckt mig oartigt eller osakligt i min argumentation mot Gerdmars bok. Jag uttrycker mig skarpt och rakt på sak. Men för en person jämför teologiska debatter med värjfäktning borde ju detta inte utgöra ett problem.

Däremot har Gerdmars eget agerande i debatter fått mig att fundera en del. Hur bemöter Gerdmar Lucas Erikssons debattinlägg?

Jo, på ett mycket nedlåtande sätt! Man ser det redan i Gerdmars artiklar och han understryker det i sitt blogginlägg:

”I Dagen har en debatt nu skett under någon vecka, efter att Lucas Eriksson angrep min bok och menade att jag genom boken vilseleder läsarna. Det senare var väl det tristaste, eftersom det dels är ett personangrepp, dels att Lucas inte visade att jag gjort det. Hans punkter var olika tolkningsfrågor och en teolog skulle int skalla någon av dem faktafrågor. Tyvärr måste jag säga att hans inlägg har sakligt hållit väldigt låg nivå, men man kan beundra hans frimodighet och energi. Jag och många som har vänt sig till mig har funderat över varför inte Dagens debatt redaktion ställer högre kvalitetskrav. Jag håller faktiskt med.”

Detta är ett uppenbart personangrepp! När Gerdmars egen argumentation tryter, då skriker han uppenbarligen högre. Ju längre debatten fortgår, desto mer vill han lyfta fram sin egen akademiska bakgrund. Om det inte samtidigt vore ett led i ett personangrepp på Lucas Eriksson, så vore det skrattretande.

Jag har inte utrymme mer i detta redan långa blogginlägg att analysera Gerdmars debatt med Eriksson. Men jag kan konstatera att mannen som ropar på artighet och känner sig illa behandlad och skriver att jag gjort ”en rad osakliga och andra mindre trevliga kommentarer”, nog borde se över sitt eget skrivande först.

Sammanfattning

Så Gerdmar undrar om jag backar från mitt första inlägg.  Nej, jag finner faktiskt inget oartigt, otrevligt eller osakligt i det.

Det kan inte vara fel att säga vad man har för helhetsintryck av en debattbok. Om man anser att argumentationen i den är tunn och bristfällig, måste man få skriva det. Jag har dessutom konkretiserat detta i flera efterföljande blogginlägg.

Det kan inte vara fel att i detta fall ställa frågor om Gerdmars egen roll i samband med det som hänt på Livets Ord de senaste 10-15 åren eller om det faktum att han blev tagen på sängen av paret Ekmans konversion.

Det kan inte vara fel att fundera över om allt detta tillsammans med behovet av penninggåvor till hans högskola har gjort att Gerdmar haft ett stort behov av att träda upp som protestantismens store försvarare.

Jag kan inte tycka att något av detta ger ett uttryck för någon otrevlighet, osaklighet eller oartighet. Jag kan däremot förstå att det känns obekvämt för Anders Gerdmar, som ju vant sig vid att få hyllningar för sin bok redan innan den kom ut. Men skriver man en dåligt underbyggd debattbok med svag argumentation, så är det ju inte lämpligt om man beklagar sig över skarp kritik. Särskilt inte om man betänker hur man själv skriver i Dagen.

Och så en sista fundering: Jag har undrat länge över varför så påfallande många tackar Gerdmar för hans ”ödmjukhet”. För jag ser ingen ödmjukhet någonstans i detta. Och så häromdagen slog mig den tanken, att det är för att Gerdmar på flera ställen skriver att det finns många goda kristna inom Katolska kyrkan! Och med lite eftertanke kommer jag ju ihåg, att ett sådant uttalande i många frikyrkliga kretsar måste betraktas som oerhört generöst! Alltså ödmjukt.

25 reaktioner till “Har jag varit oartig mot Anders Gerdmar?”

  1. Jag har ibland mötts av ”var ska jag börja någonstans ”. Ganska onödig inledning. Man behöver inte gång på gång påtala att den andres argument är tunt, det visar sig om det är så.

  2. Har aldrig uppfattat dig som oartig. Jag imponeras alltid av ditt sätt att skriva och av ditt mjuka sätt att framföra åsikter och fakta. Älskar att läsa dina texter och du har fått mig att bli så nyfiken på katolicismen. Vill bara säga Tack för alla dina fina och lärorika texter.
    Sara

  3. Håller med Sara dina inlägg är väldigt berikande. Kan inte se någon ton av oartighet! Även om du går till hårt angrepp så gör du det på ett saklig sätt. Så fortsätt skriva vad som ligger på ditt hjärta

  4. *Mikael skrev:
    I inlägget ”Hur är det med Gamla testamentets apokryfer” visar jag med hjälp av en av de mer gedigna böckerna om kanonutvecklingen, skriven av den protestantiske NT-forskaren Lee Martin McDonald, att Gerdmars självsäkra och kategoriska påståenden om att den protestantiska GT-kanon är densamma som den kanon som Jesus hade, är djupt problematisk och att den inte har stöd i forskningen.

    **Denna bloggpost är enligt min mening den tunnaste vad gäller din kritik mot Gerdmar detta med tanke på att McDonald (som är NT exeget) är onödigt skeptisk d.v.s. hans slutsatser är på intet sätt nödvändiga gentemot det bakgrundsmaterial som vi har (ungefär som Bart Ehrman är i sin forskning visavi NT). Att Gerdmars hållning delvis har stöd i forskningen finner du hos GT-exegeterna och kanonexperterna Roger Beckwith och Sid Leiman samt Albert C Sundberg; vilka har ett långt mer plausibelt förhållningssätt gentemot existerande källdata än vad beträffar McDonald. Mikael, jag uppmuntrar dig att läsa deras forskningsresultat och därefter bilda dig en uppfattning om huruvida McDonalds hållning är nödvändig.

    /Magnus

    1. Jag ska gärna läsa dem, Magnus. Det viktiga här är dock att framhäva att man måste problematisera denna fråga mer än vad Gerdmar gör i sina mer tvärsäkra uttalanden. Och sedan var ju detta inlägg inte något huvudinlägg i kanonfrågan. Jag bara kortrefererade vad jag skrev tidigare. Detta inlägg var ett svar på hans beklagande över att han blir motsagd.

      1. Jag förstår. Dock för att förtydliga; med: ”Denna bloggpost är enligt min mening den tunnaste vad gäller din kritik mot Gerdmar” avsåg jag din: ”Hur är det med Gamla testamentets apokryfer” och inget annat..

        /Magnus

  5. Tragiskt att Gerdmar är så stingslig. Kanske han skulle läsa lite av den kritik som skrivs om profan media för att se att världen utanför hans kammare kan hantera vassare kritik än den som anförts av Mikael och Lucas. Något måste man tåla om man ger sig in i diskussionen.

  6. Mikael, även om jag inte håller med dig i vissa katolska frågeställningar så tycker jag att du skall stå på dig, det är bara typisk svensk feghet att inte våga ta en debatt i frågor där man har olika åsikter, i USA kan lutheraner och katoliker debattera i olika frågor och ändå visa varandra respekt ( se debatter på Youtube mellan Dr James White och Father Pacwa ). Man skulle kunna säga att Gerdmar tillämpar en sorts härskarteknik genom att inte våga ta en debatt mellan två fullvuxna människor och tycker att du skall hålla dina åsikter inom din kammare.

    1. Roligt att vi är överens denna gång. Jag tror som du att mycket av denna diskussion är ett uttryck för en ”typiskt svensk” rädsla för att tycka annorlunda, en sorts konflikträdsla.

  7. Diskussionsklimatet i Sverige skulle kunna vara mycket mer dynamiskt om människor klarade av att respektera varandra trots att man hade olika åsikter, i en debatt får man helt enkelt acceptera att ens teorier blir ifrågasatta av andra människor, detta gör att man blir tvungen att skärpa till sin egen argumentation genom att förkovra sig i sin tro genom att ta reda fakta.

  8. JAG gillar som bekant vassa debatter istället för tama diskussioner men noterar följande till Gerdmars försvar:
    1.) Din lite raljerande och cyniska ton brukar faktiskt ogillas bland akademiker. Du låter lite som när vi protestantiska lekmän kritiserar RKK. Känslomässig och aggresiv.
    2.) Gerdmar påpekade om du läst boken att den inte var en teologisk avhandling som underlag till en debatt med just såna som dig (andra teologer) utan skriven på ett enkelt vis ‘för vanligt folk’ (min tolkning).
    3.) De allra sämsta ‘samtalen’ jag haft med katoliker som utgivare av det som kommit att ses som en ‘antikatolsk bligg’ har ALLTID(!) varit med nya konvertiter, aldrig eller högst sällan med gammelkatoliker som är trygga i sin tro.
    4.) Med hänvisning till p3 gör han rätt i att inte gräva ner sig i dina analyser och jag tror du hade tjänat på att inte ‘brusa upp’ så nära inpå din egen konvertering.

    Du måste inse att det krävs ett mått berusning av katolsk lära för att svälja hela betet. Vi är ett gäng som helt enkelt inte vill röra bägaren eftersom den första principen som avkrävs av oss då är att ge avkall på Sola Scriptura. (Jo, jag vet att du underkänner SS). Att bli katolik är att koka grodor då denna grund MÅSTE brytas ner lite i taget. Anar att det är därför processen är så lång.

    För många av oss är chansen lika stor att vi blir Jehovas Vittnen som katoliker. Trots röran inom Evangelikal kristendom trivs vi i den Lutherska myllan och förblir där tills Jesus kommer….

    1. På vilket sätt menar du i så fall att jag varit känslomässig i det jag skrivit om Gerdmars bok? Jag har svårt att hitta det. Om du menar att jag haft en ”raljerande och cynisk” ton, så är ju det förstås alltid en tolkningsfråga. Men vad tycker du att jag ska göra, när boken är så klen? Ska jag hellre curla och stryka medhårs? Och hur tycker du själv att Gerdmar agerar i sina Dagen-artiklar och i sin blogg gentemot Lucas Eriksson?

      Det är riktigt att jag ibland retat upp en del personer. Men är det så många ”akademiker” egentligen? Vilka tänker du på då? Min blogg är ju mer som en bra tidnings ledarsida eller debattsida. Jag gör inte anspråk på att skriva doktorsavhandlingar här på bloggen. Jag försöker mer vara som en opinionssida. Det betyder ju inte att jag skulle ha mindre krav på sakkunskap eller korrekthet angående fakta och sådant, men det betyder att jag inte behöver jamsa hit och dit och stryka medhårs. Jag driver en linje.

      Allt som Anders Gerdmar anklagar mig för, gör han själv fast i mycket grövre format. Jag tror snarare att han försöker använda detta som en förevändning för att slippa ta en diskussion om sakfrågorna med mig. Han har nämligen inga starka argument på sin sida.

      1. Som sagt, era olika val i livet visar väl hur starka respektive svaga ni tycker att argumenten är – i alla fall argumenten sammanvägda. Men nej, jag tycker inte att du, Mikael, har varit särskilt oartig mot Anders Gerdmar. Inte mer än han mot dej i alla fall (även om just det, oss syndare emellan, inte fritar oss från personlig rannsakan).

        Det mer anmärkningsvärda är kanske att ingen av er på någon enda punkt verkar kunna medge att den andra sidans argument är sakliga och starka. (Eller har jag missat något?) Thomas Anderberg och Anders Piltz kunde i alla fall – i frågan om Guds existens – anföra argument från motsidan som de tyckte hade tyngd. (Och nog är ju t.ex. ”protestantismens” splittring – samtidigt som den är en följd av religionsfrihetens framsteg – ett starkt argument för det påvliga läroämbetet. Fast det kanske även Gerdmar tycker? – jag har inte läst boken).

        Men ni måste ju inte vara oärliga eller illa lyssnande för det. Det är ju faktiskt möjligt att både du och Anders Gerdmar fult uppriktigt tycker att den andre på alla punkter har svaga eller rent av felaktiga argument.

  9. Till Mikaels försvar måste faktiskt sägas att Anders Gerdmar inte är någon liten barnunge som hela tiden måste springa till lilla mamma så fort någon kommer med lite kritik på akademisk nivå där man har rätt att ställa krav på argumentationen, det är typiskt svenskt att inte på ett sakligt sätt kunna ta emot kritik och bli tvungen att vässa sin kritik genom att förkovra sig. Gerdmar är vuxen nog att kunna ta en saklig debatt även om motståndaren tycker att ens argumentation är tunn och klen. Det blir en helt annan sak om man istället för att argumentera sakligt börjar gå till personangrepp och smutskastning. Men om man talar om varför man tycker att en argumentation är tunn och klen så är man istället saklig i sin ton. Man kan argumentera på ett vänligt sätt men ändå vara bestämd och övertygad i sin argumentation utan att ägna sig åt personangrepp och smutskastning. Se Paulus argumentationer i Apg. och i breven.

  10. Mikael skriver ”Enligt min uppfattning är det inte rimligt att kräva av normala kristna lekmän att de skulle ha haft tillräcklig teologisk insikt för att inse att Ekmans snart skulle komma att konvertera, men man borde kunna ställa det kravet på dem som är utbildade teologer. ”. I mitt tycke en nära nog idiotförklaring av Anders Gerdmar och ifrågasättande av hans kompetens! Sanningen är ju den att Ulf Ekman in i det sista aktivt motsade alla som påstod att han skulle konvertera. Man skulle kunna säga ”ljög dem rätt upp i ansiktet”. Om då Anders Gerdmar trodde mer på vad Ulf sa, än dra slutsatser utifrån Ulf Ekmans förkunnelse eller skrivna artiklar, är det inte så konstigt att konverteringen kom som en överraskning. Mvh Mats

    1. Jag har inte idiotförklarat Anders Gerdmar. Det är din tolkning av vad jag skriver och ditt eget omdöme om Gerdmar. Jag påpekar endast att det är ytterst märkligt att en skolad teolog inte har klarsyn nog att känna igen renodlad katolsk teologi hos sin pastor när den så tydligt uttrycks. Hur du sedan tolkar Ulf Ekman och vad du tillvitar honom är din sak. Men det är också ett faktum att den som är stadd i en lång process av att ändra hela sitt tänkande, hela sitt paradigm, faktiskt inte kan diskutera allt detta offentligt om man står i en sådan position som Ekman stod i. Du bör betänka att Ekman under mycket lång tid med all säkerhet själv kämpade mot tanken på att behöva bli katolik.

      Jag var inte överraskad när Ulf Ekman i mars 2014 tillkännagav sin blivande konversion. Jag förutsåg redan på hösten året innan att exakt detta skulle inträffa i september 2014. Och detta baserade jag på det lilla jag faktiskt läst av Ulf Ekman. Och kunde jag förutse detta, jag som inte hade någon personlig kontakt med Ulf Ekman och som bodde i Ängelholm i Skåne och inte i Uppsala, då borde Anders Gerdmar med flera ha kunnat förutsäga det långt tidigare än jag. Att hävda något annat är rent nonsens!

    2. Ok Mats förstår men då är ju inte Anders utrustad med den begåvning jag kallar sunt förnuft och konsten att utläsa att ett nej ibland är ett ja, kalla det vit lögn om du vill. Tycker det är märkligt att det inte sågs mycket tidigare än så. Tror precis som du säger att UE ljög dom rakt i ansiktet som så många gånger tidigare.

      1. Du behöver inte vara så drastisk och till så kraftfulla ord om Ulf Ekman. Jag har ju själv konverterat, och under en ganska lång tid av processen som ledde dit, så bekämpade jag faktiskt det som från dåtida perspektiv skulle ha kunnat vara slutmålet (dvs konversion). Det är ett väldigt stort steg för en protestantisk pastor att ta, om han blir katolik. Och även för en lekman, förstås. Under den tid man kämpar med frågorna, från tiden man mest är emot det, till tiden då man längtar efter det men inte riktigt är mogen att våga ta steget på grund av de oerhört stora konsekvenserna inte bara för en själv utan också för många andra, då kan man inte diskutera öppet och lägga fram alla sina innersta tankar om detta. Man kan inte då säga som svar på en rak fråga om man håller på att bli katolik, ”ja, det gör jag.” Vissa saker i livet, som stora existensiella frågor och förändringar/paradigmskiften kan inte alltid diskuteras i det offentliga. Alltså måste man hålla det för sig själv.

  11. ”Jag var inte överraskad när Ulf Ekman i mars 2014 tillkännagav sin blivande konversion. Jag förutsåg redan på hösten året innan att exakt detta skulle inträffa i september 2014. Och detta baserade jag på det lilla jag faktiskt läst av Ulf Ekman.”

    Så här kan man inte skriva. Det är 50 % chans att få rätt. Jag sa bland mina frikyrkliga vänner att makarna Ekman kommer att konvertera till katolska kyrkan, ca 1 år innan det var ett faktum. Men, det är inget argument, för att jag fick rätt.

    Det är 50 % chans att Mrs Clinton blir USAs första kvinnliga president och det är 50 % chans att Mr Trump blir dito, president alltså.

    När Vatikanen tillkännagav att Påvens besök i Sverige 2016 skulle utökas med en dag, kom min nästa förutsägelse. Påven kommer att utse Ulf Ekman till RKKs biskop i Sverige. Den som lever får se. Jag har 50 % chans att få rätt.

    1. Du får det till att låta som ett lotteri. Jag menar att jag (och även du tydligen) på mycket goda sakliga grunder gjorde en sannolikhetskalkyl, en prognos, som sade att paret Ekman skulle konvertera inom snar framtid. Det är inte 50-50 chans. Prognoser av detta slag kan vara mer eller mindre sannolika. Och jag hävdar att det var mycket märkligt (vilken är en understatement) att Livets Ords teologer blev tagna på sängen av detta. Att påven däremot skulle göra Ulf Ekman till Sveriges biskop har inte ens en 50 procents chans att slå in.

  12. Jag kan för egen del säga att jag känner mig mycket trygg i den protestantiska delen av kristenheten, och har inte minsta lilla fundering på att konvertera till Katolska kyrkan. Debatten som förs mellan exempelvis Mikael Karlendal och Anders Gerdmar finner jag intressant och faktiskt nyttig att följa. Dock tycker jag att Anders Gerdmar nu har fel när han anklagar Mikael Karlendal för osaklighet och mindre trevliga kommentarer. Gerdmar skriver att han bestämt sig:

    ”för att inte diskutera med Mikael Karlendal när han i ett första av ett flertal inlägg gjorde en rad osakliga och andra mindre trevliga kommentarer.” SLUT CITAT

    Där tycker jag personligen att Anders Gredmar har fel och uppträder som lättstött. Vad jag kan se så har Karlendal uttryckt sig mycket städat och vårdat i sin kritik av Gerdmars bok och i sitt försvar av sin katolska tro och lära.

    I denna bloggpost här ovan utvecklar han det ytterligare.

    Berndt Isaksson
    Equmeniapastor

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.