Den bibliska modellen för kyrka och ledarskap

Finns det ett samband mellan Nya testamentets beskrivning av kyrkans ledarskap och den utveckling som vi ser i kyrkan under århundradena direkt efter apostlarnas tid? Jag tror det.

St-Peters-Square-I-believe-in-the-Holy-Catholic-ChurchKyrkohistorikerna är överens om att vid mitten av 100-talet efter Kristus, så är modellen med det så kallade monarkiska episkopatet väl etablerat i hela den kristna kyrkan överallt i världen där den finns. Det betyder att varje lokal församling i varje större stad styrdes av en biskop. Denne hade ett antal präster (presbyterer, ofta översatt ”äldste”) under sig. Och därunder fanns en mängd diakoner. Det var alltså ett hierarkiskt ledarskap. Dessa biskopar stod i en relation till varandra, därför att man såg på hela kyrkan i hela världen som en enda. Man kan se detta tänkande tydligt beskrivet redan i biskop Ignatios av Antiokias brev från runt 110 e.Kr.

Biskopen i Rom gör också anspråk på en särställning redan på ett tidigt stadium. Man kan se det redan i 1 Clemensbrevet och som är avfattat troligen på 90-talet e.Kr. av dåvarande biskopen i Rom till församlingen i Korinth. Och man ser det sedan på olika sätt och i tilltagande grad framöver.

Som katoliker tror vi att detta episkopala system härrör direkt från Jesu instruktioner. Vi tror att han grundade sin kyrka och sitt ledarskap på det sättet, och att det var meningen att kyrkan skulle vara en enda institution/organisation i världen.

Detta synsätt är det normala i kyrkan överallt i världen ända fram till 1500-talets protestantiska reformation, då det uppstår riktningar inom protestantismen som dels inte menar att Nya testamentet lär att kyrkan ska vara en enda synlig enhet/institution i världen, dels inte menar att Nya testamentet föreskriver att kyrkan ska ledas på detta hierarkiska sätt med en biskop i varje stad.

De protestantiska reformatorerna var inte eniga

De protestantiska reformatorerna menade att den Katolska kyrkan hade avfallit från Bibeln och skapat en organisation som saknade stöd i bibeltexten, byggd på felaktiga efterbibliska och mänskliga traditioner. Reformatorerna försökte nu rekonstruera den ursprungliga apostoliska kyrkan med Skriften allena som grund. Men de var inte eniga om hur detta skulle se ut.

Om man bara har bibeltexterna att gå efter, så skulle man ju faktiskt kunna tänka sig flera olika modeller för ledarskap och församlingsstruktur. Man kan organisera sig som frikyrkosamfund eller statskyrka; som enhetligt toppstyrt samfund eller som rörelse av fria församlingar. Man kan också ha en mängd helt självständiga megaförsamlingar eller fria husförsamlingsrörelser.

Man kan ha ett episkopalt ledarskap där kyrkan styrs av biskopar eller starka pastorer; man kan ha ett presbyterianskt ledarskap; eller ett kollektivt ledarskap med en pastor i spetsen. Man kan ha anställda specialister som pastorer eller man kan enbart lekmannastyre. Det finns många, många sätt att göra det på. Bibeln är inte så tydlig i detta avseende, menar man.

En del protestanter har varit benhårt dogmatiska om vad som är rätt i denna fråga; andra har erkänt att man kan se det på olika sätt och accepterat mångfalden, även om de föredrar en viss modell. De flesta protestanter idag skulle nog säga att varken kyrkostrukturen, samfundsstrukturen eller ledarskapsstrukturen är några frälsningsavgörande eller centrala frågor.

Men hur kan det ha blivit så?

Katoliker ser en tydlig kontinuitet mellan NT och fortsättningen – inte ett avbrott

Ofta tar katoliker detta som självklart, särskilt om man är född som katolik, därför att vi alltid har gjort på ett sätt. Men vi kan också hänvisa till att man tydligt kan se kontinuiteten mellan Nya testamentet och det episkopala systemet.

Vi har en hierarkisk struktur i Nya testamentet. Jesus insatte apostlarna som högsta ledare i kyrkan. Dessa insatte sedan flera äldste under sig som lokala ledare. Och sedan hade man diakoner. Redan från Apostlagärningarnas början är det tydligt vilken central roll som apostlarna hade som ledare. Vi ser att äldste och diakoner tillsätts i olika nya församlingar.

Men att det finns en grupp äldste i en lokal församling innebär inte att apostlarnas ledarskap dras undan. Vi ser att Jakob är ledare i Jerusalem. Han kallas inte ”biskop” i Bibeln, men han har den funktionen. Vi ser att Paulus sätter Timotheos som högste ledare i Efesos och Titus på Kreta. Inte heller de kallas ”biskopar”, men de har den funktionen.

Skillnaden mellan Nya testamentets beskrivning av detta och Ignatios av Antiokias beskrivning är att Ignatios kallar mannen i toppen för ”biskop”. I NT är termen ”biskop” ännu inte reserverad för den positionen. Men funktionen eller ledarskapsfunktionen är densamma.

Vi ser också att kyrkan i Nya testamentet beskrivs som en enda i världen. Jesus talade till Petrus om hur han skulle grunda sin kyrka (i singularis) på Klippan, Petrus, och dödsriket skulle inte få makt över den. Kyrkan kallas också Kristi kropp. En sådan bild förutsätter att kyrkan är en enda i världen.

När man sedan i Apostlagärningarna hamnar i en teologisk strid om omskärelsen som rör kristna i stora regioner, så samlas apostlarna i Jerusalem och överlägger om frågan. Sedan fattar de ett beslut som sedan gäller för alla kristna överallt. Så agerar en kyrka med ett apostoliskt ledarskap som är en enda kyrka i hela världen. Enhet i läran var fundamental för Nya testamentets kyrka. Nya testamentet beskriver inte en kyrka bestående av en mängd självständiga lokalförsamlingar som var och en fått sitt Nya testamente och sedan kan tolka som de vill.

Den protestantiska synen förutsätter en massa orimligheter

Om majoriteten av världens aktiva protestanter skulle ha rätt i sin Skriften-allena-syn och i sitt sätt att acceptera en mångfald tolkningar om detta som möjliga – men att den fria församlingstanken med det kollektiva,demokratiska ledarskapet är nog mest riktig – så förutsätter de flera orimliga saker. Kanske inte allt detta samtidigt, men någon eller några liknande av dessa punkter:

  • Jesus och apostlarna trodde på och praktiserade ett kollektivt ledarskap som var demokratiskt och de trodde på självständiga församlingar.
  • Jesus och apostlarna som trodde detta var extremt usla pedagoger och lyckades inte inpränta detta hos sina medarbetare och utsedda efterträdare, eftersom de på mindre än ett tiotal år efter den sista apostelns död redan hade avfallit från den ursprungliga kongregationalismen med kollektivt och demokratiskt ledarskap.
  • Ett alternativ till ovanstående är att en radikal kollektiv och simultan minnesförlust drabbade samtliga kristna direkt efter att aposteln Johannes befordrats till härligheten, så de glömde allt vad apostlarna predikat om detta innan.
  • Apostlarna hade aldrig praktiserat sin kongregationalistiska och kollektivt ledda församlingsmodell utan bara predikat den, och därför drabbade minnesförlusten församlingen extra hårt. Nu var de ju tvungna att klura ut allt från grunden med hjälp av bara efterlämnade apostoliska skrifter.
  • Jesus och apostlarna hade ingen modell för hur kyrkan skulle organiseras eller ledas, utan tänkte bara att de skulle skriva några skrifter utifrån vilka varje enskild församling i varje efterföljande generation skulle klura ut detta själva och göra lite som de ville. Det här är ju ändå inte så centralt och viktig.

Dessa och/eller flera andra tänkbara scenarier eller förutsättningar måste ha inträffat eller gällt på 90-talet e.Kr., om protestantismen har rätt.

Den katolska uppfattningen är rimlig och logisk

Då tycker jag att den katolska modellen är betydligt mer logisk och rimlig – att vi ser en kontinuitet mellan Jesus och apostlarnas tid och den närmast efterföljande tiden. Det är mer rimligt att tro att Jesus hade en plan för hur kyrkan skulle organiseras och ledas. Det är rimligt att Jesus och apostlarna inte bara predikade detta utan också praktiserade det. Därför är det också rimligt att Traditionen (den av Gud givna uppenbarelsen av den kristna läran som inte är skriftlig) också omfattar den genom apostlarna iscensatta praktiken med en person som biskop (jämför exemplen Jakob, Titus, Timotheos) i varje stad. Det är rimligt att tro att både Jesus och apostlarna var goda lärare. Det är orimligt att tro på kollektivt och simultan minnesförlust som inträffar över hela medelhavsområdet. Rimligen är biskop Ignatios modell, som alla erkänner vara en etablerad praxis vid mitten 100-talet och därefter, en logisk och naturlig utveckling av det apostlarna hade gett honom och andra biskopar i arv, genom både lära och praktik. Vi kan här se en harmoni mellan bibeltexterna och den fortsatta utvecklingen.

Vi kan också se en tydlig kontinuitet mellan Nya testamentet och fornkyrkan på det sättet att man fortsätter att samlas till kyrkomöten för att besluta i allmängiltiga frågor om lära och praxis. Det som hände i Apg 15 var inte en engångsföreteelse.

Och detta sägs inte emot av att Kyrkan nu för tiden är betydligt mer utvecklad och komplicerad i sin organisation. Det är ju en naturlig utveckling om man ökar från 120 personer i Apg 1 till ca 1,3 miljarder idag.

Slutord

Det ovan skrivna tjänar som en illustration på hur orimligt det kan bli om man försöker förbigå kyrkans historia och tradition och uppfinna hjulet på nytt. Om man dogmatiskt slår fast att inget som inte uttryckligen sägs i Bibeln kan utgöra grund för kristen tro och lära, så hamnar man i denna typ av orimligheter. Detta exempel visar på det knepiga i att tillämpa Skriften-allena-princip konsekvent. Det leder till obibliska konsekvenser.

Alla protestanter går inte lika långt när det gäller detta. Många lutheraner och anglikaner är till exempel helt tillfreds med att kyrkan ska styras av biskopar och vara en större enhet. Men samtidigt har de på annat sätt sågat av grenen av Kyrkans tradition de själva försöker sitta på och därför faller deras projekt ändå. Men det är en fråga för något annat inlägg.

Jag menar att det är mer rimligt att läsa Bibeln och förstå den i ljuset av Traditionen. Konsekvensen av det blir att vissa tolkningar per automatik blir uteslutna som inte rimliga. Och en slutsats man kan dra av detta är, att det inte kan vara en oväsentlig eller sekundär fråga hur kyrkan ska organiseras. Jesus måste rimligen ha haft en plan. Apostlarna måste rimligen ha både undervisat och praktiserat. Och det är svårt att tro att de skulle ha varit så urusla pedagoger som den protestantiska synen förutsätter eller att de skulle ha varit så svaga ledare att deras ordningar för kyrkan skulle ha slängts överbord så fort de dog.

5 reaktioner till “Den bibliska modellen för kyrka och ledarskap”

  1. Som du helt riktigt påpekar är alla ”protestanter” inte emot en episkopal struktur, även om det inte är helt självklart hur många nivåer den kan innehålla eller i vad mån en ”biskop” i grunden är något annat än en kyrkoherde i allmänhet (fler nivåer kan vara en god ordning under Andens ledning ändå).

    Många av oss ”protestanter” skulle dessutom gärna se påven som ”primus inter pares” eller talesman för ett samlat kollegium. Problemet (ur vår synvinkel) är att påvedömet komprometterade en i grunden god ordning genom (i våra ögon) uppenbara villoläror och (i våra ögon) megalomaniska kyrkliga och världsliga maktanspråk – vilket lett till ibland helt nödvändiga protester men också, tyvärr, splittring och misstro även mot goda ordningar. (Inklusive t.ex. dop av små barn).

    Sedan kan vi kanske ägna en del av reformationsåret åt att utreda skuldfrågan närmare… men tro inte att jag vill idealisera splittringen som sådan (däremot den tros- och yttrandefrihet som gjort den ibland rätt tragikomiska splittringen möjlig).

    1. Mest tragisk förstås (inklusive sorgligheterna med Gammalkatolska kyrkan och Liberala katolska kyrkan), men ibland också ofrivilligt komisk: t.ex. schismen mellan ”Sunday school baptist church” och ”Non sunday school baptist church” (källa: Carl Henrik Martling: Gud i USA).

  2. Mikael, jag tycker du undviker det viktigaste, hur kan påven bli Kristus ställföreträdare på jorden?

    Jag kan visst se att det i Bibeln finns roller som växer fram, jag kan även förstå att dessa roller behövs och att de är givna av Gud (JHWH). Men varje roll skall besättas av Gud, och inte av människor. Dessutom kan rollen finnas i fast form medan människan i rollen är utbytbar, hon har rollen endast under en kortare tid, den är inte given henne för resten av hennes liv. Dessutom kan rollen delas av flera människor samtidigt, allt enligt Guds vilja.

    Mikael, så förklara din syn på påven och hur hans roll kan komma ifrån Gud.
    1. Han är framröstad, är det inte Gud som skall utse honom?
    2. Påven är Kristus ställföreträdare på jorden, var i Bibeln finner du detta? Var i den tidiga kyrkan finner du detta? När viktiga frågor skulle avhandlas samlades apostlarna och kom gemensamt fram till ett beslut – så vem av apostlarna gjorde anspråk på att vara Kristi ställföreträdare? Inte ens apostlarna i grupp gjorde anspråk på att vara Kristi ställföreträdare, vad jag vet . (Enligt historien ansåg inte Petrus sig värdig att korsfästas som Jesus (Yeshua), hur skulle han kunna göra anspråk på att vara Kristus ställföreträdare?)

    Påvens anspråk på att vara Kristius ställföreträdare (till sin död) är ett problem för mig – jag kan inte, hur mycket jag än försöker, förstå att den rollen kommer ifrån Gud. När jag läser Bibeln ser jag Guds anspråk på att ensamt vara Gud och att det är Han som ensamt frälser en människa. Äran är Hans och inte någon människas.

    Som jag ser det vill rkk lägga beslag på tron och kila in sig mellan människan och Gud. Genom rkk är människan slutligen frälst, ett rkk:s verk är det att frälsa en människa istället för Guds verk.

    1. Tack för din kommentar och dina frågor!

      När vi kallar påven för Kristi ställföreträdare, så menar vi inte att påven skulle var Gud eller gudomlig eller något liknande. Utan vi menar att påven i kraft av sitt ämbete leder kyrkan här på jorden i Kristi ställe. Han har fått ett ämbete/ett uppdrag delegerat åt sig.

      Det finns flera bibeltexter som ger uttryck för detta. Dels har vi ju Luk 10:16, där Jesus talar till de 72 som han skickat ut på predikouppdrag: ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig.” Den som lyssnar till dem som Jesus sänt ut, lyssnar till Jesus! Här har vi ett exempel på hur de som Jesus sänt ut är ”ställföreträdare” för honom.

      I Joh 20:23 har vi ett annat exempel. Jesus säger till de tolv: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” Här ser vi att Jesus delegerar rätten att förlåta synder till de tolv. Ytterligare ett exempel på hur de Jesus sänt kan agera i Jesu ställe. Inom Katolska kyrkan förvaltas detta uppdrag av prästerna, som har fått delegerat till sig rätten att förlåta synder i bitens sakrament.

      Att just påven kallas ”Kristi ställföreträdare” har sina bibliska rötter bl a i Matt 16:18-19, där Jesus säger till Petrus: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Här gör Jesus Petrus specifikt till sin representant. Petrus får en nycklamakt att lösa och binda. Vad betyder det?

      Ja, det finns en gammaltestamentlig bakgrund till detta. I Jes 22:15-25 frambär Jesaja ett ord från Herren till en judiske kungens minister. Det är ett domsord för att han misskött sig och han ska nu ersättas av en annan. Jesaja säger bl a: ”Jag skall beröva dig ditt ämbete, störta dig från din ställning. Den dagen skall jag kalla på min tjänare, på Eljakim, Hilkias son. Jag skall klä honom i din dräkt, spänna om honom ditt bälte och ge honom den makt som du har nu. Han skall bli en fader för Jerusalems invånare och Judas folk. I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna.” (Jes 22:19-22)

      Här sägs flera saker. Det talas om ”ett ämbete”, en maktposition – det handlar ju om kungens minister. Denne kallas en ”fader” för Judas folk. Det talas om en ”nyckel” och om att ”öppna” och ”stänga”. Man kan säga att detta handlar om kungens premiärminister med våra termer. Det handlar om den minister som sköter det praktiska regerandet i kungens ställe. Kungen i Jerusalem – som ju var av Davids ätt – var ju den som hade den egentliga makten. Men han hade delegerat det praktiska regeringsarbetet till sin minister, därav talet om makt, ställning och nycker, om öppna och stänga. Och i den egenskapen av att sitta i en sådan position var ministern som en ”fader” för Judas folk.

      Detta är den bibliska bakgrunden till Jesu ord till Petrus i Matt 16. Kan du nu inse vad detta betyder för Petrus ämbete och position? Jesus är ju kung. Petrus blir utsedd till hans minister. Han får i uppdrag att sköta det praktiska regerandet/styrandet/ledarskapet över kyrkan i Jesu ställe. Det är en delegerad makt. Jesus har all makt. Men det är Petrus som är delegerad att utöva det praktiska arbetet.

      Det är därför vi kan kalla Petrus och hans efterträdare i ämbetet – man slutar ju inte ha/ha behov av ett premiärministerämbete bara för att den som är det för närvarande dör – för Kristi ställföreträdare och för ”fader”. Det är ju jobbeskrivningen.

      Och då är det ju mycket passande att en sådan person i ett sådant ämbete faktiskt har en stor ödmjukhet inför detta stora förtroende och detta stora uppdrag. Det handlar alltså inte på något sätt om att göra anspråk på att vara Gud. Det handlar om att ha ett uppdrag av Gud.

      Frälsningen kommer bara från Jesus, men han förmedlar ju den genom kyrkan. För vem är det som predikar evangelium för människor? Det är väl inte Jesus själv som springer runt. Han är i himlen. Det är vi människor som gör det. Vem är det som döper. Det är vi. Vem delar ut bröd och vin i eukaristin? Det är människor. Alltså förmedlas Guds frälsande nåd genom kyrkan. Men det är ju fortfarande Guds nåd. Kom ihåg vad Jesus sade: Den som hör på er, hör på mig.

  3. Tack för ditt svar.

    Men förutsättningen för att en människa kan förlåta synder är att denne är född av Helige Ande, Joh 20:21-22 ”… Ta emot den Helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna…”. Endast YHWH/Yeshua ger den helige Ande. Att en människa är andedöpt syns på hennes gärningar.

    Mikael menar du på fullt allvar att rkk/påven är född på nytt? Att samtliga påvar genom alla tider varit födda på nytt? I så fall borde det synas på rkk:s gärningar genom historien. Läste en uppskattad siffra om att rkk skall ha dödat(=mördat) 100 000 000 människor för att dessa varit oliktänkande (inkl. judar, JHWH:s utvalda folk som frälsningen kommer ifrån.) Hur förklarar du rkk:s blodig historia och att påven samtidigt är född av den helige Ande? Hur förklara du de irrläror (avlats brev …) som finns inom rkk samtidigt som påven är född av den Helige Ande?

    Jag har inget problem att ge en människa tolkningsföreträde till Skriften, men då behöver jag veta att den människan är född av den helige Ande, tyvärr jag kan inte se det när jag ser vad rkk gjort genom historien. Dessutom skulle den Helige Ande skulle aldrig gå emot sitt ord, som ex att Maria skulle vara fri från synd som ju rkk hävdar om jag förstått rätt (en syndfri människa är per definition en gud, hon behöver inte Yeshua botgöring på korset.)

    Jag håller med dig om att JHWH verkar genom människor (vilket kommer fram i Bibeln på flera ställen), främst andedöpta människor skulle jag säga. Men både gräs och ogräs växer sida vid sida och YHWH använder båda för sitt rike. Alla människor behöver förlåtelse och behöver bli döpta i den Helige Ande, även ogräset kan bli pånyttfödd i den helige Ande.

    YHWH:s rike börjar och slutar alltid hos Honom själv. Intiativet
    ligger helt hos Herren.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.