Hur är det med Gamla testamentets apokryfer?

I min bloggserie angående Anders Gerdmars bok Guds ord räcker, har jag nu kommit fram till frågan om Gamla testamentets kanon. Ska Gamla testamentet bara innehålla de 39 skrifter som protestanterna tror eller ska det också innehålla de så kallade Gamla testamentets apokryfer som katolikerna menar ska vara med? Det handlar om ytterligare sju böcker samt om tillägg till Daniel och Ester, som alltså blir lite längre böcker i den katolska versionen. Vi katoliker kallar dessa böcker för de deuterokanoniska böckerna. Anders Gerdmar gör i sin bok ett försök att bevisa att den protestantiska kanon är den riktiga. Men har han lyckats?

Gerdmar skriver ganska kortfattat om detta och tror förmodligen att han har ett säkert kort när det gäller detta. Jag har därför konsulterat en mer gedigen bok på området, The Biblical Canon – Its Origin, Transmission, and Authority av Lee Martin McDonald. Denne är professor emeritus i Nya testamentet och expert på just kanonfrågor. Han är protestant och har varit baptistpastor. Denna jämförelse kommer att visa sig vara mycket intressant för vårt ämne. Det Gerdmar skriver tycks inte vara förankrat i forskningen.

Gamla testamentet i den protestantiska kanon innehåller 39 böcker. De är innehållsligt exakt desamma som den judiska Bibeln. Judarna räknar dock böckerna på ett annat sätt och får det därför till 24 böcker. Ordningen på dem är också annorlunda, men texten är densamma. Det katolska Gamla testamentet innehåller som vi sa ovan ytterligare sju böcker utöver den protestantiska kanon, som skrevs under århundradena närmast före Kristi födelse. De ortodoxa kyrkorna och den etiopiska kyrkan har alla en liknande kanon som katolikerna. Den judiska kanon är indelad i tre delar, Lagen (de 5 Moseböckerna), Profeterna (Josua, Domarboken, Samuelsböckerna, Kungaböckerna, Jesaja, Jeremia, Hesekiel och de tolv småprofeterna) och Skrifterna (alla övriga skrifter).

För Katolska kyrkans del, fattade olika regionala kyrkomöten kring år 400 beslut om en lista på vilka böcker som ska ingå i kanon. Det gällde både att Nya testamentet ska innehålla de 27 skrifter som det har även idag, och att Gamla testamentet ska omfatta 46 skrifter, alltså inklusive de så kallades apokryferna. Inget av detta innebar dock att man helt plötsligt ”hittade på” vad som skulle vara Bibeln. Alla böcker som kom att ingå i Bibeln, i såväl GT som i NT, hade redan allmänt använts som heliga skrifter i kyrkan under flera århundraden. Man kan säga att man kring år 400 kodifierade rådande praxis.

Protestanternas kanon

På 1500-talet ifrågasattes detta av de protestantiska reformatorerna och dessa mönstrade så ut apokryferna från Bibeln. Dessa menade att GT bara ska innehålla de böcker som den judiska kanon innehåller. Den judiska kanon troddes vara den ursprungliga, den som även Jesus och apostlarna hade. Man menade att apokryferna var ett tillägg till den ursprungliga kanon som judarna på Jesu tid hade haft, och man menade sig ha stöd av detta även hos vissa kyrkofäder som till exempel Hieronymus på 300-talet, som ifrågasatte att apokryferna skulle vara med. Han var dessutom en av de få kyrkofäder som kunde hebreiska och därför hade extra koll på vad judarna hade för Bibel.

Gerdmar skriver om detta:

”För apostlarna var det självklart att hela Gamla testamentet var grunden. Man hade, precis som judarna vid den här tiden, en enorm respekt för sin Bibel, Gamla testamentet. För judarna innehöll Bibeln skrifter som var så heliga att man måste tvätta händerna efter att man hade läst dem; det behövde man inte göra efter att ha läst apokryfer. Judarna drog alltså en skarp gräns mellan Bibeln och all annan skrift, inklusive apokryferna. Det fanns många ande skrifter i den judiska samtiden, till exempel gammaltestamentliga apokryfer och pseudepigrafer, men det finns inga tecken i Nya testamentet på att Jesus och de nytestamentligt författarna ens citerade de så kallade Apokryferna, än mindre godkände någon av dessa som helig Skrift. Däremot kan apostlarna ha känt till olika skrifter med traditioner och andliga berättelser. Tecken på detta finner vi i både Judas- och Petrusbrevet och Hebréerbrevet, men det betyder inte att de erkände utombibliska skrifter som helig Skrift. Precis som vi kan citera eller hänvisa till olika texter kunde Bibelns författare göra det. Judas brev 14-15 innehåller en profetia av Henok, och vi vet inte exakt hur Judas fått del av denna. Det är möjligt att man i den muntliga judiska traditionen kommit ihåg denna profetia.Man kan alltså inte säga att citatet av Henoks profetia betyder att Henoksboken användes eller godkändes av Judas. Skriften i fråga är omöjlig att datera (s 54-55).”

Jag återgav här medvetet ett längre citat av Gerdmar, för jag tycker det är så fascinerande att jämföra detta med vad McDonald skriver. McDonald för en längre diskussion och redogör för forskningsläget angående kanonfrågor. Han visar på att forskare ofta har projicerat en senare tids situation bakåt i historien och läst in saker som vi faktiskt inte kan belägga i källmaterialet. Samtidigt har man därmed missat vad som faktiskt sägs av just detta källmaterial.

Vad säger forskningen?

Om man ska sammanfatta det McDonald tar upp på de 240 sidor som behandlar Gamla testamentets kanon, vilket i sig är mycket svårt att göra så här kort, så kan man säga följande:

Judarna på Jesu tid hade ingen ”Bibel”, men de hade många heliga skrifter som de erkände som och använde som Guds ord.

Enligt McDonald kan vi inte belägga någonstans i källmaterialet att det existerade någon lista på exakt vilka böcker som skulle ingå i någon kanon förrän från slutet av det första århundradet efter Kristus och framåt. För att vi ska kunna tala om en ”Bibel”, en helig Skrift med en bestämd innehållsförteckning, måste vi nämligen ha en sådan lista på vilka böcker som ingår. Och det har vi inte. Däremot är det mycket tydligt att judarna på den tiden hade många heliga skrifter. De fem Moseböckerna var den viktigaste kärnan av heliga skrifter och som alla judar erkände som helig skrift. Därutöver hade man en expanderande samling av skrifter som man kallade ”profeterna”. Men denna samling var inte en avgränsad och bestämd samling, utan var stor och kunde innefatta även skrifter som med tiden inte skulle komma med i Bibeln överhuvud taget. Men man kan se att alla de skrifter som nu ingår i den hebreiska bibeln (som också är det protestantiska GT) var använda av judarna på Jesu tid, även om några av dem var ifrågasatta. Därutöver tillkom en mängd andra apokryfer och pseudepigrafer som senare inte togs med i kanon.

Det var alltså många skrifter som användes som helig skrift av judar i allmänhet på Jesu tid. Det kan beläggas i källmaterialet. Men vi kan inte belägga att det skulle ha funnits någon ”kanonlista” på erkänd kanonisk litteratur på Jesu tid. Ej heller hade man ännu börjat samla alla skrifterna mellan två pärmar i en stor bok. Vi kan inte heller belägga att judarna ens diskuterade om någon kanonlista innan slutet av det första århundradet efter Kristus.

Första gången man kan belägga att man börjar tala om att ha en lista på erkända heliga skrifter är när Josefus någon gång på 90-talet e.Kr. skriver om att judarna hade 22 heliga skrifter, vilket är bra eftersom det är 22 bokstäver i det hebreiska alfabetet (alltså inte 24 skrifter som i den nuvarande hebreiska bibeln). Men Josefus skriver inte exakt vilka alla dessa skrifter är, så vi vet inte exakt vilka skrifter hans ”bibel” omfattade. Och det är först vid Josefus tid, vid slutet av det första århundradet som vi kan belägga att rabbinerna överhuvudtaget började föra en diskussion om att ha en kanon och vilka skrifter som i så fall skulle ingå.

Denna diskussion fortgick så inom judendomen fram till åtminstone 300-talet och kanske längre. Första gången vi kan belägga att någon föreslog exakt den kanon som judarna har idag, är i en text som heter Bava Batra 14B-15A, daterad till år 70-200, där just dessa 24 böcker som nu är kanon föreslås vara den judiska kanon. Enligt McDonald härrör denna text sannolikt från Babylonien som hade en mycket stark judisk koloni. Babyloniska judar hade en snävare skriftsamling än judar längre västerut. De höll sig till skrifter som ansågs skrivna senast vid Esra-Nehemjas tid. Det intressanta är att Bava Batra inte kom med i den första stora skriftsamlingen/kodifieringen av den judiska rabbinska traditionen som kallas Mishna och som kom till i början av 200-talet. Den kom med först när Mishna utökas med Gemara och blev den så kallade Talmud. Detta visar att även om den eventuellt kan dateras till Josefus tid, så var det som står i denna traktat inte allmänt accepterat bland judarna ens kring år 200 e.Kr. Det blev det först senare.

Men ända långt fram på 300-talet och lite till, diskuterades till exempel om Jesu Syraks bok skulle vara med i kanon. Andra böcker som man var tveksam till var bland annat Ester, Predikaren och Höga Visan.

Förutom att vi inte kan belägga att judarna ens diskuterade kanonfrågor före slutet av det första århundradet e.Kr. och framåt, kan vi heller inte belägga att judarna på Jesu tid hade en tredelad kanon som de kom att få senare, med Lagen, Profeterna och Skrifterna. Det finns ett tecken på en möjlig start för denna i Luk 24:44, där det står om Mose lag, profeterna och psalmerna. Men det normala sättet att tala om dessa skrifter i Nya testamentets skrifter, är att tala om antingen bara ”Lagen” eller om ”Lagen och profeterna”. Hos Josefus kan vi dock se en början till detta.

När det gäller fynden av de så kallade dödahavsrullarna vid Qumran vid Döda havet, så visar de att esséerna, som troligen var den rörelse som hade anläggningarna där, inte verkar ha gjort någon större skillnad mellan de böcker som med tiden kom att utgöra kanon och övriga skrifter som de använda, till exempel åtskilliga apokryfer, pseudepigrafer och andra skrifter. Vi kan heller inte se någon skillnad i hur dessa skrifter citeras av dåtida judiska författare.

Om att tvätta händerna

Det var den judiske rabbinen Johanan ben Zakkai som lär vara upphovet till det rabbinska talet om att heliga skrifter gör att man måste tvätta händerna. Och han lär ha använt det uttrycket kring år 50 e. Kr. i en diskussion med sadduceerna, som ju bara erkände de fem Moseböckerna som helig skrift. Men annars kan man inte belägga att det uttrycket används i någon kanondiskussion förrän under 100-talet e.Kr. Så det är därför inte historievetenskapligt relevant att använda sig av detta uttryck i en diskussion om vilken ”bibel” Jesus och apostlarna skulle ha haft. Vi kan inte belägga att uttrycket förekom för ca år 50 e. Kr.

Den kristna kyrkans tog över dåtidens judiska heliga skrifter

Så, judarna hade under århundradena närmast före och århundradet efter Kristi födelse ingen bestämd ”Bibel”, ingen bestämd kanon. Något sådant går ej att belägga i källmaterialet. Men de hade många heliga skrifter som erkändes som och användes som Guds ord. Och det var detta som den tidiga kristna kyrkan, som ju från början var rent judekristen, tog över från synagogan. De kristna började främst använda den grekiska översättningen av de judiska heliga skrifterna – LXX eller Septuaginta. Minst 80 % av alla GT-citat i Nya testamentet är från LXX. Och det finns belägg för att både judar och kristna ansåg att översättningen i sig var inspirerad av Gud och inte bara en vanlig översättning, med andra ord. En hel del argumentation i Nya testamentet bygger på just LXX:s formuleringar och inte på den hebreiska texten.

I LXX fanns allt som nu ingår i den judiska kanon och alla apokryfer. Vi vet förstås inte exakt vilka skrifter som förelåg i LXX innan den samlades mellan två pärmar, men vi kan läsa vad de tidiga kristna författarna citerar. Och när den föreligger mellan två pärmar, så har den inte det GT som judarna och protestanterna har.

McDonald listar på olika ställen texter från NT som han menar är citat eller anspelningar på apokryferna. Och han lyfter också fram att det finns en riklig mängd citat från och anspelningar på apokryferna i den tidigaste kristna litteraturen efter NT:s tid, från åren ca 90-150 e.Kr. De kristna övertog de heliga skrifter som judarna använde på Jesu och apostlarnas tid, innan det stora brottet mellan kyrkan och synagogan hade ägt rum.

Det innebar också att kyrkan övertog heliga skrifter, men ingen kanonlista och ingen diskussion om en sådan, eftersom den ännu inte hade startat bland judarna. De senare började som vi tidigare sett sin diskussion om detta vid slutet av det första århundradet, efter att kyrkan och synagogan gått skilda vägar. Och de kristna var därför inte med i den diskussionen, utan började sin kanondiskussion långt senare. Men när den väl började, så innebar den för de kristnas del att de i huvudsak kodifierade den praxis som de haft ända sedan apostlarnas tid, dvs att de även använde de gammaltestamentliga apokryferna som helig skrift.

Man kan inte lägga till något till en kanon som inte finns

Därför kan man inte säga, som protestanter och Gerdmar gör, att kyrkan på 300-talet lade till böcker till den gammaltestamentliga kanon. Det fanns ju ingen kanon förut! Judarna kan tidigast sägas ha ett förstadium till en kanon kring år 200, men då är den ännu inte färdig. När de kristna kring år 400 vid olika kyrkomöten slår fast en kanon med apokryfer inräknade, så kodifierar de endast vad de läst och använt sedan apostlarnas tid, åtminstone som vi i källmaterialet kan belägga att judar på Jesu tid använde som heliga skrifter.

Denna framställning av McDonald, som han gör, i kritisk interaktion med andra forskare, förklarar enligt min mening mycket bättre varför både katoliker och olika ortodoxa och så kallade orientaliska kyrkor har en vidare GT-kanon än vad judarna har. Det förklarar också varför vissa kyrkofäder på 300-talet hellre hade velat ha den judiska kanon, som till exempel Hieronymus. Dessa kyrkofäder kan nämligen knappast ha känt till den rabbinska diskussion som pågått sedan slutet av första århundradet om kanon. De kände inte till det rikhaltiga skriftmaterialet från Qumran som vi har tillgång till idag. Och utifrån sin praktiska erfarenhet av att diskutera med judar, så visste de ju att det inte var meningsfullt att hämta ”bevis-texter” från skrifter som judarna inte erkände som heliga skrifter. Dessa kyrkofäder med avvikande åsikt i kanonfrågan kunde helt enkelt inte veta att judarna på Jesu tid var något helt annat än den speciella och avsmalnande gren av judendomen som den rabbinska rörelsen var. De kunde inte veta att judendomen på Jesu tid var mycket bredare, och att det bara var den rabbinska/fariseiska grenen som överlevde Romarrikets krossande av de stora judiska upproren och templets förstörelse. Men de visste att kyrkan kom från judarna och då var det kanske inte så konstigt att en del av dem lutade åt den för dem samtida judiska kanon.

Protestantismens Gamla testamente vilar på efterbiblisk och mänsklig tradition

Men konsekvensen av detta för protestantismens del är ju ganska anmärkningsvärd. Även 1500-talets protestanter kunde ju inte veta allt detta. Och när Luther och Calvin och andra ville ha en kanon som de trodde att Jesus hade, så trodde de att det bara var att titta på vad rabbinerna använde. Och därför trodde de att Katolska kyrkan hade lagt till böcker till kanon på 300-talet. Men denna rabbinska kanon är ju faktiskt ett resultat av en efterbiblisk diskussion som pågått från slutet av det första århundradet och minst fram till 300-talet! Protestanternas GT-kanon vilar alltså på en efterbiblisk tradition som inte ens är kristen, utan judisk. Skapad av den del av judendomen som förkastat evangelium.

Och ändå är det Anders Gerdmar som sida upp och sida ner i sin bok anklagar katolikerna för att bygga på efterbibliska traditioner – när hans egen protestantiska GT-kanon i sitt grundfundament är just en sådan mänsklig efterbiblisk tradition!

Judas och Henok

En sista detalj, författarna till Nya testamentet citerar ibland skrifter som inte anses som heliga skrifter. Paulus citerar hedniska till exempel hedniska poeter i Apg 17 och i Tit 1. Men hur vet man att författaren citerar en skrift som just en helig skrift? Det brukar man bland annat se på att man använder uttryck som ”det står skrivet” eller ”Skriften säger”. Och även när det står så här:

”Om dessa människor profeterade Henok i den sjunde generationen efter Adam: ”Se, Herren kommer med sina tusentals heliga för att sitta till doms över alla människor och straffa alla gudlösa för alla deras gudlösa handlingar och allt det oerhörda som dessa gudlösa syndare har sagt mot honom.” (Judas 14-15)

Här citerar Judas från 1 Henoksboken, en så kallad pseudepigrafisk skrift. Enligt McDonald är det ingen tvekan om det. Judas citerar den som om den var en helig skrift. Han skriver att Henok profeterade och han använder profetian som ett argument i sitt brev. Om detta hade varit ett citat av exempelvis Jesaja, hade det inte rått någon som helst diskussion om detta. Men se Gerdmars krumbuktande resonemang i citatet längre upp i artikeln. Enligt McDonald visar detta att i den flytande situation vad gäller kanon som rådde på apostlarnas tid, så använde många judar även en sådan bok som 1 Henoksboken som helig skrift. Och detta även om just den boken senare inte klarade sig in i varken den judiska eller den katolska kanon. Men den etiopiska kyrkan har den i sin kanon.

Vad var det som Jesus inte citerade?

Och hur är det med argumentet som Gerdmar använder om vilka böcker Jesus citerade? Gerdmar skriver ju att apokryferna inte ska vara med för att Jesus och apostlarna inte citerar dem.

Men enligt McDonald, så citerade Jesus aldrig Obadja, Nahum, Habackuk, Haggai, Höga Visan, Rut, Klagovisorna, Predikaren, Ester, Esra och Nehemja. Kanske någon av dessa citeras någon annanstans i NT (Habackuk citeras i Romarbrevet). Men innebär detta att Gerdmar är beredd att stryka övriga från Bibeln i konsekvensens namn?

Som katolik resonerar jag självklart inte så. Men för en protestant som är starkt beroende av en färdig GT-kanon på Jesu tid, så kan man bli alltför angelägen om att läsa in saker från senare tids kanonbegrepp och färdiga kanon i en tidigare tidsperiod. Och då kan det ibland bli lite fel i resonemangen.

Andra Mackabéerboken

Och hur är det med 2 Mackabéerboken? Gerdmar skriver på s 86-87 i sin bok om att det är viktigt för katoliker att ha med den apokryfen i Bibeln, just för att vi ska få stöd för vår tro att man kan be för de döda. Med andra ord, katoliker behöver boken för att få stöd för sina konstiga läror och därför vill de ha den med i kanon.

Den självklara motfrågan man kan ställa är då: Är det inte extra viktigt för protestanter att få bort den från kanon, eftersom den strider mot den protestantiska läran om att man inte kan be för döda? Luther resonerade ju på ett liknande sätt angående Jakobs brev och tre andra skrifter i Nya testamentet. Han vill ta bort dem ur kanon därför att de inte var riktigt rätt i läran. Man kan undra med vilken auktoritet han hävdade detta.

Detta är inte bra argumentation!

Slutord

Det finns oerhört mycket mer att skriva om allt detta och jag kan omöjligt göra rättvisa till McDonalds bok och alla hans resonemang och källhänvisningar i detta inlägg. Jag har bara sammanfattat ytterst kort på några punkter, för att visa att den traditionella protestantiska argumentation för just den protestantiska GT-kanon faktiskt inte har så mycket substans om man ser till senare tids kanonforskning. Det finns alltjämt de som vill läsa in sentida kanonbegrepp och sentida färdiga kanonbildningar bakåt i historien och gärna läsa in den hos Jesus och apostlarna. Och det är självklart så att för en bibeltroende, konservativ protestant av evangelikalt snitt är det som här skrivits mycket besvärande.

Men som katolik reagerar jag starkt emot att man skulle bygga sin Bibel på den här typen av efterbibliska mänskliga traditioner. Den katolska kanon är härmed inte bevisad. Hur skulle man kunna bevisa den, om det inte fanns någon bestämd kanonlista på apostlarnas tid? Men den framstår som betydligt mer historiskt förankrad. Rötterna kan beläggas till just Jesu tid och i vilka skrifter som judarna då faktiskt använde.

Den katolska kanon bygger på den praxis som rådde bland judar på Jesu tid. Den protestantiska kanon bygger på judisk, efterbiblisk tradition. Gerdmar har alltså inte lyckats bevisa sin sak denna gång heller.

17 reaktioner till “Hur är det med Gamla testamentets apokryfer?”

  1. Nu tycker jag nog att även din argumentation ibland blir ganska svag, Mikael, särskilt när det gäller upplysningen att Jesus aldrig citerade Obadja! Du vet mycket väl att ingen har påstått att varje bok i GT:s kanon måste citeras i NT för att räknas som helig skrift. Det är inte det saken gäller, utan det märkliga faktum att av just de omstridda, enligt oss apokryfiska och enligt er ”deutero-kanoniska” (något udda tycker alltså även ni att de är?) böckerna INGEN, trots somligas avsevärda längd, anförs som helig Skrift i NT.

    Henoksargumentet är ju f.ö. inget argument för Mackabéerböckerna (eftersom inte heller romersk-katolska kyrkan erkänner Första Henoksbrevet), bara för att inga citat från någon GT-bok ö.h.t. kan visa att man håller boken för helig skrift. Och det torde vara att dra skruven lite väl långt. Judas erkänner Henok, den sjunde från Adam – som det berättas om i GT med positiva omdömen – som en sann profet och hans kända profetia som sanning, och hade han gillande citerat något ur Mackabéerböckerna skulle jag ha godtagit åtminstone det citatet som riktigt.

    Men nu har vi andra alltså varken påstått att ett enstaka gillat eller som allmänt erkänd profetia anfört citat gör hela den citerade boken till helig skrift ELLER att en GT-bok måste vara citerad i NT för att vara helig skrift. Vi har bara gjort den mycket relevanta iakttagelsen att INGEN bok i det ganska omfattande konglomerat som apokryferna utgör citeras i NT som auktoritativ helig Skrift eller med hänvisning till ”Skriften” eller ”Skrifterna” – anspelningar på apokryferna kan givetvis anas (även om det då ofta kan finnas paralleller även till de av alla erkända böckerna eller judisk tro i allmänhet) och genom att apokryfernas värde som vittnesbörd från eljest ”tysta” århundraden i judafolkets är uppenbart (det var ju därför även Luther – liksom jag – fann dem ”nyttiga att läsa”).

  2. Denna gång, Andreas, tycker jag att du läst mig mycket slarvigt.

    Det är Anders Gerdmar som uttryckt sig så om Jesu citerande av olika skrifter. Det är det jag kritiserar. Det kan både du och jag tycka vara märkligt, och både du och jag kan tycka att det är svagt osv, men så har han gjort i alla fall.

    Jag har inte skrivit att Judas citat av Henoksboken är ett argument för någon annan skrift. Jag har skrivit att han citerar Henoksboken som om den var en helig skrift. Hade det stått Jesaja i stället för Henok, så hade alla använt detta som ett exempel på hur Jesaja ansågs som helig skrift. Men nu gäller det 1 Henoksboken, så då är det annat ljud i skäppan.

    Det finns fler exempel på att det är sannolikt apokryfer som det refereras till i NT. Jag tänker särskilt på Heb 11, där det torde syfta på 2 Mack, och på Heb 1, där det är Visheten som åsyftas. Men även åter i Judas brev, där det t o m verkar hänvisas till någon för oss okänd skrift (tänker på Mikaels tvist med Djävulen om Mose kropp). Jag tänker också på när Paulus skriver om Jannes och Jambres i 2 Tim 3. Vad han bygger på vet jag inte, men det är inte den kanoniska judiska Bibeln från senantiken.

    Den kanon som Luther m fl grep tillbaka till, var inte den ”kanon” som fanns på NT:s tid, för då fanns ingen kanonlista. Och källmaterialet från den tiden ger vid handen att man använde betydligt fler skrifter som heliga skrifter då än vad man kom att göra senare. Därför blir det anakronistiskt och fel på annat sätt att säga att katolikerna har ”lagt till” böcker till kanon på 300-talet. Det är mer korrekt att säga att de inte ”tog bort” böcker på samma sätt som rabbinerna gjorde.

    1. Visst kan jag ha missat något av dina och/eller Gerdmars resonemang kring detta, Mikael! Jag måste kanske läsa Gerdmars bok i alla fall (trodde att jag läst tillräckligt av honom här och i andra sammanhang för att förstå ungefär hur han drar slipstenen).

      Men visst: om han har råkat ge vid handen att en GT-bok måste vara direktciterad i NT för att vara kanonisk (nödvändigt kriterium), eller att en skrift som med instämmande är citerad i NT därmed bör betraktas som kanonisk i sin helhet (tillräckligt kriterium), då är din replik fullt relevant. Fast då är Gerdmar å andra sidan här inte fullt representativ för gängse ”protestantisk” argumentation kring apokryferna. Vilken jag väl förutsatte att du sen tidigare hade koll på.

      En glädjande nyhet för mej – som nog kan bidra till ett närmande kyrkorna emellan – är i alla fall att du nyligen beskrivit Uppenbarelsen som i princip avslutad med den siste apostelns död. Och då uppenbarligen inte räknar Franciskus II (eller den förste av påvar) som den (hittills) siste aposteln. (Vissa betoningar av ”petrusämbetet” har ju snarare synts ge vid handen att varken apostlaskarans utökning eller uppenbarelsens avslutats än). Men att vi i nya tider under Andens ledning kan få ”ljus kring nya vidder av livets ord”, som Anna Ölander sjunger, det är ju allmänkyrklig tro och lära och inget utmärkande för bara romerska kyrkan.

      Det återstår dock att bevisa att även 18- och 1900-talets påvliga dogmer hör till det som uppenbarats ”före den sista apostelns död” (och först vidare i muntlig tradition) eller är självskrivna följder eller slutsatser av det tidigare givna.

      1. Han skriver bl a så här i en Dagen-artikel:

        Lucas Eriksson ifrågasätter när jag visar att apokryferna inte tillhör den apostoliska kanon. Här undrar jag faktiskt om han läst min ganska utförliga genomgång. Ett: Det finns inga bevis för att Jesus eller de nytestamentliga författarna citerar apokryfer. Två: Judarna har aldrig, inte heller under Jesu tid, erkänt apokryferna som helig Skrift.

        Där har du ett tydligt ”är inte citerat”-exempel. Ett annat finns på sid 54 i hans bok.
        Problemet är också att han utgår ifrån att judarna på Jesu tid hade en ”kanon”, vilket McDonald menar att de inte hade. Dvs, det finns inte belagt att de hade någon lista, vilket dels förklarar de diskussioner som rabbinerna sedan under kommande tre århundraden har. Dels förklarar det också varför de apostoliska fäderna (ca 90-150), och efterföljande kristna författare citerar och använder apokryferna. Det fanns ingen judisk kanon sedan tidigare som uteslöt dem, nämligen. Och judarna använde böckerna som heliga skrifter.

        Och ja, det är mycket viktigt att slå fast att uppenbarelsen är avslutad i och med den siste apostelns död. Viktig katolsk lära. Men om den verkligen har uttryckligt bibelstöd vet jag inte. Det är Traditionen. 🙂

        1. *Dels förklarar det också varför de apostoliska fäderna (ca 90-150), och efterföljande kristna författare citerar och använder apokryferna.

          **Var någon av dessa fäder av judisk härkomst 😀 ?

          1. Vad har det med saken att göra? Den kristna kyrkan tog över judarnas heliga skrifter, dvs de skrifter som judarna använde innan kyrkan och synagogan definitivt gick skilda vägar. Och då spelar det ingen roll om den kristne är av judisk eller hednisk härkomst. McDonald nämner år 62 e.Kr som en möjlig skiljelinje. Det var då Jakob dödades i Jerusalem. Ett annat möjligt år är när församlingen i Jerusalem lämnade staden för att inte vara med i upproret mot romarna åren 66-70.

            1. Jo, det har med saken att göra nämligen i de fall de judiska Apostlarna inte räknade de s.k. apokryferna som helig Skrift (likt Josephus).

  3. Kanon är ”kanon” för att påvisa protestantismens grundproblem; vem bestämmer och varför…

    Judarna har sin nuvarande kanon o avvisande av Jesu gudomlighet. Då blir det också naturligt att koppla bort de deutero-kanoniska böckerna; för de är djupt kristologiska (läs dem)…

    Protestanterna har sin, men den är allt annat än klar. Luther kastade ut massa böcker och hade max 23 NT-böcker. SvK har alltid haft med de deutero-kanoniska.

    Men vem ska man lita på?

    Kan man plocka ihop de böcker som passar för den lära man vill ha? Kan man låta Kyrkan avgöra NT o låta judarna avgöra GT?

    Kan synoder o konvilier ha rätt på e.m. (då NT bestämms) och fel på f.m. (då GT kanonifieras).

    Vad är auktoritet o varför?

    1. Luther kastade inte ut en massa böcker, Anders (fast han omplacerade några). Jag tycker att du får lugna dej nu, precis som Luther fick finna sej i att göra (när han skrev företal även till de mera – redan i fornkyrkan – omdiskuterade böckerna).

      Man kan väl säga att hans förtroende för påvekyrkan på goda grunder var ganska rubbat, och att detta i början gjorde honom onödigt kanonkritisk (trots att han var augustinermunk och därmed väl bekant med Augustinus’ mer än Hieronymus’ generösa inställning till apokryferna). Men å andra sidan närmade sej ju Tridentinum, med sitt helt okritiska accepterande även av den samling böcker som visserligen genom kyrkohistorien flitigt lästs och alluderats på men där ingen i NT någonsin citeras som helig skrift (”det står skrivet” o dyl). Så jag förstår även Luther även om han borde ha låtit ”halmepistel” vara osagt. Jag bejakar Jakob, inklusive rättfärdiggörelsen genom gärningar. (”Den genom tron rättfärdige Abraham bevisade sej genom gärningar vara en sådan”, så som C O Rosenius så träffande beskriver rättfärdiggörelsen genom gärningar).

      1. Andreas

        Man kan säga att förtroendet för Fr Martin hos – ”bibeltroende personer” – borde, på goda grunder, bli rubbat.

  4. Mikael en fråga kring din följande argumentation:
    *Dessa kyrkofäder kan nämligen knappast ha känt till den rabbinska diskussion som pågått sedan slutet av första århundradet om kanon. De kände inte till det rikhaltiga skriftmaterialet från Qumran som vi har tillgång till idag. Och utifrån sin praktiska erfarenhet av att diskutera med judar, så visste de ju att det inte var meningsfullt att hämta ”bevis-texter” från skrifter som judarna inte erkände som heliga skrifter. Dessa kyrkofäder med avvikande åsikt i kanonfrågan kunde helt enkelt inte veta att judarna på Jesu tid var något helt annat än den speciella och avsmalnande gren av judendomen som den rabbinska rörelsen var. De kunde inte veta att judendomen på Jesu tid var mycket bredare, och att det bara var den rabbinska/fariseiska grenen som överlevde Romarrikets krossande av de stora judiska upproren och templets förstörelse. Men de visste att kyrkan kom från judarna och då var det kanske inte så konstigt att en del av dem lutade åt den för dem samtida judiska kanon”.

    **Är denna argumentation hämtad från McDonald eller är detta dina egna slutsatser från läsningen av hans bok? Jag tänker närmast på faktumet att många kyrkofäder var väl förtrogna med den mångfaldiga pseudoepigrafiska judiska litteraturen som var i omlopp under deras levnad; detta eftersom det var kristna som kom att bevara denna litteratur för eftervärlden (vilket kan skönjas genom den mängd av kristna interpolationer som förekommer i dessa verk; se James Charlesworth Pseudoepigrapha Vol 1-2).

    När det gäller Qumran-litteraturen avser detta något helt annat eftersom denna ljusskygga grupperings egna skrifter knappast var allmängods eller representativ för judar i Palestina i allmänhet (ta bara faktumet att denna gruppering lyser med sin frånvaro i det NT:liga materialet) . Jag tror inte att vetskapen om det obskyra Qumran-sällskapets egna interna skrifter skulle haft någon betydande effekt på t.ex. Hieronymus eller Melitos av Sardes. Redan NT gläntar på dörren visavi en heterodox judendom genom beskrivningarna av de rådande partimeningarna bland judarna (sadukeer, fariseer, seloter, herodianer osv). Likaså hade kyrkofäderna, Josefus’ och Filons’ historieskrivningar att tillgå som komplement till NT:s beskrivning av en mångskiftande judendom.

    Dessutom: den fariseiska dominansen när det gäller den judiska folkfromheten i Palestina är enligt modern NT:forskning redan etablerad innan templets förstörelse. Trots meningsskiljaktigheter mellan Jesus och fariséerna så stod Jesus (och Paulus för den delen) idémässig nära denna riktning. Detta innebär sannolikt att den framväxande och segrande rabbinismens uppfattning av heliga Skrifter också var den övergripande majoritetens redan under Jesus och apostlarnas levnad. Josephus vilken bekant levde under det första århundradet ger dessutom en beskrivning av hur en fariseisk skriftsuppfattning gestaltades i boken ”Mot Apion”.

    Det finns sålunda en (högst plausibel) möjlighet att Jesus och Apostlarna hade samma uppfattning om heliga Skrifter som t.ex Josephus givet fariseismens påverkan på den folkliga judendomen. I den meningen är Hieronymus och Melitos av Sardes dubier om vilka böcker som gällde som Skrift för judarna högst befogade. Likaså stärker detta det korrekta i reformatorernas antagande att judarna de facto bevarat rätt antal heliga böcker genom historien 🙂 .

    /Magnus

    1. När jag skrev, ”Dessa kyrkofäder kan nämligen knappast ha känt till den rabbinska diskussion som pågått sedan slutet av första århundradet om kanon. De kände inte till det rikhaltiga skriftmaterialet från Qumran som vi har tillgång till idag”, så var det min egen slutsats. Och med det menade jag exakt vad jag skrev, dvs att kyrkofäderna knappast kunde känna till den interna rabbinska diskussionen om olika skrifters vara eller icke-vara i kanon. I alla fall inte mycket. Melito av Sardis frågande i öst är ett tecken på detta.

      Men självklart kände de till pseudepigraferna och apokryferna. Det är ju det som är en av mina poänger i blogginlägget, att de inte bara kände till dem, utan också gärna använde dem som heliga skrifter eller som givande litteratur. Man kan exempelvis se det svart på vitt i Judas brev och sedan i många apostoliska fäders skrifter osv.

      Sedan vet jag inte om det är så självklart att esseerna var ”ljusskygga” eller okända, ej heller deras skrifter. Men pseudepigrafer och apokryfer var väl kända och använda. Och det är i första hand dem jag skriver om, även om Qumranssamfundets övriga skrifter också är intressanta.

      Jag tror också som du att fariséerna var den riktning som hade mest gehör bland vanligt folk. Men den var inte så dominerade och allenarådande före templets fall som den senare blev.

      Josefus har mycket riktigt en längre text om judarnas skrifter som han säger är 22 till antalet, som bokstäverna det hebreiska alfabetet. Men han säger inte exakt vilka. Vissa säger han, vissa kan vi dra slutsatser om, men det är inte klart in i minsta detalj. Och vi har ju tydligt och klart en rabbinska diskussion från hans tid och fram minst till 300-talet som bland annat handlar om huruvida Predikaren, Höga Visan och Ester verkligen ska vara med i kanon eller inte. Dessutom citeras Syrak uppskattande även i delar av Talmud. Så diskussionen var inte klar vid Josefus tid. Och på Jesu tid kan vi som sagt inte belägga ens att den förekom.

      Så om Jesus hade ett kanontänkande som liknade hans samtida fariséer, så är det enligt McDonald inte säkert att det innebar exakt det GT som den nuvarande judiska bibeln. Fariséerna var ju inte eniga i frågan på Josefus tid och framåt. Och om de diskuterade på Jesu tid, fast vi inte kan belägga det, så lär de knappast ha varit eniga då.

      De som hävdar att GT-kanon var klar på Jesu tid, måste ju då förklara varför både kyrkan och rabbinerna tycks ha glömt bort detta och sedan börjat diskutera det.

      1. Nja, att Syraks bok citeras gillande i det rika Talmudiska materialet är inte detsamma som att man ansåg den vara helig Skrift. Jag kan tipsa dig om två andra auktoriteter när det gäller frågan om kanoniseringen av de hebreiska skrifterna som till skillnad från McDonald är gammaltestamentliga exegeter tillika har ett konservativt förhållningssätt visavi såväl judisk kanon som apokryferna: Roger Beckwith (The Old Testament Canon of the New Testament Church: and its Background in Early Judaism”) och den judiske forskaren Sid Leiman (The Canonization of Hebrew Scripture: The Talmudic and Midrashic Evidence). Värt att notera är att de ovan nämnda forskarna har samma källmaterial som McDonald men tolkar data annorlunda och kommer således till en helt annan slutsats; nämligen att en betydande konsensus bland judarna redan förelåg vid senantik tid (Leiman hävdar redan 150 f. Kr m.a.o. inte långt efter tillkomsten av Daniels bok) gällande de hebreiska skrifterna såsom heliga Skrifter (d.v.s. väl etablerad redan under Jesu tid). Till skillnad från den hyper-skeptiske McDonald tar de ovan nämnda forskarna,Josephus beskrivning av sin samtids uppfattning om antalet heliga Skrifter på större allvar. När Josephus (95 e.Kr) sedan sätts i relation till den judiske författaren till 4 Esra (90 e.kr) som nämner 24 böcker för offentligt bruk (d.v.s.kultiskt i synagogan) kan vi vara relativt säker på att denne i sammanhanget förstår dem såsom de gängse hebreiska skrifterna vilka redan uppfattades som Skrift av den judiska allmänheten under det första århundradet. Föregående sammantaget betyder dock inte att en judisk kanon var etablerad (i förståelsen stängd) utan endast att ett visst antal skrifter hade en allmän status som Skrift.

        Beckwith och Leiman finner det icke heller övertygande att somliga av de rabbinska dubierna i Talmud kring Ester, Predikaren, och Höga Visan skulle motbevisa förekomsten av ett huvudsakligt konsensus bland judarna kring de 24 hebreiska skrifterna. Vad som sker i delar av Talmud är snarare en diskussion över somliga av de böcker som sedan århundraden inom ramen för det judiska folket redan brukats som helig Skrift. När man sedan analyserar t.ex. Talmudiska materialets pros och cons visavi t.ex. Höga Visan och Predikaren så är majoriteten av rabbinerna för dessa såsom Skrift d.v.s. en majoritetskonsensus. Det är viktigt i sammanhanget att understryka att rabbinska diskussioner av föregående slag snarare är regel än undantag i Talmud kring allsköns ämnen; men att konsensus alltid är den avgörande riktgivaren..

        Jag argumenterar inte för att GT:s kanon var stängd vid Jesu levnad (vilket är ett anakronistiskt påstående och en omöjlighet) utan att de 24 (22 enligt Josephus räkning jmf Kyrillos av Jerusalem som på 300-talet också begagnar siffran 22 gällande de erkända GT böckerna som distinktion gentemot apokryferna som han uppmanar sin flock att inte läsa) böckerna i allmänhet i uppfattades som helig Skrift vid tiden för Jesus. Det är alltså felaktigt att tala om en judisk kanon per se eftersom judarna aldrig haft något motsvarande officiellt ekumeniskt kyrkomöte likt Tridentum där man officiellt fastslår en kanon för alla judar. Masoreternas standardisering av konsonanttexten (med vokalisering) får dock i praktiken denna funktion d.v.s. av en stängd kanon under medeltiden.

        När det sedan gäller Esseerna som ljuskygga eller inte, så talar dock det historiska faktumet klarspråk här. Notera att till skillnad från övrig judisk intertestamental litteratur så hade inga av deras egna skrifter en vidare spridning utanför den egna gruppen. Om så varit fallet så hade den unga kyrkan utan tvekan erhållit dem om inte alla åtminstone några..

        Argumentet att de kyrkofäder som ifrågasatte eller vandrade i osäkerhet kring antalet av judarnas heliga böcker svävade i okunnighet om första århundradets mångskiftande judendom håller som bekant inte streck givet den intertestamentala litteraturens förekomst och spridning bland de första kristna parat med NT:s ,Josephus och Philons skrifter.

        Att somliga kyrkliga företrädare (t.ex. Hieronymus, Melito av Sardes,) är osäker över rätt antal av GT:s böcker har istället sin förklaring i det allvarliga brottet mellan synagogan och kyrkan som följde av templets förstörelse år 70. Intressant dock i sammanhanget är att när Melito besöker det heliga landet är att han just där finner belägg för samtliga av de senare kanoniska Skrifterna minus Esters bok. Det kan således vara värt att notera att denna undersökande resa dessutom inträffade mindre än hundra år efter Josephus och författaren till 4 Ezra gav oss sina beskrivningar av 22 respektive 24 böcker.

        /Magnus

        1. Då arbetets plikter kallar, hinner jag inte svara dig längre nu. Men det är bland annat de författare du nämner som jag skrev att McDonald har en kritisk diskussion med.

          Men även utifrån det du skriver så framgår att en betydande osäkerhet och luddigast i kanterna föreligger. Och antalet skrifter till 22 som i det hebreiska alfabetet och 24 som i det grekiska, betänk nummers betydelse, är inte samma sak som att säga vilka dessa skrifter var. Om det ska vara 22, kanske det är olika som tävlar om att vara med bland de 22. Och just det faktum att det förekommer denna diskussion om flera böcker vara med eller inte vara med är ju ett tecken på denna obestämdhet.

          Du nämner om Melito att han fick besked i slutet sv 100-talet i Israel. Jag, det är också ungefär då man oftast daterar Bava Batra, om jag i skrivandets stund minns rätt. Och det är ju märkligt att Melito måste åka ända till Israel för att få svar. Kunde han inte frågat någon o den stora judiska gruppen i hemstaden? Kanske inte judarna där heller var säkra? Och kanske rabbingruppen i Israel som var förstärkt med rabbiner från Babylonien hade fått en majoritet som tydligt tippade över till det som med tiden blev den judiska kanon? En av MacDonalds tankar är att rabbinerna från Babylonien var mer för linjen stt bara acceptera böcker skrivna t o m Esras tid, och att de var strängare på det än andra rabbiner varit tidigare.

          Om Jesus och apostlarna hade varit något sånär goda pedagoger och samtidigt haft en bestämd kanon och vetat vilka böcker som säkert ingått i den, så hade de med säkerhet lämnat efter sig en sådan till sina efterträdare, till kyrkan. Kyrkofädernas osäkerhet kring detta förklaras nog bäst om vi utgår ifrån att de inte fick någon 22 eller 24 böckers kanon, utan i stället fick en praxis sv att även använda apokryfer och enstaka pseudepigrafer, som t ex Judas brev gjort.

          Men oavsett om man tolkar källmaterialet som dina författare gjort eller McDonald, så visar denna diskussion att det råder en osäkerhet kring hur det ska tolkas. Det visar att protestanter som är konservativa eller judar gärna vill hitta sin kanon så tidigt som möjligt. Medan kanske en mer liberalt sinnad protestant finner det mer intressant att betona bristen på belägg. Kontentan blir ändå, stt man inte kan fastslå med dogmatisk säkerhet att ”katolikerna lade till en massa apokryfer” någon gång på t ex 300-talet. Kyrkofäderna använde använde apokryfer från dag ett efter aposteln Johannes död. Det måste förklaras på något sätt. Då får du antingensäga att de gjorde det därför att det var en praxis från apostlarnas tid eller att de gjorde det för att de var tilläggsbenägna och upproriska mot apostlarnas praxis direkt efter att den siste av dem dog.

  5. Rekommenderar läsning av Oscar Cullmans bok ”La tradition” samt f.d. katolske prästen Richard Bennetts bok ”East of Eden”.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.