Om missvisande antikatolsk retorik

Det var intressant att läsa Anders Gerdmars debattartikel i Dagen, där han svarar på Lucas Erikssons debattinlägg. Detta blogginlägg är en kommentar till den artikeln och till en del andra saker i boken. Kontentan är att Anders Gerdmar inte alls är ekumeniskt öppen gentemot katoliker på det sätt som han tycks vilja låta påskina. För Anders Gerdmar är en godkänd katolik en halvkatolik som tänker och lever som en protestant.

Gerdmar skriver:

Lucas Eriksson tycker inte boken gynnar en dialog, och att jag skulle vilseleda är ju en ganska grov anklagelse. Dialog måste bygga på sanning. Redan de citat jag anför från katekesen är tillräckliga för att visa att romersk-katolsk tro bygger på efterbiblisk tradition och det tycks vara här Lucas Eriksson har problem. Som nykonvertit står han väl för att romersk-katolska kyrkan är den enda Kyrkan, att påven är Kristi ställ­företrädare, att man kan be till Maria?”

 

Vad menas med det? Är det en grov anklagelse att påtala den bristande insikten i katolsk teologi som Gerdmar har? Hade han varit en vanlig lekman, så hade man förstås inte kunnat klaga över insikten. Men nu är han en person som rider på att han docent i Nya testamentets exegetik och rektor för Skandinavisk Teologisk Högskola, och då duger det inte med den ytliga beskrivningen av Katolska kyrkan som han gör i syfte att förhindra människor från att bli katoliker.

Jasså, räcker Gerdmars citat? I hans egna ögon gör det uppenbarligen det, men för den som ärligt och uppriktigt satt sig in vad citaten säger och i vilket sammanhang de säger det, så framstår Gerdmars användning av citaten som synnerligen klen och ibland missvisande.

”Lilla vän”

Och sedan kommer det nu tämligen vanliga uttrycket på sociala medier om oss som nyligen blivit katoliker – ”nykonvertiter”. Det är ett sätt för religiöst nitiska protestanter att säga ”lilla vän”. Och menar Gerdmar att det bara är nyblivna katoliker som tror på den katolska kyrkosynen, på påveämbetet och att man kan be Maria om förbön? I så fall är han diskvalificerad fullständigt från att skriva i ämnet.

Det här ”lilla-vän-skrivandet” fick mig att fundera ett varv extra på Gerdmars egentliga ”ekumeniska” hållning.

Gerdmar inte medveten om sin egen tolkningstradition

Som även Bengt Malmgren påpekat i sin blogg, så tycks Gerdmar inte vara medveten om att han står i en tolkningstradition han också. Han tycks inte vara medveten om hur starkt den präglar hans bibeltolkningar och syn på historien. Gerdmar tycks tro att han bara läser innantill, som det står. Det är den enklaste formen av fundamentalism. När man läser Gerdmars bok ser man gång på gång hur han avfärdar katolsk lära som ”efterbiblisk” eller för att den bygger på ”efterbiblisk tradition”. Han tycks tro att det katolska talet om Skrift och Tradition betyder att vi katoliker tar oss friheten att lägga till nya saker till läran, att uppenbarelsen inte skulle vara avslutad i och med den siste apostelns död.

Gerdmar har inte förstått att vi katoliker tror, att Gud uppenbarade hela den kristna läran för sin kyrka en gång för alla genom apostlarna (Jud 3). Därefter ges ingen mer uppenbarelse. Denna en gång för alla givna uppenbarelse av läran för apostlarna gavs till kyrkan genom muntlig förkunnelse och genom skrifter (2 Thess 2:15). Allt detta kan kallas Tradition. Man brukar dock i allmänhet kalla den muntliga undervisningen som apostlarna gav för Traditionen och den skriftliga traditionen för Skriften. Men även den muntliga traditionen är väl att märka avslutad, den som alltså är en del av den gudomliga uppenbarelsen av läran. Tradition och Skrift ska förstås tillsammans, inte sättas emot varandra.

Läroutveckling – inte lärotillägg!

Uppenbarelsen – skrift och tradition – är alltså avslutad. Men förståelsen av den är inte avslutad och färdig. Den kristna kyrkan växer successivt i förståelse av detta. Som det står i Katolska kyrkans katekes, 66 och 73:

”Men även om uppenbarelsen är avslutad, så har dess innehåll inte helt och hållet kommit till klart och tydligt uttryck. För den kristna tron återstår det att under tidernas lopp fatta hela dess innebörd.”

”Gud uppenbarade sig helt och fullt då han sände sin egen Son. I honom har han för alltid upprättat sitt förbund med människorna. Denne är Faderns slutgiltiga Ord, så att ingen annan uppenbarelse efter honom kommer att äga rum”

Detta med att Kyrkan växer i sin förståelse av läran och med tiden kan formulera den ännu tydligare kallas läroutveckling. Inget av detta tycks ha blivit uppenbarat för Anders Gerdmar dock. I egenskap av protestantiskt läroämbete upprepar han sida efter sida i boken sin stora käpphäst, att katolikerna bygger sina läror på efterbiblisk tradition. Även om han nämner begreppet ”läroutveckling”, så verkar han inte ha förstått vad det innebär, nämligen att Kyrkan successivt förstår mer och mer av den redan givna läran. Han tror att det uttrycket betyder läro-tillägg.

Men läroutveckling innebär att när vi möter nya tiders utmaningar mot tron, så växer vår förståelse genom att vi måste gräva djupare där vi står och på nytt formulera vår tro och definiera vad det är vi tror och vad vi inte tror. Det är bland annat så treenighetsläran kom till. Och den läran är fastslagen av Kyrkan som en lära som inte kan ifrågasättas eller ändras. Den som vill bekänna sig till den kristna tron, måste tro på den läran som uppenbarad av Gud. Treenighetsläran var inte ett tillägg till den redan uppenbarade kristna läran, men den utgörs av en hel mängd formuleringar och begrepp som användes för att förklara vad Kyrkan tror och inte tror om Fadern, Sonen och den helige Ande, och som inte står i Bibeln utan är tillkomna i efterbiblisk tid.

Nu tror ju Gerdmar säkert på den läran, trots att den alltså är en ”efterbiblisk” läroformulering. Fast enligt sin egen Skriften-allena-princip (som är en efterbiblisk lära konstruerad på 1500-talet), så borde Gerdmar hålla det som en principiellt öppen fråga att man faktiskt borde kunna ifrågasätta och förkasta treenighetsläran, ifall ”nya exegetiska rön” skulle leda till en nyare förståelse av Nya testamentet och dess omvärld. Den logiska konsekvensen av Skriften-allena-principen är ju faktiskt, att det rent principiellt inte finns något konciliebeslut eller läroämbetesbeslut någonsin som skulle kunna anses ofelbart och som därför inte i princip måste var öppet för omförhandling. Det är inte många protestanter som tänker på det, men i grunden är deras tankesystem byggt så att det åligger varje ny generation börja om med att uppfinna hjulet igen i varje ny generation. Om Bibeln är högsta auktoritet, så kan treenighetsläran rent principiellt vara fel.

Gerdmar tror även att de 27 skrifter som nu ingår i Nya testamentet ska vara där, de och inga andra, vilket i sig är en ”efterbiblisk” uppfattning. Kanonlistan är inte en del av bibeltexten och kan av naturliga skäl inte vara färdig förrän efter den sista skriften är skriven. Vad som ska ingå i Nya testamentet är en förståelse som successivt växte fram i den tidiga kyrkan. Det gick tämligen fort och det var ganska tydligt från ett tidigt stadium. Redan från 100-talet kan vi belägga att man i huvudsak använde sig av de skrifter vi har idag. Men det var oklart när det gäller några skrifter och det var lite löst i konturerna fram till 300-talet, då det successivt slogs fast på olika håll vad som gällde. Och från och med då har vi vår lista på 27 skrifter som en officiellt fastslagen praxis. Den kristna kyrkan levde alltså i 400 år med heliga skrifter, fast med en kanonlista som inte var helt fastslagen. Men man klarade ändå av att utveckla treenighetsläran och kristologin, därför att man inte bara byggde på de heliga skrifterna, utan också på traditionen från apostlarna och hade ett läroämbete.

Men, vi hade inte vetat något av detta och hade inte kunnat vara säkra på någonting, om vi inte hade litat på den process inom fornkyrkan som ledde fram till detta. Vi måste lita på att den helige Ande har lett Kyrkan till att ta emot, erkänna och använda rätt skrifter som helig skrift från början, och sedan till att kanonisera just dessa skrifter. Och detta skedde efter att skrifterna skrevs!

Godtyckligt att välja ut bara ett par läror

Anders Gerdmar tror på treenighetsläran och Nya testamentets kanon. Men det är en helt godtycklig tro! Han tror på dessa läror därför att huvuddelen av protestantismen sedan 1500-talet har trott på detta. För övrigt, tillämpar han en sorts biblicistisk reduktionism i förhållande till den kristna kyrkans traditionella lära. Allt som han inte kan hitta i Bibeln eller allt som han inte kan förstå, dömer han ut som byggande på ”efterbiblisk tradition” – trots att hans egen grund helt och hållet vilar på allmänt erkänd efterbiblisk tradition (att han har ett NT med just dessa 27 skrifter) och en schismatisk efterbiblisk tradition (den protestantiska läran om Skriften allena).

Utifrån denna reduktionistiska grundhållning slungar han genom boken vilt  gentemot all katolsk lära och förklarar än det ena och än det andra för efterbibliskt. Nu tycker han sig dock ha funnit en själsfrände i Irenaeus, som han tycks uppfatta som en protestant bland de katolska hermelinerna. Gerdmar tror att Ireneus har samma protestantiska tolkning som han angående Bibeln och den muntliga förkunnelsen. Han har väl inte läst att Ireneus skriver utförligt om Maria som den andra Eva. Och Gerdmar tycks inte heller förstå att vi katoliker uppfattar traditionen på samma sätt som Irenaeus, såsom jag citerade i föregående blogginlägg.

Det är bra att Gerdmar tror på treenighetsläran, inkarnationsläran, kristologin från 300-400-talen och på Nya testamentets kanon. Det är ju gedigen katolsk lära. Men att han av allt som kyrkan på den tiden lärde enbart rycker ut just detta och tror på just detta, är inget annat än godtycke. Han litar på att Guds Ande ledde Kyrkan rätt i dessa frågor, men inte i andra. Varför? För att han inte kan se att den stämmer med en Skriften-allena-lära konstruerad på 1500-talet!

Gerdmar som ekumeniskt ”öppen”

Och bland annat detta leder då osökt över till Gerdmars egentliga ”ekumeniska” hållning gentemot oss katoliker. Han vill ju på ett sätt gärna framstå som ekumenisk och han talar om att protestanter måste älska katoliker, att det finns många goda kristna pånyttfödda katoliker och så vidare. Tack så mycket! Det är kyrkosystemet han är emot, det är de ”efterbibliska” lärorna han bekämpar, men inte oss enskilda katoliker. Jaha, men det är Kyrkan och dess lära som gör oss till katoliker! Det är Kyrkan som är vår moder. Så han är inte emot oss, men han är emot allt som gör oss till dem vi är!

Han ger också utryck för att han på något sätt anser det kränkande att Katolska kyrkan ser sig som den kyrka som Jesus Kristus grundade. Han anser det förmätet och triumfalistiskt när katoliker hävdar att Kristi kyrka har sin konkreta existens (på latin, subsistit in) i den Katolska kyrkan och att alla egentligen borde tillhöra den Katolska kyrkan. Men hurdan är då Gerdmar själv, egentligen?

Gerdmar som protestantisk triumfalist

Personligen, menar jag att Anders Gerdmar är minst lika ”triumfalistisk” i sina egna uttalanden som någonsin den Katolska kyrkan. Och de enda katoliker han godkänner, om man läser igenom hans bok, är ju de katoliker som tänker som han! De katoliker som tror på allt som den Katolska kyrkan lär är inte bra kristna i Gerdmars ögon, bara de som är som protestanter i tron.

När Gerdmar i artikeln och i boken kritiserar Katolska kyrkan på olika punkter, så är han ju mycket kategorisk. Han skriver:

Romersk-katolsk lära innehåller tankar som kan binda en känslig själ: ’Man kan därför inte bli frälst, om man vet att den Katolska kyrkan är instiftad av Gud genom Jesus Kristus som något nödvändigt men ändå vägrar att inträda i den eller stå kvar i den’ (Lumen Gentium, nr 14). Detta är ett ytterst allvarligt påstående eftersom det har med frälsning att göra. Tack och lov saknar det helt grund i Bibeln, utan är en konsekvens av den romersk-katolska kyrkosynen.” (sidan 197 i boken, kursiverat av mig)

Gerdmar är givetvis fri att förkasta den katolska läran, men hans förkastande är ju krönt i minst lika absoluta termer som den Katolska kyrkan har. Men detta visar ju att Gerdmar inte är mindre kategorisk på något sätt än vad den Katolska kyrkan är. Det är två absoluta sanningsanspråk ställda mot varandra.

Gerdmar skriver så här om kristen enhet, efter att ha förklarat sin protestantiska syn:

”Enhet blir då inte enhet under en viss kyrka, till exempel att de kristna i andra kyrkor skulle gå in under romersk-katolska kyrkan. I stället måste alla troende, oavsett vilken kyrkotillhörighet de har, lägga undan sina anspråk på att själva äga sanningen och välja att acceptera Guds ord som enda källa till kristen tro.” (sidan 195 i boken)

Till detta har jag följande retoriska frågor:

  1. Är inte Gerdmars alla påståenden om vad som är rätt lära och vad som är felaktig ”efterbiblisk” katolsk lära i sig själv ett anspråk på att äga sanningen?
  2. Och när han skriver att alla troende i stället måste ”välja att acceptera Guds ord (han syftar på Bibeln här, enligt protestantisk kanon) som enda källa till kristen tro”, är det inte samma sak som att säga att enhet kan endast uppstå när alla katoliker har blivit protestanter? För det är ju endast protestanter som Gerdmar själv, som tror så. Gerdmar själv definierar Skriften-allena-principen som just detta, att Bibeln är enda källan till vår tro.

Så vad kan man säga om ekumeniken hos en man som anser att alla troende för enhetens skull – inklusive de som är katoliker – ska bli protestanter? Är det en mer ”öppen” och ”tolerant” och ”ödmjuk” inställning till ekumenik än vad han beskyller katoliker för att ha?

Jag har därför svårt att ta Gerdmars påstådda ”kränkthet” (han använder inte själv det ordet, men han säger i praktiken detsamma) på allvar, när han talar om hur sårande eller kränkande det är att höra katoliker ge uttryck för den katolska tron. Han gör ju exakt samma sak själv, fast åt gentemot katolsk lära.

Gerdmars ”ekumenik” går alltså ut på att bra katoliker är de katoliker som tror som och lever som protestanter. Självklart är han fri att ha sådana åsikter och det är inte förvånande i sig att han har dem. Han står ju i en tradition som sedan 1500-talet förkastat den Katolska kyrkan som skökan Babylon och förklarat påven vara Antikrist, det vill säga en protestantisk tradition som är lika absolut i sina sanningsanspråk som den Katolska kyrkan. Och det är bra att man inte sopar skillnader i lärofrågor under mattan.

Jag tycker inte personligen att det är konstigt att Gerdmar tycker som han tycker. Han är född och uppvuxen i from, kristen protestantisk miljö. Det som jag reagerar emot är att han vill intala läsarna, och kanske sig själv, om att han är öppen och ekumenisk, medan katoliker som tror som katoliker inte skulle vara det. Det är helt enkelt inte korrekt.

Gerdmar skriver i slutet av Dagen-artikeln:

”Jag tror katolikerna gör sig själva och kristenheten en otjänst när de vill upphöja tradition över Skriften. Ingen blir frälst genom kyrkofäders eller konciliers ord, men evangeliet som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror (Rom 1:16–17) är en säd som föder tro (1 Pet 1:23). Den tron förenar alla som bekänner sig till Kristus, vare sig de är evangeliska eller katoliker. Så vi kan vara bröder i alla fall så länge vi båda håller fast vid evangeliet.”

Sanningen är den, att katoliker inte upphöjer traditionen över Skriften. Ett exempel till på vilseledande retorik. Vi har inte sagt att man blir frälst eller inte frälst genom kyrkofäders eller konciliers ord i sig, men det är inte någon principiell skillnad mellan om en kyrkofader eller ett koncilium förkunnar Guds ord, jämfört med någon annan predikant. Predikan som predikan. Är det som sägs i överensstämmelse med vad som är sann kristen lära, då är det ett livgivande ord. Och sanningen är den, att koncilier som exempelvis de i Nicea 325, Konstantinopel 381, Efesos 431 och Kalcedon 451 definierar och förklara vad som är grundläggande kristen tro. Förkunnelse som på ett motsägande eller vilseledande sätt avviker från det kan inte kallas kristen. Och troende katoliker håller självklart fast vid evangeliet. Frågan är om Gerdmar i sin retorik här lägger in något annat här – att vi ska hålla fast vid det protestantiska evangeliet?

I detta inlägg som redan är långt, tar jag inte upp alla punkter i Dagen-artikeln eller i boken av det enkla skälet att jag tänker skriva om en del andra saker i andra blogginlägg framöver. Upplägget kommer nog i stor utsträckning vara att jag får ta min utgångspunkt i Gerdmar missvisande framställning av katolsk tro och frågeställningarna kring detta, för att i stället presentera vad vi katoliker faktiskt tror och hur vi faktiskt argumenterar.

En sista fråga: Främjar Gerdmars bok dialog? Nej, det gör den inte, av det enkla skälet att den mestadels kräver tillrättalägganden och inte dialog.

 

19 reaktioner till “Om missvisande antikatolsk retorik”

  1. Det här med Maria då. Enligt katolskt tro varor och förblev jungfru, hon togs upp till himmelen utan att behöva dö. Varför berättar inte Johannes något om detta trots att han måste ha levt längre än Maria? Varför ser han inte ”Himmelens drottning” när han får se alla de saker han får se vid sin uppryckande?
    Stefanus dör martyrdöden ganska tidigt, ändå ser vi ingen be till honom om förbön. Varken Paulus, Petrus eller någon annan uppmanar om eller föreslår detta!

    1. Därför att allting står inte i Bibeln. Var står det att allt måste stå i Bibeln?

      ”Tre personer i en Gudom”, ”född av Fadern före all tid”, ”av samma väsen som Fadern” med mera, med mera står inte i Bibeln, men är ändå ansett som korrekt biblisk lära. Detta som ett exempel.

      Ett annat exempel är nattvarden. Paulus skriver om den bara i 1 Kor, och detta därför att man i Korinth söp sig fulla under nattvarden. Du vet lika väl som jag, att om man hade förhållit sig sansade och nyktra i Korinth, så hade det varit ett ”vedertaget faktum” bland NT-exegeter att ”Paulus-församlingarna inte kände till nattvarden.

      Johannes såg himlens drottning, i Upp 12. 🙂

      Stefanos – de kanske bad honom om förbön, fast ingen såg någon anledning att skriva om detta. För man skriver ju mest om sådant som är knepigt eller vållar strid. Det kanske bara råkade vara så att det inte räknades som knepigt utan bara var allmänt självklart. Jämför med vad som står i 2 Mack 15 om Jeremia och Onias. Vet att du ej tror att den boken ska vara med i kanon, men den är i alla fall ett vittne om vad fromma judar på Jesu tid trodde. Detta inte som ett argument från tystnaden, utan mer som en förklaring till att det inte är självklart att man skriver om allt, som utifrån andra grunder kanske är självklara.

      Men, gamle vän, jag ska skriva mer om detta i ett blogginlägg framöver. Alla dessa ting är stora frågor och det skiljer 500 år sv separata vägar mellan protestanter och katoliker, så därför är det inte enkelt att svara kort i kommentarer på frågor som dessa. Jag återkommer till frågan.

      1. Man kan om man bara har läst bibeln och inte något annat dra slutsatsen att Jesus är Gud liksom DHA och Fadern. Men jag skulle aldrig kunna dra slutsatsen att vi ska tala med Jesu mor Maria när vi ber till Gud.

        1. 1.Oneness-rörelsen, Jehovas Vitten, Messianska föreningen Shalom och Mormonerna har kommit till andra slutsatser om Treenigheten från att ha läst bibeln.

          2.Bibeln uppmanar oss att be för varandra och och att vi kristna ska leva om vi än dör. Då kan man dra slutsatsen att de kristna som dött ber för oss.

          1. 1. Det står att Jesus är Gud, att han fanns före begynnelse och att allt skapats genom honom. Oavsett om endel förklarar bort detta. Anden uppenbarar ordet för oss.
            2. Att de som dött ber för oss kan jag tro. Men att vi ska tala med dem är att dra för långa slutsatser som jag inte finner stöd för i Bibeln.

        2. Även protestanter av mer konfessionellt slag kallar Maria för Guds moder. Orsaken till att vikvalar Maria Guds moder är att hon var mor till och födde en viss person. Denne person var den andra personen i Gudomen, Sonen. Och då blir hon ju per definition Guds moder. Dessutom kallar Elisabet henne ”min herrs mor”, enligt Luk 1:43. Om nu ”herre” i denna text syftar på Herren, så har vi även ett bibelcitat stat bygga på.

          Men huvudorsaken är alltså teologisk: Maria födde en person som är både sann Gud och sann människa, och då måste hon ju vara Guds moder.

          1. Vet inte om det var svar på min fråga men ja, alla i släktled från Maria och uppåt kan ju kallas Guds förfäder och förmödrar. Och de har säkert fått barn som gör dej till barnbarn av Guds förfäder. Om man vill se det så av nån anledning 🙂

            1. Vi talar endast så om Maria, därför att hon är och var unik. Ingen annan har haft Guds Son i sin mage, ingen annan har fött Guds Son till världen. Och vi talar om Maria som Guds Moder därför att vi därmed säger något om Jesus, nämligen att han var en Gudomlig person med både gudomlig natur och mänsklig natur. Han var inte två personer.

              1. ”Min Herres mor” är väl det mest bibliska uttrycket, men även jag kallar gärna Maria Guds mor (ser inte att Stefan förnekar att hon är det). Gentemot dem som menar att den som likt Nestorius – kanske av högst befogad rädsla för alltför stor Maria-beundran, vilket ju även enligt romersk tro i princip är en reell risk – inte vill använda uttrycket ”Guds mor” därmed förnekar Kristi gudom, är Stefans kommentar högst relevant: man förnekar t.ex. inte Jesu gudom bara för att man inte vill kalla S:ta Anna för Guds mormor vilket hon ju dock realiter var/blev. Framför allt blev Maria (resp. Anna) ju tillsammans med oss Guds barn genom sitt barn (resp. barnbarn). ”Vi äro ju ock av hans släkt”.

                (Tidvis tog sej ju även S:ta Anna-vördnaden så stora proportioner – bl.a. genom att hon avbildades som så mycket fysiskt större än både Maria och Jesus – att man verkligen behövde beifoga tillägget ”själv tredje”. Annars gillar jag själv mycket ”tre generationers-bilden” som finns bl.a. i Enångers k:a, och Anna kanske verkligen var så pass mycket fysiskt kraftigare än sin dotter att hon kunde hålla både henne och Jesus i famnen ;o).

      2. Det där ”tänk om inte” resonemanget om vad som ”råkar” stå med i bibeln, tex om nattvarden, tycker jag är ett felaktigt resonemang. Gud vakar över sitt ord och inget står där av en slump!

        1. Jag håller med om att inget står i Bibeln av en slump. Men det betyder ju inte samma sak som att allt står i Bibeln.

            1. Mitt argument var att om inte det fanns många i Korinth som supit sig fulla under nattvarden, så hade Paulus sannolikt inte sett sig föranledd att skriva om nattvarden. Vi har alltså några korinthicka församlingsmedlemmar att tacka för att det idag inte går att göra sig en karriär som NT-exeget genom att skriva avhandlingar om att parlus-församlingarna inte firade nattvard eller kände till nattvarden.

              1. Om de inte supit så tror jag att Anden inspirerat Paulus eller någon annan att skriva om nattvarden ändå 🙂

                1. Ja, Anden inspirerade ju Matteus, Markus, Lukas och Johannes till det. Men min poäng här handlade om Paulus. 🙂

                2. Rätt Stefan. NT:s (inkl. Jesus´) undervisning i olika ämnen är ”kontextuell” snarare än dogmatisk, men det betyder inte att viktiga saker kan ha ”råkat” utelämnas i Skriften p.g.a. att vissa saker händelsevis inte aktualiserades av omgivningen.

                  Mikaels poäng här påminner alltför mycket om Anders Wejryds kommentar till Jesus´ äktenskaps-undervisning (”det där handlar ju egentligen om skilsmässor”!). Skillnaden är att Mikael glädjande nog tar Paulus´ undervisning om nattvarden mer på allvar än Wejryd tar Jesus´ undervisning om äktenskapet.

    2. Gjohn

      Marias eviga jungfrulighet är ju intressant, för de flesta protestanter idag tror ju att fallet är solklart, då Jesu bröder nämns.

      Det pinsamma uppkommer när man börjar röra i denna fråga historiskt (dels urKyrkan och dels vad trodde en protestant på 1500-, 1600- och 1700-talet)?

      Då blir den ”moderna” hållningen helt befängd o bara grundad på en ytlig läsning av evangelierna.

      Sanningen – i det här fallet – är nåbar och övertydlig, omm man vill veta. Se här; http://avemarisstella.blogspot.se/2010/09/58-jesu-broders-problematik.html?m=1

      Och här; http://avemarisstella.blogspot.se/2010/09/den-standiga-jungfru-maria.html?m=1

      Eventuellt också här: http://avemarisstella.blogspot.se/2010/09/59-standig-jungfrulighet-motsags-av.html?m=1

      (då den sista länken hänvisar till extremt vanliga protestantiska invändningar).

      Allt Gott

      1. I en av länkarna som du delade används Koranen som bevis för Marias eviga jungfrudom! Och för att göra bröder till kusiner berättas en myt om Jesu mormor, interesant vore att se källorna till detta!

        1. Hmmm, nej Koranen är ingen auktoritet för mig (dock intressant att heretikern Muhammed har intakt mariologi, medans många protestanter har intakt kristologi, men missar mariologin).

          Vad ville du ha referens till? Länkarna vimlar av fotnötter…

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.