Nej, Anders Gerdmar, Irenaeus var inte protestant!

Jag har tidigare skrivit att jag har funnit så många enligt min mening märkliga och tunna resonemang i Anders Gerdmars bok Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk, att jag har svårt att veta var jag ska börja när jag skriver om den. Här följer ett mycket uppseendeväckande och tydligt exempel.

Anders Gerdmar är väldigt angelägen om att på olika sätt slå fast den protestantiska principen sola scriptura eller Skriften allena, även om han inte lyckas prestera några bibliska bevis för denna lära (se mitt föregående inlägg). Han gör dessutom ett försök att förankra läran om Skriften allena i fornkyrkan, närmare bestämt hos kyrkofadern Irenaeus som levde under andra halvan av 100-talet. Och frågan är nu, har Gerdmar lyckats hitta en protestantisk pingstpastor bland kyrkofäderna? Har han hittat det som gör att vi katoliker måste lägga ner vårt tal om Skrift och Tradition, och erkänna att protestantismen är väl förankrad hos de tidiga kyrkofäderna?

Gerdmar skriver i ett sammanhang om hur central bibeltexterna var för kyrkofäderna i deras kamp mot heresierna, mot bland annat gnostikerna. Och det är vi katoliker helt överens med Gerdmar och andra evangelikala protestanter om. Vi har alltid trott att Bibeln är Guds ofelbara ord och inspirerat av Gud. Vi är helt överens om Skriftens centrala roll för den kristna läran och för hur vi kan bemöta heresier. Men frågan här gäller vilken roll det vi katoliker kallar Traditionen eventuellt har i förhållande till Skriften.

Vad skriver Anders Gerdmar?

Så här skriver Gerdmar:

”Gnostikerna hänvisade till muntlig tradition, men då var ”det skrivna”, Skriften, det bästa vapnet:

När dessa motbevisas från Skrifterna vänder de och anklagar dessa Skrifter som om de inte vore tillförlitliga eller äger auktoritet. Och de säger att de är mångtydiga och att tron inte kan hämtas ifrån dem som är okunniga om traditionen. För de påstår att tron förmedlas, inte genom skrivna dokument utan muntligt… (Irenaeus, Adversus Haeresis 3.2:1)

Det låter som en beskrivning av vissa samfund som betonar tradition över Skrift, men det handlar om 100-talets gnostiker och Ireneus hävdar Skriften mot gnostikerna. Hans motargument emot gnostikerna är fyllda med bibelhänvisningar. Han hänvisar också till att han och kyrkan på hans tid hade full kunskap om om vilka som företrätt evangeliet i alla de kända församlingarna. Men poängen är att Irenaeus aldrig skulle acceptera en högre auktoritet än Skriften.” (Gerdmar, s 44-45, understruket av mig).

Är den av mig understrukna raden i Gerdmars text ovan månne en släng gentemot den Katolska kyrkan? Jag vet inte.

Lite längre fram i boken skriver Gerdmar så här:

”Faktum är ju som visats i ett citat ovan att till exempel den kyrkofader som oftast anförs för att försvara embryot till apostolisk succession, Irenaeus av Lyon, betonar att Skrift och tradition är separata och varnar för hur villolärorna använder muntlig tradition då de hävdar att Skriften är otydlig och muntlig tradition behövs! Det är ironiskt att Irenaeus, trots att han kunde hänvisa till en lärosuccession, alltså kan användas för att försvara Skriftens roll gentemot muntlig tradition – det var Skriften som var hans främsta vapen mot gnostikerna.” (Gerdmar, s 65-66).

Här försöker alltså Gerdmar läsa in den sorts motsättning mellan Skrift och tradition hos Ireneus som protestanter gör, och försöker göra gällande att Ireneus sätter Skriften högre än den muntliga traditionen, som en auktoritet över den i en protestantisk mening. Och Gerdmar finner någon sorts ironi här. Men har Gerdmar verkligen använt sig av Irenaeus på ett korrekt sätt?

Lösryckt ur sitt sammanhang

Jag hävdar, att om vi hörsammar det som alla lärare i nytestamentlig exegetik/bibelvetenskap brukar säga till sina studenter, nämligen att man inte ska rycka ut citat ur sina sammanhang, utan i stället noga läsa dem i hela sitt textsammanhang, så kommer vi att finna att Gerdmar enligt min mening är fel ute. Vi kommer bland annat att se följande:

  • Vi kommer att  förstå att uttrycket ”traditionen” i Gerdmars citat syftar på gnostikernas tradition och inte på Kyrkans tradition. Vi ser det ganska direkt efter och på andra ställen där Irenaeus talar på ett katolskt sätt om Kyrkans tradition, den muntliga förkunnelsen av läran vi fått från apostlarna.
  • Vi kommer att förstå att Ireneus tänker helt katolskt om Skrift och tradition. Ireneus ser den muntliga apostoliska förkunnelsen och de apostoliska skrifterna som likvärdig källa till den kristna läran. Han menar att den lära som han som biskop står i och är förvaltare av har kommit honom till del genom både muntlig förkunnelse och genom de heliga skrifterna.
  • Han kritiserar gnostikerna för att vara oense med både Traditionen (den muntliga traditionen från apostlarnas tid) och Skriften.
  • Han anser det tydligt bevisat att kyrkans lära är den rätta, därför att den bygger på den succession av biskopar i obruten följd som existerat sedan apostlarnas tid. Det är genom den apostoliska successionen av biskopar som både lärotraditionen och de heliga skrifterna bevarats åt oss.
  • De som nu är biskopar sitter på en lärostol som de fått överta från sina företrädare som i sin tur ytterst har fått den från apostlarna.
  • Irenaeus gör ingen motsättning mellan ämbetssuccession och lärosuccession. Det är genom och tack vare ämbetssuccessionen som lärosuccessionen har varit möjlig.
  • Irenaeus säger sig kunna räkna upp raden av biskopar från apostlarnas tid fram till hans egen tid i flera församlingar, men det skulle bli för långt, skriver han. Så han nöjer sig med att räkna upp den i Rom! Där finns den församling som grundats av apostlarna Petrus och Paulus.
  • Irenaeus skriver: ”Med denna församling måste hela kyrkan, det vill säga de kristna överallt, vara ense på grund av dess märkliga upphov; i den har apostlarnas tradition bevarats åt alla överallt.” Här har vi alltså ett tydligt exempel på hur man började förstå biskopens i Rom primat. För eftersom traditionen – den muntliga förkunnelsen av läran och de heliga skrifterna – har bevarats i församlingarna genom den obrutna följden av biskopar i succession, så är det naturligtivs Rombiskopens primat han här talar om, den biskop som med tiden kommer att kallas påven.

Detta och mycket mer kan vi se när vi läser textsammanhanget kring Gerdmars lösryckta citat. Vi ser alltså att Gerdmar trots att han är skolad exeget här gör det som man inte får göra när man tolkar texter.

Jag kommer här nedan att göra några långa citat från Irenaeus från den mycket goda svenska översättning som finns av hans bok Adversus Haeresis, som finns i en bra svensk översättning i valda delar, Ireneus: Mot Heresierna. Ireneus är lätt att läsa och förstå även för en modern svensk kristen. Språket är lättillgängligt och tanken är klar. Jag uppmanar alla läsare som på allvar vill söka sanningen och inte köpa Gerdmars resonemang rakt av bara för att man delar hans pingstkarismatiska uppfattningar, att läsa dessa citat från Ireneus och själva bedöma trovärdigheten i det Gerdmar skriver ovan.

Vad skriver då Irenaeus?

Gerdmar citat är hämtat ur den tredje boken i Ireneus verk som på svenska heter Mot heresierna. Men låt oss först citera lite grann från Ireneus sammanfattning av den andra boken (II.35.4 – jag följer här den svenska översättningens sätt att ange var det är hämtat ifrån. Med Gerdmars sätt skulle jag skrivit 2.35:4).

Irenaeus skriver:

”Eftersom mina ord stämmer överens med apostlarnas förkunnelse, Herrens undervisning, profeternas budskap och lagens tjänst, som prisar allas ende och samme Gud Fader och inte än den ene och än den andre… det tror jag att jag har visat tillräckligt… Men för att det inte skall se ut som om jag utelämnade bevisen från Herrens skrifter, när just de lägger fram det tydligare och klarare för dem som inte har en förvänd inställning, skall jag i följande bok lägga fram bevis ur de gudomliga skrifterna för alla som älskar sanningen.”

I inledningen till tredje boken skriver Ireneus om upplägget på sina böcker mot heresierna:

”… Den första innehåller alla deras läror, vanor och säregna uppförande. Den andra vederlägger deras falska läror, de avslöjas och visas som de är. I denna tredje bok tillfogar jag skriftbevis… Ta vara på det som jag har skrivit i de två första böckerna, lägg till det här så får du en fullständig vederläggning av alla heresier, och du kan bemöta dem frimodigt och ståndaktigt med den enda sanna och livgivande tron som kyrkan har tagit emot av apostlarna och skänker sina barn. Herren gav sina apostlar fullmakt att förkunna evangeliet och genom dem känner vi sanningen, det är Guds Sons lära…”

Sedan skriver Irenaeus om hur kyrkan tagit emot evangeliet genom apostlarna, och det är här han bland annat skriver att

”Matteus lade fram sin evangelieskrift för hebreerna på deras eget språk, när Petrus och Paulus predikade i Rom och grundade kyrkan där.” (III.1.1)

Och nu kommer Gerdmars citat, strax efter en rubrik som heter ”Heretikerna erkänner varken Skriften eller traditionen” (och bara det borde ju få oss alla fundera). Och jag citerar nu både det Gerdmar citerar och raderna som följer efter:

”III.2.1 När de överbevisas av Skriften, anklagar de själva Skriften som om den inte hade rätt eller var trovärdig utan flertydig, så att det inte går att finna sanningen i den av den som är okunnig om traditionen. De säger att sanningen inte överlämnats skriftligt utan genom en levande röst. Paulus säger ju: Vishet förkunnar vi för de andligt fullkomliga, men inte en vishet som hör till denna världen (1 Kor 2:6). Och den visheten säger de alla att den är just den som han har funnit, alltså en inbillning. Därför finns sanningen hos dem, än hos Valentinus, än hos Markion, än hos Kerinthos eller hos Basilides eller någon annan som kommer med sitt eget utan att kunna säga något som skänker frälsning. Var och en av dem är så helt förvänd att han förvränger sanningsregeln och inte skäms för att förkunna det.

”III.2.2 Men när vi utmanar dem genom apostlarnas tradition, som bevarats genom raden av presbyterer i församlingarna, då motsäger de traditionen och säger att de är visare än presbytererna och inte bara mer än dem, och att de har funnit sanningen, för apostlarna hade blandat in lagbud i Frälsarens budskap. Inte bara apostlarna utan Frälsaren själv formade sina ord än efter ”demiurgen”, än efter ”medlaren” och än efter ”allmakten”, men själva känner de osvikligt, oblandat och rent den dolda hemligheten. Men detta är att på det fräckaste häda deras egen skapare. Av det följer att de varken är ense med Skriften eller traditionen.”

(Jag utlämnar här III.2.3, som i detta sammanhang inte är relevant för varken Gerdmar eller mig)

”III.3.1 Apostlarnas tradition som trätt fram i hela världen kan alla som vill se sanningen ta del av i alla församlingar, och jag kan räkna upp de biskopar som har satts in av apostlarna i församlingarna och deras efterträdare ända till nu. De lärde inget sådant och kände inte till sådant som dessa yrar om. Om apostlarna kände till dolda hemligheter som de enskilt och hemligt undervisade de andra fullkomliga om, skulle de framför allt ha överlämnat det åt dem som de anförtrodde själva församlingarna åt. De ville ju att de skulle vara helt fullkomliga och fläckfria när de lämnade dem som sina efterföljare och överläts sin lärostol åt dem…”

”III.3.2 Om det blir för långt att räkna upp alla församlingars längder i den här boken så stannar jag vid den väldiga, urgamla och välkända församling som de båda ärorika apostlarna Petrus och Paulus grundade och upprättade i Rom. Genom att visa hur apostlarnas tradition och den tro som förkunnats för människorna nått fram till oss genom raden av biskopar skall jag få dem att skämmas… Med denna församling måste hela kyrkan, det vill säga de kristna överallt, vara ense på grund av dess märkliga upphov; i den har apostlarnas tradition bevarats åt alla överallt.

”III.3.3 De saliga apostlarna grundade och byggde upp församlingen i Rom, och sedan överlät de biskopstjänsten åt Linus, den som Paulus nämner i breven till Timotheos (2 Tim 4:21). Anacletus följde honom och efter dem utsågs Clemens som den tredje efter apostlarna. Han hade också både sett apostlarna och umgåtts med dem. Deras förkunnelse klingade ännu i hans öron och han hade deras tradition för ögonen, ty då fanns många kvar som hade undervisats av apostlarna… På denne Clemens följde Eurasistus och därefter… Genom denna ordningsföljd har apostlarnas tradition och sanningen nått oss. Detta är ett fullödigt bevis på att en och samma tro har bevarats från apostlarna tills nu.

Jag hoppar här över III.3.4 som bara ytterligare understryker det ovanstående och går direkt till:

”III.4.1 När det finns så starka bevis skall man inte söka sanningen hos andra, och det är lätt att ta emot dem när apostlarna har sammanfört allt som hör till sanningen… Därför skall man avvisa dem, men med största iver gärna ta del i det som hör till kyrkan och sanningens tradition. Vad då? Också om det blir en tvist i en obetydlig fråga, bör man inte då vända sig till den äldsta församlingarna där apostlarna vistades och få ett klart besked av dem? Om apostlarna själva inte lämnat skrifter, bör man då inte följa den ordning och tradition som förts vidare av dem som de överlät församlingarna åt?

”III.4.2 Denna ordning följer alla enkla människor som kommit till tro på Kristus utan bläck och papper, när de har den skriven i hjärtat genom Anden. De bevarar sin frälsning och den gamla traditionen noga när de tror på en enda Gud… De som kommit till tro utan att läsa är språkligt obildade men med sitt tänkesätt, sina vanor och sin vandel är de genom tron mycket visa… Om någon kommer till dem med hetetikernas påhitt på deras eget språk, sluter de öronen och flyr långt bort, när de inte står ut med att höra det hädiska talet. Tack vare apostlarnas gamla tradition ägnar de inte ens en tanke åt deras gyckel.”

Slutsats

Irenaeus visar sig vara katolik. Han är inte protestant och han tror inte på sola scriptura, Skriften allena. Irenaeus tror på påvens primat i Rom, på apostolisk succession, på Skrift och Tradition.

Gerdmar har ryckt ett kort citat ur sitt sammanhang och tolkat det fel. Jag kan inte se det på annat sätt.

I fortsättningen när jag skriver om Gerdmars bok kommer jag inte att kunna gå på sådana här små detaljer och behandla dem så utförligt, trots att de är oerhört viktiga detaljer. Jag finner dessa problematiska resonemang lite överallt i boken. Jag kommer därför att få koncentrera mig på vissa väl valda ämnen. Skulle jag fortsätta och ta upp alla problematiska resonemang jag ser överallt i denna bok, skulle jag inte få tid att göra något annat under det närmaste halvåret. Och roligare än så vill jag faktiskt ha.

Men i näste inlägg om denna bok, kommer jag att ta upp ett stort och brännhett ämne.

17 reaktioner till “Nej, Anders Gerdmar, Irenaeus var inte protestant!”

  1. Ireneus var varken protestant eller katolik. Man får inte projektera senare begrepp tillbaka i tiden.

    Jag tycker de citat du gjort av Gerdmar var övertygande. Fornkyrkan bekämpade de värsta avarterna av gnosticismen, men införlivade en del i den framväxande katolska kyrkan och den ortodoxa.

    Jag kommer ihåg för några år sedan då Världen Idag hade en serie där olika samfund skulle presentera vad kristendom är. När det blev katolikernas tur så det första de skrev var (fritt citerat): När vi skall förstå vad kristendom är måste vi gå till Aristoteles. Katolsk tro vilar på Aristoteles visdom???

    Detta hör inte till ämnet, men för den som är uppmärksam när det gäller Ireneus uttalande så ser man att under hans tid hade den judisk/apostoliska gudssynen inte fått ge vika för en senare mystisk treenighet.

    Ireneus skriver:
    ”Eftersom mina ord stämmer överens med apostlarnas förkunnelse, Herrens undervisning, profeternas budskap och lagens tjänst, som prisar allas ende och samme Gud Fader och inte än den ene och än den andre… det tror jag att jag har visat tillräckligt… Men för att det inte skall se ut som om jag utelämnade bevisen från Herrens skrifter, när just de lägger fram det tydligare och klarare för dem som inte har en förvänd inställning, skall jag i följande bok lägga fram bevis ur de gudomliga skrifterna för alla som älskar sanningen.”

    Ireneus skriver ”som prisar allas ende och samme Gud Fader”. Ireneus trodde på Fadern som den ende sanne Guden. Mycket intressant! 🙂

  2. Ireneus var varken protestant eller katolik. Man får inte projektera senare begrepp tillbaka i tiden.

    Jag tycker de citat du gjort av Gerdmar var övertygande. Fornkyrkan bekämpade de värsta avarterna av gnosticismen, men införlivade en del i den framväxande katolska kyrkan och den ortodoxa.

    Jag kommer ihåg för några år sedan då Världen Idag hade en serie där olika samfund skulle presentera vad kristendom är. När det blev katolikernas tur så det första de skrev var (fritt citerat): När vi skall förstå vad kristendom är måste vi gå till Aristoteles. Katolsk tro vilar på Aristoteles visdom???

    Detta hör inte till ämnet, men för den som är uppmärksam när det gäller Ireneus uttalande så ser man att under hans tid hade den judisk/apostoliska gudssynen inte fått ge vika för en senare mystisk treenighet.

    Ireneus skriver:
    ”Eftersom mina ord stämmer överens med apostlarnas förkunnelse, Herrens undervisning, profeternas budskap och lagens tjänst, som prisar allas ende och samme Gud Fader och inte än den ene och än den andre… det tror jag att jag har visat tillräckligt… Men för att det inte skall se ut som om jag utelämnade bevisen från Herrens skrifter, när just de lägger fram det tydligare och klarare för dem som inte har en förvänd inställning, skall jag i följande bok lägga fram bevis ur de gudomliga skrifterna för alla som älskar sanningen.”

    Ireneus skriver ”som prisar allas ende och samme Gud Fader”. Ireneus trodde på Fadern som den ende sanne Guden. Mycket intressant! 🙂

  3. Katolsk är sannerligen ingen tillbakaprojecering.

    Vet du när begreppet först finns i skrift? Upplys mig gärna.

    Protestantism är dock rätt sentida. 1529 e Kr, närmare bestämt. Det är 1500 år för sent (vilket dock är bättre än 1900 år för sent, som t ex messianer, missionsprovinsianer o PK:ianer).

    När kopiorna kraschar är det mest logiska att gå till orginalet. Om vattnet grumlats, gå till källan. Ad fontes.

    Jesus grundade en, helig, katolsk o apostolisk ECCLESIA.

    Hon finns än idag. Supernärvarande. Superaktuell o supergammal.

    Ingen – inte ens hennes egna syndare – har kunnat förstöra henne. Inte ens deformationen.

    Ja med två låtar önskar jag gonatt: ”Som en gummiboll kommer hon tillbaks till dig.” och ”Bygg inte hus på grus…”

    Allt Gott

  4. Ireneus räknade mycket riktigt upp biskopar, alltså inte ofelbara påvar, under de två första århundradena, men vad har hänt efter dessa två eller tre århundradena? Eftersom du Mikael menade att några nya uppenbarelser inte finns att finna efter apostlarnas död så undrar jag då vart alla dessa påfund från katolska kyrkan kommer ifrån, knappast ifrån apostlarna och knappast i de brev vi har ifrån de två första århundradena, vad är detta för slags uppenbarelser?knappast ofelbara från en s k ofelbar påve, vad hände med katolska kyrkan efter år 325 och framåt, jag hade gillat RKK från dess bildande fram till år 325 och jag håller med om de läror som de hade fram till år 300 men kan inte godta utvecklingen därefter, den är full av fåfänga, högmod och religiös stelbenthet och jag är övertygad om att både Paulus och Petrus hade gått till rätta med dessa saker men jag är inte lika säker på att dessa hade fått gehör för sina synpunkter utan dessa hade säkert blivit utkastade av RKK.

    1. Jag tror det finns för mycket att bena ut i din kommentar, för att det ska fungera med ett enkelt kommentarssvar. I alla fall inte ett sådant jag hinner med just nu. Jag återkommer till de frågorna.

  5. Tack broder Mikael för din saklighet, ditt vårdade språk och för att du är så noga.

    Det är så trist med en bok som denna i en tid när kristna bör söka samförstånd så långt det är möjligt, och boken har redan vållat sorg bland äldre medlemmar i Livets Ord som är vana att tänka ekumeniskt fr t ex karismatiska väckelsen. Man har vetat att älska och uppskatta sin nästa i andra kyrkor, utan att själv byta tillhörighet. Denna inställning – att veta var man hör hemma men bevara öppenhet och respekt för andra kyrkor – blir nu svår att bevara. Det finns tydligen krav på lojalitet och positionering. Man undrar om Livets Ord rentav har fått ett läroämbete som förklarar hur Skrifterna ska läsas. Och vilka delar av kyrkofädernas skrifter som är tillåtna…

    Jag är så förfärligt ledsen över denna utveckling.

  6. Mikael! Nu har jag iofs inte läst Gerdmars bok så jag kan inte gå svaromål för honom; däremot har jag en fråga till dig. Är inte det som Irenaeus menar med apostolisk tradition det som går tillbaka till de första Apostlarna d.v.s. den muntliga förkunnelse/tro/lära (tex ”den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga”) som också delvis på sikt fixerats i Skrift. Jag har svårt att se att Irenaeus menar denna s a s muntliga tradition vara öppen framgent för förändring så att de biskopar som arbetar i Apostlarnas efterföljd ————-> har rätt att hänvisa till ett löst obestämbart begrepp ”Tradition” för att legitimera ett inkluderande av sådant som icke har lärts ut av de grundande Apostlarna eller Herren Jesus själv (d.v.s. sådant som vi icke finner i de Apostoliska Skrifterna). Det blir i ett avseende anakronistiskt att använda Irenaeus som intäkt för den senare och mer utarbetade synen på Traditionen som vi möter under kyrkans historia el. i Vatican II:s dokument samt Katekesen.. Är det inte så att Anders Gerdmar hävdar att Skriften för Ireaneus är auktoritativ visavi den tradition som strider mot den (d.v.s. i kontextuellt hänseende: Gnostikernas s.k. traditioner). /Magnus

    1. Nja, läs själv de texter jag citerar, eller köp boken.

      Jag menar att det är ganska tydligt att Irenaeus menar med tradition det jag försökte förklara i mitt föregående inlägg. Dvs, apostlarna predikade/undervisade och gav läran till kyrkan. I detta inkluderade de även skrifter (vårt NT). Och i detta inkluderades även den rätta förståelsen/tolkningen av dessa skrifter. Genom den apostoliska successionen av biskopar förmedlades så detta vidare till Irenaeus tid. Han kan därför hävda att hans undervisning stämmer överens med apostlarnas tradition och nu i tredje boken börja anföra skriftbevis också.

      Ovanstående är typiskt katolskt. Skrift och tradition är två särskilda saker, men hör samtidigt oskiljaktigt åt. Traditionen inkluderar den rätta förståelsen av skrifterna.

      Irenaeus skulle knappast motsätta sig en läroutveckling som den vi senare ser när treenighetsläran utvecklas eller kristologin, på 300-600-talen. Det handlar ju om att sätta ord på kyrkans intuitiva förståelse av den lära man alltid predikat. Det handlar om att säga nej till de bibeltroendes arealernas nya bibeltolkning osv.

      Ni protestanter skiljer er åt från oss bland annat däri, att ni hävdar att bland annat Maria-dogmerna är ett tillägg till den ursprungligt givna tron (som en ny uppenbarelse), medan vi hävdar att de är en logiskt utveckling av det som redan ligger latent i den en gång för alla givna läran. Därför hittar vi katoliker mängder av skriftbevis för de olika Maria-dogmerna, som ni protestanter i regel inte har tänkt på. Vilket märks i diskussionerna.

      Men jag hinner inte gå in på detta nu, även om jag förstår att det är brännande. Jag får helt enkelt säga att jag återkommer i ämnet framöver i någon ny bloggpost. Tveksamt om jag gör det nu i samband med att jag skriver om Gerdmars bok. Tiden räcker inte till för att jag bra ska ägna mig åt den. 🙂

      1. Hm, jag tror att man måste förstå hela Irenaeus argumentation mot bakgrund av hans strid mot gnostikerna (kontextuellt rotat med andra ord). Gnostikernas bibeltolkning är hur som helst outlandish likaså deras hänvisande till sin traditionsförmedling (vad gäller esoterisk gnosis). Återigen, Irenaeus uppfattning är att den tidiga kyrkan bevarat den sanna tron fram till t o m hans egen levnad (som tidsmässigt är relativt nära ursprunget).
        Detta avser den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga..

        Självklart skulle inte Irenaeus ha något problem med de kristologiska och trinitariska formuleringarna eftersom Skriften klart lär ovanstående . Däremot – för att upprepa mig – så kan man inte anakronistiskt begagna Irenaeus traditionsbegrepp som intäkt för att skapa dogmer som saknar stöd i Skriften (t.e.x. helgonkult, mariakult, transubstationslära osv osv).

        /Magnus

  7. Irenaeus (ej Ireneus!) talar helt riktigt om en tradition som överlämnats från apostlarna till deras efterträdare biskoparna i de olika församlingarna. Men det är viktigt att nyansera vad det är för slags tradition det handlar om. Det är alltför enkelt att säga: ”Se där, Irenaeus talar om tradition, alltså är han en förkämpe för den romersk-katolska traditionsförståelsen!”

    Jag gör återigen ett litet utdrag från min bok, för att sedan återge vad Irenaeus skriver i Adversus Haeresis III.3.3. Först alltså ett citat från min bok:
    ——————————–
    Dock kan det vara på sin plats att undanröja ett vanligt missförstånd när det gäller den lutherska positionen. Att den sanna lutherdomen bekänner sig till Skriften allena innebär inte att all kyrklig tradition förkastas, vilket sker i vissa protestantiska och radikalreformatoriska kretsar. Den störste teologen i generationen efter Luther, Martin Chemnitz, identifierar åtta typer av tradition i Examen Concilii Tridentini, det viktiga verk där han granskar Tridentkonciliet:

    1. Tradition är det som senare skrevs ned i Skriften.
    2. Tradition är också själva hanteringen av kanonfrågan, det att skrifter med falska anspråk avskiljs från de rätta skrifterna.
    3. Tradition är den apostoliska trosbekännelsen och den sammanfattande trosregeln.
    4. Tradition är den sanna tolkningen av Skriften.
    5. Tradition är dogmatiska slutsatser.
    6. Tradition är fädernas konsensus.
    7. Tradition är seder och bruk.
    8. Tradition är läror som inte finns i Skriften, men som ska hållas lika högt.

    Det är endast den sista sortens tradition som Chemnitz och den
    lutherska kyrkan förkastar. Den romersk-katolska kyrkan har en
    mängd sådana dogmer. Tradition i meningen 3–7 är värdefull som
    en hjälp att kunna förstå Skriften, men sådan tradition är samtidigt
    underställd Skriften och kan inte stå på egna ben – den måste visas
    vara samstämmig med Skriften.
    ———————–
    Slut på citat från min bok. Vilken tradition är det Irenaeus talar om i Adversus Haeresis? Läser man vad han skriver i III.3.3. så framgår det att det inte är någonting annat eller någonting som går utöver vad som redan finns i Skriften. Det handlar närmast om ”trosregeln”, en slags sammanfattning av Skriftens budskap (tradition 2 enligt Chemnitz ovan) som senare kodifierades i trosbekännelsernas formuleringar. Jag återger i engelsk översättning hur Chemnitz beskriver ”traditionen”:

    ”In the time of this Clement, no small dissension having occurred among the brethren at Corinth, the Church in Rome dispatched a most powerful letter to the Corinthians, exhorting them to peace, renewing their faith, and declaring the tradition which it had lately received from the apostles, proclaiming the one God, omnipotent, the Maker of heaven and earth, the Creator of man, who brought on the deluge, and called Abraham, who led the people from the land of Egypt, spoke with Moses, set forth the law, sent the prophets, and who has prepared fire for the devil and his angels.”

    Det är alltså inte fråga om tidigare ohörda ting (böner till Maria, påvens maktposition, skärseld, avlat o.s.v.) utan om den apostoliska traditionen som också finns fullt synlig i den heliga Skrift.

    /Lars Borgström

    1. Fel, det ska stå så här istället:
      Det handlar närmast om ”trosregeln”, en slags sammanfattning av Skriftens budskap (tradition 3 enligt Chemnitz ovan) som senare kodifierades i trosbekännelsernas formuleringar.
      /Lars

    2. Tack för dina synpunkter, Lars. Jag har inte tid att bemöta dem nu, men jag tar tacksamt emot rättelsen om stavningen av Irenaeus namn. Och just nu när jag skrev det, insåg jag att rättstavningsprogrammet korrigerade från den rätta stavningen till den jag hade förut. dock var jag nog för trött när jag skrev, så jag upptäckte det inte själv. 🙂

  8. Jag har inte läst Anders Gerdmars bok som nu är väldigt omdebatterad och både omtyckt och kritiserad. Men de som menar att katolikerna inte utgör en kristen kyrka och inte kan vara frälsta människor har vad jag förstår inget stöd att hämta hos Anders Gerdmar. I en insändare i DAGEN skriver han så här:

    ”Ingen blir frälst genom kyrkofäders eller konciliers ord, men evangeliet som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror (Rom 1:16–17) är en säd som föder tro (1 Pet 1:23). DEN TRON FÖRENAR ALLA SOM BEKÄNNER SIG TILL KRISTUS, VARE SIG DE ÄR EVANGELISKA ELLER KATOLIKER. SÅ VI KAN VARA BRÖDER I ALLA FALL SÅ LÄNGE VI BÅDA HÅLLER FAST VID EVANGELIET.” Slut citat (Versalerna är mina)

    Berndt Isaksson
    Equmeniapastor

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.