Är Skriften allena förenlig med Skriften?

I föregående inlägg skrev jag att jag tyckte att Anders Gerdmars resonemang i hans bok Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk var tunt och märkligt. I detta inlägg vill jag visa läsaren på en sådan sak.

Ett av de tydligaste exemplen rör frågan om Skrift och Tradition, och om den protestantiska principen sola scriptura (Skriften allena). Här visar det sig att Gerdmar, i sitt kapitel Om Bibeln och traditionen, inte förmår bevisa denna lära utifrån Bibeln, och att den läran därför inte håller för sitt eget mått. Inget av de bibelord Gerdmar anför i sitt kapitel om detta, handlar överhuvud taget om Skriften allena. Samtidigt visar det sig att den katolska läran om Skrift och Tradition har ett stort stöd i Bibeln, långt större än andra läror som många protestanter håller för sanna. Jag ger exempel.

Sola scriptura-principen skulle på ett sätt kunna sägas vara den mest fundamentala läran inom protestantismen. Den säger att all kristen tro, lära och liv enbart ska baseras på vad som är direkt utsagt i Bibeln; att Bibeln är högsta auktoritet för allt som gäller tro och liv. Gerdmar skriver att den är enda källa för vår tro. Till denna doktrin hör också tanken att Skriften tolkar sig själv och att Bibeln är tillräckligt klar och tydlig i allt som är nödvändigt för vår frälsning, på ett sådant sätt att inget annat är nödvändigt när det gäller vad vi ska tro.

Anders Gerdmar tar denna lära för given. Han tar den som sin utgångspunkt, som om den vore en självklar sanning. Det verkar som att han inte själv inser hur oerhört problematisk denna lära är. Och utifrån den kritiserar han den Katolska kyrkan för att ha avvikit från detta. Han upprepar gång på gång, nästan sida efter sida, att den Katolska kyrkan har lagt till ”efterbibliska traditioner” till Bibeln och byggt läror på dem.

Katolsk lära säger att uppenbarelsen är avslutad

I sin iver att hävda detta, gör han dock ett stort fel. Han tycks tro att vi katoliker tror på en fortsatt uppenbarelse efter Nya testamentet. Han gör det på bland annat sidorna 56 och 77 i boken.

Det gör vi inte. Vi tror att uppenbarelsen är avslutad i och med den siste apostelns död. Därefter ges ingen ny uppenbarelse som skulle vara av biblisk karaktär. Det vill säga, det kommer inget nytt som skulle kunna ingå i Bibeln. Det tillkommer inte någon ny uppenbarelse av nya läror. Hela den kristna tron gavs till Kyrkan genom Jesus Kristus och genom hans apostlar en gång för alla, som det står om i Skriften – ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud 3). Detta framgår tydligt i Katolska kyrkans katekes (65-66), som jag citerar allra sist i detta blogginlägg, för dem som är intresserade.

Vi katoliker tror att Gud gav hela den kristna tron, hela uppenbarelsen, till sin Kyrka genom både muntlig förkunnelse och praxis (det vi kallar Tradition) och genom skrift (Bibeln). Och vi tror att när Jesus grundade sin Kyrka, så insatte han ett ledarskap i den som sedan dess haft som sin uppgift att förvalta detta trosarv, genom att förkunna, undervisa, förklara, tolka, definiera, föra vidare etc, (Läroämbetet). Vi tror att dessa tre – Skriften, Traditionen och Läroämbetet – är i en harmoni. Vi kan inte vara utan något av dessa och vi ska inte sätta något av dessa mot de andra. Traditionen (med stort T) ska skiljas från alla andra typer av traditioner som uppkommit i olika lokala kyrkor och delar av världen, som man kan ha eller mista. Och vi tror att Läroämbetet (påven och/eller biskoparna i gemenskap med påven) är nödvändigt, eftersom Bibeln tolkar inte sig själv.

Vi tror att Bibeln alltid måste läsas i Kyrkans gemenskap i vid bemärkelse, i ljuset av Kyrkans tradition och under läroämbetets ledning. Det betyder att vi tror det som Kyrkan lär är uppenbarat av Gud. Vi börjar inte var och en från scratch och försöker inte var och en uppfinna hjulet på nytt. Vi tar vår utgångspunkt i Kyrkans lära. Vi tror inte att vi själva kan sätta oss upp mot det som är fastslaget som kristen lära av Kyrkan. Det betyder inte att alla måste tycka lika i allt, för Kyrkan har inte fastslagit vad man måste tro i allt. Men på de punkter där Kyrkan har satt ned foten, där rättar vi oss efter Kyrkan. Ett tydligt sådant exempel är att vi tror på Treenighetsläran och inkarnationen. De lärorna kan inte ifrågasättas eller omförhandlas, oavsett hur mycket en del moderna exegeter här försöker (syftar inte på Anders Gerdmar här, utan på andra exegeter).

Bibelord som talar emot att vem som helst kan tolka Bibeln

Att Bibeln måste tolkas och inte kan förstås privat på egen hand framgår av flera bibelord, bland annat:

”Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud” (2 Pet 1:20-21).

och

”Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er i enlighet med den vishet han har fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.” (2 Pet 3:15-16)

Dessa texter visar att just på grund av att Skriften är given genom Guds Ande, så är det inte upp till varje individ att själv tolka (”på egen hand”). Och det säger också, att skrifter bland annat av Paulus blir felaktigt tolkades av vissa personer, till deras eget fördärv. Därmed är det också utsagt att Skriften inte är klar i sig själv och att den inte tolkar sig själv, vilket motsäger den fundamentala protestantiska läran om Skriftens klarhet och att Skriften tolkar sig själv.

Skrift och Tradition är en biblisk lära

Vi menar att detta synsätt – att Guds gett oss uppenbarelsen genom både Skriften och Traditionen – har ett direkt stöd i Bibeln, förutom i Kyrkans övriga Tradition.

Jesus skrev aldrig någonting själv, åtminstone av vad vi vet, och han instruerade aldrig sina lärjungar att de skulle skriva något, åtminstone av vad vi vet. Så allt som Jesus säger till sina lärjungar om att de ska undervisa, predika, lära människor att hålla allt han befallt och så vidare, och allt han sade om hur Anden ska leda apostlarna fram till hela sanningen, syftar på muntlig förkunnelse och undervisning. Inget av detta handlar explicit om att skriva något.

Och självklart så var det så det fungerade i den ursprungliga kristna kyrkan. Läser man i Apostlagärningarna, så ser man att den apostoliska förkunnelsen om Herren är starkt framhävd. Det är den förkunnelsen (ordet) som växer, har framgång, bär frukt och skapar tro. Med tiden, allteftersom församlingar bildas och olika problem uppstår, så börjar dock apostlarna och/eller medarbetare till dem skriva brev och andra skrifter för att tillrättalägga och komplettera. Och det mesta av detta (tror vi) är nu samlat i Nya testamentet. Dessa brev och skrifter täcker inte in allt som muntligt förkunnats och undervisats, men det kompletterar, och innehåller säkerligen i allt väsentligt huvuddelen av det viktigaste i förkunnelsen.

Det är viktigt att tänka på i detta sammanhang, att om man i huvudsak bygger sin verksamhet kring muntlig förkunnelse och undervisning och sedan också skriver brev och andra skrifter som komplement till det, så kan inte det ena separeras från det andra och leva sitt eget liv. Det är just på grund av denna komplementaritet mellan förkunnelse och skrift, som breven och övriga skrifter inte till fullo kan tolkas och förstås lösryckt från sitt sammanhang i den muntliga förkunnelsen, och i sammanhanget av det ledarskap som samma apostlar insatt i de olika församlingarna. Det är därför vi katoliker talar om Skrift och Tradition och om läroämbetets roll, utan att skapa motsättningar mellan detta.

Det finns flera bibelord som direkt talar i termer som dessa. Ett bra exempel är 2 Thess 2:15, där Paulus skriver:

”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.”

Här har vi tydligt både den muntliga och den skriftliga traditionen – ordet som här är översatt med ”läror” betyder mer ordagrant traditioner.

Även aposteln Johannes betonar att det finns både och:

”Jag har mycket att säga er, men jag vill inte göra det med papper och bläck utan hoppas få komma till er och tala med er personligen, för att vår glädje skall bli fullkomlig.” (2 Joh 12. Så även i 3 Joh 14,15)

Han skriver också i sitt evangelium:

”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Joh 20:30-31)

”Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” (Joh 21:25)

Dessa verser från Joh visar att man var medveten om att inte allt var med i de skrifter man skapade.

Paulus ord i 1 Kor 11:2 (jämför även med 15:1-3) visar också på styrkan och fastheten i den muntliga traditionsöverlämningen/undervisningen:

”Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.”

Ovanstående bibelord är bara några exempel som visar att man i den tidiga kyrkans tid talade om och räknade med både den muntliga och den skriftliga traditionen, både Skrift och Tradition. Och hur skulle det egentligen kunna vara på något annat sätt? Innan alla de skrifter som nu är samlade i det vi kallar Nya testamentet var skrivna, hur skulle man då ha kunnat bygga sin tro på Skriften allena? Skriften fanns ju inte! Här talar jag givetvis om Nya och inte om Gamla testamentet. Den första församlingens tro och lära måste, av om inte annat praktiska skäl, vara byggd på först bara muntlig förkunnelse, och därefter på både och.

Och om man betänker att Jesus aldrig sade ett ord om att någon skulle skriva någon bok, men däremot talade mycket om att apostlarna skulle predika och undervisa, så kan man förstås börja undra om det faktiskt inte var tanken från början – Jesu tanke alltså – att kyrkan skulle bygga sin tro på muntlig förkunnelse. 1 Kor 11:2 och 15:1-3 visar med vilken fasthet och stabilitet som den muntliga förkunnelsen fördes vidare, traderades.

Gerdmars bibelcitat stöder egentligen den katolska läran

Detta stämmer också mycket väl överens med alla de bibelord Anders Gerdmar hänvisar till eller citerar i sitt kapitel Om Bibeln och traditionen. Alla bibelord som Gerdmar här använder i syftet att försvara och argumentera för den protestantiska läran om Skriften allena (jag utgår ifrån att det är det han försöker göra i just det kapitlet) handlar ju i huvudsak om apostlarnas förkunnelse och undervisning om läran och inte om nytestamentligt skrifter. Det är den mest rimliga tolkningen av samtliga dessa texter i sitt sammanhang. Det gäller Matt 28:19-20; Apg 2:42; Apg 6:2, 4, 7; Apg 20:32; 1 Pet 1:23; 1 Kor 15:3; Heb 4:12; Gal 1:8-9; Rom 10:17; Rom 1:16-17.

Joh. 16:13 säger att Anden ska leda apostlarna fram till hela sanningen. Ef 2:20 säger att föresamlingen har apostlarna och profeterna som grund, den handlar om apostlarnas auktoritet/lära i första hand och säger inget om skrifter. Upp 21:14 handlar möjligen om apostlarnas auktoritet och inte om skrifter. 2 Pet 3:16 talar om Paulus brev som skrifter, men säger inget om Skriften allena, snarare talar den emot den läran. 2 Tim 3:16 säger att Gamla testamentets skrifter är goda och nyttiga i undervisningen, men den säger inget om någon Skriften-allena-princip.

Detta är ett symtom på en av de stora svagheterna i Gerdmars bok. Han vill med boken varna protestanter för den katolska läran om Skrift och Tradition. Och han vill framhäva och slå fast den protestantiska läran om Skriften allena. Men han ger inget som helst bibliskt stöd eller argument för denna uppfattning. Han försöker göra det genom att slå fast apostlarnas auktoritet och därigenom implicit även de nytestamentliga skrifternas auktoritet. Och det är i sig bra. Det är vi överens om. Och i samband med det citerar han dessa bibelord. Problemet är att han därmed verkar tro att han har slagit fast Skriften-allena-läran genom detta! Men hur kan texter som handlar om apostlarnas muntliga förkunnelse användas som stöd för Skriften allena?

Detta gigantiska hopp från texter som talar om muntlig förkunnelse till den protestantiska läran om Skriften allena, som skapades på 1500-talet, utgör en allvarligt svaghet i hans resonemang. Det visar att Gerdmar här förutsätter det som skulle bevisas. Jag är inte säker på att han verkligen inser detta själv. Den Katolska kyrkans lära om Skrift och Tradition kan däremot stödjas på explicita bibelord, som framgår ovan. De jag citerade och de som Gerdmar använder sig av i boken kan alla ses som direkt eller indirektas stöd för den katolska positionen. Alla bibelargument som Gerdmar anför i syfte att visa på apostlarnas auktoritet som lärare i kristen tro, styrker den katolska positionen om hur både den muntliga och skriftliga traditionen hör ihop och är nödvändiga. Inget av detta styrker en hållning där man ska lyfta ut och isolera de skrifter som blivit vårt Nya testamente för sig sig ifrån den muntliga traditionen. Språnget från att påvisa auktoriteten i apostlarnas förkunnelse (som mest var muntlig) till att hävda en Skriften-allena-princip är gigantiskt. Bibeltexterna bevisar den muntliga förkunnelsen auktoritet.

Läran om Skriften allena saknar stöd i Skriften!

Vad betyder då detta för Gerdmars eller snarare för protestantismens position? Enligt min mening, följande: Om man ska tilllämpa Skriften-allena-principen, som säger att all lära som vi ska tro på måste bygga Skriften, och vi får inte hävda någon lära som inte tydligt har Bibeln som källa, så faller Skriften-allena-principen på eget grepp! Den saknar helt stöd i Bibeln och kan bara hållas som ett antagande som inte kan bevisas utifrån Bibeln själv. Den Katolska läran om Skrift och Tradition kan dock stödja sig på en stor mängd bibelord och bibelsammanhang. Som ren jämförelse, mycket mer än till exempel detta att vi ska smörja sjuka med olja som bara har stöd av två bibelverser (Jak 5:14; Mark 6:13), men som ändå hålls för sann av pingstkarismatiker.

Detta är inte en enligt minmeningen heltäckande recension av Gerdmars syn på Skrift och Tradition i boken, men den visar hur tunt hans resonemang är på en avgörande punkt. Den visar att Gerdmars eller snarare protestantismens grundfundament, vilar på en mycket lös biblisk och logisk grund.

Men om nu denna protestantismens grundfundament inte har stöd i Bibeln, hur kan man då använda detta som ett argument mot katolsk lära? Om det egna lärofundamentet, grunden som skulle ge den egna vägen legitimitet, inte håller för sina egna kriterier, vad bad blir det då av protestantismen? Jag finner inte att Anders Gerdmar verkar vara medveten om detta problem. I varje fall adresserar han det inte. Och bland annat därför är jag en lite kritiskt inställd till hans bok.

Men det finns mycket mer av samma slag i boken!

Ett slutcitat:

När det gäller att katoliker tror att uppenbarelsen är avslutad i och med den siste apostelns död, säger Katolska kyrkans katekes (65-66), så här:

65 ”Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son” (Heb 1:1-2). Kristus, Guds Son som blivit människa är Faderns enda, fullkomliga och slutgiltiga Ord. I honom säger han allt, och det kommer inte att sägas något annat ord än detta. Den helige Johannes av Korset, liksom otaliga andra, uttrycker detta på ett mycket klargörande sätt, då han kommenterar Heb 1:1-2:

Sedan Gud har givit oss sin Son, som är hans Ord, så har Gud inte något mer att ge oss. Han har sagt oss allt på en gång, i ett enda slag, i detta enda ord…; ty det som han delvis sade till profeterna, det sade han helt och hållet i sin Son, i det att han gav oss allt det som är hans Son. Därför skulle den som fortfarande skulle vilja ställa frågor till honom eller önska en vision eller en uppenbarelse inte bara begå en dårskap utan också kränka Gud, eftersom han inte fäster blicken på Kristus utan att söka något annat eller något nytt.

Ingen annan uppenbarelse kommer att äga rum

66          ”Alltså är denna kristna frälsningsordning, det nya och slutgiltiga förbundet, oförgänglig, och ingen ny allmängiltig uppenbarelse kan väntas innan vår herre Jesus Kristus träder fram i makt och härlighet.” Men även om uppenbarelsen är avslutad, så har dess innehåll inte helt och hållet kommit till klart och tydligt uttryck. För den kristna tron återstår det att under tidernas lopp fatta hela dess innebörd.

(Kursiveringarna är mina, men mellanrubriken tillhör katekesen).

32 reaktioner till “Är Skriften allena förenlig med Skriften?”

  1. Nej, den är inte förenlig med Skriften. Men Skriften är det enda fasta vi har att gå efter. Katolsk tradition litar jag inte på för fem öre. 🙂

    1. Jo vi vet att du hatar Kyrkan.

      Men vad har du själv för auktoritet?

      Att välja mellan en riktig påve och en som Blad är enkelt. Att han skulle tolka Skriften bättre än 2000 år av samstämmig Kyrka, är otroligt. Och han blev jude, trots att han tror på Jesus som Messias. Hur ska det dupliceras?

      Det kan man köpa, men hur många går på sånt?

  2. Mikael,Jesus själv säger ju att fariseerna med en del av sina traditioner gick emot skrifterna alltså måste Jesus och fariseerna vetat vilka skrifterna var och då måste ju slutsatsen av Jesu uttalande vara att traditionerna aldrig står över skrifterna utan måste vara i harmoni med dessa.Så Jesus själv erkänner traditioner men dessa får inte omintetgöra skrifterna,vilket fariseerna tydligen i vissa fall gjorde skyldiga till,ang.att hedra sin fader och moder med en väldigt manipulativ tradition,hur många ytterligare manipulativa traditioner finns det?

    1. Det finns lika många manipulativa traditioner som manipulerare, men bara en enda, helig, katolsk o apostolisk Tradition.

      Den ger liv. Den är Herrens egen. Han är i dess mitt.

  3. Dina traditionella katolska argument bemöts på ett mycket klargörande sätt i:
    ”The church of Rome at the bar of history”, av William Webster sid 15-33
    Kapitlen ”Scripture and tradition” och ”Tradition and Roman Catholicism”.
    Med vänlig hälsning,
    Per-Arne Imsen

  4. Mikael,du skriver att efter apostlarnas död ges ingen ny uppenbarelse av biblisk karaktär och dessutom säger apostlarna att man skall hålla sig till den lära som en gång för alla givits av dessa, min fråga är vart lärorna om Maria evig jungfru,hennes upptagande till kropp och själ,läran om skärselden,bön till Maria och helgon osv kommer ifrån? Knappast ifrån apostlarna,vidare är min fråga varför man som katolik måste acceptera dessa läror som inte har någon förankring vare sig hos Jesus Kristus eller apostlarna?Jesus talade aldrig om sin mor ang.dessa frågor och han talade endast om den dubbla utgången och för fariseerna var detta en självklarhet,Jesus talade aldrig om bön till vare sig helgon eller Maria,Jesus talade aldrig om att vörda reliker eller att du måste göra några pilgrimsfärder hitan eller ditan,allt detta är endast död religion utan liv,rkk var en levande kyrka de tre första århundradena men har därefter antagit en helt annan skepnad präglad av religiös stelbenthet.Varför har påven så svårt för att frimodigt predika och försvara evangeliet när han möter statsman eller gör uttalanden eller möter folket? Varför törs han inte vara lika frimodig och oförfärad som Paulus och Petrus i deras iver att försvara evangeliet? Är det för att han liksom många statskyorkor och frikyrkor är rädda för förföljelse för evangeliet skull?

    1. Det var frågor på en gång. 🙂 Jag ska successivt svara på dem i olika blogginlägg framöver. Men om du skriver ”Maria” i sökfältet på min blogg, så kan du nog hitta de fyra artiklar jag skrivit tidigare för Världen idag om Maria. Det är lite väl kortfattat, men där finns lite av svar. Du kan också läsa bl a dessa inlägg:

      http://www.mikaelkarlendal.se/2016/03/13/guds-moder/#more-1992

      http://www.mikaelkarlendal.se/2016/03/06/ar-helgon-och-reliker-ett-hedniskt-arv/

  5. Mikael, att Maria har en särställning i himlen är ganska självklart liksom att apostlarna har en särställning i himlen men att därifrån dra slutsatsen att Maria är evig jungfru osv.är en helt annan sak.Din argumentation om reliker är väldigt tunn,bara för att Elisas benknotor fungerade som ett mirakelinstrument en gång är ju inget argument för att man skall börja vörda reliker,samma sak med historien om Polykarpos Martyrium. Det är en sak att ha respekt för det troshjältar har gjort en gång i tiden men en helt annan sak att börja samla på sig högar med benknotor som man ständigt måste damma av och dammsuga för att därefter vörda dessa högar med reliker.Jag ser ingen mening med detta,det är bara religiös stelbenthet. Det är endast Jesus Kristus som skall tillbedjas,vördas och äras.Det är här faran ligger nämligen att tron på ett manipulativt sätt mer och mer förskjuts från Kristus till dessa andra aktiviteter. Detta skapar bara stelbenthet. Vad var det Jesus sade till församlingen i Efesus,vänd om till den första kärleken och gör de gärningar ni då gjorde eller annars kommer Han att flytta ljusstaken ifrån er,kommer Sveriges kristna ihåg hur den första kärleken till Kristus var eller har ni alla glömt bort detta, det är detta som är dynamiken och nyckeln till evangeliets utspridande över detta gudsförgätna och totalt avfallna rike. Det finns ett pris att betala idag för den första kärlekens gärningar som stavas förföljelse men belöningen skulle bli mycket större än det pris man som kristen i så fall blir tvungen att betala nämligen ett på lång sikt återkristnande av Sverige.Det är Kristus det handlar om och inte vare sig om Maria eller reliker som bara leder till död.För apostlarna handlade det endast om Kristus och inget annat,jag ser inget annat i vare sig evangelierna eller apostlarnas brev eller i breven från de två första århundradena.

  6. Mikael Karlendal,
    Visst har protestantismen målat in sig i ett hörn när de hävdar Sola Scriptura. Jag håller helt med. Och nej, den trossatsen är inte förenlig med Skriften, svarar jag, på din lite humoristiskt formulerade rubrik till denna bloggpost.
    Det finns flagranta exempel, även hos Paulus, på att en förkunskap om judisk tradition förutsätts hos läsaren. 2 Tim 3:8 är ett tydligt explicit exempel där Paulus förutsätter att Timoteus kan sin judiska tradition. Men, om man tar del av dem som verkligen studerat judisk tradition och samtidigt kunnat sitt Nya Testamente, så inser man snart att det finns en betydligt djupare förståelse av hela Nya Testamentet – och då särskilt evangelierna – än vad man få när man endast läser texterna med västerländska glasögon.
    Så, du har helt rätt i att de som hävdar Sola Scriptura har en omöjlig uppförsbacke i sin argumentation.
    Den verkliga frågan handlar inte om tradition eller inte. Den verkliga frågan handlar om vilken tradition: ”Masorah” – den judiska tradition som alla Gamla Testamentets hjältar trodde på och levde efter, som Jesus och apostlarna trodde på och levde efter eller den katolska Tradition som bygger på Eusebios av Caesareas märkvärdiga ”Historia ecclesiastica” från början av 300-talet?
    Läs gärna Jayne Svenungssons artikel (första halvan) om hur Eusebios exkluderar judarna när han skriver sin historia: http://www.dixikon.se/historiska-brottwalter-benjamin-och-utanforskapets-forlosande-kraft/
    Jag för min del har ställt samma frågor, som du Mikael, men jag har kommit fram till ett annat svar.

    1. Tack för tipset om artikeln! Jag har inte läst Eusebios på mycket länge, så att jag kan bedöma artikeln. Men det kan säkert stämma som hon skriver. Eusebios tillhör för övrigt inte mina hjältar på något sätt. Hans hållning i samband med diskussionerna och stridigheterna kring treenighetsläran på 300-talet är mycket tveksam. Men det är helt fel att säga att Traditionen (med stort T, i betydelsen som diskuterats i samband med Gerdmars bok, dvs i paret Skrift-Tradition) bygger på Eusebios. Det skriver inte Jayne Svennungsson och ingen annan som vet något om detta heller.

      Det vi katoliker menar med Traditionen förklaras i mycket korta ordalag i följande text från Katolska kyrkans katekes:

      Enligt Herrens befallning ges evangeliet vidare på två sätt: ”Dels har apostlarna genom muntlig förkunnelse, föredöme och yttre anordningar fört vidare vad de tagit emot ur Kristi mun, i samvaron med honom och genom hans gärningar, eller vad de genom Andens ingivelser hade lärt sig. Dels har apostlar och män i apostlarnas närhet under inspiration från samma helige Ande i skrift nedtecknat budskapet om frälsning”.[3]

      …går vidare i apostlarnas efterföljd

      77 ”För att evangeliet oförvanskat och levande skulle bevaras i kyrkan för all framtid, lämnade apostlarna efter sig biskopar att vara deras efterföljare, och till dem har de ’överfört det läroämbete de själva hade innehaft’ ”.[4] ”Alltså skulle den apostoliska förkunnelsen, som på särskilda sätt kommer till uttryck i de inspirerade böckerna, i obruten följd bevaras till tidens slut.”[5] [861]

      78 Denna levande överföring, som sker i den helige Ande, kallas ”Tradition” till skillnad från den heliga Skrift, även om den hänger nära samman med Skriften. Genom traditionen ”bibehåller kyrkan – i sin lära, sitt liv och sin gudstjänst – och för vidare från släkte till släkte allt vad hon själv är och allt vad hon tror på”.[6] ”De heliga fädernas utsagor vittnar om den livgivande närvaron av denna tradition, vars rika flöden strömmar in i den troende och bedjande kyrkans liv.”[7] [174; 1124; 2651]

      Av väldigt logiska skäl kan alltså detta inte ha något att göra med just Eusebios. Man kan bilda sig en uppfattning om vad som var den tidiga kyrkans lära och förkunnelse under århundradena närmast efter Nya testamentets tid, genom att läsa bl a Ignatios brev, Didache, 1 Klemensbrevet, Justinus Martyren, Ireneus, Tertullianus, osv. Och givetvis långt fler än de jag nu räknande upp. När man gör det, så framstår det tydligt hur katolsk kyrkan var ända från början. Inte rolig läsning för en protestant.

      Jag vet ju att du har andra synpunkter när det gäller det judiska här. Och kanske kommer jag att ta upp den frågan lite bättre framöver. Men just nu ägnar jag mig åt Gerdmar och protestantismen. Och det finns en hel del mer som är märkligt i dennes bok. 😉

      1. Ja, men det är ju Eusebios som visat hur den ”obrutna följden” ser ut och vilka som är heretiker på vägen och hur judarna inte ska ha något med detta att göra. Segrarens historia. De som inte platsade hos Eusebios har ju rensats ut.

        1. Nej, det finns mängder av andra texter att läsa. Vi har texter från olika koncilier, texter från olika andra författare/kyrkofäder. Vi har De Apostoliska fäderna, vari bl a Ignatios brev och 1 Klemensbrevet ingår etc. Vi har t ex Ireneus som i en av sina skrifter räknar upp alla som varit biskop i Rom från Petrus och fram till hans tid osv. Sedan från 300-talet har vi som sagt texterna från kyrkomötena i Nicea och Konstantinopel, Atanasios skrifter, de kappadokiska fädernas skrifter osv. Sedan kommer Augustinus många skrifter…. Med mera, med mera. Stackars Eusebios är bara en figur i mängden, mest ihågkommen för att han kanske var den förste som försökte sig på en Kyrkohistoria, men också för sin vacklande och tveksamma hållning i striderna kring Nicea och för att han var så översvallande hyllande av Konstantin, vilket andra kyrkofäder INTE var, dvs inte överdrivet hyllande, utan snarare kritiskt distanserade. Det här med ”platsa hos Eusebius” saknar grund.

          Det jag här räknat upp är en bråkdel.

            1. Det hade han säkert, men det hade många andra också. Det är inte så att enda källan till gamla handskrifter är från en biskop i Caesarea i Israel. Det är inte så att Eusebios sitter ensam med något kyrkligt centralarkiv.

              1. Bortsett från vad Eusebios gjorde, vem anser du startade religionen kristendom?
                Jesus?
                Paulus?
                Någon senare?

                För Tradition med stort T är det grundfrågan. För om vare sig Jesus eller Paulus tillhör den kristna traditionen, så är det ju någon senare.

  7. Även jag har skrivit en bok där jag jämför romersk-katolsk lära med Bibeln. Den kommer i tryck om ca två veckor och heter ”Romersk-katolskt och bibliskt – vari består skillnaderna?” (214 s).

    Liksom Mikael Karlendal inte vet var han ska börja i sin kritik mot Gerdmar, vet jag inte var jag ska börja i mitt bemötande av Karlendals startinlägg ovan. Det finns så mycket att ta tag i. Men jag tror att jag börjar med ett litet utdrag ur kapitlet ”Den gudomliga uppenbarelsens kunskapskälla” ur min nya bok. Det är ett kapitel på 41 s, där jag visar på Skriften allenas bibliska förankring. Det första jag vill påpeka är detta:
    ——————
    Bibliska läror kan beläggas även genom slutledningar
    Romerska katoliker finner inget stöd i Bibeln för sina påståenden att den gudomliga uppenbarelsens källor är Skrift och tradition, eller att Kyrkan har ett ofelbart magisterium, som på ett säkert sätt kan tala om vad som är sanning. Men finns det då något i Bibeln som talar för uppfattningen att Skriften allena ska avgöra vad som är rätt kristen tro och lära? På denna fråga måste ett obetingat ja svaras. Uppgiften blir nu att belägga detta.

    Först ska emellertid ett viktigt påpekande göras. När bibliska läror ska beläggas kan detta dels göras med direkta, uttryckliga och entydiga ord, dels genom bibelord som implicerar att vi måste sluta oss till en viss lära. Exempel på det senare är t.ex. treenighetsläran och barndopet. Ingenstans i Bibeln sägs att Gud är tre personer, men vi kan av många bibelställen sluta oss till att den Ende Sanne Guden är tre personer i en Gudom, med en enda gudomlig natur. Likadant förhåller det sig med barndopet, som vi måste bevisa med hjälp av flera bibelord som tillsammans leder till den riktiga slutsatsen. Så är det också med Skriften allena. Vi har en rad bibelverser, som var och en för sig eller i förening med andra bibelverser, implicerar denna princip.” (s 15).
    ———————
    Så ett sådant bibelställe:

    Apg. 17:10–12
    Vi går så över till de bibelställen som förutsätter Skriften allena för att de ska vara meningsfulla. I Apg. 17:10–12 står det:

    ”Redan samma natt skickade bröderna i väg både Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. Folket där var öppnare än de i Tessalonike. De tog emot ordet med stor villighet och forskade
    varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. Många av dem kom till tro, likaså ett stort antal ansedda grekiska kvinnor och män.”

    Här berättar Lukas om hur judarna i Berea kom till tro. De tog inte emot Paulus undervisning rakt av. Istället jämförde de hans undervisning med Skrifterna, d.v.s. Gamla testamentet. De prövade vad de hörde och bedömde det utifrån den heliga Skrift. Hade de prövat Paulus undervisning utifrån traditionen hade de förkastat evangeliet.

    Traditionen inom judendomen var så förvrängd att de som följde den var fanatiska motståndare till evangeliet. Paulus själv hade tidigare slaviskt följt traditionen. Han skriver att han ”gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar” (Gal. 1:14). Och detta ledde till att han ”i iver [blev] en förföljare av församlingen” (Fil. 3:6). Judarna i Berea gjorde rätt. Istället för att pröva utifrån traditionen eller rådfråga de religiösa myndigheterna gick de direkt till de heliga Skrifterna och bedömde Paulus undervisning. Därför kom de också till tro. (s 16f.).
    —————————–
    Istället för att rada upp fler exempel avslutar jag nu detta inlägg med att angripa den romersk-katolska positionen Skrift plus Tradition:
    ————————–
    Att räkna med Traditionen som en extra, med Skriften likvärdig källa till den gudomliga uppenbarelsen är djupt problematiskt, för att inte säga omöjligt – inte bara ur biblisk synpunkt utan också utifrån ren principiell, systematisk-teologisk bedömning. Åtminstone sju svårigheter föreligger med det romersk-katolska traditionsbegreppet:

    1) Den mänskliga naturens syndfullhet och svaghet.
    Människan har inte kapaciteten att ofelbart överföra muntlig Tradition gång på gång under århundraden och t.o.m. årtusenden. Hennes minne, förstånd och presentationsförmåga är för svaga, och dessutom gör hennes synd att hon dels inte förstår andliga ting av sig själv och dels har en tendens att handla i eget intresse.

    Den romersk-katolska kyrkan hävdar förstås att det inte är felbara människor som fört vidare Traditionen, utan den ofelbara kyrkan. Men vi står då inför ett cirkelargument: Det är bara genom Traditionens auktoritet som den romersk-katolska kyrkan kan hävda ofelbarhet, och det är endast därför att Traditionen är ofelbar som den romersk-katolska kyrkan kan hävda detta påstående, att Traditionen är ofelbar.

    2) Gud har inte lovat att en ofelbar Tradition ska bevara kyrkan från villfarelse.
    Han har lovat att bevara sin kyrka från villfarelse, men inte genom ett visst kyrkosamfunds tradition, vare sig detta är romerskt eller grekiskt, utan genom de heliga Skrifterna. Detta bevisas enkelt genom alla de bibelställen som talar om Skriftens ofelbarhet, att de är utan brist, att de inte kan göras om intet o.s.v. Ingenstans sägs något liknande om Traditionen.

    3) Kyrkans Tradition behöver en kritisk bedömningsinstans utanför sig själv.
    Det finns både sanna och falska traditioner. Om dessa ska kunna skiljas från varandra behövs en skiljedomare utanför Traditionen själv, som kan bedöma om en viss tradition är riktig.

    Den romersk-katolska kyrkan hävdar sig ha ett kriterium för att kunna avgöra vad som är sant, nämligen Vincent av Lerins (död 445) kända sats semper, ubique et
    ab omnibus, d.v.s. det som trotts ”alltid, överallt och av alla”. Problemet är dock att den romersk-katolska kyrkan bekänner sig till många läror som inte uppfyller
    detta kriterium. En detalj, som är talande, är att inte ens satsens upphovsman undgick kätteriet, eftersom han var semi-pelagian (riktning som menar att människan genom sin fria vilja kan påbörja trons liv, men att sedan
    Guds nåd behövs för trons tillväxt).

    4) Vad som är Kyrkans Tradition är oåtkomligt för trons folk.
    Traditionen är ett så pass lösligt begrepp, att det är omöjligt för en vanlig troende att få en klar bild av vad traditionen lär. Hur ska man kunna orientera sig bland snart två tusen år av kyrkofäders skrifter, kyrkomötesbeslut och påvliga bullor? Hur ska man kunna veta vad som är absoluta, ofelbara sanningar bland allt detta?

    5) Traditionen är mycket svårare att tolka än Bibeln.
    Den romersk-katolska kyrkan hävdar att Skriften är en så pass svår bok att förstå, så att inte endast enskilda troende, utan Kyrkan själv, behöver Traditionens hjälp för att förstå Skriften. Men Bibeln är en förhållandevis enkel bok att förstå och har inte olika nivåer av auktoritet.

    Allt i Bibeln är Guds eget ofelbara ord och förpliktigar därmed på ett absolut sätt. Traditionen däremot är omfattande, spretig och har olika nivåer av auktoritet. Därför
    är traditionen i mycket högre grad beroende av en förklarande tolk än Bibeln.
    Den romersk-katolska kyrkan menar sig förstås ha en sådan ofelbar tolk, nämligen läroämbetet med påven i toppen. Men detta menar de sig ha, endast därför att läroämbetet tolkar Bibeln och Traditionen som att dessa källor pekar på och bekräftar läroämbetet. Återigen ett cirkelargument! Dessutom löses inga problem genom läroämbetets uttalanden och avkunnade dogmer: Dessa utsagor blir genast själva en del av Traditionen och behöver därför en auktoritativ förklaring av läroämbetet. Genom påståendet att Bibeln är en oklar bok i behov av tolkning, och att Traditionen likaså behöver tolkning för att kunna förstås har man gett sig in i en oändlig regression utan något slut.

    6) Hävdandet av Traditionen undergräver med nödvändighet Skriften.
    Människan och mänskliga auktoriteter intar Guds plats. Detta blir den logiska konsekvensen av att låta Traditionen vara en ofelbar källa till uppenbarelsen.
    Dessutom visar det sig historiskt att Skriften får vika tillbaka där man gett mänskliga traditioner auktoritet. Ett klart exempel finner vi i Bibeln, där Jesus säger till fariséerna:

    ”Ni upphäver skickligt Guds bud för att upprätthålla era egna stadgar. Mose har sagt: Hedra din far och din mor, och: Den som förbannar sin far eller sin mor ska straffas med döden. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: Det du kunde fått som hjälp av mig låter jag i stället bli ’korban’, alltså en tempelgåva , då tillåter ni inte längre att han gör något för sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord genom era stadgar som ni för vidare” (Mark. 7:9–13).

    Detta ser vi lika tydligt i den romersk-katolska kyrkan. Många läror om Petrus, Maria, mässan, prästerskapet och frälsningen är inte bara okända i Bibeln, utan står i direkt motsättning till Bibeln.

    7) Kanoniseringen av Bibeln är ett erkännande av bibelböckernas absoluta auktoritet.
    Från romersk-katolskt håll hävdas att protestanter av nödvändighet måste ge auktoritet åt Traditionen eftersom det endast är genom Kyrkan och hennes tradition som vi vet vilka de heliga Skrifterna är. Men i själva verket innebär kanoniseringen en gränsdragning mellan apostolisk och kyrklig tradition. Att en kanon av bibliska böcker finns betyder att den kyrkliga Traditionen är underordnad och inte likställd med Skriften. Själva samlandet av de gudomligt inspirerade böckerna i en särskild kanon visar att kyrkan såg det som nödvändigt att skilja böcker med absolut auktoritet från alla andra skrifter, vilka vördnadsvärda fäder som än författat dem.

    (Ovanstående sju argument återfinns i annorlunda tappning i Charles Hodges Systematic Theology,1871-1873, där åtta argument framläggs.)

    1. Eftersom jag är på bra humör vad gäller långa kommentarer av dig idag, så kommer även denna in.

      Men, för alla läsare, skriv korta kommentarer. Jag som bloggare tillämpar inte samma principer som dagstidningar eventuellt gör på sina debattsidor, att de försöker hålla någon sorts rättvis fördelning mellan olika åsikter – dvs om de nu verkligen gör så. Utan jag tänker mera som att denna blogg är min egen ”ledarsida” i tidningen, där mina åsikter och tolkningar basuneras ut. Sedan har jag ett kommentarsfält där man får tycka tvärtom och argumentera lite. Men man bör inte skriva kommentarer som är lika långa eller längre än mina blogginlägg. Då tycker jag att man ska skaffa sig en egen ”ledarsida”/blogg. Det har också en praktiskt aspekt: Eftersom det är min ledarsida, vill jag inte ha för långa kommentarer, eftersom jag då får svårt att hinna med att besvara dem som borde besvaras.

    2. Lars B

      Du lyckades inte i ditt långa stycke leda i bevis att ”sola scriptura” gäller. Du anförde ett stycke från Apg. Det är ett bra katolskt ställe. Kyrkan har aldrig haft något emot att man jämför mot Skriften. Skriften är superkatolsk. Och – i princip – allt katolskt finns i Skriften. ALLT. Men er favodogm, lyser helt med sin frånvaro. Den är ett hitte-på. Okyrklig, ohistorisk, ologisk o oenande.

      Så du behöver börja om o göra hemläxan. Varför är ”Sola Scriptura” sann och hur kan du belägga det? Det är knäckfrågan. Akilleshällen. Arkimedespunkten. Pudelns kärna, eller vad du vill kalla det.

      Den kräver ett svar.

      1. Hej Anders!
        Tror inte det går att övertyga dig vad jag än skriver, men här kommer lite mer från min bok:
        —————-
        Olaus Petri utgår från tre bibelord: ”Akta er för de falska profeterna. De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar” (Matt. 7:15), ”men pröva allt, behåll det goda” (1 Tess. 5:21) och ”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen” (1 Joh. 4:1). I dessa bibelställen säger Jesus och apostlarna till de kristna, att de ska akta sig för falska profeter, att de ska pröva allt och behålla det som är gott, samt att de
        ska pröva andarna för att avgöra ifall de är från Gud. Om det vore fallet att kristna skulle underordna sig den romersk-katolska kyrkan utan att pröva hennes ord gentemot Kristi och apostlarnas ord, då skulle Kristus och apostlarna gett dessa instruktioner och varningar i onödan – och det vore en absurd tanke som inte kan vara riktig, menar Olaus Petri. Han sammanfattar elegant sitt argument:

        ”Hwar man nw icke undfala motte menniskios lärdom
        eller brukningar, hade Christus och hans apostlar fåfängliga
        giffuit oss sådana lärdom, Men thet kan jw jngen
        redheligen menniskia säya, ath Christus eller hans
        apostlar skulle noghot haffua fåfengeligt lärdt oss. Ther
        fore moste aff nödenne fölia her yth sth man wel må
        vnfalla helga manna lerdom och kyrkiones brukningar,
        ther the icke haffua gudz ordh for sich.”

        eller på modern svenska

        ”Om man inte skulle få tillbakavisa människors läror eller
        bruk, hade Kristus och Hans apostlar fåfängligt undervisat
        oss på detta sätt. Men ingen omdömesgill människa
        kan ju hävda, att Kristus och Hans apostlar skulle
        ha lärt oss något fåfängligt. Därför följer nödvändigtvis
        av detta att man får tillbakavisa heliga mäns läror och
        kyrkliga bruk, om dessa inte är grundade i Guds ord.”

        Min kommentar: Argumentet är fullständigt klockrent. Om de troende ska kunna bedöma läroämbetet inklusive påven, måste bedömningsmallen eller normen vara någonting annat än läroämbetet självt. Om satan kan förklä sig till en ljusets ängel (2 Kor. 11:14) kan han också förklä sig till sådana som utger sig för att vara Kristi apostlars efterträdare. Den romersk-katolska kyrkans medlemmar har avhänt sig varje möjlighet att pröva läroämbetet, åtminstone så länge de förblir trogna och underkastar sig sin kyrkas läror om påven
        och läroämbetet. Den prövande norm som Bibeln lyfter fram är förstås den inspirerade undervisning, som Gud själv inspirerat profeterna och apostlarna att bära fram (den som vi idag har tillgänglig i den heliga Skrift).
        ————–
        Lars

        1. Lars B

          Nej det var sannerligen inget bra argumenterande alls…

          Frågan gällde ju om ”sola scriptura” är bibliskt, eller ert hitte-på. Hittills har du inte visat em enda vers som stödjer er tes.

  8. Den protestantiska tanken på Skriften allena sammanhänger nödvändigtvis med en annan tanke, nämligen den om Skriftens klarhet, som Luther starkt betonade. Nu verkar det tyvärr svårt eller omöjligt att reda ut vad Luther egentligen menade med Skriftens klarhet. Torbjörn Johansson har ett avsnitt om saken i sin doktorsavhandling om Chemnitz (Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus, 1999); han tvingas ge upp sina försök att bestämma Luthers ståndpunkt (s. 46-50).

  9. Du säger att det ryms olika uppfattningar i katolska kyrkan men att i vissa frågor traditionen och läroämbetet sätter ner foten för att göra vägen tydlig.
    Jag säger att det är DHA som gör detta. Det märks för att det även i andra rörelser är stor enighet när det gäller tex treenighetsläran. Och om villoläror skulle få spridning bland oss troende så kommer DHA på nytt stryka under det som är sannt. Han kan göra det genom förkunnare, Han kan till och med göra det genom påven. Men det är Anden som uppenbarar ordet, inte påven. Anden kan göra det genom vem han vill. Läroämbetet och traditionen kan även ha de och går inte att jämföra med Gud ord.

    1. *Läroämnetet och traditionen kan även ha fel och kan inte jämföras med bibeln. Så skulle det stå.

  10. Mikael, till skillnad från tradition och läroämbeten är skrifterna som Jesus kallar dessa ofelbara och gudsinspirerade vilket även Paulus bekräftade, till skillnad från traditioner och läroämbeten som definitivt inte är ofelbara vilket ju Jesus påpekade ang att hedra sin fader och moder. Traditioner och läroämbeten är inte i sig själva ofelbara och gudsinspirerade utan måste alltid stå i samklang och harmoni med skrifterna, dvs halvdunkla teorier som skärselden,Maria evig jungfru osv är aldrig att betrakta som ofelbara utan är just teorier eller halvdunkla mänskliga tolkningar. Däremot är ordet i sig självt ofelbart och gudsinspirerat.

  11. Det står i Matt.24:35 och Jes.40:8 att Guds ord aldrig skall förgås och att dessa ord skall förbli evinnerligen vilket ytterligare bevisar att ordet alltid står på egna ben men att traditioner och läroämbeten inte gör det utan dessa är alltid beroende av Ordet.

  12. Intressant samtal! Bra att du i varje fall inte – vilket det ibland funnits tendenser till i romersk undervisning – spelar ner Skriftens roll till ett minimum jämfört med Andens och Kyrkans, som om det funnes en motsättning där eller som om ”Det står skrivet” eller ”Håll er till skriften” eller rentav ”Icke utöver vad skrivet är” inte vore sunt kristna, bibliska (sic!) principer. Bara för att man är avvisar Sola Scriptura-principen börjar man ibland låta som värsta bibelkritikern i sin iver att påvisa Skriftens otydlighet och svåranvändbarhet i teologisk argumentation – men Kyrkan och Påven, jo DÄR har vi minsann tydlig ledning. (Som jag väl påpekat tidigare: den som kan få Nya testamentet att stödja reinkarnationstro eller äktenskap mellan två av samma kön klarar förmodligen inte av att tolka påven eller Katolska kyrkans katekes heller; därmed inte sagt att vare sej Skriften eller katekesen är dunkel i dessa frågor).

    Ett påpekande: 2 Petr. 1:20-21 översätts ganska annorlunda i de äldre svenska bibelöversättningarna och Folkbibeln. Här NIV: 20 Above all, you must understand that no prophecy of Scripture came about by the prophet’s own interpretation of things. 21 For prophecy never had its origin in the human will, but prophets, though human, spoke from God as they were carried along by the Holy Spirit. (NIV) En annan sak är att inte heller jag tror att Skriften kan och bör tolkas ”på egen hand” utan den helige Ande eller utanför de troendes gemenskap. Men det är alltså en annan sak. Något vittnesbörd om Skriftens oklarhet är versen inte – däremot är det ju alldeles tydligt att profeterna själva inte alltid begrep vad de (eller Anden i dem) profeterade: där har ju vi i Nya förbundets tid – som sett så många uppfyllelser framför allt i Jesu liv och Kyrkans framväxt – ett försteg framför självaste GT:s profeter.

    Bibelstöd för Sola Scriptura finns faktiskt i 1 Kor. 4:6 (extra tydligt i KB1917). F.ö. påminner jag återigen om Gödels ofullständighetssats och om Chestertons påpekande att ”diskussioner utan axiom är som bilar utan drivmedel”. Samt om att Sola Scriptura inte gäller vad som helst (exempelvis ”Endast bibeln är en tillförlitlig historisk källa”), lika lite som Sola Fide innebär att tron är allena (”Tron allena rättfärdiggör, men den sanna tron är aldrig allena”) eller att goda gärningar inte skulle kunna vara ett vittnesbörd om den sanna, allena rättfärdiggörande tron (”Den genom tron allena rättfärdige Abraham bevisade sig genom gärningar vara en sådan – och det är detta Jakob menar med att han rättfärdigades genom gärningar”, C O Rosenius i Romarbrevskommentaren).

    Beträffande förhållandet mellan Skrift och Tradition och begreppens användning i fornkyrkan ber jag återigen att få hänvisa till ett intressant stycke ur ”Lucile – eller Tag och läs” (även om kommentaren därmed inte släpps in så snart): http://habackuk.blogspot.se/2016/09/om-skriften-och-traditionen.html

    Och naturligtvis förnekar ingen av oss att apostlarnas undervisning (liksom de gammaltestamentliga profeternas) först förkunnades muntligt; däremot förnekar vi att det fanns någon esoterisk parallellundervisning eller någon väsentlig kristen lära som man – läs: den helige Ande – inte lät nedteckna i skrift. Göran Hägg måtte, italienvän som han var, ha präglats av någon vulgärromersk propaganda eller egna missförstånd när han i sin litteraturhistoria tonar ner de nytestamentliga skrifternas betydelse med argumentet att böcker var för dyra och att människor bara fick Guds ord via förkunnelsen i gudstjänsterna: visste han inte att de apostoliska skrifterna – även de som först inte skrivits till just den egna församlingen – förelästes i gudstjänsterna jämsides med de profetiska som just kanoniska, d.v.s. som Guds ord, och att Nya testamentets skrifter (även om inte alla genast var kända och erkända överallt) därmed tillmättes en alldeles oerhörd betydelse, även av icke läskunniga kristna (som dock förmodligen var mer förtrogna med dem än åtskilliga av dagens läskunniga kristna med 10 biblar var).

    ”Den siste apostelns död” – ja, men hävdar inte romersk katolska kyrkan att påven till gagnet om inte till namnet är just en apostel med en sådans (Petri) auktoritet?

    Nå, nu ska även jag till jobbet. Allt gott med dej, Mikael! Vi möts fortfarande vid nådens tron i bön och bekännelse av både vår egen synd och Guds heliga Treenighets evangelium). Och vi får – åtminstone som jag tror – välsignelse av samma heliga sakrament. (Vad gäller dopet är vi i a f ense om den saken).

    1. Oj så långt jag skrev! Tack för att du var på gott humör och publicerade i alla fall! Det är för mej som för Churchill – ska jag skriva en kort kommentar (eller insändare) får jag lägga ner mer tid (som jag inte har). Men jag ska i alla fall försöka ta din förmaning – till Lars B och andra – ad notam till nästa gång och varken förväntar mej att du ska hinna svara på allt eller tror att jag ”vunnit” diskussionen för att du inte svarar. Det är i alla fall ett viktigt ämne, väl värt att reflektera kring.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.