Tunn argumentation i nyutkommen bok

Jag har nu läst Anders Gerdmars nya bok Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk. Jag fick den av Livets Ords förlag som ett recensionsexemplar. Så tack, förlaget! Nu sitter jag och begrundar hur jag ska skriva om denna bok. Det är nämligen inte så lätt att veta i vilken ända jag ska börja! Det finns nämligen så mycket som är tunt och märkligt i resonemangen och bibelutläggningarna, i historieskrivningen och egenuppfattningen, att det lätt skulle kunna bli en bloggtext som är minst lika lång som boken. Och det är ju inte så bra i en blogg!

Gerdmar försöker verkligen. Och han är tydligen den enda på den pingst-karismatiska protestantiska sidan som vill så mycket att han försöker. Och alla de ”stora” namnen som skrivit rekommendationer till boken, i boken, är tydligen själaglada över att han gjort det. De är säkert glada att de själva inte behöver sätta sig in i frågorna och litar på att Gerdmar har klarat av det.

Vad är det då han försöker med? Jo, i korta drag försöker han stämma i bäcken. Han vill förhindra att andra livetsordare eller pingstvänner eller andra protestanter ska göra som paret Ekman, bli katoliker. De behöver – för att uttrycka det krasst – vaccineras mot den förföriska katolska läran.

Lite elakt tänker jag att Gerdmar nog måste försöka sig på detta. För det är ju hans pastor och pastorsfru som har predikat katolsk tro på Livets Ord i flera år och sedan blivit katoliker på riktigt, utan att Gerdmar såg det komma! Så nu måste han nog skriva frejdigt och rakt mot den Katolska kyrkan, så att inte bidragen sinar till hans teologiska skapelse, hans teologiska högskola. Han måste ju visa tydligt att han inte är på väg över Tibern själv. Jag kan tyvärr inte hjälpa att jag funderar i de banorna, när jag nu sitter uppe sent och läser de märkliga resonemang mot den katolska tron som jag faktiskt inte trodde att docenten i nytestamentlig exegetik skulle ägna sig åt. Men jag påstår inte att han tänker så. Det är bara jag som funderar på en blogg.

Jag tycker också att det är konstigt att han inte såg paret Ekmans konversion komma! Och det har han ju faktiskt sagt själv i intervjuer och skrivit om tidigare. För om han inte såg det komma – att makarna Ekman skulle konvertera, trots allt katolskt som Ulf Ekman skrivit och sagt under flera års tid – då kan man verkligen undra om han egentligen förstår vad katolsk tro är. Om han verkligen hade satt sig in i resonemangen, hur en katolik tänker, hur den inre logiken ser ut inom katolsk tro, borde han då inte ha förstått för länge sedan att Ulf Ekman var på väg att bli katolik? Och är han då verkligen trovärdig som seriös kritiker av den katolska tron? Jag bara funderar högt här. Jag slår inte fast att det är si och så med Gerdmar. Han kan ju ha läst på i efterhand också. Men vad är det denna bok avslöjar om författarens inblick i och förståelse av katolsk lära? Att man kan förstå att han inte är riktigt så insatt i resonemangen? Att han tar den egna protestantiska trons grundbultar för givna utan att ens inse att de måste bevisas? Att han inte inser hur problematisk den protestantiska positionen faktiskt är?

Men nu försöker alltså Gerdmar att förklara och vederlägga den katolska tron på några väl valda punkter, nämligen de som skiljer katolsk tro från den protestantiska. De rör frågorna om Bibeln och traditionen, Skriften allena, Bibelns kanonisering, kyrkosynen, påven, kyrkans ledarskap, apostolisk succession, Maria och helgon, nattvarden, skärseld och avlat. Han försöker så gott han kan, får vi förmoda. Och hade jag läst denna bok i början av min pingstpastorskarriär åren 2008-2010, så hade jag hållit med honom om det mesta, tyckt att den varit en bra sammanfattning och skrivit en liknande rekommendation som alla de namnkunniga frikyrkoprofilerna i boken har gjort.

Men hade jag läst den i slutet av 2013 eller senare, när jag själv satt mig in i katolsk tro och resonemangen bakom, så hade jag nog blivit katolik snabbare än Ulf Ekman! För resonemangen i denna bok är förvånansvärt tunna överlag och han är inte så säker på grundläggande fakta som de flesta i hans frikyrkliga bakgård nog tror att han är. På vissa punkter är hans resonemang häpnadsväckande. För den som på allvar har börjat sätta sig in i katolsk lära och som seriöst har börjat fundera i termer av att den katolska tron kanske är sann i alla fall, för den personen är Gerdmars bok en ögonöppnare. Är den protestantiska positionen verkligen inte starkare än så här? Finns det inga bättre argument? Boken innehåller inga bra svar alls för den som på allvar börjat problematisera den protestantiska/frikyrkliga hållningen vad gäller så pass fundamentala saker som Skriften allena, kyrkosynen och läroämbetet. Och man kan tydligt se, att Gerdmar som ju är så ivrig att hela tiden upprepa sina egna trossatser och ibland använda bevistexter, att han faktiskt inte bemödar sig om att bemöta katolsk argumentation. På flera centrala punkter verkar han inte känna till den alls.

Och detta ska jag försöka förklara i en serie blogginlägg framöver. Jag ber dock i förväg om ursäkt för att jag kanske inte alltid kan hålla diskussionstempot uppe i den takt som alla läsare kanske skulle önska. Jag arbetar ju nu som lärare för nyanlända flyktingar i Svenska som andra språk och har därför inte samma mängd av fritt disponibel arbetstid som jag förut hade som protestantisk pastor. På den tiden när jag var pastor, kunde jag se en del av bloggandet som ett led i min undervisningstjänst som pastor, som ett led i ett teologiskt ansvarstagande för landet. Men nu är det alltså lite annorlunda.

Men successivt kommer jag att beta av dessa olika frågor. Och jag kommer säkerligen att lägga mer energi på vissa frågor och kanske låta andra bero. Jag kan inte hinna allt.

Jag känner också till åtminstone en annan katolsk bloggare som skrivit om denna bok – Bengt Malmgren – och jag kan redan nu säga, att jag tycker att Bengt verkligen är överdrivet snäll – lite som när någon inte vill att man ska ha betyg i skolan ifall någon skulle bli ledsen för att få ett dåligt betyg. Sådan snällhet har aldrig legat för mig, vilket alla som läst min blogg tidigare nog känner till. Malmgren vill nog ekumenik väldigt gärna och han har inte genomskådat Gerdmars ”ekumeniska hållning”. Han ser inte att Gerdmar är lika absolut i sina sanningsanspråk för den egna protestantiska hållningen som den Katolska kyrkan i sin mest traditionella form någonsin har varit om sig själv.

Men, som jag skrev i föregående blogginlägg, Bengt har rätt på en punkt. Gerdmars bok kommer säkert bidra till fler konversioner. När människor som är i den position jag var i slutet av 2013 – då jag under nästan ett års tid på allvar och med öppet sinne hade börjat studera den katolska tron och problematisera den egna protestantiska/frikyrkliga positionen – läser Gerdmars bok, kommer de att förvånas vad de läser.

Och om någon nu reagerar på det jag skriver och tycker att jag uttrycker mig som en ”alltför nitisk nykonvertit”, så vill jag härmed meddela att jag läst flera icke nykonverterade och/eller rent av födda som katoliker, som skrivit minst lika skarpt som jag om liknande resonemang och texter. Och – nota bene – jag lade inte förnuftet i byrålådan bara för att jag blev katolik. Tvärtom! En spade ska kallas en spade även av den som inte varit katolik så länge. Och som jag skrev ovan, Anders Gerdmar är själv svart-vit i sin bok. Han försöker stundtals framstå i god ekumenisk dager, och jag ifrågasätter inte hans ärliga intentioner i detta i och för sig, men samtidigt gör han minst lika absoluta sanningsanspråk för den egna protestantiska tron som den Katolska kyrkan någonsin gjort om sin tro. Men diskussionen blir inte bättre av att vi blundar för den ena partens absoluta sanningsanspråk och bara ser den andra partens dito.

Allt detta och mer, allt jag antytt här ovan om boken, kommer jag successivt att skriva om i blogginlägg framöver.

Men, för att citera en annan inte helt okänd förkunnare: På gjensyn!

26 reaktioner till “Tunn argumentation i nyutkommen bok”

  1. Käre Mikael!
    Min avsikt är inte att vara snäll. Men mitt och Katolska kyrkans fokus måste alltid vara den universella kyrkan, där alla döpta är inlemmade. All nåd och alla Guds gåvor tillhör Kyrkan vare sig innanför eller utanför Romersk-katolska kyrkans struktur. Sanningen segrar alltid till slut, och den som söker finner den. Du argumenterade själv i ett tidigare inlägg för en massa saker man måste undvika för att inte bli katolik, d.v.s. undvika att ta reda på saker. Vår iver bör därför inte i första hand ligga på att girigt försvara Romersk katolska kyrkans positioner utan på att inte något av Guds nåd och Andens verk som finns också utanför Romersk katolska kyrkan skall gå förlorat.

    Vad är bättre att säga, glaset är fyllt till mer än hälften eller att det fattas en del innan glaset blir fullt. Skulle jag säga till Anders Gerdmar ”Jo det måste man visst” som svar på hans påstående att man inte måste gå med i Katolska kyrkan för att bli frälst, så skulle dialogen stanna där i ett exkluderande istället för i en inkluderande dialog.

    Istället gläder jag mig åt att Anders med sådan iver omfattar grunderna i den apostoliska tron, tron på Frälsningen, Treenigheten, Jesus Kristus som sann Gud och sann människa. Detta gör honom till en medarbetare med Katolska kyrkan, inte en motståndare.

    Samtidigt gläder jag mig åt att Anders Gerdmar tillsammans med många andra representerar ett paradigmskifte i svensk frikyrklighet när det gäller synen på Katolska kyrkan: Man ser henne inte längre som den stora skökan, utan erkänner katoliker som kristna, och erkänner att kristenheten har mycket att tacka henne för i förmedlandet av en genuint kristen tradition.

    När man sedan kommer till de punkter där Anders är kritisk till Katolska kyrkan, så använder jag dessa till att gå i saklig dialog. Vissa delar av kritiken kan vara adekvat och diskuteras också inom katolska kyrkan, andra delar bygger på feluppfattningar eller reella skillnader i hur vi tolkar tron, och då belyser jag det sakligt. Om du läser min blogg så ser du att jag efter att jag hävdade att Anders inte skrivit en antikatolsk bok, så har jag publicerat flera inlägg där jag går igenom olika teman, vilket också blir ett tillfälle att förtydliga Katolska kyrkans tro.

    Enligt dina egna råd skall man nog undvika att läsa det jag skriver om ens största prioritet i livet är att inte närma sig Katolska kyrkan eller rentav bli katolik.

    1. Bengt: tonen i ditt inlägg önskade jag alla kristna hade till sina trossyskon, då skulle det vara lättare med ett bra santalsklimat.

      Mikael: jag förstår din irritation över en del personers kommentarer och din vilja att försvara din konverson. Dock tror jag du skulle vinna på att ha en trevligare ton, mindre alla andra utom min tro har fel stuket.

      Angående Ulf Ekman så har jag personligen aldrig varit förskräckt över hans konverson. Det har alltid varit de misstag han begått förut som jag tyckt varit det stora problemet. Skulle gärna sett ett totalt avståndstagande från den destruktiva framgångsteologin för att hans konversion skulle vara mer intressant.

      Många säger att i den katolska kyrkan finns allt, dvs karismatisk osv. Stämmer det? Har inte sett det alls i de rkk jag besökt, snarare är det cermoniella sammanhang som verkar tråkiga, för en utomstående icketeolog märk väl. Om du i något inlägg går mer in på just det som ska , enligt många konevvertiter, finnas i rkk vore det intressant.

    2. Jag har inte sagt något om vad du borde skriva, Bengt. Men jag har sagt att jag tycker att du är ”för snäll”. Att du tolkar Anders Gerdmar som att han representerar ett ”paradigmskifte” inom svensk frikyrklighet, på det sätt du sedan utlägger det, tror jag är en milt sagt mycket överdriven tolkning, särskilt med tanke på att han själv beskriver i boken ett annat ”paradigmskifte” som han har gått igenom. Att du är glad över att protestanter tror på treenighetsläran… ja, men det är ju inget nytt. Det är ju inte det denna diskussion handlar om. Men jag ska förtydliga vad jag menar när jag skriver om bl a hans kyrkosyn.

  2. Det känns konstigt att läsa kommentarer om en person du verkligen inte känner och höra dig säga saker som med största sannolikhet inte alls stämmer överens med den personens egna motiv. Det brukar i dagligt tal kallas ryktesspridning. Att församlingsmedlemmar eller nära vänner inte sett vägen till Ulfs konvertering säger mer om vem han är som person än om dem. Sektledare är i grunden bra på att manipulera annars skulle korthuset Livets ord ha fallit ihop betydligt snabbare. Det finns ju exempel på vänner som rakt ut frågat honom om han är på väg att konvertera och där har svaret alltid varit klart nej. Det finns de som länge har sett Ulfs väg mot konvertering och ständigt försökt öppna ögonen på andra men de har konstant stämplats som bittra avhoppare som drivits av hämndbegär.

    1. Hur du uppfattar eller tolkar hur olika människor inom Livets Ord har kunnat förstå eller tolka Ulf Ekmans utveckling, kan jag inte kommentera. Men i mitt inlägg ovan skriver jag om Anders Gerdmar. Han är inte vilken vanlig medlem som helst. Han är en skolad teolog med doktorshatt i Nytestamentlig exegetik. Och jag skulle kunna namnge andra med liknande akademisk bakgrund däruppe. Och de säger sig inte ha sett Ekmans konversion komma! Det är alltså inte vanligt folk med examen som sjuksköterska eller läkare eller busschaufför jag pratar om, utan skolade teologer. De borde sett något.

      För övrigt, har jag aldrig hållit med dem som kallat Livets Ord för en sekt. Jag har alltid ansett att det är en kristen församling. Så tänkte jag som protestant, och nu tänker jag som en katolik gör om protestantiska församlingar. Men som sekt – nej.

      Och jag har inte spridit något särskilt rykte. Jag har funderat över varför Gerdmar inte såg Ekmans konversion komma. Det är en annan sak. Jag tycker nämligen att det är konstigt. Det kanske finns goda förklaringar som gör det mer begripligt. Men jag känner i så fall inte till dem.

  3. Jag tycker att Anders har ett märkligt motivering för att ha skrivit sin bok. En kvinna i hans församling påstås ha frågat ”måste jag vara katolik för att vara en riktig kristen?”.

    Ingen katolik påstår att kristna i andra samfund inte är kristna. Däremot är det tyvärr mycket vanligt att kristna i andra samfund säger att katoliker inte är kristna.

      1. Nå, Lars-Göran, frågan gällde ju inte om hon måste vara katolik för att vara kristen. Utan om hon måste vara katolik för att vara en *riktig* kristen. Och då börjar vi väl ändå tangera romersk kyrkosyn? Om vi skulle byta ut ”riktig” mot ”rättroende” blir väl frågan – och motiveringen för boken – klockren?

        (I o f s förekommer en liknande syn – helt naturligt – i åtskilliga andra samfund oxå, så jag försöker inte hänga ut just er. Och P P Waldenström tyckte ju att alla församlingar som inte välkomnade alla troende kristna som medlemmar var sekteristiska, i motsats till hans egen osekteristiska eller mer ”riktiga” kristna församling).

        1. Andreas,om någon grupp kristna ifrågasätts om de är riktigt kristna om alls kristna över huvud taget så är det väl katoliker?
          Läs här vad vår katekes säger: Inget om att man inte är ”riktigt kristen” om man är t ex EFS:are.

          Katolska Kyrkans Katekes 818:De som i dag föds i samfund som framgått ur sådana söndringar och ”där lär sig tro på Kristus kan inte tillskrivas personlig skuld för splittringen, och den katolska kyrkan omfattar dem därför med broderlig kärlek och aktning…. Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Herren”.

          PS.Varje samfund anser väl sig vara ”rättroende”?! Varför finns annars alla dessa samfund? Kvinnan i hans församling borde väl snarare ha frågat ”måste jag vara pingstvän/EFS:are/baptist/LivetsOrdare(!) för att vara en riktig kristen?”.

  4. Suck. Det fanns en hel del folk runt Ulf som insåg att här skulle det bli konversion. Och om man inte är pastor längre och de facto har gått i pension får man faktiskt göra som man vill! Folk förändras och det får vi finna oss i.

    Om min personliga trygghet är absolut avhängig att ingenting förändras eller upplevs hotfullt är detta något jag behöver arbeta med. Man kan aldrig ha rätt att kräva att andra ska förbli vad de är för att jag inte ska skakas i mina grundvalar. Så får man inte hålla fast en annan människa. Sådana långtgående krav på konformitet och åsiktskontroll är om något exempel på sekterism!

    I en sekt värd namnet kan man vidare vänta sig krav på genomskinlighet långt utöver det vanliga. Den personliga integriteten och privatlivet är utrotade. Allt, även det mest privata, ska redovisas och granskas. Du är alltid per definition misstänkt om du inte redovisar allt. Så utövar man kontroll över människor! Men jag kan inte inse att en person inte skulle få följa sitt samvete p g a någon form av missriktad lojalitet. Det låter som ren o skär sekterism i mina öron.

    Att vi inte alltid begriper oss på vår nästa betyder inte att vår nästa är en luring. Det betyder bara att vi inte alltid begriper oss på vår nästa. So what??

  5. Har svårt att tänka mig att Gerdmar har sämre ton än herr Karlendal. Min erfarenhet av nykonverterade katoliker är att de är von oben, raljerande. För mig är det obegripligt. Påminner om gamla tidens pingstvänner som knappt trodde någon annan skulle bli insläppt på den yttersta dagen. Kalas lagiskhet och är en ”grace killer”. Läser Mikaels blogg för att jag är intresserad, men inser att här kommer man kanske inte hitta ödmjukt resonemang utan bara wn jargong att ”jag har rätt och alla andra fel.” Tråkigt.

    1. Du gör naturligtvis som du vill, men jag förstår att du inte tål att höra att dina idoler har fel. Om det du skriver om nykonvertiter är rätt, så har jag betydligt fler nykonvertiter till protestantismen och frikykligheten att kämpa med än vad du har att kämpa med nyblivna katoliker. Att jag inte tänkte på det förut, när jag har läst och besvarat kommentarer på alla protestanter som kommenterar varenda katolsk länk jag har på Facebook! Stt de är nykonvertiter till frikykrligheten!

      1. Ditt svar understryker det jag vill säga. Vilka idoler? Känner vi varann Mikael? Eller vill du bara vara plump och von oben igen?

        1. Förstår att du gärna vill förmana, men vad ska man använda för ord om dina kommentarer då?

          Är det omöjligt enligt dig att skriva att en viss författare har fel i sina resonemang eller resonerar svagt eller för märkliga resonemang? Jag har inte exemplifierat angående det i ovanstående blogginlägg, det medges, men jag har å andra sidan aviserat att jag kommer att göra det i kommande inlägg. Det torde framgå för den som läser mitt inlägg, att ovanstående är mer att jämföra med ett förord. Jag skriver att jag inte tycker att Gerdmar resonerar bra (utan att gå in på detalj). Får man inte skriva så?

          1. Du får absolut skriva att DU anser att en person har fel i sina resonemang. Lika mycket som att jag får tycka att du är mästrande, bemöter invändningar med plumpa påhopp. Läser långsamt igenom gerdemars bok och hävdar att hans inställning verkar vara bra mer ödmjuk än din. Du känner inte mig, så när du drar på o kommer med insinuationer så protesterar jag. Svårare än så är det inte. Du svarade inte heller på frågan om du känner mig. Känner igen debattekniken väl. Eftersom personliga, tuffa erfarenheter gör mig extra känslig för kristna som mästrar andra och försöker sig på att döma ut oliktänkande, så ringer varningsklockorna när jag ser och läser andra som debatterar på liknande sätt. Du hade en mjukare ton som protestant än som katolik, efter vad jag läst i dina inlägg. Om du vill ta det som kritik eller som en fjäder i hatten, avgör du själv. Det är min uppfattning och nej; det är inte för att du är katolik som jag skriver det. Men om man påstår sig representera det enda sanna, borde man, enligt mig, präglas av en innerlig vilja och en vädjande ton i sina försök att övertyga om sin ståndpunkt. Jag vet för lite om katolsk tro för att gå i diskussion med dig. Säger bara att tonen inte är speciellt tilldragande.

  6. Det är väl rätt naturligt att du, Mikael, tycker att Anders Gerdmars argument är (för) tunna och lättviktiga. Du tycktes ju inte ens imponerad av hans i mina ögon tyngsta argument mot de gammaltestamentliga apokryfernas kanonicitet: att ingen av dem någonsin refereras som helig skrift i Nya testamentet, även om det som Anders Piltz påpekar kan finnas vissa allusioner där, vilket det ju t.o.m. finns på hednisk poesi.

    Nå, att du gått till Rom innebär naturligtvis att du värderar vissa argument annorlunda än Gerdmar. Ingen kan väl förvånas eller klandra dig (eller Gerdmar) för den saken. Men visst är det tacksamt om du kan tillfoga intressanta argument som du tycker att han har glömt bemöta – eller om du kan påvisa direkta faktafel och missförstånd.

    Somliga på din kant tycks ju ibland överraskade över att Luther i princip hade en mycket positiv syn på förnuftet – se t.ex. hans förklaring till första trosartikeln! – och att han vad gäller de flesta mänskliga aktiviteter trodde på den fria viljan! Så visst kan vi behöva korrigera eller ibland snarare komplettera varandras (miss-)uppfattningar, så att samtalet kan koncentrera sej på realiteter.

    Allt gott!

    1. Absolut! I detta första inlägg har jag ju bara sagt att jag tycker att Gerdmars resonemang i stora delar är svaga, märkliga eller bristfälliga på annat sätt. Utan att gå in detalj. Jag har också sagt att om en person har börjat fördjupa sig i katolsk argumentation och katolsk tro med öppet sinne och sett de argumentens styrka, så kommer man inte att uppleva Gerdmars bok som något bra svar på detta. Med det menar jag att en person som jag var, i slutet av 2013 – som var positivt intresserad av den Katolska kyrkan och kände en dragning till den, men som ändå kämpade för att kunna förbli protestant, dvs faktiskt inte ville dra slutsatsen att jag måste bli katolik – en sådan person kommer inte att känna att han/hon får någon större hjälp av Gerdmars bok. Jag tycker så. Men dock inte av illvilja. Och jag har aviserat i blogginlägget att jag ämnar konkretisera och ta upp mer i detalj vad jag menar.

  7. Varför blir man katolik (som protestant)?

    Oftast för att man trängt djupt in i frågan; vad är sant?

    Varför blir en katolik protestant?

    Alla de historier jag läst, har en av två saker gemensam; A) man orkar inte leva som Kyrkan lär, alltså lär man som man lever. Eftersom protestantismen reducerar Kyrkans tro (ibland till oigenkännlighet), passar den då som hand till handske för denna livsstil.

    Eller B); man är så otroligt okunnig om Kyrkans tro att man går på de värsta antikatolska lögnerna, som Boettner/Chic eller Hislop hittat på. Och lämnar Kyrkan för att man tror att hon tror något, hon inte tror.

    De flesta protestanter förblir protestanter i god tro. Och har generellt liten/ingen kunskap om vad Kyrkan tror lär eller lever ut.

    Sånt går att ändra på om man vill eller vågar.

    Sverige är enormt präglat av antikatolicism. Inte minst bland de ”fromma”.

    För mig är det obegripligt. Ett ”hat”/rädsla mot något man har noll koll på. Redan den hållningen gjorde mig skeptisk.

    Och döm av min förvåning att Gud just vilar i Kyrkans mitt. Att allt skönt, sant o rätt finns där i fullhet.

    Tack gode Gud för Kyrkan. Och att protesterandet har ett slut. Och att teologiskt käbbel inte är en nödvändig del av kyrkligt liv.

    1. Håller med dej om de två första frågorna i ditt PS, Lachen (jfr parentesen i min kommentar ovan). Men man måste nog säga att den romersk-katolska ”svansföringen” hör till de högsta (inte att undra på eftersom man är störst och enligt sin egen definition äldst), i synnerhet som RKK vad jag förstår är det enda samfund som åsyftar sej själv i trosbekännelsen. (Rätta mej gärna om jag har fel). Även jag tänker och säger ju gärna ”katolsk” (”allmännelig”) kyrka, men åsyftar då inte specifikt dem som står under påven, lika lite som när jag säger ”de heligas samfund”.

      1. Kommentaren ovan var som synes ett svar till L-G Ståhl. Fascinerande att den hamnade här ;o)

        Men till Anders Gunnarsson kan jag ju säga: Det märks att du inte läser Kyrka och Folk. Konversionsberättelsen i våras om italienaren som blev Missionsprovinsare verkar inte stämma särskilt bra på vare sej A) eller B). Däremot skulle jag nog säga att han i Kvillebäcken upptäckt det bästa, d.v.s. sant katolska och nytestamentliga, i sin barndoms kyrka, men vill undvika de mindre uppbyggliga, senare påfunden.

        (Jo, jag är medveten om att du Anders nog skulle säga detsamma om det katolska resp. ”påfunden” i din barn- och ungdoms sammanhang ;).

    2. Delar inte alls den uppfattningen, Anders. Låter arrogant att påstå att brist på vilja och kunskap är de anledningar som styr ”rkk-avhoppares” liv. Hur många känner du som gjort den resan? Kan uppriktigt inte fatta att varken du eller Mikael kan reflektera och se hur ni representerar den kyrka som ni påstår är den enda? Vad, i er debatteknik, övertygar oss icke-katoliker att ni har rätt? Vari ligger vädjan, ödmjukheten? Apg 2:40 tycker jag är föredömligt; vittna och vädja? När jag pratar med protestanter om dessa frågor är de bra mycket ödmjukare i sitt tonläge än vad man kan läsa från katoliker här. Med mig lyckas ni med en sak; ta kål på min nyfikenhet. Lämnar denna blogg nu, så ni får fortsätta diskutera med dem som inte tar illa vid sig av sätter ni ”diskuterar” på…

      1. Apropå ”När jag pratar med protestanter om dessa frågor är de bra mycket ödmjukare i sitt tonläge än vad man kan läsa från katoliker här.”.

        Hur ofta träffar du på protestanter som påstår att katoliker inte är kristna och hur ofta stöter du på katoliker som påstår att protestanter inte är kristna?

        Kanske har du haft tur med vilka protestanter du har i din omgivning.
        Och otur med de/oss katoliker du stött på… 😉 .

  8. Även jag fick ett rec. ex. av Gerdmars bok. Jag har skrivit en recension som snart publiceras:

    ————
    Recension av Guds Ord räcker

    En aktuell bok
    I höst besöker påven Sverige i en tid då den romersk-katolska kyrkan är på frammarsch överallt inom västvärldens kristenhet. Vi ser allt fler konversioner och påvens apologeter svävar inte på målet då det gäller att framhäva den egna kyrkans påstådda företräden. En och annan frågar sig i allt detta: ”Måste jag bli katolik för att vara riktig kristen?” När en kvinna ställde den frågan till Anders Gerdmar, teol dr och docent i Nya testamentets exegetik, tillika grundare av och rektor för Skandinavisk teologisk högskola, fick det honom att sätta sig ned och skriva Guds Ord räcker, en bok som kontrasterar evangelisk tro mot romersk-katolsk.

    En bra bok
    Gerdmars bok är mycket välkommen. Den är personligt och lättläst skriven. Även om vi på senare år sett ett par böcker på svenska som vill visa på den romersk-katolska kyrkans avvikelser från biblisk tro, fyller denna bok en viktig uppgift. På ett systematiskt och vederhäftigt sätt visar Gerdmar hur flera grundläggande romersk-katolska läror inte håller måttet inför biblisk prövning. Det gäller påvens anspråk på att vara Kristi ställföreträdare och ledare för Kyrkan (best form sing!), mässoffret, skärselden, Marias roll som himladrottning, hennes obefläckade avlelse m.m. Någon enstaka gång tar Gerdmar miste vad gäller detaljer (t.ex. hävdar inte dogmen om Marias upptagelse till himlen att hon undgick döden), men han visar annars prov på ingående bekantskap med det bibliska och kyrkohistoriska materialet. Pedagogiskt ställer Gerdmar gång på gång upp de romersk-katolska resp. de biblisk-evangeliska alternativen mot varandra. Exempelvis skriver han uttrycksfullt efter att ha avfärdat böner till Maria och andra helgon: ”Låt oss be till Fadern, i den helige Ande, i Jesu namn. Det räcker och blir över – faktum är att det vi behöver utveckla är ett sådant böneliv som det tydligt undervisas om i Bibeln.”

    Genom vissa betoningar och ställningstaganden märks det att Gerdmar hör hemma i den karismatiska delen av kristenheten, men evangeliskt kristna även från andra sammanhang och konfessioner har mycket att lära och kan instämmande nicka till det mesta i denna bok.

    Ett sympatiskt drag är att Gerdmar är mycket noga med att det är ett obibliskt lärosystem han kritiserar och inte enskilda människor. Boken är skriven med omsorg även om romerska katoliker, som omfattas med kärlek. Vid några tillfällen går denna försiktighet emellertid för långt, som när Gerdmar ang. kyrkotillhörighet skriver att han inte kan ”avgöra vad som är Guds kallelse för en enskild människa” utan att det endast är den romersk-katolska propagandan han vänder sig emot, d.v.s. när uppmaningar till konversion blir till kyrklig agenda. Mot detta vill jag hävda att det förstås är Guds kallelse till varje människa att tillhöra ett rättlärigt kyrkosamfund (se Rom. 16:17, Tit. 3:10 m.fl.).

    Gerdmar skriver bibelförankrat, omfattande och inspirerande om den osynliga kyrkan – den som alla kristna tillhör genom tron på Kristus – men tar inte upp läran om den rätta, synliga kyrkan som bl.a. är kallad att visa villolärare ifrån sig (2 Joh. 10).

    Skriften allena
    Den som samtalat eller kanske t.o.m. debatterat med romerska katoliker inser snart att olikheterna beror på att kunskapskällorna är olika. Medan evangeliskt kristna grundar sin tro på Skriften allena räknar den romersk-katolska kyrkan med Skrift plus Tradition och dessutom med ett ofelbart läroämbete med påven i spetsen, som ensamt har rätt att auktoritativt fastlägga hur Skriften och Traditionen ska tolkas. Gerdmar blottlägger denna grundläggande skillnad och argumenterar väl för den evangeliska ståndpunkten, bl.a. med hänvisning till Jud. 3, som talar om ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” med ”en verbform som visar att överlämnandet är avslutat” (Gerdmar) – formuleringen utesluter alltså vidare påbyggnad av uppenbarelsen genom fortlöpande kyrklig tradition. Det visas också hur de tidigaste kyrkofäderna byggde sina läror på Skriften, som de tydligt särskilde från allt annat.

    Det romersk-katolska argumentet att Kyrkan givit oss Skriften (och därför med ensamrätt kan bestämma dess kanon och uttolka dess innebörd) bemöts effektivt. Kyrkan har i själva verket endast mottagit och igenkänt Guds Ord som kommit till henne i form av de apostoliska skrifterna. Den evangelikale teologen J.I. Packer citeras: ”Kyrkan gav oss inte Skriften lika lite som Sir Isaac Newton gav oss gravitationen.”

    Tron allena
    Som framhållits går Gerdmar systematiskt igenom skiljelinjerna vad gäller centrala kristna läror. En höjdpunkt i analysen nås på s 175-177, där frälsningen genom tron allena, utan all gärningslära, framställs på ett klart och tydligt sätt. Det är förkastandet av denna lära, själva evangeliet, som gör att den romersk-katolska kyrkans många villoläror alltjämt äger bestånd. I samma ögonblick som rättfärdiggörelse genom tro allena bekänns, faller de obibliska lärorna om skärseld, mässoffer, avlat, egna och helgons meriter m.m. Eftersom den största stötestenen från evangelisk synpunkt hos den romersk-katolska kyrkan är detta förkastande av det förlösande, frälsande evangeliet (fördömelsedomen fastställdes dogmatiskt 1547 vid konciliet i Trident, Sjätte sessionen, Dekret om rättfärdiggörelsen, canon 12), kan man som läsare tycka att denna fråga kunde fått större plats i framställningen. Läran om rättfärdiggörelsen förtjänar ett eget kapitel i en bok som ställer evangelisk och romersk-katolsk tro i kontrast till varandra.

    Obiblisk ekumenik avvisas
    Mycket välgörande är den utläggning som ges av Joh. 17:21, Jesu bön om att ”de alla ska bli ett”. Hur många gånger har inte detta bibelord missbrukats för att motivera obibliska organisatoriska enhetssträvanden! Gerdmar visar att Jesu bön istället handlar om en inre enhet byggd på den uppenbarade bibliska sanningen, verkad av den Helige Ande. De sant kristna är redan ett genom den Helige Andes inneboende, de regeras alla av den gudomliga kärleken, de är alla medborgare i ett och samma rike, lemmar i samma kropp o.s.v. Han skriver träffande: ”När därför en romersk-katolsk påve och en liberal luthersk ärkebiskop organiserar enhet så kan man knappast se det som ett bönesvar på Jesu bön i Johannesevangeliet 17:21.” Dock framhåller han även med rätta att det naturligtvis är önskvärt att den inre enhet som redan finns mellan alla Guds barn också tar sig yttre, kyrkoorganisatoriska uttryck. Detta är emellertid bara möjligt i de sammanhang där den bibliska tron bekänns klart och tydligt.

    Gerdmar hävdar även klarsynt att dokumentet ”Gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen”, som 1999 undertecknades av den romersk-katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet, i verkligheten inte innebär någon samsyn kring evangeliet, utan att avgörande skillnader ännu består.

    Många röster kungör idag att reformationens protest är över, att tiden är inne för en återförening av kristenheten. På detta svarar Gerdmar:

    ”Det är inte människor som protesterar utan Herren som är en nitälskande Gud. Gud är sanningen och hans Ord är sanning, och sanningens Ande vill se Guds vilja och Guds rike manifesteras enligt sin uppenbarade vilja. Till dess det sker pågår protesten, oavsett vilka maktkonstellationer som påstår att den är över. Reformation behövs både av romersk-katolska kyrkan och andra kyrkor och det finns en enda standard, den apostoliska kristendomen som vi finner den i Nya testamentet.”

    Bokens summa
    Det var en kvinnas fråga huruvida hon ”måste bli katolik för att vara riktig kristen” som var upprinnelsen till denna bok. Två hundra sidor senare, efter en kunnig och lättfattlig genomgång av bibliska huvudsanningar och kyrkohistoriska fakta, summerar Gerdmar svaret på följande vis: ”Det är tydligt och klart utifrån biblisk tro att man inte behöver bli romersk katolik för att vara kristen. Kristen blir man genom omvändelse, tro och dop.”

    Recensenten Lars Borgström är präst i Lutherska Församlingen
    i Stockholmsområdet och har en masterexamen i teologi

    Anders Gerdmar, Guds Ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk, 202 s, Areopagos. ISBN 9789188430038 Falun 2016.

    1. Jag håller inte med dig, Lars, vilket du säkert inte räknat med. Men det var bra skrivet. Normalt sett släpper jag inte in så långa kommentarer. Jag tycker att de som skriver så långt får göra det på egen blogg. Jag gör ett undantag med dig här och nu, därför att jag tror att det kan vara bra även för mig när jag i fortsättningen skriver om Gerdmars bok, att kolla din artikel som ju är kortfattad som artikel. Det kan bli lättare för mig att skriva utifrån Gerdmar då, för jag hittar nämligen saker på minst 3 sidor av 4 som jag tycker är märkliga. Och så kan jag ju inte hålla på med recenserandet. Man tröttnar ju till slut. Kanske skriver jag bara utifrån din artikel. 🙂

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.