Halldorf, pingströrelsen och tystnadens metod

Joel Halldorf skriver i sin ledare i Dagen idag om den svenska pingströrelsens teologiska metod för att förändra läran. Han tar sin utgångspunkt i den förändrade synen på idrott som ägde rum under 1960-70-talen. Han skriver:

”Att en ung kyrklig rörelse ändrar sig på en del områden är i sig inte något underligt. Men förändringen av synen på idrott i Pingströrelsen verkar ha skett utan några egentliga diskussioner. Först är idrotten bannlyst och kritiserad, sedan följer under 1960-talet ett antal års tystnad. Därefter, på 1970-talet, är fotbollen accepterad och dyker exempelvis upp som ett förslag på passande aktivitet för ungdomslägren. Helt plötsligt har en förändring skett. Men man letar förgäves efter uppgörelser, reflektioner över kursändringen eller förklaringar till varför man ändrat sig. Denna tysta kursändring är inte något olycksfall i arbetet, utan något som Pingströrelsen gjort till metod.”

Exakt så har det gått till och så är det nu också! Det här har jag påtalat åtskilliga gånger här på bloggen under årens lopp. Under en längre tid har samboskap och föräktenskapliga förbindelser blivit normaliserade, det vill säga, de föranleder inte längre någon diskussion. Det är inte längre problematiskt ur lärosynpunkt, ur biblisk synpunkt eller ur någon annan synpunkt. Det har blivit en privatsak, som många pastorer inte vågar ta upp. Om de gör de, får de problem med sina styrelser. Och som Halldorf påpekar i sin ledare, det är en tidsfråga innan detta har hänt även i homosex-frågan. Han säger det inte, men jag hävdar att det inom tio år kommer att ske homo-vigslar inom pingströrelsen. Och detta därför att tystnad råder. Ingen vågar, ingen får och kanske ingen kan, diskutera denna fråga och stämma i bäcken. Ingen vågar och ingen kan ta det läroämbetes-ansvar som man borde ta, om man gör anspråk på att ha ett pastorsämbete i ”Guds församling”.

Halldorf skriver:

”Att kursändringarna sker i det tysta skapar bilden av att de sker oreflekterat. Att det inte ligger principer utan snarare principlöshet bakom. Eftersom man inte teologiskt förklarar varför något inte längre är synd verkar det som att man bara driver med tidsandan.”

Det är oreflekterat. Principlöst är det. Men jag tror också att det kanske ännu mer bottnar i en rädsla för att hamna i strid och i konflikter, en rädsla för att tappa den goodwill i samhället som man på något underligt sätt upplever att pingströrelsen fått de sista 10-20 åren.  Det är helt enkelt jobbigt att störa människors sinnesfrid genom att påpeka att de lever i synd och att de måste omvända sig.

Och jag tror också att det beror på att om man skulle diskutera det och analysera det, så skulle det bli för ansträngande rent intellektuellt och teologiskt. Den gamla syndakatalogen kunde nämligen inte motiveras bibliskt. Det finns helt enkelt inte bibelstöd för ens en bråkdel av allt som ansetts vara synd. Men detta har man inte varit medveten om i pingströrelsen. Man har varit tvärsäker på att det är synd att dansa och röka och dricka alkohol, trots att inget av detta har haft stöd i Bibeln. På samma sätt har man ansett det vara synd att syssla med sex utanför äktenskapet, fast i detta har man ju haft stöd i Bibeln. Men man har inte sett skillnaden. Man har dragit allt över en kam och ansett att allt är lika allvarlig synd (fast många av dessa saker alltså inte har stöd i Bibeln), och nu efter tystnadens kultur, förmår man inte heller att se skillnaden, utan nu åker barnet ut med badvattnet. Nu åker de bibliskt grundade buden ut tillsammans med alla bud som inte har någon grund i Bibeln. Jag har bevittnat hela denna process sedan 1970-talet och framåt.

Att det numera är allmänt accepterat att leva i samboförhållandet utan att någon pastor kommer med undervisning och tillrättavisning, är bara det näst sista ”barnet” som åker ut med badvattnet. Sista ”barnet” kommer att vara homo-frågan. Inom tio år kommer homo-par att vigas till äkta makar inom svensk pingströrelse. Var så säker. Och då kommer man att tycka att det är självklart. Då kommer man inte att förstå hur någon kan tänka annorlunda.

Och all denna förändring sker under ytan under tystnadsperioderna. Och ve den som stör i dessa tystnadsperioder. Ve dem som vågar ta upp det som är på gång!

För ett antal år sedan, 2012, medan jag ännu var pingstpastor, kritiserade jag Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfia i Stockholm, för otydliga signaler om hur pingströrelsen ställer sig inför homosexuellt levnadssätt. Grunden för min kritik – förutom att Piensoho hållit en otydlig predikan –  var att i en rörelse som helt saknar bekännelseskrifter och en tydligt nedskriven lära, där man endast hänvisar till att man tror på Bibeln, där betyder tystnad om vissa lärofrågor eller en förändrad betoning kring vissa frågor, att ”läran” i den frågan rent faktiskt håller på att förändras i det tysta och att det kommer att ske snabbt. Det är förändring i praxis som leder till förändring i läran. Och detta sker hela tiden inom pingströrelsen, i tystnad, under ytan. Och ingen får störa!

Då – 2012 –  var det bara jag, Tommy Dahlman och Stefan Swärd som tog upp denna kritik. De pastorer som uttalade sig för övrigt, var kritiska mot oss tre för att vi störde friden, för att vi störde den process om pågår under ytan. Det var naturligtvis inte så de uppfattade saken själva; de trodde nog bara att vi tog bort fokus från evangelisationsuppdraget eller så hade de någon annan from förevändning till att kritisera oss  – Att Jesus i missionsbefallningen inkluderar att man ska lära alla lärjungar att hålla allt vad han befallt, var det ingen som tänkte på – Men de ville inte ha en diskussion. De ville inte ha strid. De är mer rädda för strid och kontrovers, än för något annat i världen. De vill hellre att människor ska gå evigt förlorade, än att det ska bli strid om risken för just det och om hur man kan undvika att gå vägen till fördärvet.

På våren 2015 tog jag upp homo-frågan, efter att Joel Halldorf sänt otydliga signaler om var han och tidningen Dagen står. I början trodde jag att Halldorf blott varit otydlig av misstag, men sedan visade det sig att han var otydlig därför att han faktiskt inte visste var han stod. Det framgick på flera sätt, bland annat genom det han skrev och inte skrev som svar på raka frågor i olika forum och även via samtal. Den fråga han hela tiden fick var: Håller du fast vid den kristna kyrkans traditionella undervisning som säger att sex bara hör till äktenskapet mellan en man och kvinna, och att därför homosexuell samlevnad är en allvarlig synd? Men gav han inget rakt svar på. Orsaken till det är oklar.

I samband med debatten då, skrev några pingstpastorer (22 stycken med Tommy Dahlman i spetsen) en mycket omtalad artikel i Dagen, i vilken de hävdade den traditionella pingstlinjen (och traditionella kristna) – att det är en allvarlig synd att följa sin homosexuella böjelse, då man faktisk kan riskera sin frälsning.

Det skulle de inte ha gjort! För nu drog det stora officiella pingstartilleriet igång; det finns nämligen ett sådant. Men det används bara mot dem som stör friden när tystnad krävs. Pelle Hörnmark och Daniel Alm och åtta till, skrev en artikel i vilken de fördömde ordvalet i de 22:s artikel. Just så! Här handlar det nämligen inte om sakfrågan om huruvida det är en allvarlig synd eller inte, enligt den Bibel som pingströrelsen annars hävdar är högsta auktoritet och rättesnöre när det gäller läran. Här handlar det om att få tyst i klassrummet! Alla vet att läran och praxis håller på att förändras i rask takt under tystnad. Men man får inte störa processen. Man vill inte ha bråk. Bråk är nämligen den enda kvarvarande dödssynden inom svensk pingströrelse. När Pelle Hörnmark och Daniel Alm med flera svarade, så gjorde de allt de kunde för att skyla över den klassiska kristna linjen i frågan, så att ingen skulle bli störd av den. Samtidigt gjorde de allt de kunde för att detta överskylande inte för uppenbart skulle antyda att en läroförändring håller på att ske, så att inte de traditionella troende skulle störas. Försök hålla alla sidor lugna, alltså! Se till så att kontroversen blåser över och det blir tyst igen!

Några av de 22 tvingades gråtande krypa till korset och ta tillbaka sin medverkan till artikeln. Någon reste sig upp och bad om ursäkt för sin medverkan på en pastorsdag. Det var ju inte meningen att någon skulle bli sårad! Så starkt är trycket på åsiktskonformitet inom pingströrelsen när tystnadens kultur störs!

Att vår Herre själv vid vissa tillfällen fick uppleva att människor tog anstöt av det han sade och lämnade honom, tycks ingen här ha tänkt på. Den rike unge mannen som gråtande lämnade Jesus, tycks vara bortglömd av alla. Att Nya testamentet är fullt av skarpa förmaningar om omvändelse från synd och allvaret i att förbli i synd, är helt bortglömt. Att Paulus talar om en positiv sorg som leder till omvändelse, är ej noterat. Här gäller det att bevara friden inom rörelsen. Tig i några år till och sedan är förändringen ett faktum!

Halldorf skriver om denna tysta revolution:

”Och den tysta revolutionen pågår fortfarande. Stigmat kring skilsmässa är borta. Acceptansen­ för alkohol är utbredd, som Dagen skrev om i förra veckan. En dryg tredjedel (37 procent) av pingstpastorerna dricker numera alkohol, och siffran torde vara än högre bland medlemmarna. Attityderna till samboskap och föräktenskapligt sex håller på att förändras, och inom några år kommer det sannolikt – som jag var inne på i en ledare för ett drygt år sedan (den 18 mars 2015) – ha skett förändringar i synen på homosexualitet.”

Ja, det är riktigt. Och det är synd att Joel Halldorf tycks vara mer akademiker än andlig ledare. Det är synd att han bara analyserar rätt, för det gör han här. Det är synd att han själv inte avser att driva opinion för den klassiskt kristna linjen och se till att den blir kvar – om han nu inte tänkt göra det i kommande ledarartiklar, förstås. I så fall kommer jag med glädje att tacka honom offentligt. Han kan ju förhoppningsvis ha ändrat sig och tänkt till sedan förra gången vi debatterade. Kanske har han insett att om man inte aktivt, verbalt och skriftligen, driver den traditionella kristna läran, så kommer den att försvinna.

De pastorer som menar sig vara herdar i Guds församling men som är tysta och passiva nu, de medverkar aktivt till att bryta ner tron. Om man inte samlar med Jesus nu och lär de troende att hålla allt vad Herren befallt, så skingrar man. Då lär man nämligen människor att det inte spelar någon roll hur de lever. Då lär man människor att sättet på vilket du lever är en privatsak. Herren har ingen bestämd uppfattning. Han är bara en livscoach för ditt personliga livsprojekt.

Jag har lämnat pingströrelsen och pastorsskapet inom den och ämnar bli katolik. Jag vet att det finns samma sekulariserande krafter även inom Katolska kyrkan. Det finns en fiende till allt vad kristendom heter och han går runt som ett rytande lejon. Och jag ber för Kyrkans läroämbete att de rätt ska kunna fullfölja sitt ansvar att förvalta den lära som en gång för alla överlämnats åt de heliga. Och jag vet att Jesus lovade att dödsriket aldrig ska övervinna hans kyrka. På det löftet vilar min bön. Men det hindrar inte att jag sörjer över mina kristna syskon inom pingströrelsen, som enligt katolsk tro ändå står i en viss relation till den Katolska kyrkan. De är separerade syskon som ändå avser att vara Guds församling, som ändå avser att tro på Bibeln och följa den. Därför blir jag aningen upprörd över denna tystnadens kultur och metod.

Joel Halldorf prickar rätt denna gång i sin ledare. Måtte han även pricka rätt i att ta sitt ansvar och driva den kristna linjen. Måtte han inte bara nöja sig med en sorts populärakademisk analys som prickar rätt, men ändå inte hjälper till att bygga Guds församling.

För övrigt, är jag mycket tacksam för allt gott jag fått genom svensk pingströrelse och som jag nu tar med mig in i Katolska kyrkan. Det var genom pingströrelsen jag blev kristen och lärde mig att tro på en treenig Gud. Det var genom pingströrelsen jag lärde mig att älska Bibeln och läsa den. Och det finns många läror och saker inom praxis som jag lärde mig på 1970-talet, som faktiskt är som en förberedelse för det katolska. Eller snarare som är Guds Andes verk för att återföra människor till den Katolska kyrkan. Men om allt detta har jag inte utrymme att skriva om här. Det kommer säkert i något annat blogginlägg. Men jag är tacksam till min gamle föreståndare SvenO Svensson (i salig åminnelse) och Elimförsamlingen i Örebro för allt detta goda. Allt var inte perfekt då. Vissa negativa saker kanske är borta nu, men tyvärr till priset av att ”barnet har åkt ut med badvattnet”. Och det är ju tråkigt.

Till alla landets pingstpastorer vill jag därför rikta denna maning: I den mån ni anser er vara herdar i Guds församling, bör ni också besinna det läroämbetes-ansvar som i så fall följer på ett sådant ämbete. Och då kan man inte vara tyst och passiv i en situation som denna. Då måste man tala och skriva offentlig och ofta. Då får man inte vara rädd för kontrovers och strid. En herde som inte är beredd att ta kontrovers med vargen när han kommer, bör söka sig ett annat jobb. Och som Paulus skriver, då kan ni inte längre försöka vara människor till lags. För den som försöker det, kan inte vara en Kristi tjänare (Gal 1).

Med andra ord och sammanfattningsvis: Joel Halldorf prickade rätt när skriver om tystnadens metod inom pingströrelsen. Men denna tystnadens metod är obiblisk, för att tala protestantiskt språk, och inte kristen. Se till att den kulturen åker ut med badvattnet och inte bibliska bud och föreskrifter.

19 reaktioner till “Halldorf, pingströrelsen och tystnadens metod”

  1. Du har många viktiga poänger i det du skriver och jag instämmer. Dock; du bör vara varse om att en liknande process (anpassning till nuet) pågår inom den romerska kyrkan bland progressiva s.k. katoliker . Du är säkert bekant med BBC- dokumentären ”Sex and the Synod” från förra året som ger en mycket brokig bild av RKK:s medlemmar t. o. m. upp på kardinalnivå.. Så även ni Romare bör vara på er vakt … BTW: Din konvertering verkar ta lite längre tid än Ulf Ekmans 😉 ..

    Magnus

      1. Den officiella ekmanska versionen: mindre än ett par månader om man räknar med att han inte gick bakom ryggen på sin församling 😀 😛 . Fakta: Avtackades som pastor feb 2014; upptogs i maj 2014 🙂 .

        1. Aha, du tänker så. Jag tänkte på tiden från det att han första gången började ”läsa för prästen” i avsikt att bli katolik till dess att han blev katolik.

          1. Jag är lite ironisk ;). Vi vet alla att Ekmans konverteringsprocess var längre och därmed skedde bakom ryggen på sin församling. Oärligt hur man än vrider och vänder på det hela.

  2. Hoppas du fortsätter i samma stil – med engagemang försvara klassisk tro – när du blivit katolik. (Du berättar väl öppet när det skett, eftersom du sedan länge sagt att det ska ske.)

      1. OM du blir (romersk), ja. Jag tror i min enfald att nästan alla processer är reversibla. Folk som håller på att lämna påven kan ångra sej, liksom folk som är på väg till påven. Den som gått med i EU kan gå ut igen, vad som än sas i den svenska kampanjen på 90-talet. (Därmed inte sagt att alla ”omvändelser” är lika bra eller att det aldrig kan bli för sent att ändra sej).

        Jag hade nog trott och hoppats att påhittet med institutionaliserade och som ofelbara ansedda påvliga ”helgonförklaringar” (nu senast demonstrerat på den saliga – som vi tror och hoppas – Elisabeth Hesselblad och hennes ben) skulle få t.o.m. en påvebeundrare och konvertit in spe att tänka till igen och kanske tänka om. Inte beträffande allt romersk-katolskt, mycket är ju mycket bra och just katolskt i egentlig mening, och inte beträffande respekten och tacksamheten för dem som gått före i tron, men beträffande de enorma påvliga anspråken (som jag menar splittrar kristenheten snarare än enar den) i förhållande till den besynnerliga praktiken – hur var det nu, vem får tillsäga syndernas förlåtelse till någon som gjort abort och mellan vilka datum?

        1. Annars instämmer jag i Torbjörns förhoppning. Du är en vass skribent med intressant argumentation (även när jag inte håller med). Men till ”klassisk kristen tro” räknar jag alltså inte påvliga helgonförklaringar och åkallan av avlidna kristtrogna – som påven godkänt för åkallan – i aftonbönen, utan sådant som C S Lewis – och även till största delen Peter Kreeft i ”Den kristna trons försvar” – ägnat huvudparten av sin apologetiska förmåga.

          (Slutkapitlen i den sistnämnda boken är ju genomgående svagare än huvuddelen – det blir för mycket polemik mot en ”protestantism” som varken hans ofta citerade favoritförfattare C S Lewis som anglikansk eller jag som evangelisk-luthersk kristen särskilt ofta känner igen oss i; inte för att exemplen är ihopljugna utan, som tidigare sagt, för att Kreeft inte tycks göra rättvisa åt sin egen tes om protestanternas djupgående inbördes olikheter).

  3. Så här skrev jag när homosexdebatten pågick:

    Publicerad i Dagen måndagen den 25/3 2015

    LÅT BIBELN FÖRBLI NORM
    Joel Halldorf varnar i artikeln ”Homosexualitet ingen regelfråga” (Dagen 18/3) för biblicistisk argumentation då det gäller samkönad kärlek. Han säger där ett par märkliga saker som måste kommenteras.

    För det första anförs frågan om kvinnligt ledarskap som ett exempel på hur församlingarna ändrat inställning och, därför att församlingarna inte längre följer de apostoliska förbuden mot denna företeelse (se 1 Kor. 14:33-38 och 1 Tim 2:12-14), så har ”biblicismen” spelat ut sin roll. Resonemanget blir alltså i verkligheten: Eftersom församlingarna är olydiga på ett område så går det inte att upprätthålla den bibliska ordningen på ett annat område heller. Men en synd legitimerar inte ytterligare synd! Då man insett att överträdelse redan skett på ett område borde slutsatsen istället bli: Låt oss omvända oss och återgå till den bibliska ordningen också där!

    Som ett andra exempel på hur församlingarna inte längre följer den ”biblicistiska” linjen anförs de kvalifikationer som församlingsledare och pastorer skall ha enligt 1 Tim 3:2 och Tit 1:8. Joel Halldorf konstaterar helt sonika att dessa bibelord förbjuder frånskilda personer att väljas till ledare. Men det är en tolkning han gör. I bibeltexterna står bara att den som insätts i en sådan ställning skall vara ”en kvinnas man”. Minst lika troligt är att Paulus förbjuder promiskuösa personer att inneha dessa tjänster, eftersom den dåtida kulturen var mycket lössläppt.

    Så till själva sakfrågan: Det kan vara bra att homosexualiteten diskuteras ur olika infallsvinklar. Framför allt bör det undervisas om välsignelsen av det av Gud instiftade äktenskapet, som är livslångt och mellan man och kvinna (Matt. 19:4-6). Det är att visa på en ”biblisk vision av det goda”. Sociala och psykologiska aspekter kan behandlas, men för en kristen är det alltid till sist Guds klara ord som gäller.

    Talet om att inte låta de enskilda bibelverserna ensamma vara bestämmande utan istället också se till ”grundläggande frågor” är ett farligt tal och känns igen från Svenska kyrkans argumentation då den kyrkan ändrade sin inställning till homosexualitet. Från och med utredningen ”Kyrkan och homosexualiteten” 1994 övergav man de tidigare försöken (eftersom de var hopplösa) att komma runt vad de bibliska texterna – enklast uttryckt – betyder, och valde istället att pröva ett nytt sätt att förhålla sig till Bibeln. Man valde att ta fasta på dess ”kärleksbudskap” (såsom man själv definierade det) och bejaka allt det som bedöms befrämja denna kärlek, även om det strider mot konkreta bibliska bud. Att Bibeln inte på detta sätt spelar ut de konkreta buden mot kärleksbudskapet, utan tvärtom menar att kärleken till Jesus visar sig just i hållandet av buden (Joh. 14:15), tycks man inte ha bekymrat sig över.

    Bibeln gäller som norm i såväl ”grundläggande frågor” som i enskilda, konkreta frågor. Dessa två motsäger aldrig varandra, utan de enskilda buden är ett uttryck för Guds väsen, som är kärlek. Därför måste vi hålla fast vid allt Guds ord. Jesus säger: ”Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem, han ska kallas stor i himmelriket” (Matt. 5:19).

    Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet

  4. Helt fel. Get your facts right. Joakim hade tagit över som pastor redan 2013. Ulf predikade ibland men var inte längre pastor. Beslutet att konvertera verkar ha kommit sent hösten-vintern 2013. Det är då Ulf talar om påveämbetet och Petrusämbetet på ett sådant sätt att man klart o tydligt inser att här blir det konversion så småningom.
    Söndagen d 9 mars 2014 tillkännagav Ulf på ett söndagsmöte att han och Birgitta hade för avsikt att konvertera till katolicismen, vilket sedan skedde i Birgitrasystrarnas kapell i Djursholm i månaden maj 2014. Han var alltså pensionär vid det laget; han gick i förtid p g a överansträngningen gan ådrog sig försomnaren 2012.
    Han var pensionär när han gick, observera det. En del blev väldigt upprörda, andra inte, men lite ledsna har väl alla varit. Personligen var jag inte ett dugg förvånad. Utvecklingen har varit synlig om man hängt med i vad Ulf skrivit och sagt även om det inte brände till på allvar förränhösten 2013. Här har definitivt inte gåtts bakom någon rygg. Jag uppskattar Ulf och Birgitta mycket och önskar dem allt gott.

    1. Helena; det är nog du som bör kontrollera eller rättare sagt syna din fakta lite mer noggrant. Ulf slutade som pastor när han gick i pension punkt slut. Konverteringsprocessen hade inletts före pensioneringen.. Om Ulf skulle ha varit ärlig så skulle han ha meddelat sin församling före sin avslutade pastorstjänst att han höll på att konvertera till RKK.. Återigen oärligt. Notis: Denna diskussion hör eg. inte hemma på denna tråd och jag ber om ursäkt att jag tog mig friheten att reta Mikael lite eftersom hans konvertering verkar ta längre tid än Ulfs 😀 😉 .

      I all välmening Magnus 🙂 .

      1. Håller med dig Magnus men sådana analyser får man av dom som inte riktigt vill släppa taget om UE och fortfarande ser han som en Gudsman. Hans resa mot romkyrkan började väl redan 2007 kanske tidigare men det märkliga är att det var bara på aletheia man såg det, i Uppsala tror jag man inte riktigt förstått det än. Dessutom var det ingen som VILLE se det trots varningar och mängder av material som pekade mot det hållet. Märkligt mycket märkligt. Säger en hel del om LO-borgen

  5. Mycket bra skrivet Mikael. Skulle önska att motsvarande ddiskussion kom beträffande EFK där acceptansen är som jag upplevt det än större.
    När jag som äldstebroder tog upp att jag inte fullt ut delade vare sig dopsyn eller synen på nattvarden behandlades det mer som en fråga om jag hade problem med att detta. Att ingen kunde förklara sin egen syn var talande..
    Men istället för att ta åt sig och samtala om sina egna problem blir det som vanligt att man söker något eller någon utanför det egna som man kan hacka på som nu med paret Ekman.

    Allt gott
    Bo

  6. Vad hotar den eviga saligheten mest:
    Homosexuell kärlek eller kärleken till pengar?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.