Är det legitimt att kalla Gud för ”moder”?

Joel Halldorf skriver i Dagen med rätta en kritisk krönika om den teologi som ligger bakom de märkliga språkbruk som somliga försöker införa i Svenska kyrkans liturgi – böner där man åkallar Gud som fader och moder, och där man försöker undvika ord som ”fader” och ”herre” och kanske använder ordet ”Gud” i stället. Han skriver:

”I Bibelns värld innebär kunskap om någons namn makt över personen. Vad ska vi då säga om den som hittar på nya namn på Gud? Nej, denna form av tippex-teologi, där obekväma namn stryks eller uppdateras, är ett dåligt alternativ. Människan har rätt att ge namn åt skapelsen. Skaparens namn får hon nöja sig med att ta emot.

”Men hur ska vi då hantera det problem som den feministiska teologin här identifierat: att brutala härskare och grymma fäder märkt så mycket av vårt tal av Gud?

”Språket som vi använder är sårat och kan fortsätta att såra. Om vi inte är aktsamma spelar det ingen roll hur renläriga vi tror oss vara: kvarnstenen väntar ändå på oss. Lösningen är emellertid inte att byta ut fadersspråket mot andra namn. Den friheten blir en chimär…”

Ofta påpekar feministiskt påverkade teologer och andra att Gud är Gud och inte man eller kvinna. Gud står över allt som har med mänskligt kön att göra och därför blir det fel om man bara använder manliga metaforer när man talar om Gud. Man ska inte bara kalla Gud för ”han” utan också för ”hon”, inte bara ”fader” utan också ”moder” och så vidare. Man menar att det ur ett nutida perspektiv med jämställdhet mellan könen och synen att man och kvinna har lika värde, inte går att fortsätta att bara använda sig av Bibelns språkbruk om Gud, då ju Bibeln är skriven i en patriarkaliska värld och utifrån en patriarkaliska världsbild. Man tolkar det som att Bibelns perspektiv och språkbruk om Gud därför på många sätt är förtryckande.

Och visst är det korrekt även ur en traditionell kristen synvinkel att Gud inte är en könsvarelse ur biologisk synvinkel som vi är och att vi inte använder ordet ”fader” om Gud i betydelsen av något biologiskt. Men ur traditionell kristen synvinkel måste man ändå förkasta denna feministteologiska ansats av flera skäl.

En grundläggande skillnad mellan det kristna perspektivet och det feministteologiska är att vi kristna ser på Bibeln som Guds uppenbarelse. Vi tror att Gud på olika sätt har uppenbarat sig genom historien. Vi tror att han har verkat genom Bibelns olika mänskliga författare så att slutresultatet – Bibelns olika skrifter i alla dess olika genrer – är Guds ord till oss människor. Vi tror därför att Bibeln är ofelbar i allt vad Gud avser att den ska lära ut. Vi hävdar inte att alla enskilda påståenden i Bibeln är korrekta utifrån moderna vetenskapliga definitioner. Det är nämligen inte Guds avsikt att undervisa oss om naturvetenskap i moderna termer genom Bibeln. Om det står i Bibeln att solen gick upp, så betyder det alltså inte att vi envist hävdar en geocentrisk världsbild. Vi tror nämligen inte att exempelvis ett sådant påstående innebär att man nödvändigtvis avser att slå fast naturvetenskapliga sanningar. Men vi kristna tror att Bibeln avser att lära oss sanningen om Gud och det Gud gör. Dock inte allt som finns att säga om Gud och det han gör. Bibeln ger oss inte uttömmande kunskap om Gud, men den kunskap som Bibeln ger oss om Gud och det han gör är sann.

På grundval av ovanstående tror vi inte att det är en slump eller en kulturell godtycklighet att det som står i Bibeln står där. Vi tror att Gud har lett hela den process som lett till Bibelns uppkomst på ett mycket medvetet sätt. Det som står där är Guds aktiva val av hur han vill beskriva sig själv. Gud har valt att tala till oss genom ett dåtida språk och en dåtida kultur och med dåtida uttryck, och dessa går inte att bara så där byta ut hur som helst därför vi i vår kultur råkar ha andra värderingar och andra synsätt i vissa frågor. Gud har valt att säga oss någonting genom dåtidens uttryckssätt som är eviga sanningar om Gud själv. Vi kan inte ändra på detta, men vi kan arbeta för att försöka förstå.

Och det är därför som vi inte kan bejaka det femistteologiska perspektivet/teologin. Vi kan självklart förhålla oss kritiska till oss själva och begrunda huruvida vi själva som barn av vår tid och vår kultur har talat eller agerat på ett ovärdigt sätt i förhållande till kvinnor och så vidare. Vi kan tänkas ha tolkat in saker i Bibeln som inte står där, på grund av vår egen kulturs tolkningsglasögon. Men vi vidhåller att det ändå finns vissa tydliga fakta som man måste förhålla sig till i detta sammanhang och som inte beror på våra tolkningsglasögon.

En sådan sak är att man måste betänka den omvärld i vilken Bibelns olika böcker blev till. Det fanns under hela den tiden många folk med många olika religiösa uppfattningar. Det fanns många ”gudar och herrar”, som Paulus skrev (1 Kor 8:5). Det fanns många gudar och gudinnor. Och i en omvärld där människor dyrkade både manliga och kvinnliga gudomsväsen är det ett slående faktum att Bibelns olika författare på ett helt konsekvent sätt alltid talar om Gud med manliga pronomen, han, honom, och aldrig med kvinnliga. Det är slående att Bibeln bara talar om Gud som ”fader” och aldrig som ”moder”. Att hans barmhärtighet i några enstaka texter jämförs med en moders barmhärtighet eller med en hönas moderliga omsorg stryker ju bara under detta. Det är ju här inte Gud som benämns eller jämförs med kvinnliga epitet, utan hans barmhärtighet. Och slående är ju också att även detta är undantag.

I en omvärld där människor alltså var vana vid att tänka sig det gudomliga som även kvinnligt, så använder sig Bibelns författare alltså aldrig av sådant språkbruk. Och då ju vi kristna tror att Bibeln ser ut som den gör därför att Gud ville att den skulle se ut så, blir det ju därför omöjligt att dra någon annan slutsats än att Gud när han gav oss sin uppenbarelse faktiskt medvetet valde bort att tala om sig själv med feminina pronomen och med begrepp som ”moder”.

Utifrån kristen synvinkel så är det också tydligt att detta inte beror på att Gud ”inte kunde” tala på en könsinklusivt sätt på den tiden eftersom människor då ”inte hade kunnat ta till sig ett sådant sätt att tala om Gud”. Bibelns historia vittnar tydligt om att Gud inte på något sätt är rädd för att utmana den rådande kulturen. Hela Gamla testamentet är ju en svidande och skarp kritik av hela den hedniska religionen, det vill säga av all annan religionsutövning, av all annan kultur. Guds människoblivande i Kristus, och Kristi död på korset och hans kroppsliga uppståndelse, ligger alltihop i strid med antingen den judiska kulturens sätt att se på saker eller med den omgivande romerskt-hellenistiska kulturen. Gud är alltså inte rädd för att bryta mot våra kulturella och invanda föreställningar och gå helt på tvärs mot dem. Och när då Gud väljer att inte kalla sig själv för ”moder”, utan bara för ”fader”, när Gud väljer att enbart använda manliga pronomen om sig själv och inte kvinnliga pronomen, så måste detta betyda någonting för vår teologi och lära. Detta måste få forma vårt sätt att tänka och tala om Gud. Detta måste få forma vår förståelse och forma vår kritiska distans för den kultur vi själva växer upp i.

Det är alltså tvärtom så, att vi inte ska utgå ifrån vår egen kultur och vår egen tid, och säga att så eller så kan vi inte längre tala om Gud. Utan tvärtom ska vi utgå i från Bibeln och det den kristna kyrkan lär och göra vårt bästa för att förklara detta för vår vår samtid. Det är vår kulturs och samtids föreställningar som måste utmanas och förändras, inte Bibeln eller den kristna läran. När vi har svårt för vissa saker i Bibeln eller i läran, är det på oss det är fel. Det är vi som behöver förändras. Det är vi som behöver tänka om och tänka annorlunda – det Bibeln kallar omvändelse.

Om man i kyrkor och samfund som kallar sig kristna börjar tala om och be till Gud under användande av ord som ”moder” och ”hon”, då gör man exakt som människorna i det gamla Israels omvärld eller i den hedniska kulturen på Nya testamentets tid. Den gud man i så fall talar om och ber till, är en annan Gud än Bibelns, en annan än Jesu Kristi Fader. Frestelsen till det har funnit alltid. Gamla testamentet vittnar om det gamla Israels ständiga återfall i avgudadyrkan där kvinnliga gudinnor förekom. Det finns också en gammal inskription från Israel som talar om JHWH (det heligaste gudsnamnet som vi brukar uttala som Jahve) och hans gemål. Men detta fördömdes så konsekvent av Bibelns författare, att det överhuvud taget inte ens är nämnt i bibeltexterna. Vi vet det bara för att arkeologerna har hittat en gammal inskription. Somliga skulle hävda att Bibelns författare förträngde eller censurerade den sidan av den gamla israelitiska religionen och att detta därför inte kom med i Bibeln. Helt korrekt! Fast det var Gud som inspirerade dem att fördöma och förkasta de tendenser till avgudadyrkan som många israeliter gav uttryck för. Gamla israeliter kunde hitta på saker, men den uppenbarelse som Gud ville ge av sig själv var många gånger en helt annan.

Ibland tolkar vi människor in saker i de bibliska uttrycken. Har vi vuxit upp i en familj med en frånvarande fader, så tolkar vi lätt in den aspekten i den bibliska gudsbilden. Har vi levt med en fader som misshandlat oss eller gjort andra fel, så gör vi lätt likadant. Har vi av andra skäl negativa associationer till begrepp som ”herre”, ”kung”, ”krigare” eller annat, så läser vi in alla dessa saker i bibeltexterna. Men lösningen är inte att vi tar oss friheten att byta ut de begrepp vi inte gillar och sätter in andra. Därför att Gud har ju medvetet valt att presentera sig själv i och genom Bibelns texter som de föreligger. Lösningen är att vi i stället gör allt vi kan för att söka förstå vad det är som Gud vill säga oss genom Bibeln såsom den är och sedan låter detta forma och förändra vårt eget tänkande och vår egen föreställningsvärld.

Som Joel Halldorf korrekt påpekar, så får vi människor ge namn till skapade varelser, men det är bara Skaparen som kan ge namn åt sig själv. En del kanske då invänder och undrar om saker som treenighetsläran, Treenigheten, inkarnation, ”sann Gud och sann människa”, ”av samma väsen som Fadern” (ett ord på grekiska – homoousion) också är mänskliga sätt att namnge Gud. Är det verkligen någon skillnad på det och att kalla Gud för moder?

Ja, det är en stor skillnad! Treenighetsläran och andra läror som hör till det är endast försök att förklara närmare och definiera mera det som redan är givet i uppenbarelsen, det vill säga i den lära som Gud en gång för alla gett till de heliga. Dessa läror tillför ingen ny uppenbarelse; de förklarar den redan givna uppenbarelsen; de svarar på följdfrågor till den redan givna uppenbarelsen. Att kalla Gud för moder är däremot att tillföra något som Gud valt att inte säga, något som Gud medvetet valt att inte använda om sig själv. Betänk att man på Bibelns tid förvisso kunde tala om det gudomliga i kvinnliga termer! Det senare är därför avgudadyrkan, medan det förra är ett korrekt utövande av kyrkans läroämbetesansvar att förklara den lära som Gud har gett oss. Att kalla Gud för moder när han inte själv gör det, är därför att ljuga om Gud. Det är att tillskriva Gud något som han inte är.

En del kanske skulle invända här att katolska och ortodoxa kristna på denna punkt har importerat hedniska gudsföreställningar om gudinnor genom att de vördar Jesu mor Maria på det sätt de gör. Svaret är då att detta är en grov missförståelse, eftersom katoliker och ortodoxa inte tillber Maria som en gudinna. Maria ingår inte i Gudomen. Maria är en människa. Maria kallas Guds moder därför att det barn, den person, hon födde är både Gud och människa. Elisabeth kallar henne ”min herres mor” (Luk 1:43). Vad kan ordet ”herre” här tänkas betyda? En inte ovanlig biblisk förståelse är att det syftar på Gud. Maria kallas himmelens drottning därför att hennes son Jesus är kung i himlen. Det är en anknytning till det språkbruk som användes i Gamla testamentet, där den judiska kungens mor hade ställningen som ”drottning” och inte någon av hans sannolikt många hustrur. Det är alltså ur katolsk synvinkel inte ett sätt att göra Maria till gudinna, utan ett uttryck för en bibliskt/hebraiserat språkbruk där vår Herres mor tillerkänns den ställning som hon faktiskt måste ha i egenskap av hon var den som födde den person till världen, genom vilken allt också är skapat och genom vilken allt hänger samman. Så Maria är speciell, men hon tillhör inte Gudomen.

Detta blogginlägg är dock inte en text med inrikting på att försvara just den katolska mariologin, utan föregående stycke är enbart avsett att förklara en del av mariologin lite grann, så att mina protestantiska läsare ska förstå att feministteologi och katolsk teologi inte sitter i samma båt.

5 reaktioner till “Är det legitimt att kalla Gud för ”moder”?”

  1. Citat: ”Och visst är det korrekt även ur en traditionell kristen synvinkel att Gud inte är en könsvarelse ur biologisk synvinkel som vi är och att vi inte använder ordet ”fader” om Gud i betydelsen av något biologiskt.”

    – Jesus är ju Gud enligt kristen teologi. Har inte Jesus något kön?
    Mvh

    1. Jesus är både Gud och människa. Som den andra personen i Gudomen (till sin gudomliga natur) är han Gud och inte någon biologisk varelse. Som människa (till sin mänskliga natur) är han en biologisk varelse och man. Om vi nu bortser från vad vi eventuellt får göra för reservationer och ytterligare förklaringar angående det sistnämnda med avseende på att han är uppstånden människa med uppståndelsekropp.

      1. Du snärjer in dig i något du inte kan förklara eftersom det är människoläror. Med ditt resonemang så innehåller den treeniga Gudomen en människa, vilket är oapostoliskt, obibliskt och absurt.

        1. I fråga om Jesu Gudom och Treenighetsläran så är du helt snett ute S-Å. Där har den samlade kristenheten samsyn i sin bibelförståelse.

          1 Joh. 5:20 ”Men vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet.
 ”

          Berndt

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.