32 reaktioner till “Vem var Luther, egentligen?”

  1. Det är för sent på kvällen för att att fokusera 60 min på detta, men jag antar att det rör som att Luther hade en hel del brister, vilket naturligtvis är sant. Han var ju bara människa. Likväl triggade han ett nödvändigt korrektiv av en lära/praxis som hade gått åt pipsvängen i vissa delar.

    Men det kan vara dags att återförenas. Om bara Franciskus får hållas ett tag till, så …

  2. Skillnaden mellan sanning och förförelse är att förförelse nästan alltid innehåller några sanningar.
    Mikael det är förförelse du sysslar med även om du framför många sanningar i allt det du skriver.

  3. Tog mig faktiskt tid att lyssna igenom hela föredraget. Blev dock beklämd över den låga nivån på det hela och de många grova missuppfattningarna (eller är det kanske medvetet förtal?).

    Jag vet inte var man ska börja med att bemöta det illasinnade angreppet på den store reformatorn. Det var så mycket på en gång att man blev alldeles matt och uppgiven. Men denna viktiga punkt kan ju duga som en början: Föredragshållaren påstod att den som blir rättfärdiggjord genom tron enligt Luther inte förändras, inte blir helgad. Den som har minsta bekantskap med Luthers författarskap vet att detta är …. rena snurren (hittar inte bättre uttryck). Här några exempel från Luthers allra mest centrala och mest lättillgängliga skrifter:

    ————————–
    ”Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh. 1:13) och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar har den gjort dem och är alltid sysselsatt med det. Men den som inte gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar. Han vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och orerar en massa om tron och de goda gärningarna.” (Luthers Företal till Romarbrevet, som fanns med i många biblar ända fram till mitten av 1900-talet).
    ————————
    ”En kristen, som har blivit vigd genom sin tro (till att vara kristen, eg. anm.), gör på samma sätt goda gärningar. Men han blir inte genom dessa mera vigd eller bättre kristen. Ty detta beror av tron allena. Ja, om han inte förut tror och är en kristen, äger alla hans gärningar inte det allra minsta värde utan är i själva verket alltigenom gudlösa och fördömliga synder.
    Dessa två ord är därför sanna:
    1. Goda gärningar gör inte en god man, men en god man gör goda gärningar.
    2. Onda gärningar gör inte en ond man, men en ond man gör onda gärningar” (Om en kristen människas frihet, Lutherstiftelsen 2006, s 59).
    —————————-
    ”Då emellertid vår helighet har begynt och dagligen tillväxer, vänta vi, att vårt kött skall dödas och begravas med all sin orenhet, men åter härligt framkomma och uppstå till hel och full helighet i ett nytt, evigt liv. ” (Stora katekesen, förklaringen av tredje trosartikeln, om den Helige Ande).
    ——————————
    ”Vad jag hittills oföränderligt lärt härom, det kan jag aldrig ändra, nämligen att vi ”genom tron” – såsom den helige Petrus säger – få ett annat, nytt och rent hjärta och att Gud för Kristi, vår medlares, skull vill anse och verkligen anser oss såsom helt och hållet rättfärdiga och heliga. Ehuru synden i vårt kött ännu icke är helt borta och utplånad, så vill han dock icke tillräkna eller känna den.” (Schmalkalidiska artiklarna, tredje delen, ”Huru en människa blir rättfärdig inför Gud, och om goda gärningar”)
    ——————————-
    Jag stannar där då det gäller det teologiska. Det räcker för att visa att föredragshållaren fullständigt tar miste i ett av de viktigaste teologiska angreppen han riktar mot Luther.

    Då det gäller vissa historiska sakuppgifter vill jag poängtera följande misstag som föredragshållaren gör avseende tiden och platsen för Luthers teologiska genombrott (eller ”tornupplevelsen”):

    TIDPUNKTEN: Genombrottet ägde inte rum 1515, utan 1518/19. En teologisk analys av Luthers skrifter ger vid handen att det är först vid denna tidpunkt Luther nått fram till det han själv betecknar som den artikel med vilken kyrkan står eller faller: rättfärdiggörelse genom tron allena. Ända fram till denna tid, alltså även efter uppspikandet av de nittiofem teserna 1517, hade Luther räknat med rättfärdigheten som något inom människan, nämligen hennes av Guds nåd förnyade, helgade natur. Eftersom det reformatoriska genombrottets innehåll var just upptäckten att Gud skänker rättfärdighet för intet, av nåd allena, genom tron på Kristus, pekar den teologiska analysen av Luthers skrifter mot den senare dateringen, alltså snarare mot slutet av 1510-talet än mot dess mitt.

    Luther har dessutom själv talat om när han fick klarhet i evangeliet. Jag har fem klara Luthercitat där han själv förlägger upptäckten till 1518/19.

    PLATSEN: Föredragshållaren gör en poäng av att Luther skulle fått sitt genombrott på toaletten. Denna missuppfattning har att göra med att Luther på ett ställe i Bordsamtalen (WA TR II, No. 1681) säger om sitt reformatoriska genombrott: ”Dise kunst hatt mir der S S auf diss Cl eingegeben.” (”Denna konst gavs mig av S S på denna Cl”). ”Denna konst” syftar förstås på förmågan att förstå vad ”Guds rättfärdighet” betyder, men vad betyder ”S S” och ”Cl”? Ofta blandades tyska och latin och det är uppenbart att ”S S” betyder Spiritus Sanctus, den Helige Ande som uppenbar evangeliet för oss människor. Det som varit föremål för ingående diskussioner är uttydningen av förkortningen ”Cl”. Den romersk-katolske polemikern Hartman Grisar hävdade för drygt hundra år sedan, 1911, att Cl betyder cloaca och att Luthers reformatoriska genombrott följaktligen skulle ha ägt rum på ett så föga ”upphöjt” ställe som munkarnas toalett! Det är denna föråldrade uppfattning som föredragshållaren för fram, påverkad som han är av vulgär romersk-katolsk kontroversteologi.

    Senare forskning har visat att ordet ”kloak” inte kan uppfattas krasst realistiskt, så att det skulle vara fråga om toaletten. Ernst Kroker, utgivaren av Bordsamtalen som ingår i Weimarutgåvan, bringade så småningom klarhet i denna sak. Kroker menade att ”kloaken” skall förstås bildligt, såsom syftande på hela denna i synd fallna värld. Enligt Kroker var det när Luther befann sig i denna jämmerdal till värld han fick den himmelska uppenbarelsen från den Helige Ande. Krokers dräpande argument mot en bokstavlig tolkning av ”cloaca” är att det föregående demonstrativa pronomenet diss (denna/detta) inte alls passar in på en sådan förståelse. Om Luther hade avsett att mena munkarnas toalett skulle han ju ha sagt ”kloaken” och inte ”denna kloak”. Om den bokstavliga tolkningen skall vidhållas får ju ”denna kloak” den absurda följden att Luther till sina åhörare inte fällde sitt yttrande vid middagsbordet, utan då han satt på samma toalett som en gång varit skådeplats för det andliga genombrottet. Kroker noterar också att i en av de fem bordsamtalsversionerna står det att Luthers upptäckt ägde rum i hans studierum i tornet. Denna uppgift harmonierar endast med de andra versionerna om cloaca skall förstås bildligt.

    Det finns även andra tolkningsförlag vad ”kloak” kan ha för symbolisk innebörd, att det t.ex. skulle ha varit fråga om Luthers sinnesstämning, hans depression (det är Lutherforskaren Heiko A. Oberman uppfattning, en uppfattning jag själv ansluter mig till). Här vare det nog att säga att ”kloaken” inte var bokstavlig såsom Grisar och föredragshållaren i startinlägget gör gällande.
    ————–
    Helt kort, avslutningsvis: Föredragshållaren uppehåller sig mycket vid Luthers manodepressiva drag. Hoppas att det är mig tillåtet att länka till ett annat videoinspelat föredrag, som också tar sin avstamp i Luthers ”dårskap”, nämligen R.C. Sprouls ”The Insanity of Luther”: http://www.ligonier.org/learn/series/holiness_of_god/the-insanity-of-luther/

    /Lars

    1. Lars

      Din längsta o utförligaste kritik gäller toa-tolkningen.

      Och sen ger du några citat, som visst tycks visa att Fr Martin hade en katolskare syn. Ja Luther går inte att fånga i en mening. Han skrev enormt många hyllmeter. Men hans poäng är ändock okyrklig. Och ologisk. Och obiblisk. Och splittrande. Och ohistorisk. Och alltigenom nominalistiskt färgad. Och så vidare.

      Du kommer inte se det, så länge du så envist fastlåser dig vid ett par stockkonservativa ärkelutherska tolkningsglasögon. De färgar allt i din väg. Ja förmörkar den stig du vandrar på.

      Det goa är att dessa glasögon går att ta av. Det ger mer perspektiv. Mer ljus. Mer skönhet. Mer kyrklighet. Mer urkyrklighet. Mer enhet. Mer renhet (=helighet). Mer katolskhet (kata holicos=hela helheten, överallt o alltid). Mer apostoliskhet.

      Kom ut i ljuset. Lämna det torra, trista, bittra, Buther:ska o sekteristiska.

      Vincit omnia Veritas.

      1. Anders!
        Toalettpåståendet är symptomatiskt för hela föredraget, det liksom visar på nivån. Föredragshållaren har inte läst Luther, utan bygger på lösryckta citat han inte förstår sig på och påståenden han inhämtat från propagandistiska RKK-sidor, som det verkar finnas gott av på nätet. Han skulle inte få godkänt på dogmatiktentan med så skrala kunskaper om teologihistoriens viktigaste person (Luthers enorma betydelse måste såväl vän som fiende tillstå).

        När nu föredragshållaren inte läst Luthers skrifter kunde han väl åtminstone inhämtat lite grundläggande kunskaper från något standardverk om Luthers teologi, innan han träder fram och håller föredrag i ämnet! Tidigare har väl främst Paul Althaus ”The Theology of Martin Luther” (ty. 1963, eng. 1966) använts, idag är väl den boken på de flesta håll ersatt av Bernhard Lohses ”Martin Luther´s Theology” (ty 1995, eng, 1999).

        Althaus skriver bl.a. på s 234 i avsnittet ”The Beginning of the New Creation”:

        ”Luther also expresses this by saying that Christ fulfills the law in relationship to us in a twofold way. First, he fulfills it for us outside of us. Second, he fulfills it in us through his Holy Spirit who enables us to follow Christ. Faith in Christ is thus the only way in which God transforms a sinful man so that he becomes like God”.

        Lohse skriver bl.a. på s 265 i avsnittet ”faith and works”:

        ”Naturally, at times Luther stated that where works are absent one may conclude that is dead. In the ´Thesis Concearning Faith and Law´ (1535), he said: ´If good works do not follow, it is certain that this faith in Christ does not dwell in our heart, but that dead faith´. On occasion he expresses the same idea in an inversion: where good works are present, they may have significance for the assurance of salvation, since they indicate that the divine grace is not at work in us in vain. Thus he stated in ´The Disputation Concerning Justification´: ´True faith is not idle, We can, therefore, ascertain and recognize those who have true faith from the effect or from what follows.´”

        Summa: Föredragshållaren borde inhämtat grundläggande kunskaper om Luthers teologi innan han träder fram och håller föredrag i ämnet. Helst borde han läst Luther själv, i andra hand något standardverk om Luthers teologi. Då hade han sluppit svamla.

        /Lars Borgström

        1. Bara en fråga, Lars! Vad säger du om att Luther tillät bigami i furstens fall? Det är nämligen ett faktum.

          1. Mikael,

            Vad har det att göra med det hela? Alltså, Luthers råd i en specifik själavårdssituation? Man kan såklart ha synpunkter på det rådet, men det handlade i sammanhanget om att välja det bästa av flera dåliga alternativ. Fursten levde redan med en ny kvinna och påven hade inte beviljat skilsmässa, eftersom han hade sällat sig till reformationen. Det finns fler liknande exempel hos wittenbergreformatorerna. Men å andra sidan gjorde de inte anspråk på ofelbarhet, det är snarast rådgivarna på din sida som står för sådant, och där har också begåtts många misstag. Så vad är din poäng?

            Det saken här gäller är ju att den här föredragshållaren helt har missförstått Luthers teologi. Luther förnekar ju inte att tron för med sig förnyelse, helighet och nytt liv, det vore honom helt främmande. Däremot skiljer han på rättfärdiggörelse och helgelse och hävdar att rättfärdiggörelsen som sådan inte består i en inre förnyelse av människan. Rättfärdiggörelsen består i frikännande från synd och tillräknande av Kristi rättfärdighet. Den på Kristus troende människan ska inte sätta sin tro till sin helgelse utan på Kristus allena. När vi står inför Guds domstol kan vi inte peka på, säg 70 procent av Kristi rättfärdighet och 30 procent av vår egen. Det enda som gäller där är fullkomlig rättfärdighet, och det är just det vi äger genom tron på Kristus. Kristus allena är vår rättfärdighet inför Gud. Det var det Luther ville framhålla och som den här katolske föredragshållaren inte har greppat. Men, som Lars framhåller ovan, är det elementär kunskap för alla som har satt sig in i Luthers teologi.

            1. Jag tycker att det har mycket med saken att göra! Det visar på att man med ”själavårdande” syften uppenbarligen kan gå mycket långt i att upphäva läran. Jag tycker det visar på en ganska ”flexibel” inställning i hur Skriften allena fungerar. Den traditionella (läs katolska) förståelsen av Bibeln är ganska tydlig med att man inte är tillåten att skilja sig och gifta om sig, än mindre har flera fruar. Men Skriften-allena som princip kan tydligen tolkas mycket flexibelt.

              Jag vet mycket väl vad Luther säger om just rättfärdigrörelsen, och jag förkastar det, då det ju är uppenbart obibliskt. Luthers teologi håller bara om du isolerar vissa texter i Romarbrevet (dvs inte läser hela Romarbrevet) från resten av Bibeln. Jag har själv ihärdigt framhävt den lutherska tolkningen av rättfärdiggörelseläran under många år som protestantisk förkunnare. Och jag är nu förvånad över att jag var så blind.

              1. Ja, vi lär inte komma överens om rättfärdiggörelseläran, men det var inte heller min poäng. Den var istället att det är mer fruktbart att diskutera läroskillnader utifrån vad parterna faktiskt hävdar, istället för att utgå från rena missförstånd.

                Jag anser förstås att den lutherska rättfärdiggörelseläran är genuint paulinsk och biblisk och är helt trygg med den synen. Men det är inget som jag kommer att försöka argumentera för här, vi har ju båda tillgång till den heliga skrift och god teologisk litteratur. Blir man inte övertygad av det finns inte så mycket mer att säga. Du är uppenbart nöjd med din nyfunna katolska tro och så får det då vara.

                Men jag vidhåller fortfarande att din kritik av Luthers själavård till fursten inte har något att göra med huruvida rättfärdiggörelse och helgelse ska hållas isär, för det är ju just det som den katolske föredragshållaren siktar in sin kritik på. Uppenbarligen utan att ha förstått Luthers teologi på den punkten. Det blir ju ett goddag-yxskaft-samtal när man utgår från ett missförstånd av det slaget.

                Att du tycker att Luther gav ett dåligt själavårdsförslag kan väl inte ha något att göra med just denna läropunkt? Jag förstår inte riktigt hur du kommer fram till den slutsatsen faktiskt. Men eftersom vi står så långt från varandra i förståelsen av bibel, kyrka, evangelium och tron så får det nog vara så. Jag hoppas dock att du kan hålla med om att rena missförstånd, och brist på bildning, inte är god grund för samtal, även om man talar i den katolska trons namn.

                1. I god luthersk anda försöker du nu göra läran om rättfärdigrörelse genom tron allena till den lära genom vilket detta föredrag står och faller. Men det är ju knappast huvudpoängen med föredraget, snarast en av många punkter som tas upp. Den är ju snarast att visa på vilken märklig person Luther var och vilken märklig källa och första ”påve” som den protestantiska reformationen hade. Något som ju faktiskt borde få alla protestanter att tänka till en omgång extra.

                  Och just därför är fortfarande Luthers märkliga bifall till furstlig bigami något ytterst anmärkningsvärt. Om det bara hade med att Luther var hotad till livet och rädd på något sätt, så att han gav bifall till det av det skälet, men senare tog tillbaka det när han satt i säkerhet, så hade det ju varit förståeligt. Men så var det väl knappast i detta fall. Och då undrar man förstås över det bakomliggande teologiska tänkandet och över Skriftens roll i det hela.

                  Rättfärdigrörelse genom tron allena var inte föreläsningens huvudämne eller huvudrubriks nota bene!

          2. Mikael!
            Det var enligt min mening ett av Luthers största misstag. Men jag undrar vad det har med saken att göra. Att föredragshållaren inte hade 100 % fel? Att Luther inte var ofelbar (om nu någon inbillar sig att lutheraner tror det)?

            /Lars

            1. Det har mycket med saken att göra. Här har vi protestantismens förste ”påve” och högsta auktoritet (ingen fick ju ifrågasätta hans tolkningar av Skriften). Och denne man tillåter bigami. Då har man avlägsnat sig från traditionell (läs katolsk) kristen tro och bibeltolkning. Det är mycket intressant för alla som tror att reformationen innebar en återgång till det rena och klara bibelordet.

              1. Mikael!
                Som sagt, ingen lutheran tror att Luther var ofelbar.

                ”Ingen fick ju ifrågasätta hans tolkningar av Skriften”, säger du. Kan du ge lite substans åt detta ditt påstående, tack. Ange källa, så att jag kan läsa saken i sitt sammanhang. Obs. att det inte duger att hänvisa till föredraget i startinlägget.

                /Lars Borgström

                1. Ja, t ex hans agerande och beteende gentemot Carlstadt och Zwingly. Inte för att jag ömmar särskilt om dessa herrar, men i alla fall.

  4. Nu har jag lyssnat på hela föredraget. Spontant:
    1. Luther måste ha tagit skada av sin uppväxt, vilket manifesteras i hans emellanåt inte helt balanserade uttalanden.
    2. De Lutherska ironier föredragshållaren framhåller är ju inga absoluta sanningar, utan snarast partsinlagor.

    Men det är alltid bra med olika infallsvinklar.

    1. Äsch, vad Luther än tyckte själv om den överdrivet nitiska hus- och skolagan tror jag att hans föräldrar Hans och Greta var ganska normala föräldrar för sin tid. Ska man psykologisera Luthers teologi – och det kan man förstås – kan man göra detsamma med den stränge farisén Paulus som påverkat så många dystra teologer och som inte heller han alltid ter sej så absolut motsägelsefri eller ljusår från historiska ironier.

      Och får man inte fira reformationen ska man kanske inte fira pingsten heller – som i längden ju innebar en sorglig brytning med judenheten (eftersom alla inte anammade ”nytänket” som därmed orsakade splittring); tänk förresten på alla pogromer och på förintelsen i centrum av det ”kristna” Europa; ska det verkligen vara något att fira?

      1. Nå, föredragshållaren, med närmast lutherska betoning av människans (även Luthers) begränsning och syndighet, förmenade förvisso ingen att fira reformationen eller Luthers teser. Och jag delar PV62:s syn att olika infallsvinklar är intressanta. Så tack för tipset, Mikael!

  5. Fr Martin är en intressant person. Han blir intressantare med katolska glasögon. Och jag måste medge att jag hade rätt svårt för att läsa M Buther:s St galaterbrevskommentar redan som ärkelutheran på FFG.

    En märklig man o rätt ofrom, men dock djupt katolsk på ett bakvänt sätt.

    Jag gillar honom än. Men är glad att han är mer en kuriositet än en man jag följer…

  6. Mikael!
    Du skrev ””Ingen fick ju ifrågasätta hans tolkningar av Skriften” och kallar Luther för protestantismens förste ”påve”. Eftersom dessa påståenden gör ett främmande intryck på mig bad jag att du skulle ge lite substans åt det hela.

    Du svarade då med en allmän hänvisning till Luthers agerande mot Karlstadt och Zwingli. Jag förstår inte vad du vill ha sagt med detta. När jag tänker på Luthers agerande mot dessa herrar tänker jag på skarpsinniga teologiska resonemang, djupt förankrade i Bibeln, från Luthers sida. Mot Karstadt satte Luther in sin tvåregementslära (som även RKK skulle behöva ta intryck av) och mot Zwingli skrev Luther mästerverket Vom Abendmahl Christi. Det var inga simpla ”Roma [eller Wittenberg i detta fall] locuta; causa finita est”.

    /Lars Borgström

    1. Ja, vad exakt hände då dem som ifrågasatte Luthers bibeltolkning? Fick de en klapp på axeln och beskedet att de fick bjuda laget runt på öl vid nästa pubrunda? Eller kanske var det något mer av det våldsamma slaget?

      1. Mikael!
        Frågan kan väl skickas tillbaka: Vad hände med dem som inte ställde sig bakom påvens bibeltolkning? På tal om våldsamheter…

        Den avgörande skillnaden är att påven inte behöver hänvisa till något annat än sin egen auktoritet. Han har, som Luther uttrycker saken, ”i sitt hjärtas skrin” alla sanningar och gåvan att se vad som är rätt och påbjuda det. Påven står i själva verket därmed över Skriften. Det gör inte Luther. Han har ingen annan auktoritet än att luta sig mot än Skriften.

        /Lars Borgström

      2. Mikael. Skulle, om jag var du, inte gå in på den vägen och börja anklaga protestantismen för våldsamheter…

        1. Det handlar inte om det, Martin. I det förgångna har både katoliker och protestanter begått våldsamheter. Här handlade det bara om just Luther, som i vissa protestanters ögon är närmast helgonförklarad. Det kan vara bra för många protestanter att få en mer nyanserad bild av den egna historien, så att man inte inbillar sig att det bara var katoliker som stod för våldet, medan de stackars protestanterna enbart bar martyrer. En hel del protestantisk ”historieskrivning” är nämligen ganska onyanserad.

  7. Lars

    Vi kan diskutera detta på flera plan. Ett plan är föredragshållarens kunskaper om luthersk rättfärdiggörelseteologi. På det planet kan du rätt (vad vet jag). Mig gör det detsamma (o jag har läst en hel del Althaus, tror det var på FFG)…

    På ett annat plan går det att diskutera Luthers rättfärdiggörelseläras grunder. Med dig är det förmodligen – just nu – helt ofruktsamt (då du inte vet – eller förstått – vad din motpart Kyrkan lär, o är fastlåst i ärkelutherskt sammanhang). Men det kan konstateras att luthersk syn inte behöver vara motsatt Kyrkans (då de flesta – inte ELBK dock – erkänner den samsyn som finns) i o m rättfärdiggörelsedokumentet.

    Men föredraget handlade specifikt inte om denna lära. Och den är rätt underordnad idag (få menar idag: ”justificatio est articulus stantis et cadentis ecclesiae”).

    Det handlade om luthers handlande. Ja han var långt ifrån ofelbar (f ö menar ingen att påvarna är det heller i sitt handlande). Man skäms när man läser om hans offentliga liv. Och få saker är sååååå pinsamma som hans uppblåsthet eller högmod. Jag har svårt med högmosiga karlar. Och Luther avskräcker här i alla avseenden. Då är det gott att ha andra att följa.

    Karln var rolig. Men knappast en person jag högaktar. Han går ju knappt att läsa. Dina utfall mot Kyrkan känns ju t o m balanserade i jämförelse. Ja det finns grader även i det helvetet (inte bara Dantes).

    Allt Gott

  8. Lite humoristiskt är det ju att Luther hade illustrationer av folk som mooon-ade (visade rumpan) för påven och släppte väder. Förutsatt att man gillar den typen av grovkornig humor. Det är något Monty Python skulle kunna gjort. 🙂

  9. Ja, inte förskräcks då jag om Gud behagade uppenbara något för Luther när denne satt på dass. Jesus hade ju en ganska avspänd syn på det som har sin ”naturliga utgång” (och inte orenar människan) och den fromme juden ska ju på avträdet bedja ”Välsignad är du, Herre, världens Skapare, som har danat mina kroppsöppningar” (lärde jag mej på Breidagård för två år sedan och har därefter praktiserat efter fattig förmåga, ihågkommande även den apostoliska förmaningen ”Allt vad I gören, i ord eller gärning…” o.s.v.).

    1. Andreas!
      Jag har faktiskt skrivit en uppsats betitlad ”När och var ägde Luthers reformatoriska genombrott rum?”. Den avslutas så här:

      Avslutande reflektion
      Det kan tyckas märkligt att lutherforskarna för ett sekel sedan blev så engagerade i frågan var Luthers andliga genombrott ägde rum. När allt kommer omkring är ju inte platsen för upptäckten det viktiga, utan att den gjordes. Gud är allestädes närvarande och kan uppenbara sitt frälsande evangelium på de mest oansenliga och ringa, ja t.o.m. anskrämliga platser – likaväl som Han kan göra det i palats eller domkyrkor. En förutsättning för att frälsningen i Kristus skall bli personligt angelägen är dock att människan ser sig som en syndare i stort behov av Guds nåd. ”Kloaken” där Luther mottog den himmelska uppenbarelsens ljus är med stor sannolikhet just det förtvivlade sinnestillstånd, där ingenting annat än evangeliet kan hjälpa.

      Om platsen för Luthers genombrott är tämligen oväsentlig har det dock sin betydelse att kunna fastställa tidpunkten, eftersom en tidig – och såsom här visats felaktig – datering innebär att Luthers skrifter under perioden 1513-1518 då blir värderade som reformatoriska och tungt vägande då det gäller att fastslå hans teologi. Först från 1518-1519 möter vi den Luther som fått klarhet i evangeliets hemlighet.
      ——————-
      /Lars

  10. Borgia. ….. säger allting. Luther möjlighet ha sagt att försöka rnamnet person var bigamy ok men hur många påvar hade inte ett flertal kvinnor och barn?

    Hur mycket snusk och elände har inte dess präster ägnat sig åt?

    Luther var rätt ok jämfört med en hel del påvar…

    Hur man kan bli katolik med kännedom om det stora antalet hemska påvar är för mig obegripligt….

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.