Torbjörn Lindahl ställer relevanta frågor

Min bloggarkollega långt upp i norr, Torbjörn Lindahl, präst i Svenska kyrkan i Luleå, ställer några mycket relevanta frågor i sitt senaste blogginlägg, i vilket han förklarar varför det stockar sig i halsen på honom när man idag talar om det så kallade Reformationsjubileumet nästa år. För honom känns det inte som något att fira. Och jag känner självklart med honom. Det var bland annat därför jag i somras kände att det började bli ohållbart för mig att fortsätta min dåvarande tjänst som teologisekreterare på studentföreningen Theofil i Lund. Inget ont om Theofil! Det är en bra förening och ett uttryck för det bästa och sundaste inom protestantismen och jag är tacksam för min korta tjänstetid där. Men som protestantisk studentförening ska ju även Theofil vara med och ”fira” reformationen. Det är en helt annan sak att som Katolska kyrkan officiellt vara med och ”uppmärksamma” eller ”minnas” den, men fira – nej, tack! Jag kände under året 2016 en allt starkare obehagskänsla inför tanken på att ”fira” något sådant. Och det gör tydligen Torbjörn också.

Han har rätt perspektiv på frågan om protestantiskt och katolskt. Han skriver:

”Men idag? I en förnyad ekumeniks tidevarv; när behovet av kristen enhet är större än någonsin; när allvaret i Jesu bön om de sinas enhet bränner allt starkare i våra samveten? Redan då:

”… Vad finns det för avgörande skäl att vi som är komna ur den stora västerländska traditionen (den katolska) ska fortsätta envisas med att leva vårt eget ”lutherska” liv?”

Katolska kyrkan är mycket riktigt den kyrka som alla andra kyrkor härrör ifrån. Alla andra kyrkor har antingen brutit sig ur den Katolska kyrkan eller någon annan kyrka som brutit sig ur eller någon som brutit sig ur den som brutit sig ur… och så vidare. Många protestanter idag lever idag med den anakronistiska uppfattningen att samfundsväsendet tillhör fornkyrkans tid och att den Katolska kyrkan bara skulle vara ett av många samfund som härrör sig historiskt från den tiden. Många hänvisar härvid till olika grekiska kyrkofäder från östkyrkan och vill med det hävda att de ortodoxa kyrkorna på något sätt skulle ha lika gamla eller äldre rötter rakt in i fornkyrkan. Detta är dock ett stort misstag, eftersom alla de grekiska kyrkofäder som citeras från antiken och senantikens tid, faktiskt ingick i den kyrka som ännu idag kallas den Katolska. Påvedömet var naturligtvis inte lika välutvecklat då som det är idag, men även dessa grekiska kyrkofäder under fornkyrkans tid erkände påvens i Rom primat, att han inte ”bara” var jämlik de andra patriarkerna, utan faktiskt hade en ledande funktion.

Och, käre läsare, missa inte  huvudpoängen här, på grund av att du eventuellt upprörs över dessa verkligheter, den poäng som säger att kyrkan i världen var en enda kyrka och såg på sig själv som en enda kyrka i världen, och detta i vad protestanter kanske skulle kalla ”samfundsmässig” mening. Det betyder att alla splittringar i framtiden, vare sig det är  1054 och framåt då östkyrkan bryter gemenskapen med påveämbetet eller på 1500-talet, då den protestantiska reformationen drabbar Europa, så är allt detta uttryck för utbrytningar ur denna ursprungliga enda katolska kyrka. Men alla såg det då som något negativt och förhoppningsvis något övergående. Alla såg det då som ett brott mot Jesu bön i Joh 17 om kyrkans enhet. Och alla hoppades då, att kyrkans snart skulle enas igen. Det först långt senare som man på protestantiskt håll i mångt och mycket har slagit över åt det andra diket. Man gillar visserligen tanken på alla kristnas enhet i ”anden” på ett sätt, men samtidigt tar man splittringen som så självklar och oproblematisk utgångspunkt att man till och med försöker läsa in den i urkyrkan!

Därför är Torbjörns vinkling av frågeställningarna helt korrekt. Vad finns det egentligen för vettiga skäl att förbli protestant? Eller som han skriver, varför ska vi i bland annat Sverige ”fortsätta envisas med att leva vårt eget ”lutherska” liv?”

Han skriver också:

”Vad är det i den katolska tron och fromhetslivet idag som är så oacceptabelt och så tvingande att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste framhärda i att leva splittrad från den historiska kyrkan.”

Och vidare:

”Vad är det i svenska kyrkans liv/tro/tradition/ordningar som är så omistligt att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste förbli här.
Något måste ju finnas som gör att vi med gott samvete framhärdar i att bryta mot Jesu ord om att vara ett.”

Jag har vid ett antal tillfällen tidigare skrivit om detta perspektiv, bland annat i detta inlägg, där jag citerar den reformerta teologen Carl Trueman som skriver på ett liknande sätt:

”Varje år säger jag till min historieklass i Reformationens historia att den romerska katolicismen är utgångspositionen (default position) åtminstone i västvärlden. Rom har ett bättre anspråk på historisk kontinuitet och institutionell enhet än något protestantiskt samfund, och särskilt om man tänker på den underliga hybriden som den evangelikala rörelsen är. I ljuset av dessa fakta, behöver vi därför goda, solida orsaker till att inte vara katoliker. Att inte vara katolik borde därför med andra ord vara en positiv viljeakt och överlåtelsehandling, något man behöver gå upp ur sängen varje dag fast besluten att göra. Det tycks dock vara så, att om Noll och Nystrom har rätt, att många som kallar sig själva evangelikaler i verkligheten saknar anledningar till en sådan viljeakt. Och den uppenbara slutsatsen är därför att de borde göra det enda vettiga och återförena sig med den Romerskt Katolska Kyrkan. Jag kan inte själv gå den vägen, primärt på grund av min syn på rättfärdigrörelse genom tro och på grund av min ecklesiologi. Men de som förkastar den första och saknar den andra har ingen reell grund till att ständigt förlänga det som för deras del faktiskt är en schism.”

Det är när man börjar inse att detta perspektiv är det historiskt korrekta och när man börjar ställa den frågan på allvar – Har jag eller vi egentligen något bra skäl till att förbli i schism från den Kyrka vi kommer ifrån ursprungligen? – som man kan börja få problem med de gamla självklarheterna. Om man då samtidigt öppnar sig för att studera vad den Katolska kyrka faktiskt lär och vad den faktiskt är (när man börjar studera verkligheten och inte fiktionen), då kommer man som G K Chesterton så målande beskrivit att börja känna den oemotståndliga dragningskraften från Rom eller som jag tidigare citerat:

”Han har kommit för nära sanningen och glömt att sanningen är en magnet med dragningskraft och bortstötningskraft… Det ögonblick som människor slutar göra motstånd mot den (katolska kyrkan) känner de en dragningskraft till den. Det ögonblick de slutar försöka skrika för att överrösta den, börjar de lyssna till den med njutning. Det ögonblick de försöker göra den rättvisa, börjar de gilla den. Men när den känslan har passerat en viss punkt börjar den visa upp den tragiska och hotfulla storheten av en stor kärleksaffär… När han har inträtt i Kyrkan, finner han att Kyrkan är mycket större på insidan än på utsidan.”

Varför sitta kvar på träflotten, när man kan få klättra upp på det stora kryssningsskeppet igen?

Det finns många idag som försöker skrika för att överrösta. Det märks i vissa kommentarer här på bloggen och på annat håll. Men vad händer med dem när de slutar med det?

Torbjörn Lindahl har i alla fall inte ägnat sig åt att försöka överrösta den Katolska kyrkan. Likt många andra präster inom Svenska kyrkan, lyssnar och funderar han. Och han ger inga svar på dessa frågor, utan låter läsaren själv fundera. Det ska bli spännande att följa Torbjörns fortsatta resa.

27 reaktioner till “Torbjörn Lindahl ställer relevanta frågor”

  1. Oj. Jag blir häpen att mina enkla funderingar och våndor kunde väcka så mycket tankar och reflektioner hos dig.
    Jag uppskattar din blogg och dina skriverier.

    1. Åh, det var bara igenkännandets reflektioner. Det du skrev påminner om det Trueman beskriver och som jag själv har tänkt länge. Roligt att spinna vidare på det. 🙂

      1. Den resans mål är väl ganska givet om modet finns att bli arbetslös. Jag tycker det är fräckt att stå kvar som präst i Svenska kyrkan och skriva som Torbjörn gör. Kliv du upp på det stora kryssningsfartyget. Det skulle jag göra om jag hade dina åsikter.

        1. Jag håller med. Han kränker sina församlingsnedlemmar genom att vara deras präst men inte dela den lutherska tron.

          Mycket dåligt Torbjörn! Ta konsekvensen om du vill bli katolik, avgå och lämna platsen till en protestantisk präst.

          1. Han kränker inte någon. Han är tvärtom en troende högkyrklig präst som öppet står för sina övertygelser och har gjort det i decennier. På grund av det är han också känd i riksmedia. Har skrivit om honom förut. Och han är en av få bibeltroende och högkyrkliga präster där uppe. När han avgår, för det kommer han ju att göra förr eller senare, kommer han inte att ersättas av någon likadan och bibeltroende, utan av någon av den vanliga sorten. De som kommer till hans gudstjänster, från när och fjärran (inklusive grannkommuner) gör det, för de vet vad de får.

            Min förra kommentar till SÅ gäller dig också!

            1. Jag menar absolut inte att en präst enligt dagens Svenska-kyrkan-standard skulle vara bättre, snarare tvärt om, men det bör väl vara lite ordning när det gäller de teologiska frågorna. Har man en katolsk teologi så skall man väl ta konsekvenserna av detta och inte köra under falsk flagg genom att var en Svenska kyrkans präst. Eller har jag fattat det helt fel? 🙂

              Jag har inte kritiserat prästen Lindahls tro, men förundrar mig över att han vill stå kvar i Svenska Laodiceakyrkan år efter år. Men du var modig Mikael, därmed har jag inte uttalat mig om du gjorde rätt. 🙂

        2. Vadan denna aggressiva inställning att vilja tvinga människor att fatta beslut som de kanske inte är mogna för ännu eller kanske innerst inne bekämpar eller kanske innerst inne tvivlar på etc? Varför denna hätskhet? Sedan finns det faktiskt många präster inom Svenska kyrkan som står den Katolska kyrkan väldigt nära, både i vad de tror och säger och i vad de gör. De till och med skriver på bloggar och böcker att de är för transsubstantiationsläran eller att de ber till Maria (jag syftar i ingendera fallen på Torbjörn Lindahl här). Och ändå tror dessa präster att de tjänar Gud bäst genom att leva som katoliker i den Svenska kyrkan. Detta kan vi naturligtvis diskutera, men att komma med oförskämdheter i sammanhanget är knappast passande.

          1. Detta beror på att de ör i en position att förleda människor i den församling de ör satt att tjäna! Han har dessutom betalt för att göra det! Inte lite fräkt att underkänna te x reformationen och grunden till den kyrka han är satt att tjäna. Han får fundera så mycket han vill, men mina pengar som medlem och aktiv i SvK ska inte gå till det.

            Med all respekt för din resa Mikarl, men det är bra fräkt att intr kunnabse hur dåligt bettende detta är gentemot hans församlingsnedlemmar.

            1. Och du anser alltså att en teologi som är positiv till det katolska är stt förleda! I Svenska kyrkan!

              Att vara positiv till det katolska har varit en del av Svenska kyrkans fromhetstradition under en stor del av 1900-talet. Det får anses tämligen normalt. De är många. Men du verkar ju mest vara någon sorts Maranata-medlem eller något liknande. Jag syftar på attityden.

              1. Mikael, det är en mycket stor skillnad på att vara positiv till ”det katolska” och att omfatta katolsk tro och teologi. Bekänner man sig till mässoffret och är orolig för sin eviga salighet utan katolsk tro, så har man gått längre än att vara positiv. Förundrar mig över att du inte ser det.

  2. Lol maranata? Nej jag är endast aktiv i SvK….. Som försámlingsmedlem tycker jag det är djupt tragiskt om en präst och herde tvivlar så djupt på reformationen i en Luthersk kyrka.

    En sak att vara possitiv en annan att ta avstånd från sin kyrkas bakgrund.

    Så ja jag anser att han tappat förtroende iom detta. Att te x lyfta lön samtidigt som man funderar på att konvertera är djupt omoraliskt. Alla som gjort så borde istället tagit tjänsteledigt eller betala tillbaka sin lön.

    1. Har du liknande resonemang om liberalteologiska kvinnobiskopar som Eva Brunne och Antje Jackelen?

  3. Lindahl och Karlendal frågar:

    ”Vad är det i den katolska tron och fromhetslivet idag som är så oacceptabelt och så tvingande att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste framhärda i att leva splittrad från den historiska kyrkan.”

    Svar:

    Många hävdar att de problem som påvens kyrka hade på 1500-talet är lösta nu 500 år senare. Ibland påstås t.o.m. att katoliker numera även är eniga med lutheraner i frågan om rättfärdiggörelsen, sedan undertecknandet av den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen 1999. Men så är inte fallet!

    Alla de frågor som föranledde reformationen kvarstår intill denna dag. Den romersk-katolska kyrkan förkastar alltjämt sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena), reformationens formalprincip resp. materialprincip, till förmån för sina kyrkliga traditioner och gärningsläror. Fökastelsedomen från konciliet i Trident år 1547 över dem som lär ut det rena och klara evangeliet kvarstår:

    ”Om någon säger att den rättfärdiggörande tron ej är något annat än förtröstan (fiducia) på den gudomliga barmhärtighet som förlåter synder för Kristi skull, eller säger att man rättfärdiggöres genom denna förtröstan allena, den vare fördömd” (Dekret om rättfärdiggörelsen, canon 9).:

    Den romersk-katolska kyrkan praktiserar också fortfarande de obibliska bruk som Luther m.fl. vände sig emot: helgonkult, mässoffer, avlat m.m. De lär fortfarande skärseldens faktum och det antikristliga påveämbetet har t.o.m. förstärkts. Till de senmedeltida villolärorna har under senare tid tillkommit bibelkritik, darwinism och synkretism. Det sistnämnda blev synnerligen aktuellt nu på det nya året, då påven sände ut en videohälsning till världens alla katoliker. På videon figurerade representanter för buddhism, islam, judendom och kristendom. Påven tog sedan till orda och sade att det finns olika sätt att söka Gud på, men att en sak är säker: ”Vi är alla Guds barn!” I Johannesevangeliet möter vi ett helt annat budskap: ”Men åt alla som tog emot Honom (Jesus) gav Han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på Hans namn” (Joh. 1:12). Den som inte tror på Jesus Kristus är inte ett Guds barn. Men den som tar emot Honom – hur eländig och usel han eller hon än är, vilka fördömelsevärda synder han eller hon än har begått – blir ett Guds barn med full arvsrätt i himlen (Ef. 1:11).

    Den romersk-katolska kyrkan är alltså värre år 2016 än den var år 1517.

    /Lars Borgström

  4. Nu känns det som om både Gerdvall, Häggqvist och Karlendal tenderar uppfatta Lindahls frågor mest som retoriska. Och i så fall är han ju redan ”spritt språngande katolsk” (som Falstaff Fakir uttryckte saken). Men jag tolkar dem i första hand som relevanta frågor, som både jag och många andra som gärna vill återförenas med det största kristna samfundet (kanske till sin numerär t.o.m. större än ”de heligas samfund”) högst naturligt ofta ställer oss. Jag brukar säga att jag gärna går med i romersk-katolska kyrkan, men att jag inte får. Eftersom jag helt enkelt inte tror på påvens ofelbarhet ens ex cathedra – och eftersom jag helt tar avstånd från böner som de av Borgström citerade (nu bad väl Bonaventura inte på engelska, men i alla fall, jag antar att översättningen är någorlunda korrekt).

    Däremot fördömer jag inte Bonaventura som person, även om jag ser stora risker med hans och vissa tidegärdsantifoners Maria-åkallan (och för den delen somligt alltför devot Rosenius-firande). Jag vet att långt ifrån alla hans böner eller lovprisningar riktades till den saliga jungfrun. Jag citerar och sjunger ju gärna och med glädje den fina passionspsalm som tillskrivs honom (översatt av J A Eklund, vill jag minnas), se http://www.helakyrkansjunger.blogspot.se/search/label/1200-talet%20Bonaventura

    1. Att vilja bli katolik på ens egna villkor, känns hyfsat motsägelsefullt…

      1. Nejdå, önskningen gäller en återförening i en och samma allmänneliga (katolska) kristna kyrka, men varför skulle just en icke-påvlig förmenas rätten att ställa villkor för en sådan när du och påven ställer så många? Varför ska jag a priori tro att er lära är ofelbar, trots alla (enligt mej) uppenbara konstigheter och bibelstridigheter (även om de inte är fullt så många som aggressiv anti-papism gör gällande)?

        Det behöver inte konstigare än att Torbjörn Lindahl vill vara i Svenska kyrkan ”på sina egna villkor”, i a f utan villkorslös kapitulation för det han uppfattar som villoläror. D.v.s. att gärna om än inte helt ovillkorligt vilja stå kvar i den kristna kyrka man vuxit upp i och vars gamla grundläggande läror man delar är inte motsägelsefullt.

        Men det är inte heller konstigt att intensivt önska kristenhetens återförening, gärna tillsammans med ”storasyster” romerska kyrkan och påven, trots att man lika väl som påven själv har vissa ståndpunkter man inte tycker sej kunna vika ifrån med gott samvete och frimodig tro i behåll!

        Och att du blev romersk katolik hoppas jag beror på att du själv (inte din fru eller mamma) gjorde en personlig bedömning (se där! då du var alltså din egen påve?) att den kyrkans läror och auktoritetsanspråk hade skäl för sej – och att du personligen inte längre betvivlade att påven är ofelbar ex cathedra eller att Maria redan under sitt jordeliv var ofelbar i ALLA sammanhang. Eller hur? Eller blev du romersk katolik genom något a priori-resonemang typ ”dom säger att deras lära alltid är rätt, alltså måste den alltid vara rätt hur tokig den än verkar vara”?

        Hur som helst respekterar jag att romerska kyrkan inte vill ta upp mej i sin gemenskap – men att likt Melanchton ändå önska och be att vi kunde förenas helt är knappast motsägelsefullt.

  5. Som sagt – jag instämmer med Karlendal i att Lindahls frågor är relevanta. Men de bör (tror jag) inte uppfattas som rent retoriska, d.v.s. med självklara svar till romersk-katolska kyrkans förmån. Utan som ärligt ställda, vettiga frågor. Till rannsakan även för romerska katoliker.

  6. Det är förstås en sorg att Martin Luthers relevanta påpekanden behövde leda till kyrkosplittring. Men det är samtidigt en glädje att påven inte längre allsmäktigt kunde diktera vad folk fick tro och inte.

    Det är en sorg att det behövdes furstebeskydd för både den ena och den andra gruppen och att Europa i den delen splittrades (utan att förringa den splittring som redan 1054 års schism och t.ex. albigenserkrigen förorsakat, för att inte tala om maktkampen mellan påven och kejsaren eller mellan engelsmän och fransmän – eller mellan tyskar och fransmän, som ju orsakade en del besynnerliga allianser också under 30-åriga kriget). Men det är en glädje att det innebar en utveckling mot större europeisk samvetsfrihet, där varje riktning åtminstone oftast hade en hyggligt näraliggande fristad som gick att flytta till, om än med undantag av åtskilliga judar, baptister och ateister, och där de flesta så småningom lärde sej att leva någorlunda vänligt tillsammans.

    Det är en sorg att det uppstod så många olika samfund. Men det är en glädje att Guds ord kom i svang, både genom boktryckarkonsten och genom större frimodighet att verkligen tillgängliggöra det, och att så många både katoliker, herrnhutare och baptister medverkat till att göra Jesus känd, trodd och älskad i både ”gamla och nya världen”.

    ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans.” Men inte kan jag då enbart sörja reformationen, även om det sannerligen inte heller är läge för något triumfatoriskt firande. (Eller föraktande). Däremot för förnyad re-formation (inte de-formation). Ecclesia semper reformandum est. Ad fontes!

  7. Ska jag tacka för uppmärksamheten? Men den delvis hätska ton (som Mikael redan påpekat) tycker jag vi kan undvara.

    Likaså betackar jag mig för alla övertolkningar dvs när åsikter och uttryck läggs i mitt knä vilka jag ej själv uttryckt. När har jag uttryckt att jag ”tvivlar djupt på reformationen” eller när ägnar jag mig åt att ”underkänna reformationen”?

    Att medeltidskyrkan var djupt förfallen och i stort behov av restauration och reformation är inget jag ifrågasätter. Det gör knappast heller några seriösa katoliker. Under åren, med början redan på 1500-talet och fram in i vår tid har ju en stor ”reformation” skett även inom den romerska kyrkan. De värsta uttrycken för avlatsväsendet avskaffades redan av Tridentinska konciliet på 1560-talet; den mest avgörande förändringen av katolska kyrkan vara kanske kyrkostatens upphörande vid Italiens enande; och i vår tid: mässan på folkspråket och nattvarden under båda gestalterna. För att nu nämna några saker.

    Jag tror helt säkert att redan efter Tridentinum skulle det varit omöjligt få till den tändande gnista som 50 år tidigare kunde starta reformationsskeendet. I vår tid absolut omöjligt.

    Att reformationsskeendet har haft avgörande betydelse för att påverka tillbaka in i romkyrkan, och därför varit av förblivande betydelse även för den, har jag ingen anledning förneka.

    Nej, det jag huvudsakligen ifrågasatte i mitt blogginlägg var att svenska kyrkans ihågkommande av reformationsskeendet skulle ske mest i jubileumstermer. Rannsakningstermer kanske vore mer adekvat eftersom det också lett till så mycket strid och förtal. Och när jag skriver det så är jag säker på att någon lika ”säkert som amen i kyrkan” uttrycker att även Rom får väl lov rannsaka sitt agerande. Givetvis är det så. Det kan jag uttrycka på en gång så slipper någon annan. Men kanske önskar jag att vi – från båda sidor! – hellre borde rannsaka oss själva och våra egna traditioner än kritisera andra.

    Kan man som präst i svenska kyrkan skriva som jag gör? För min personliga del har jag nog fått fribrev. När Luleå domkapitel i höstas prövade sex anmälningar mot mig och min blogg så läste man igenom blogginläggen från18 månader. Då alltså även de inlägg från sommaren 2014 där jag faktiskt uttryckte att jag ibland umgåtts med tanken att konvertera och även vidare diskuterade ämnet. Jag noterar att dessa diskussioner på min blogg inte blev föremål för minsta kritik från domkapitlets sida.

    Sedan kan man ju även för kännedom nämna att i årtionden har präster i svenska kyrkan varit medlemmar och aktiva t ex i sammanslutningen ”Kristen enhet” vilken tydligt haft som mål arbeta för en svenska kyrkans återförening med Rom. Ingen har blivit avsatt pga dylikt föreningsengagemang.

    1. Jag ber delvis om ursäkt Torbjörn Lindahl. Jag läste Mikaels inlägg som om allt där var dina ord. Att Mikael har flyttat från flotten till kryssningsfartyget är hans val, men även det mest säkra kryssningsfartyg kan gå på ett isberg. 🙂

      Att domkapitlet prövat och frikänt dig säger inte så mycket med vetskap om Svenska kyrkans allmänna hållning när det gäller trosfrågor. Hade du däremot uttalat dig mot kvinnliga präster, så förmodar jag att du inte blivit lika lätt frikänd.
      Jag kan mycket väl förstå den frustration som många känner idag och för mig får alla svenskkyrkliga bli katoliker. Det jag reagerade emot (på delvis felaktiga grunder) var att man bör ta konsekvenserna av sin tro.
      Med önskan om Guds välsignelse!

      1. Tackar!
        Önskar välsignelse tillbaka.
        Men bara för att allt ska vara klart: på min blogg har jag tydligt och klart uttalat min icke-övertygelse om det riktiga med både kvinnor som präster och äktenskap för personer av samma kön. I domkapitelsbeslutet står tydligt och klart att dessa åsikter är tillåtna.

        1. Då var det ett domkapitel av det bättre slaget. Att inte erkänna kvinnor som präster brukar stigmatiseras, vilket en viss präst på Gotland fått erfara. 🙂

    1. Folkkyrkan brukar väl katolska kyrkan kallas för. Katoliker är folk de också. 🙂
      Nu fick de en kommentar till av mig.

      Hälsa på mig igen, vi hade det trevligt tycker jag.

    2. Anders P. (från Luleå) skriver bra, kärleksfullt och inbjudande. Men nota bene: det är endast den som till fullo instämmer i den romerska katekesen som för sitt samvetes skull faktiskt SKA konvertera (det håller jag helt med Anders om!).

      Den som faktiskt INTE gör det i alla avseenden ska dock (också enligt Anders Piltz) AVSTÅ från denna konversion: varken avsikten att inom RKK bedriva eget ”lutherskt” reformationsarbete eller avsikten att ”följa folkvandringen” eller ”bidra till att kristenheten enas och till ett kraftfullare, gemensamt vittnesbörd” är tillräckliga konversionsskäl om man faktiskt t.ex. INTE tror att man som förälder någonsin får anklaga en dokumenterat snäll och lydig, ja, mirabile dictu syndfri 12-åring för att man som förälder bara dragit iväg och lämnat honom ensam i storstan. Vilket alla romerska katoliker åtminstone sedan 1854 måste tro.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.