Tidskriften Inblick och behovet av att vara anti-katolik

Det är intressant att läsa vad som händer i den protestantiska världen i Sverige idag. Många är uppriktigt rädda! De fruktar att den Katolska kyrkan ska växa och göra Sverige katolskt igen. Och allt detta beror på en handfull konvertiter varav Ulf Ekman och Peder Bergqvist på stiftelsen Berget kanske är de mest kända, samt någon enstaka blivande katolik som jag själv. De sista månaderna har flera artiklar i tidningen Dagen till synes oprovocerat gett uttryck för denna fruktan. Bloggen Aletheia har alltid och konsekvent varit rädd för detta, långt innan någon känd person konverterade. Och nu senast har tidningen Inblick gett uttryck för detta i sitt förra nummer (18 feb 2016), i vilket man ägna både ledarartikeln och tre andra artiklar åt detta fenomen.

IMG_2317Detta är inget jag vill ironisera över. De har naturligtvis rätt att oroa sig. Vi vill verkligen åter göra Sverige katolskt! Riktigt katolskt! Det är den enkla sanningen. Och vi som är konvertiter eller blivande sådana – från att ha varit aktiva kristna troende i protestantiska sammanhang – vi är naturligtvis extra medvetna om detta. Kanske mer än de flesta som är födda katoliker. De senare har på grund av historien i vårt land ofta en ganska försynt inställning, en sorts attityd av att inte vilja förnärma eller göra väsen av sig. Det har varit nog svårt att vara katolik i Sverige ändå. Ända fram till 1950-talet var det till exempel omöjligt för en katolik i Sverige att studera till läkare eller bli rektor för en skola. Med en sådan bakgrund formas man till en viss försiktighet. Med en sådan bakgrund i Sverige, har svenska katoliker snarast som regel haft en sorts inställning av att ”bara du låter mig finnas i fred, så ska jag inte störa dig”. Och kanske har vissa missförstånd om vad Andra Vatikankonciliet säger om ekumenik bidragit till att befästa denna inställning. Men det är annorlunda med oss som kommer in i det hela i vuxen ålder.

Vi som har blivit eller håller på att bli katoliker, har blivit det därför att vi har blivit övertygade om att den katolska tron är den rätta kristna tron. Vi har blivit övertygade om att Katolska kyrkan är den kyrka Jesus Kristus faktiskt grundade. Det vill säga, vi tror inte längre att Församlingen (Kristi kropp, Kyrkan) bara är eller först och främst är en osynlig summa av alla sant troende i världen. Vi har blivit övertygade om att den Kyrka som Jesus grundade faktiskt också var en synlig kyrka, en synlig kropp och därmed också i en mening en institution. ”Institutionalisering” är därför inte något negativt förfall som uppkommit med tiden, utan något ursprungligt som kommer från Jesus själv.

Och vi har blivit övertygade om att Jesus faktiskt ville att denna Kyrka skulle vara EN i hela världen och att den skulle ledas av ett specifikt ledarskap som han insatte i uppgiften. Vi tror att detta var de tolv apostlarna under Petrus ledning. Och vi tror att detta ledarskap inte upphörde efter dessa tolv mäns död, utan att ämbetet fördes vidare i generation efter generation genom biskopsämbetet och särskilt petrusämbetet i Rom – påveämbetet. Därför tror vi att all splittring och avfall från detta är av ondo. Och vi tror att det är Guds vilja att alla kristna åter ska förenas under detta ämbete som Jesus instiftade i samband med att han instiftade och grundade sin Kyrka.

Och vi har blivit övertygade om allt det ovanstående på grund av att vi läst mycket i Bibeln! Vi går till och med så långt att vi hävdar att Bibeln tvingar oss att bli katoliker. Förut stod vi i en eller annan protestantisk bibeltolkningstradition. Vi trodde givetvis att vi som protestanter bara ”läste innantill” i Bibeln. Vi såg inte att vi hade våra specifika pingstvänstolkningar av bibelordet eller våra specifika lutherska eller andra tolkningar. När vi genom olika omständigheter insåg att man kan läsa det även med katolska glasögon, när vi vågade låta våra tidigare invanda föreställningar och ”självklarheter” utmanas av det katolska perspektivet, då upptäckte vi en helt ny värld. Då öppnades våra ögon för att även katoliker kan ”läsa innantill” (och ”tro som det står och göra som det står och få som det står”) och då såg vi saker i Bibeln som vi missat tidigare. Då upptäckte vi en bibeltro som inte står i konflikt med kyrkohistorien och kyrkofäderna och den medeltida kyrkan, utan som är i harmoni med detta. Då upptäckte vi att tron inte bara är en rent tankemässig eller subjektiv upplevelsefråga, bara något för det inre, utan att den är både andlig och kroppslig, att den är inkarnerad i vår värld. Vi insåg att Gud inte bara talar genom inre och subjektiva upplevelser utan också genom den historiska kyrka som alltid funnits där, att Gud förmedlar sin frälsande nåd genom denna kyrka på ett konkret och påtagligt sätt.

När vi insåg sanningen i det jag ovan skrivit om att Jesus grundat en Kyrka, under Petrus ledning och så vidare, då insåg vi att vi inte längre kan stå utanför. För om vi verkligen tror, verkligen är övertygade om att, Jesus Kristus grundade en Kyrka som inte bara är summan av alla sant troende, utan också en synlig Kropp eller synlig institution, och om vi verkligen tror att Jesus menade att denna kyrka skulle ledas av Petrus och hans efterträdare, då vore det ju uppenbart i strid mot samvetet att underlåta att dra konsekvenserna av detta. Det vore ju då i vårt fall uppenbar olydnad mot Jesus Kristus om vi inte då valde att träda in på vägen att bli katoliker och återförenas med den Kyrka Jesus grundade och med det ledarskap Jesus  instiftade.

Och har vi insett ovanstående, har vi blivit övertygade om att ovanstående är sant, så är det svårt att inte inse den logiska konsekvensen av detta, nämligen att alla andra också borde inse detta. För vi är ju kristna. Vi är inte postmoderna relativister. Vi tror att det som är sant för en, är sant för alla. Antingen är det sant att Gud finns eller också är det falskt. Antingen är det sant att Jesus uppstått ifrån de döda eller så är det falskt. Det kan inte vara sant för en och falskt för en annan. Det är antingen eller. Och så är det givetvis också med det jag skrivit ovan. Alla andra borde därför också inse att den nuvarande splittringen i den gigantiska mängd samfund och autonoma församlingar och grupper som nu finns (särskilt om man ser på världen i sin helhet), inte är i enlighet med Grundarens tanke och avsikt. Alla andra borde inse vad detta innebär. Självklart innebär det att alla kristna – alla protestanter, ortodoxa eller vad de än vill kalla sig – borde bli katoliker och återförenas med den Kyrka som har påven i Rom som ledare.

Och här kommer jag in på en del saker som tas upp i tidningen Inblick. Både tillförordnade chefredaktören Ruben Agnarsson och många andra som uttryckt sig om detta, utgår ifrån en viss protestantisk ”sanning” som om den vore en självklar sak. De utgår ifrån vår nuvarande splittrade kristna situation med den enorma mångfalden olika samfund och autonoma församlingar är historiskt ursprunglig och biblisk. De tycks tro att Kyrkan på Nya testamentets tid verkligen var så splittrad som den är idag. De tycks tro att den bestod av hundratals autonoma församlingar och grupper som var och en agerade självständigt. De tycks tro att apostlarnas och särskilt Petrus ledarskap var mest ett rådgivande ledarskap. Och jag har under det senaste halvåret sett att många andra också verkar tro så!

Och om det verkligen vore så med den tidiga kristna församlingen och om det verkligen vore så att Kyrkan först långt senare (åtminstone efter några århundraden) blev ”institutionaliserad” och toppstyrd med mera, är det ju inte särskilt konstigt att dessa människor uppfattar Katolska kyrkans anspråk om sig själv som oerhört arroganta, för att uttrycka det milt. Det kan jag verkligen förstå. Men mitt problem med detta perspektiv är, att jag inte kan begripa hur någon kan ha det. Det är så fjärran från den historiska verkligheten.

Ända sedan jag personligen började studera kyrkohistoria i tonåren, har jag alltid sett på kyrkohistorien ur vad jag nu vet är det katolska perspektivet! Och detta fast all den litteratur jag läste var skriven av protestantiska och evangelikala kyrkohistoriker. Jag insåg att Kyrkan på Nya testamentets tid inte bestod av fria församlingar i samverkan, som dagens svenska pingströrelse tror. Jag insåg att den var en Kyrka under apostlarnas ledning. Och jag insåg redan i tonåren att Jesus insatte Petrus som ledare bland apostlarna. Jag insåg att Kyrkan i världen var en och att den började splittras först lite grann på 400-talet och framförallt på 1000-talet (mellan väst och öst). Jag insåg att den stora och radikala söndersprängningen av Kristi kyrka skedde på 1500-talet i och med den protestantiska reformationen. Jag visste redan som tonåring att vi levde i splittring från den ursprungliga enda Kyrka Jesus grundade. Men då trodde jag att den protestantiska reformationen var berättigad och hade grund för sig och att det därför var en nödvändig splittring även om splittring i sig inte är Guds ideal. Jag växte dessutom upp i en pingströrelse som också hade en inre känsla av att det borde vara en kyrka, även om man kanske praktiserade detta på ett lite speciellt sätt – ”en församling i varje stad”.

När jag därför någon gång förra eller förrförra året läste den reformerta teologen Carl Truemans intressanta artikel Is the Reformation Over? och som jag tidigare skrivit om och citerat ifrån, så var det med ett från ungdomen stort igenkännande. Han skriver (i min bristfälliga översättning):

”Varje år säger jag till min historieklass i Reformationens historia att den romerska katolicismen är utgångspositionen (default position) åtminstone i västvärlden. Rom har ett bättre anspråk på historisk kontinuitet och institutionell enhet än något protestantiskt samfund, och särskilt om man tänker på den underliga hybriden som den evangelikala rörelsen är. I ljuset av dessa fakta, behöver vi därför goda, solida orsaker till att inte vara katoliker. Att inte vara katolik borde därför med andra ord vara en positiv viljeakt och överlåtelsehandling, något man behöver gå upp ur sängen varje dag fast besluten att göra. Det tycks dock vara så, att om Noll och Nystrom har rätt, att många som kallar sig själva evangelikaler i verkligheten saknar anledningar till en sådan viljeakt. Och den uppenbara slutsatsen är därför att de borde göra det enda vettiga och återförena sig med den Romerskt Katolska Kyrkan. Jag kan inte själv gå den vägen, primärt på grund av min syn på rättfärdigrörelse genom tro och på grund av min ecklesiologi. Men de som förkastar den första och saknar den andra har ingen reell grund till att ständigt förlänga det som för deras del faktiskt är en schism.”

Trumman sätter här ord på det jag alltid känt ända sedan jag började läsa kyrkohistoria i tonåren. Jag har känt exakt som han ända fram till dess att jag insåg att han har fel om rättfärdiggörelsen och ecklesiologin. Men så har han ju rätt i vad slutsatsen borde bli. Jag insåg att den Katolska kyrkans syn på rättfärdiggörelsen genom tro och ecklesiologin är både sann och mer biblisk. Och då är slutsatsen given: Jag måste återförenas med Rom.

Jag kan därför å ena sidan förstå både Ruben Agnarssons och exempelvis Sven Nilssons betänkligheter kring den Katolska kyrkans syn på sig själv. Men jag kan inte för mitt liv begripa hur de kan utgå från den nuvarande protestantiska splittringens situation och tro att den är normal och nytestamentlig, och ta den som en självklar utgångspunkt i bibeltolkningen och i tolkningen av teologin och historien. Många protestanter har dock den uppfattningen. Men jag kan inte begripa hur man kan köra huvudet så i sanden och blunda för den historiska verkligheten. Jag gjorde det inte under min protestantiska tid, inte ens på den tid då jag likt Agnarsson trodde att den katolska vördnaden för Maria var framsprungen ur modergudinnekulter och avgudadyrkan. Inte ens då hade jag en sådan konstig syn på kyrkohistorien. Däremot trodde jag likt Carl Trueman, att detta med Maria var just en sådan orsak till varför reformationens kyrkosplittring trots allt var nödvändig och rätt.

Sanningen om vördnaden för Maria är givetvis inte den som Agnarsson tror. I själva verket växte denna vördnad fram i den starkt förföljda fornkyrkans tid, innan kejsar Konstantin gjorde Kyrkan till en laglig religion. Maria kallades den nya Eva eller den andra Eva redan på 100-talet. Hon kallades Guds moder redan på 200-talet, och så vidare. Om hon är den nya Eva som gjorde rätt där den gamla Eva gjorde fel, om hon är kvinnan vars säd ska krossa ormens huvud, om hon är den som födde honom som är både Gud och människa och som är kung, då måste hon också vara drottning. Och denna utveckling skedde inom en Kyrka som tog starkt avstånd ifrån avgudadyrkan i alla dess former. Men, det får jag skriva mer om en annan gång. Men läs gärna mina tidigare artiklar om Maria (1, 2, 3, 4), som publicerades i Världen idag. De skrevs under min ännu protestantiska tid, men de är ur katolsk synvinkel tämligen sakliga och förklarar en del av detta med Maria så att även en protestant ska kunna förstå.

Men den ena huvudpoängen med detta inlägg är, att det skulle vara klokt för många protestanter att ta steget att våga se saken från ett annat håll än det invanda. Det skulle vara klokt att våga inse fakta om att kyrklig splittring, ”fria församlingar i samverkan”, faktiskt inte är det historiskt ursprungliga, att helt enkelt våga inse det som den fortfarande reformerte Carl Trueman säger i ovanstående citat.

Den andra huvudpoängen är, att ni protestanter inte borde frukta i någon negativ bemärkelse för den ”katolska offensiven”. Men ni har helt rätt i att vi som konverterar eller konverterat faktiskt önskar att alla ni andra också ska inse att Kyrkan har rätt. Det ligger i Katolska kyrkans teologi att önska att alla kristna ska återförenas under påven. Men självklart inser både vi som konverterar/konverterat och den Katolska kyrkan som sådan, att saker som dessa inte sker över en natt. Man måste ju bli övertygad först. Och för somliga av oss har det ju tagit många år. Och ingen kan tvingas till något mot sin vilja. Därför ska vi behandla alla våra kristna syskon med Kristi kärlek oavsett om någon konverterar hit eller dit, och oavsett om någon blir katolik eller inte. Vi tror att Gud verkar även utanför den Katolska kyrkans ram, om man ser till institutionen.

Men ni som skriver artiklar i Dagen och Inblick och förklarar varför ni inte är katoliker, ni är på rätt väg. Ni har uppenbarligen insett att ni måste ha vettiga anledningar till att inte vara katoliker. Och utan att vara medvetna om det, är ni kanske lite grann inne på Truemans linje. Och är ni inne på den, så finns det mycket god chans att ni, om ni är uppriktiga sanningssökare och uppriktiga bibelläsare, förr eller senare kommer att upptäcka saker som sätter er protestantiska tro i gungning. Ni kommer kanske rent av att bli katoliker! Jag ber för er och jag tror att Guds Moder Maria ber för er i himlen. Och jag tror att Jesus vill det!

Det finns många detaljer i artiklarna i Inblick som är värda att kommenteras. Det finns många sakfel om både Katolsk tro och annat, framför allt att det aldrig riktigt blir helt rätt i beskrivningen av den katolska tron, så att en from katolik kan säga att ni förstått det rätt. Och jag kommer säkert att ta både det ena och det andra av detta framöver. Men man kan ju inte skriva om allt i ett enda blogginlägg.

37 reaktioner till “Tidskriften Inblick och behovet av att vara anti-katolik”

  1. Lite märkligt kan det tyckas med den påstådda rädslan för katolicismen med tanke på öppenhet och bejakande av protestantismen från det andra hållet.

  2. Mikael Karlendal,
    Nu har jag inte läst hela artikeln, men med tanke på inledningen, så är du ju smått löjlig nu. Du har ju själv varnat för katolicismen. Det var ju du som varnade mig en gång i tiden, även om det var ett tag sedan. Men även på senare år har du ju intagit en sådan ståndpunkt.
    Minnet verkar vara kort som hos en guldfisk.

    1. Det är väl inte ”löjligt” att Mikael – likt Ulf Ekman – intar en annan ståndpunkt nu än tidigare? Det är väl fler hedervärda personer än Mikael som har tänkt om i olika frågor? En ateist kan naturligtvis beklaga att en annan ateist blir kristen (och vice versa), men man bör väl inte frånkänna den andre heder eller minnesförmåga bara därför? Och Mikael har Gud ske lov inte blivit ateist, men tänkt om vad gäller kyrkosyn och en del annat. Inte tror jag att han har glömt vad han tidigare tänkt och skrivit för den saken skull.

  3. Tack Mikael för dina kloka ord. Jag tror, som jag dagt tidigare, att vi har en stor brist på kunskap inom de evangelikala leden om varför man tror som man tror. Att definiera sin egen tro, och där startade jag, kräver lite mer. Då är det lättare att ta till sig vad andra säger om om tex katolsk tro för att genom antiteser definiera sin egen tro. På så sätt kommer dessa uttydare av katolsk tro att fylla ett upplevt behov oavsett hur sann eller osann uttydningen är.

    Allt gott
    Bo

    1. Ja, och om man lever i en rörelse som uppkommit i protest mot en annan, så blir ju självdefinitionen nästan per automatik en sorts negation: Vi är inte det och inte det, vi tror inte det och inte det.

      1. Vilket förklarar (men inte försvarar) även en del otäcka utfall mot judarna hos såväl Ambrosius som Chrysostomus, somliga påvar och för den delen Martin Luther. Hur positivt man än i första hand vill beskriva kristendomen (som en frukt av eller utgrening av judendomen, liksom Luther och andra först såg sej som reformkatoliker), blev ju brytningen – och polemiken – efterhand mycket skarp. ALLA positiva läror (pro et contra) går också att uttrycka som negationer, jfr den apofatiska teologin (Gud är inte det och inte det).

  4. Ja, visst finns det okunskap. Det finns många som inte kan redogöra schysst för den s.k. försoningsstriden på 1870-talet, men inte hade Waldenström mer rätt för det.

    Sen har du förstås rätt i att alla samfund – även det romerska – vill växa och att det inte är något konstigt med det. Att somliga samfunds växt uppfattas som hotfull – att ”frikyrkliga” är misstänksamma mot både den ”romersk-katolska” kyrkan och den svenska ”statskyrkan” – har givetvis med den historiska bakgrunden att göra, den bristande respekt för religionsfrihet och samvete som visats genom historien.

    En del av kyrkans splittring från 1500-talet och framåt har givetvis med den alltmer ökande religionsfriheten att göra och är I DET AVSEENDET inte utan sina positiva sidor (ungefär som vad gäller statens sekularisering, som också är dubbelbottnad). Men att se splittringen I SEJ som något positivt kan väl ingen vettig människa göra.

    Så visst, det borde vara ganska kristlig ”common sense” att man betraktar kyrkans (också yttre) enhet som i grunden eftersträvansvärd, att man (helst) vill förena kristenheten under den teologi man själv står för (det är inget konstigt eller imperialistiskt!) och betraktar som den rätta, samt att man – den poängen har jag själv drivit i många år nu! – inte av födsel och ohejdad vana bör stå längre in i förgreningars förgrening än samvetet kräver och motiverar. (Själv trivs jag t.ex. bra i EFS och står inte kvar i den EFS-avknoppning som mina föräldrar såg sej drivna till efter 70-talets bibelsynsdebatt – men som inte bara var splittrande utan också förenande därigenom att den fört dem närmare laestadianer och gammalkyrkliga och andra från de mest skilda ”lutherska” sammanhang som glatt medverkat tillsammans under kyrkhelger och sommarläger).

    1. Ja, och så uppfattar jag att man i frikyrkliga (och kanske även lågkyrkliga?) sammanhang åtminstone på 70-80-talen såg på saken. Enhet var i sig eftersträvansvärt, även om man inte kunde se en framkomlig väg hur det praktiskt skulle gå till. Men i dagens tidsanda verkar det i vissa sammanhang och i vissa generationer har skett förskjutningar. Det verkar i vissa lägen ses som en marknadsmässig fördel att det finns en stor mångfald – marknadsliberalism i andlig bemärkelse.

      1. Ja, en sorts ”gilla läget”-teologi verkar ha brett ut sej sen 70-80-talen, vilket frikyrkorna förlorar mest på: för att alls motivera sin existens MÅSTE de ju ifrågasätta både påven OCH folkkyrkan (finns det ingen motivering för samfunden är det ju rimligt att som många frikyrkopastorer gjort (åter-)gå till SvK eller konvertera till katolicismen).

        En andlig marknadsliberalism är väl positiv som uttryck för religions- och samvetsfrihet, att det finns något att välja på, men samfundssplittringen I SEJ är ju som sagt knappast, eller borde i varje fall knappast vara, önskvärd av någon tänkande kristen. Församlingarna kan ju ÄNDÅ, liksom kulturerna de kristna individerna, bli olika och kompletterande till sin karaktär – uttryck för en önskvärd och glädjande mångfald med bevarad enhet i det väsentliga.

  5. Tack för din artikel.

    Jag kommenterar i princip inte där bloggar är tydliga angående det ”evangelium” de predikar. (Mormoner, Jehvas Vittnen, Hebrew Roots, Rabiata Trosförkunnare och Katoliker, mm)

    Tänker således inte här försöka bemöta dina argument.

    Men jag kommer att publicera den kommentar du skrev hos Berndt Isaksson på min egen blogg.

    Orsaken är mycket enkel.

    På din blogg försvinner den tro jag står för i mumlet och cynismerna av RKK-anhängare.

    Hos mej blir det möjligt att samtala om dina påståenden utan störsändare.

    Inga sakliga kommentarer vägrar jag! Tjafs och beskyllninar att man inte förstår hamnar direkt i skräpkorgen. Inte ens beryktade bloggtroll vägras om – OM – deras inlägg är sakliga.

    Det enda jag vill tillägga här är att förutfattade meningar, oavsett vem som har dem och vad de säger, aldrig leder till Sanningen.

    /Kjell

  6. Om nu alla påvar har vidarebefordrat Petriämbetet och lyssnat till Petrus vad han sa på pingsdagen, varför har då den katolska kyrkan tagit bort dopet i Jesu Kristi namn Apg.2:38?

    Svar: Nej påvarna följer inte Petrus ord, utan de förvanskar det.

    Min fråga till alla ledare inom den katolska kyrkan, varför ersatte ni det dop som Petrus predikade om och ersatte det med titlar och när skedde det enligt historisk dokumentation? Jag har bibeln som utgångspunkt och då visar det sig att dopet i Herren Jesu namn (Guds eget namn) användes i den första generationen kristna, däribland Petrus.

    Min slutsats blir därför att Petiämbetet bland påvarna inom den katolska kyrkan finns inte. De lyder inte under den kristna församlingen utan är dess motsats.

    Låt er alla döpa er i Jesu kristi namn Apg.2:38, Varför? Jo det står så skrivet.
    Frid lärjungen

      1. Till Anders Holmberg.

        Jag förstår att jag kommit in i ett getingbo av katoliker, men ni kan väl svara på min fråga. Varför följer ni inte den agenda som Petrus sa på pingsdagen, han som anses vara er förste påve.

        Endast Petrus fick nycklarna av Jesus och det var också han som först uttalade orden på pingsdagen. Jesu ord och Petrus ord kan inte motsäga varandra.

        Matt.28:19 = Apg.2:38
        Guds titlar = Guds hela namn

        Jag kan ta ett annat exempel än Apg.2:38 som katolicismen inte följer nämligen från Apg. 10:48
        ”Och så bjöd han, att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn”.

        Petrus visste att i namnet Jesus utgår kraft då man erkänner Honom som Kristus och Herren.

        ”Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.” (Kol.3:17)

        Varför döper inte katolikerna i Herren Jesu Kristi namn som Petrus sa? Varför följer ni inte Petrus ord då han anses vara er förste påve?

        Frid i Jesu Kristi namn
        /lärjungen

    1. Bara kort. Apg 2:38 talar om dopet i Kristi namn och den helige Ande som gåva. Inte något andedop.

      1. Dopritualen har ändrats av den katolska kyrkan och det vet de lärda inom Vatikanen. Därför kan KK hänvisa att de flesta kyrkor och samfund ligger under moderkyrkans struktur såsom alla protestantiska kyrkor. De som tror att Gud är 3 skiljda personer.

        Den förre Påven Johannes, sade en gång vid ett tillfälle
        ”De som har blivit döpt i Faderns, Sonens, och den Helige Andes namn, tillhör den katolska kyrkan, om de så vet om det eller ej”.

        I en gammal brasiliansk bibel återfinner vi följande kommentar:
        ” Enligt den Heliga Skriften döpte de första församlingarna bara i Herren Jesu namn. Men vi, den Romersk-Katolska kyrkan, förändrade detta vid kyrkomötet i Nicaea år 325 e.Kr. Sedan dess har vi följt dopformuleringen ” i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”.

        Frid i Herren Jesu namn
        lärjungen

        1. Detta är nog inte helt korrekt. Läs gärna Paul Bradshaw: Early Christian Worship. Där ges en fyllig genomgång av hur kyrkans tro och bekännelse utvecklades från kyrkans allra första tid. Bekännelsen som avlades vid dopet var tydligt trinitariansk. Eller läs Didache. Där sägs tydligt att dopet skedde i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

          Uttrycket Faderns, Sonens och den Helige Andes namn” hör till en villolära som heter modalism. Det skall vara ”Faderns och Sonens och den Heliga Andes namn”.

          Notera även att Bibeln kanoniserades först efter några hundra år. Därför är referenser till den allta första tiden kopplade till Bibeln vanskliga. Kyrkan formulerade och formade Bibeln och först i början på 400-talet var kanon klar.

          Med detta så önskar jag alla frid under fastan

      1. Nicodemus brottades med samma frågor i Joh 3 och fick då svar av Jesus. Eftersom Jesu tal var fyllt av helig Ande så öppnades Nicodemus hjärta och han förstod.
        Utan DHA förstår vi inte djupet i Guds ord så enkelt är det.

  7. Jag som skriver är själv född katolik, så jag känner väl katolsk läran. I 1986, när i nöden jag bad Jesus om jälp, blev jag ögonblicklig befriad och frälst. Jag har upplevt den levande Jesus, den levande Guds Son, som det står i Bibeln. Utöver alla gåvor jag fick, jag kunde så enkelt förstå hans Ord. Tills dess jag var blind och hade massa frågor, men plöstligt mina ögon öppnades.
    Från den dagen allt blev solklart, kunde skilja mellan: Jesus ” och han är huvudet för kroppen, för kirkan… ”( Kol. brevet 1: 18 ), och Pontifex Maximus ” huvudet för Vatikan staten ”, ( katolsk romersk kyrkan ); mellan: Petrus ” hos ingen annan finns
    frälsningen, och ingenstans bland manniskor under himlen finns nogot annat namn som kan rädda oss ( apg. 4:12 ), och påven ( som anse sig Petrus efterföljaren och Kristi ställföreträdare) och tvärtom påstår att alla kan bli frälsta, även utan att ha tagit emot Jesus i sitt liv. Dessutom, inom den katolsk romersk kyrkan det finns så många villoläror som går emot Jesus läran: ” Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig” ( Joh. 14:6 ), och dem dyrkar helgon, statuer och ber till dom döda, o.s.v. Til slut jag vill säga dig ärligt, om man har verkligen kärlek till sanningen, man får Helige Andens hjälp att förstå allt tydligt.
    Jag slutar med en vers som Herren gav mig i samband med min avskrivningsansökan ifrån katolsk kyrka:
    ” dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Upp. 18:4.
    Gud befrie dig från den stora Babylon!

    Ignazio Picchiri

    1. Ignazio

      Du verkar otroligt okunnig om den tro du lämnat.

      Om jag var dig, skulle jag sätta mig in i vad Kyrkan lär; INNAN man lämnar.

      Tag kontakt med närmsta präst. Okunskap går att bota, gratis!

      1. Anders

        Jag vill påpeka att jag har inte lämnat min tro, utan har förstärkt den i Jesus (Ordet), och av Honom fick jag kunskap för att kunna skilja mellan Hans läran och romersk-katolsk läran ”…Om någån av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger till alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall får vad han ber om.” Jakobs brev 1:5.

        Jag tog faktiskt redan kontakt med närmaste präst, den mäktige överstepräst, Jesus Guds son, den ende som kan bota gratis alla från okunskap.
        Gör du det också, och bli fri från ”skökans” famn i Jesu namn!
        Fred i jesus

      2. Svar till Anders Gunnarsson

        Guds Ord kan bota oss alla av okunnighet. Frågan är: Tror du på Guds Ord?
        I det fallet katolska präster kan inte vara till hjälp, ty de själva tror inte på det.

        Det säkraste är att vända sig till den mäktige Överstepräst Jesus vår Herre: ”Till en dom har jag kommit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Joh. 9:39.
        Intellektualitet är ett hinder för att nå kunnighet: ”jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppebarat det för dem som är som barn. Ja, Fader, så har du bestämt.” Luk. 10:21.

        Gud välsigne dig!

        I Jesus frid. Ignazio

        1. Tack Ignazio för ditt friska vittnesbörd om befrielsen från katolicismen. Sakramentstron frälser ingen, utan räddningen finns genom en person, Jesus den levande Gudens son.
          Gud välsigne dig!

  8. Jag önskar, i likhet med ”Ignazio Picchiri” att svenska eufemi-katoliker skulle få möjligheten att en LÄNGRE tid bo i ett ärke-katolskt land.

    Helt säkert skulle det bli annat ljud i skällan.

    Lukas 11:35

    /Kjell

    1. Denne Ignazios ”vittnesbörd” betyder ingenting för mig, Kjell. Det finns hundratals andra vittnesbörd med ”annat ljud i skällan” att ta del av:

      http://www.chnetwork.org

      Kolla gärna där!

      1. Håller på att läsa dessa ”väl formulerade vittnesbörd”. Kommer att svara angående innehåll när jag är klar. (Förakta dock inte vittnesbörd på grund av språkliga brister.)

        Hjälp mej på vägen med mina tankar.

        Håller du med att ingen människa kan bli frälst på grund av en annan människas beslut?

        Motivera gärna, men ett enkelt JA eller NEJ är också okay.

        /Kjell

        1. Om man till syvende och sist hamnar i himlen eller i helvetet, beror ytterst sett på de val man fattar själv med sin egen vilja. Det beror inte på andra människors val. De kan underlätta, hjälpa till eller försvåra, men allt handlar till syvende och sist om den egna viljans val. Det är katolsk teologi.

      2. Jag läste Marcus Grodis ”story”, som du länkade till. YouTube kostar mej för många MB’s så de får vara.

        Marcus är duktig att formulera sig, vilket är trevligt att läsa, men det gör ju inte ”vittnessbördet” varken mer eller mindre sant. Bara lättare att läsa.

        Inte blir jag förvånad om en högkyrklig person i ett episkopalt samfund konverterar till katolicismen. Speciellt inte om man praktiserar spädbarnsdop.

        Som du själv skrev när du bytte dopsyn: Det får följder för ecklesiologin, sakramenten och soteriologin.

        Så jag får väl säga som du, ovan: ”Denne Marcus Grodis ”vittnesbörd” betyder ingenting för mig, Mikael.”

        Ett grundfel i argumentationen från katolsk håll är att tala om ”Protestantism” som om det vore någon slags motpol till ”Katolicism”.

        Sådan argumentation tyder på att Katoliker inte förstår vad de talar om. (Känns argumentet igen?)

        Konfucius hade rätt i sitt uttalande: ”With those who follow another way, it’s impossible to take counsel.”

        /Kjell

        1. DÅ borde du kolla på den sidan och söka upp alla baptistpastorer och pingstpastorer och independent pastorer och liknande, som också gått samma väg. Jag vet ju inte vad du menar med ditt ”motpolsargument”, men det är ju en allmänt vedertaget faktum att protestantismen uppstod i protest mot påven i Rom, mot den Katolska kyrkan. Och som alla rörelser som är formad i protest mot något annat, så lider den av vissa slagsidor och brister.

          1. Mikael, låt oss lämna det där. Lika otillfredställande för oss båda.

            Jag har ingen kallelse att proselytera på bloggar som står diametralt mot min tro på Gud. Det är inte till välsignelse för någon.

            Vill bara som avslutning ge dej svar på vad jag menar med ”motpolsargument”.

            RKK är en institution som är nominalt ”väldefinierad”.

            Det finns ingen institution av samma sort som kan kallas ”Protestantismen”.

            Lika lite som katoliker bryr sig om ofelbara påvars synder, bryr jag mej om Jim Jones, David Koresh, Swedenborg, W. E. Kenyon och andra satans galningar.

            Hittills har Herren hulpit och bevarat. Jag satsar på Hans ledning i verkliga livet, och hjälp utan institutioner.

            /Kjell

            PS. Om du släpper in detta och svarar får du sista ordet (som sig bör på din blogg).

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.