Läsning, fördjupning och bloggens framtid

Jag har bloggat sedan april 2009. Under denna tid har jag publicerat i genomsnitt 5 inlägg per månad eller 1,2 inlägg per vecka, grovt räknat. Ibland har jag gjort en del längre uppehåll. Ibland har det varit för att inspirationen tryter. Ibland för att tiden inte riktigt räckt till. Ibland blir det uppehåll av samma skäl som till exempel pastorer, präster eller lärare har när de behöver en längre tids uppehåll för vila och förnyelse. Ibland behöver man fylla på förrådet, så att det inte känns lika upprepande och enformigt. Ibland måste man ägna tid åt att läsa i stället för att skriva. Och det blir extra viktigt i min situation, då jag ju är inne i en övergång från att vara protestantisk pastor till att vara katolsk lekman. Jag läser mycket. Och här när några exempel:

The Catholic Controversy – St Francis De Sales’ Defense of the Faith.

Jag har inte läst den ännu, men ser mycket fram emot att läsa den, då jag läst mycket om den. Den är en sammanställning av ett stort antal traktat skrivna av prästen Francis De Sales (1567-1622). Han var en ung katolsk präst som skickades till staden Chablais, som 60 år tidigare hade blivit omvänd till kalvinismen av reformatorn Jean Calvin. De Sales uppdrag var att återevangelisera regionen och göra invånarna till katoliker igen. Och trots mycket hårt motstånd och förföljelse lyckades han genomföra uppgiften. IMG_2299För att kunna komma till tals med de mycket motsträviga människorna i området, skrev han en traktat i veckan och gick sedan och stoppade in den under invånarnas dörrar, så att de i hemlighet skulle kunna våga läsa argumenten för att återgå till den katolska kyrkan. Ingen ville ju visa öppet att man vågade tänka sig den tanken. Francis De Sales lyckades till slut så bra med sin uppgift, att upp till 72.000 människor till slut lämnade den reformerta kyrkan och blev katoliker, övertygade av De Sales argumentation. Detta är alltså ett stycke klassisk katolsk apologetik från slutet av reformationstiden.Francis De Sales är nu förklarad som helgon.

Will Many Be Saved? – What Vatican II Actually Teaches and Its Implications for the New Evangelization

Boken är skriven av den katolske karismatiske teologen Ralph Martin och handlar som titeln antyder om betydelsen av centrala texter från Andra Vatikankonciliet och deras innebörd vad gäller evangelisation och mission. Konciliet pågick under åren 1962-1965 och orsakade en sorts mental revolution inom den katolska världen. Mycket har sagts och gjorts i namn av vad som sades då och i ”Andra Vatikankonciliets anda”. Men mycket av det som skedde efter konciliet är också sådant som skedde efter och inte som en följd av vad som faktiskt sades och beslutades då. Jag håller på med att läsa boken nu och jag kommer att återkomma i ämnet. I förväg kan dock sägas, att den nedgång i katolsk evangelisation, mission och apologetik som skedde direkt efter konciliet inte har någon grund i vad som faktiskt står i texterna från konciliet, enligt Ralph Martin och de två föregående påvarna, som ju faktiskt deltog i konciliet. Och i vår tid håller detta på att förändras. Det finns dock fortfarande bland många katoliker i allmänhet ett utbredd och kanske överdriven optimism angående hur många som blir frälsta i slutändan, baserat bland annat på stora katolska teologer som Karl Rahner och Hans Urs von Balthazar. Men den optimismen saknar grund, enligt Martin.

Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen

Den är skriven av Thomas E Woods och handlar som titel antyder om hur den västerländska civilisationen helt enkelt är uppbyggd av den Katolska kyrkan. Allt som vi i vår tid, sekulariserade såväl som troende kristna, uppskattar i vår kultur av högre utbildning, vetenskap, juridik, folkrätt, mänskliga rättigheter och etik, fri marknadsekonomi med mera, har sin grund bland annat i katolskt tänkande från medeltiden och renässansen.IMG_2300 För vanliga historiker är detta inte något nytt, men för allmänheten och för populärkulturen är det fullständigt främmande. Där är bilden av den ”mörka medeltiden” och den ”vetenskapsförföljande” kyrkan fortfarande förhärskande. Jag återkommer framöver om mera exempel från denna mycket lättlästa bok. Här kan du läsa på Amazon om den engelska förlagan och även läsa lite i den.

Science & Religion – A New Introduction. Second Edition

Denna bok är skriven av den kände protestantiske teologen Alister E McGrath, som för närvarande har en professur i naturvetenskap och religion i Oxford. Han har doktorerat både i molekylär biofysik, och i historisk och systematisk teologi. Han är känd för att vara en produktiv författare i bland annat historisk teologi och i ämnet naturvetenskap/teologi. Flera av hans böcker finns på svenska. Jag har personligen haft stor behållning av flera av hans böcker inom historisk teologi, särskilt de som behandlar reformationstiden. Jag återkommer om relationen tro och vetenskapnär jag hunnit läsa denna bok.

För tron och sanningen

Jag har ju som en underrubrik på denna blogg ”För tron och sanningen”. Orsaken till det är jag menar att det kännetecknar den vision jag själv drivs av och alltid har drivits av. Jag har alltid sett 1 Pet 3:15 som ett personligt tilltal,

Men Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.

Mitt mål har alltid varit att söka efter Guds sanning och när jag funnit den, att försvara den. Med andra ord, att bedriva apologetik i klassisk kristen bemärkelse. Det betyder att (1) försvara teismen i största allmänhet, tron på en allsmäktig Gud och Skapare, inför en sekulariserad och ateistisk omvärld. Det betyder också att (2) försvara den specifikt kristna gudstron, att Jesus Kristus, Guds Son, född och icke skapad, född före all tid, är sann Gud och sann människa som kom till jorden, född av en jungfru, led och dog för våra synders skull och blev begravd, uppstod från de döda, for till himlen och sitter på Gud Faders högra sida och ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Det betyder att försvara klassisk kristen tro i hela dess bemärkelse, tron på Guds existens, tron på treenigheten, på inkarnationen, på Jesu uppståndelse, på Bibeln och så vidare. Och nu (3) när jag äntligen är på väg att bli katolik – nu har jag insett vad som tidigare saknades i min apologetik och som jag hela tiden famlat efter då jag tidigare uppträtt som en sorts representant för ett icke-existerande protestantiskt läroämbete – nu har jag hittat även möjligheten att försvara den tredje trosartikeln. Nu blir det komplett. Nu kan jag försvara att jag tror på den helige Ande, den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund.

Det är längtan efter att inte bara tala om tron utan också att kunna förklara och försvara den, att ge skäl och argument för den, som drivit min teologiska vandring genom hela livet. Det är det som gjort att jag valde att läsa just teologi, grekiska, hebreiska, historia med mera. Det är det som fick mig att till syvende och sist bli pingstpastor och sedan EFS-pastor, även om jag mer är lärare och folkbildare än något annat som pastorer oftast måste syssla med. Det är det som gjort att jag till syvende och sist hamnat där jag är nu, att jag är på väg att bli katolik. Och det är denna längtan som gör att jag väljer att läsa denna typ av böcker. Så det finns mycket att återkomma till framöver.

Tre huvudområden

Men bloggen kommer uppskattningsvis att handla om just dessa tre huvudområden i framtiden:

  1. Att försvara tron på Gud inför en sekulariserad och ibland ateistisk omvärld.
  2. Att försvara den specifikt kristna tron på Gud inför både en sekulariserad men också en pluralistisk och mångreligiös värld.
  3. Att försvara rätt form av den kristna tron – att försvara och förklara varför det är just i enlighet med den katolska tron man ska vara kristen – då den Katolska kyrkan är den kyrka som Jesus Kristus grundade och med Petrus och hans efterträdare som ledare.

Med dessa tre huvudområden, tror jag att denna blogg kan ha en mer tydlig och klar inriktning inför framtiden. Säkerligen kommer det att periodvis att vara än den ena, än den andra punkten som är i huvudfokus, beroende på olika yttre omständigheter och annat. När det gäller de första två punkterna, kommer kristna från alla läger att kunna ha stor nytta av vad jag skriver. När det gäller punkt tre, kommer det att vara en för många oroande och störande punkt. Men jag tror, att precis som för mig, så kommer många som uppriktigt söker sanningen att finna att det blir allt omöjligare att stå emot dragningen från Rom. Som kardinal John Henry Newman, skrev: ”To be deep in history, is to cease being protestant!” Fritt översatt: ”Att fördjupa sig i historien, är att sluta vara protestant!”

Eller som den engelska författaren G K Chesterton skrev (i min översättning):

”Han har kommit för nära sanningen och glömt att sanningen är en magnet med dragningskraft och bortstötningskraft… Det ögonblick som människor slutar göra motstånd mot den (katolska kyrkan) känner de en dragningskraft till den. Det ögonblick de slutar försöka skrika för att överrösta den, börjar de lyssna till den med njutning. Det ögonblick de försöker göra den rättvisa, börjar de gilla den. Men när den känslan har passerat en viss punkt börjar den visa upp den tragiska och hotfulla storheten av en stor kärleksaffär… När han har inträtt i Kyrkan, finner han att Kyrkan är mycket större på insidan än på utsidan.”

På återseende!

 

21 reaktioner till “Läsning, fördjupning och bloggens framtid”

  1. Ja, det lät som en bra och begriplig programförklaring, Mikael! (Snyggt tredelad som varje bra predikan ;o). Det är nog i princip en ganska vanlig om än oftast mer underförstådd modell för många kristna bloggar, men kanske målgruppen och betoningen varierar ganska mycket över tid och beroende på skribentens profil (jfr C S Lewis´ Kan man vara kristen? där han medvetet utesluter tredje punkten, argumentationen för det egna sammanhanget, som han dock kunde utveckla mer privat, särskilt när han blev ”ansatt” vad gäller frågan om varför han inte blev romersk katolik).

    Själv var jag för första gången på länge på en romersk katolsk mässa – har varit med i både Bollnäs och Lule ibland – strax innan jag hamnade på akuten för ansiktsförlamning (nej, det var inte stroke utan en nerv i olag). Denna gång i Norrhälsingland. Och undervisningen om bönen gick ut på hur viktigt det var att be Maria om förbön. Prästens eget vittnesbörd var t.o.m. att han alltid blivit bönhörd när han gått via Maria, för ”Gud kan inte säga nej till sin egen mor”. Det påminde mej om en novell av Maxim Gorkij jag nyligen läst (i en antologi av Sigfrid Siewertz), där den fromma och genuint sympatiska mormodern ber Jesus bönhöra henne för sin mors skull! Och nog blev hon kanske bönhörd ändå – av nåd för Jesu skull! – men nog är det en böneundervisning och en bönepraktik som verkar skäligen bakvänd och utan minsta koppling till Jesus´ och apostlarnas egen undervisning om bönen, för att inte tala om vad den kära Maria själv skulle ha sagt.

    Nu tror jag verkligen att de kära helgonen ber för oss, och särskilt att vi bör be våra med-helgon som ännu vandrar bland oss här på jorden om förbön (det finns ju särskilda löften kring vad två eller tre kommer överens om att be här på jorden; jag har fått mycket förbön sista veckan även om jag inte vet om jag särskilt fått eller saknat just Marias – min egen mors bön i Jesu eget namn tror jag smäller lika högt, det är ju precis det som är innebörden i att få be i Jesu namn). Och jag tog inte upp det här exemplet för att få ditt svar om Maria hos RKK eller om den märkliga avdelningen Maria-psalmer i Cecilia – den saken finns ju ganska väl utredd med mer eller mindre goda argument, Himlarnas drottning av Scott Hahn är faktiskt, precis som rosenkransen, ganska uppbygglig så länge den håller sej och oss vid bibelordet – utan för att påminna om att det finns väldigt konkreta, praktiska skäl för många av dina läsare att, med all respekt för ”storasyster”, inte utan vidare likställa RKK med vår läromässigt ofelbara Moder, med ”den enda heliga, allmänneliga Kyrkan”. Det finns, lika väl som 1517, för oss djupt bekymmersamma inslag i romersk lära och förkunnelse, och att t.ex. Svenska kyrkan idag är i ännu större behov av reformation innebär ju inte att RKK:s oerhörda anspråk på renhet i läran automatiskt blir mer självklar. Den ter sej ju snarare oreformerbar p g a just dessa anspråk (”nej, vi har aldrig på allvar huggit i sten, det kan vi helt enkelt inte”).

    Uttryckt på annat sätt: jag har upplevt min barndoms Luleå-präst Torbjörn Lindahls och min egen nuvarande kyrkoherde Per Stenbergs predikningar som inte bara mer ”protestantisk-lutherska” utan som mer apostoliska/allmänkyrkliga, inklusive all tillbörlig vördnad för Maria, än den romersk-katolska förkunnelse jag hört som så uppehåller sej vid din ”punkt 3” att exempelvis böneundervisningen mest verkar handla om romersk-katolska särläror. Ungefär som Peter Kreefts ”till den kristna trons försvar” är alldeles utmärkt så länge den rör sej om dina punkter 1 och 2 men genast blir betydligt lösare i argumentationen (om än suggestivt associativ) i när den mot slutet plötsligt handlar om punkten 3 (varför man bör bli romersk katolik), där åtskilliga av argumenten inte alls drabbar lutheraner eller den anglikanska kyrka som hans favoritförfattare (och genom hela boken flitigt citerade!) C S Lewis livet igenom valde att tillhöra. Eller ortodoxa kyrkan.

    Detta sagt – och utan krav på svar på allt i mitt som vanligt lite långa inlägg – vill jag tacka dej för en intressant blogg och spännande texter! Jag ska försöka skriva lite mer på min egen blogg kring detta inför reformationsjubileet (och den ytterst varierade karaktären på dess tänkta firande), och kanske ff a försöka fullborda bearbetningen av Adolph Monods utmärkta bok ”Lucile – eller Tag och läs”, där jag ännu bara hunnit till första halvdelen och dess ytterst sympatiske, apologetiske präst, men där andra halvdelen mer specifikt tar upp kontroversen med RKK beträffande bibeln och dess tolkning. Det är fängslande att se hur nästan alla argument som varit uppe här på bloggen behandlas redan på 1850-talet (redan innan dogmen om påvens ofelbarhet ex cathedra slagits fast). Men de var förstås på tapeten redan på 1500-talet. Se tills vidare http://tagochlas.blogspot.se/

    Roligt att din blogg fortsätter i alla fall, Mikael – jag var ett tag orolig att du skulle sluta ”skriva av dej”. Jag tror den är bra inte minst som samtalsforum, även om somliga kommentatorer skriver alldeles för spretigt och långt ;o)

    PS. Jo, man kan möta ännu konstigare undervisning i Svenska kyrkans sammanhang än den romersk-katolska förkunnelse jag ovan relaterade. Men när man lyssnar till en romersk-katolsk präst – eller Lars Borgström i ELBK för den delen – ska det ju föreställa vara en del av samfundets ofelbara lära ;o). DS.

    1. Bäste Andreas, du har en svadans gåva! 😉

      Det är intressant med C S Lewis. Han trodde ju på skärselden. Och det hade jag svårt för under lång tid, samtidigt som jag såg logiken i hans resonemang. För hur skulle människor med svaga och tveksamma karaktärer, fulla av skälvrättfärdighet, egoism, med mera, kunna trivas riktigt i himlen i den helige Gudens närhet, även om synderna i och för sig i en juridisk mening var förlåtna? Behöver vi inte, de flesta av oss, ”justeras” lite och renas lite och ”färdighelgas” innan vi kan träda in i den himmelska härligheten och heligheten? Protestanter tror väl att detta sker på en nanosekund utan att vi märker det, katoliker och C S Lewis tror att det i alla fall är så att vi kommer att vara medvetna om processen och uppleva att det tar viss tid. Kanske är det Kristi kärlek som upplevs som en renande eld?

      Det har alltid förundrat mig med dessa ekumeniska relationer på hög nivå. Katolska kyrkan har ju trots allt stått fast vid sin lära genom alla århundraden (även om man skulle beskriva det med en norrlandspredikants nypa salt), medan SvK (i toppen) har avlägsnat sig ljusår från vad man en gång trott och vad som egentligen står i dess bekännelseskrifter. Så kanske man kan säga att det är ekumenik mellan Kyrkan och det sekulariserade etablissemanget?

      Se där, nu har jag nästan kommenterat i din stil. 😉

      1. Hej!
        Till temat skärselden klipper jag ur
        http://tidskriftenevangelium.se/gamla/vad-menas-med-det-kristna-hoppet/
        ”Medeltida folkreligiösa föreställningar om skärselden är på väg tillbaka, när paradoxalt nog de ansedda katolska teologerna Karl Rahner och Joseph Ratzinger, den nuvarande påven Benedikt XVI, lämnar dessa bakom sig och snarast ser skärselden som en sista återblick på ens liv med sina synder vid övergången till en förvandlad kropp.”
        Kommer med intresse följa Din blogg, med undantaget för min surf- och kommentarfasta under fastetiden.

      2. Ja, självklart behöver vi alla justeras och färdighelgas lite – utom Maria och någon metodist som uppnått ”Christian perfection”? – i DEN meningen tror vi ju alla på skärselden. Men alla utredningar om hur lång tid det tar och hur ont det gör känns bara spekulativa. Att ”Kristi och helgonens förtjänster” (en ytterst märklig sammanställning!) som RKK påstår skulle kunna åberopas för att slippa lindrigare undan känns ju också, om skärselden nu faktiskt inte har något med ”det juridiska” att göra, rätt besynnerligt. Är det gammel-Adam som under mer eller mindre plågsamma former ska slitas loss, inte som ett straff utan som en självklar och nödvändig åtgärd, hjälper det väl varken med Kristi eller (ännu mindre) helgonens förtjänster?

        Svada eller inte – frågan om bönelivet med resp. utan Maria (anrop av henne vid varje dags slut och efter varje mässa?) och med eller utan NT:s stöd tycks mej rätt aktuell och angelägen (följer en annan konvertit in spe på närmare håll) men jag respekterar som sagt att du inte (nu) svarar på allt jag tog upp.

        Och jag håller med dej, Mikael, om att det är ytterst märkligt att påven tycks respektera de närmast politiskt tillsatta och från sin egen bekännelse mycket fjärmade som legitima företrädare för en ”luthersk” kyrka. Märkligt ändå att jag tycker att påvarna blivit för snälla – kan ingen sjunga ut? (För inte tycker väl Rom att det inte går att säga huruvida Jesus eller Muhammed ger en sannare bild av Gud?).

        (Nu blev det lite kortare – eller hur?).

    2. Andreas

      1. Varför är du rädd för Marie förbön?

      2. Peter Kreeft rekommenderas även för specifika katolska dogmer (dock inte nämnda bok p g a dess upplägg – från början – att helt utelämna den katolska apologetiken; läs t ex catholic christianity).

      3. Katolik blir man för att man just tror o bekänner allt Kyrkan tror, lär o bekänner. Alltså ska du inte bli katolik än.

      Lycka till på upptäcksresan framöver. Gud är förunderligt god o leder vissa in i Kyrkans fulla gemenskap, som har öppenheten att ställa rätta frågor o möta rätt människor.

      Vi ses kanske.

      Allt Gott
      I Kristus med Maria.

      1. Jag är VERKLIGEN inte rädd för Marias förbön! (Inte för Maria heller). Varifrån fick du det intrycket, Anders? Vi har bara inga löften om att hon hör oss (eller ber för oss, även om också jag tror det).

        Men det finns ju helgon som ännu inte kallats hädan och som faktiskt kan föra själavårdande samtal med oss före förbönen. Och när vi ber med och för varandra i Jesu namn lyssnar vår Fader lika ivrigt som om inte bara Maria utan Jesus själv bad. Eller hur? Är inte det själva vitsen med att be i Jesu namn?

        1. Andreas

          Bön är bra. Förbön är fantastiskt. Helgonens gemenskap en stor hjälp.

          Du resonerar så lutherskt rumphugget tråkigt o reducerande.

          Det är (lite eller mycket) synd!

          Allt Gott o katolskt tillönskas dig.

          1. Ja, jag är kanske tråkig ur din synvinkel (det måste vara spännande med en massa skyddshelgon för ditten och datten, Isidor verkar kul och Hieronymus för översättare och bibliotekarier). Men jag är åtminstone inte rädd för Marias (eller din) förbön. Däremot är jag rädd för en lära som implicerar att Fadern och Sonen hellre lyssnar till Marias (och Isidors?) förböner än min egen mammas, bara för att Maria (utan tvivel) redan nått fram till paradiset och för att hon åtminstone här på jorden stod Jesus särskilt nära. Varför förallmänligar i så fall Jesus konsekvent det som uppfattades vara en mariansk särställning? (”Din mor och dina bröder frågar efter dig!” ”Vem är min mor och mina bröder? Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor” ”Saligt det moderliv som burit dej och de bröst som du har diat.” ”Ja (eller säg hellre) saliga är de som tar emot Guds ord och bevarar det.”).

            Han förnekar verkligen inte Maria och hennes speciella moderskap, tar inte avstånd från henne alls, men betonar det som varje kristen får bli och vara: en salig Jesu bror (Anders eller Andreas), syster eller – mor! Min mor Ingrid (som förde mej till Jesus och bett för mej hela mitt liv) är inte bara min utan också Jesu mor! Hur ofta betonar du det? Maria är verkligen salig, men inte främst för att hon diade (eller ens främst för att hon bar) Jesus utan för att hon tog emot honom, tog emot Guds Ord, ur alla aspekter, både fysiskt och andligt, och begrundade det och bevarade det. Det får vi också göra. Är inte det god katolsk/allmänkyrklig lära?

            Låt oss hursomhelst fortsätta be för varandra. Tack för samtalet, Anders!

    1. Som kristen i ett sekulariserat samhälle hoppas jag också att det blir mycket sådant. Men det beror också mycket på vad som händer i vår omvärld. Jag har ju också varit angelägen till att relatera till aktuella händelser i den kristna världen och till aktuella debatter. Och så länge som det är en sådan ”media-hype” om katolicismen – att alla möjliga och omöjliga skriver artiklar i Dagen om varför de inte är katoliker, så finns det ju en viss anledning att skriva om sådant också. 🙂 Men jag tycker det finns flera frågor av klassisk apologetik-karaktär som förtjänar att lyftas mera.

      1. https://m.youtube.com/watch?v=Aj4K5EU7Xd4#action=share

        Lyssna gärna på Per-Arne Imsens reflektioner angående Ekmans senaste vägval och den bok han nu skrivit om sina upptäckter.

        Ni som nu tror er funnit fullheten i tron uppenbarad i den katolska kyrkan och då lyssnar till vad Per- Arne har att säga om detta, kan ni då verkligen bara bortse och förkasta det han här försöker förmedla?

        Är det inte jobbigt med alla era medlare i form av påvar, präster, och helgon som er kyrka infört mellan Gud och människan, när nu Paulus så tydligt i 1 Tim 2:5 gör klart att det endast finns en medlare mellan Gud och människor, nämligen Kristus Jesus som gav sig själv till lösen i allas ställe?

        Tror du verkligen det hade varit möjligt att bygga den katolska kyrkan med alla dessa enorma utsvävningar av pompa och ståt, utan att tusen och åter tusen människor i sin nöd lurats betalat enorma summor pengar i avlater till kyrkan i tron att få förlåtelse från sina synder?

        Är det till denna avlats kyrka du nu sätter ditt hopp?

        Mikael jag tror att det fortfarande finns hopp för de som vågar rannsaka sig och låter Gud pröva våra vägar så att vi slutligen kan få vandra hemmåt på den eviga vägen.
        PS 139:23-24

        1. Nu är ju en småpåve som Imssen inte direkt en auktoritet skulle jag säga….. 2000 års historia eller en frifräsare som tolkar allt som han själv vill? Vlet är enkelt. Alla sekter alla destruktiva kyrkor som skadar människor är i stort sett karismatiska frireligiösa som gå tt fel….

          Hellere en rejäl katolik med påve och allt än en frifräsare med hissnande egna tolkningar och nya uppenbarelser….

  2. Önskar korrigera en sak som jag tidigare delat här på bloggen. Då delade jag en vers från Svenska Folkbibeln. Nu vill jag dela versen som den ska vara.

    ”Ur Reformationsbibeln Luk 17

    ”Ty såsom blixten flammar till och
    lyser från himlens ena ända till den
    andra, så skall också Människosonen
    vara på sin dag.Men först måste han lida mycket
    och förkastas av detta släkte.
    . Och såsom det skedde på Noas
    tid, så skall det också ske i Människosonens dagar.”

  3. Ang Luk 17:24,

    Här är SFB och Reformationsbibeln överrens.

    Det är mellan Matteus och Lukas som versen skiljer. Det var det som snurrade till det för mig. Lukas beskriver hur Människosonen ska vara på sin dag medan Matteus beskriver hur Människosonens återkomst ska vara.

    Matt 24:27 ” För såsom blixten kommer från
    öster och syns ända till väster, så ska
    också Människosonens återkomst*
    vara.

    1. Inget fel med att citera bibelord från olika översättningar, men vad är din poäng och vad har det med blogginlägget att göra.

      1. Som jag skrev ville jag korrigera det som jag tidigare skrivit. Det är ju viktigt att vi delar rätt översätting med varandra. Nu visade det sig vid närmare fördjupning 🙂 att det går att skylla saken på Matteus och Lukas lite. Å andra sidan, då Människosonen kommer vara som texten beskriver kommer det som en naturlig följd att även återkomseten blir så. Hur Jesus ska vara och hans återkomst sitter så sammanfogat att de båda herrarnas beskrivningar stärker varandras texter än något annat. Verserna kan ses som 2 styckverk som tillsammans ger en djupare bild.

  4. Nu har jag hoppat lite i min nätupplaga av boken ”Tag och läs” http://www.tagochlas.blogspot.se/ (vars argumentation jag inte uppfattar som ofelbar på något vis, men intressant och kompletterande 😉 och gått fram till det särskilt intressanta (förutsatt att citaten är korrekta) kapitlet eller egentligen brevet om Traditionen, se http://www.tagochlas.blogspot.se/2009/07/elfte-brevet.html

    (Till saken hör att den romersk-katolske prästen eller abbén är bokens hjälte i första delen, där han försvarar bibelns sanning och gudomliga ursprung gentemot en fransk ”fritänkare” – men här i andra delen ifrågasätts han själv när det gäller bibelns tolkning och den romersk-katolska kyrkans läromässiga ofelbarhet).

    Allt gott för både tid och evighet, Mikael! Jag tror att vi även fortsättningsvis får mötas vid nådens tron, även om jag inte ber den saliga Maria – bara typ min mamma och några förtrogna vänner – att stödja mej i förbön. Men jag blir inte rädd – som Anders Gunnarsson verkar tro – utan bara glad om hon skulle be för mej ändå ;o)

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.