Konstantin – var det bra eller dåligt?

År 306 blev en man vid namn Konstantin kejsare i en del av det Romerska riket. Från 312 härskade han över hela den västliga delen av riket och han hade strax innan blivit kristen! Därför genomförde han att kristendomen från och med 313 blev en tillåten/laglig religion i hela det Romerska riket. Samma kyrka som bara ett par år innan hade fått utstå sin kanske allra värsta förföljelse. IMG_2283Nu blev samma personer som förut blev fängslade för sin tro i stället gynnade och hedrade av kejsarmakten. På den tiden sågs detta självklart som ett mirakel från himmelen. Senare i historien har man kommit att mer betona negativa aspekter av detta – att kyrkan från och med då mer och mer kom att hamna under olika furstars inflytande och med tiden blev en statskyrka. För katoliker och ortodoxa är detta en Guds goda hand i historien. Så även för många lutheraner och reformerta. Men det finns många röster – särskilt bland protestanter – som här snarare ser 300-talet som det stora avfallets tid i den kristna historien.

Jag som i barndomen blev pingstvän – nu är jag på väg att bli katolik och går regelbundet i mässan – har under större delen av mitt liv haft en ganska kluven inställning till Konstantin och hans betydelse. Under den längre tiden en mer negativ syn, men med tiden och successivt har jag oundvikligen fått ändra uppfattning. Ju mer man läser historia och inte söker väja undan för sanningen, desto mer finns det att fundera över.

Här nedan följer en artikel som jag skrev i november 2012, på den tiden då jag ännu var pingstpastor i Ängelholm. Den blev sedermera publicerad i Livets ords tidskrift Keryx 2013. Minns inte just nu vilket nummer. Den är en recension av en bok som är skriven av den kände evangelikala och reformerta teologen Peter LeithartDefending Constantine – The Twilight of an Empire and the Dawn of Christendomsom kom ut 2010. I denna recension reflekterar jag lite grann just över Konstantin och hans inflytande. Men med reservation för att jag var pingstpastor då, så tycker jag fortfarande att det var en ganska bra artikel. Håll till godo.

Artikel från november 2012:

Kejsar Konstantins tid – kyrkligt avfall eller Guds handlande?

Som så många andra med bakgrund inom pingströrelsen och andra frikyrkliga sammanhang, där vi hyllat den fria troendeförsamlingen byggd efter nytestamentlig förebild, har jag levt med ett säreget sätt att se på den kristna historien. Synsättet är nära förknippat med anabaptisternas på 1500-talet, men inte begränsat till just dem.

Lite förenklat kan man beskriva det så här: Den ursprungliga ”rena” kristna församlingen från Nya testamentets tid, blev efter apostlarnas tid mer och mer avfallen. Avfallet med stort A inträffade på 300-talet, då den romerske kejsaren Konstantin ska ha blivit kristen (detta ifrågasätts inom detta synsätt) och gjorde kyrkan till ”statskyrka”. Därefter var den mer avfallen än gudfruktig. In vällde horder av hedningar som bara var kristna till namnet och med detta följde allsköns elände som hycklande biskopar, helgondyrkan, reliker, påvedöme, mariadyrkan, inkvisition och korståg mm – kort sagt, allt det som vi ogillar med den den ”Katolska kyrkan” (sarkastiskt skrivet).

Med en avfallen kyrka, fanns i regel de enda existerande levande kristna inom de olika utomkyrkliga rörelserna, som montanister, donatister, valdensare, hussiter mm. På 1500-talet kom reformationen och då blev det successivt bättre. Med tiden kom fria troendeförsamlingar och väckelserörelser och på 1900-talet den pingstkarismatiska rörelsen. Det finns enligt denna syn ett stort glapp mellan den tidigaste församlingen och vår egen tid, det långa avfallets tid då den ”Katolska kyrkan” härskade i osund symbios med furstemakt av diverse slag. Det enda positiva från denna mörka tid, som några av oss ändå kunde erkänna, var framväxandet av treenighetsläran och kristologin som den utformades under 300-400 talet, och klargörandet om Nya testamentets kanon.

Successivt har jag dock genom egna studier kommit att förändra min ståndpunkt. Framför allt kan jag inte längre se det stora avfallet, det stora brottet jag tyckte mig se förut. Jag kan inte se att det skedde någon radikal försämring eller något radikalt avfall på just 300-talet. Däremot anser jag fortfarande att mycket elände successivt har kommit in i kyrkan med tiden i både lära och praxis, och att reformationen på 1500-talet verkligen var nödvändig. Men, den stora avfallshypotesen har jag strukit. Jag tänker nu, att samma kristna som först var förföljda av kejsarmakten och sedan plötsligt blev tolererade och gynnade av kejsarmakten, förvandlades inte över en natt från goda kristna till avfällingar på grund av ett politiskt beslut.

Men, jag kan alltså inte se att den kristna församlingen i stort sett ”lämnade jorden” och ersattes av den ”Katolska kyrkan” under mer än 1200 år för att sedan ”landa på jorden” igen någon gång på 1500- eller 1600-talet. Över huvud taget är vårt sätt att använda moderna samfundsetiketter och projicera dem bakåt i historien ett misstag. Det var inte den ”katolska kyrkan”, med allt vad vi menar med och lägger in i den samfundsetiketten, som t.ex. hade sina kyrkomöten under fjärde och femte århundradet. 300-400-talets kyrka var vår kyrka/församling oavsett vilken samfundstillhörighet vi idag har. Den kyrka som t.ex. successivt utmejslade de lämpligaste formuleringarna angående treenighetsläran och kristologin på 300-400-talet och slog fast NT:s kanon var verkligen den kristna kyrkan. Det var den kristna kyrkan som missionerade och evangeliserade Europa under medeltiden. Teologiska misstag begicks – som t.ex. korståg och inkvisitionsförföljelser. Men, det var inte ett misstag att försvara sig mot muslimska angrepp vid Poitiers 732 eller Wien 1683! När Konstantinopel föll för de osmanska turkarnas angrepp 1453, var det en kristen stad som föll!

Men, hur är det nu med Konstantin? Hur ska man se på honom och det som skedde under hans tid, med kyrkan och dess förhållande till den politiska makten? Med tanke på hur jag själv successivt kommit att förändra mitt eget sätt att se på den kristna historien, var det med stort intresse jag tog del av den nya boken Defending Constantine – The Twilight of an Empire and the Dawn of Christendom (Downers Grove, IL: InterVarsity Press, 2010) av den reformerte teologen Peter J Leithart. Det är inte möjligt att i en kort recension som denna göra full rättvisa åt denna innehållsrika bok, men några aspekter vill jag gärna lyfta fram.

Fast den till större delen är en sorts historieskildring av kejsar Konstantin den stores liv (kejsare 306-337, först över en del av det västra imperiet, från 324 över hela riket), så har Leithart ett teologiskt syfte med boken. Han vill göra upp med den enligt honom felaktiga syn på kyrkohistorien som jag ovan beskrev, framför allt såsom den uttryckts av John Howard Yoder, en amerikansk anabaptistisk teolog. Leithart ger en helt annan bild av Konstantin än vad de flesta i väckelsekristna sammanhang inklusive jag själv nog är vana vid.

Han visar enligt min mening tydligt och övertygande, att Konstantins kristna tro var äkta och inte ett uttryck för politiskt opportunism! Leithart resonerar i detalj om Konstantins omvändelse innan slaget vid den milviska bron år 312 och detaljerna kring det. Han tar bl.a. annat upp det viktiga faktum, att han vid intåget i Rom och firandet av sitt maktövertagande över hela den västra delen av Romarriket inte genomför de traditionella offren till Jupiter i Capitolium. Han visar hur Konstantin genom tal och skrift och handling härefter på ett konsekvent sätt visar sig vara en ärligt och uppriktigt troende, även om han inte blir döpt förrän strax innan sin död år 337. Enligt Leithart är detta den rådande uppfattningen bland dem som är historiker med specialitet på 300-talet.

Kyrkan på denna tid kom att uppfatta Konstantin på ett oerhört positivt sätt av naturliga skäl. Under åren närmast innan Konstantins makttillträde hade den kristna kyrkan drabbats av en av sina största förföljelser någonsin, den s.k. diocletianska förföljelsen. Detta efter att den i nästan 50 år levt relativt ostörd. Orsaken till detta var att de kristna inte ville offra på traditionellt romerskt sätt och därigenom ansågs orsaka gudarnas misshag gentemot riket, varför de av många ansågs vara ett hot mot det gemensamma bästa.

När Konstantin blev kejsare i väst 306, upphörde förföljelsen genast i hans område. (Romarriket styrdes vid denna tid av flera kejsare i ett sorts samarbete). År 313 gjorde Konstantin en överenskommelse med kejsarkollegan i öst (Licinius) om att förföljelsen skulle upphöra i hela det romerska riket. Den kristna kyrkan var nu officiellt tillåten och förföljelsen upphörde. Men, den största förändringen var en annan.

Konstantin avskaffade offrandet! Han vägrade utföra det traditionella offret till Jupiter på Capitolium i Rom då han segrat i väst år 312. När han sedan blev kejsare över hela Romarriket avskaffade han offrandet till olika gudar om än inte helt, och tog bort det som central statlig uppgift. Man behövde inte längre förrätta offer som statlig tjänsteman eller som militär. Det betydde att det nu var öppet och möjligt för kristna att jobba inom dessa yrkeskategorier. Han ansåg precis som andra på den tiden att det för samhällets bästa är nödvändigt med en god relation till den gudomliga världen. Men detta innebar för Konstantin relationen till den Gud de kristna trodde på.

Därför var han också väldigt mån om att den kristna kyrkan skulle vara enig och inte splittrad, så att de skulle kunna frambära lovets offer till Gud. En enad kristen kyrka som rätt kan tillbe sin Gud skulle vara till imperiets och kejsarens bästa. Av den anledningen fann han det också naturligt att kalla samman till kyrkomötet i Nicea när den arianska striden hotade att splittra kyrkan. Han försökte också medla i den donatistiska striden. Konstantin försökte dock aldrig styra över kyrkan. Han sörjde ibland för de yttre omständigheterna kring olika kyrkomöten, som lokaler och transport, men han lade sig inte i vad biskoparna skulle komma fram till. Han ansåg att vad de kom fram till var Guds vilja, och menade att alla skulle rätta sig efter det.

Konstantin hade aldrig, och sökte aldrig, någon absolut makt över kyrkan. Han blandade sig inte i biskopstillsättningar o.d. Men Konstantin gjorde det han kunde för att stödja, främja och gynna kyrkan. T.ex. gav han gav skattelättnader till kyrkans präster och lät bygga kyrkor (ibland med material från nedrivna tempel). I sin nya huvudstad Konstantinopel lät han också kyrkan ”hamna mitt i byn”. Han verkade för att ”döpa” det offentliga rummet. Han utsåg gärna kristna till olika statliga ämbeten. Han hade gärna biskopar som rådgivare. Det rådde religionsfrihet på Konstantins tid, men staten var inte neutral utan gynnade den kristna tron.

Tveksamheter som hans relation till judarna, och att han lät avrätta några släktingar, är sådant som kritiker mot Konstantin har pekat på. Detta påverkar dock inte den övervägande positiva bild vi får av Konstantin i denna bok. Med sina fel och brister, han var ju ett barn av sin tid, var han en äkta kristen som vill gynna den religion han själv bekände sig till, vilket han ärligt trodde vara bäst för riket.

De tre sista kapitlen i boken hör till det mest intressanta, och är dem som är svårast att kort recensera. Här kommer teologin in och syftet med denna bok.

Leithart visar, mot Yoder, att det inte finns en självklart entydig pacifistisk linje i den tidiga kristna kyrkan innan 300-talet. Han visar att den kristna missionen inte försvann i och med kyrkans förändrade relation gentemot kejsarmakten. Det blev inte en total sammanblandning med kejsarnas imperieambitioner. Och han visar tydligt, att det inte går att se något tydligt ”avfall” inom den kristna kyrkan på grund av förändringarna under 300-talet. Visserligen ville många människor bli kristna av kanske mer opportuna motiv nu än tidigare. Men då fick också kyrkan ett desto större arbete med att lära de nya vad tron innebär. Leithart visar att det inte skedde något ”konstantinskt skifte” i kyrkans historia. Kyrkan hade måhända ett ”konstantinskt ögonblick” ett tag under 300-talets första del, men något skifte blev det inte. Kyrkofadern Eusebios av Caesarea som verkade samtidigt med Konstantin, skrev om honom i lyriska ordalag. Men, redan ett knappt århundrade senare, skriver kyrkofadern Augustinus i långt nyktrare termer om detta. Augustinus ägnar bara ett kapitel åt Konstantin i sin bok Om Gudsstaten. Och han sammanblandar inte imperiet med Guds rike. De negativa saker som vi ofta förknippar med ”konstantinismen”, med en kyrka som är oupplösligt förenad med den politiska makten, som anpassar sig osv.,  är något som snarare växt fram senare.

Man skulle dock kunna önska att dessa kapitel och tankar fått mer utrymme, eftersom det är vad som är mest intressant ur teologisk synvinkel utifrån vår nuvarande situation. Leitharts tankegångar blir här ibland riktigt fantasieggande för den teologiska tanken, då han tar ut de verbala svängarna rejält, och kanske inte alla skulle hålla med om allt, men ger onekligen mersmak. Han använder metaforer och skriver att Rom blev döpt under Konstantin, och som alla dop var det ett barndop! Det som nu krävdes var att fortsätta att undervisa barnet i tron. Kritkerna glömmer ofta, att det dopet bara är början. För en svensk s.k. väckelsekristen person är denna bok en nyttig och nödvändig läsning. För mig bekräftar han den förändrade bild av den kristna historien jag redan kommit att inta, och han förstärker den. Jag är inte säker på att alla dessa perspektiv ännu helt har landat hos mig, men det är ju också det som är spännande med bra böcker.

Slut på artikel

 

25 reaktioner till “Konstantin – var det bra eller dåligt?”

  1. Det är förstås viktigt att nämna att kyrkan innan Konstantin närmast universellt var pacifistisk, som John Cadoux visade i sin bok Early Christian Attitude to War, och nu senast Ron Sider i The Early Church on Killing. Detta kom att ändras radikalt efter Konstantin. Även synen på tvångskonverteringar, tortyr av heretiker och religionsfrihet ändrades snabbt under 300-talet. Konstantin själv var förvisso för religionsfrihet, det hedrar honom, men han satte igång en process som var förödande. Har skrivit om detta nyligen på https://helapingsten.wordpress.com/2015/12/26/hur-konstantin-forstorde-kyrkan-inblick-i-min-kommande-bok/

    1. Just den ”universella” pacifismen ifrågasätts av Peter Leithart i den bok jag här recenserar. Sedan är ju frågan något mer komplicerad än att bara ta ställning till om just jag ska vara pacifist eller inte. En viktig fråga är ju om Gud har förordnat att det ska finnas en överhet i varje land som ska ha Guds uppdrag att bära vapen och utöva legitimt våld i syfte att försvara landet mot yttre och inre fiender. Och om man svarar jakande på en sådan fråga, så blir ju nästa fråga om huruvida en kristen kan ha en roll i en sådan överhet.

      Den utveckling som senare skedde i historien med de saker du nämner, följer ju inte heller med logisk nödvändighet av att kejsaren blev kristen och började gynna kyrkan. Däremot kan man se att det har att göra med kulturmöten att göra. Leithart har en del resonemang om det i slutet av boken, om jag minns rätt.

      1. Jag förstår att han ifrågasätter det men då har han helt enkelt fel 🙂 Med undantag av Klemens av Alexandria, som uttryckte sig motstridigt angående krig och fred, finns det ingen kyrkofader som accepterade kristen våldsanvändning överhuvudtaget fram till Athanasius.

        Cadoux bok finns på nätet och rekommenderas verkligen: http://oll.libertyfund.org/titles/648

        1. Det är naturligtvis glädjande, för dig, att du vet så säkert vem som har fel. 😉 Men i historiska diskussioner så händer det ibland att äldre ”sanningar” blir ifrågasatta, både för att nya fakta kommit fram och/eller för att man göra nya tolkningar av befintligt material. Och Leitharts bok är en ny bok och baserar sig på nyare forskning än den sekelgamla bok du hänvisar till.

          Och åter igen, saken är inte så enkel som att den bara handlar om en enskild kristen individ ska vara pacifist eller ej. Den kompliceras av kristna ledare innan Konstantin knappast hade att ta ställning till en sådan fråga, om en kristen får använda våld som soldat eller inte. Så länge de kristna förföljdes sv samma överhet/armé, var det knappast aktuellt att ställa frågan. Men när man väl hamnar i den situationen som man gör på 300-talet, då måste man väga in hela den bibliska traditionen för att kunna ge ett annat än ett simplistiskt svar. Då blir det naturligt att förstå Jesus utifrån hela Skriften, inklusive Uppenbarelseboken. Och då inser kyrkan att pacifism inte är Jesu generella lära för alla kristna individer.

          1. Mikael Karlendal,
            Din konvertering till trots, du behöver skriva om bibelns syn på pacifism. Få kan det ämnet så bra som du.
            Visa den där grenholm hur fel han har – en gång för alla!

              1. Ja, tror också att det kan behövas. Tycker mig se pacifismen som jag känner igen från min ”NewAgeanarkistiska” ungdom breda ut sig bland ”frikyrkoungdomen”.

  2. Jag kan väl tillägga att det jag numera reserverar mig emot i ovanstående artikel, är förstås mina då ännu kvarvarande protestantiska drag. Jag anser numera inte att den protestantiska reformationen var nödvändig eller bra. Inte nu, när jag vet mer vad den katolska kyrkan faktisk lär och vad den också lärde då. Det var viktigt med förnyelse av den dåtida katolska kyrkan och det var viktigt med läromässigt förtydligande på vissa punkter. Men det som de protestantiska reformatorerna gjorde var långt mer än så. Men man kan ju förstå att en pingstpastor som börjar studera historien och inte hittar något ”det stora avfallet” i historien, förr eller senar är tvungen att bli antingen katolik eller ortodox. Och härstammar man från den del av världen som alltid ingått i biskopens av Rom patriarkat, så är ju valet givet. 🙂

  3. Mikael, den som mördar hustru och äldste sonen är en mördare och en ond människa. Detta gjorde Konstantin efter mötet i Nicea.
    https://en.wikipedia.org/wiki/Constantine_the_Great
    Under hans styre blandades hedendom in i kristendomen för att underlätta kristnandet av Romarriket.
    Guds Rike tillhör inga mördare enligt aposteln Paulus.
    Det är uppenbart för den som vill se det, att Konstantin utnyttjade kristendomen för att hålla ihop det sönderfallande Romarriket.
    Mvh

    1. SÅ Gerdvall,
      Är du säker på att inte kristendomen redan innan Konstantin sänkt sig till en bottennivå?
      Jag skulle gissa att Ignatius (runt år 100) är den förste antimessias.

      1. Nej, botten var inte nådd före Konstantin även om Ignatius inte var kosher. Att som Mikael skönmåla Konstantin är en nödvändighet som katolik.

        Guds Rike har aldrig befrämjats av en symbios med politisk makt.
        Mvh

      2. MÖstlund, om du vill förlägga ”avfallet” redan till Ignatios som led martyrdöden på 110-talet, så hävdar du ju i princip att hela apostlagenerationen var en extremt misslyckad generation av predikanter och kyrkoledare. De misslyckades helt med att få sina närmaste efterträdare att fatta någonting! Tänk att Jesus valde ut sådana kapitals misslyckanden och att Hjälparen inte lyckades med det som Jesus sade att Hjälparen skulle göra!

        Om avfallet satte in då och ”sanningen” inte uppdagats förrän någon gång på 1900-talet, då är du till och med mer extrem än mormonerna. De hävdar ju också att ”avfallet” satte igång direkt efter den siste apostelns död, men de menar ju i alla fall att ”sanningen” återupptäcktes av Joseph Smith på 1800-talet.

        Hur vet du förresten vilka böcker i Nya testamentet som du ska förlita dig på när du gör dina egna historiska rekonstruktioner av vad som var den ursprungliga ”sanningen”? Du har väl inte hämtat informationen från den Katolska kyrkan?

    2. Det är korrekt att han lät avrätta en hustru och en son för förräderi. Och kanske gjorde han det på felaktiga grunder och förhastat. Ur dåtidens perspektiv hade väl dock en kejsare rätt att göra så. Personligen, vill jag inte försvara det handlandet av Konstantin eller försöka skyla över det. Jag har aldrig haft för avsikt att glorifiera honom. Men för dem som är vana vid att alltid och endast se honom och hans tid och hans insats i enbart mörka och negativa termer, så måste väl all nyansering av bilden framstå som en skönmålning.

      Det jag kortfattat försöker lyfta fram är helt enkelt att bilden av Konstantin måste nyanseras och att vi sett utifrån hans samtids värderingar faktiskt var en god härskare som gjorde mycket gott och att helhetsbilden måste bli övervägande positiv. Och det betyder alltså inte att vi måste skönmåla eller skyla över onda saker han gjort.

      Och påståendet att hedendom blandades in i kristendomen på hans tid specifikt och just av honom blir inte mer sant för att det ständigt upprepas.

      Ingen katolik måste skönmåla Konstantin. Det räcker med att lyfta fram historiska fakta som nyanserar bilden och sticker hål på de anabaptistiska myterna.

      Guds rike tillhör inte mördare, men vet du att han var det och att han inte hade laglig rätt att ta itu med förrädare enligt dåtida seder? Och om han gjorde det på felaktig grund och på ett olagligt sätt, vet du om han inte senare ångrade sig och fick Guds förlåtelse? Jag skriver så, inte för att jag skulle vara naiv och tro vem som helst som säger ”förlåt”, utan för att jag vet att man tänkte på ett annat sätt- om synder, omvändelse, bot och dopets sakramentala roll som förmedlare av förlåtelse och möjligheten att få förlåtelse efter sitt dop – på den tiden.

      Visst ville Konstantin ha nytta av kristendomen för att hålla ihop sitt rike. På den tiden trodde alla människor att det var viktigt att man i samhället höll sig väl med gudarna, annars kunde allt gå fel. Om nu Konstantin trodde på bibelns Gud, så var det självklart viktigt för honom att hålla sig väl med denne Gud och med den Kyrka han grundat. Men vi ska inte tro att det var så självklart enkelt att hålla ihop det Romerska riket bara genom att gynna Kyrkan i hans fall. De kristna utgjorde inte en majoritet av befolkningen på hans tid. Det fanns fler att hålla sig väl med.

  4. Mikael, en fråga till dig: tror du att kyrkan har lättare att nå ett avfall i tider när kyrka och stat är nära knutna till varandra eller tror du att det är lika lätt i tider av förföljelser och är det lättare att se skillnad mellan får och getter i dessa olika fall?

    1. Jag skulle inte vilja ge ett generellt svar på en sådan fråga. Avfall kan krypa in i alla sorters kontext. Under kyrkans hårdaste förföljelsetider på 100-200-talen hotades t ex kyrkan av den gnostiska villoläran.

  5. Mikael Karlendal,
    Dessbättre behöver jag inte förlägga det stora avfallet till ca 100-talet på eget bevåg. Jag tar bara rygg på Johannes. Han duger väl till och med för en katolik hoppas jag. Så här säger Johannes:

    ”Mina barn, detta är den sista tiden. Ni har hört att en antikrist skall komma, och nu har också många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att det är den sista tiden. De har utgått från oss men hörde aldrig till oss. Ty om de hade hört till oss hade de stannat hos oss. Men det skulle avslöjas att ingen av dem hör till oss.”
    (1 Joh 2:18-19)

    Avfallet skedde alltså enligt Johannes ca år 100, så du får protestera bäst du vill, men du gör det i sådana fall mot bättre vetande.

    1. Ja, han talar om antikrister, men vilka är det han talar om? I sitt andra brev skriver Johannes:

      ”Ty många bedragare har gått ut i världen, sådana som inte vill erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt (kött). Där har ni bedragaren, Antikrist… Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen.” (2 Joh 7, 9)

      Och detta efter att ha skrivit ett evangelium som talar om Ordet som var i begynnelsen och som var Gud, Ordet genom vilken allt har blivit till, Ordet som blev kött, om Honom som var till innan Abraham i Guds härlighet osv. Dvs efter att ha skrivit ett evangelium som talar om inkarnationen – att Guds Son av evighet blev kött/människa – skriver han i breven om ”antikrister” förnekar att Jesus Kristus har kommit i köttet/i mänsklig gestalt. Ignatias kvalar inte in i den kategorin. Ignatias som var en yngre samtida med apostlarna trodde att Jesus var Gud och att han blivit människa. Ignatios trodde också att vi i eukaristin får del av denna Kristi verkliga kropp och blod. Han – Ignatios – var ingen anti-messias. Han var en sann kristen biskop i Jesus och apostlarnas efterföljd. Han hade fattat det.

      Det är på denna punkt man får problem om man förkastar den kristna kyrkan och pratar om ett stort avfall på 100-talet eller 300-talet eller något senare. Sammes Jesus som beskrivs i Johannesevangeliet – Han som var Ordet och var Gud och genom vilket allt blev till och som blev kött – talade om att han skulle sända en annan Hjälpare, sanningens Ande, som skulle vittna om honom, påminna lärjungarna om det han sagt, leda dem fram till hela sanningen. Det är därför vi kristna litar på att Anden faktiskt klarade av detta och ledde den tidiga kyrkan till rätt teologi och rätt bibelkanon. Det är därför vi tror att det ska vara just dessa 27 skrifter i Nya testamentet och det är därför vi igenkänner treenighetsläran och den nicenska trosbekännelsen och formeln från Kalcedon om att Kristus är en gudomlig person med en gudomlig och en mänsklig natur, som sanna uttryck och förklaringar till vad Gud lär i Bibeln och som han lärt genom sin kyrka alltid, även om de innan 3-400-talen inte hade alla formuleringar fixa och färdiga.

      Och Johannes talar inte om ”det stora avfallet” i sina brev. Han talar om antikrister, sådana som förnekar Jesus Kristus och hans lära. Kättare har alltid funnits i historien. Men Kyrkan har stått fast vid den lära Gud en gång för alla gav åt de heliga.

      1. Mikael Karlendal,
        Antikrister var: ”sådana som inte vill erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt”. Det stämmer ju på pricken med Ignatius & Co.

        Sedan vill du påvisa att det betyder precis tvärtom mot vad Johannes faktiskt säger genom att hänvisa till Johannesprologen.

        Vad beträffar Johannesprologen så är den ju mer eller mindre en kopia på den judiska mysticismens grunder och skall nog inte övertolkas och definitivt inte användas som tolkningsnyckel för en kommentar om avfallet.

        En antikrist är inte en som förnekar högkristologin. Det är en anakronism att tänka så. Kristus betyder ju Messias och en antimessias är ju någon som förvränger begreppet ”Israels Messias”. För inte kan väl den vara för Israels Messias som är antisemit och förbannar allt judiskt? Snarare en antimessias eller en antkrist.

        Allt stämmer jättebra på Ignatius.

        1. Nu tror jag du är en stor förvrängare av texter. Ignatios trodde att Jesus var både Gud och människa. Och han betonar detta genom att förkasta de heretiker som inte erkände att man i eukaristin mottog Kristi verkliga kropp och blod. Så han bekämpade samma villalärare som Johannes skriver om. Johannesprologen har en tydlig högkristologi – den talar om inkarnationen. Det är bl a därifrån kristen tro har sin kristologi. Sedan bortser du ju uppenbart ifrån det Johannes ordagrant skriver i sitt andra brev,

          ”Ty många bedragare har gått ut i världen, sådana som inte vill erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt (kött). Där har ni bedragaren, Antikrist… Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen.” (2 Joh 7, 9)

          Problemet med dig, tror jag, är att du är alltför fixerad vid ett långt senare judiskt tänkande som baseras på den judendom som förkastade Jesus, dvs de som är arvtagare till de judar som i Apostlagärningarna var motståndare till Kyrkan, till Paulus m fl. Du tar för givet som en självklarhet, att deras tolkningsparadigm är det rätta och sanna, och utifrån det försöker du sedan tvinga in alla bibeltexter. Du borde inse att Nya testamentet beskriver en konfliktsituation. Du borde inse att du genom dina försök till tolkningar faktiskt har tagit ställning för dem som i evangelierna är Jesu motståndare och under Apg:s tid fortsätter att vara motståndare till evangelium. Därför bortser du från det helt uppenbara, att det går en rak linje i tolkningsförståelse från NT:s författare via Ignatios och framåt.

          Tyvärr, visar din hållning på en ganska stor svaghet i det anabaptistiska tankesystemet – som uttrycktes mest konsekvent av dem, men som egentligen är lika symtomatiskt även för den övriga protestantismen. Men du verkar höra hemma mer i den protestantiska reformationens radikala gren.

          1. Om högkristologin kommer från Johannesprologen så vore det ju väldigt snopet om Johannes inte hade ett högkristologiskt syfte med texten.

            Och kan du tänka dig, att när Johannes förklarar sitt syfte med evangeliet, så finns det ingen koppling till högkristologi alls:

            ”Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Joh 20:31)

            Som du vet är ju inte begreppet Guds son något högkristologiskt för en jude som läser sina texter där även Salomo kallas Guds son
            (1 Krön 28:6). Och Johannes var jude.

            Så vi är tillbaka till ruta ett: Johannes berättar om ett avfall med antikrist d.v.s. antimessias som inträffar runt år 100.

            1. Det duger inte, Micael, att bara citera den versen och tro att det är klart. Man måste ju givetvis fråga sig vad Johannes menar med orden ”Messias” och ”Guds Son”, och för att få svaret på det så måste man läsa hela evangeliet. Och gör man det, så kommer man att läsa bl a Johannesprologen, och då kan man läsa t ex,

              Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (1:18)

              eller

              ”Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.” (1:15)

              eller

              Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. 36Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. (3:35f)

              eller

              Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbatsbudet utan också påstod att Gud var hans far och därmed jämställde sig med Gud. (5:18)

              Etc, man skulle kunna fortsätta och gå igenom hela evangeliet. Du hittar kanske inte den nicenska trosbekännelsens samtliga formuleringar, men du hittar tillräckligt för att du ska inse att det inte duger med att bara jämföra Jesus med Salomo. Uttrycket ”Guds son” om Salomo eller om David har en annorlunda och svagare innebörd än uttrycket ”Guds Son” eller ”Sonen” om Jesus. Samma gäller messias-begreppet.

              Johannes skriver inte i sitt brev och talar om ett specifikt avfall runt år 100, som du skulle kunna klistra på Ignatios bara för att du vill förkasta all kyrklig tradition och historia. Johannes talar om villalärare som uppträtt i den kristna miljön men som han menar ska ut därifrån. Dit hör dem som förkastar den höga kristologi han förmedlar i sina skrifter.

              1. Som sagt Johannesprologen är som hämtad ur judisk mysticism. Du kommer naturligtvis inte att lyssna på detta eftersom du nyligen gjort ett val och satsat på fel häst, men kanske kan någon annan få upp ögonen för sanningen.

                Judisk mysticism lär att Gud är fördold men att han genom sitt ord både skapar och upprätthåller världen. Prologen till en av de viktigaste böckerna* är närmast identisk med Johannesprologen.

                Man ska sedan inte blanda ihop mysticism med försvar mot någon som är emot Israel Messias.

                *Själva böckerna har naturligtvis tillkommit efter det att läran utformats.

  6. Frågan om Konstantins kristna tro är intressant och enligt min mening svårbedömd. Alf Henrikssons skildring av staden Konstantinopels tillkomst (Byzantinsk historia år 326 till år 1456, Atlantis 1988) skapar en negativ bild av Konstantins tro: Det byggdes förstås katedraler i denna kristna metropol, men samtidigt fanns där på Furum Constantini ”en kolossalstaty av solguden med hans (Konstantins, min anm.) drag; den stod på en mycket hög pelare i vars sockel en bit av Kristi kors samt det berömda palladiet från Rom och Troja påstods vara inlagda, och statyn åtnjöt därför viss dyrkan av både kristna och hedningar” (s 11). Själva stadens invigningsdatum den 11 maj 330 skulle vara ”ett lyckosamt datum som astrologer och fågelskådare enigt hade fastställt åt honom” (ibid). Stadens officiella skyddsgudinna blev Tyche, grekernas personifikation av ödet, händelsernas gång” (s 11f.). T.o.m. ”tempel åt antikens gudar byggdes eller åtminstone ombyggdes där i hans (Konstantins, min anm.) dagar, och bilderna på hans mynt talar ett tvetydigt språk beträffande hans tro” (s 12). Henriksson syftar på att såväl hedniska gudar som kristna symboler präglades på mynten. Dock avslutar Henriksson sin redogörelse med följande reflektion: ”Kanske menade han inte så mycket med Tyche. Hon kan ha varit en politisk symbol i stil med Moder Svea” (ibid).

    /Lars Borgström

    1. Det finns en likhet med Sigtuna vid slutet av vikingatiden. Silversmeden tillhandahöll både tors hammare och kors…

  7. Härligt att höra att du är på väg till Kyrkan. Har läst din blogg till och från under många år och känner igen många av de frågor du gått igenom från min egen väg.
    Många av de konvertiter jag pratat med anger att de konverterade för att de kände igen sin tro i Kyrkans tro.
    Dvs en tydlig och enkel allmän kristen tro (som även har en detaljerad och filosofiskt genomtänkt grund).
    Hoppas att den kyrka du går i har en bra introduktionskurs (?).
    Här i Stockholm finns det, men jag vet inte riktigt hur det är ute i landet.
    Som med allting annat så är det här en roligare vandring att göra i grupp än ensam.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.